Hon vill inte ha barn, han vill ha barn. Han skaffar barn med ett barnlängtande lesbiskt par.
Fantastiskt!
Bara en liten öppning till andra former av familjebildningar räcker för mig, även om jag naturligtvis vill ha mer. Ge mig regnbågsfamiljskonstellationer, fast i heterosexuell form. Två par skaffar barn tillsammans, till exempel i par där någon av parterna har svårt att få barn eller inte vill vara den som bär barnet. Barnet får fyra föräldrar att ty sig till och lita på. Ge mig fler exempel av typen ovan, där man kan fortsätta leva tillsammans fastän man inte vill ha samma form av familjebildning och liv.
Men fokuset i artikeln handlar naturligtvis om någonting annat. Nämligen faktumet att hon inte vill ha barn. Det är ju tydligen det som är en newsflash; det finns människor som är lyckliga utan barn, och inte faktumet att det finns mängder av alternativa familjekonstellationer där alla kan bli lyckliga, om vi bara vågar se bortom normen.
4 kommentarer:
Intressant hur du ser på det. Själv är jag tacksam att detta tas upp preois som det görs. Det är inte alternativa familjeformer som är i fokus, det är det faktum att det idag, 2009, inte är helt accepterat av en kvinna att inte vilja ha barn, att göra ett aktivt val. Har själv vänner som valt att satsa på sig själva utan att bilda familj vilket har stört många familjebildare.
Har tänkt på det där också och ba "Yes! Vi skaffar barn med MINST ett annat par! Fatta, vi måste bara ha ungen varannan vecka, score!" (om vi är ihop fortfarande då alltså, annars blir det kanske litet mer sällan). Men det jobbiga är ju att det funkar dåligt juridiskt. Barnet får väl bara ha två föräldrar, och vad händer då om man börjar bråka och inte har några rättigheter till sitt barn och så. (obs jag menar såklart att det är lagen det är fel på och inte alternativa familjebildningar)
Innan jag ens läst artikeln känner jag spontant att det är inte helt OK av honom att skaffa barn i det sammanhanget - om han ska vara något slags vettig pappa (vilket man ju ändå får hoppas att han vill) måste han ju vara en del av ungens liv och den av hans, och då får ju hon åtminstone nåt slags deltidsbarn och delansvar. Eller har jag missuppfattat konceptet helt?
(Captcha: "metia" vilket fick mig att tänka på Medea.)
grindsson: Okej, jag håller till viss del med dig, men jag anser att fokuset blir fel ändå. Eller snarare att frågorna är fel ställda. I mitt tycke känns det som om hon ändå ställs till svars, även av journalisten i artikeln. Det vänder jag mig emot. Ska man prata barnhets och det ska man finns det bättre frågor att ställa.
Znai: Förstår precis vad du menar. Det är lagen det är fel på och det är fucking shit att vi 2009 har lagar som krymper våra familjebildningar så jävla mycket.
Julia: Nej, men hon säger i artikeln att det fungerar jättebra och ja, han är en närvarande pappa. Man kanske kan tänka att det var en kompromiss som de gjorde för att fortsätta leva ihop. Hon är deltidsmamma, men utan det "riktiga ansvaret", han får inte barn med henne som han lever med. Det blir ju delvis hennes eget barn, men ändå inte på samma sätt. Mer som en styv/extra-mamma. Jag tycker att det är en fantastisk lösning.
Skicka en kommentar