Uppföljning

Okej. Jag ska besvara en del av den kritik som har uppstått kring föregående inlägg, men jag kommer inte att gå in på detaljnivå och bemöta alla motargument. Känner man sig åsidosatt i sin kritik går det bra att fortsätta kommentera, så fortsätter vi att diskutera i kommentarsfältet (det gäller såklart även dig Lisa, eftersom jag inte kommer att gå in på din motargumentation särskilt mycket heller).

Det är mest några saker som jag vill klargöra.
I Eric Roséns analys av min och Lisas diskussion och även i en av kommentarerna hänvisar båda till kvällstidningsformatet. 2000 tecken och en bred läsarkrets kräver sina generaliseringar, förenklar och ihopblandningar. Det är snarare formatets fel än Lisa Magnussons, menar Rosén.
Jag skulle lätt kunna dissekera sönder min debattartikel i Aftonbladet från i höstas (generaliserande, heteronormativ, you name it), på samma sätt som jag plockat isär Lisa Magnussons text. Kvällstidningsformatet kräver någonting annat av en skribent än ett blogginlägg och jag vet att Lisa Magnusson behärskar fördjupning också. Men innebär det att man ska låta bli att kritisera och ge ordentlig motargumentation, bara för att det är en kvällstidningstext? Innebär det att man får blanda ihop saker och bunta ihop företeelser hursomhelst med hänvisning till få tecken tillgodo?
Det här hör naturligtvis samman med att Rosén, såväl som kommenteraren Jack, menar att jag ”totalsågar” och ”totaldissar” Lisa Magnussons text. Det är sant att jag inte är lika nyanserad som vanligt, fine, men jag ser det snarare som att jag i bloggformatet har möjlighet att sväva ut på 10 000 tecken (Lisa Magnussons räkning) i min kritik och mina tankar.
Det här är snarare ett sätt att fortsätta diskussionen, utifrån de trådar som Magnusson slängt ut i det trånga format hon har haft att röra sig inom.
Hade jag bara tyckt att texten var råkass hade jag inte bloggat om den. Nu tycker jag att den är så viktig att den förtjänar en längre fördjupning, eftersom hennes krönikeformat inte tillåter det. Man kritiserar en text för att man bryr sig om den, som det brukar heta på skrivarkursspråket.

Sedan tycker jag att det är tråkigt att Rosén väljer att göra någon slags åtskillnad mellan mig och Lisa Magnusson utifrån intellektuell/akademisk ansats. The blogging humaniora-feminist hade inte så mycket med kritiken att göra. Vilket för oss tillbaka till diskussionen kring att jag totaldissar texten. Att jag låter mer raljant, mer förbannad och mer dissande än vanligt handlar om att jag valt att följa samma ton som Lisa i hennes text. När hon skriver om ”dumma subbor som inte fattat ett skit” väljer jag att bemöta det med ungefär samma språklig tongång.

Slutligen handlar det om att jag är lika trött som Lisa Magnusson. Hon är trött på fina flickan-mentaliteten inom feminismen och Tuva Novotny blir hennes ansats till att ventilera det. Själv har jag blivit rejält jävla trött på det ständiga sammanblandandet av kritik mot strukturer och moralism. Det som kunde ha varit en utveckling av 90-talets, i mångt och mycket, missriktade kritik av ideal, porr och sexualisering, har istället blivit en backlash.
År 2009 är alla feminister så fucking liberala att minsta ansats till att påstå att det överhuvudtaget finns en negativ sexualisering eller idealbilder av kvinnor och män får folk att skrika moralism och Flicka-projektet innan man ens har hunnit avsluta sitt resonemang.
Jag förstår inte var Lisa Magnusson hittar alla de där sexualmoraliserande feministerna som ser ner på henne för att hon sminkar sig på ett visst sätt. Jag vill absolut inte tillbaka till 90-talets missriktade kritik mot sexualiseringen i media, med kritik på individnivå, som också Novotny tyvärr sysslar med.
Men jag är så förbannat trött på att så länge man hänvisar till liberalism och individens frihet behöver man inte ta något ansvar för att se samhällsstrukturer överhuvudtaget. Jag är trött på att man kan hänvisa till att alla vill bli sexobjekt och påstå att det inte är en form av moralism. Oavsett om det handlar om vurmandet för sexobjektifiering, knullblickar, porr eller prostitution behöver man inte alls ta i ordet moral. Moralism tillskrivs bara de som på något sätt försöker förmedla en kritik mot detta.
Precis som Gabriel skriver i kommentarerna: Man behöver inte vara antingen. Det finns en värld bortom Göran Hägglund och Blogge och den är inte så liten heller.

Men mest av allt säger Christina det bäst av alla. Det här är det som jag borde ha skrivit om jag inte närkritiserat krönikan istället.

ps. Jag gillar dig som fan också, Eric.