Framrotat del 1: Jag har tiara på min byline och eh nä jag mådde inte så bra i ettan på gymnasiet

Eftersom flyttpackande är så sjukt tråkigt, och jag har lovat mig själv att inte göra latmansmisstaget en gång till att flytta över gamla skräplådor utan att ha gått igenom dem först, ska de kommande bloggdagarna bjuda på framrotat material ur mina tonårslådor.

Först ut är en krönika hämtad från vintern 1999. Mellan 1999-2003 var jag bland annat krönikör på Länstidningen i Östersund. Då kunde man till exempel läsa detta:

"Det känns som om varenda expedit och butiksinnehavare i Sverige tror att konsumenterna är hur korkade som helst.
Finns det någon som på allvar tror att expediterna vill hjälpa en och är intresserade av ens inköp, fastän det är fredag eftermiddag, julhandeln är i full gång och kön verkar kilometerlång?
Så varför ens försöka vara trevlig? Och vem tror att butiker med skyltar som ”vi kan TYVÄRR inte erbjuda paketinslagning” verkligen är ledsna över sådant?
Ingen bryr sig ju. Det enda affärerna vill är att tjäna så mycket pengar som möjligt på våra dåliga julklappssamveten till nära och kära, all julklappshysteri inbringar såklart massor av kronor i kassan.
Det är inget fel med det. Tvärtom. Klart man vill ha pengar. Så enkel lycka, köpt glädje funkar jättebra trots att den inte är på riktigt. Men vem bryr sig egentligen om vad som är på riktigt? Jag äter tusen gånger hellre Felix pulvermos än äckligt hemgjort potatismos med klumpar i, neon är vackrare än skog, plast kommer alltid att vara mer användbart än trä och syntet är skönare än äkta bomull.
Förlåt att jag inte uppskattar det gamla, traditionella men jag har köpt min själ på 90-talet och mår så bra av det. Man får inte säga att man tycker om att ha pengar, så därför säger jag det.
Jag är inte kapitalist och jag tänker på tredje världen, men jag tycker om pengar för de ger en frihet och stillar ett behov inom en efter något. Kärlek kanske, men vem behöver kärlek när det finns pengar? Kärleken sårar, sviker och svider medan pengarna finns där, räknade i hundralappar i ens ficka.
Så enkelt, så bra. Mänskligheten har verkligen gjort framsteg under det århundradet som gått.

Fatta vilket underbart popbarn Johan Skugge och Linda Norrman Skugge kommer att få. Ungen kommer att måla sig i kajal vid fem års ålder, spela i ett synthpopband runt åtta och ha ett eget skivbolag vid fyllda tio. Barnet kommer att bli hela Sveriges popälskling ju. Bara nu inte ättlingen sabbar allt och kärar ner sig i Orups barn.

Det finns tydligen ändå alltid något att leva vidare för. Som nu då Kent har släppt Hagnesta Hill. En skiva som gör ont och berör, men på samma gång är en skiva som viskar tröstande ord när man ligger vaken på natten med huvudet fyllt av farliga, ordlösa tankar.
När saker blir så sönderhypade som Kent har blivit brukar jag börja hata dem bara därför. Men när det gäller Kent står de mig så känslomässigt nära att jag inte kan tycka illa om dem. Det vore som att säga upp bekantskapen med sin bästa vän bara för att denne har andra vänner. Dessutom ska jag gifta med tjejen på skivomslaget. Sådeså."