Att välja den praktiska jackan

Jag tror att sextonåringen som jag en gång var hade dött litegrann om hon kunnat se i framtidskulan hur jag skulle bete mig på en Kentkonsert vid snart fyllda 25 år.
Jag knuffades och trängdes mer vid ölförsäljningen än vad jag gjorde på själva konserten. Jag såg inledningen Stenbrott (Stenbrott!) ståendes med resten av pöbeln långt bak i öltältsinhängnaden. Jag såg mig själv utifrån stå och stampa försiktigt med ena foten hållandes ett 50 kronorsöl-plastglas och le nostalgiskt till mitt sällskap med ord som nämen den här var det inte igår man hörde! och insåg att jag såg ut ungefär som min mamma måste gjort på en Dire Straits-konsert på 80-talet. Jag valde de varma och bekväma skorna samt packade ner en regnjacka utifall att. Jag stod såpass långt bak att man slapp hoppa och trängas särskilt mycket. Jag fnös åt kids som skrek för högt.
Jag stod och fundera på vad jag skulle återberätta om min tolfte konsert. Ingenting om tårar och uppdämda känslor, ingenting om katharsis och nostalgiska slag. Jag skulle rycka på axlarna och säga att det var en schysst konsert, på det stora hela. Jag skulle kunna delge en anal recension om hur Kent blivit lite av ett slentrianmässigt arenarockband (no shit sherlock, hade du inte varit så upptagen med att vältra dig i ångest och nostalgi hade du nog märkt att de blev det ungefär 2001 men okej). Allt är inrepeterat, habilt och snyggt. Allt går på rutin.
Jag hade sagt någonting om att det inte är okej alls när Jocke Berg tappar bort sig i texten eller när ljudet på micken försvinner under hela första versen av 747. Är man ett habilt arenarockband med precisionsförmåga som drar 18 000 pers till en konsert är det sådant som inte får hända. Jag skulle säga att allting ändå är förlåtet när de gör helt oväntade, fantastiska låtval till Stockholms-publiken. Bara att kaxigt inleda med Stenbrott från den allra första skivan för att sedan spela gamla låtar från Verkligen och Isola som aldrig ens nådde singelstatus, såsom Celcius och Vi kan väl vänta tills imorgon och låta säkra kort som träliga gamla Kräm stryka på foten är fantastiskt.
För att inte tala om vad de gör med låtarna live. Det samplade discobeatet i Vy från ett luftslott är makalöst, den hårda, snabba elektrobasen i Dom andra likaså. När de gör sådant är allt förlåtet. Till och med en extremt tråkig och förväntad extranummersavslutning med Kevlarsjäl och Utan dina andetag. Och Jocke Berg får mig fortfarande att tappa andan av kåthet och beundran, men jag vill knappast föda hans barn längre. Konserten var schysst, bra ibland, aldrig mer än så.

Jag tycker inte ens att förhållningssättet, det där mogna och vuxna, är tråkigt längre. Jag tycker att det var gött att stå långt bak med öl och fint av mig att ta med mig den praktiska jackan. Sedan hänger jag på Söder med herr K. hela söndagen och blir medveten om att 25-årskrisen kanske helt enkelt inte är så närvarande längre. Jag och herr K. har känt varandra sedan jag var sexton och har en bakgrund av delad gymnasieångest och småstadstristess. Herr K. är en av de där människorna som finns kvar från en dåtid, en sådan där människa som jag träffar en gång i halvåret ungefär men som jag har minst lika mycket att säga om min nutid som min dåtid med.
Vi pratar om en nutid där vi diskuterar gemensamma skrivtics som att rada upp så många pretentiösa ord på raken att vi tröttnar på dem och då löser det genom att hitta på egna pretentiösa ord alternativt sammansättningar av pretentiösa ord, pratar frilansjobb och prissättningar på sig själv, relationsnojor och karriär.
Vi pratar om en dåtid av studentfyllor, kodnamn, olycklig kärlek och känslan av att inte vara sedd eller förstådd, allra minst av sig själv. Som vi väl satt på småstadscaféet då och drömde efter tillvaron i andra städer, andra kontexter, att stå för sig själv, att våga vara sig själv.
Hur vi nu sitter på Söderhak efter Söderhak och tar en öl till som alldeles säkert kommer att bli den sista och delar ett paket cigaretter trots att herr K. har slutat röka för längesedan och jag precis berättat om en bekant som fått lungcancer pga sitt rökande. Pratar om våra liv som jag tror blivit så mycket av det som vi önskade att de skulle bli då. Pratar utifrån oss själva, de människor som jag tror blivit så mycket av det som vi önskade att vi skulle bli då. Det är lätt att glömma var man varit, vem man varit, när man hela tiden bara blickar framåt.
Jag har ingen 25-årskris alls längre. Så mycket av det jag trodde jag skulle ha i mitt liv när jag var sexton och bara blickade framåt har jag idag. Mycket mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle ha av egenskaper såsom mognad, självrespekt, självtillit, självständighet och mod har jag idag. Jag är trygg, orädd och känner mig själv bättre än någonsin. Jag är fortfarande ung, men utan att vara vacklande på samma sätt som jag varit under mina tidigare åldrar. Jag är fortfarande så dum att jag låter en öl bli fem och kedjeröker samtidigt som jag pratar om lungcancer, men tillräckligt vuxen för att välja den praktiska jackan och vuxendansa lite med ena foten stampande. Det är en bra avvägning. Det är en bra ålder.