Midsommarafton tvåtusenåtta: The return of Mr Hyde

Strax innan jag öppnade taxidörren och kräktes ut på motorvägen vid ett rödljusstopp stängde jag av mobiltelefonen. Den lilla, kvarvarande nyktra delen av mig var medveten om att fyllejaget aldrig skulle vara förmögen till att både komma ihåg pinkoden och slå in rätt knappar för att få på mobiltelefonen igen. Min förmåga att bedriva överförmynderi mot mig själv är en av mina finaste och mest tacksamma sidor.

Man kan ju önska att överförmynderiet hade gått in lite tidigare, vid försök att skicka allehanda sms trots att displayen var suddig framför ögonen. Eller när jag kissade utanför någons trappuppgång. Eller när jag drack mer för att jag inte var tillräckligt full, trots att jag inte längre kunde dansa för att jag bara snubblade omkring i nerförsbacken. Eller när jag utövade mindfullness på en gunga och kände att det var essensen i livet.
Essensen i livet var det definitivt inte när jag hulkade över toaletten halva natten och däckade med kläderna på. Trots förmynderiet; Mr Hyde spöar ju ändå alltid Dr Jekyll på något vänster.