Jag våldtar hellre mig själv än blir ditt offer

För ett år sedan skrev jag ett utkast till en text som var tänkt att hamna i en antologi. Sedan kom finanskrisen, förlaget backade, antologin kom av sig. Jag glömde bort texten, men i ett samtal häromdagen om händelsen ifråga kom jag att tänka på den igen. Att den ändå var publiceringsvärd.
För fler texter på samma tema rekommenderar jag varmt Anna Svenssons text i F-ordet och hennes blogg, samt Love Sex Moneys blogginlägg på temat.
Här följer en kortversion av texten:

Han slår upp fönstret mot sommarmorgonen, gryningen över Älvsborgsbron precis när nattregnet dragit bort. Sätter sig i fönstret och röker. Jag sätter mig intill honom, stel och fortfarande tvekande.
Jag borde aldrig ha följt med. Jag vill egentligen inte vara här.
Det är någonting som skaver, som känns fel och som inte kan göras rätt. Någonting i sättet han tjatade på mig att följa med, hur han tryckte upp mig mot landshövdingehusets vägg och sa att han ville knulla mig, någonting i hans blick som kräver mer än vad jag vill ge.
Jag borde aldrig ha följt med. Men nu är jag här. Det regnade, det var närmare till honom, han tjatade ju så och hade jag inte hånglat med honom tidigare på kvällen kanske? Jag lockade ju, jag verkade ju vilja.
Han hade blivit besviken om jag inte följde med.
Jag tycker inte om att göra människor besvikna.

Det är någonting i hans blick, han drar mig ner i soffan. Börjar ta på mig, våldsamt och häftigt.
Jag vill verkligen inte. Jag vill gå nu, jag vill hem till egen säng och trygghet och jag söker mobiltelefonen, väskan med blicken för kanske kan jag protestera nu och säga nej, tyvärr och sedan gå.
Min kropp har stelnat. Mina händer ligger stilla mot kroppen, när jag gör en ansats med dem håller han fast dem. Hårda grepp som naglar mina stelnade händer mot sofftyget medan hans mun rör sig över min, oförmögen att märka att min mun inte besvarar hans mun alls. Oförmögen att se hur min blick är fastnad mot sommarmorgonen utanför fönstret, kan inte se på honom längre.
Ser han inte eller vill han inte se? Alla mina nej-signaler, mitt undvikande med ansiktet, den stelnade kroppen och min tystnad mot hans häftiga andetag.

Han drar upp mig med händerna hårt hållande mina handleder, knuffar ner mig i sängen, drar av mig klänningen. Jag viskar nej, men inte tillräckligt högt, vågar inte uttala det högre än såhär.
Jag har ett val nu. Antingen låter jag det ske eller så protesterar jag. Skriker nej, knuffar undan honom och går.
Och om jag protesterar? Om jag skriker, om jag försöker få bort hans kroppstyngd och händer, så mycket starkare än jag? Tänk om han inte lyssnar. Tänk om han ändå fortsätter.
Då är jag på riktigt våldtagen. Då har jag på riktigt blivit en av dem. Ett våldtäktsoffer.

Vad tänkte jag på den sommarmorgonen med hans kroppstyngd över mig, när jag stod inför det valet?
Jag tänkte på att bli ett offer. Jag tänkte på alla medierapporteringar, böcker, filmer om våldtäktsoffren. Jag visste att det skulle finnas ett före och ett efter, att jag aldrig skulle bli densamma igen. Tänkte på att gå hem och våldtäktsduscha fem gånger på raken, ringa polisen, sitta i förhör och inte bli trodd. På att behöva säga till mina vänner att jag hade blivit våldtagen, i vetskap om att jag aldrig skulle vara samma person i andras ögon igen. Jag skulle inte vara Elin. Jag skulle vara Elin, våldtäktsoffret. Jag skulle vara svag och ha ångest, med en för all framtid förstörd sexualitet och tillit till män. Jag tänkte på terapi och bearbetning.
För att inte tala om att anmäla våldtäkten, för det måste man ju göra, speciellt om man är en duktig feminist som uttalar sig om våldtäkt och sexuella övergrepp. På att behöva sitta i de förhören och inte bara vara den våldtagna, utan också en våldtagen som riskerade att inte bli trodd. Ord mot ord och hade jag inte väldigt kort kjol, hade jag inte såväl flirtat som hånglat med honom tidigare på kvällen, var det inte mitt val att följa med honom hem kanske?
Våldtäktsoffer med korta kjolar och flirtiga kyssar får skylla sig själva.
Så skulle jag bli ett offer i statistiken, ett slagträ i debatten om kvinnors rätt till sin egen kropp hur de än ser ut och hur mycket de än flirtar. Utan egen röst, jag var ju ett offer numera, helt otillförlitlig.

Vad är en våldtäkt och vem är ett våldtäktsoffer?
I den hårddragna, generella bilden återskapas hela tiden såväl krav som klichéer. Du ska protestera högljutt, slåss för att komma loss och inte bli lyssnad till. De vaga nej-signalerna är tydliga signaler, men räknas ändå inte riktigt i den generella bilden. Ett nej är ett nej, men då måste också ett tydligt nej uttalas.
Våldtäktsoffret är den tvångsduschande, svaga kvinnan som fått sitt liv förstört och som blir såväl misstrodd av rättsystemet som debatterad om i jämställdhetsdebatten.
Jag vet så oerhört många som inte känner igen sig i någon av bilderna. Som befunnit mig i lika tveksamma, tvetydiga situationer som jag befann mig i den sommarnatten, men som aldrig skulle kalla det för våldtäkt. Som kallar det för något annat, ett ställa upp-ligg, ett kasst one night stand, en svinig kille som inte var lyhörd för vad de ville. Men de skrek aldrig, slogs aldrig, sa aldrig det där tydliga nejet. Då är det inte en våldtäkt. Bara det där gränslandet som kallas annat.
Jag vet också många som befunnit sig i sådana situationer, eller ännu värre, men som aldrig har behövt tvångsduscha, gå i terapi eller överhuvudtaget känt sig som offer. Snarare har de gått stärkta ur situationen, blivit mer tydliga och argumenterat med ännu högre kraft i sexualpolitiska och feministiska frågor. Likväl har det varit obehagliga upplevelser.

Vad gör klichéerna med oss?
För min del handlade det om en rädsla för att bli ett offer. Jag ville inte bli en av de där kvinnorna som den mediala, samhälleliga och kulturella bilden förmedlade. Jag var rädd för att förlora mig själv om jag blev på riktigt våldtagen, bortom gränslandet. Rädd för att förlora den person som jag var och istället bli reducerad till våldtäktsoffret.
Så länge jag inte protesterade högljutt, utan bara med svaga kroppsliga signaler, behövde jag inte riskera att bli offret. Så länge jag inte protesterade kraftigt var jag ju ändå liksom med på det. Då var det mitt val, fast jag inte ville ha sex. Jag ville ha det valet, jag ville göra det aktiva valet att tvinga mig själv till sexet istället för att bli tvingad till det av honom.
Ett offer saknar agentskap, är passiverat. Jag ville vara aktiv.

Om det var en våldtäkt?
Jag sände ju ändå ut tydliga signaler. Men jag skulle aldrig kalla det för våldtäkt. Jag protesterade inte tillräckligt, jag stannade där över natten. Jag mådde inte särskilt dåligt efteråt. Det blev en obehaglig upplevelse, som fick mig att fundera efter mer kring min sexualitet och kropp, men jag behövde aldrig våldtäktsduscha eller gå i terapi.
Jag pratade lite om det, en del kände igen sig, men varken ord som våldtäkt eller sexuella övergrepp tog vi i våra munnar. Vi hade alla gjort samma sak. Ställt upp, låtsas vilja, gått med på det. Vi hade alla våldtagit oss själva. Men ingen av oss var ett våldtäktsoffer.

Mitt liv som en Nina Hemmingsson-seriestrip

- Grejen är ju att jag hatar relationer. Jag mår skitdåligt när jag är i en relation.
- Men hur mår du när du inte är i en relation då?
- Ja, då är allting också pissigt, men då kan jag i alla fall trösta mig genom att gå på myten om att man blir lyckligare av att vara i en relation.

Augustikval

Egentligen älskar jag augusti.
Sommaryran lägger sig, kravlösheten blir större. Grillarna är redan utbrunna och vi börjar tröttna på marinaden, jordgubbarna är övermogna och badat har man redan gjort. Det andas nystart och höstens struktur.
Jag älskar struktur.
Jag älskar augusti med nyinköpa planeringskalendrar, semesteråterkomster, nya anteckningsböcker och pennor.
Jag älskar sensommaren för att den är en brytpunkt. En nystart, på ett mycket mer omfattande sätt än ett glammigt nyår som inte är så mycket mer än ett sifferbyte mitt i vintern.
Det är ingen slump att mina förhållanden alltid tar slut i augusti.
Eller att det alltid är då som jag byter bana.

Egentligen älskar jag augusti, men i år bävar jag för den.
Jag har fortfarande inte bestämt mig om hösten.
Jag har mailat med skribentmentorer, pratat med vänner, ältat med föräldrarna. Bestämt mig, bestämt om, bestämt en gång till och tagit ett nytt beslut.

Jag är antagen till journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Två år med intensiv utbildning och praktik.
Samtidigt har jag skribentjobb, föreläsningar och projekt. Inte så att det går runt ekonomiskt, bara nästan. Men arbetsmässigt nästan fulltaligt.
Samtidigt har jag en urrolig kurs på JMK i PR och Opinionsbildning.
Som om jag någonsin lärt mig att välja. Att prioritera. Jag gör alltid allt. För att jag kan det, för att jag vill det, för att jag orkar. Åtminstone brukar jag orka fram tills att jag kraschar.
Men jag tror alltid att det går och den här gången vill jag mer än någonsin att det ska gå.

Jag är rädd för att inte ha den där journalistutbildningen i ryggen. Att bli den där skribenten som hankar sig fram på lite frilansjobb här och där. Som aldrig kommer att bli tagen på allvar, för att jag inte är en riktig journalist. Som måste känna mig lite mindre, lite sämre för att jag inte har en riktig utbildning och riktig kunskap.
Jag är rädd för att inte ha någon riktig yrkesutbildning alls i ryggen. Ingenting att falla tillbaka på och falla kommer jag ju, det är jag övertygad om. Är det någonting som jag är livrädd för så är det att falla.
Jag är rädd för att läsa på heltid, på annan ort, pendla och samtidigt försöka jobba med allt annat för att jag har varit där förr i det ohållbara läget när jag ligger och gråter med ont i hela kroppen för att jag klarar allt och inte vill prioritera.
Jag är rädd för oron och mindervärdeskomplexen om jag inte läser till journalist, för jag vill ju ändå kunna.


Så står jag och stampar och vet varken ut eller in. Åsikter snurrar om vartannat. Någon säger att det är bra för en skribent att bredda sig och ha en utbildning i ryggen. Någon annan säger att jag inte behöver den, för kontakter och talang är ändå det som räknas. En tredje ser på mig med orolig blick och säger att du ju brukar göra såhär och du vet hur det slutar.
Vad säger ni?

Låt mig besjunga dig nu

Efter en vecka i stugan, samma dag som regnet börjar ösa ner, åker jag vidare till Stockholm. Ett hastigt beslut, som visar sig vara ett av de bästa som jag tagit på länge.
Jag är så glad över att Stockholm finns. Att jag kan skicka ett sms till Julia med en förfrågan om soffa och sällskap och sedan plötsligt stiga ut i Stockholmskvällen, sätta mig i en taxi och hamna i en soffa med te, bullar och katt i knät.
Jag är tacksam över de vänner som jag har där sedan förr. Göteborgsvänner som flyttat vidare, gymnasievännen som finns kvar. Minst lika tacksam är jag över alla vänner som jag träffat över Internet.

Det är så fantastiskt att kunna sätta sig på ett tåg, skicka ut ett mass-sms och twittra lite och tillbaka få en vecka med snuskprat och gapskratt, lösgodis och Tipping the Velvet med Helena Bergman. Förfest och utgång med gamla blogg-gänget. Analyser av både media, relationer och Ulf Lundells sommarprat från -82 med Gabriel och två andra killkompisar. Spritfest med delar av the Internets som innehöll alltifrån att jag inledde en mening med ”nackdelen med cameltoe är ju…” till att Isobel gav mig en av de mest omtänksamma, uppriktiga kramarna jag fått den senaste veckan.

Och mitt i allt finns Julia och våra drinkar, skålar, gapskratt, suckar, förtroliga samtal och rövdanser.

Ni var precis vad jag behövde.
Tack.

Sista kvällen i Stockholm

Lugn Hanna, jag har ägnat den senaste månaden åt att dricka vin, sola och läsa böcker. Mer eller mindre nyhetsskugga. Och jag tänker inte plugga på.

Imorgon åker jag tillbaka till Göteborg efter tvåveckorssemestern. Börjar radioprata, skriva krönikor och blogga igen. Det är på tin.

Alter ego

Idag gästbloggar jag på 365 saker om att skaffa ett alter ego.
Vill man veta mer om mina kan man nog söka på Paris, Fransyskan och Konstnärskvinnan här i bloggen.

Värre än när M.J. dog

Men dagens viktigaste är naturligtvis att LSM lägger ner.
Jag kan villigt erkänna att det kom tårar i ögonen när jag såg avskedsinlägget, även om jag haft inside info om att det varit på gång.
Naturligtvis inte bara för att det är en av de bästa bloggar som skrivits, även om det är ett skäl så gott som något att gråta, utan att det också markerar en end of an era. En kärlekshistoria, ombloggad i varsin anonym blogg. Hur vi sen gått åt helt olika håll i vårt bloggande.
Ett av mitt livs största kärlekar är hon ju och hade det inte varit för bloggarna hade vi inte mötts.
I Love Sex Money finns en hel kärlekshistoria nedtecknad. En av mitt livs finaste.
R.I.P. älskade blogg och tack för alla inlägg LSM.

Fotnot: Nej, jag orkar inte leta reda på inlägg om vår historia. Taggen Paris ger alla inläggen för den som är intresserad.

Samma sorts smärta, olika acceptans

Sedan första gången jag låg på spikmattan och märkte att det kändes exakt som att skära sig, sedan alla de gånger som jag reagerat på det inre kaoset med att lägga mig på de vassa plastpiggarna och efter all min irritation över att folk köper spikmattor till höger och vänster men försöker bota självskadebeteende utan att förstå eller vilja se bakomliggande mekanismer.
Så länge, kanske ännu längre, har jag tänkt skriva det där inlägget med jämförelser mellan spikmattans mekanismer och det som händer i en när man skär sig själv.
Sen har jag inte vågat. Nöjt mig med att diskutera det.
Men Julia däremot. Hon vågade.

Ett decentraliserat Pride

Trots att jag lämnade Jämtland i förtid hann jag skriva en debattartikel till båda lokaltidningarna innan jag stack. Det är inte bara Stockholm, utan även mindre orter som Östersund, som numera stoltserar med en Pridefestival och Pridetåg. Och frågan är om det inte är det viktigaste av allt. Att decentralisera Pride och befästa den i småstäderna, på andra orter, i närheten av människor.
Bli mer än något som flimrar förbi i media, då med foton på de mest spektakulära kreationerna i Stockholms Pridetåg.

Jag önskar att jag hade kunnat gå med i Östersunds tåg på lördag. Det hade känts oerhört mycket viktigare än den Stockholmsbaserade, som jag aldrig har gått i.
Nu blev det i alla fall en debattartikel om det hela.
Läs den här eller här.

Pillow Talk

Jag åker vidare till Stockholm. Under tiden läser, bokmärkar och kommenterar ni hos Nyheter24:s nya sex- och relationsbloggare Gustav Almestad.

Tystnaden, luften, dofterna får ni tänka er själva

We take the pills to find eachother

Eftersom Sleepless och Deeped har skrivit så förbannat bra bloggposter om depression måste jag skriva någonting mer efter det här inlägget om samhällets ansvar och människors farliga tystnad.
Det är, precis som Gabriel skriver i en av kommentarerna till mitt inlägg; Sedan är det ju en skum grej i psykdebatten att så få kan hålla två saker i huvudet samtidigt; det kan ju vara så att det är fel i samhället OCH fel i huvudet samtidigt och att det ena påverkar det andra.

Jag tänker inte förneka biologisk och genetisk inverkan på psykisk ohälsa hos somliga. Depression och sömnstörningar är två problem som påverkas av serotonin och melotonin. För mig är det en stor trygghet och lättnad att veta att mina anlag finns med mig. Som Sleepless skriver:
Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression.

Många, som skulle ha mått mycket bättre och känt sig tryggare om vi levt i ett samhälle med större trygghet och lägre krav, behöver kanske inte SSRI. De behöver stöd, kunskap, vila och samtal. De reagerar på ett samhälle som jag beskriver i föregående inlägg. Till dem ges ändå SSRI för att det är en billigare lösning.
Men vi är många som inte upplever den där personlighetsbedövningen som det brukar talas om, när vi knaprar pillren. Tvärtom är de en krycka som stöttar upp oss för att orka vara oss själva.
När jag började äta igen, för första gången sedan tonårsdepressionerna, var det mycket motvilligt. Min läkare föreslog det redan under våren, när jag kom till henne med mina djupa sömnproblem. Citalopram gör det lättare att sova. Jag vägrade. Ville inte bli en antidepressiv-knaprare igen. Jag mådde ju egentligen bra. SSRI skulle ges till dem som var på riktigt dåliga och inte de som bara hade svårt att sova och hade en och annan panikångestattack.
Under den sommaren blev det sämre. Så dåligt att jag tillslut bröt ihop och åkte hem till mamma. I samråd med henne bad jag om SSRI igen.
Det var det bästa som hänt mig på många år. Långsamt blev jag jag igen. Den där människan som jag formats till. Jag orkade vara utåtriktad, jag hade energi, jag ville återigen träffa människor. Jag hade lust att skriva igen, att jobba igen, jag tyckte om mig själv och livet igen.
Jag blev inte överdrivet glad och glättig (utom möjligen under de första månaderna av biverkningar). Jag blev bara mig själv igen. Precis som Kristina Lugn sa i Allvarligt talat förra sommaren: Ångesten är inte jag. Den är en ockupationsmakt som vill ta över mitt land.

Hur man reagerar på SSRI är alltid invidiuellt. Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för "man är ju inte en sån där pillerknaprare". Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det är en växelverkan. Jag vet att i ett annat samhällsklimat skulle jag inte känna av oron så mycket som jag gör. Om det var mindre tabubelagt och farligt att prata om skulle jag ha lättare att hantera och acceptera de dåliga dagarna. Men anlagen bär jag med mig i vilket fall. Jag är tacksam över att det finns medicin som gör det lättare för mig att vara jag. Som hjälper mig att strida mot ockupationsmakten.

Början (Så nära fick någon gå)

Det vore oerhört fånigt att på något sätt se något episkt och romantiskt i det som hände den här natten för exakt ett halvår sedan. All romantisering är, som med så mycket annat, en förskimrad efterkonstruktion.
Det episka, ur mitt livs synvinkel, skulle väl möjligtvis kunna vara att DJ:n började spela Kents Kräm i exakt samma ögonblick som jag stegade över dansgolvet på väg till den där struliga bloggkillen som jag lärt känna litegrann, flirtat med en del och under hela kvällen och som nu plötsligt stod och hånglade med någon annan.
Det finns ingenting storslaget eller vackert med mina hårda steg över dansgolvet och hur jag sa till mitt sällskap att gå vidare ni, jag har en kille härborta att skälla ut innan jag går hem. Extremt fokuserad, berusningsilsken och besviken, gick jag till larmande 90-talsgitarrer och Jocke Bergs röst svävande över dansgolvet. Det fanns ingen romantisk tanke bakom det. Jag hade bara fått nog av struliga män.

Särskilt episkt är det inte att de första kyssarna inträffade efter att jag gått fram, tagit tag hårt i hans arm och skällt ut honom medan hånglet avlägsnade sig snabbt.
Det finns ingenting vackert eller romantiskt med ett dramaqueenutspel på ett dansgolv klockan två på natten och har man inte en fabless för dokusåpor eller Ricki Lake-brudar var det heller inte särskilt charmigt eller ljuvt när jag skrek att en sak skulle han ha jävligt klart för sig och det är att jag inte tar någon skit och he should be so lucky som faktiskt hade chansen att få ligga med mig.
Det var också efter det utspelet som det var meningen att jag skulle gå. Såklart, som en independent woman. Ba vända på klacken och hejdå you fucker. Men så stod han där med de där förbannade blå ögonen och viskade att jag var så jävla cool och klart han visste att han var så lucky och vi lutade våra pannor mot varandras i något slags stillsamt kallt, men trevande ömt, krig.
Jag vill ha min tunga där du är, kved Jocke Berg i samma stund som våra tungor möttes och med en nickning mot dörren från honom kapitulerade jag.

Det finns inte så mycket romantiskt och episkt över ögonblicket då det på riktigt började, vad det nu än var som började just då. Men ett halvår efter den början har han fortfarande förbannat blå ögon och verkar minst lika medveten om att han är lucky som får ligga med mig.

Ta en yogakurs och håll käften

Jag har ju också, sedan förra AFK-vändan, tänkt skriva någonting om SSRI i synnerhet och terapi i allmänhet efter inspirerande inlägg från Karl Palmås, Isabelle Ståhl och Sjumilakliv.
Men just att skriva någonting personligt om både mitt relativt nyupptagna Citalopramknaprande och terapiformer har visat sig vara fruktansvärt svårt. När jag skrev det här inlägget om fittproblem tänkte jag först lägga till någonting om vilken effekt antidepressiva har. Sedan tog jag bort just den delen, för att slippa erkänna att jag äter antidepp igen sedan snart ett år tillbaka.

Sedan läser jag Agnes inlägg om anställningsintervjuer och det börjar att klarna.
Det finns en anledning till att jag inte skriver särskilt öppet om antidepressiva, oro och ångest. Det finns en anledning till att jag ljög för min förra chef och skyllde på förkylning när jag sjukanmälde mig efter en natt av svåra ångestattacker då jag inte somnat när klockan ringde. Det finns en anledning till att jag drar mig för att låta vissa känsliga ord vara sökbara och hänvisbara till min blogg med mitt fulla namn, när man med en enkel Google-sökning kan få reda på att jag äter SSRI, lider av oro och insomnia och har ett förflutet inom psykvården.

Trots att var och varannan svensk, ungdomar i synnerhet, lider av psykosomatiska eller psykiska åkommor som gör att de i varierande grad har svårt att klara vardagen och tvingas gå på mediciner och i bästa fall får en samtalskontakt, är det fortfarande svårt att tala öppet om det.
Det fanns länge ett tabu kring att prata om psykiska problem i mellanmänskliga samtal. Det inbillar jag mig har försvunnit ganska mycket. Åtminstone i mina kretsar, där var och varannan har gått i terapi och har utbrändhetssymptom, är det inte tabu på något sätt. Alla mår ju dåligt.
Tabut ligger istället på en annan nivå. I dagens invididualistiska diskurs är det inte samhället som har misslyckats när vi bränner ut oss, lider av oro och ångest, inte klarar av vardagen på grund av psykiska eller psykosomatiska åkommor. Det är vårt eget ansvar och vår egen skuld när vi misslyckas. Motionera, ta en yogakurs, ät och sov ordentligt och sök alla jobb som går att söka eller se till att hålla dig kvar på det som du har. Om du inte klarar av så enkla saker som att äta hälsosamt, sköta om din kropp och ha en balanserad själ för att därigenom undvika psykisk ohälsa, vad är du för slags människa då?

Min kloka läkare pratade om ångest och oro som naturliga reaktioner på omgivningen och samhället. Tillgången till ångest, oro och melankoli finns inneboende i människan och uppkommer i livssituationer då vi reagerar på att något är fel.
I en tid av lågkonjunktur, bostadsbrist, ett nedrustad samhälleligt skyddsnät, höga krav och hög arbetslöshet är ångest och oro normala reaktioner hos många människor som slås ut på arbetsmarknaden, har osäkra anställningar, letar bostäder och försöker få tillvaron att gå ihop samtidigt som det där kravet på att man ska lyckas och förverkliga sig själv gnager i bakhuvudet konstant.
Medvetenheten om att man ju har alla möjligheter, vetskapen om att det är ens eget fel om man väljer fel och att man borde kunna uppvisa lite lycka i ett så rikt och framgångsrikt land ökar ångesten ännu mer. Något fel måste det ju vara på mig, när jag inte förstår hur lyckligt lottad jag är.

Det allra farligaste med den individualiserade diskursen är inte bara att enskilda människor reagerar med just den skam och skuld som förutsätts när det är individens eget fel att den mår dåligt, vilket förvärrar den psykiska ohälsan.
Det är också att enskilda individer inte har råd att tala om den. Inför varandra, i personliga samtal, möjligen. Men att relatera sin individuella situation till samhällsklimatet blir allt svårare, eftersom det också utgör ett blottande av jaget. Det jag som ska bedömas i anställningsintervjuer, hos Försäkringskassan, på Soc och vara sökbart på google hos potentiella framtida arbetsgivare.
På en allt hårdare arbetsmarknad finns ingen plats för oro, ångest och sömnsvårigheter. Känsliga människor är inte särskilt anställningsbara helt enkelt.
Samtidigt som vi mår allt sämre på grund av samhällsklimatet måste vi alltså uppvisa en alltmer lyckad yta för att kämpa oss till en plats i samhället. Misslyckas vi riskerar vi att falla ur systemet ännu mer. Om inte det är ännu en faktor för ökad ångest hos människor, så vet jag inte vad som är det.

Somliga har naturligtvis råd att prata öppet om hur de mår. Ann Heberlein skriver en bok som sin psykiska sjukdom och hyllas som stark och modig. På omslaget till senaste Kupé poserar Camilla Läckberg i en sommarträdgård med sitt nyfödda barn och berättar utlämnande om hur nära hon var att bli utbränd. Många är de framgångsrika, intellektuella, mediamänniskor och makthavare som har kunnat gå ut med sin utbrändhet, sin oro och sina beroendeproblem och hyllats som modiga.
De gör det för att de kan. För att de befinner sig i en priviligerad situation där de redan har uppnått en samhällsposition som inte kommer att raseras av ett släng av utbrändhet, depression eller livskris. Framförallt inte om de inte redan kommit ut ur krisen, starkare och klokare och som bättre människor.
Man ska gärna ha erfarenheter, men man ska helst ha lämnat det svåra bakom sig för att göra sin röst hörd. Befinner man sig mitt inne i depressionen, utbrändheten eller ångestproblematiken gör man bäst i att hålla käften för att inte ses som konstig och hotande.

Att vi lever i ett samhälle där alltfler reagerar på klimatet med psykisk ohälsa är farligt om vi inte tar det på allvar. Ännu farligare är det att vi istället för att se den psysiska ohälsan som ett kollektivt tecken på att något inte står rätt till i samhället, lägger ansvaret på individen. Farligt är det också att SSRI-preparat, KBT och andra snabba lösningar är standardsvar, jämförbart med att ge kryckor till någon med brutet ben utan att ens försöka laga benet.
Men kanske är det allra farligaste att det faktiskt bara finns en liten skara människor som har råd att tala om ohälsan och att resten skräms till tystnad för att inte halka efter i samhället ännu mer.

Men beställer blogginlägg av andra, det gör jag

Häromdagen skickade jag ut en förfrågan på Twitter om inte någon kunde skriva något klokt och bra om Kajsa Ekis Ekmans kritik av Arena (och i viss mån Bang).
Niklas Hellgren var en av dem som jag helst såg skrev någonting. Det gjorde han och både bra och klokt blev det. Läs här.

Uppdatering:
Fler reaktioner på Ekis Ekmans text finns hos Gustav och Ulrika.

Up north trip

Jag är i den helt ljuvliga sommarstugan i Jämtland. Några mil från lägenheten i Östersund, på min gamla hemby. Precis där grusvägen tar slut och storskogen tar vid, med sommarängen med betande hästar framför verandan och utedasset bakom knuten.
Här ligger jag i en soffa på loftet med snedtak och läser böcker när regnet smattrar mot plåttaket. Jag tar långa joggingturer och försöker springa ifrån myggen. Jag tar nattpromenader och låter ljuset, tystnaden och ensamheten bedöva insomnian. Äter kakor och åker på loppmarknader, spelar kort och dricker baginbox. Pratar med mina föräldrar och löser livskriser.

Här ska jag stanna fram till nästa lördag.
Med mobilt bredband lär det väl bli lite sporadiskt bloggat, men det är inte särskilt prioriterat just nu. Det finns faktorer just nu som gör att jag mår rätt bra av att hålla mig AFK och Internetlivet mest gör mig uppriven. Det finns ingen samhällsdebatt som jag känner för att orka delta i. Ingenting på Internet som jag orkar läsa. Inte när man kan titta på fjällen, läsa böcker och förälska sig i gamla kaffeserviser i porslin på loppmarknader.

Men förutsatt att jag blir helt klar med Gustav Fridolins Blåsta, läser ut Thomas Johanssons Den skulpterade kroppen och får uppskickat ett ex av Butlers nya bok Frames of War blir det helt säkert texter inom kort.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

The summer of Elin handlar inte så mycket om den sortens skribentstatus som jag tydligen har fått eller att bara jobba med roliga saker och kunna leva på det. Det handlar inte, som jag trodde, om att jag nått någonstans. Att jag är Can't tell me nothing-inlägget personifierat, som Soraya sa.
The summer of Elin har börjat handla om någonting helt annat.
Ledighet och vila. Vänner och kärlek. Hinna andas, hinna släppa taget.
Ett litet hål i den där krampaktiga strävan och prestationerna som jag älskar och lever i, men som också gör det svårt att på riktigt leva ett liv. Alltid blicka framåt, alltid kunna bli något bättre, få något bättre. Bli större, hinna med mer, skriva bättre texter, bättra på CV:et, ta på sig lite mer saker som man egentligen inte hinner men det ordnar sig säkert på något sätt.

Den här sommaren är en hemlig tidslucka. Full av middagar, rosévin, sjöbad, böcker, vänner och skedliggande. Här får jag vila ett litet tag med en arbetstakt som gör mig inspirerad, inte stressad.

Nätter då jag står på klipporna på Röda Sten med mina bästa vänner, pojkvän, hans vänner och syskon och gryningsljuset är på väg upp och dansar. Kysser kärleken, kramar bästisen och säger att jag älskar henne, dansar med gubbrocksvännen och kramar om honom till Eldkvarn och Uffe Lundell och snurrar omkring bland människor, öl och kärlek. De nätterna finns det inga krig att ge sig ut i, alla slag är redan vunna. Jag lever, jag vann. Oavsett vad som händer sen; jag vann.

I'm still, I'm still Elin from the block

Det är väldigt sällan som jag faktiskt reflekterar över att folk läser vad jag skriver eller hör mig på radion. Jag fattar överhuvudtaget inte att bakom alla siffror och sökningar döljer det sig människor som läser mina texter, lyssnar när jag pratar och vet vem jag är.
Ännu mer sällan tror jag att någon som läst något som jag skriver ska veta vem jag är, mer än till namnet. Vadå igenkänd, jag är skribent och bloggare och ingen Idol-finalist liksom.

Därför var det mycket underligt när jag, under ännu en lördagnatt vid Röda Sten med tillhörande svartfest, träffar på en expedit från mitt gamla närlivs.
- Du jobbade på Ica!, säger jag.
- Du är journalist-Elin, säger han, jag läser alltid dina texter.
Det visar sig då att han haft koll på vem jag var hela tiden. Han berättade även att han brukade viska till resten av personalen när jag kom in i butiken att "nu kommer journalist-Elin! hon med bloggen ni vet!". Varje förmiddag då jag släpat mig dit i noppriga mjukisbyxor, gårdagens smink kvar i ansiktet och håret åt alla håll för att göra närlivs-skämsinköp av typen vitt bröd, choklad och snus har min Ica-butik haft koll på mig.
Det känns ungefär som när jag får reda på att min serietecknar-darling Loka Kanarp inte bara läser min blogg utan även tipsat om den.
Eller när jag skriver en personlig utläggning om att vilja vilja ha barn och får ett trettiotal långa, utlämnande och kloka kommentarer samt flertalet mail på ämnet.
Det är underligt, hedrande, jävligt mäktigt och skitkul. Om än jag hade önskat att jag kunde få vara lite mer anonym när jag står i noppriga mjukisbyxor med cameltoe och trötthetssluddrar fram "en granit vit portion tack". Tur att jag bytt närlivs nu.

Hör av dig

Hej du anonyma som inatt lämnade en kommentar på min blogg. Du verkade inte må så bra och jobbiga saker hade hänt. Jag lägger inte upp kommentaren, jag vet inte hur du känner inför den idag. Däremot vill jag gärna att du mailar mig. elin.grelsson@gmail.com.
Skriv till mig, fina du.

Have I told you lately that I love you part 2

Det är väl fördjävla fint ändå, när man sitter i ösregnet vid en öde spårvagnshållplats och gråter, att det finns människor som hör av sig på en gång och frågar hur man mår. Både nära vänner och somliga man knappt känner och andra som man inte träffat AFK, utan bara på älskade internets.

Det är så himla fint att komma hem till det här:

juliaskott Sat 11 Jul 01:41 via Direct Message
Du är bäst, det vet du va? Till och med när du är lite dum i huvet.

Have I told you lately that I love you?

Isobel, du är en av få riktigt vettiga och kloka människor i den här världen. Du bevisar det gång på gång. Idag i den här texten om arbetsmoralism. Tack.

Någonting ostrukturerat om dejtande och dåliga män

Hamnade idag i en diskussion på Twitter (var annars) med Johanna Ögren, Julia Skott och Isabelle Ståhl om dejting och regler. Det hela sprunget ur det här inlägget. Nu har Johanna bloggat om saken och tror sig veta att jag kommer att skriva något klokt och bra om saken.

Jag hade ingen aning om att jag ens hade åsikter i ämnet och så starka. Det känns lite som när Liz Lemon i 30 Rock helt plötsligt blir relationsexpert åt alla kvinnor. Nördbruden goes relationsrådgivning.

För det första lever jag fortfarande i något slags chocktillstånd över att så få verkar ha dejtat. Överhuvudtaget! "Man ligger väl lite och sen blir man ihop", verkar vara ett vanligt scenario.
Whut? Hur går man därifrån? Och hur kan man hitta så många intressanta personer som man börjar hänga med på så regelbunden basis att man helt plötsligt är ihop? Och hur kan man frivilligt skippa hela dejtingstadiet?
Ut och dejta med er. Sitt och ha tryckt stämning på ett café över en kopp kaffe, drick öl och råka snudda vid varandras händer, skicka kryptiska sms och vänta nervöst på svar, kör filttricket när ni kommit till stadiet "se film hemma hos någon kanske", följ tredagarsregler och spelet och what not. Det är roligt. Jag har haft så väldigt roligt när jag dejtat, fastän de flesta dejter inte lett till så mycket mer än en hel del minnesvärda historier.

Men det som gjorde att jag reagerade på diskussionen var just frågan om att dejta flera samtidigt. Om huruvida det var oärligt. För det första får jag väl erkänna att jag också sett "dejtande som en sport och inte som en möjlighet att komma nära någon" och att det mesta stämmer in på mig. Men för det andra ser jag inte problematiken i att dejta flera samtidigt och inte säga det till den andra.
Framförallt finns en underton av att det skulle vara ett manligt beteende. I beg to differ. Däremot verkar det mycket lättare att falla in i talet om sviniga, oärliga, dåliga män så fort det är en man som gör så.
Jag dejtade fem killar samtidigt ett tag. Jag kände mig varken svinig, dålig eller oärlig. Mest stressad, ärligt talat. Och jag har en känsla av att ingen skulle kallat mig vare sig svinig, dålig eller oärlig. Jag hade nog mest varit en singeltjej som tar för mig eller något annat uppmuntrande. Eventuellt en slampa, oavsett vad man lägger in för värdering i det begreppet.

I talet om de dåliga männen som dejtar flera samtidigt, som ligger runt, som inte hör av sig när de ska och allt det andra ligger en föreställning om de automatiskt bra kvinnorna. De som håller sig monogama, som väntar vid telefonen och längtar efter kärleken. En djupt inrotad föreställning om att kvinnor först och främst är intresserade av kärlek.
Som Katrine Kielos skrev i den här utmärkta ledarkrönikan: Kvinnors lust måste gömmas i romantik.
Det handlar också om en lika djupt rotad föreställning om kvinnor som säljare på sexmarknaden och män som köpare. Isobel skriver såhär: Att vara köpare är att ha en maktposition. Att vara köpare är att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill. Som köpare är man förstås också den som utsätter sig för risken att få ett tack, men nej, tack.
Kanske finns det kvinnor som verkligen på riktigt är intresserade av att de där männen som de går hem med och ger telefonnumret till faktiskt hör av sig sen. Kanske finns det kvinnor som verkligen inte dejtar i annat fall än att de kan tänka sig att inleda ett förhållande med personen ifråga. I så fall säger jag grattis och shit.
I annat fall tror jag att allt hymleri kring dejtande i många fall handlar om föreställningarna kring att det bör vara något man vill ha ut mer av. Om inte annat så ska man i alla fall sukta efter manlig bekräftelse. Om jag konkurrerar med andra - då måste han ju vara ett svin.
Numera har jag fått ett tvångsmässigt tics så fort jag eller någon i min bekantskapskrets börjar föra de där ändlösa, neurotiska frågeställningarna av typen varför ringer han inte? vad vill han? vill han inte ha mig?
- Vill du att han ska ringa?
- Vad vill egentligen du?
- Vill du verkligen på riktigt ha honom?
Det är numera mina standardmotfrågor, snarare än att ge eld åt den bekräftelsesökande, neurotiska brasan där allting cirkulerar kring honom som den aktiva köparen och henne som den passiva säljaren.

Dessutom tycker jag inte att man kan ta förgivet att man är monogama eller att det finns vissa regler att förhålla sig till överhuvudtaget i relationen, på vilket nivå den än befinner sig, förrän man faktiskt uttalat det. Om du inte vill att han/hon ska träffa andra - säg det. Om du inte vill vara exklusiv - säg det. Förutsättande bygger både på romantiskt vadderade föreställningar om hur saker Bör Vara och på ens egen personliga ingång i relationen. Det leder bara till trubbel om man faktiskt inte reder ut alla de sakerna.
Däri finns också en lika djupt rotad föreställning om att alla relationer bör och ska leda till det monogama förhållandet. Åtminstone är det dit man ska sträva, eftersom alla andra former av relationer hamnar under det i hierarkin. Oavsett hur fint det kan vara att bara dejta eller ligga lite eller att sedermera utveckla en lång vänskapsrelation måste man alltid slåss med föreställningen om att det inte riktigt räknas om man inte är pojkvän/flickvän och monogama med varandra.

Det finns ingenting som Bör Vara på något sätt. Allt är bara sockrade skitföreställningar som har väldigt lite att göra med våra oändligt svåra, men fantastiska relationer som de verkligen är.
Ställ frågorna rakt ut. Var den som är aktiv. Visa vad du vill.
Jag håller med Johanna om att undanhållande är att sätta sig själv i en maktposition. Det är en av anledningarna till att jag anser att undanhållande är den värsta formen av lögn. Men så länge man inte kräver raka svar är det inget fel att undanhålla.
Om han däremot undanhåller information som du ber om, om han ljuger för dig eller träffar andra fastän du inte vill det, om han respekterar dig så lite att han inte håller sina löften eller undanhåller andra relationer - then it's a dealbreaker, ladies!

Att vilja vilja ha barn, men inte kunna

- Du är fortfarande så ung, det där går över, sa de till mig när jag var i övre tonåren och bestämt hävdade att jag inte ville ha barn.
- Det där brukar ändras med tiden, sånt tänker man ju inte på nu, sa de när jag blivit lite äldre och redan efter någon månad med min dåvarande pojkvän förklarade att jag inte ville ha barn.
- Nu är det ju så att kvinnan är den som föder barn, oavsett hur jämställt du lever kommer du inte att komma ifrån det, sa mamma när vi förra sommaren hade en diskussion om heterorelationer och barnafödande.

Om några månader fyller jag 26 år. Runt om mig börjar mina gamla vänner få barn, mina vänner pratar om barnalängtan och planerar hur många år det kan dröja innan de ska skaffa barn. Somliga planerar Danmarksresor och andra pratar om förlossningssmärtor som "något som man kommer att glömma så fort barnet läggs i ens famn".
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag har väntat på att det ska kicka in. Den där känslan, den där biologiska klockan. En tanke om att någon gång i framtiden, ja då jäklar. Jag ser gravidmagar överallt, läser bloggar om förlossningar och bebisar och eftervård och jag försöker förstå.
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag är fortfarande bara sugen på en Jack Russell-terrier.

En gång i tiden var det ett statement, någonting som jag kunde debattera feministiskt och idealistiskt i timmar om. En obstinat läggning som kraschade en och annan heterorelation när jag uttryckte mitt avog mot barnafödande och barn i största allmänhet, men lika väl var väl det i så fall.
Nu är det varken ett statement eller någonting som gör mig obstinat längre. Jag blir bara orolig och ledsen. Jag känner mig inte som en dålig kvinna för min uteblivna längtan efter moderskap, för det skiter jag fullständigt i. Men jag känner mig som en dålig människa och det är mycket värre.

Jag önskar att jag inte var livrädd för att släppa på kontrollen över min kropp och tillåta den att vara havande, att jag inte vaknar på nätterna ibland skrikande och svettig efter ännu en mardröm över att tvingas genomgå en förlossning. Jag önskar att inte bara tanken på en gravididet gör mig iskall och livrädd, att tvingas vara svag och behövande och vara i andras vård som ska ta hand om ens kropp. Att tvingas ge upp sin kropp för någonting annat, att min kropp inte längre är min utan ska mätas och kontrolleras och sedan genomgå en vidrig, vaginal förlossning för det ofödda barnets bästa.
Jag önskar att jag inte var livrädd för föräldrarollen och ännu mer ointresserad av den. Att jag bara ser den som en bundenhet och ett ansvar som jag aldrig skulle kunna leva upp till.
Jag önskar att jag inte hade sådana problem med kvinnlighetskraven som uppkommer i och med gravididet och barn. Att helt plötsligt vara en kvinna och inte kunna tillåta mig själv att känna samma neutrumroll som jag annars gör. Alla krav som skulle uppkomma i och med detta, jag som blir freaked out bara av ett besök hos barnmorskan för att få nya P-piller för att det skriker "du är kvinna" i varenda struktur i väggarna där.

Jag önskar att jag kunde börja längta nu, som andra gör.
För mardrömmen finns där. Att vara den som faktiskt på riktigt inte vill. Se ännu fler relationer kraschade när jag inte vill ha barn. Vara den enda i kompisgänget som inte skaffar ungar. Och sedan kanske ångra mig när det är försent.

Maten, litteraturen och revolten

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

In Between normsystem

Jag och monogamin och den romantiska, klassiska bilden av kärlek har aldrig riktigt gått ihop.
Jag har verkligen försökt bli svartsjuk, men bara ibland lyckats och väldigt sällan då det är mest logiskt. Jag har försökt att inte hångla med andra, inte prata om min attraktion till andra och inte ens skämta om att ligga med andra. Det har inte gått särskilt bra. Jag har, på det stora hela, ständigt misslyckats med att vara en klassisk monogam parmänniska.
Om ett normsystem inte riktigt fungerar för en kanske man tillslut hittar en väg och en människa att hitta ett annat med.

I en dikotomi med monogamin står polygamin. Den definieras, precis som de flesta icke-normativa företeelser, utifrån normen. I det här fallet den monogama.
Så jag svalde ett annat normsystem. Det polygama. Eftersom monogamin hade relativt många outtalade krav på hur man skulle vara, och jag hade svårt att leva upp till dem, tänkte jag att polygamin skulle vara motsatsen. Kravlöst. Inga skuldkänslor för att jag inte kände och gjorde rätt, inga bannor över mig själv när jag inte levde upp till den normativa bilden.
Jag hade väldigt fel.

Inte bara hade jag egentligen mest hittat ett annat normsystem att förhålla mig till, jag kände mig fortfarande dålig och lyckades inte leva upp till de outtalade krav och förväntningar som fanns där. Jag stod dessutom i opposition till en hel värld av monogamisar (jag förkortade först mongisar och insåg att det inte var en ultimat förkortning) som både ställde frågor av nyfiken och kritisk karaktär.
Precis som när jag blev tillsammans med min första kärlek, en tjej, tvingades jag till någonting som jag verkligen aldrig bett om. Att argumentera för min kärlek. Att göra den politisk.
Allting som faller utanför normen blir på något sätt ett statement, oavsett om man vill eller inte och oavsett om omgivningen uppfattar det så med sina nyfikna frågor och funderingar om jag verkligen inte blev svartsjuk och tänk om han skulle bli kär i någon annan nudå.
Jag var tvungen att försvara en ståndpunkt som aldrig ens var en ståndpunkt. Det var bara ett sätt att älska som just då kändes rätt. Någonting som jag inte själv kände mig säker på än.
Det som jag drevs till, precis som i min kärleksrelation med en tjej, var att klä mina högst privata känslor i idealistiska begrepp. Helt plötsligt var det inte bara jag som inte kände mig så bekväm, för privat del, med alla krav på hur man ska vara en God Flickvän och därför ville pröva någonting annat. Istället var jag utsänd för att visa på bristerna med monogama relationer och ständigt bedyra hur lycklig jag var i någonting annat.

Problemet var att jag inte var så förbannat lycklig. Den idealistiska polygamin, med öppenhet och andra ligg och flirtar och övertygelse om förhållandets styrka över det, visade sig inte heller passa mig så bra. Jag var ungefär lika dålig på polygami som jag var på monogami.
Jag var osäker, neurotisk och svartsjuk. Jag spelade spel och klarade inte av att kommunicera och mitt förhållningssätt till öppenheten bestod mer i ett dåligt spelat ”som om jag bryr mig” än att på riktigt inte tycka att det var en big deal att han låg med andra.

Det varken det monogama eller polygama systemet lyckas att fånga upp är komplexiteten och stundtals det kaos som relationer innebär. Rationella system med normer och regler got nothing mot känslor, ärligt talat. Precis som David Hume menade, påverkar känslorna människans förmågor för kunskap, d.v.s. hennes förnuft och sinnen. Ibland är känslorna överordnade förnuftet, ibland låter hon okritiskt tro på sina sinnesförnimmelser utan att sakligt granska sina erfarenheter.
Om det är känslorna som är det centrala i relationer, hur kan vi då bygga normsystem kring dem?

Just nu är jag på en plats liknande den som jag känner som bisexuell. Jag får inte plats i något lag i dikotomin.
När jag är med människor som har mer korrekta problem med svartsjuka och en mer traditionell syn på otrohet känner jag mig som ett ufo som känner mig såpass attraherad av andra att jag ibland går över gränsen, som inte tror att ett snedsteg är något jag skulle göra slut över, som umgås nära med ex och blir vän med folk som min nuvarande har haft relationer med. När jag tänker på polygami känner jag bara självförakt och skuldkänslor för att jag inte är en Stor människa som klarar av det, utan hänfaller åt svartsjuka, rädslor och maktspel.
Jag är bara i ett gigantiskt snår av känslor, som inget system till fullo förmår att fånga upp. Känslor som är lika temporära och omöjliga att förutse, som normsystem är sega och sorgligt statiska.

Lite mer freakin jävla lycka

Jag och mah baby har dansat i en lägenhet till Shakira och sedan har jag varit nere vid Röda sten och dansat på en svartfest vid stranden.
Jag och frugan fick ett idiotryck och bestämde oss för att bada inför hela svartfesten i dräggvattnet. Till tonerna av Are you ready for love och vårt skrikande kastade vi oss havet med våra händer i varandra. Blöt, kall och mycket lycklig flöt jag omkring med min andra baby medan fotoblixtarna avlöste varandra från stranden.
Sommarens bästa såhär långt.

Din hud får färg som indianers

Och, som en motvikt till tjalala och reagge, utser jag fortfarande denna till en ultimat sommarlåt.
Smärtan, tystnaden, rädslan för att någon ska nå fram, hur ska människan nå fram till en? Rädslan för att visa sig själv, för att visa alla märken på huden och ens egen fulhet.
Mitt i sommaridyllen, kärlekens prunkande tid, en vass påminnelse om både det nödvändiga och allra svåraste och mest smärtsamma med kärleken.
Att våga bryta isen.

The summer of Elin

Den här arbetsveckan har jag ägnat åt att ligga i Delsjön och flyta runt på rygg och se upp på molnen. Ibland simma så långt ut att jag får tvångstankar om att jag helt plötsligt ska glömma bort hur man simmar eller bli för trött i armarna att jag sjunker som en sten, för att sedan släppa tvångstanken och njuta av tystnaden, det svala vattnet och ensamheten när barnskrik och vattenvrål blir alltmer avlägsna.
Jag har suttit i Gustav och hans kombos nya lägenhet och druckit vin, engagerat mig i Paradise Hotel Danmark och lånat spikmatta som gjorde mig gråtmild, illamående och alldeles harmonisk.
Jag har suttit vid sjön med kaffetermos, mazariner och andra köpekakor och pratat relationer, genus och introspektion med bästa vännen och legat med varsin GP i solen bredvid Gustav och diskuterat och paxat skrivämnen.
Jag har tagit långa promenader, precis när solen är på väg ner och det börjar svalna. Dofterna framträder ur hettan, svalorna flyger ovanför och Göteborg dränks i röda nyanser.
Så har jag sett en hel del 30 Rock och The O.C., knullat, picknicklunchat med min kombo och druckit mousserande vin på en måndag med mina bästa vänner i en park.

Nu ligger rosévinet på kylning och jag ska återvända till balkongen med min bok.

Jag har semester. Den första riktiga ledigheten på väldigt länge. Jag får njuta av värmen för en gångs skull. Jag sparar texter som anteckningar i mitt skrivblock och de kommer när det blir lite svalare och jag tröttnat på att vara så lycklig och uppfylld i AFK-livet.
Just nu: Inga argumentationer, inga analyser. Jag bara lever en smula.
Jag har väntat i hela mitt liv på en period då jag skulle kunna klara mig ekonomiskt på skrivandet och den är här nu. This was supposed to be the summer of Elin. And it is.

En Fight Club med den egna kroppen

Är det synd om kvinnorna nu igen?

Kommentarerna till Ulrika Kärnborgs essä om självskadebeteende kryllar av frågeställningen och förekommer även i mitt kommentarsfält. Detta ständiga fokus på kvinnors lidande.
Den argumentationsform av män i feministiska frågor som enkelt sammanfattas i ett ”Amen virå! Vi har det inte heller så lätt!” verkar omöjlig att frånkomma.
Jag förstår invändningarna mot Kärnborgs text. Både utifrån en illa placerad kritik av allianspolitiken, som hade kunnat bli bra och kraftfullt om kraven på människan i samtiden om hon inte gjort det till enkel kritik av praktisk politik. Men även utifrån att hon delvis missar den subversiva kraft som ligger i skadandet.

Problematiken, både för män och för kvinnor, ligger just i talet kring offer och förövare. Det är ett problem också för de kvinnor, i det här fallet självskärare och anorektiker, som man talar om eftersom tal om offer och lidare passiverar.
Just därför är det så viktigt när Jonathan hävdar det aktiva i handlingen och, som jag skrivit om tidigare, försöken att se skadandet av den egna kroppen som en revolt. Lika viktigt är det att skilja på att skada sig själv och att skada den egna kroppen.

Naturligtvis är det problematiskt att generaliserande tala om kvinnor som vänder inåt och använder sig av sin egen kropp i analogi med ett lika generaliserande tal om män som slåss och vänder frustrationen och ångesten utåt.
Det förbiser såväl självdestruktiva män som skadar sig själva, som kvinnor som slåss.
Men samtidigt är det omöjligt att inte se en statistik som visar på hur oerhört överrepresenterat just självskadandet och ätstörningar är bland unga kvinnor jämfört med unga män. Jag anklagar varken patriarkatet, Alliansen eller skönhetsideal för den statistiken. Men det går faktiskt inte att bortse från faktumet att det idag är en problematik med hög representation av kvinnor, jämfört med män.
Både män och kvinnor har skadat sig själva och svultit sig själva i olika kulturer och tider. I Melankoliska rum skriver Karin Johannisson bland annat om hur självsvält varit något förenat med intellektuella, konstnärliga män. Ulrika Kärnborg tar själv upp lidandets status genom kulturhistorien och Mattias Svensson skrev i ett av vårens nummer av Voltaire om lidandets fortsatta status i vår samtid.
Det är ingen kvinnlig, könsbunden problematik och att utmåla de kvinnor som skär sig själva eller svälter sig som offer är att göra dem och problemen en rejäl otjänst.

Självskadebeteende och självsvält är ingen offerproblematik. Däremot hävdar jag ändå att man måste se det i analogi med manlig ilska och frustration, en form av Fight Club riktad mot den egna kroppen istället för andras och att den i grunden är förenad med vår kulturella konstruktion av kvinnan.
Fortfarande finns en rad outtalade förväntningar och mönster rörande kvinnan. Flera av dem är någonting som självskadebeteende och självsvält tar till sin yttersta spets. Jag ska ta tre exempel:
- Anpassningsbarhet.
Att skada den egna kroppen och använda den för att få utlopp för frustration och ångest är ett anpassat raseri. Det skadar ingen annan, det gör inte nödvändigtvis väsen av sig. Den riktiga kvinnan är vän och anpassningsbar, inte frustrerad och förbannad.
- Självuppoffring och martyrskap.
Den goda kvinnan är någon som offrar sig själv för andras väl. Se exempelvis synen på moderskapet som fortfarande lever kvar och fortfarande har skillnader i synen på faderskap. Eller svårigheterna att förstå kvinnan som någonting annat än brottoffer istället för förövare.
- Kroppen som objekt och palett för kulturella symboler
Kvinnans kropp är aldrig riktig hennes egen. Istället fylls den med symboler, från natur till sexuell objekt till moderskap. Att man använder kroppen för sin egen revolt är i ordning med detta.

Poängen är alltså att den självskadande/anorektiska tar det för långt. Häri ligger också det politiska och subversiva. Till ett visst mått ses det som normalt, bra och legitimt att som kvinna stänga inne sin frustration, försöka kontrollera sin egen kropp med bantning och uppoffra sig själv. När man istället går så långt att man skadar sig själv eller svälter sig har man passerat normalgränsen. Då tar man kvinnorollen till sin yttersta spets och blir sjukdomsstämplad och sedd som icke-normal.
Inom queerteori brukar man tala om det subversiva i drag. Dragqueens/dragkings visar på genusets instabilitet och performativitet genom könsöverskridande överdrifter av det vi anser som manligt/kvinnlig. De passerar gränserna för klädsam manlighet och kvinnlighet. Samma synsätt är överförbart på självskadebeteende och självsvält.
Genom att passera gränsen för den normala kvinnorollen belyses också det sjuka i kvinnokonstruktionen.

Jag håller med Ivar om att det är viktigt att också belysa de problem som män har och inte minst kritisera och skärskåda den hegemoniska maskulinitet, där mannen förväntas behärska sina känslor och stänga inne sin ångest. Men jag tror att det är viktigt, oavsett kön och lidande, att inte fastna i denna ständiga diskussion om vem det är mest synd om och varför vi lider.
Det intressanta är, oavsett kön, vad lidandet vill säga. Om man lyfter ur självskärandet och självsvälten ur sin traditionella offerkontext och istället börjar se det som ett uppror, en Fight Club för att få utlopp för frustration och en aktiv handling tror jag att vi har kommit ett steg på vägen.

Om vi aldrig tidigare har mötts kan vi ses

Jag har träffat Pär Darell i lite olika sammanhang, genom gemensamma vänner, men det var inte förrän häromdagen som jag kollade upp vad han egentligen gjorde. Att han var konstnär visste jag, men att han var en av de roligaste och mest inspirerande konstnärer som jag sett visste jag inte.

Här finns hans hemsida.
Där kan man läsa om konstprojekt som "Jag väljer att ställa ut en luvtröja som tillhör en kille som tränar på samma gym som mig" och "Jag byter kläder med en kille jag aldrig tidigare mött".
Helt briljant. Vardagskonst när det är som bäst.
Från och med imorgon till den 12 juli kan man dessutom gå på hans utställning Om vi aldrig tidigare har mötts kan vi ses i Göteborg, på Galleri Rotor2, Konsthögskolan Valand.