Konstigt förresten att jag inte nämnt att jag ska se Kent på lördag. Ännu konstigare att jag inte hade en aning om att jag skulle se Kent på lördag förrän för några dagar sen då bruden som jag ska våldgästa i en veckas tid i Stockholm smsade att de spelar i Stockholm den 28:e och hon har biljett. Men det visste du säkert redan och du har säkert redan biljett, tillade hon.
Det hade jag inte, men nu har jag det.
Jag vet inte, det är väl på sin plats att vara mindre pepp inför sin tolfte Kentkonsert än vad man var inför sin andra. Jag var inte så himla pepp inför min elfte heller. Om man dessutom tycker att senaste skivan inte riktigt lever upp till några förväntningar och mer är en okej skiva än något slags livsavgörande elixir och sällan lyssnar på Kent överhuvudtaget längre är det inte så konstigt att den där tonårspeppen uteblir.
Å andra sidan vet jag ju hur det kändes och hur jag lät under och efter konserten i mars.
Å andra sidan vet jag ju hur jag betedde mig på Valborg. När jag, V. och H. förfestade på golvet framför min gamla bergsprängare med Hagnesta Hill i. Med människor som också är Kentfans blir jag rånördig och emotionell. Det var långa samtal om alltifrån huruvida Kents förstasinglar alltid håller dålig kvalle till min eviga utläggning om hur Beskyddaren från Hagnesta Hill och Klåparen från Du och jag döden är två delar av samma historia och hur de textmässigt kan ses som en sorglig utvecklingsroman. Mest bara satt vi och åhhade oss till ljudet av Kevlarsjäl och redan nämnda Beskyddaren.
Sedan gick jag ut och träffade på Navid, som jag sett som min Kentpartner in crime. Först på Valborg avslöjade han att han i själva verket var ett simpelt Hagnesta Hill-fan.
- En gång i tiden hatade man ju Hagnesta Hill-fansen och tyckte de var oäkta och kommersiella, men sen hatade man ju Vapen och Ammunition-fansen ännu mer, sa jag som varit nere med Kent sedan Verkligen-skivan.
- Eh, jag är också Hagnesta Hill-fan, sa Navid och jag kan ha sagt något om att jag aldrig skulle kunna se honom på samma sätt igen.
En stund senare höll jag en lång och tjötig Kentmonolog för Pat, trots att jag visste att han hatade Kent. I något slags försök att säga någonting förmenande till den övervintrade, tonårshysteriska bruden försökte han sig på med ett;
- Fast Vapen och Ammunition tycker jag i och för sig är en rätt okej skiva.
Vilket alltså är haram-meningen nummer ett och som fick mig att skrika ett högt nej! rakt ut.
Jag ska se Kent på lördag och det kommer med största sannolikhet att bli precis som vanligt.
De kommer harva på med publikfriande hits och jag kommer elitistiskt sucka över publikfrieriet. Jag kommer att hata varenda djävel i publiken för att de är mindre äkta än vad jag är. Sedan kommer de spela någon av de där låtarna. Kevlarsjäl, Rödljus eller Pojken med hålet i handen till exempel. De där som känns på riktigt. Så kommer jag stå där och fulgrina i smyg, tänka att Jocke Berg är den enda man som någonsin förstått mig och kommer att förstå mig och tillslut kommer hela Zinken att lyfta när en enad publik sjunger att älskling, vi ska alla en gång dö. Då kommer det vara så överjordiskt vackert. Då kommer jag som vanligt att bara brista.
Det sista inlägget
14 timmar sedan
5 kommentarer:
den där chilenaren jag är kär i lärde sig fraser som "kungen är död" och "stanna hos mig, du är allt jag har kvar". det säger ju något om vilken musik jag lämnade på hans dator i chile. funkar i vilket fall bättre en svenskakurserna på nätet som finns att ladda ned med standardmeningar som
- var ligger sergels torg?
- det ligger därborta.
åh vad fint! bästa svenskalektionen!
Det ær underligt hur just kent lyckas skapa de dær kænslorna i folk, kænns som att det ær extra viktigt før deras fans på något sætt, før alla, att det ær just "ens eget" band och att ingen annan førstår.
Som førsvar mot kritiken-riktad-mot-de-som-bara-lyssnat-på-senaste-skivan har jag alltid gått på med att jag ju bara var 12 nær V&A kom ut och att den dærfør oundvikligen blev den førsta skivan av dem jag hørde och tog till mig. Dock anammade jag ju ganska snabbt samma førakt mot mænniskor som bara gillade "det senaste", eftersom jag ju hade grævt djupare. Jag har nog slæppt ganska mycket av de dær nu, de ær ju ens egna ændå på något sætt. Det var inte lika lætt nær man var svart och svår, 14 år och inte hade førstått æn att det finns andra i værlden som lyssnar på annat æn Iron Maiden. Allt førstærktes ju bara av att killar ropade "Ey du, han Kent, han ær bøg vettu" till en i korridoren.
agnes: jo exakt, alla ser Kent som "sitt band" och alla hävdar sin äkthet, oavsett när man började lyssna på dem. men det är väl det som är deras stora styrka, det personliga tilltalet, det känslosamma som gör att alla ser dem som sitt band. och alla blir outsiders i deras musik. i synnerhet om man är tonåring och ingen annan fattar hur bra de är.
fan.
efter att ha läst den här texten ångrar jag att jag inte bokade min biljett till paris en dag senare.
"jag såg ju dom i november" tänkte jag och bokade. men fan. nu vill jag se dom igen.
Skicka en kommentar