Men det fanns en period, då jag var mellan 18-21, då jag skrev relativt lite dagbok, men kanaliserade allting i små korta dikter istället. Mer som kortare känsloanteckningar än dikter med anspråk på att vara just dikter. Jag har sparat alla. Jag kan se hur många av dikterna är just dagboksanteckningar som aldrig sa någonting om vad som hände under de åren. De berättar bara exakt hur det kändes.
Det här skrev jag som 19-åring, någon vecka efter att graviditetstestet hade visat ett streck för mycket:
hur kan jag göra anspråk på att älska dig
när ditt hjärta just börjat slå
på halvfart i ena kammaren
och din kropp bara är tunt sammanvävd massa
under min hud
du är det namnlösa livet
vandrar där inget ännu
satt sitt sigill
ringmärkt dig till den verklighet
du tilldelats
vi bultar i samma takt
din ande
fäst mot min livmoder
3 kommentarer:
sista två stroferna, tres douce.
Allvarligt talat, inte alls illa
Jag börjar fundera på att plocka fram mina egna gamla texter när du gör sånt här. Det är det ingen som vill, Elin. AKTA DIG.
(Ordver: scote. Captchan hånar mig genom att stava mitt namn fel.)
Skicka en kommentar