Här skriver hon om hur hon tänkte och varför det blev som det blev.
Framförallt imponeras jag av följande erkännande:
Det som svider mest är jag förmodligen blev lite smickrad av att bli tillfrågad också. Det vill jag nästan inte erkänna, men så är det.
Bless Annika och de människor som klarar av att krypa till korset och erkänna att de haft fel. Att de gjort fel. Att det blev fel. Bless framförallt offentliga personer och politiskt engagerade som ger sig själv den mänskligheten.
Jag vet att jag tjatar men jag står fast vid det och skriver det igen: Att våga vara inkonsekvent, göra misstag och erkänna att man inte levt upp till sig själv är så jävla mycket viktigare än att vara konsekvent, idealistisk och säker i alla lägen.
