Revenge of the nerd chicks del II: Ladies is pimps too

När jag skrev förra inlägget på temat impopulära nördtjejer hade jag ett sådant tacksamt ramverk att bygga det kring, utifrån populärkulturell identifikation. Jag hade försökt skriva texten i säkert ett års tid, men det är dels bland det mest privata att lämna ut för mig och dels ville jag undvika att det bara blev ett underdogsbölande om att jag aldrig fick hångla på högstadiet (en vecka efter högstadiet däremot, Hultsfred -99 forever).

Uppföljningstemat har jag funderat kring minst lika länge. Jag snuddade i och för sig vid tematiken rätt rejält när jag skrev om att vara ett ångestbarn, som genom hela livet har levt på sekundärvinsten av att vara ”känslig” och därmed inte behöver ta ansvar för sig själv och sina handlingar på samma sätt som andra. Det är lite det som jag utvecklar här också antar jag.

För nu tar vi det som det blir. Gustav hänvisar nämligen till en av sina texter, om snälla killen-myten och jag känner igen mycket i den och vill driva tesen att det är rätt mycket same same för tjejer, precis som Julia driver tesen om att tjejer fan inte har så lätt att få ligga de heller. Fast min text handlar ju egentligen rätt mycket om det motsatta.
Nämligen vad som händer med snälla tjejen som bara var tjejkompisen när hon faktiskt börjar få ligga.
Det behöver egentligen inte handla om att få ligga. Det handlar mer om vad som händer med snälla fultjejen när hon börjar få uppmärksamhet som består i annat än att hon är begåvad, smart och allt det där som hon har hört till leda. När folk faktiskt börjar uppfatta henne som snygg, fuckable, rolig, charmig och – Gud bevare – går och förälskar sig i henne.

Det är ju en rätt allmän tes att musikersnubbarna, DJ-killarna och alla de där som skaffat sig en hel del credd och popularitet nu inte var de populäraste killarna i gamet i skolan. Förmodligen är den välgrundad också. Det är också en rätt allmän tes att de killarna tenderar att bli rätt sviniga. Rider på hybrisvågen, tar igen och allt det där.
Men varför pratar ingen om vad som händer med tjejerna som var fula, mobbade, för smarta och konstiga?

När snälla tjejen gör den klassiska ful ankunge goes creddig svan-omvandlingen uppstår ganska lätt ungefär samma hybrisartade tillstånd. Det blir liksom så mycket som ska tas igen.
I worst case scenario-fall försöker också man revanschera mot de svinigheter som andra utsatte en för under ens tonårstid, genom att behandla andra på samma sätt som man blev behandlad då. Fastän det definitivt inte rör sig om samma människor.
Det handlar liksom inte ens om att äta kakan och ha den kvar. Snarare om att helt plötsligt bli inbjuden till en hel kakbuffé med en skylt som säger ”ät så mycket du orkar” (Förlåt, förlåt för denna hemska metafor, jag skäms redan. Både av litterära och sviniga skäl).
Samtidigt som man plockar på sig bekräftelsekakor, förälskelsesmulor och statustilltugg finns naturligtvis den gamla självbilden kvar. Man fattar fortfarande inte att man faktiskt är någon som får ligga, att man faktiskt uppfattas som någon som har en massa relationer och man förstår definitivt vad folk håller på med när de går och förälskar sig i en.

Men motsäger inte de här självbilderna varandra? Om att dels vara en player, en slampa - kalla det vad fan ni vill – å ena sidan och å andra sidan fortfarande tro att man är den fula underdogen som ingen vill hångla med?
Nej, inte alls. Däremot relaterar de till varandra väldigt lätt. Här följer några exemplifieringar:
1. Man har ett omättligt bekräftelsebehov som bara tillfredsställs genom uppmärksamhet från så många som möjligt. Eftersom det är omättligt behöver man konstant påfyllning för att motbevisa sin grundsjälvbild.
Huvudtes: Jag är ful och töntig och ingen vill ha mig mer än min pojkvän och han är väl typ sjuk i huvudet eller lider av en temporär sinnesförvirring och när han kommer ur den gör han slut ändå.
Motbeviset lyder: Nu har jag hånglat med någon som inte är min pojkvän, alltså finns det en tendens hos andra än min säkerligen sinnessjuka pojkvän att tycka att jag är fuckable.
2. Man skyddar sig själv genom sin självtagna playeridentitet.
Huvudtesen: Jag är ful och töntig och ingen vill ha mig.
Motbeviset lyder: Men tänk på alla som jag har sårat de senaste åren. Jag hade ju lätt kunnat få någon om jag hade velat, men eftersom jag är den som alltid drar mig ur relationer så fort de börjar brännas, är otrogen, strulig och sårar människor så är det ju därför som de inte vill ha mig. Det handlar inte om att jag är ful och töntig, det är för att jag är ett sådant osäkert kort.
3. Man måste utnyttja de situationer man får.
Huvudtes: Jag får typ aldrig hångla, ingen vill ha mig på riktigt, jag är bara en tjejkompis i allas ögon.
Motbevis: Ja, det kanske inte är helt etiskt korrekt att dejta fyra olika på en och samma gång, men eftersom jag egentligen är en tönt som typ aldrig får till det är det inte mer än rätt att jag passar på och utnyttjar de här tillfällena när jag nu väl har dem.
4. Man tar underdogpositionen till sin peak och utnyttjar den.
Huvudtesen: Eftersom jag var en ful outsider som tonåring är jag lite bättre än folk som inte var det. Därigenom kan jag behandla folk illa eftersom de inte fattar hur svårt jag har det och hur ärrad jag är och att det faktiskt inte är så lätt för mig det här.
Angående det sista är väl lite det min huvudpoäng. Precis som man förutsätter att snälla killarna fortsätter att vara snälla killarna, för att de förut bara varit den lyssnande kompisen kan tjejen som helt plötsligt börjar få uppmärksamhet använda sig av samma argument kring sig själv. Eftersom man har ett förflutet ur en underdogposition kan man väldigt lätt återkomma till den när det passar en och på så vis alltid omforma sig själv i en martyrposition när man behöver den, men också köra på playerpositionen när det passar bättre.

Sedan blir naturligtvis också det där med player en självuppfyllande profetia. Ju mer du betraktar dig själv som relationsrädd, player, whatever, desto mer blir du ju också det. Det är en föga rolig självbild att gå runt och tro att man inte bör komma människor nära eller ha relationer överhuvudtaget eftersom man ändå kommer att göra dem illa, freaka ur och fucka upp dem. Det blir egentligen också bara ett annat underdogperspektiv, där martyrstatusen blir att man inte ska ha några slags relationer eftersom man ändå inte klarar av dem.
Och jag antar att med den sista meningen måste det bli ett inlägg om hur präglad man blir av sin underdogidentitet också. Det här är ett neverending projekt.

Krönika i Kuttrasju 29/1

– Nedvärdera inte ditt eget könsorgan, sa alltid min mamma när jag i trotsiga tonår började använda mig av fittordet. Att använda könsorganet som svordom innebar att man smutskastade sitt kön. Det var inte okej.
I stor utsträckning verkar den tanken gälla för de flesta som är feministiska eller politiskt korrekhets-ängsliga. Aldrig skrika fitta, aldrig kalla någon för fitta, aldrig använda det kvinnliga könsorganet i en nedvärderande kontext. Jag är själv så invand i tankemönstret att jag biter mig själv i tungan när jag råkar använda ordet i en nedsättande svordom, ursäktar mig själv precis på samma sätt som folk omkring mig ursäktar sig när fitta slinker genom munnen i en svordom.

Däremot verkar inte samma regler gälla för det manliga könsorganet. Jävla kuk och kuken är inga problem. Jag har aldrig hört någon påpeka för en man att han inte borde nedvärdera sitt eget könsorgan. Jag har aldrig hört någon lite ängsligt säga att ”man väl ändå inte får använda kuk som svordom”.

Varför? Är det en snällhetsfeminism, en politisk korrekthet och ett sätt att höja kvinnokönets värde?
För i så fall verkar den bara kontraproduktivt. Effekten blir snarare att vi fortsätter att bibehålla den där upphöjande mysticismen som präglat det kvinnliga könsorganet i århundraden. Varför är det okej att kuken behandlas som ett neutrum, ett lite fulroligt ord att slänga ur sig när man slagit tån i dörrkarmen eller är förbannad på någon, medan fittan till varje pris måste bedyras och förfinas? Det är väl ändå inte jämställdhet.
Det är att göra fittan en otjänst. Vi behöver inte fingulliga ord som snippa. Vi behöver inte påtala ännu en gång att fitta ju faktiskt betyder våt ängsmark, amen är det inte vackert?
Jag vill inte ha ett vackert, upphöjt, mystiskt och politiskt korrekt könsorgan. Det verkar urtråkigt. Jag vill ha ett vräkigt, snuskigt, ilsket, härligt befriande könsorgan som består av benämningar som får användas i svordomen såväl som i sängen. Det känns mer som jämställdhet för mig.

Ikväll

Klockan 20:30 krönikörar jag i Kuttrasju på Göteborgs Studentradio om varför det är feministiskt att använda ordet fitta som svordom.

Behovet av en populärkulturell nördidenitet (I am Sam Weir)

Det är i början av 2000-talet. Jag sitter på Studenthälsan och ser in i min unga, nyutexaminerade, manliga psykologs ögon.
– Ibland vill jag ingenting annat än att du ska förklara för mig att jag inte är ful och töntig. Att du ska säga att jag är vacker. Att om jag inte vore din klient skulle du vilja ha mig.
Han lutar sig bakåt och psykologhummar.
– På vilket sätt skulle det hjälpa dig? Jag skulle kunna säga till dig att du inte är ful, men jag tror inte att det skulle hjälpa dig. Det är du själv som måste omvärdera den självbilden, eller hur? säger han och jag nickar medan jag pressar naglarna i handflatorna av undertryckt ilska.

Några år senare sitter jag och min vän Erik och fikar och pratar relationer.
– Nä, men liksom jag är ju inte en tjej som raggar och har en massa människor på gång, säger jag.
Erik reagerar med att spotta ut kaffet över köksbordet i en chockinitierad hostattack.
– Skämtar du med mig? säger han.
– Nä, vadå? Jag är ju liksom inte en sån tjej, säger jag, mig blir man ju bara kompis med.
– Inte en chans, säger han, det där är någon gammal självbild som du har, det där får du ta och göra upp med och omvärdera.

Ännu några år senare skickar jag ännu ett av alla mail till LSM om att jag känner mig ful, töntig och tråkig. Hon svarar sådär genom-LSM-klokt om att ”jag skulle kunna berätta för dig om och om igen om ditt leende som gör mig motståndslös, dina fräkniga mjuka händer och dina bröstvårtor som finaste rosa frukttuggisarna, men det spelar ingen roll. Det är du som måste ändra på din självbild, det kan inte jag göra åt dig.”

Just nu ser jag alla avsnitt av Judd Apatows kultförklarade serie Freaks and Geeks från början till slut. Förutom att det är en fantastisk serie händer det någonting i mig när jag tittar på den. Genom identifikationen med huvudkaraktärerna som jag obönhörligt känner, samtidigt som jag roas av dem, tillåts jag också skratta åt den uppväxt som var min. Den uppväxt som skapade den där självbilden som jag har så svårt att skaka av mig och som fortfarande är helt omöjlig att fullt ut omvärdera. Den fula nördtjejen som alla bara blev kompis med.
I avsnitt åtta blir det så plågsamt mitt i skrattet att jag får tårar i ögonen.
Geek-lillebrorsan Sam ska äntligen få träffa sin stora kärlek, cheerleaderstjejen Cindy efter skolan. Han går dit i den förhoppningsfulla, kärleksfulla övertygelsen om att det är en dejt.
När de sitter där kommer en av de populära killarna in och Cindy berättar då för Sam om vilken crush hon har på den killen. Skiftningarna i Sams ansikte är det som gör mest ont. Jag känner igen dem, de har varit mina så många gånger. Besvikelsen som man försöker dölja när det går upp för en att man är en kompis och ingenting mer, hur man sedan lägger masken på precis som Sam gör när han istället tvingas gå in i rollen som killkompisen som tipsar Cindy om vad hon borde göra för att få en dejt med den populära killen.
Jag har varit där så många gånger att jag kan den rollen utantill. Fortfarande tar jag ibland på den frivilligt för är det någon roll som jag kan så är det att vara tjejkompisen.

När jag pratar om min uppväxt och tonårstid med nördkillar med liknande erfarenheter blir de alltid förvånade.
– Vadå, jag trodde att det bara var killar som var den eviga kompisen. Jag trodde att bara killar kunde vara nördarna som aldrig fick hångla, ni tjejer kan ju inte ha haft problem med det.
Olika varianter av uttalanden som ovan förekommer alltid. Jag tror att det dels handlar om olika uppfostran. Tjejerna som passiva och killarna som aktiva och därmed de som initierade hångel. Men jag tror också att det handlar om skilda populärkulturella referensramar.
Medan nördkillarna som bara var kompisen, var fullständiga losers, nördigt intresserade av rollspel och Star Trek och höll tjejers hår när de kräktes har fått upprättelse genom en hel populärkulturell genre med filmer, böcker, TV-serier och musik lyser nördtjejerna fortfarande i stort sett med sin frånvaro. Där nördkillarna tillåts att skratta åt och bygga en populärkulturellt bunden identitet kring sin kassa uppväxt, är nördtjejernas uppväxt fortfarande någonting som mest är sorgligt och behöver bearbetas. Någonting som genererar i dåligt självförtroende, destruktiva relationer och diverse psykiska problem.

Min uppväxt var rätt sorglig. Den gav mig en självbild som jag fortfarande tampas med. Men den var också hysteriskt rolig, ur ett tragikkomiskt perspektiv.
Att jag var tjock när jag var liten och det enda som jag gjorde på lågstadiediscon var att äta popcorn och bli ännu tjockare.
Den gången då min mamma övertalade mig att lämna mitt rökelsefyllda, Suede-dånande flickrum och gå på åttornas klassfest. Då alla började leka hångellekar och Sanning och konsekvens och jag blev så nervös, eftersom jag inte ville utsätta någon stackars kille för att behöva hångla med ful-Elin, att jag istället ägnade kvällen åt att spela dataspel med värdinnans lillebror.
Det året då jag var hopplöst kär i en kille i nian och allting slutade med att jag skrev ett självutlämnande kärleksbrev till honom, som han sedan läste upp för halva skolan och alla skrattade.
Alla timmar jag satt och lyssnade på en av mina bästa killkompisar när han pratade om hur olyckligt kär han var i min bästa kompis, som rankades som en av skolans snyggaste tjejer, medan jag var hopplöst kär i honom och tänkte att om jag bara var tillräckligt bra kompis med honom skulle han tillslut upptäcka mig.
Att jag ägnade hela min högstadietid åt att onanera, läsa Karin Boye, ha konstiga kläder på mig och undra om jag någonsin skulle få hångla, medan ett flatrykte om mig florerade vilt i korridorerna.
Alla kvällar då jag bönade och bad att någon skulle tafsa på mig dagen därpå, bara ta lite på min hormonstinna, genomkåta tonårskropp. Hur jag dagen därpå likt förbannat påpekade för killarna i klassen att porrbilderna de hade på insidan av skåpen var kvinnoförnedrande och inte borde tillåtas i skolan och att jag insåg att jag i och med att jag aldrig kunna hålla käften var otafsningsbar.
Den gången då vi satt och skrev ett svenskaprov och en kille i klassen lutade sig fram mot mig och jag trodde att han skulle smygtafsa lite på mina konstant styva bröstvårtor, när han i själva verket bara ville smygkolla på provet som hon som alltid hade alla rätt skrev.
Faktumet att det, fram tills att jag var i sjuttonårsåldern, bara var min pappa i hela världen som någon gång sa att jag var söt.
Allt ovanstående och tusen andra exempel har lämnat mig med en grundläggande, uppfuckad självbild av någon som är smart och snäll, men oattraktiv och bara kompismaterial. Allt ovanstående och tusen andra exempel är också väldigt roligt. Vartenda tragiskt tonårsminne som fått mig att bli tjejkompisen och smarta nördtjejen är någonting som Judd Apatow skulle kunna göra briljanta scener av.

Men det blir det inte. Fortfarande lyser nördtjejerna i stort sett med sin frånvaro inom populärkulturen. Trots att jag i vuxen ålder insett att jag delar erfarenheter med en hel del andra tjejer. Trots att varenda tjej som jag dejtat de senaste åren varit minst lika nördiga som killarna som jag träffat och pratat om sina juniortitlar i schack-SM, dragit Star Trek-referenser och åkt på rollspelskonvent.
För mig har ingen terapi, inga ältsamtal med vänner och inga relationer, ragg eller one night stands kunnat hjälpa mig i min självbild. Fortfarande blir jag uppriktigt förvånad så fort någon visar något annat intresse av mig än som vän. Fortfarande fattar jag inte alls att någon är attraherad av mig om de inte uttalar det bokstavligt eller fysiskt och fortfarande faller jag in i rollen som tjejkompisen när jag egentligen har ett annat intresse.
Det som hjälper, mer än någonting annat, är att tillåta mig själv att skratta åt alla de där såren som jag fick under min uppväxt. Göra det exakt så pinsamt tragikkomiskt som det var. Det är genom skrattet och tårarna framför Freaks and Geeks som jag på riktigt tillåter mig själv att gå tillbaka till de där jävliga uppväxtåren och okeja den jag var och det som hände. Jag behöver mer av det. Jag behöver kvinnliga Seth Rogen-karaktärer, misslyckade och fula tjejer som aldrig får hångla, tokrunkade Superbad-tjejer som inte kan tänka på annat än sex men aldrig får ligga och tjejkompisar som killarna anförtror sina cheerleadercrushes till. Jag vill ha en populärkulturell identitet till min kassa tonårstid. Det är genom humorn som jag på riktigt kan gå till botten med vem jag var.

Jag behöver jobb

Jag har för lite tid för att hinna skriva intressanta blogginlägg idag, men det centrala i min tillvaro just nu är mest följande:

Jag behöver jobb.
Deltid, uppdrag, inhopp, vad som helst. Helst inom skrivande, media, copywriting, korrekturläsning och liknande, men det mesta är av intresse. Jag är noggrann och håller alltid mina deadlines och är därtill begåvad och ambitiös.

Jag vet att det är ett hard knock life för språkvetare och journalister och att 2009 är ett riktigt skitår. Men försöka måste jag ju. Jag har blivit fantastiskt bra på att nätverka, knyta kontakter, tjata mig till jobb, lobba in mig och komma med tusen kreativa idéer. Men det vore skönt att få något slags uppdrag bara genom en ansökan via bloggen, just nu.

Ni vet var ni hittar mig. elin.grelsson@gmail.com

Herren, slaven och storhoran

Isabelle Ståhl är min nya bloggmusa.
Idag skriver hon om en av världens bästa låtar och en av mina all-time-favorit-filosofer och gör en helt briljant sammankoppling och textanalys. Dock kopplar jag nog samman Master and Servant mer med Hegel än med Nietzsche nuförtiden.

Det har varit mycket Hegel de senaste månaderna. Mest beror det nog på att jag ständigt hamnar i diskussioner kring objektifiering och subjektifiering och huruvida man kan objektifiera andra och om det i så fall är så himla farligt att göra det. Senast jag diskuterade lät det ungefär såhär:
- Men om jag tittar på en tjej och säger "amen hon är ju...en jävla storhora", objektifierar jag henne då?
- Öh ja. Fast om du skulle gå fram till henne och säga "hej storhora, jag älskar dig", då torde du ju subjektifiera henne.
Det är jobbigt att vara så uppenbart inkapabel till att föra en vettig muntlig argumentation, när man oftast låter rätt intelligent i skrift.

Lite mer singelcoachning, denna gång från Carola

Ur intervjun i senaste numret av Filter:
"Jesus vill vara min själs älskade. Ibland kan jag nästan känna honom. Det har hänt att jag känt mig uppfylld av hans kärlek, inte sexuellt, utan mer som omfamningen en man kan ge sin kvinna. Det är en tröst för oss som är singlar, som gör att man inte springer efter första bästa karl."

Artikeln om Carola, av Erik Almqvist, är för övrigt helt magnifik. Långa stunder kan jag bara skaka på huvudet åt denna galna, omnipotenta, kontrollneurotiska människa som slänger ur sig de mest fantastiska religiösa referenser (se ovan) och wailar i mobiltelefonen på skönhetssalongen. Å andra sidan kan jag ändå känna någon slags fascination och beundran kring hur Carola, trots allt, is keepin' it real och hur hon brutit sig fri från de män som har styrt hennes karriär och gör sin grej. Fantastiskt välskrivet, närgånget och respektfullt porträtt, hursomhelst.

Men en del religiösa debatter kanske man kan lämna därhän?

Dagen.se skriver idag om att sms-tjänsten 118 800, som har "svar på allt", definierar Jesus som "Det är han som i den påhittade religionen kristendomen ska vara frälsaren. Sagan säger att han levde för 2000 år sedan och gick på vatten och hade sig." Markus Öhman på företaget har själv skrivit svaret, utifrån att han är "rationell ateist".

No further jämförelser mellan subjektiva tolkningar av mig och Jesus, men när jag senast hade existentiell ångest och därför frågade 118 800 vem Elin Grelsson var fick jag svaret att hon var en glad och pigg tjej som gillar Oprah Winfrey och drömmer om resor till exotiska länder. Helt plötsligt visste jag i alla fall vad jag inte var.

Gud är subjektiv

Moderaterna, Centern och Folkpartiet föreslog igår att äktenskap för alla ska gälla från och med 1 maj. Det här är det bästa förslaget som hittills lagt i frågan.
Det är viktigt att framhålla att endast de präster som vill ska viga homosexuella par. Lika lite som staten kan gå in och tvinga en företrädare för ett religiöst samfund att viga homosexuella par, mot dennes vilja, kan jag tänka mig att de samkönade par som önskar gifta sig vill vigas av någon som anser att deras kärlek går emot den kristna tron. Jag anser alltså, till skillnad från RFSU, att motionen är rätt ute när man lägger in en klausul som gör det möjligt för enskilda präster eller hela samfund att vägra viga samkönade par.

Kristdemokraterna reserverar sig, naturligtvis och kritiserar förslaget. ”Ingen ska tvingas att viga homosexuella”, skriver Göran Hägglund och Stefan Attefall på Newsmill.
Vilket alltså är helt sant, men så är inte heller fallet i den här motionen. Staten och kyrkan är skilda från varandra, men Svenska Kyrkan har utrett sin syn homosexualitet sedan många år och det finns en majoritet i Kyrkomötet som vill att homosexuella ska kunna gifta sig i kyrkan.

Det finns någonting beklämmande i argumentationen kring religionsfrihet i debatten kring det samkönade äktenskapets vara eller icke vara. Med tanke på att det i motionen just trycks på att staten inte avser att tvinga vare sig enskilda präster eller samfund att förrätta samkönade vigslar och att majoriteten i Kyrkomötet ställer sig positiva till samkönad vigsel, är det svårt att finna konflikten i religionsfriheten.
Det finns dessutom en annan definition av religionsfrihet också. Den om att varje enskild individ har rätt till sin tro. Det innebär att jag har rätt att tro att jag är älskad av Gud som den jag är och att jag har rätt till att tro på min Gud. Det innebär att jag har rätt till att tro på en Gud som inte dömer mig och ser min bisexuella läggning som en synd, utan en Gud som är skapad av och för kärlek och där människan är älskad hur hon än må vara. Det innebär också att jag samsas i kyrkbänkarna med människor som anser att min sexuella läggning är en synd eller en sjukdom som måste botas eller stävjas.

Den amerikanska queerteologen Kathy Ruby skriver i sin artikel Subjectivity and Belief hur den kristna tron inte kan undgå den individualisering och fragmentering som resten av det västerländska samhället redan är en del av. I och med en sekularisering och en mer fragmenterad omvärld, där stater och kyrkor skiljs åt, måste också kyrkan öppna upp för fler tolkningar och omfatta fler subjektiva trosinriktningar.

Det är förvisso ingenting nytt. Inom den befrielseteologiska agendan, som omfattar såväl antirasistiska-, feministiska- och queerteoretiska läsningar, har kravet på att upplösa den objektiva tolkningen av den kristna Guden alltid stått i centrum. Befrielseteologin syftar till att synliggöra alternativa Bibeltolkningar, på ett sådant sätt att både förtrycket mot den utsatta gruppen och kritik mot den så kallade ”objektiva” Bibeltolkningen framträder.
Queerteologin har länge kämpat med att hävda Bibelläsningens subjektivism och kritisera den hegemoniska Bibeltolkningens förtryck av HBT-relaterade grupper.

Debatten kring äktenskap för alla har handlat så mycket om att det hotar dem som tolkar Bibeln och den kristna tron som att äktenskapet ska vara reserverat för man och kvinna.
Väldigt lite har sagts om alla de, som i befrielseteologins namn, har kämpat för att påvisa den kristna trons korrelation med queer och HBT-frigörelse. Alla de som skrivit avhandlingar, diskuterat, föreläst, predikat och debatterat för att de har rätt till samma tro som de som menar att de lever i synd. Alla de som blivit stoppade i kyrkogången när de velat ta nattvard, blivit pratade om och utsatta för hot, spottade på och blivit ovälkomnade, enbart på grund av att den tidigare så fasta hegemoniska tolkningen av Bibeln säger att de lever i synd.
Bibeln är skriven av människor. Det är människors tolkningar av Gud. Således kan tolkningarna göras om och göras nya och läsas på mängder av olika sätt i evinnerlighet.
För alla oss som gjort andra Bibeltolkningar, för alla oss som delar samma Gud som dem som menar att vi lever i synd, men som ändå inte tror på att deras syn på Gud är den objektiva och sanna, är beslutet om samkönade vigslar ett erkännande.

Såhär skrev jag för något år sedan i min avhandlingsanalys av den mest kända svenska queerteologiska avhandlingen; Hatar Gud bögar? av Lars Gårdfeldt:
Är det rätt väg att gå att söka erkännande hos en hegemonisk teologi, som innehåller uteslutande mekanismer och normeringar, genom att skapa andra tolkningar?
Begreppet erkännande är problematiskt och framförallt i den här kontexten. Det de uteslutna och de som utesluter har gemensamt är en religiös tro och en gemenskap i sin tro. Det är i gemenskapen och i tron som uteslutningen sker. Möjligheter till motstånd kan därför ses som problematiska. Det man gör motstånd mot är en teologisk grund som bidrar till osynliggörande, förtryck och stigmatisering av ens erfarenheter. Trots att man delar samma tro är det möjligt för makten inom tron att osynliggöra och förtrycka i just religionens namn.

Det är just det som kyrkan som samfund, såväl som grupper och individer inom kyrkan, måste slåss med och alltid har gjort. Kvinnliga präster vid sidan om kvinnoprästmotståndare, homosexuella bredvid dem som menar att homosexualitet är en synd. Jag måste dela en Gud, en helig skrift och Jesus tillsammans med människor som har åsikter som i mitt tycke går helt emot den Gud jag tror på och den Jesus som vägleder mig.
You give love a bad name!, skulle jag vilja skrika till dem och påpeka gång på gång hur Jesus såg till de svaga, de utstötta och de annorlunda. Hur Jesus i själva verket är en av de starkaste queerikonerna vi har, eftersom han såg till dem som befann sig bortom normerna och makten och gav dem samma människovärde och kärlek som alla andra. Hur Gud i grunden handlar om kärlek och mänsklighet, att faktumet att man lever – hur man än lever – är tillräckligt för att man ska bli älskad och välsignad.
Men det spelar ingen roll. Sida vid sida, men ändå så långt ifrån varandra, delar vi kyrkbänkar och Biblar. Jag måste acceptera och fortsätta slåss för en befrielseteologisk agenda. Det finns inga konsensusbeslut i trons namn. Men rätt att tro har vi alla.

För mer läsning: Lars Gårdfeldts Hatar Gud bögar?
Kathy Rudys Subjectivity and Belief i Queer Theology: Rethinking the Western Body
Karin Långström Vinges blogg som innehåller mängder med bra information och argumentation kring HBT och Svenska Kyrkan

Lite kuriosa: I Bibeln finns bland annat en text om Ruth och Noomi, två änkor som förklarar sin kärlek för varandra, som av många befrielseteologer inriktade på en queer läsning av Bibeln kommit att ses som ett uttryck för samkönad kärlek. Dessa kärlekstexter används ofta på heterosexuella bröllop, då det är en av få kärlekstexter i Bibeln som inte fokuserar på mannens överordning och kvinnans underordning, vilket oftast är fallet när heterosexuella relationer omskrivs i Bibeln. Homosarna har således invaderat de kyrkliga äktenskapen sedan länge.

I want to like, listen to Boyz II Men when I'm with you

Även de sämsta dagarna får sluta med Ben&Jerrys framför The Wackness.
Loved it, såklart. Är dessutom tydligen tillräckligt frisk för att filmen skulle kicka igång behov av att lyssna på Wu Tang Clan, röka och ha sex. Det är någonting med realistiska sexscener, fri från Hollywoodskimmer och fulla av fulhet och fumlighet, som är så mycket mer uppkåtande. Hollywoodsex blir ju aldrig mer än något slags visualiserande av en sagoberättelse. Dimmat ljus, oproblematiska avklädningar och vaginala orgasmer? Mm, eller hur. Ge mig lite jeans som fastnar vid vristerna och obarmhärtigt dagsljus så att jag i alla fall kan relatera till det.

Jag behöver hjälp

Precis när jag trodde att den här dagen inte kunde bli mer värdelös:
Min dator har tydligen installerat en egen liten Ipred-lag i sig själv. Så fort jag öppnar Bittorrent dröjer det ett par minuter och sedan slutar Internet att fungera.
Samma sak sker alltid när jag försöker maila större filer, t.ex. bilder, via gmail (men ingen annan mailportal) eller lägga upp bilder här på bloggen (som ju också är google-supported).
Två helt ologiska problem som inte har någonting med min internetanslutning att göra, utan någonting med datorn att göra.

Snälla smartingar, make my day och fundera ut eventuella lösningar på problemet.

Lägesrapport

CSN strular och jag orkar inte sitta i telefonkö i en halvtimme för att skrika "show me the money!" och få ett jävla byråkratsvar tillbaka i luren.
Mina sista pengar kommer att gå till storshopping på Apoteket i Majorna för att göra vad jag kan för att linda den här förkylningen. Show me the nässpray, echinagard, halstabletter, hostdämpande och allt möjligt knark.
När jag i somras hade hosta i fyra månader i sträck (kids, här kommer en liten lektion i förkylningar: det är supandet som gör att du aldrig blir frisk, så var det för mig) fick jag låna grannens hostmedicin med morfin i. Den är slut nu.
Vårdcentralen strular och jag orkar inte sitta i telefonkö i en halvtimme för att skrika "show me the morfin!" och få ett jävla vårdsvar tillbaka i luren.

Idag är inte vinnarlivet alls.

Arga, radikala Michelle Obama

Michelle Obamas knutna hand har aldrig tolkats som ett tecken på politiskt engagemang, utan på ilska. Hon har kallats "radikal" - som ett skällsord. Det sägs, så där i förbifarten, fast fullt av kvinno- och klassförakt, att det var "äregirighet" i kombination med begåvning som tog henne till Harvard.

Malena Rydell i dagens DN om myterna kring och tolkningarna av Michelle Obama.

Gränsen mellan att vara livsnjutare och bara sorglig är rätt hårfin

Kom hem från spinningpasset för en stund sedan. Tog fram två skivor knäckebröd, la keso på, satte mig ensam vid det utvikbara bordet i kokvrån. Stirrade ut i tomma intet och åt metodiskt.
Så kom jag helt plötsligt att tänka på att jag hade pesto kvar i kylen efter gårdagens bjudmiddag. Således tog jag fram peston och la en liten teskedsklick på toppen av keson på båda knäckebrödskivorna. Jag ställde tillbaka peston, satte mig ner igen och fortsatte äta. Det smakade helt plötsligt mycket godare.
- Ja men det blev nog en bra dag det här ändå, tänkte jag och log för mig själv, en klick pesto på keson mitt på blanka gråmåndagen.

...and I guess I never told you "I'm so happy that you're mine"

Imorgon flyttar frugan ut från huset där vi bott fyra vänner ihop i snart ett år nu. I varsina lägenheter, men samma hus.
Frugan var den första som flyttade in och den första som lämnar byggnaden och det var i och med att vi började bo i samma hus som vi började kalla varandra för frugan.
Hon hade precis gjort slut på sitt långvariga förhållande, jag började precis hämta mig från uppbrottet från mitt. Det är i vår två år sedan som jag kom hit, en månad efter henne. Satt på golvet i en tom och ouppackad lägenhet och undrade hur jag skulle överleva livet med all min otrygghet och kärlekssorg.

Hon som följde med mig till Ikea, vi tjafsade om att jag tyckte att det var värt att lägga på en toaborste på den redan tunga packningen. Hon menade att jag för fan kunde köpa en sån var som helst. Jag menade att en toaborste hit eller dit väl inte gjorde någon skillnad på bussen. I kassan log expediten det där ”jag förstår att ni är ett samkönat par och jag accepteeerar er”-leendet mot oss.

Hon som följde med mig in i lägenheten. Skruvade ihop alla mina IKEA-möbler medan jag satt förvirrad och undrade hur man skulle få ihop en rislampa i tre delar (stång, glödlampa, lampa – complicated as hell). Hon suckade åt mig och sedan sa hon åt mig att hålla medan hon spikade ihop mitt skrivbord.

Jag som fick tårar i ögonen när jag skruvade ihop min säng, den säng som en gång varit hans och min. Påmindes om honom när skruvarna inte ville sitta lika hårt när jag skruvade, som när han hade gjort det. Stod med trycket över bröstet och undrade hur jag skulle överleva livet och kärlekssorgen.
– Men knulla sönder sängen hann ni ju göra innan det tog slut i alla fall, flinade frugan och pekade på en lossnad bräda i sängbotten och jag började skratta istället.

Hon som följde med mig till take away-stället några hundra meter bort. Vi pratade om att det var nu som det började. Singelpakten i Majorna. You and me, frugan. Vi åt thaimat och pratade om att sätta upp en annons i trapphuset. KK sökes. Vore så praktiskt med någon nära, liksom. Pratade om vilka egenskaper man skulle sätta upp på kravlistan i annonsen.
– Spela roll liksom, sa frugan, först lär man ju ha värsta kravlistan men sen slutar det med att man går tillbaka och stryker den, skriver ”Allt av intresse!”.

– Jag kommer aldrig att kunna lita på någon igen, minns jag att jag sa till henne.
– Du kan alltid lita på mig, sa hon.

Det är väldigt längesen jag stod med tryck över bröstet och tårar i ögonen och undrade hur jag skulle överleva livet. Lika längesedan som jag och frugan tog vår första av alla promenader genom de närliggande kvarteren. Så många utekvällar, promenader, bakfyllehäng, filmkollande, soffältande, relationsprat, middagar har passerat sedan dess. Så många skratt, uppslitande gräl, fåniga gräl, tårar och deep talks. Så många människor har kommit och gått i våra två lägenheter, huvuden, kroppar och hjärtan. Somliga har vi litat på, andra inte. Somliga borde vi inte ha litat på, men gjorde det ändå.

Igår bjöd jag över frugan på middag. Någon slags gest att bjuda igen efter alla middagar som jag har fått av henne. Hon kom in och såg min nystädade lägenhet, kände doften från ugnen.
– Det här känns konstigt, sa hon och flinade, Elin har städat och bjuder på mat. Någonting är fel.
Vi ältade i min soffa och drack te. Sedan pekade hon på min säng, samma säng som jag tårögt skruvade ihop för snart två år sedan.
– Syns på bräderna att du knullat i helgen.

Imorgon flyttar frugan ut ur huset. It’s the end of an era. Så mycket och så många har hänt sedan dess. Men av alla de som funnits i mitt huvud, mellan gräl och tårar, skratt och fyllor har det funnits en som jag kunnat lita på, en som varit konstant. Frugan, you were always on my mind.

Singelcoachning

Men naturligtvis inte som i ”så hittar du den rätte”, ”så flirtar du bäst” eller ”så spelar du spelet och avläser hans signaler”.
Det är nämligen sådant som jag inte vet ett shit om. Vill ni ha tips om hur man hittar Mr/Ms Right, hur man flirtar eller hur man avläser signaler och spelar spel rekommenderar jag någon av alla så kallade relationsexperter, tjejtidningar eller Aftonbladet Wendela. De brukar kunna ge råd i sådana frågor.

Men det som slagit mig den senaste tiden är hur jag läser alla dessa bloggar, hör alla dessa vänner prata om ensamheten. Om att sakna någon. Om ensamma nätter, inte ha någon att tänka på, vilja ha någon att se på film med eller krypa upp i soffan med.
Det som slagit mig den senaste tiden är hur skönt det är med avsaknaden av just detta.
De flesta som uttrycker sådana tankar är i samma åldersspann som jag, det vill säga mellan 20-30 år. Sannolikheten att vi kommer att förbli singlar resten av livet är oerhört liten, så länge vi sköter vår kroppshygien någorlunda och uppvisar ett relativt standardsocialt beteende.
Om man beräknar sannolikheten att vi kommer att befinna oss i någon slags standardrelation inom några år, vilket jag alltså tror är en oerhört stor sannolikhet för de flesta av oss; är det inte underligt att man inte njuter mer av singellivet så länge det varar?

Med "njuta av singelliv" menar jag definitivt inte Cosmopolitans och Sex and the Citys definition av singelliv, det vill säga ett vidlyftigt och frekvenssexuellt liv. Såklart kan man njuta och bör njuta av det också om man nu känner för det. Själv tröttnade jag på one night stands-grejen någon gång i somras. Man kommer till en punkt då man inser att krograggslivet i Göteborg har föga med Samanthas erövringar i New York att göra.
Då man tröttnat på att knulla med okända människor på underliga premisser med sig själv som att ”jag måste ha någonting att prata om när jag fikar med mina vänner på tisdag” eller ”amen han sa faktiskt att han skulle spela Ice Cube medan vi ligger med varandra och jag gillar ju Ice Cube”.
Man kommer till en punkt då det slutar vara roligt att försöka uppbåda energi till att ligga med folk som man bara utbytt några fraser med och låtsas tycka att det är kul att knulla klockan fyra på morgonen i ett rum i ett kollektiv på andra sidan stan när man mest ligger och funderar över om man borde byta elbolag och om man har något bröd kvar hemma.
Lägger man därtill att jag är en ostrukturerad jävel, framförallt på bakfyllan, och därför är the troféguys högsta dröm är det också en ekonomisk fråga. Orka köpa nya örhängen stup i kvarten för att den ena saknas. Medan man långsamt förvandlar ungkarlslyorna i stan till Stadsmissionens accessoaravdelning går man själv runt med ett örhänge och saknade kepsar och halsband.
Till detta tillkommer alltså faktumet att jag är trött på att undvika och knappt hälsa på folk som sett mig naken. Om man inte ens gillade personen så mycket att man vill träffa på den efteråt kan det fan inte ha varit värt att utbyta kroppsvätskor med varandra.
Att sluta ha one night stands är bland det bästa som jag gjort och innebär föga att jag har slutat ha sex, bara att det är lite mer genomtänkt och att jag känner personen ifråga innan. Sådär så jag kan hämta mitt ena örhänge när jag vill efteråt.

Att avnjuta singellivet handlar om helt andra saker. Som hur skönt det är att inte vara känslomässigt bunden. Inte behöva tänka på någon, noja över någon, pirra över någon. Istället frigörs tankar till att fundera på allt ifrån texter man vill skriva, vart man vill resa på semester eller flera timmars koncentrerat Rubiks Kub-lösande. Magpirr kan man få på annat sätt. Typ dansgolv, sällskapsspel eller ett par örhängesfynd med Jesusikoner på.
Det handlar om hur förbannat skönt det är att sova själv. Hello 120 centimeter att ligga på diagonalen på! För att inte tala om faktumet att man kan sova i ett svettigt gammalt nattlinne, raggsockor, ögonmask och med en gammal nalle i famnen utan att någon kan klaga över ens osexighet. Tänk på att det kommer en dag då du kommer att dela säng med någon som kommer att klaga om du tar för mycket plats, som du måste dela sovovanor med och som kommer att tvinga dig att bortprioritera din nalle till förmån för något svettigt skedliggande.
Det handlar också om kompromisslöshet. Tänk på att det kommer en dag då du definitivt inte kommer att få välja film helt själv. Du kommer inte att kunna se alla amerikanska dramafilmer som du själv har ett fånigt intresse av och istället kommer du tvingas stå i videobutiken och tjafsa och kompromissa och vara halvnöjd över såväl film som lösgodisval.
Det finns ingen chans i världen att du kommer att få se Star Wars-trilogin två helger på raken. Föga lovande är det heller att du får särskilt mycket förståelse när du börjar skandera med i Rymdimperiet-themet och skrika DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖÖÖ framför TV:n. Ditt interna grabbskämt med dig själv om att du inte skulle ha någonting emot att bli nerfrusen av Jabba the Hut om det innebar att du blev räddad av Princess Leia kommer säkerligen inte heller att funka så bra i sällskap.
Tänk också på all tid som bara är din och ingen annans. Det kommer att komma en dag då det kommer att finnas någon som klagar över att du vill sitta uppe halva natten och kolla på Freaks and Geeks istället för att kela och ha sex, hur mycket du än förklarar att Judd Apathow ju är kung. Den där dagen då du måste parera mellan personen ifråga och alla vänner som du är van att hänga med non stop. Den där dagen då det inte verkar så bra att du hellre vill gå på spinningpass och sitta hemma och läsa Hegel än att gå på parmiddag hos den andres kompispar. Den dagen då ditt ”nä du får gå hem nu, jag har ett blogginlägg att skriva” mycket troligt kommer att bemötas med en sårad min.

Den dagen kommer att komma. Jag vet att ni längtar efter den och alldeles säkert kommer det att vara helt lovely. Men fram till dess är det definitivt bättre att sitta i fula mjukisbyxor och utantillreplikera med i Star Wars-filmer och sova på diagonalen än att bara längta och sakna.

Julia Skott i korsettklänning och annat som får en att vilja flytta till Stockholm

Jag har haft en fördjävla fin personlig kick-off inför 2009 i Stockholm.

Jag bodde hos Den mörkhåriga och satt med henne och pojkvänssambon framför Freaks and Geeks och blev väckt av Stockholmstrafik, kaffedoft och hennes mjuka, morgonlyriska röst som meddelade att frukosten var klar.
- Jag vill alltid vakna till kaffedoft och en vacker kvinnas röst, mumlade jag halvt i sömnen eftersom jag alltid tycks lida av något slags gubbrockssyndrom när jag är med Den mörkhåriga.
Jag promenerade i solsken och läste massor med skönlitteratur, fikade och tittade på människor. Hann tänka, läsa, skriva och få massor med nya idéer och uppslag.
Jag träffade herr K. och hans fantastiska nya kärlek som fick mig att fräsa ”du gifter dig med honom inom ett halvår”, när kärleken gick på toaletten.
Jag träffade delar av anonyma bloggänget och pratade relationer, google-statistik, framtidsångest och annat relaterbart.
Jag satt i några möten, hemliga än så länge.
Dessutom träffade jag Julia Skott, vilket, precis som hon påpekat och som gällde alla mina fantastiska samtal i Stockholm, hade krävt en diktafon och var stoff för minst femton mer eller mindre publicerbara texter. Det sista hon sa innan vi skiljdes åt efter några öl, dagen efter första fikat, var ”blogga om mig snart!”. Detta efter att hon gjort ett idogt försök att via Facebook på mobilen visa den här bilden för Kungsladugårds korsettkåtaste kvinna.

Jag satt på tåget hem och undrade återigen vad som håller mig kvar i Göteborg, bortsett från närmaste vännerna.
Det är lätt att idealisera en stad och en tillvaro som mest brukar innebära träffar med kära vänner, semester, inspiration, möten och credd, men jag har i flera år slitits mellan Göteborg och Stockholm. I höstas föll det på att jag inte fick jobbet som jag sökte där. Men jag slits fortfarande.
Det är lätt att idealisera en stad som man inte bor i och tänka att det finns en fagrare glans någon annanstans. Men uppenbarligen är det lika lätt att sitta kvar på Kings Head, år efter år, och tänka att man borde vara någon annanstans, men likt förbannat alltid bli kvar.

Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam

Jo, jag var alltså också en av de kvinnorna som läste Boven i mitt drama kallas kärlek på tåget.
Det som fastnat i mig när jag klev av på Centralstationen i Göteborg var framförallt nedtecknandet av den personliga skulden, dubbellivet och fasaderna. Hur Unni Drougge åkte runt och föreläste om mäns våld mot kvinnor, destruktiva relationer och varför starka kvinnor faller för misogyner, samtidigt som hon gått ur askan in i elden och levde i ett fullständigt kontrollerat misshandelsförhållande där hon bit för bit bröts ner.

När jag kommer hem läser jag Tanjas vidare bloggande om mat- och kropproblematik och om skammen kring det: Jag skämdes så in i helvete över att jag tyckte jag var tjock. Över att jag stod framför spegeln och drog in och klämde och allt vad jag nu kunde tänkas göra. Jag mådde dåligt över att jag bara fick mer och mer hull på benen, men det var ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde över att jag mådde dåligt över ett så brudigt problem. Dubbelbestraffning - ja tack! Det var inte en kamp mellan en ängel och en demon på var sin axel, det var två demoner - och till råga på allt två rätt så futtiga sådana för inte fick jag en "riktig" ätstörning heller.

Jag tänker på när jag var engagerad i Kvinnojouren och satt i långa samtal om anorexia och samhällets ansvar, för att sedan springa till gymmet och springa på löpbandet tills jag nästan svimmade. Eller hur jag i höstas peppade massor av unga ätstörningstjejer via mail, samtidigt som jag själv varje måndag la upp egna strukturer kring hur jag skulle kunna gå ner i vikt.
Hur jag för ett tag sedan förskönade en tveksam övergreppshistoria till att bara vara ett kasst one night stand, för att jag ville skydda killen då det var bekanta till honom som jag satt och pratade med. Trots att jag lovat mig själv att aldrig hålla käften eller skydda någon när det gäller sådant och trots att jag samtidigt peppat andra att prata om det, det måste ut i ljuset, vi får inte vara tysta!
Hur jag gång på gång skrivit till andra i deras bloggar, sagt till ett otal vänner och skrivit själv om att aldrig ta skit, inte låta någon trampa på en, inte lägga energi på dåliga relationer och definitivt inte låta sig utnyttjas, samtidigt som jag själv befunnit mig i relationer som vem som helst hade suckat åt och sagt åt mig att ta mig ur för att det bröt ner mig.
Om jag ansett att det gjorde mig till en dålig idealist och feminist? Ja, som fan. Klart jag hållit tyst om sådant.

Jag har funderat och skrivit en hel del kring autencitetanspråk och personlig erfarenhet de senaste månaderna. Vilken funktion autenciteten fyller och hur viktig erfarenheten egentligen är. Imorgon ska min uppsats kring performativ biografism bli opponerad på, på Institutionen för idéhistoria. Den uppsats som handlar om Elin Wägners Pennskaftet, Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken och Maria Svelands Bitterfittan och hur alla tre författare använder sig av sig själva och sin biografiska historia för att skapa en feministisk diskurs. Jag kommer säkert att återkomma till den här på bloggen, jag tror att den blev bra.
Men när jag läser Unni Drougge och Tanja, alla andra bra och utlämnande texter och bloggar hittar jag kanske en ledtråd till det biografiska och erfarenhetsbaserades viktiga roll.
Den personliga historien berättar, i bästa fall, någonting bortom idealism och yta. Den tillkännager och blottar skammen på ett sådant sätt att vi kan börja rota i de där eviga följeslagarna skam och skuld och skapa en gemensam diskurs av igenkännande och stöttande.
I bästa fall.
I bästa fall finns det en autencitet som går bortom att berätta en historia som lämnar ut andra, utan som också lämnar ut vår mänsklighet och berättar om de där eviga skarvarna mellan våra ideal och vår politiska fernissa och skammen över när vi misslyckas med att vara de som vi vill vara. När det autentiska istället visar upp det fula, skavande och mänskliga är då det blir på riktigt intressant och viktigt. Idealen kommer aldrig att kunna bli på riktigt om vi inte först vågar peta i alla de variga sår som uppstått när vi slitits isär för att bibehålla dem och samtidigt inte riktigt lyckats leva upp till dem.

Pocketpreferenser på tågen just nu

Merparten av männen mellan 20-30 år läser Svensk maffia.
Merparten av kvinnorna i samma ålder läser Boven i mitt drama kallas kärlek.

Nej!

Jag och mamma har precis suttit och pratat om Ann Heberlein i telefonen och att vi båda ska beställa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva nu när den släppts och sedan lägger jag på luren och läser, via Shoot me while I'm happy, det här. Jag har också ont i magen nu.
Och oavsett hur boken är (även om det är en typisk bok som jag älskar redan på förhand) har Heberlein gjort något väldigt viktigt med den. Alla som vågar gå ut med, skriva om och tala om ångest och det psykiska dåligmåendet som det reella helvete som det är gör någonting oerhört stort. Framförallt när vården för psykiskt relaterad sjukdom, och fördomarna kring det, ser ut som det gör.

Själv är jag på väg till Stockholm för ett par möten (och en och annan öl med gamla vänner och några bloggdejter, bör tilläggas). På återhörande i slutet av veckan.

Vulgosexuell och finsexuell

För jag-vet-inte-vilka-gång-i-raden har jag haft Britney-diskussionen igen ikväll. Womanizer visades på ett förbizappat MTV, jag började väl som vanligt flåsa lite över en inoljad, naken fröken Spears och genast var diskussionen igång.
– Men hur kan du tända på det här?, sa sällskapet och jag hatar egentligen att behöva analysera mina kåthetspreferenser, men okej, jag hänvisade till att min kärlek till Britney handlar om min kärlek till det öppet vulgära och femme-slampiga.

Någonstans handlar ju min kärlek till Britney om det och jag blir fucking provocerad av att det ska anses fult och osexigt bara för att det är white trash-skabbigt uppenbart sexualiserat. För jag tror att det är det som det påstådda osexiga och sunkiga med exempelvis Britney Spears videos handlar om. Hon är den vanliga, blonda slampan som är uppenbart fucked up och som är uppenbart porrig kring stripteasepålar och naken i en ångande bastu.
Det handlar om uppdelningen mellan madonnan och horan, fin smak och ful smak, mellan den fina flickan och den dåliga flickan, mellan vulgärt och lagomsexuellt, kulturell medelklass och arbetarklass, mellan den ”naturliga” kvinnan och hon som gått över gränsen.

Samma människor som uttrycker sin oförståelse och sitt förakt över Britney-fascinationen brukar namedroppa ungefär de här kvinnonamnen när man pratar snygga tjejer:
Scarlett Johansson, Natalie Portman och Kiera Knightley.
Samtliga har det gemensamt att de är respekterade skådespelerskor med ett seriöst anspråk som utstrålar någon slags ta-på-allvar-aura. De är fina, lagomsexuella kvinnor som är naturligt vackra och inte behöver konstruera det genom porriga underkläder och en kåtblick.
Fy fan för den där stereotypen om den fina, naturliga kvinnan. Hellre en sjujävla femme-slampig framtoning eller rejäl butchighet då. Eller som darling Brögger skriver om i Fräls oss ifrån kärleken:
"Det ”naturliga” har alltid fyllt mig med fasa. Instinktivt har jag vetat att ”det naturliga” var det farligaste av allt – alla tiders fälla – och min skräck bekräftades ytterligare när jag upptäckte att det ”naturliga” var det viktigaste av allt. Man skulle vara en söt och naturlig flicka.”
De respekterade skådespelerskorna är naturliga, fina kvinnor som inte behöver jucka mot någon stripteasepåle eller rulla med höfterna. Likväl, när jag bildgooglar hittar jag ganska snabbt bilder av den här typen på både Scarlett, Portman och Knightley.
Det är undergivna rådjursblickar, intagande poser och lagom avklätt all over. Var det någon som sa lagomsexuell? Jo, precis. De fina flickorna anspelar på sex och låter sig objektifieras lagom mycket, de är klassiskt sexiga utan att gå över gränsen och bli vulgära och deras sexuella utstrålning ligger i någon blandning av mystik och sårbarhet.
Tusen gånger hellre en vulgosexuell, blonderad Britney som juckar halvnaken mot en påle och väser ”get nasty” än en sårbar, undergiven Scarlett Johansson vars enda syfte i sina photoshoots också är att se sexuell ut. Bara på ett finare, mer lagom sätt. Det här är i alla fall ärligt.

Fotnot: Syftet med texten är naturligtvis inte att kritisera Johansson och co:s utseende eller att någon använder dem som snygghetspreferenser. Man får väl gilla vad man vill. Men kom inte och säg att det skulle vara finare att gå igång på Johansson än Spears, för det ställer jag inte upp på.

A shot of good old dumhet

Ni som inte redan har gjort det läser såklart Huskorsets kloka inlägg.

Själv försöker jag hämta mig från gårdagen. Vid 25 års ålder borde man veta bättre än att försöka driva bort sin prestationsångest och stress med hjälp av för många öl på Kings Head. När ett av ens få minnen från kvällen är att man suttit och hållit en lyrisk monolog om A shot of love with Tila Tequila vet man att man har druckit för mycket. Prestationsångesten försvann i alla fall i en temporär och korkad dimma.

This is a motherfucking motdiskurs!

Idag är det Another Cyborg Manifesto som skriver klokt, bra och glödande om ätstörningar.

Framförallt fastnar jag vid detta:

Att svälta mig var det sätt jag hade valt att leva. Det kändes. Det var en rebellisk handling. Det var uppror, anarki och ilska. Äntligen klev jag på skiten som klivit på mig! Det handlade inte om mat, det tog sig bara vissa uttryck.

Det ska påminnas om och om igen att självsvälten handlar om mer än kroppsideal, mer än om nojor. Jag minns så tydligt när den dåvarande chefredaktören för Slitz svarat på kritik om deras objektifierande av kvinnor (it was the 90's people, då folk fortfarande orkade debattera utviksmodeller och herrtidningar på allvar). Jag citerar inte ordagrant, men kontentan var att Slitz stod för ett sunt kvinnoideal med kurviga kvinnor och inte tog in några anorektiska modeller och att Slitz, till skillnad från modevärlden, hjälpte kvinnor att få bra ideal.

Som vi skrattade i våra Pro-Ana-grupper då. Lilla Slitzredaktören, du hade inte hajat ett shit. Det var ju just ditt ideal, din typ av män, era kladdiga ögon och objektifierande som var en del av det som vi ville fly ifrån. Vi avsexualiserade oss själva med platta bröst och knotiga höfter, vi avsexualiserade oss själva genom att räkna kalorier istället för att knulla. Vår självsvält var en del av ett inre uppror mot ett samhälle som avkrävde oss perfektion, kåthet, glädje, fantastiska skolresultat och vänlighet i lagom mängder. Att säga nej till maten var ett sätt att säga nej till de premisser som samhället hade ställt upp för oss.

Tack Christina för ditt inlägg. Jag känner mig så trygg i att ha funnit en stafettpinne, en motdiskurs mitt i jävligaste bantningsmånaden januari. Jag är glad att ni inte är tysta. Tack.

Neeeeej

Förlåt ni fina som skrivit kloka, långa och bra kommentarer till föregående inlägg.
Förlåt alla ni för att jag lyckades trycka på "avvisa" istället för "publicera".
Det här är varför jag inte borde administrera era kommentarer, i synnerhet inte när jag är dödstrött och borde sova.
Ska inte upprepas, jag lovar. Kommentera gärna igen om ni orkar och vill.

Kom-i-form-lunch eller anorektikerlunch?

Under min värsta ätstörningsperiod var jag hemligt medlem i en rad grupper på skunk.nu.
Jag vet inte om skunkadministrationen inte hade någon aning om hur många pro-ana-grupper som skapades via detta community, eller om de helt enkelt inte brydde sig så mycket. Ibland togs de grupper med mest uppenbara ätstörningsnamn bort, men det dröjde aldrig mer än några dagar så hade vi som varit i den gruppen startat en ny och börjat om där.

Pro-ana-fenomenet är så enkelt som stöttnings- och inspirationsgrupper/sajter för anorexia. Man vägrar tillskriva anorexia som en sjukdom utan menar istället att det är en ”livsstil” och en ”subkultur”. Det handlar om jävligt vilsna människor, främst unga tjejer, som inte känner sig sedda, drivs av självhat som hittar varandra i sina ätstörningar.
Pro-ana-grupperna är som ett gäng missbrukare som hetsar varandra till att pröva tyngre droger, stöttar varandra i deras fortsatta missbruk och finns där för varandra i förståelse när släkt och vänner börjar oroa sig. Jag har aldrig känt en sådan stark pseudogemenskap som i de grupperna som jag var med i. Pseudo, för att gemenskapen egentligen inte handlade någonting om intresse för varandra som människor, delad humor eller musiksmak. Gemenskapen var den starkaste vi-mot-dom-känslan, grundad i att vi skulle banta och bli sjukt smala ihop och ingen jävel skulle förstöra för oss. Ingen annan fattade att vi faktiskt var tjocka och behövde gå ner i vikt, ingen annan fattade att det var fult att vara tjock (med tjock menas här naturligtvis normalviktig).
Ätstörningsgrupperna blev, precis som min popbrudsidentitet, en subkultur och gemenskap som de andra. Precis som jag hängde på Kentforumet, Suedeland-chatten och åkte på Hultsfredsfestivalen med stjärnor under ögonen och tiara i håret hade jag ätstörningsgrupperna som en gemensam subkultur av ingen annan fattar någonting.
Skillnaden var naturligtvis att ätstörningsgrupperna var så jävla mycket farligare.

De jag minns bäst var Viva BMI under 17! (gränsen för undervikt går vid 18,5) och Jag vill inte äta. De stängdes senare ner, men vilken aktivitet vi hade där ett tag. Vi hade gemensamma dietveckor med obligatorisk resultatinskrivning varje måndag, tjejer skrev i panik över att deras mamma försökte tvinga dem att äta middag som de sett att hon hällt vispgrädde i, någon undrade hur hon skulle klara en semestervecka med familjen på Teneriffa med all tillkommande mat och någon erkände att hon hetsätit fem mackor och spytt ”men imorgon blir det nya tag”.
Några andra grupper, som vad jag vet aldrig stängdes ner, var Thinspiration – en grupp där man postade bilder på size zero-modeller och anorektiska kändisar och konstaterade att de var såå vackra och shit, vad Olsen sisters har blivit snygga. Det var Food Porn, en sajt där alla utsvultna ätstörningstjejer la upp googlade bilder på fettrik och sockersprängd mat och sen kunde man ömsom säga ”åhh vill ha” eller ”fy faan vad äckligt, jag är så glad att jag inte äter sånt längre”, beroende på om man hade en bra eller dålig dag.
Sedan fanns där Idag har jag ätit. Det var min favoritgrupp. På Idag har jag ätit handlade det helt enkelt om att redovisa exakt vad och hur mycket man hade ätit. Jag var alltid en av dem mest självdisciplinerade, jag ljög aldrig och jag var den som fick tipsa bulimitjejerna om hur de skulle kunna äta lika lite som jag. Jag älskade att visa upp min prestation när jag kunde skriva in sent på kvällen att jag ätit en tallrik havregrynsgröt med rivet äpple, en mandarin och två knäckebrödsskivor. Jag älskade när jag fick skriva in det direkt efter ett bulimiskt erkännande om två liter glass. Jag kände mig så jävla duktig.
Vad som hände med de andra som hängde i de här grupperna vet jag bara lite om. Någon blev tillslut frisk, några andra hamnade i drogmissbruk, någon tog livet av sig och någon hamnade inom slutenvården.

Det är januari nu. Den allra jävligaste månaden för oss som kämpar för att behålla den där friskhetsstämpeln. Den allra jävligaste månaden för alla – och det är väldigt, väldigt många – som försöker ha en sund relation till sin egen kropp. Special K-reklam på hållplatserna med speglar på så man kan se om man är nöjd med sin kropp, med en uppmaning om att byta livsstil annars. Gymmet överfullt av nybörjare som ska infria nyårslöften. Kom-i-form-blogg på DN, där bloggaren skriver utförligt om sina minikesoluncher och högst 1600 kcal om dagen (hennes lunch lät för övrigt som någonting som jag skröt om i Idag har jag ätit-gruppen, är det att komma i form på ett bra sätt?). Nya tag, nu börjar vårt nya liv, nu kan vi förändra oss, bort med fettet innan sommaren.
Jag läser Tanjas underbart förbannade och välskrivna inlägg och jag blir så lättad. Över att någon ryter i, över att någon orkar sätta relationen till sin kropp i ett större perspektiv än att man ser fet och glåmig ut i Special K-spegeln. Jag är glad att någon skriver om kroppen på ett annat än sätt än att hon ätit minikeso och nötter till lunch.

Bloggen - den bästa revanchen för oss som aldrig fick sådana här meddelanden på högstadiet, eftersom vi var impopulära töntar back then

Anonym sa...
kinkyafro hjärtar dej elin,det verkar så alla fal.
tisdag, 06 januari, 2009
Anonym sa...
Kinkyafro gillar dej elin.ryktena säger så.läs själv.
tisdag, 06 januari, 2009

Fortell videre, send videre, rop det videre.

Nödrop inifrån Gaza på Finistere.

Rännilar av uthälld mjölk

Nu blir jag sådär privat och känslogeggig som jag lovat mig själv att sluta vara och som går stick i stäv med andra anspråk (som om jag någonsin brytt mig om det) och framförallt luckrar upp distansen mellan mig och er.
Skitsamma, just for now. For now, när jag borde fortsätta att skriva uppsats men gör det beprövade ”ska bara kolla en grej på Internet”, för att fly undan metoddelen och trampar rakt in i känslomässiga minnen och emo.
Anonyma bloggare som man legat med är ett gissel på så sätt att det är enkelt att gå tillbaka, också i deras story. Det blir aldrig casual hej och hallå på stan eller någon påminnelse av typen statusuppdatering på Facebook. Det finns hela tiden in-your-faceat. Nu har jag ju bara legat med en anonym bloggare, men henne har jag dessutom haft känslor för och det har varit en av de få människor i livet som kommit mig riktigt, riktigt nära.
LSM skriver om år 2008 och hon refererar till releasefesten och även till inlägg om mig.

Jag har inte skrivit om henne sedan efter releasefesten, inte på det sättet. Jag har inte ens berättat om den tryckta stämningen på den beryktade festen för anonyma bloggare som ägde rum i somras då det spelas With Every Heartbeat på stereon och varenda jävel därinne vet hur både jag och LSM refererat till den som vår låt i vardera blogg. Jag har inte heller berättat om hur vi pratade inne på toaletten och hur jag höll om henne och andades in hennes hår och värkte i hela kroppen av saknad och tusen viljor på en och samma gång.
Jag har inte på något sätt kommenterat att hon skaffat pojkvän, numera sambo, den förvirring och tystnad som uppstod mellan oss i den eviga mailkorrespondensen och hur vi sedermera hittat tillbaka till varandra.
Av respekt antar jag, har det varit tyst. För att det här inte är den sortens blogg längre, jag vill inte att det ska vara det. För att jag inte vill att hon ska läsa på min blogg vad jag känner och tänker nu om vår relation, det ska hon läsa i ett privat mail eller inte alls. För att jag har för mycket integritet för det. Trodde jag i alla fall.

Men hur det känns?
Det har gjort ont. Det gör ont ibland. Det är plågsamt att läsa om badkarsbadande och tårars tröst och känna hur det bränner till inuti. Men oftast är jag bara glad för hennes skull, för hon är en av världens bästa människor och förtjänar true love down to the bone. Det var mer än vad jag kunde ge henne.

Man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är ingen mening att sitta där och titta på droppande rännilar av vad som var då och som är utspillt och förgånget. Man ska definitivt inte gråta över mjölken när man inte ens råkat spilla ut den, utan självmant tagit glaset och hällt ut det som var däri.

Jag har tagit glaset och hällt ut ett flertal gånger de senaste åren och jag vet att jag inte borde gråta.
Jag borde aldrig ha gråtit över att exet gick vidare och hittade någon ny några månader efter att det var jag som gjorde slut, jag borde aldrig ha försökt fånga upp de droppande rännilarna av vad som var vi, i en naiv och befängd tro att han skulle vilja ha mig tillbaka.
Jag borde aldrig ha haft ont av att Den mörkhåriga gick vidare och skaffade pojkvän och numera sambo, när jag vet att vi passade bäst som vänner och att hon är en fantastisk sådan.
Jag borde inte gråta över de kvarvarande droppar minnen som finns postat på en blogg, stundtals alltför, nära mig.
Man häller ut mjölken och människor går vidare. Medan jag sprungit runt och bara varit hopplöst förälskad i hopplösa människor som bara gett mig hälften av vad jag har förtjänat, har de som haft samma relation till mig hittat vad de förtjänat.

Vad det blev av mig? Någon del av mig försöker fortfarande straffa mig för den utspillda mjölken. För har man hällt ut så dyrbara droppar av ärlig, respektfull, närvarande kärlek förtjänar man väl ändå ingen ny. Då håller man tillgodo med den sortens kärlek som bara ger hälften av vad man själv ger, då behåller man sin självständighet och tillslut har man ingen energi kvar alls till någon annan än sig själv.
Gott så. Men jag önskar att mitt känslomässiga jag skulle kunna inse det mitt rationella jag redan vet. Det finns inget straff mot dem som hällt ut dyrbar mjölk, för man gjorde det av en orsak. Det var inget överförhastat, dumt beslut. Man behöver inte råka ha spillt.
Man förtjänar ny mjölk i alla fall. Och det är dessutom helt okej att gråta över den spillda då och då, även om man tappade glaset med mening.

Köksmiffo

Det tog en bra stund inne på Hemköp innan jag hittade det som jag på inköpslistan refererade till som "diskkuddar som är mjuka på ena sidan och lite sträva på andra sidan". Jag såg något som tydligen kallas "disksvamp" och insåg att det förmodligen var det som jag menat.
Nästa punkt på listan, av mig definierad som "typ som ovan, fast i nån slags metall", hittade jag när jag fick en barndomsflashback av ett Svintopaket och insåg att det nog var det som jag var ute efter.

Jag städar inte köket så ofta.

Hjärnan - så funkar den

Huuur kan man ha läst på om mindfullness och lärt sig alla rationella tankeknep som finns att lära sig och fortfarande fungera såhär stundtals (läs: ofta)?

Mellan lätt oro och prestationsångest av typen "njaha, nu känns det inte så kul att vara vuxen och självständig längre" till tankar och känslor av typen "jag är ful, dum, värdelös, kan ingenting, nu skiter jag i allt, jag är ensam och oälskad" osv i all oändlighet tar det i snitt tre minuter.
Vet ni hur bra uppsatser man skriver när man fastnat i de tankespåren? Vet ni hur bra man sover när man ska lägga sig tidigt? Nä, just det. Det gör man inte.

Jag är glad att det över, så lämna mig ifred. Du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer.

Farväl december, jul- och nyårshelg. Inget mer bjällerklang, pynt och julklappspapper. Farväl matfrossa, Aladdinaskar, dålig TV och pepparkakshäng. Säg hej och farväl till glittriga klänningar, chokladmousse, champagne och hemvändarfyllor. Till familjesamvaro och ständigt sällskap, sovmorgnar och starkglögg mitt på blanka eftermiddagen. Hejdå lugn och stillhet, långa dagar i mjukisbyxor och några pepparkakor till, kanske en promenad på det.
Hejdå julen, för den här gången. Jag blev övermätt av dig som vanligt, men tack för det du gav ändå.

Så välkommen älskade, hatade januari. Med tomhet i plånboken och mörkret i lägenheten när adventstakarna ställts upp på vinden, men mörkret fortfarande ligger tjockt utanför fönstren.
Med bitande kyla och trötthet. Välkommen linsgryta och knäckebröd, billigt te och alla ensamma kvällar som hägrar efter att den intensiva samvaron försvunnit och vardagen återkommer. Välkommen tillbaka januari, med rutiner, tidiga morgnar, krav och nystartsintroduktioner. Hej januari med dina reor av gamla kläder, lämnade kvar innan våren tar vid, och snöslaskiga, gråa interiör. Så välkommen träningstider och nya löften att infria.

Tack januari med din kompromisslösa återgång till den mest rutinmässiga sortens vardag efter att december sockrat oss med sol- och vårarlöften och sedan lämnat oss chokladstinna och slöa. Det var på tiden att du kom.

Inför obligatorisk ätstörningskompetens inom mödravården

Nyheterna rapporterade häromdagen om att så många som var tionde gravid kvinna kan lida av ätstörningar och vilken faror det innebär för barnet.
Jag har själv bekanta som varit gravida och som tidigare har eller fortfarande lider av ätstörningar. Det här med friskförklaring gällande ätstörningar är som med andra missbruk; återfallsrisken är stor och få kan gå genom livet utan att fortfarande tvingas ha något slags förhållningssätt till ätstörningen.

Att ätstörningar kommer tillbaka eller accelererar vid en graviditet är heller inte konstigt.
För det första handlar ätstörningar om kroppskontroll. Det handlar om att försöka bemästra och kontrollera en del av en själv och i förlängningen också en del av livet. Vid en graviditet försvinner den kontrollen. Viktökning, hormonförändringar och annat som är en naturlig del av en graviditet kan säkert te sig skrämmande för någon som har ett invant beteende av att alltid kunna kontrollera sin egen kropp. Bara faktumet att någonting växer i ens kropp, att ens kropp inte är ”ens egen” längre kan trigga igång ätstörningsimpulserna.
Det spelar ingen roll hur efterlängtat barnet är, hur mycket man älskar att vara gravid. Ätstörningen är en lurig jävel som alltid finns med dig och längtar efter att bli din kompis igen. Ätstörningen är din eviga onda bästis som viskar i ditt öra att du är ful och fet, men om ni blir kompisar igen kommer den att se till att du slutar må dåligt över din kropp och dig själv. Impulserna är inte rationella eller följer tanken. De är känslomässiga och irrationella, slåss med känslorna av att vara glad över barnet och vetskapen om att man äter även för det som växer inuti en.
Ätstörningar som kommer tillbaka eller uppstår vid en graviditet handlar förmodligen också om det fokus som då läggs vid kroppen och maten. Det absolut sämsta man kan göra mot någon som har lidit av/har tendenser till ätstörningar är att kommentera personens kropp och ännu värre (anser jag personligen) är det med kommentarer om hur mycket eller lite man äter samt vad man bör äta. Ätstörningstillfrisknande handlar väldigt mycket om att flytta fokus från kroppen till annat. Vid en graviditet ligger det mesta av fokuset från omgivning och vårdpersonal på kvinnans kropp. Kroppen är inte längre ens egen (återigen kommer kontrollbehovet in här också), utan ska mätas, undersökas, kommenteras och kännas på.
Det som sker med kroppen är både bortom ens kontroll och i omgivningens och vårdpersonals intresse.

Vilken ätstörningskompetens finns inom mödravården idag? Om det nu är så att var tionde gravid lider av ätstörningar, hur många fångas upp och hur många får rätt stöd?
Jag har både hört bra historier om barnmorskor som lugnat och tryggat oroliga före detta eller nuvarande ätstörda. Jag har också hört skräckhistorier om hur man riskerar att skada barnet, skuldbeläggande om att det är den gravidas fel om att det är någonting fel med barnet.
Att komma med hot och skuld är den absolut mest felaktiga och kontraproduktiva ätstörningsbehandling och bemötande mot en ätstörd som man kan ge.
Skuld, skam och ångest är ätstörningens bästa hållhakar på individen. Den onda bästisen viskar i ens öra att eftersom man är så dålig att man inte ens klarar av att ta hand om sitt eget barn i magen, om man är en sådan fruktansvärd människa att man riskerar att skada sitt eget barn förtjänar man verkligen inte att äta/behålla maten/annat ätstörningssymtom.

Camilla Porsman har skrivit en helt fantastisk självhjälpsbok till människor som lider av ätstörningar och deras anhöriga. Bli vän med kroppen och maten är den enda självhjälpsbok som jag någonsin kommer att rekommendera, men jag rekommenderar den varmt. Inte bara till den som har lidit/lider av ätstörningar utan till alla som någon gång funderat på Atkinsdieten, registrerar nya medlemskap i GI Viktkoll om och om igen, nyper sig i magen eller övertränar. Den här boken sitter på så oerhört mycket kunskap och råd som psykologer, dietister och annan vårdpersonal i bästa fall har en bråkdel av att förmedla.
Porsman skriver bland annat:
Den som drabbas av en ätstörning är inte sällan en person som alltid försökt vara alla till lags, ofta har hon varit den som andra vänt sig till för att tala om sina problem. Genom att skuldbelägga henne i det läget riskerar du att få henne att må ännu sämre.

Så hur handskas man med gravida med ätstörning?
Det första är en obligatorisk kompetens för alla som arbetar med graviditet och förlossning att även ha kompetens inom ätstörningar. Med detta menar jag alltså inte att man bara ska ha kunskap kring vilka sätt detta kan skada barnet och komplikationer som kan uppstå på grund av sjukdomen. Det handlar om att lära sig ett bra bemötande och insikter kring hur man talar med den gravida om hennes sjukdom. Likaså gäller för anhöriga att ha kunskap kring detta.
Den allra viktigaste punkten i Porsmans bok är följande, någonting som jag och många med mig också anser saknas i vården för ätstörda:
Det är lika viktigt för anhöriga som för den som jobbar professionellt att se och behandla varje ätstörningsdrabbad person som en individ för att vinna hennes tillit och därmed lättare kunna motivera och stötta henne i bli frisk-processen. Ätstörningar är i många fall den drabbades sätt att ”bli någon”, att få uppmärksamhet för den hon verkligen är, bortom prestationerna och den hårdkontrollerade, perfekta ytan. Om den ätstörda alltid varit någon som lyssnar på andra, gjort vad andra förväntat sig av henne och hållit inne med sina egna tankar, känslor och behov är det ur behandlingssynpunkt rena katastrofen att behandla henne som en i mängden.
Kompetensen och kunskapen handlar alltså mer om att se varje gravid som mer än sin kropp, mer än som en av alla gravida. Att ha tiden att lyssna och se individen bakom den gravida kroppen, utan att skuldbelägga över ätstörningarnas konsekvenser är viktigt för vårdpersonalen. Att fortsätta se den gravida som en individ och koncentrera sig på att ofta lyfta fokus från graviditeten och kroppen är en viktig uppgift för anhöriga.
Och som alltid är väl lärdomen för samhället i stort att fortsätta diskutera, fånga upp och motarbeta de tendenser i ideal och samhällsanda som gör att så många insjuknar i ätstörningar.

Jag är bloggosfärens multikompetens

Anonym sa...
Tips på bra porr?
fredag, 02 januari, 2009

Det andra dygnet på året

Det här med att det första dygnet skulle bestämma resten av året är just bara vidskepelse. Antingen det eller så kommer jag under 2009 förvandlas till en Seth Rogen-karaktär av öl, pizza, porr och total slackness.
Då känns det här andra dygnet betydligt mer representativt för året. När man vaknar klockan nio med andan i halsgropen och börjar jobba men har femtio olika pågående saker, vilket gör att man mest yr omkring och inte gör någonting.

Att ta en veckas julledigt är behövligt, men det jävliga kommer ju när man sätter sin egen jobbagenda och de där högarna med saker som man borde ha gjort har växt medan man själv åt chokladpraliner framför Bringing Down The House eller annan film av dylik karaktär.

De kommande veckorna kommer bestå av uppsatsskrivande, artikelskrivande, kursavslut på Bona Folkhögskola, kursintro på Bona Folkhögskola (ja, det blev en fjärde termin där också), kursintro på en kurs i textjournalistisk, kursintro på en kurs i grafisk kommunikation, förberedelse för möten, möten, inlämningar och deadlines, kursintro i en universitetskurs med namnet Kultur, erotik och sexualiteter (bara namnet! I can't help myself!), jobb och sen ska jag vara i Stockholm en halv arbetsvecka.
Och däremellan ska det väl bloggas, I asume. Men det löser sig väl.

Ny tid, ny strid, nya tankar, nya ord

Det handlar ändå bara om symbolik, om något icke-existerande som vi själva har skapat. Det är bara symbolik och en irrationell förhoppning om förändring, framtid och nya vanor. Det är egentligen ingenting som händer mellan de sista sekunderna i det gamla året och de första på det nya året.
Ändå är det så vackert. Storslaget. År efter år.

Vi står ihopträngda på S. balkong och jag håller Den mörkhårigas hand och över Kortedala och Bergsjön har fyrverkerierna redan börjat skjutas av och när vi skrikräknat ner det nya året faller vi in i varandras famnar och någon spiller vin över mig och S. ser tårig ut i ögonen och vi skriker att vi älskar varandra. Över himlen exploderar färgerna. Överallt hörs skriken och smällarna. Handen skakar av kylan och V. säger att det viktigaste och vackraste är att vi får fira in det nya med varandra.

Det är just så vackert. Storslaget. År efter år. Det kan det väl få vara? Någonting kan väl få vara just så grandiost och storslaget och symboliskt i all sin irrationella, slumpmässiga och naiva förhoppning som det där tolvslaget alltid är?
Kan man inte få lova sig själv år efter år att det kommer att bli det bästa året någonsin, att det kommer att bli bra, att det som varit dåligt ska förbättras och förändras. Kan man inte få ha lite tilltro till att man kanske det här året kommer att sluta röka eller få det där jobbet som man hoppas på? Kan vi inte få tro att år 2009 kommer att bli året då saker blir lite bättre för oss alla?
Nyårsafton är en symbolisk, irrationell företeelse som ger oss en ny chans. En siffra förändrad, som ger en distans till det som varit och det som är nuet och framtiden. Vi behöver alla nya chanser, minst var 365:e dag. Man får alltid en ny chans. Det är värt att fira.