jag trodde aldrig att jag, år 2007, skulle säga det här igen men
linda skugge har en poäng. förvisso som vanligt dåligt uttryckt, taffligt och osympatiskt och helt genomcyniskt men någonstans därunder ändå en poäng.
jag tror jag var lite inne på det spåret i
det här inlägget. precis som jag varit inne på samma spår i mina tankar under det gångna årets livskris-sessions.
för vi är generationen som alltid blivit tillsagda att följa våra drömmar, förverkliga oss själva, vi kan om vi vill – vi ska lyckas och slå igenom och klart att just vi ska göra det vi brinner för. alltid, till varje pris. och vår generation och nästföljande drömmer om alla de där fria, kreativa yrkena som utvecklar och som gör att man brinner och inte fan är det någon som vill ha ett vanligt svenssonjobb idag. och en del lyckas och de flesta får i någon mån göra det de brinner för och lika många får inte sina drömmar uppfyllda utan hamnar på något av de vanliga svenssonjobben och en del kanske känner sig frustrerade, men det finns nog en hel del som känner sig nöjda med tillvaron också. för att de har ett jobb där de slipper armbåga sig fram och kämpa och hela tiden vässa klor och marknadsföra sig själva för att ta sig fram. slipper leva ovisst och jobba dygnet runt och istället kanske har en meningsfull fritid. men nöjd med tillvaron kan vi inte vara, inte vi som ska följa våra drömmar, förverkliga oss själva, lyckas och slå igenom. vi som inte bara kan utan ska göra det, till vilket pris som helst.
fakta är att alla inte kan göra det de brinner för, alla kan inte uppfylla sina drömmar, göra de där kreativa självständiga sakerna som kidsen och vi 80-talister med dem drömmer om. alla kan inte springa runt och artdirecta, illustrera, fotografera, frilansa. alla kan inte tillhöra den där kreativa klassen, det behövs och kommer alltid att behövas människor som backar upp den. som städar deras kontor, tar hand om dem när de blir sjuka, tar betalt för deras mat och servar dem på restaurang exempelvis. vad som händer när alla helt plötsligt ska bli det de drömmer om och lyckas inom sin kreativa fåra är att det blir en ännu större uppdelning mellan dem som faktiskt gör det och de som kommer att ägna sitt liv åt att stå till tjänst för dem istället. de som inte lyckades eller de som faktiskt inte har någon lust att lyckas alls, som inte har några drömmar – det är också ett sätt att leva men det är ett sätt som det spottas på idag. som det ses ned på. för alla måste göra något med sitt liv, alla måste bli någonting. det västerländska jagandet av att uppfylla sig själv och förverkliga sig själv som leder till så sjukt mycket stress och utbrändhet har blivit normen förtäckt med ord om att uppfylla sina drömmar. men till vilket pris? och vad gör vi i ett samhälle där ingen längre vill ta hand om våra gamla föräldrar, linda stukade fötter och snyta snoriga barn för att alla är för upptagna med att ta en termin till på beckmans och göra sig ett namn? gör man inte det är det något fult, något fel. man måste ju vilja något mer i livet.
det är inte föräldrars uppgift att säga någonting annat till sina barn än att vad de kan bli precis vad de vill. barn behöver det; luft under vingarna för att våga. och jag är otroligt tacksam över föräldrar, lärare, föräldrars kompisar och alla de som under hela min uppväxt, mina tonår trodde på mig och applåderade mig och såg en framtid för mig som författare, journalist, forskare. att jag skulle bli någonting mer. ett av mina värsta barndomsminnen är fortfarande när jag vid åtta års ålder stolt deklarerade för mig mormor att jag planerade att bli författare och hon fnös att författare, det fattade jag väl att det kunde jag ju inte bli. och ja, jag känner mig frustrerad och uttråkad, instängd på mitt vanliga lågavlönade niotillfemjobb och skulle någon säga till mig att det är så min tillvaro kommer att se ut resten av mitt liv vet jag inte vad jag skulle göra av mig. men det är inte det som känns när jag jobbar. det jobbiga är inte främst understimulansen och kliet i fingrarna efter att göra någonting annat, mer kreativt. det är att hela tiden jämföra mig med de andra som tar sjumilakliv eller pyttesteg framåt för att få deras drömmar förverkligade, det är min stress att hela tiden tänka att jag måste lobba för mig själv, ta mig framåt på något sätt, jag måste ju bli en av de där som får göra det de brinner för.
- måste man brinna för något då? är de som inte brinner för något, de som inte har några drömmar att förverkliga utan trivs på sina vanliga dagjobb och sen kommer hem och har nice fritid istället sämre människor för det?, sa fredrik den där första gången vi träffades och han totalt slog sönder hela min livsbild av ambitioner och strävan.
och jag tänkte och tänkte och kom fram till hans poäng. det är en viktig poäng. för den kreativa klassen, den som alla vill tillhöra eller idag får inpräntat i sig borde vilja tillhöra, är så mycket finare än den klass som servar den. det är bara en omarbetning av samma gamla klass-samhälle och det kommer finnas så många av oss som inte kommer att kunna tillhöra den kreativa klassen men ingen kommer vara sämre för det.
och för oss som sitter på de där rutinmässiga dagjobben istället för att leva sina drömmar är nog det största problemet att det är så mycket jobb. så många av oss skulle kunna vara kreativa och pyssla med en massa saker även om vi inte vill eller kan göra det på heltid om vi orkade. för ärligt talat, man orkar inte göra någonting annat än jobba när man jobbar. man kommer hem, man ser på tv och sen längtar man till helgen då man kan festa bort en veckas tristess och frustration. så ser min tillvaro till stora delar ut när jag jobbar och så ser mångas tillvaro ut och det är ett problem. inte att alla kidsen inte kan uppfylla sig själva. vänsterretorikern åker fram igen, jag kan inte låta bli för det är så uppenbart att en sänkt arbetstid skulle göra så mycket. med sex timmars arbetsdag skulle alla som vill kunna vara lite fotografer, dokumentärfilmare, poeter, debattörer eller vad de drömmer om att lyckas som. eller så kanske det bara frigör lite mer tid till att ta hand om sig själv och dricka lite mer kaffe i solen med sina vänner och då är det okej det med. jag vill varken ha eller tillhöra någon jävla kreativ klass av människor som råkade halka på rätt bananskal och hade tillräckligt vassa armbågar och som nu brinner tills de bränner ut sig. jag vill ha ett kreativt samhälle där alla mår bra och får utvecklas som de känner för att utvecklas istället.
