JAG HAR RELEASEFEST FÖR MIN BOK IMORGON!

Alltså. Versaltiteln var inte så mycket en påminnelse till er, som om ni skulle behöva den, som om jag inte redan tjatat sönder er om releasefesten, som om inte alla läsare boende i Göteborg redan markerat i kalendern och planerar att komma dit.
Det var mer ett panikutrop från hon som tillslut hajat att det faktiskt är så.

Jag har inte riktigt hunnit tänka, samtidigt som jag såklart tänkt på festen hela tiden.
Det har handlat mer om bokleveranser, som tillslut kom fram idag. Jo ni ser ju själva, kniven mot strupen liksom. Det har varit samtal med Vulkan, idogt mailande fram och tillbaka med Vulkandrottningen herself Linda Skugge (all credd och heder till henne här, fantastiskt med en VD som verkligen intresserar sig, involverar sig och engagerar sig), samtal med tryckerier och herreminje. Sen har det varit Posten, detta fantastiskt ickefungerande utsålda företag med tio olika avdelningar där jag slussades runt i tio olika telefonköer för att få reda på var de där skickade paketen med mina böcker tagit vägen. Tillslut, efter minst en timmes runtringande, fick jag veta att de låg på en postcentral i Västra Frölunda och skulle hemlevereras.
Igår skulle de hemlevereras. Jag satt med nerverna på helspänn och väntade på att dörrklockan skulle ringa. Senast klockan 21. Inte fan ringde det på dörren. Det ringde på mobiltelefonen klockan 21:15 däremot. En stackars liten postenvikarie som fick det mindre härliga uppdraget att framföra till en Elin i upplösningstillstånd att de p.g.a. väderförhållanden inte kunnat leverera mina böcker under kvällen. Samma unga postenvikarie fick ta emot en månads uppdämd frustration och stress och hölls slutligen personligt ansvarig för statens utförsäljning av det gamla goda Postverket (Elin goes grinig gubbe). Lilla postenvikarien, om du läser detta vill jag be så hemskt mycket om ursäkt. Jag funkar inte så bra i panikstress alla gånger.
Sen har det mer handlat om marknadsföring. Mailande till tidningar och tjatande och neurotiskt kollande av Facebookevent och allt sånt.
Sen har det mest handlat om läsning. Vilka texter och hur korta ner och så vidare.
Sen har det mest handlat om praktiska grejer. Fotograf, ansvarig för pengar, läsningstider, mailbomba Boombox med låtförslag och så vidare och säkert har jag glömt minst hälften av de praktiska saker jag borde gjort men nu kommer jag inte på flera.
Sen har det mest handlat om frisyr. Våga eller inte våga och hur våga och vilken hårfärg sen då?
Sen har det mest handlat om kläder. Jag ville ju så gärna ha en sånadäringa riktigt fin och preppy klänning en sån kväll och jag provade minst tio gullegullklänningar med markerad midja och insåg som vanligt med tårar i ögonen att jag fortfarande bara ser ut som en man utklädd till kvinna i dem. Raka höfter och biffiga överarmar i gullegullklänningar är fortfarande en dålig kombo.

Men nu. Nu står böckerna här, levererade under eftermiddagen och fint staplade i en stor, tung låda. Nu har Boombox mailbombats och jag dör lite av lycka vid tanken på att mest troligt få höra alla de där låtarna; från Cunninlynguists till Justin Timberlake, under kvällen. Nu är det praktiska uppstyrt tack vare fantastiska vänner som ställer upp och hjälper. Nu är läsningen förberedd och allt det praktiska kring det. Nu kan jag inte lobba mer. Nu är frisyren satt. Nu är Monki-klänningen som alla kommer säga typisk Elinklänning om undanlagd för köp imorgon.
Nu är allting klart.
Nu är nervositeten här.

Imorn smäller det.

En officiell inbjudan (it was about bloody time)

Hej alla ni som läser Saker under huden, någon gång kikat in på Saker under huden, älskar bloggen, hatar bloggen, tycker att den är okej eller i alla fall lite småintressant ibland.
Hej alla ni som är sugna på konceptet bloggboksreleasefest och litterär hiphopfest.
Hej alla ni som vill ha en grym torsdagskväll strax efter löning med mat, öl, dans, litteratur, mingel.
Hej alla ni som vill ha möjlighet att köpa världens bästa bloggbok Always keepin’ it real till finaste extrapriset direkt från författaren i handen.
Hej alla ni som vill höra både Olivia Bergdahl och Elin läsa.

Kom till Kontiki den 27 mars.
Det kommer att bli fantastiskt.
Kvällen inleds vid 18 med fab buffé och då anmäler man det här senast 24 mars och annars tar man sig en öl eller någonting annat.
Också lyssnar man på grymma estradpoeten Olivia Bergdahl.
Sedan lyssnar man på yours truly när jag pratar om boken Always keepin’ it real och läser ur den.
Sedan börjar kvällens finfina DJ:s Boombox spela skivor också ägnar vi resten av kvällen åt dans, mingel, öldrickande, hångel, litterära samtal och god knows what not.

Boken finns till försäljning under kvällen, Boombox kommer spela alltifrån discolåtarna du inte visste att du älskade till en stor del av all hiphop som någonsin namedroppats på bloggen och det kommer helt enkelt bli en fantastisk kväll.

Vi ses där!

But with my ego I could stand in a speedo and be looked at as a fucking hero

Ja på torsdag har exmannen och kompisen premiär med klubben Boombox på Kontiki. Jag vet att det är slutet av månaden och man ska jobba på fredagen men ändå, det är gratis inträde och två grymma DJ:s. Det har även utlovats att några av mina favorithiphoplåtar kommer att spelas under kvällen. Alltså helt fab musik och möjligheten att se mig lyckotjuta/sittdansa/shaking that ass och det vill ni inte missa.
(- Alltså Elin, till och med när du ger props slutar det med att du framhåller dig själv, guuud vad du egobloggar.
- Jo jag vet cencorrösten, men jag gjorde ju ett försök till att skriva något som inte cirkulerade kring mig nu i alla fall.)

Och alltså jag vet inte vad ni säger, förmodligen inte samma sak som jag eftersom jag misstänker att det är en Kent-revival på G. Det är nu vi som fick utstå spott och spä under framförallt Vapen & ammunition-perioden och även efter Du och jag döden kanske får lite upprättelse och credd igen för att vi idogt höll fast vid Kentlyssnandet (alltså; Du och jag döden är en gudomlig skiva, men V&A är ju precis så mediokert lättlyssnat tråkig som alla framhöll). När till och med Kenthatande grannen tycker att låten var rätt okej hajar man vad som är i görningen. Om hela Välkommen till samtiden låter som Ingenting kommer det bli revival, jag lovar. Det låter lite nytt och samtidigt gamla Kent.
Hursomhelst, jag vet inte vad ni säger, men nu har jag lyssnat 20 gånger på Ingenting, minst 20 gånger och varje gång får jag samma tristessklåda i kroppen. Jag hör att det är bra med basen och pianoslingan och gitarren och så snyggt producerat jamenvisst, jag hör att det är en fantastisk text om tristess och tomhet i småstaden och att bryta sig ur, revanchkänslan och besegra sig själv och alla de där jävlarna – ja, allting är så mycket älskad Jocke Berg-lyrik.

Men jag vet inte. Kanske har varje människa en varierande kvot av gånger man kan lyssna på Jocke Bergs tomhet/tristess/ångest/revansch-texter och klassiska Kentriff och älska det. Kanske – förmodligen borde det vara så – uppfyllde jag den kvoten under min tonårstid och efterföljande år.
Eller så är precis som min vän som också var det där galna Kentfanet en gång i tiden, men nu övergett dem helt, säger: Man kommer till en punkt då Kent andas för mycket den man en gång var och som man inte längre vill vara att det någonstans bara blir tristess och ångest att lyssna på dem. Kanske jag är där nu, oavsett hur bra Välkommen till samtiden kommer låta.
Jag är inte längre vara hon som bölade till Hagnesta istället för att lösa sina issues, jag vill inte gå med knuten näve av revanschlystnad, snarare av glädje och inspiration. Jag är inte där längre. Jag hör att det är en bra låt, men den är för mycket tonårs-Elin, för mycket svärta och depressiva tendenser.

Lyssna på Lazee - Top notch eller T.I. - Raw istället, det är grejer det mina vänner, också ses vi på dansgolvet.