Ikväll

Varje tisdag eftermiddag som Soraya ringer och berättar om innehållet i kvällens Kvällspasset är en liten högtidsstund av pepp. Ikväll blir det bland annat Morgan Alling, reclaima ord och Svenska Kyrkan.

Men innan dess ska jag ha hunnit packa några fler flyttlådor. Jag hade förträngt hur tråkigt det är att flytta.

Lika briljant som alltid

Gabriel om medelklassreflektioner och Fattigbloggen.

Nerd love deluxe

Det är när han tar tre tomatskivor, varav den ena förlorat kanten och bara hålls samman av små frön i trådar, och under djup koncentration lägger dem på rad på brödet med den kantlösa i mitten för att slutligen betrakta tomatradens perfektion och utbrister ”åh ett litet solsystem!” som jag måste bita mig jävligt hårt i tungan för att inte fria till honom.

Män kan inte våldtas

Eller hur var det nu?
Det kunde de visst. Men det betyder inte att informationschef Torbjörn Carlson, vid Örebropolisen "någonsin hört talas om något liknande". Att det är oerhört kränkande att bli våldtagen av flera män är dock något han anser vara viktigt att understryka i fallet. Så länge det är en man handlar det nämligen om en kränkande våldtäkt. Är det en kvinna kan det lika gärna vara en gangbang eller gruppsex.

Hade tänkt skriva någonting om Strages krönika om medelklassens koketta självförakt. Jag vet att en av mina vänner, som reagerade väldigt negativt när jag och Soraya satt och drev med medelklassmarkörer i någon Kvällspassetsändning, kommer att hoppa högt av glädje av den här krönikan.
Det jag försökt säga till honom och motdiskutera med, det jag hade tänkt skriva om krönikan, har dock Jonathan redan hunnit formulera. Läs här.

Fredagsrundan

Smartaste Isobel skriver om hur våldtäkt kallas för gruppsex och vice versa.

Gustav skriver vidare på samma spår och även relaterat till mitt fina och dåliga killar-inlägg.

Till sist, bara för mitt eget ego och kärleksblödande hjärtas skull, har min mamma bloggat himla fint om mig igen.

För övrigt är jag glad över Susanne Dodillet tackade för en utmärkt VK-krönika och höll med mig. Det var ändå debatten som startade i hennes avhandling som var grunden i texten.

Ur nyhetsflödet idag

Min vän Magnus gjorde mig precis uppmärksam på att DN valt att illustrera de massiva protesterna i Thailand med den här bilden.

I samma tidning skriver underbara Aase Berg klokt och skrämmande om läkemedelsindustrins (och psykiatrins) normaliseringsprocesser. Ur artikeln:
I ”Nextopia” visar Dahlén att människors livsnöjdhet, oavsett kultur eller levnadsstandard, i stort sett alltid ligger på 5,8 på en sjugradig skala, resten är förmodligen just frustration. Nu lär vi oss att idealnormaliteten inte duger på den i och för sig rätt fantastiska 5,8-nivån. När vi har installerat våra nya kök och vaknat ur lyckokicken (lycka är inte samma sak som livsnöjdhet, lycka varar enligt Dahlén aldrig längre än tre månader), men ändå inte har uppnått toppnivån, börjar vi misstänka att bristen ligger inom oss själva.
Här behövs en diagnos, en etikett på hindret mellan individ och perfektion. Vi kanske lider av ”lätt depression”, som har växt storskaligt på bekostnad av egentlig depression? Eller av GAD kanske, ”generaliserad ångest”, ny stjärna i eländesindustrin: det vill säga överdriven och hämmande oro för framtiden? ”Social fobi” är förstås också en kandidat, blyghet har plötsligt exploderat som folksjukdom, inte minst bland barn.

Och i Aftonbladet Kultur sågar en av mina favoritpoeter tillika skrivmentor Hanna Hallgren Håkan Sandells Gyllene dagar på ett alldeles strålande sätt.
Framförallt älskar jag såklart det här:
Varför ska jag – som läsare – ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade ”outsiderns” – ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat.

Krönika i VK idag

Om Dodillet, viskleken och sluttande planet.

Fina killar knullar inte tjejer i röven

Ligger och halvsover i förkylningsdimman framför säsongspremiären av Fråga Olle, de pratar analsex och Ann Söderlund går från klarhet till klarhet när hon konstaterar följande:
- Men jag kan säga att det faktiskt är de finaste killarna som jag varit med som varit mest inne på analsex.
Okej. Då backar vi bandet lite.
I det Söderlund säger presupponerar hon samtidigt följande: Fina killar gillar inte analsex.
Annars skulle påståendet och betoningen på faktiskt aldrig ha uppstått från början.
Det Söderlund skulle kunna göra för att save her ass (pun intended) i det här läget är att eventuellt ge en analys kring varför hon anser det vara på plats att upplysa svenska folket om att fina killar också gillar analsex. Någonting kring tabu, analsex i kontexten kille-penetrera-tjej till synes oruckliga koppling till porr och övergrepp och varför det anses så tabubelagt.
Det gör hon naturligtvis inte.

Vi kan vända på det hela och tänka oss att det var en manlig programledare som satt i soffan istället. Att det var han som sa följande:
- Men jag kan säga att det faktiskt är de finaste tjejerna som jag varit med som varit mest inne på analsex.
Ser ni också varningslampan? Den lyser hora/madonna-ideal lång väg.

Men när det kommer till fina killar vs bad guys är det såklart helt okej att prata om det.
Om inte annat kan man, som Nour El-Refai gjorde i tisdagens Kvällspasset när hon försökte försvara sitt högvaktstallande i Ballar av stål, hänvisa till könsmaktsordning, patriarkat, mäns sexuella övergrepp på kvinnor och våldtäkter.
Nour El-Refai misslyckades, i mitt tycke, att rättfärdiga sig. Det gör det här också. För pratar vi om fina killar och bad guys och dessutom presupponerar att fina killarna kommer vara vaniljsnubbar som ser dig djupt i ögonen och är ömma medan the bad guys bara väntar på att få dra dig i håret och köra in den i röven gör vi dels samma uppdelning som hora/madonna.
Dels följer vi en annan välkänd retorik, nämligen den om snälla killen som vi träffar på en fest och våldtäktsmannen som lurar i skogen och att det bara är den sistnämnda som är farlig för en.

Lika lite som man kan försvara tafsandet på en man med att män inte behöver vara rädda för att bli våldtagna kan man försvara uppdelningen i fina och dåliga killar. Det sista vi behöver för att få en jämlik, fri sexualitet är någon form av, eventuellt feministisk, överföring av bra/dålig sexualitet-dikotomi på män.
Medan kvinnor blir alltmer sexuellt frigjorda är det som att snaran börjar strypa om männen istället. Nu finns ett stort good guy-ideal hängande över mäns sexualitet. Det kan i bästa fall bli en bra diskussion om sexuella villkor och ansvar för varandra. I sämsta fall slutar det som med Ann Söderlunds uttalande. En hora/madonna-uppdelning som inte leder oss någonstans.

Varning! Att inleda en relation med en annan bloggare kan få din omnipotenta blogghybris att nå odrägliga höjder

- Vad fint du skriver om honom i bloggen, Elin.
- Tack, men det är förjävligt Soraya att ingen reagerar. Alltså vi bestämde ju att inte go official i bloggarna, men man tycker ju i alla fall att folk borde börja misstänka det.
- Vad menar du?
- Amen det börjar väl ändå bli liiite uppenbart vem det är som är min pojkvän.
- Eh ja. Vadå, alla vet ju det.
- Vadå alla vet?
- Jamen det är väl klart att alla redan har fattat.
- Tror du?
- Ja, vadå. Det är väl ingen hemlighet.
- Neej, inte bekantskapskretsen såklart, men tänk ALLA våra läsare som ingen av oss känner. De borde ju reagera!
- Ja vadå, de har väl fattat helt enkelt.
- Men varför är det ingen som kommenterar? Varför är det ingen som skriver om det? Varför bryyyr sig ingen? Vi är ju bloggvärldens bästa match och ingen jävel vågar ens fråga om det!
- Jadu...

Ett erkännande

Katrine Kielos skriver väldigt bra idag om filmen baserad på självhjälpsboken He's just not that into you. Så eftersom förra årets synder inte längre räknas är det väl dags för ett erkännande från min sida.

Jag ska berätta om vad som hände den där dagen i september när jag kom tillbaka från Norrland, nydumpad och söndergråten. Den dagen då jag gick in på Stadsbiblioteket och skulle låna lite böcker inför min bo-hemma-hos-mamma-eskapism från mitt liv. Där stod den. Dumpa honom! Så vet du att han inte vill ha dig, den svenska översättningen av He's just not that into you, mitt framför mig på faktapockethyllan.

Hela scenariot påminner väldigt mycket om när jag var som mest sjuk i ätstörningar och kunde ägna flera timmar åt att gå omkring inne i livsmedelsbutiker och stirra på mat och godis. Blixtsnabbt kunde jag plocka åt mig någonting och sedan visste jag att det var försent.
Exakt samma sak var det när jag tog Dumpa honom! från hyllan och höll den i en nervös, svettig hand.
Jag maskerade den snabbt under ett par diktsamlingar av Aase Berg och en 400-sidig antologi med akademiska texter om queerteologi. Visste att jag inte kunde ställa tillbaka den. Då skulle ju alla se att jag ens funderat på att läsa den. Tillslut gick jag till låna-själv-disken.
Den registrerades i systemet. Jag visste att det nu för alltid skulle finnas en markering i mitt lånekonto att smarta, förnuftiga, cyniska, självhjälpshatande, feministiska, självständiga Elin lånat en fucking självhjälpsbok om kärlek och relationer.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Det var en skitbok. En heteronormativ, könsnormativ retardbok som mest gick ut på att hitta den rätte. Som befäste könsroller, som inte ifrågasatte någonting och som var helt igenom cheezy amerikansk. Alla tjejer i boken var dumma i huvudet. Svaren var lika korkade.
Likt förbannat mötte jag upp med vänner och sa att jag hade fått insikter. För det hade jag. Inte så mycket av boken som sådan. Utan mer av exakt det som Katrine Kielos skriver om. Och även om det som jag har skrivit om.
Fuck yes att det var en skitbok, men i en omtolkning och se-mellan-fingrarna-läsning var den stärkande. Utan den hade jag nog inte lagt ner tjejen som jag var lite hooked på under hösten så fort som jag ändå gjorde. Utan den hade jag slösat ännu mer energi på att tolka snarare än att veta. Jag tänker inte gå så långt att jag skriver att den hade en inverkan på faktumet att jag numera befinner mig i en bra relation, men jag utesluter inte möjligheten.
Så okej. Den gjorde gott. Den kan få finnas på mitt bibliotekskonto. Jag står för det.

Peppen

Sitter och förbereder intervjun med lovely Pauline om någon timme och får sms från Soraya som bekräftar att vi har Karolina Ramqvist med oss i Kvällspasset ikväll. Jag gillar den här dagen.

Uppdatering: Nour El-Refai är också med! Och Elaine Bergqvist. Ikväll kommer att bli det bästa.

Att "utmana sig själv": Min fantastiskt spännande måndagkväll

Elin sent: jag åt leverpastej förut. skivad. kunde inte låta bli. men det smakade gris och dött djur. inte som jag minns det från min barndom. jag kände mig smutsig. jag slängde den.

Gustav sent: nääjj du kunde ju gett den till mig. slöseri makes my brain boil.
men det var säkert en bra upptäckt för dig att göra.

Elin sent: ja skönt. nu kan jag släppa den hangupen. lite som att ligga med folk bara för att kunna stryka dem från sin to-do-lista sen.
jag stod inte ut att ha den kvar i mitt kylskåp. var tvungen att våldtäktsduscha kniven med extra mycket diskmedel efteråt också.

Mikael Parkvall, will you marry me?

Sveriges roligaste, bitchigaste och smartaste lingvist. Läs liksom bara det här.

Nu är boken beställd också.

Det blir bara bättre och bättre

Citat Gabriel ur kommentar:
Hur ska man då se på att den stilige men politiskt slirige förre senatorn, förlåt ministern, numera har landat på bloggarnas träskplanet och vill bli kallad... Boda?
Påminner om någon mindre och grönare, och då menar jag inte Per Garthon.

Jedi mind tricks i Agenda

Så har jag och Gustav diskuterat bonusar under helgen, med Agendas bonusdiskussion med Ibrahim Baylan som cream of the cream, och vi konstaterar båda att det här måste vi blogga om, men han hinner före och skriver väl ungefär det som jag tänkte skriva.

Jag blir så förbannat lack på att jag förväntas bli upprörd över det här. Jag blir trött på att man som vanlig löntagare nu sätts i en förväntad opposition mot företag, fack och stat, genom mediala vinklar av det sunkigaste slag.
Värst är naturligtvis kvällspressen som verkar gå ut hårt med tanken att hetsa pöbeln mot företagare och politiker. Inte bara gällande bonusar, utan ett hårdvinklat granskande av toppar inom alla sektorer. Det kommer inte att lindra lågkonjunktur och finanskris att hänga ut 48 politiker som åker på en tjänsteresa till Kalifornien. Det kommer varken att göra till eller ifrån att kalla resan för lyxresa och det äcklar mig att det finns en jävla cynisk tanke bakom att löntagare ska sitta och uppröras över fucking nothing.
Agenda och DN diskuterar LO:s inblandning i hot shot-bonusar, som om det vore en nyhet att facket och Svenskt Näringsliv är tighta.
Och mitt i allt står Ibrahim Baylan och påstår att den politiska oppositionen står för någonting annat än dessa bonusideal. Okej? Så vad gjorde ni själva när ni satt vid makten?

Precis som konstaterat i kommentarer till föregående inlägg är det socialdemokraterna som är jediriddarna i svensk politik. Man påstås stå för den goda kraften och projicerar sina egna slagsmål med the dark side of the force till Imperiet-alliansen, fastän man gjort exakt samma sak själv.
Ibrahim Baylan är veckans Obi Wan-Kenobi. Det är bara i en oppositionell underdogställning som man kan komma undan med att påstå att man skulle gjort någonting annat om man själv hade makten.

Diskussioner som inte görs rättvisa i Twitterformatet

Jo, Gabriel. När jag påstår att The Emperor,i Star Wars III, faktiskt är den enda postmodernisten i sammanhanget hänvisar jag till det han säger till Anakin när han försöker få honom på sin sida.
Anakin påstår att Jedis är goda och The Emperor svarar med att godhet är ett relativt begrepp.
Han är ju den enda som framhäver såväl godhet och sanning som både relativistiskt och subjektivistiskt.
The Emperor säger aldrig rakt ut att han står för någon slags absolutism och att det finns en dikotomi mellan godhet och ondska. Istället framhäver han kampen som man utkämpar med sig själv när man har The Force. Det är Anakins tolkning när han i slutet parafraserar George W. Bush i samtalet med Obi-Wan Kenobi och säger att om du inte är med mig är du min fiende. The Emperor säger aldrig någonting dylikt.
Det är också Obi-Wan Kenobi som ålägger The Siths med absolutism och dikotomiskt tänkande när han svarar Anakin att Only a Sith deals in absolutes. Oh really? Är det några som har en mindre komplex relation till godhet/ondska så är det väl The Jedis. Däremot är ju de övertygade om att de är good guys och duktiga på att utmåla fienden som the bad guys och kan således använda sig av en sådan projicering som att det är fienden som dealar med absolutes för att framhäva sig själva. Smart politisk argumentation från deras sida.

Jag säger inte att The Jedis inte också har issues med att slåss med the dark side of the force. Det är ju delvis därför jag älskar Star Wars. Det finns ingenting ont och gott utan båda delarna existerar i en och det är rädsla, ilska och dylika känslor som gör att man utnyttjar kraften på fel sätt. Men det som kanske irriterar mig med The Jedis fullständigt ologiska projicering, där de menar att de inte reagerar i termer av godhet och ondska, är deras underdogpositionering där de samtidigt framhäver sig själv som bättre. Genom att inte sträva efter makt, utan istället godhet och balans, rättfärdigar de sin dikotomi på ett sätt som The Siths och Imperiet inte kan göra.

Don't belive the hype

Eller fan.

Eftersom jag gillar den där underdogpostitionen där man är avvikande, står emot hypen och sätter sig på tvären bestämde jag mig ju redan från början att jag fan inte skulle skaffa twitter.
Dessutom var jag inte en av de första som skaffade twitter. Facebook var jag ute väldigt tidigt med, långt innan hypen. Då är det en helt annan sak. Man kan liksom inte komma in i coola gänget när hypen redan är skedd och gänget har formats. Då blir man ju losern som ba "hallååå får jag också vara med?".
Alltså. No twitter for me.

Sedan satt jag i Kvällspassetstudion med Soraya i tisdags. Strax innan sändning satt hon med rosor på kinderna och någonting hetsigt i blicken. Hon satt och twittrade.
- Neej, jag kommer aldrig att falla dit, sa jag.
- Jag tänkte likadant, sa hon och log innan hon lyriskt började berätta om att följa Snoop Dogg och adda hit och dit och bedyrade att det inte alls var försent att börja twittra. Om en månad ja. Men inte nu.

Också sitter man överhopad med jobb och helt plötslig stress och borde börja skriva en text och Isabelle Ståhl blir med twitter och fan.

Fan.

Högstadiet revisited

Ironiskt, betänkande alla inlägg om tonårstid och identiteter, anordnade jag och de två gamla klasskompisar från högstadiet som också är boende i Göteborg en alternativ klassåterträff igår.
De andra hade sin uppe i Östersund i fredags. Vår var av det mer opretentiösa slaget i form av några öl på Kellys.

Det konstaterades att vår klass faktiskt var en bunt freaks allihop och efter några öl till för mig och C. hann vi gå igenom alla högstadiecrushes också.
Det underligaste med den tiden var den konstanta känslan av olyckligt kär. Det fanns liksom inget annat state of emotion än ständigt kär i någon som man aldrig skulle få. Det här var dessutom på den tiden då det räckte med att någon pratade med mig för att jag skulle förälska mig i personen ifråga. Jag brukar tänka på det när jag suckar över min nutida kräsenhet. Det var faktiskt inte bättre förr.

T., som var den andra av oss tre som klassåterträffade, blir för övrigt min kombo om ett par veckor. Ja, jag ska flytta ihop med en högstadieklasskompis när jag lämnar den alltföra dyra lägenheten på fortet. Cirkeln är väl sluten eller nåt.

Det kanske kommer en förändring

Det är klart att det kommer en förändring.
Det är inte såhär som det alltid kommer att kännas.
Men det skrämmer mig inte alls.

Det skrämmer mig inte alls när vi ligger inslingrade, nakna kroppar med kinder mot varandras avtagande flämtningar. Jag lägger min hand mot din bröstkorg för att känna ditt bultande hjärta och du håller din hand i ett grepp över min nacke.
Tystnaden efteråt.
När Jocke Berg fyller rummet.
Älskling, jag har hittat in från mörkret.
Och jag biter mig i underläppen som skydd för känslostormarna som rasar inuti.

Du är exakt så nära i den stunden.
Det gör ingenting.
Det gör mig inte rädd.
Jag är din flickvän och fortfarande min egen.
Jag har hittat en formel där jag får vara nära.

Musiken fyller rummet och i takt är fuktiga andetag mot varandras kinder.
Det kanske kommer en förändring.
Men jag mår bra just nu.

Vårtecken

Kroppen: Ligga?
Jag: Nej, sluta nu. Jag redigerar text här. Skärp dig.
Kroppen: Ligga sa du?
Jag: Nej, jobba! Skriva!
Kroppen: Liiiiigga liiiite.
Jag: Tyst!
Kroppen: Kuk! Fitta!
Jag: Sluta.
Kroppen: Knulla knulla knulla.
Jag: Du, the silent treatment is SO on right now.
Kroppen: Du vet att jag vinner.
Jag: LALALALA jag hör ingenting!

Hey baby, jag kommer att tända ett storpack värmeljus från Clas Ohlson i din själ när vi knullar

Bortsett från att det kändes förbannat viktigt och bra att få vara med och sända en timme om Dawit Isaak i gårdagens Kvällspasset var det naturligtvis fint att ett av mina favoritämnen att diskutera; konstruktionen av sex för tonårstjejer/tonårskillar, kom upp i och med diskussionen om oskuldsförlorande och fokuset kring oskuld.
Bäst av allt, förutom att jag fick chansen att ifrågasätta kukenifittan-sex som norm, var att jag också fick chansen att citera en vers ur Az Yet Last Night.
Men den gör sig ju faktiskt inte riktigt tillrätta utan videon. Det här, mina vänner, är 90-talscheezy när det är som bäst och värst:

En kommentar så viktig att den får ett eget inlägg

Jag har följt alla dessa fantastiskt intressanta och välskrivna inlägg i debatten kring hon-nörden, utseenden och dom som både fick och aldrig fick ligga, dom som var destruktiva, "fula" och hade ångest kontra dom som var snygga, populära osv... ja ni vet.
är många gånger på pricken beskrivet. Även här.
Men. (och jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att det låter märkligt) Någonstans får jag bara en ännu större tomhet när jag tänker på den grupp som aldrig finns i diskussionerna. Såna som var som jag. Helt vanlig. Och helt osynlig. Varken snygg eller ful, varken populär eller nörd, men så fylld med ångest och rädslor och destruktiva familjeförhållanden att ingen och ingenting fick komma innanför fasaden.
Alla vi som var Duktiga Flickor, som aldrig söp, aldrig låg med killar, aldrig skar sig i armarna eller vågade göra uppror, aldrig vågade någonting över huvud taget - utan bara gick sönder inuti.
Och jag vet inte varför jag skriver det här just nu, just hos dig, men jag saknar det perspektivet i debatten.

Uppdatering: Veckat har skrivit om mellanmjölkstonår på just detta tema. Läs!

The return of the flatlugg

Solen strålar och jag har klippt mig kortkortare än någonsin förr sådär så att allt som återstår är min enorma lugg (alltså tänk inte Navid Modiri, utan snarare Robyn).

Ikväll sidekickar jag igen också. Kvällspasset i P3 18-20.

Någon slags tröst dagar som denna

Om det här är ett framgångsrecept lär jag lyckas tillslut.

En skyldighet gentemot mig själv

Gustav har förvisso redan skrivit en väldigt bra analys av kommentarerna hos mig, Julia och Isobel och jag ska alldeles strax släppa det här ämnet men jag måste ändå poängtera just det som Gustav skriver.
For fucks sake. Det handlar om självbild. Vilken självbild man har fått och vad den gör med en och hur den sitter i ens ryggrad, fastän den inte överensstämmer med den bild som andra har av en idag. Det är inte koketterande att bli påmind om den, det är bara jävligt jobbigt för en själv, men att skriva om det är ett sätt att ventilera det.

Jag skiter fullständigt i vad mina högstadieklasskompisar gör idag. Att börja prata om att de där coola då är de som fick barn tidigt och jobbar på Ica idag är så jävla tröttsamt och – som Eric påpekade – måste man faktiskt dra in en klassanalys i det resonemanget. Tanja gör en klassanalys av högstadiegrupperna som jag känner igen på pricken.
Jag är helt ointresserad av dem och de är helt ointresserade av mig och jag har fan inget revanchsug överhuvudtaget. Den enda som jag någonsin har velat ha revanch på är mig själv. För hur jag mådde och behandlade mig själv under de första 20 åren av mitt liv. Det vill jag ha tillbaka, det vill jag förändra och det har jag också gjort.

Meningen ”jag fick inte hångla på högstadiet” betyder egentligen ”jag hade kanske fått hångla om jag någonsin klarat av att gå på de där festerna, men det gjorde jag inte för jag satt hemma och karvade upp mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers och hatade mig själv och mitt liv istället”.
Meningen ”jag var en outsider” betyder egentligen ”jag var paniskt blyg och rädd för andra människor och satte mig själv i en outsiderposition genom att vara rädd för att interagera med människor”.
Meningen ”jag hade en taskig tonårstid” handlar mindre om att jag inte fick hångla på högstadiet, att jag hade få vänner eller fick mitt hjärta olycklig kärlek i killkompis-krossat. Det handlar främst om att större delen av min tonårstid var en dimma av ångest, sömnlöshet, BUP-besök, skolkande, självskadebeteende och ätstörningar.

Jag tänker vara så jävla stolt över mig själv för att ingen som träffar mig idag ser resterna av den som jag har varit. Att jag faktiskt tog mig ur allt det där.
Men det betyder inte att den personen inte lever kvar inom mig, vare sig den blyga som aldrig vågade säga någonting, hon som satte sig i outsiderpositioner eller tonårsångesten. Det betyder inte att jag inte blir förvånad när jag inser att andra människor inte ser henne i mig idag.

Och man kan tycka att jag borde sluta älta och bara se den som jag är idag, men det handlar inte om ält och för mig är det en fucking skyldighet till mig själv att komma ihåg var jag har varit och att det finns rester kvar av det idag.
Mitt CV är helt oväsentligt i sammanhang, liksom antal personer som jag legat med, hur min kropp ser ut eller hur många bloggläsare som jag har. Det här lever jag med ändå och är det en enda sak som jag är stolt över i mitt liv är det hur jag blivit som människa efter alla de åren då jag bara stod ut.
Tycker man att det är narcissistiskt, egocentriskt och ointressant av mig att då och då kräkas ut tonårsminnen, ångestrester eller grabbdunkar i min egen rygg för att jag lever, är stark och mår bra kan man faktiskt strunta i att läsa de inläggen.

Doh

Så har man peppat hela eftermiddagen för att gå på förfest med mina bästa vänner och gå ut och dansa hela natten. Man har stått vid spegeln med ett glas whiskey och provat kläder och målat läpparna och valt ögonskugga. Man har peppdansat lite i sin ensamhet till Britney, strukit den vida röda kjolen och valt matchande underkläder. Man har inhandlat lyxsnacksen till förfesten, dragit på sig de svarta stövlarna, valt jacka och ska precis gå.
I hallen står man färdig, uppsminkad och peppad och i handen håller man en systemkasse med två vinflaskor till sig själv och en vän och precis när man ska öppna ytterdörren så bara glider kassen ur händerna. Man hinner knappt märka det.
Det säger bara kras och så ligger två krossade vinflaskor på golvet och över hallgolvet är det glassplitter och stora pölar av vitt vin som bara fortsätter att rinna ut över hela golvet.
Det finns inget bra sätt att reagera på en sådan situation. Speciellt inte om man är ensam. Det enda jag gjorde var att stirra på påsen.
- Ajdå, sa jag som den stundtals lugna norrlänning som jag är.

Alltså, det ordnade sig ju och efter det kunde kvällen bara bli bättre och bortsett från en svidande ekonomisk förlust såhär i slutet av CSN-månaden har värre saker hänt och folköl funkar ju och kvällen blev helt fantastisk tillslut, men dagen efter man spillt ut vitt vin över hela sitt hallgolv luktar det som om någon urinerat i hela ens lägenhet och den lukten försvinner bannemej inte.

Omöjligheten i att avköna nörden har aldrig varit tydligare

Gah! Jag skulle ju släppa det här ämnet, men nu kan jag såklart inte hålla tyst längre.
Bakgrunden är alltså Lisa Magnussons krönika. Julia skriver ett bra inlägg med kritik mot Magnusson-artikeln. Isobel ger bra kritik som specificeras i kommentarerna till inlägget, där också en intressant diskussion förs med Magnusson herself och en hel del andra. Magnusson skriver ett uppföljningsinlägg där hon förklarar mer hur hon menade, med hänvisning till Skottans inlägg.

För det första tror jag inte heller att Lisa Magnusson menade någonting personligen mot någon i sin debattartikel, naturligtvis inte, men det finns ju en anledning till att folk mailat länken till mig och bett mig skriva om den. Jag fick så fantastiskt mycket respons på – framförallt första – nerd chicks-inlägget och hela min ingång till det var att det pratas för lite om nördbrudars identitetsproblem medan nördkillars blivit ett populärkulturellt fenomen.
Därför är det tråkigt när man hamnar på en nivå som bara blir brudbashing och som kommer att handla om utseende och hora/madonna.
Kan vi inte diskutera tonårigt utanförskap och efterföljande vuxennojor på något annat sätt?
Varför är det okej för män att kokettera med sitt utanförskap och sin rädsla för att ta kontakt med tjejer när det räcker med att man som kvinna snuddar vid ämnet för att få höra att de snygga tjejerna inte har det så lätt heller?
Hela min poäng med inlägget var att avköna nörden; präglad av utanförskap, töntstämpel och att aldrig få hångla, men istället hamnar vi i ett läge där begrepp som hora och flickvänsmaterial används.

Varför är det så jävla fult att som kvinna vädra sina fulnojor och den kvarvarande tonåriga känslan av utanförskap öppet?
Skulle Ronnie Sandahl skriva en krönika om att han fortfarande känner sig som den mobbade tönten från Falköping som stillar sitt bekräftelsebehov genom att knulla runt med allt som rör sig i Stockholms mediakretsar skulle ingen jävel svara honom att ”amen tänk på de snygga killarna som var populära när de gick i högstadiet och som nu tävlar om Linda Rosings gunst i Kanal 5. Måste du hävda dig på deras bekostnad och påpeka hur mycket smartare än dem du är?”. Ingen skulle diskutera fina, smarta pojkar och pojkvänsmaterial och det gör mig fucking förbannad när jag själv inser vilken omöjlighet det är och varför, för det pekar på hur olika villkor vi faktiskt har.
Hur kommer det sig att Jocke Berg i 40-årsåldern kan skriva en låttext med raderna Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår/Men i själen din, ja långt långt in/Ekar tonåringens vrål och hur kan Nordpolen få sitta i en morgonsoffa och vara svåhåår och missförstådd? Varför har Mats Jonssons hela serieframgång byggt på hans uppväxt som töntkillen från Kramfors och varför var Martin Kellerman som mest älskad när han var down&out; bostadslös och nydumpad.

Hela utanförskapet och självhatet, trånandet efter kvinnor och olyckliga kompiskärlekar bygger på manlig kokettering och en obönhörlig narcissism. Från Dantes olyckliga kärlek i Beatrice och Kirkegaard som fan dumpade sin tjej för att han hellre var olycklig och misantropisk än lyckligt kär, fram till dagens eviga ältande med utanförskapstexter och snyggbrudar man aldrig fick hångla med.
Framgångsrika män har alltid koketterat med alltifrån sitt arbetarklassursprung, sina pennalistiska erfarenheter från skoltiden, hur fula de ansetts vara och inte minst alla brudar som de inte fick hångla med eller som inte ville ha dem.
Nog fan har de satt det i samband med sin oh so oerhörda intelligens och storhet och påpekat att det var deras begåvning som fick dem att klara sig ur sin uppväxt av utanförskap och töntstämpel. De har alltid utgått ifrån sin subjektiva känsla av utanförskap och då spelar det ingen roll hur många groupies de får knulla med eller boksigneringar de håller, de kommer ändå att vara fula tönten eftersom det är rätt gångbart att vara det.

Så fort kvinnor försöker närma sig ämnet blir det fult och pinsamt. Då omkodas det i subtila hintar om klassförakt (framgångsrika medelklasskvinnor med dålig självkänsla ställs mot Linda Rosing), brist på systerskap och man får veta att man borde växa upp, sluta vara så narcissististisk, hålla käften och gå i terapi (vanligaste hatkommentaren på min blogg).

Därmed inte skrivet att man ens behöver kokettera. Det jag förespråkar är inte en dagisversion av jämställdhetsdiskurs där argumentationen ligger på nivån "amen männen får ju, varför får inte jag?". Däremot anser jag att det är intressant att få har påpekat mäns kokettering, medan det räcker med att ämnet lyfts litegrann hos kvinnor för att det ska anses egocentriskt och koketterande.

Retroläsning

Vad fint det är med folk som retrolänkar till inlägg som man inte läst, för att man tillkom som läsare senare.
Isobels text om begreppet fräsch är fantastiskt bra.

Fantastiskt bra är annars ett begrepp som jag överanvänder just nu, i kombination med en irriterande oförmåga att klämma ur mig någonting vettigt själv överhuvudtaget. Allt som skrivs skrivs någonannanstans och i andra syften just nu.

Jag är överflödig och älskar det

Julia blev klar med sin text. Vad bra att hon säger ungefär det som jag hade tänkt säga. Då skriver jag ingenting helt enkelt.

Och Christina skriver så jävla bra om varför man inte känner sig sugen på att skaffa barn, så den vändan behöver jag inte blogga igen.

Slutligen har Tanja skrivit så fantastiskt många bra inlägg om polyamori, icke-monogami/monogami, relationsdefinitioner och dylikt så nu behöver jag inte ens fundera på att närma mig ämnet. Man kan istället börja här och läsa inläggen etiketterade som knullah.

Vi jobbar på det

Elin Grelsson till Julia Skott idag 11:03
http://www.aftonbladet.se/debatt/lisamagnusson/article4612436.ab

den här har jag fått skickat till mig och folk har lagt in den i mitt kommentarsfält och tanken är väl att jag ska reagera på den och skriva ett blogginlägg om den. det enda jag åstadkommit hittills var inatt när jag låg sömnlös och skrev en emotext i huvudet med rubriken JAG HATAR SNYGGA TJEJER.
kan inte du skriva något lite mer vettigt och nyanserat om det?

Julia Skott till Elin Grelsson idag 11:26
Mmm, jag har sett den och funderat på en text. Som kanske kommer under dagen. =)

Elin Grelsson till Julia Skott idag 11:30
YEEES!

Julia Skott till Elin Grelsson idag 15:33
Sitter och utkastar Magnussontext men är också lite på nivå MEN VAFAN DU ÄR DUMIHUVET PHHHBBHTHTHTT (det där sista är pruttljud). Men jag jobbar på't.

Elin Grelsson till Julia Skott idag 15:45
Kul att du väljer den vägen. Min text är mer på den självhatiska och barnsliga nivån av JAG VET ATT JAG ÄR EN ELAK BITCH SOM HATAR SNYGGA TJEJER MEN JAG STÅR FÖR DET. som sagt. will not publish.

Julia Skott till Elin Grelsson idag 15:53
EN KUKEN IE krånglar och mitt svar försvann.
Min text är på G och handlar faktiskt om massa andra saker som jag inte orkar skriva igen. Jag tycker du ska publicera.

Elin Grelsson till Julia Skott idag 15:55
Nu bloggar jag vår konversation snart. (Med viss cencur självfallet).
Lär ju sluta med att jag publicerar. Så kan vi fortsätta gotta oss i fulbitterhet i offentligheten. Men det är ju alltid jag som får hatkommentarerna inte du. Dig älskar ju alla bara.

Julia Skott till Elin Grelsson idag 15:56
Förutom när jag är språkfascist.

Elin Grelsson till Julia Skott idag 15:58
Ja, förutom då :=)

You make me feel like I am home again

Sedan jag kom tillbaka igår kväll har jag känt mig rastlös, orolig och olustig. Precis som jag kände mig de sista dagarna innan jag åkte till Östersund.
På eftermiddagen insåg jag varför och under kvällen har det blivit ännu tydligare. Då min extended family smsar en efter en och erkänner att de såklart visst lyssnat på Kvällspasset, fast de ljög och sa att de skulle fika istället.

Det som saknats i mitt liv är det kontinueliga sällskapet från mina brudar. Varjedagshängen, alla inbokade träffar med mitt mänskliga prozac. Så mycket har kommit emellan den här vårterminen. Skola, föreläsningar, jobb, sjukdomar, träningstider, olika fester och klubbar och en och annan dejt och så sanslöst svårt är det faktiskt för människor att få ihop sina tider för att ses numera.

Och jag sitter ensam i lägenhet och läser deras Facebookmail och i huvudet hör jag en slinga av Robert Smiths röst som sjunger However far away, I will always love you också slutar det med att jag sitter som en jävla emoteen och kedjelyssnar på Love Song och saknar mitt i natten och skriver ett fånigt blogginlägg som återigen handlar om hur mycket jag älskar mina vänner.
Det är sånt som de får mig att göra. Jag antar att det är kärlek.

Kvällspasset

Ikväll sidekickade jag i Kvällspasset.
De enda som visste var den skara bekanta som jag inte, av praktiska och egobabbliga skäl, kunde hålla tyst inför. Annars kändes det skönt att inte ha den pressande känslan av att veta att bekanta och andra intresserade kanske lyssnade ifall jag hade drabbats av fullständig radiopremiärblackout och enbart åstadkommit pruttljud i micken i två timmar.

Så var inte fallet och man kan alltid lyssna på det i efterhand via hemsidan om man känner fört.

It's the remix, baby

Ska man läsa föregående inlägg ska man läsa det inklusive kommentarerna för att få helhetsbilden. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska skriva en lång kommentar till det blogginlägget där jag förklarar mig lite tydligare eller om det blir ett uppföljningsinlägg. Det märker ni. Men förklara mig tydligare och motargumentera ska jag, med såna fantastiska kommentarer är det värt att gotta ner sig i ämnet.

Men det får bli senare under kvällen för jag är nyss hemkommen från en lång tågresa och höngri och det hjälper inte att jag skriker på mamma att jag vill ha middag.

Istället ägnar ni kvällen åt att läsa Gustavs Mansförtryck och Kvinnovälde-remix. Jag är sjukt inspirerad av remix-ideén och hur mycket man kan göra av det, imponerad över att någon lägger all denna energi på att motargumentera mot Pär Ström och sist men inte minst är den så jävla bra.

Don’t you take my kindness for weakness/Radical honesty theory

Häromveckan började jag att skriva på ett inlägg om förlåtelse i relation till svaghet/styrka. Sedan fick jag feber och det som blev kvar av det halvt skrivna inlägget var lösryckta mindmap-ord. I säsongsavslutningen av Skavlan deltog Brad Blanton, amerikansk psykoterapeut som förespråkar hundra procent ärlighet och som grundat the radical honesty theory. Det satte ytterligare perspektiv på det påbörjade inlägget. Den här texten är ett försök att sammanfoga dem.

Det var någon vecka sedan som jag åkte hem från ett besök i Domkyrkan med Dilated Peoples Kindness for Weakness i hörlurarna. Jag började fundera kring förlåtelse och det kristna förespråkandet kring att vända andra kinden till.
De senaste åren har det funnits två diskurser i sättet som jag försöker leva som stundtals krockat.
Det första är min uppfostran, mycket genom feminismen, om att inte ta skit, lämna destruktiva relationer, inte ge mer energi än vad jag får. The good girl är lika paradoxal och laddat som the good guy, fast precis tvärtom. The good girl, som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet och en förmåga att vända andra kinden till är ett offer som inte står upp för sig själv. Jag har gjort allt för att inte vara henne. I the good girl ligger också en risk att bli det patriarkala offret. Slagen, våldtagen, utsatt för de synligaste och grövsta sorterna av könsrelaterat förtryck.
Samtidigt är det mycket på grund av det sårbara, ofullkomliga idealet som gör att jag är troende kristen. Synen på människan som älskad i sin ofullkomlighet och att i förlåtelsen bor styrkan och kärleken. Det har inte varit lätt att efterleva. Eller?

Jag tänker på de människor som jag har gjort illa. De flesta av dem har förlåtit mig. De har sett genom mig, sett mina svagheter och förlåtit. Inte utan ilska eller bannor, men slutligen har de vänt den andra kinden till. Tagit emot mig igen. De människorna tillhör min närmaste krets och de är de starkaste människorna som jag vet. Deras kindness har ingenting med weakness att göra. Tvärtom. På grund av deras jagstyrka besitter de också förmågan att förlåta mig för mina fel.
Jag insåg att jag någonstans lärt mig att skilja på att ta skit och att vända andra kinden till. Det finns en form av kindvändande som inte innebär att man tar slaget och ber om mer. Istället visar man upp den kind som är oskadad och förklarar att jag finns kvar. Ditt slag har inte ärrat hela mig. Nu står jag här och litar på att du inte skadar mig igen.
För någonstans är det det som det hela handlar om. Tillit. För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.

Jag har en rad invändningar mot Brad Blanton och han är ganska lätt att avfärda. En Washingtonhippie som ser ut som Buffalo Bill, med en åtminstone 30 år yngre fru som är hans femte äktenskap. En självgod självhjälpsguru som tjänar för mycket pengar och lever på en enorm egocentrisk hybris. Jag kan avfärda honom. Men inte det som han pratade om i Skavlan i fredagens program.
Radical honesty theory bygger på hundraprocentig ärlighet. Framförallt i ens relationer. Även om Skavlan och Blanton mest uppehöll sig vid kärleksrelationer ser jag det som applicerbart på alla slags relationer (dessutom gör jag lite skillnad på kärleksrelationer och andra relationer och ifrågasätter de gränserna, men det är en annan text). Grunden i det hela är att hela tiden berätta om vad man känner, hur man tänker precis när det sker.
Blanton satte ord på en rad saker som jag tänkt på och försökt efterleva, ofta med ganska dåligt resultat. Som att berätta sin sexuella historik och prata om sina förra relationer med den man lever med nu. Eller alltid vara ärlig med attraktion för någon annan, otrohet (hur man nu väljer att definiera det), saker man tycker är negativt med partnern och saker som man tycker är bra. Vad som fungerar i relationen och vad som inte fungerar och när man blivit sårad och när man själv gjort någonting som kan tänkas såras. Allt ska ut i ljuset. Enligt Blanton kan den hundraprocentiga ärligheten rädda en från både relationsmässiga problem, ångest och sömnproblem. Jag tror att han har rätt.
Föga förvånande är det väl att en bloggare, som tagit hiphoplingotermen ”Always keepin’ it real” till ett metaforiskt signum för sitt sätt att skriva personligt och ärligt, hejar på den här teorin. Men det handlar inte bara om att kunna skriva självutlämnande, analysera sig själv på ett öppet sätt. Det handlar också om hur man beter sig i relationer till andra.
Det är bara en gång av alla gånger som jag åsamkat drama och relationsproblem genom otrohet, flirtande med andra eller intresse för andra som jag inte varit öppen med det. De senaste åren har jag alltid lagt korten på borden när jag gjort något fel mot mina vänner och andra människor och jag har varit helt ärlig när jag känt att de inte har behandlat mig bra. Jag har tagit konflikten på en gång.
När jag någon gång tänkte blogga om vad som var det mest personliga sättet att hjälpa mig själv ur mina sömnproblem kom jag fram till att det handlade om just detta: Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott.

Om jag ska nämna de gånger som jag på riktigt blivit sårad i relationer har det fan inte handlat om att människor varit otrogna mot mig också eller gjort något fel på annat sätt. Det har handlat om att de har undanhållit det för mig. ”Tystnad är den värsta sortens lögn”, säger Brad Blanton och menar att man inte bara ska vara ärlig på raka frågor. Man ska fan ge svaren själv. Det som varit sårande har inte handlat om handlingen i sig. Den har jag kunnat förlåta, utan att känna mig särskilt sårad. Det som gjort ont har varit bristen på tillit. Avsaknaden av kommunikation. Att jag inte anförtrotts med så mycket tillit, kärlek och respekt att jag förväntats ta ärligheten. Oavsett om det handlar om en fika med ett ex, knullandet med någon annan eller hånglande med en person som jag har bett personen att inte hångla med har det gjort ont att jag blivit undanhållen det av vaga skäl relaterat till skonsamhet och rädsla för att skada relationen och mig.
Att inte vara ärlig mot en människa som man säger sig tycka om eller kanske till och med älska är en brist på respekt. Undanhållande och tystnad är en form av relationsmässigt omyndigförklarande av en annan människa. Att vara i en relation och inte kunna prata öppet om hur man känner, hur man tänker och vad man gjort – oavsett om det handlar om otrohet eller annat – får mig att undra vad man gör i en relation med den människan. Hur kan man ha en relation med någon utan att ha tillräckligt mycket tillit för att tro att personen ifråga kan hantera det man behöver prata om. Hur kan man vilja ha en relation utan att kommunicera om själva relationen? Om det handlar om en rädsla för att den andra människans idealism kring en själv ska falla, att man ”ska göra någon besviken” – vad är det för slags kärlek då? Kärlek handlar om att visa sig själv som sårbar och om man inte kan älska en annan människas ofullkomlighet, vad är det då för kärlek som man tror på?
”Förlåtelse är den viktigaste egenskapen en människa kan utveckla”, sa Brad Blanton och det föll på plats. De starka, långvariga relationer som jag har idag har byggts upp av just förlåtandets kraft. Det är en styrka, aldrig en svaghet att kunna ta emot en annan människas ärliga sårbarhet och ofullkomlighet.

Fotnot: Intervjun med Brad Blanton kan man se här.

See you in the next life

I mormors och morfars lägenhet väntar jag fortfarande på de hasande stegen. Hans tofflor står tömda på gamla trötta steg, ensamma i sängkammaren. Saknande och gapande, såsom jag väntar på stegen och på handen som omsluter min och säger tjänare Elin, allt bra?
Väntar på ord om min kritstreckskavaj och håret, vad fin jag är och stiligt klädd och stolen bredvid mormor är tom och när vi diskuterar begravningsprocedurer väntar jag på att hans röst ska bryta in och säga att det väl inte är så noga hur vi sitter, så länge alla mår bra blir det så bra så.

Underläppen darrar när vi tänder ljus och längst fram står kistan och nickar bekräftande mot mig. Han är borta. Hälsar på människor som jag knappt eller inte alls känner, biter fast tänderna i köttet på insidan av underläppen.
Närmast sörjande står samlade utanför och vi väntar in tillsammans med prästen. Nu ber vi en bön tillsammans, för den här stunden till avsked, säger han och jag säger ingenting men man kan höra mina snyftningar för nu är det på riktigt och nu brister det och åh, ska man skämmas för sig själv och gråta när man går in i kyrkan och alla kan se. Men gråter gör jag. Genom hela begravningen.

Vi står vid kistan, inför de andra. Mormors hand som bär rosen skakar, rösten skakar och också hon. Men hon talar till honom, efter över 70 års kärlek med samma röst som hon använde när hon på julafton sprayade sin nya parfym på sin handled och sa till honom att nu ska jag minsann förföra dig. Den sortens kärlek som får allt annat att vara billigt, när minnet av hennes ömma klapp på hans kind när han svarade att han blivit för gammal för att ha något luktsinne är det som fastnat.
– Den dag du sträcker ut din hand, då kommer jag till dig och då ses vi igen, avslutar mormor och jag döljer ansiktet för åskådarna för så mycket sorg och tårar bor i det nu.

När kyrkan fylls av en samstämd, andaktig kör av oss församlade i Härlig är jorden sitter jag dubbelvikt av gråten. Omkring mig omsluter en famn av röster mig. Det rinner ur mig, jag famlar efter morfars hand och den trygghet i allt annat osäkert och i alla mina rädslor som den alltid har stått för. Den där handen som höll min räddblyga sjuåringshand, höll tonårshanden av uppror och ångest och tjugonåntinghanden av karriärtänk och prestationsångest. Den som alltid lovade att jag var okej precis som jag var och att allting skulle bli bra. Den här kören av sörjande människor omkring mig är handen som tar min istället.
Jag som alltid trott att bara glädjen kan delas. Jag som alltid har gått undan, gömt mig själv och mina tårar. Jag som alltid skrivit hemliga brev och dagböcker om allting som gjort ont, som bara låtit några få utvalda få se det som gör ont när det gör ont och inte bara höra mina analytiska diskussioner kring hur och varför det gör ont.
Ingenting har gjort mig så rädd som att vara sårbar och ha ont inför andra människor. Det skrämmer mig att öppet visa någonting annat än distanserade skratt, intellekt och analyser. Så sitter jag nu här, omsluten av andra och gråter öppet och intensivt. Ingenting rationellt, bara känslor. Trösten bor i deras sång och den delade känslan när andra axlar skakar och tårar rinner. Jag delar känslan, jag döljer den inte.
Såsom jag och mamma står vid kistan efter begravningens slut. Vi gråter båda högt och mamma tar mig i sin famn. Så står vi vid kistan, fylld av avskedsrosor och gråter in i varandras famnar. Det finns ingen som tröstar och ingen som är svag och tröstas. Vi är båda tröstande i vår svaghet och sorg.

Min mammas kusin ser på mig efter mottagningen.
– Du verkade ha det väldigt jobbigt under begravningen.
Jag nickar och vet. Att våga gråta och sörja öppet var det värdigaste avsked jag kunde ge dig, älskade morfar. Vår gemensamma sorg blev lika stark, levande och vacker som du var.

Eftersom jag inte orkar skriva om sorg och begravning imorgon just nu

...är jag istället glad över den här seriestripen som Julia mailade till mig för gemensamt, inkännande skratt. Och för hennes senaste inlägg.

Jag är glad för att sista kvällen i Göteborg var så fin och för att jag fick nickskrika instämmande med Soy, som så ofta sker när vi ses.

Jag blir glad av Isabelle, som skriver underbart om Britney, kvinnliga superhjältar och slampfemme-look på indieklubbar.

Det är onekligen pepp att Bon Iver kommer till Way out West och jag lär väl behöva hosta upp pengar för svindyra biljettjävlar och bli misspepp bara några dagar innan men sedan tycka att det var värt i alla fall, precis som föregående år. Så sent som häromdagen la jag ju in fina Skinny Love på en blandskiva.

Och sen har jag noterat att Mayers Mayhem-Jonna kommer till Göteborg någon gång i vår. Jag är sanslöst svag för rödhåriga kvinnor. Jag är också ganska (och idiotiskt) svag för straighta kvinnor. Eh hej Jonna, du vill inte ses eller så?

Queermamman och bloggenen

Jag och mamma har ett strålande samtal, dagen innan jag åker upp till begravning. Om hur min heterosexualitet fortfarande förutsätts. Om hur mamma parerat frågan om jag har pojkvän med att svara att jag verkar träffa någon just nu, men det där växlar ju och ibland träffar jag män och ibland kvinnor.
Jag är stolt över att ha en mamma som inte bara ger ett icke-komplext svar. Jag är stolt över hur hon också flikar in att jag också träffar tjejer.
Jag är ledsen över att det finns människor som ser min komma ut-process på gymnasiet som en övergående fas, men jag är stolt över att ha en mamma som ifrågasätter huruvida det skulle betecknas som en fas och som inte förstår varför det skulle vara konstigt att ha en bisexuell dotter.

Fast bäst är ändå när jag får det här smset strax efter att vi har lagt på:
"Är det okej att jag bloggar om att du är bisexuell?"

Fotnot: Det bästa hade ju förstås varit om jag pratat mer med mamma om faktumet att jag och pojkvännen har ett öppet förhållande och att jag hånglade med en tjej så sent som i lördags. Det hade kunnat bli en intressant konversation med den bekanta om hon dessutom hade sagt något om det.

Min extremt osexiga tillvaro just nu

Vaknar halv två och kan inte andas. Tar två värktabletter med sovmasken fortfarande över ögonen. Lägger in morgonprillan, den hittar jag ju också lätt utan att behöva öppna ögonen.
Besvarar förmiddagens missade samtal med kortfattade sms.
När svullnaden lagt sig såpass att jag kan andas går jag upp i ett gammalt linne och urtvättade trosor, kliar mig i skrevet och tar fram rester av min vän Pers kvarglömda whiskeyflaska. Sveper. Sätter mig vid datorn. Känner efter hur jag egentligen luktar. Svett, sprit och gammal snus. Okej.
Får någon försändelse från Skatteverket i postfacket som jag lägger på hög bland de andra viktiga papperna jag fan inte orkar deala med just nu. Försöker skriva en grej jag har deadline på till imorgon. Lägger ner. Dricker lite mer whiskey. Funderar på om jag ska ägna resten av dagen åt att kolla porr eller bara gå och lägga mig igen.

Hank Moody-livet är så inte min grej. Åtminstone inte när det inte ens blir bra fiktion av det utan bara beror på en fucking halsinfektion.

Way

Ännu en anledning att gilla MGMT.

Jag orkar inte mer

Bara för att jag tog helgen off och förlustade mig med personalfest, kompisfest, oändliga mängder vin och skratt samt skedliggande i 90-säng, nybakat bröd och lite ljuvt återseende däremellan vaknar man upp till feber och snöblandat regn.
Jag feberyrar om debet och kredit. Försök aldrig gå på företagarcoachning när ni är sjuka.

And even if they come to steal you tomorrow, I know my smile was yours

Den vårvintern sken alltid solen, eller minns jag det bara så. Den sken in genom halvslutna persienner i hans pojkrum klätt med Bob Marley-affischer och gamla basketprylar. Vi delade en apelsin på hans säng. Jag satt på kanten av sängen, bara våra tår nuddade varandra.
Han skalade, räckte mig hälften av klyftorna.
Apelsinsaft rann ner över tvådagars skäggstubb, markerade kindben. Han strök bort rännilen med baksidan av handen, såg på mig i motljus och höll kvar blicken.
Det jag då visste; att det skulle ta slut. En dag skulle den här känslan konkurrera med gräl, svek och avsked såsom den oftast gör. Det jag också visste; just nu spelade det ingen roll.
I motljuset kysste jag honom med apelsinsmak i tungorna i vetskapen om att det ögonblicket i alla fall var mitt.

Den morgonen då jag vaknade och inte trodde på det själv. Trodde inte förrän fingrarna upptäckte sig själva intrasslade i långa lockar på kudden intill mig. Blekmjuk nacke som fortfarande sov. Så låg jag stilla och såg på hennes slutna ögonlock, halvöppna mun. Den munnen var inte min och inte heller hennes ögon. De bröst som halvt doldes av mitt omsvirade lånetäcke var inte heller mina att behålla. Allt jag hade var den stunden då hon slog upp sina ögon, viskade sitt hej och jag begravde mig mot hennes nyckelben igen.

Försommarnatten var årets hittills varmaste. Jag lät fönstret stå öppet och ingen av oss brydde oss riktigt om det. Jag frågade aldrig om det som skulle hända sedan, när han rest. Frågade inte för att tiden var för värdefull, så oerhört utmätt. Så låg han uppkrupen intill mig, somnade mot tidig morgons fågelkvitter. Jag låg vaken och såg på hans arm omkring mig, hans hand kupad över min som försvann i omfamningen. Kände fuktiga andetag i nacken och vägrade somna. Memorerade armen som höll om mig. Visste att det minnet kunde jag bevara, ingenting annat.

Och du ligger intill mig, slår upp dina ögon. Leendet över munnen som kysser min och sedan blir vi kvarliggande i tystnad igen. Sådana söndagar av vårvintersol genom persienner och bakfulla, nakna kroppar med ditt hetsiga hjärta bultande under mina fingertoppar; de händer just nu. Dina ögonfransar mot min kind är just nu, liksom din hand på mitt lår när jag somnar till mot din axel. Du är mig bara till låns, som också de var. Du är aldrig min utan bara din egen. Men ögonblicken är mina att bevara.