Jag tänker inte skriva om fotboll och jag kommer inte att prata om fotboll.
Jag kommer inte att ta en till diskussion om varför jag inte tittar på fotboll. Jag tänker inte lura in mig själv i fler långdiskussioner om nationalism och gruppgemenskap. Jag vägrar hamna i en enkel provokation som slutar med att jag ska bada i Järntorgets fontän om jag hör en tillräckligt bra dikt igen.
Det är inte intressant. Jag är inte intresserad. Jag förstår inte vad det är som provocerar så med det.
Jag är en rätt jobbig människa. Jag har rätt många åsikter som man kan bli provocerad av. Jag håller sällan tyst. Men om fotboll håller jag tyst. Jag är lakoniskt lugn. Jag nonchalerar fotbollsprat, TV:n, tidningsartiklar och allt runt om EM bäst det går. Det här sportevenemanget gnäller jag inte ens om. Jag startar inga diskussioner om mitt sporthat självmant. Jag är helt enkelt inte intresserad.
Ändå hamnar jag i diskussionerna, gång på gång. Tydligen är faktumet att jag inte tittar på fotboll mitt mest provocerande drag just nu. Också står jag likt förbannat där och pratar sporthat, avsaknad av nationalismkänsla och idioti och hamnar längre och längre ner i spiralen tills jag dumförklarat alla som överhuvudtaget har något slags intresse av sport eller tillskriver sig en svensk identitet. Och då är det jag som är det tråkiga, elitistiska djävla puckot. Såklart.
För en gångs skull är jag varken obstinat eller jobbig. Jag är bara ointresserad. Det är då alla andra blir jobbiga. Jag orkar inte ta en till diskussion där jag sakta leds in i ett samtal som jag inte vill ha av samma typ som när jag på högstadiet blev vegetarian och tvingades prata om huruvida morötter har känslor eller när jag började kalla mig feminist och timme efter timme tvingades förklara att jag inte hatade män. Det här är exakt samma koncept. Någon säger:
- Vad troru om kvällens match då?
- Ingenting, säger jag lugnt, jag är inte intresserad.
- Amen vadå, säger den andra personen, kollaru inte på fotbollen?
- Nej, säger jag, jag tycker inte om fotboll eller sportevenemang överhuvudtaget.
- Men även om man inte gillar sport måste man ju kolla när Sverige spelar, du måste ju heja så vi vinner, säger den andra personen.
- Varför måste jag vara intresserad bara för att några svenskar spelar? Vadå vi?, säger jag.
Och sen är det alltså kört.
Vafan people, kan vi inte bara göra en deal? Ingen pratar fotboll med mig överhuvudtaget så pratar inte jag om att jag inte tycker om vare sig fotboll, sport, nationalism eller masspsykoser? Så slipper jag ta de här skittråkiga, dödfödda diskussionerna gång på gång.
Så behöver jag inte bada i en fontän för att en diskussion har kukat ur igen. Så slipper jag framstå som elitistiska drygbruden som tror hon är lite bättre än er härliga, folkliga gemenskap. Så slipper jag tillslut sprängas i obstinatpsykos av allt ert tjat och springa gatlopp uppför Avenyn när Sverige spelar och skrika Zlatan är en djävla böghora i megafon.
Hur ett enkelt och anspråkslöst ointresse för något kan väcka sådan upprördhet förblir i vilket fall som helst en gåta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
haha, jag känner verkligen igen mig i det här. finns tydligen ingenting som provocerar lika mycket som att inte gilla fotboll just nu. du får göra din blogg till en fotbollsfri-zon. och ditt hem också förresten. bestäm att ingen får diskutera fotboll där, det måste ju finnas någonting mer som intresserar folk tycker man.
word sistah.
jojo tog mina ord innan jag hann klicka upp fönstret! ;)
precis det där om vegetarianism (ännu hellre veganism), feminism, Rättvisemärkt och allt annat "militant" och "haschhippiegöra" man "sysslar" med går jag igenom för ofta för att inte orka att fortsätta vara filantrop. och ja, att få "fuck you, anna!" i ansiktet när man säger att folk inte skulle dö utan OS i sitt liv gör ju inte kärleken varken större eller starkare. men nu blir jag bara dryg.
men, ord syster. fan vad skönt att inte vara ensam.
Lösa trådar:
Distans och tystnad har mycket litet med intensitet att göra. (Mellan dig och fotbollen)
Själv har jag nada intresse av fotboll och nationalism men låter mig ändå, mycket sällan, men ändå ibland hänges. Gemenskap är en skön känslan, värt att släppa taget för ibland. Som att dansa till sexistiska låtar för att de trots allt svänger, eller knulla loss tros att moralismen motarbetar. Ibland bör de intellektuella spökena ta semester.
Apropå nationalism är det intressant att Sverige ”inför” en nationaldag när nationalstaten är hotad.
Japp dagens lösa trådar slut.
Precis!
high five på det!
underbart! jag är inte ensam. saker under huden är definitivt en fotbollsfri zon. icke fotbollsintresserade of the world unite!
Vad har fotboll och nationalism gemensamt? Det är underhållning, enkel jävla underhållning, precis som tv4 nyheterna eller top model whats the the the big deal.
Men ligger det inte nåt i att du tycker du är lite bättre för att du inte gillar fotboll, precis som du tycker du är lite bättre för att du är vegetarian/vegan och har fattat det här med feminism, som inte alla bimbos och machos har fattat. Du, DU är speciell.. inte som de andra! Hallefuckingluja!
motpol: jag tycker ofta att jag är lite bättre och smartare än folk generellt, men inte när det kommer till fotboll. jag har verkligen försökt titta, försökt uppskatta, försökt bli en del av gemenskapen. jag önskar att jag var intresserad, det vore enklare då. men nej, det går inte. jag tycker att det är svintråkigt, jag är inte intresserad. okej, det är underhållning men det är underhållning som jag inte är intresserad av och min poäng med inlägget var ju inte att klaga på de som gillar fotboll. go ahead och gilla bäst ni vill. min poäng är ju att ni som kollar fotboll blir så fucking provocerad av mig och ser mig som ngn slags landsförrädare när jag inte tittar.
Inte landsförrädare alls, det är det. Men jag funderar över vad det kan vara som sporrar oviljan att delta i sådan som man märker med epitetet "idioti". Det kan ju vara så att man inte gillar fboll, jag gillar ju inte skridskodans eller curling. Men det är ju inte själva fotbollen som är intressant i sig, bara lite, men ståhejjet runt omkring, att det engagerar så mycket människor.
Men vad jag menar är att oviljan att delta (i världen överhuvudtaget) inte alls har med fotboll att göra, utan att det är en irritation som har sin grund i ouppklarade konflikter med sina föräldrar. Att man hatar morsan eller farsan helt enkelt.
Men det kan ju bara var och en avgöra vad som är vad som är vad.
Ovilja tycker jag är något man skall ifrågasätta i ALLA sammanhang.
motpol: exakt. jag har ouppklarade konflikter med min far som gör att jag ogillar fotboll. bra djupanalys hörrödu.
idioti är ju min roligaste tagg! det är inte fotboll i sig som refereras till som idioti utan alla som ifrågasätter varför jag inte vill se på fotboll.
Jag tyckte jag var mycket tydlig när jag skrev att det är oviljan, motståndet mot världen, eller att delta i världen som jag härleder tillbaka till ouppklarade konflikter.
jag deltar i världen på väldigt många sätt, känner inga ovilja eller motstånd mot den.
roas för övrigt av faktumet att jag skriver ett helt blogginlägg om att jag inte tänker ta fler diskussioner om att jag inte tittar på fotbollen nu och likt förbannat hamnar i en bland kommentarerna till inlägget.
"roas" är härvid ett relativt begrepp och en sanning med grav modifikation.
Skicka en kommentar