Vulgosexuell och finsexuell

För jag-vet-inte-vilka-gång-i-raden har jag haft Britney-diskussionen igen ikväll. Womanizer visades på ett förbizappat MTV, jag började väl som vanligt flåsa lite över en inoljad, naken fröken Spears och genast var diskussionen igång.
– Men hur kan du tända på det här?, sa sällskapet och jag hatar egentligen att behöva analysera mina kåthetspreferenser, men okej, jag hänvisade till att min kärlek till Britney handlar om min kärlek till det öppet vulgära och femme-slampiga.

Någonstans handlar ju min kärlek till Britney om det och jag blir fucking provocerad av att det ska anses fult och osexigt bara för att det är white trash-skabbigt uppenbart sexualiserat. För jag tror att det är det som det påstådda osexiga och sunkiga med exempelvis Britney Spears videos handlar om. Hon är den vanliga, blonda slampan som är uppenbart fucked up och som är uppenbart porrig kring stripteasepålar och naken i en ångande bastu.
Det handlar om uppdelningen mellan madonnan och horan, fin smak och ful smak, mellan den fina flickan och den dåliga flickan, mellan vulgärt och lagomsexuellt, kulturell medelklass och arbetarklass, mellan den ”naturliga” kvinnan och hon som gått över gränsen.

Samma människor som uttrycker sin oförståelse och sitt förakt över Britney-fascinationen brukar namedroppa ungefär de här kvinnonamnen när man pratar snygga tjejer:
Scarlett Johansson, Natalie Portman och Kiera Knightley.
Samtliga har det gemensamt att de är respekterade skådespelerskor med ett seriöst anspråk som utstrålar någon slags ta-på-allvar-aura. De är fina, lagomsexuella kvinnor som är naturligt vackra och inte behöver konstruera det genom porriga underkläder och en kåtblick.
Fy fan för den där stereotypen om den fina, naturliga kvinnan. Hellre en sjujävla femme-slampig framtoning eller rejäl butchighet då. Eller som darling Brögger skriver om i Fräls oss ifrån kärleken:
"Det ”naturliga” har alltid fyllt mig med fasa. Instinktivt har jag vetat att ”det naturliga” var det farligaste av allt – alla tiders fälla – och min skräck bekräftades ytterligare när jag upptäckte att det ”naturliga” var det viktigaste av allt. Man skulle vara en söt och naturlig flicka.”
De respekterade skådespelerskorna är naturliga, fina kvinnor som inte behöver jucka mot någon stripteasepåle eller rulla med höfterna. Likväl, när jag bildgooglar hittar jag ganska snabbt bilder av den här typen på både Scarlett, Portman och Knightley.
Det är undergivna rådjursblickar, intagande poser och lagom avklätt all over. Var det någon som sa lagomsexuell? Jo, precis. De fina flickorna anspelar på sex och låter sig objektifieras lagom mycket, de är klassiskt sexiga utan att gå över gränsen och bli vulgära och deras sexuella utstrålning ligger i någon blandning av mystik och sårbarhet.
Tusen gånger hellre en vulgosexuell, blonderad Britney som juckar halvnaken mot en påle och väser ”get nasty” än en sårbar, undergiven Scarlett Johansson vars enda syfte i sina photoshoots också är att se sexuell ut. Bara på ett finare, mer lagom sätt. Det här är i alla fall ärligt.

Fotnot: Syftet med texten är naturligtvis inte att kritisera Johansson och co:s utseende eller att någon använder dem som snygghetspreferenser. Man får väl gilla vad man vill. Men kom inte och säg att det skulle vara finare att gå igång på Johansson än Spears, för det ställer jag inte upp på.

Bara fortsätt att resa dig, Britney.

Fy, vad de skrattar åt dig idag Britney. Totalt fiasko, säger de. Stel koreografi, dålig sång, pinsamt och dåligt. De pratar om din kropp; inte riktigt i form än va? Inte läge att ställa sig på scenen i utmanande bikini när man fortfarande inte deffat ner sig till smalideal. Sorgligt, säger de.

Vet du Britney, det gör så ont i mig när jag läser vad de skriver och säger om dig. Precis som det har gjort under så lång tid nu. Men mest av allt idag, aldrig så mycket som idag.
Jag skrev sådana argt elaka saker om dig en gång i tiden, då när jag jobbade på lokaltidningen och var skitförbannade feministen som hatade bimboidealet. Förutsägbart, eller hur? Nå, men det var ju faktiskt du också där du stod i din perfekta make, lolitatofsar och wailade. Du var ju en produkt för den kåta mannen, precis som jag skrev. Följde skivbolagens spelregler, ögonfransviftade och bedyrade att du fortfarande var oskuld. Det var aldrig du Britney, det var hela karusellen du hamnat i, hur hela din gestalt var ett uttryck för kåta gubbslems lolitadrömmar om oskyldiga oskulder gone bad. Du tog skulden för min ilska över ett samhälle indränkt i gubbslem.

Men sedan förändrades ju det. Först tog du klivet från det oskuldsfulla och blev bara sex. Någonstans tyckte jag om det, inte bara av mina privata kåthetsskäl. Kanske av samma skäl som jag som pubbe-unge älskade Madonnas utmanandes videos, sexbok och snuskiga texter.
En förtjust chockering, även om jag visste att du fortfarande spelade enligt skivbolagens regler.
Riktigt spännande blev du först de senaste åren. Från uppfostrade Lolitaflickan blev du kvinnan på gränsen till nervsammanbrott. Behandlingshem, bortrakat hår, vårdnadstvister och skilsmässa. Rubriker efter rubriker som tanterna i fikarummet på jobbet gottade ner sig i – åh den där stackars flickan. Jag tyckte aldrig synd om dig. Du hade ju äntligen brutit dig fri.
Ditt bortrakade hår som den yttersta symbolen för din uppgörelse med rollen du spelat, kraven du levt efter. Jag vet att du inte mådde bra, men jag tror du mådde fan så mycket bättre då än när du wailade storögt och låtsades som om du aldrig gett någon ett blowjob.

Britney, det var pinsamt dåligt att se dig på scenen. Samtidigt fylldes jag med så mycket styrka och beundran. Samma känsla som innan Madonna blev borgarkäring i England och juckade på scenen i korsett bland halvnakna män. Samma känsla som när Lil Kim trycker upp sina överdimensionerade bröst mot kameran och väser how many licks. Samma känsla som när Foxy Brown räcker ett stort fuck you när hon återigen arresteras av polisen. Ni bara kör ert race. Blir smutskastade, förtalade, baktalade och svikna när ni går era vägar och inte följer spelreglerna för kvinnligt korrekt beteende.

Jag säger heja dig, Britney. Fortsätt dansa. Fortsätt sjunga. Fortsätt att göra halvtaffliga, pinsamma uppträdanden på MTV-galor. Räck dem alla fuck you-finger du kan uppbåda.
Skit i vad dom säger, i allt skvaller, i vad din töntiga exman och din kontrollneurotiska morsa säger och skit för fan i om mufflorna hänger kvar och dallrar lite när du dansar i bikinis. Fortsätt att resa dig Britney, det är det enda du kan göra.