För övrigt lovar jag mig själv redan nu...

...att jag under årets nyårsafton fan inte ska hålla på och tjata som jag gjort de senaste åren om att "det första dygnet på nya året bestämmer hur resten av året ska bli".
Det var ju rätt sweet back in 2006 towards 2007 när nya året började med att jag vaknade upp naken ihop med LSM. Det var mindre kul förra året när jag var på en trist fest, den enda som inte bangade min efterfest var Den mörkhåriga och vi försökte dra igång såväl absinthdrickande som New Order på stereon men slutade mest trötta och frusna och sedan panikrunkade jag eftersom jag var så rädd över tanken att om jag inte fick orgasm under det första dygnet på året skulle jag inte få en enda orgasm under hela 2008.

Jag ska heller inte bli den där jävla underdogen, som alltid måste vara så speciell och tvärtemot, när det ska börja sättas nyårslöften. Förra nyåret satt alla och pratade om att de skulle dricka mindre, strula mindre, ägna sig mer åt natur och kultur. Varpå jag såklart satte nyårslöftet att dricka mer alkohol än någonsin och definitivt fortsätta vara strulig singel under hela 2008.
Mission ackomplished. High five på mig eller nåt.

Och 2008 dansas ut till ljudet av...

...lite slarvigt ihopslängt:
Ane Brun - The Puzzle (årets besvikelse är för övrigt att Ane Brun, p.g.a. utmattning, ställde in den tilltänkta intervjun om självutlämnande textskrivande och kvinnlig bitterhet, som jag skulle göra med henne för tidskriften Ful)
Nordpolen - Skimret
Markus Krunegård - Samma nätter väntar alla
MGMT - Electric Feel (Justice remix)
The Game - Dope Boys
The Ting Tings - Shut Up And Let Me Go
Common - What A World
Fleet Foxes - White Winter Hymnal
Merz - Presume To Much
Emil Jenssen - Gått mig i blodet
T.I. - I'm Illy
Nas - N.I.G.G.E.R. (the Slave and the Master)
Lil' Wayne - A Milli

Gott nytt år på er nu!

Tio timmar expojkvän

Jag har åkt tåg i tio timmar, med the big X från samma hemstad som jag, idag. Åker man tåg i tio timmar måste man umgås satan och man hinner prata om allt mellan himmel och jord. Jag och exet, som mest varit causal hej och hallå på fyllan under hösten, ägnade tio timmar åt att prata om allt det viktiga och oviktiga. Eftersom vi båda är politiskt inkorrekta retards, som skiter fullständigt i om folk hör oss prata och vad de tänker, blev det lite av allt möjligt men stunden vi pratade om Hegel var nog den enda korrekta och den var såklart den kortaste.

Vi hann avhandla både vilka maträtter vi åt under vår semesterresa till Grekland för hurmångaårsenvilljaginteveta och det året då jag struntade i att fira nyår med honom för att dra till en stuga ute i skogen och basta med ett gäng killar, varav jag hade en suspekt flirtig relation med en av dem. Vi pratade porr, kokain, snygga män och kvinnor och den där mansstereotypa fantasin kring att ha sex med ett tvillingpar. Vi hann lyssna igenom en jävla massa hiphopfiler på hans dator och spela upp några av dem för kupén.
Vi har höhö-skrattat (citat Gustav: du är ju the queen of höhö) åt idiotgrejer som när konduktören säger att vi har blivit tagna åt sidan pga tågbyte och vi flinar och säger simultant att vasahan? har vi blivit tagna från sidan? höhö (hej tjockisen från Superbad-humor).

Och precis när hela tåget börjat att hata oss och plitat ner minst tusen citat till tjuvlyssnat och fascinerats av oss och försökt förstå vilken sorts relation vi har när vi både pratar om att vi gjort slut och samtidigt verkar bundis och kompisretas med varandra, drar exet onelinern to die for. När jag tillslut blir tyst och han uppmanar mig att säga något.
- Men vad ska jag prata om då? Vad vill du ha för ämne? Fråga mig någonting?
- Tjaa, säger han och rycker på axlarna, vad drar du egentligen för behåstorlek nuförtiden?
Och jag viker mig av skratt och pensionärerna suckar och unga, söta, hånglande paret mittemot ser på oss och önskar väl att de aldrig blir som vi.

Ten seconds out of 2008

Jag pratade om religion med en kille på en fest för ett tag sedan. Han pratade om det som han kallade det högre medvetandet, andligheten eller vad det nu var. Någonting odefinierat. Han beskrev sin tro på det där medvetandet som grundat i de där upplevelserna man har ibland i livet. Korta stunder, det kan röra sig om bara så en sekund eller några minuter, då allting är i fullständig harmoni. Då allting i hela världen, han beskrev det så bra och träffande; liksom är okej. Allt är okej just då. Utan dåtid, utan framtid, utan oro. Utan tankar; bara känsla.
De där stunderna med just den känslan som fick honom att tro på ett högre medvetande och som får mig att tro på Gud.

Jag tror att det är den känslan som Ane Brun beskriver i Ten Seconds när hon i refrängen sjunger:
it is those ten seconds
those ten seconds in your head
when you don’t wonder if you’re alright
you’re just hanging around with yourself

De kommer väldigt sällan, kanske framförallt om man är en rastlös, neurotisk overthinker. Men det underligaste med dem, eller kanske snarare ens natur, är att de sällan kommer när man tror det och ännu mer sällan av de där kickarna man ständigt jagar. De där tio sekundrarna har sällan någonting med framgång, uppmärksamhet, bekräftelse, droger eller ens vanliga jävla endorfiner att göra.
Snarare kommer de vid de mest simpla, avslappande tillfällena. Kanske för att man just då är mottaglig att ta emot dem.

När jag försöker minnas tvåtusenåtta minns jag såklart festerna, kickarna, de euforiska dansgolven, bekräftelsestunderna, kyssar från vackra män och kvinnor, de bra händelserna av karriärflow och uppmärksamhet och de mindre bra händelserna av kraschlandningar, stressrelaterade panikångestattacker och brustet hjärta. Jag minns allt.

Men när jag tänker på de stunderna då allting varit i total harmoni av allt allting är okej, allt är perfekt just nu, handlar det föga om någonting av allt det stora som hänt det här året.
Det handlar om att ligga på en klippa i Saltholmen med mina bästa vänner, lyssna på 60-talsmusik och prata om monsterdvärgar.
Eller att sitta en sen sommarnatt hos grannen, dricka rödvin och lyssna på gubbrock.
Eller att sitta i ett församlingshem och se en vindrucken präst karaoketolka Withney Houston.
Eller att sitta i frugans soffa, mellan henne och H. och äta popcorn och fnittra.
Eller att stå vid Storsjöns strand en sensommarkväll, precis när solen ska gå ner och bara avlägsna billjud och fåglar hörs.
Eller att sitta i en bil bredvid H., med vänner bak i bilen, på en regnig motorväg i tidig höst och lyssna på Yeasayer medan den höstfärgade landskapet far förbi utanför rutan.
Eller att sitta ensam i sin lägenhet med öppet fönstret mot höstnatten och titta på stjärnorna.
Eller att sitta i baksätet av en bil på slingriga, vintriga fjällvägar med hela familjen samlad i Down On The Corner-allsång.
Sådana saker minns jag som de riktigt stora händelserna. Just då var hela världen helt okej.

Lucky fröken Lagerlöf

Besvikelsen över Selma handlar inte så mycket om att det är en extremt seeeg produktion. Inte heller att manuset är svajigt. Eller att Helena Bergström är en av Sveriges tråkigaste skådespelare.
Allt det där var ju ganska väntat.

Besvikelsen handlar snarare om insikten om att det Selma Lagerlöf fick kommer jag aldrig att få. Jag är född i fel tid. Min svaghet för kvinnor i korsett kommer aldrig att få frispel. Till skillnad från Selma kommer jag aldrig att ligga med italienska horor i korsett. Eller ha konstnärskvinnerelationer på ett hotell i Sicilien. Jag kommer på min höjd få ligga med någon queerpoesisvag butchflata på ett sunkigt hostel i Berlin.

Det spelar ingen roll att jag aldrig kommer att skriva 2000-talets Gösta Berglings saga. Eller få Nobelpriset i litteratur. Men att jag inte kommer få korsetthångla, hur begåvad jag än är och blir, det är tamejfan orättvist.

Porrdebatt på Newsmill

Alexa Wolf har en viktig poäng och argumenterar bra.

Jag är mest svamlig.

Jag förstår inte varför de åsikter som jag uttrycker så enkelt och bra här på bloggen blir så förbannat svamliga och ostrukturerade så fort jag debatterar på Newsmill. Det är något i upplägget som gör mig nervös, tror jag. Eller så var argumentationshjärnan på julsemester, helt enkelt.

Yngst kommer alltid att vara ett barn

Det är underligt det här med syskonskaran. Hur man alltid kommer att bli betraktad utifrån vilken unge i ordningen som man är, oavsett ålder och mognadsgrad.
Igår var vi hos mormor och hon bjuder mig på sherry. Jag har blivit bjuden på alkohol av mina äldre släktingar i minst tio år nu. Eftersom jag är äldst och dessutom var en brådmogen unge en gång i tiden (de senaste åren har mognaden mest gått i någon reversed direction) har det tagits för givet att jag också är äldre än vad jag egentligen är. Klart Elin ska bjudas på alkohol, hon är ju den nästanvuxna.
Min syster, som är 20 år och både får gå på krogen och handla på Systemet enligt sin ålder, bjöds däremot inte på någon alkohol. Inte hon, den yngsta, den lilla.
- När du har blivit så stor som din syster kan jag bjuda dig på sherry, sa mormor och verkade helt omedveten om att jag, när jag var 20 år, brukade betrakta mormors juldagsmiddagar som förfester.

Nyss berättade jag om gårdagens förehavanden på krogen för mamma.
- Nejmen tyst, inte inför din syster, väste mamma och pekade på 20-åriga lillasystern som satt i soffan och mest såg förvirrad ut över mammas förmaning. Som att hon inte känner till fenomen som drinkar och krogragg.

Någon bekant till mig hade en teori om det här med tre i syskonskaran. Den äldsta kommer alltid att vara den vuxna, men också den som föräldrarna sätter minst tilltro till. Det äldsta barnet måste liksom göra alla misstag först och ta alla smällar. Det kan förklara varför jag var tvungen att tjata i fem år innan mina föräldrar lät mig peirca näsan. När min syster ville göra samma sak gick de med på det på en gång. Elin hade redan bevisat att man inte dör av infektion med ett smycke i näsan.
Mellanbarnet hamnar mellan det ständigt vuxna barnet som gör alla idiotgrejer och det yngsta. Yngsta barnet är den naiva, som alltid kommer att vara ett barn, men också det barn som man ställer högst förhoppningar till. Där det äldsta barnet misslyckats och mellanbarnet lyckats sådär, ska yngsta barnet lyckas.
Om hennes fem år äldre storasyster springer på krogen och gör dumheter, får lillasyster gå in och vara naivt omedveten om vad hon sysslar med. Till henne står alltid hoppet. Det känns rätt skönt att vara äldst och dummast i alla fall.

Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro

Tack för ännu en julafton med alla mina släktingar i livet och nära mig. Tack för farmors kramar, farfars mjöd, mormors rörda glädjetårar när jag och mina syskon sjunger Gläns över sjö och strand för henne och min 96-åriga morfar som bläddrar i Ord & Bild och försöker förstå vad dagboksbloggande är för något.

Tack för min familj; min galna, originella, underbara familj. Tack för vår julgemenskap av skratt, sällskapsspel, kärleksfull elakhet, fnissattacker och politiskt inkorrekt humor.

Tack för mina vänner, min extended family, som jag saknadsskriver till. För att jag funnit några människor som jag litar på och som jag vet älskar mig, oavsett vad jag gör och hur jag mår.

Tack för mina föräldrar. För deras lyssnande öron, eviga stöd. För deras klokhet och sociala engagemang, för deras humor och värme, för att de varken räds de tunga samtalen eller fåniga tramset. Tack för att de uppfostrat mig till fri och tänkande, med en ständig tillit till mig och de val som jag gör.

Tack för stillhet och ro. För snöknarret under skorna, stjärnorna på himlen och kvällstystnad. För kyrkokör och tända ljus. Tack för att låta några dagar då och då vara helt fria från prestationer. För att tillåta sig själv att vara lat och degig, åsiktslös och lugn.

Tack för bekanta, kollegor, kursare och alla andra människor som korsar min väg. Tack för de gamla vännerna som jag ska återse i helgen, för att de finns kvar på något vänster.

Tack för att jag är jag. För att jag får tycka om mig själv just så. För mitt mod och min tillit till mig själv, min styrka och min egensinnighet. Tack också för att jag hetssnusar en dosa om dagen, aldrig kommer i tid och är neurotiskt lagd. Tack för att jag tycker om mig själv för att jag är just så ofullständig som jag är.

Vi går väl i frid några dagar till, mina vänner. Snart börjar det igen. Fram tills dess; låt oss bara vara tacksamma ett tag. Vad är ni tacksamma över?

Fotnot: Titelcitatet är hämtat från psalm nr 645.

Universal Mind Control

Ja just det, innan jag tar julhelgsledigt från bloggandet bör jag nämna det där som jag tänkt skriva i några veckors tid om.
Nämligen Commons Universal Mind Control.
Jag älskar ju Common och jag har alltid älskat Common, just som den ryggsäckstomte av spoken word och hippieflow som han är. Det finns få skivor som kan mäta sig med Be och även om Finding Forever inte på något sätt lever upp till någon av de föregående skivorna gillade jag den också. Hösten 2007 bestod mest av politiska diskussioner, ekologiskt rödvin och Finding Forever, inte minst för att det var den enda hiphopskiva som min dåvarande hippiepojkvän riktigt stod ut med att jag spelade.

Alltså kan man tänka att jag borde tycka illa om Universal Mind Control, med utvecklat sound och texter som har gått från att handla om spiritual sand till att knulla snygga brudar. På samma sätt som jag hatar 808s and Heartbreak, kan tänkas. Men fel fel fel, goddamnit.
Jag älskar den här skivan. Universal Mind Control är så jävla bra att jag inte ens tänker försöka mig på någon form av musikjournalistisk analys om varför jag älskar den, vad som är så bra med den, varför jag lyssnar på den non stop.
Jag bara älskar den. Jag är så glad att Common gjorde den här skivan och jag är fucking glad att han visar hur en rekorderlig och bra utveckling ska låta, för mr West inte minst.

Därmed vill jag också dementera eventuella påståenden om mig som hiphopkonservativ eller konservativ gällande musik i största allmänhet. Jag vill också dementera att mitt avog mot 808s and Heartbreak handlar om att det inte låter som hiphop. Jag skiter faktiskt i vilken genre den, och Kanye Wests tidigare skivor, tillhör. Efter ytterligare tio genomlyssningsförsök kan jag fastslå att det helt enkelt är en riktigt dålig skiva oavsett genre.

Jag antar att det här är min mammas subtila sätt att påpeka den frekventa förekomsten av ämnet sex i mina texter

- Men du hur gick det med den där texten för Fib Aktuellt?
- Va?!
- Nejmen vad heter tidningen då?
- Jag har inte skrivit en text för Fib Aktuellt, mamma!
- Nej, jag menade Ord & Bild!

I en kontext som samtalet ovan skall jag alltså fira jul.
Hoppas ni får en fin julhelg, hur ni än firar.

Ord & Bild

När jag ändå är inne på bloggosfären vill jag lobba för, och rekommendera alla, att införskaffa och läsa det nya numret av Ord & Bild. Där finns bland annat en längre artikel med titeln Det offentliga terapirummet?, signerad mig. Det här är en av artiklarna som jag drömt om att få skriva och jag är förbannat glad att Ord & Bild-redaktionen gav mig 20 000 tecken, lite vägledning och fria händer att argumentera, reflektera och hylla det självutlämnande bloggandet, som artikeln centralt handlar om.

Artikeln är både en akademikerpedagogisk text som rör bloggosfären for dummies (hej Bo Rothstein) och som den som läser den här bloggen med största sannolikhet kommer att säga "jajaa, men det där vet jag ju redan" inför. Det är en sociologisk reflektion kring identitetsformandet i bloggandet och alldeles särskilt det anonyma bloggandet. Hur identiteter skapas genom bloggandet och paralleller till det offentliga rummet irl. Slutligen är det, som redan skrivet, en hyllningstext och ett försök till upprättelse för det privata, utlämnande och ofta anonyma bloggandet. Vilken funktion det fyller, varför det smutskastats så och varför det också ofta är riktigt bra litteratur.

Jag är stolt över texten. Dels för att jag tror att det är den enda artikel som någonsin skrivits om bloggosfären som behandlar Jonas Thente och Den Goda Hustrun med samma dignitet och värde. Dels för att jag tycker att den utgör ett viktigt, och bortglömt, inlägg i all debatt kring bloggosfären. Och kanske, framförallt, för att jag fått chansen att skriva en artikel innehållandes citat och referenser till en älskad bråkdel av alla de bloggar som jag läst och följt de senaste åren.
Jag kommer inte ihåg alla citerade och nämnda på rak arm, men jag vet i alla fall att Love Sex Money, Kom ut ikväll, Veckat, Isabelle Ståhl, Underlandet, Hustrun, Världens bästa flickvän, Det ljuva livet och Killing Zoe again förekommer. Bland en hel del andra, inga röjda anonymiteter naturligtvis.
Läs och begrunda, berätta gärna för mig vad ni tyckte.

Praise the Lord

Hon är tillbaka.

Jag var alltid intresserad av terapidelen av Den goda hustrun, i mycket högre grad än kukenifittan-bloggandet. Jag tror att det här kommer att bli hur intressant som helst.

Så sant som det är bra skrivet

Svenska akademiker (jag tycker det är viktigt att skriva akademiker, för medelklass är alla och ingen) har avhänt sig sitt ansvar. Samhällsengagemanget har vittrat bort. En god middag, en nytt sideboard i ädelträ, snökedjor till golfbilen eller bli-gammal-bungalow i Thailand är viktigare. Dyr whisky, det är viktigare (det är detta väskdebatten borde handlat om) och, viktigast av allt, kronan på verket, är för varje svensk: Det egna hemmet, en ståndsmässig privat och privatägd bostad.

....

Vänner, vi får lägga lite mer kraft på det här, mindre på mojitos, senaste remixen eller statusuppdateringen, och aldrig, aldrig bli som fyrtio- och femtiotalisterna...

Läs Gabriels inlägg om allas ansvar för allt.

Världens sämsta pojkvän

Skrivandet är som en dålig pojkvän, skriver kloka Isabelle Ståhl och det är en väldigt bra liknelse.
Den relation man har till skrivandet är den sämsta sortens destruktiva bekräftelserelation av lika delar prestationsbaserat omtyckande som psykisk misshandel. Återkommande svek, sockrade ord däremellan men alltid lika opålitlig.

Idag krisar jag och pojkvännen. Så in i helvete, krisar vi. Här sitter jag med en roman som är sådär nästan, nästan klar. Hanna Hallgren skriver till mig: Läs varje ord, läs varje mening om och om igen. Varje ord ska vara ditt, varje mening ska kännas i din kropp. Jag tror verkligen på din bok, nu ska du sätta det sista i språket in i minsta punkt.
Det är nu jag tappar modet. Jag hatar min roman. Jag vill radera allting. Hur har någon kunnat se något bra i mitt manus? Det är ett skitmanus. Jag är ingen författare. Jag är sämst. Skrivandet bara glider ifrån mig, allt jag skrivit är tafatt och jag ser ingenting bra i det alls längre. Jag vill inte blogga, inte skriva ihop några recensioner, ingen artikelsynopsis, inte börja på uppsatsen och mest av allt vill jag inte skriva någon jävla roman.

Det sämsta med ens skrivarpojkvän är hur hårt man håller fast vid honom. Han är faktiskt det jag håller hårdast om i hela världen, den enda som jag verkligen litar på, fastän skrivandet sviker mig så ofta.
Att skriva och må dåligt är det enda jag är riktigt bra på, som Lina Sjöberg sa i sitt sommarprogram i P1 förra sommaren.
Pojkvännen säger det till mig så ofta: Skrivandet är det enda som du riktigt kan. Fuck allt annat, för skriva kan jag i alla fall. I skrivandet har jag lagt mina besvikelser, svek, rädsla för framtiden och min oro. Men vad gör man då de dagar då pojkvännen återigen lämnar en och tycker att man är ovärdig?

Julkort från Norrland

Hej!

Jag mår bra, hoppas ni också har det bra därhemma. Som ni ser på bilden finns det snö och jag är glad, osminkad och ser lite mongis ut.

Jag tycker att Nyamko Sabuni har lagt sämpigaste förslaget någonsin, sätta Säpo på symtomen medan sjukdomen sprids är världens sämsta quick fix. Men det är ju så politiken fungerar generellt. Plåstra om blödande sår istället för försöka ge sig på uppkomsten av såren. Det har väl sällan varit så tydligt som i det här förslaget. Man kanske kan börja med att definiera "extremism" och hur och varför det uppstår? När jag tänker på Säpo tänker jag bara på Gösta Ekmans fantastiska gestaltning av Säpomannen i underbara 70-talsfilmen S.O.P.O.R. Kontrollneurotisk, livrädd och helt jävla clueless.

Inatt läste jag ut Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken. Jag minns att jag läste den som fjortonåring, då jag plöjde alla feministiska klassiker. Jag förstod inte mycket av någon av bilderna, inklusive Fräls oss ifrån kärleken. Men det skulle jag ju aldrig ha erkänt för någon. Nu läser jag om den och förstår desto mer. Den här boken är den moderna feminismens all-inclusive-hotell. Jag älskar den. Den är rolig, smart, intellektuell, självutlämnande, snuskig, intelligent, kompromisslös och radikal. Jag älskar 70-talets Suzanne Brögger. Långt innan Linna Johanssons intervju i Bang i början av 2000-talet då hon tog tillbaka det som hon skrivit om i Fräls oss... och suckade åt sin naivitet. Långt innan Boris Belucic hänvisade till vad hon sagt om oralsex i sin jävla text i F-ordet.
Skitsnygga, intellektuella, sexuella Suzanne Brögger med svartmålade ögon och en cigarett i handen. Som skriver om varför monogami och tvåsamhet är en institutionaliserad form av olevt liv. Som drar in all världens filosofer i sina intellektuella resonemang om varför kärnfamiljen är en omodern institution och varför människan måste vara fri i sin kärlek. Som har världens bästa, roligaste argumentationstext om varför människor i västvärlden inte ska skaffa barn.
Som skriver om sina utlevda sexuella fantasier om skalliga män som sprutar henne i ansiktet, kåtlängtan efter transvestiter, trekanter och lesbiska relationer på ena sidan och om könens dialektik och metafysik på nästa. Som vägrar välja mellan att vara intellektuell och självutlämnande. Som vägrar välja mellan att vara korrekt feminist och utlevande på egna villkor.

Mest av allt har Suzanne Brögger gnista och visioner. Allt det som jag saknar hos mina favoritskribenter inom feminism och genus idag. Jag parallelläser om Maria Svelands Bitterfittan och det slår mig så tydligt: Det finns inga visioner längre. Inga utopier. När Maria Sveland sitter och bölar på sitt flygplan till Teneriffa och längtar efter en natt av sömn, längtar Suzanne Brögger efter sömnlösa nätter av fri kärlek. Hon målar sina ögon svarta, för den naturliga kvinnan är ändå bara en konstruktion, och sedan går hon ut i Amsterdamsnatten med sina högklackade stövlar. Hon tror fortfarande på den fria kärleken, på samhället där inte kön spelar någon roll och på en erotik byggd på lust, snarare än kultur. Jag önskar att det fanns någon Suzanne Brögger idag.
Var är hon?

Ja, nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva jättelångt om Suzanne Brögger egentligen. Jag ville ju mest säga hej och jag mår bra. Det hoppas jag att ni också gör.

På återhörande!

Orgasm ikväll eller på julafton

Ikväll är det alltså premär för Kuttrasju, sexprogrammet på Göteborgs Studentradio som jag är krönikör i. 20:30 börjar det och för dem som inte bor i Göteborg kan man lyssna via webbradio här.
Första programmet har tema orgasm och krönikan är en omredigerad version av det här inlägget. Jag misstänker att jag stakar mig vid något tillfälle, men om du stått i en radiostudio och läst in ditt livs mest personliga och utlämnande text hade du gjort samma sak, min vän.

Skulle det vara så att man missar programmet, men gärna vill höra min ljuva stämma prata fejkade orgasmer, går programmet i repris på självaste julafton.
För den som är för sekulariserad för julevangeliet och har tröttnat på Disneyifieringen vid fikastunden rekommenderar jag varmt att ni istället gör som förr i tin och samlar släkten framför radion istället. Låt hela släkten inmundiga glöggen och pepparkakorna till ljudet av er favoritbloggerskas sexrelaterade problem. Det blir en jul att minnas länge.

Magisk brösttejp

Jag och mamma tittar på Plus. Det handlar om Therese.
Therese köpte en brösttejp att ha under tubtopen på nyårsafton.
Sverker Olofsson visar upp brösttejpen från Lindex med en Mycket Allvarlig Och Bister Min. Han uttalar Magic Breast Tape, på en oerhört tveksam svengelska.
- Kvinnor vill ju ofta vara lite extra fina till nyår, säger Sverker allvarligt. Det ville Therese också.

Thereses nyårsfest blev en katastrof. Therese som hade så roligt, som speakerrösten säger och visar bilder på hur glad Therese var och hur god mat de åt. Hon med sin fina, nya tubtop och fina räkcocktail och fina svennepojkvän. De som skulle ha en sådan trevlig afton, men så känner Therese plötsligt att det gör ont på rattarna.
Therese går in i badrummet och pillar loss brösttejpen från Lindex. Det visar sig att Therese har fått utslag. Som gör ont. Therese gråter och nyårskatastrofen är ett faktum.
Såren försvinner inte förrän Therese använt - och detta är upprörande på riktigt - både salva och plåster.

- Jag känner mig så oerhört kränkt, säger Therese och ser in i kameran.
- Nicca pleeeease, säger jag och slår pannan hårt i bordet tills det slutar göra ont inombords.

Tystnaden

Jag är alltså hemma hos mina föräldrar nu. En hel dags tågfärd featuring kräkande och skrikande barn på X2000 samt en ersättningsbussresa genom skogarna mellan Bräcke och Östersund tog mig hit.

Nu sitter jag i de obligatoriska mjukisbyxan, tjocksockan och gammlinnet, med nyinköpt snus och julkaffet. Har högar av böcker inför uppsatsskrivande, antagningsbesked, orecenserade skivor, obesvarade mail och texter att ge respons på.
Allting snurrar i huvudet. Ofokuserat kaos av för mycket att göra.

Men utanför faller snön och i lägenheten är det så tyst att jag nyss hörde hyacinten slå ut lite mer.
Här ska jag vara i två veckor. I mjukisbyxan och så mycket lugn att jag ändå kan stanna upp med en kopp julkaffe och betrakta en hyacint när den slår ut. Mina mest frekvent sagda meningar under de kommande två veckorna kommer med största sannolikhet att vara:
- Sätt på mer kaffe!
- Men du fuska ju! Lär ju va jag som hade rätt på den frågan!
- Är skumtomtarna redan slut?

Take me home, country roads, to the place med Sveriges fulaste pepparkakshus

Det är någonting oerhört rörande med att ens föräldrar, trots vuxna och utflyttade barn, ställer sig en lördag några veckor innan jul och gör ett pepparkakshus.
Ännu mer rörande är det att de gör det från scratch, inga färdiga modeller från Konsum här inte.
Extra rörande blir det när man betänker att deras ambition var att skapa en pepparkakshusmodell av vårt sommartorp på landet. Pappa som satt och ingenjörsritade bygget, mamma som kavlade ut degen och sedan satte de ihop deras egen lilla pepparkaksmodell tillsammans.

Men mest rörande är ändå att de ägnade en lördag åt att göra ett pepparkakshus som, trots ambitionerna, ser ut att vara skapat av ett par utvecklingsstörda inför gruppboendets julfirande.

Reflektioner kring kommentarer

Jag mår bra, jag är okej. På riktigt nu. Tack för alla kloka, varma kommentarer med både kramar, omtanke, ilska och reflektioner. Ni är helt amazing.
Jag svarar på lite av det som diskuterats i kommentarerna till förra inlägget såhär istället:

Jag tycker att det är intressant och lite underligt att så många kommenterar med ord om att jag är modig som vågar skriva om det som hände på spårvagnen, att jag är stark som lämnar ut det osv. Det värmer såklart, men för mig handlar det varken om mod eller att det lämnas ut någonting. Det hände en shitty grej, jag mådde dåligt av den dagen därpå, jag skriver om den. Varken mer eller mindre. Att inte skriva om det som hände eller diskutera det skulle innebära att det var privat.
Det här var inte privat. Det här handlade inte om mig. Det handlade om någonting som hände, jag var på fel plats vid fel tidpunkt, det påverkade mig men inte mer än så. Jag vägrar göra en sexuell kränkning till en privat issue att hymla med och inte riktigt vilja prata om. Det skulle vara att skuldbelägga mig själv om något. Det som hände hade ingenting med mig som människa att göra. Jag råkade bara befinna mig där och råka ut för det.
Precis som Niklas Hellgren så klokt skriver i sin kommentar: Men du måste försöka se det som en olyckshändelse som du inte kunde ha förutsett. Det ligger i olyckshändelsens natur att den är oförutsägbar, och därmed kan man heller inte gardera sig mot den.
Att jag skuldbelade mig själv för hur jag agerade och hur jag kände efteråt, samma natt och dagen därpå hör också till olyckans natur. Det är någonting i ens sårbarhet i ett sådant läge som får en att ifrågasätta sig själv och sin integritet, det är någonting med det skyddslösa som gör att skuldbeläggandet också riktas mot en själv. Intellektet och känslorna kolliderar. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde, det har vi alla gjort som råkat ut för sådana situationer och vi är så oerhört många. Jag hoppas och tror att de flesta av oss försonas med oss själva. Julia skriver: När kroppen utsätts för fysisk skada reagerar den med chock, den fördröjer reaktionen till senare. Detsamma kan gälla mentalt. Och det är väl precis just så som det är. Och som Isabelle skriver: men jag tror det är en inlärd reflex, att som tjej ska man be om ursäkt för sitt existerande snarare än att slå tillbaks. Jag tror, tyvärr, att det ligger någonting i det. Hur mycket man än försökt lära om när man blev äldre, ligger den där försiktigheten i ryggraden hos många av oss.
Gabriel skriver Det är hoppfullt, den styrkan och snabbheten du behandlar det här med, istället för att förtränga och gömma undan. Att du berättar om detta öppet utan skam. Du skriver att du hatar dig själv för att du inte efterlevde dina egna ideal, men det är en aktiv, reflekterande handling. Avgrundsvid skillnad mot att med skam förakta det man är.
Han har väldigt rätt i det. Det var aldrig ens en fråga om jag skulle skriva om det, det bara var så. Att sätta ord på skam är ett sätt att bearbeta den, man måste reflektera över den då.

Manu skriver om när han satt vid en tunnelbanestation och två naziskins kom fram och betedde sig hotfullt mot honom, utan att någon reagerade utan istället backade bakåt och tittade åt ett annat håll. Jag skulle verkligen inte jämföra det med kränkningen du fick uppleva, skriver han men jag vill ändå göra en jämförelse.
För jag tror att just andra människors brist på förmåga till ingripande gör någonting med oss, oavsett vilken form av kränkning man blir utsatt för. I en hotfull situation är man som ensam individ plötsligt oerhört medveten om sin egen sårbarhet och skyddslöshet. Oavsett vilken form av kränkning och situation det handlar om, tror jag att de många upplever just insikten om sin egen skyddslöshet som just det värsta. Att då märka att det skyddsnät man behöver, medmänniskorna omkring en som ska backa upp en i ens utsatta situation, sviker är också en kränkning. Det fuckar också upp ens tillit, i mitt fall mer än vad den ensamma förövaren lyckades med. De flesta har någon gång blivit utsatta för någon form av kränkning eller känt sig hotade. Likväl är det väldigt få som ingriper och vågar säga ifrån. Brist på tillit föder brist på tillit och allting blir bara en fördjävla spiral av räddhågset sköta-sig-själv-tänk.
Strax innan jag gick på spårvagnen hade jag gått fram till en ensam, gråtande tonårstjej som stod vid Vasaplatsen i fylleyran. Bara frågat henne om hon behövde hjälp och om hon ville att jag ringde någon. Därför kändes det extra förjävligt när bara en människa backade upp mig på spårvagnen en stund senare och det kändes förjävligt att se att ingen annan verkade vara intresserad av att ens höra efter om hon var okej.

Till sist: Nej, jag anser definitivt inte heller att den här mannens beteende kan ”försvaras” med alkohol, som exempelvis den anonyma kommentatorn som kallar sig min mor har skrivit (eh ja alltså, det är min mamma som har kommenterat). Självfallet är det ingen förmildrande omständighet, lika lite som det är det i våldtäktsfall (i förövarens fall, för den som blivit utsatt är det ju däremot snarare en fördömande omständighet). Men det är svårt att inte se alkoholens roll när man vandrat via Avenyn genom Vasastan och mötts av gråtande tonårstjejer, brölande gäng, slagsmål och polisens pikébussar. Det var inte en festkväll, med halvnyktra ögon var det ett fullständigt slagfält.
Jag vet att det jag skriver i mångt och mycket är alkoholromantiserande. Etiketten fylla är en av mina allra mest frekvent använda. Det betyder inte att jag inte ser problem med alkohol och romantiserandet av dito. Fuck no. Alkoholen får oss att släppa spärrarna och lösgöra kontrollen. Det är ju därför det är så roligt att dricka (och för att det är socialt, trevligt blabla, det här är inget debattinlägg om alkohol, jag försöker hålla mig kort). Men det är ju också därför den i många fall blir så förödande.
Det handlade inte om att han hade druckit, det är klart att det var ett maktutövande från hans sida och handlar om helt andra saker än att han var för full. Men jag tror likväl att han kanske haft den där spärren kvar, den som hindrade honom från att faktiskt göra någonting, om han hade varit nyktrare. Det botar inte sjukdomen, men jag hade gått symtomfri av spårvagnen.

Surfittor som du är de kåtaste hororna i sängen

Jag sätter mig på spårvagnen sen natt, lutar mig mot fönsterrutan, sitter längst in på sätet och är lite småtrött och lyssnande till fyllesnack och skrik på sena nattvagnen vid halv fyratiden på morgonen.
Han raglar omkring i min vagn, i min ålder, kanske något år äldre. Random, vanlig kille som druckit lite för mycket och vinglar omkring i svängarna. Vi är några som ler lite trött mot honom, i tyst samförstånd över killen som druckit för mycket och skämmer ut sig själv på spårvagnen.
Så stannar han vid mig.
- Va fan sitter du här alldeles ensam för då? Fåru inte knulla inatt eller?
Jag stelnar till, börjar stirra ut genom rutan.
Han sätter sig bredvid mig, hans överkropps tyngd lutad över min som trycks längre in mot rutan.
- Fan, vilken jävla surfitta du var då.
Jag svarar inte. Ignorans är bästa metoden, som man fick lära sig i mobbningsskolan. Han trycker sig närmare mig, flåsar spritandedräkt i mitt ansikte, försöker kyssa mig, jag protesterar med hela ansiktet och viker undan. Han tar fast i mig och håller om mig i ett hårt grepp.
- Men du vet väl att det är surfittor som du som är de kåtaste hororna i sängen, säger han högt samtidigt som han trycker sin ena hand mot mitt bröst klätt med jacka men ändå helt plötsligt så blottat.
- Sluta, säger jag och trycker bort hans armar, försöker få bort kroppen ifrån mig. Jag märker hur den överfulla spårvagnen har märkt. Jag ser hur de vänder sina blickar mot oss, hur de ser med lika delar fascination och medlidande på mig. Jag vet inte om det är han eller deras ögon som är jobbigast längre.
- Äh, vafan äru lebb eller? Äre det som är felet?, säger han och stryker mig över låret.
- Nej, men sluta, säger jag med alldeles för tunn röst.
Fortfarande ingen som reagerar.
Hans hand, jag kan inte stoppa den och han kör in den mellan mina lår klädda med strumpbyxor, men också så blottade just nu, kör upp handen mot min fitta och håller.
- Fy fan jag troru är en härlig liten hora i sängen.
Först då reagerar någon. Han på sätet strax bredvid mig reser sig äntligen upp och säger att du, lämna henne ifred nu och antastande killen lyder med lite protesterande fyllegurglande ur sin mun.
Jag ler mot han som reagerat, som för att visa att det inte är någon fara och att jag är okej.

Jag är okej hela gångvägen hem till mig, jag är okej när jag låser upp ytterdörren, jag är okej när jag sätter mig på sängkanten. Sedan börjar jag må illa. Skaka. Gråta. Helt plötsligt är ingenting okej och jag känner mig rädd och otrygg, äcklas plötsligt av min kropp och mig själv. Samtidigt som jag gång på gång försöker övertyga mig själv om att det där väl inte var så farligt, skärp dig nu. Bara lite vanlig fylleantastning, sånt som händer. Han och det som hände är väl inte värd den här reaktionen.
Tillslut smsar jag runt till lite livlinor och hoppas att någon ska höra mobiltelefonen. Efter att frugan ringt upp och jag hört hennes trygga röst kan jag börja andas igen. Sedan somnar jag in, vaknar upp till sms från LSM som skriver att jag ska ägna dagen åt ta hand om mig själv.

Det gör jag också. Jag umgås med tryggaste människorna hela dagen och mår bra, tänker på annat och pratar och skrattar. När jag väl tänker på det känner jag mig mest arg. Ingen jävla analys, inga ord om strukturer och patriarkat, ingen fin genusmodell idag för jag känner bara exakt såhär:
Jag hatar dig, du jävla idiotman, som utan rättigheter kränkte mig och min kropp i ett offentligt rum där jag trodde att jag kunde få vara skyddad. Jag hatar dig så jävla mycket för att du sabbade slutet på en fantastisk helg, för att du fick mig att gråta, må illa och må dåligt. Jag hatar dig för att du tog dig rätten att ta på min kropp, fast jag bad dig låta bli och jag hatar att du inte fattade ett skit om gränser eller sket fullständigt i dem. Jag hatar att du gick vidare i natten, hade kul och somnade in, medan jag mådde dåligt i flera timmar och var tvungen att överhuvudtaget tänka på det som hänt.

Jag hatar alla er på spårvagnen, era fega, jävla idioter. Jag är inte för en civilkuragelag, jag förstår att man inte vågar ingripa i somliga öppna brott som begås. Jag försvarar det inte, men jag kan fatta att man tvekar att gå emellan ett slagsmål mellan fullvuxna män. Men när en ensam tjej helt uppenbart blir utsatt för en sexuell kränkning och en obehaglig situation mitt på en öppen spårvagn då sätter man sig för fan inte och glor och viskar. Man reagerar!
Det var en ensam kille och det krävdes inte mer än en skarp tillsägelse. Tack och lov kom den tillslut, men varför reagerade bara en enda människa i en hel jävla vagn och hur kändes det att vara ni andra då? Kände ni er lättade att någon annan löste situationen så att ni slapp? Så att ni slapp sitta där med era grumliga samveten och undra om ni kanske borde, men nä det behöver ni nog inte. För det är ju alltid någon annan som säger till. Någon annan kommer säkert att hjälpa den där ensamma tjejen. Jag hatar er för att era vakande blickar över det som hände var fanimej värre än det som faktiskt skedde.

(Insert gråtpaus här.)

Jag hatar såklart mig själv. Jag hatar att jag tog illa vid mig, att jag nu gråter igen och att jag är så jävla känslig att jag tyckte att det var jobbigt. Jag hatar att jag låter honom få min tankekraft och energi och att jag inte bara got over it och rycker på axlarna när värre saker ju hänt och det var väl inte så farligt. Jag hatar mig själv för att jag överhuvudtaget tyckte att det var jobbigt.
Jag hatar mig själv för att jag känner så, för att jag inte tillåter mig själv att känna att jag blev kränkt och utsatt för någonting som var jobbigt och faktiskt har rätt att känna att det var jobbigt.
Jag hatar mest av allt mig själv för att jag inte efterlevde mina egna ideal och tankar om mig själv. Att jag inte klarade av att vara den starka kvinnan, som säger ett högt och tydligt nej. Att jag inte gjorde allt som man fått lära sig i feministiskt självförsvar om att säga höga, tydliga nej och nu tar du mig på fittan och det är inte okej. Högt, tydligt och säkert ska man hävda sig själv mot den antastande mannen. Där satt jag och var mest förvirrad och chockad och vågade inte mer än några försiktiga ”nej sluta”. Jag hatar mig själv för att jag inte var starkare än så.

Jag hatar alkoholen, som gör att folkvett försvinner och människor skiter i gränser. Att idioter blir ännu mer idioter och att det går ut över andra i berusningen.

Jag hatar att jag förlorat nattspårvagnen som en skyddad zon. Spårvagnarna, som jag aldrig någonsin känt mig hotad eller rädd på, som jag åkt med närsomhelst på dygnet och vartsomhelst utan att känna mig hotad. Jag vet att man inte ska gå hem själv från krogen, men jag har alltid kunnat ha nattspårvagnen som trygghet. Jag går ut tre gånger i veckan i snitt, jag åker nästan alltid hem själv och jag hatar att jag inte ska kunna göra det. Är det meningen att jag ska betala dyr taxi till mig själv, alltid ha manligt sällskap med mig eller stanna hemma? Fuck NO.

Slutligen hatar jag alla er som tycker att jag tjatar om ojämlikhet och genus. Jag hatar er som menar att samhället ju faktiskt är nästan jämställt nu och det är bara en viss sorts män som begår övergrepp. Jag vill sätta er alla i ett offentligt rum som ni tror att ni är skyddade i, trycka min hand hårt mot era könsorgan och kalla er kåta små horor.

P to the M to the S

Fan, fan, fan vad jag vill lipa och allting är så sorgligt och skitvärlden jag hatar dig och guu vad jag vill ligga så kåt ba jag dör och nej nu känns allting så jobbigt och tomt igen och ingen tycker om mig och fan vad tjock jag är och åhhhh jag vill ligga men jag är så ful och ingen vill ha mig och jag hatar alla på hela jorden alla är dumma i huvet alla kan ju typ dra åt helvete nä jag menade det såklart inte för jag tycker om små barn, åh små barn nu måste jag gråta lite och kanske små hundvalpar och mamma är också så snäll och mina fina vänner och åh det är ju så fint ändå nu måste jag gråta lite mer och jag är så kåt så jag dör förresten fast ännu mera arg för jävla skitvärlden och alla hatar mig och jag hatar alla eller jag vet inte jag kan inte tänka, jag bara känner och snälla tid på månaden var över nu så jag blir mig själv igen på riktigt alltså jag pallar inte detta och nu måste jag lipa igen.

Men vi ses ikväll...

...då radioprogrammet Kuttrasju, som jag figurerar i som krönikör har releasefest på Kontiki.
Programmet handlar om sex ur olika perspektiv och kommer att sändas i Göteborgs Studentradio, med start nästa torsdag 20:30. Alla som var med på releasefesten av min bloggbok vet att releaseöl på Kontiki är the shit, så jag hoppas att vi ses där.

Sluta bråka om småsaker

Är detta ett slutgiltigt tecken på den intellektuella vänsterns marginalisering? undrar Isobel angående Lars Linders kommentar kring den ständiga problematiken kring natur/kultur-dikotomin.

Jag svarar ja, men det är inte som om man inte har sett tecken på det ett tag.
Sedan orkar jag inte skriva någonting mer om det. Jag har en uppsatssynopsis att skriva, en uppsats som ska handla om skönlitterär kritik av kärnfamiljen och biologism i tre litterära generationer, från mitten av 1800-talet fram till idag. Typisk överbyggnadsproblematik ni vet, småsaker.

Fröken duktig och kärleken

Det var mycket som sammanföll illa i lördags, vilket sedemera ledde till lite hudlöst fyllebloggande. Det var mycket som satte sig under huden; diverse samtal om att skydda sig själv vs integritet, att jag slutat att naivt lämna ut mig själv och lita på folk, utan enbart är mig själv fullt ut med mina närmaste och vilka konsekvenser det får för ens inre. Sedan var väl faktumet att jag redan åtta på kvällen gjorde en pakt med min gamla drickpartner in crime Rasmus att dricka oss otrevliga någonting som spelade in.

Men när jag satt där på lördagnatten önskar jag att Julias inlägg hade funnits att läsa. Jag önskar att jag läst hennes och jag önskar att jag läst Mymlans som hon hänvisar till och jag önskar att Gabriel hade lämnat de kloka kommentarerna till mitt inlägg redan då (jo, jag förstår omöjligheten i det sistnämnda, men ni fattar). Julia sammanfattar bättre än någon annan kunnat göra kombinationen duktig tjej och kärleken. Jag gör en understrykning på varenda mening. Det måste vara såhär det känns att skriva in till KP och få veta att man är normal och inte ensam. Tack Julia.

"Det är ju det där med duktiga flickor. Vi är lite svåra att ha att göra med. Vi gillar att ha saker på vårt sätt. Vi är påfrestande och vi är krävande, och vi jobbar ofta mycket, har många intressen och vänner och saker som tar vår tid. Och vi gillar att få tid för oss själva, läsa både skräp och tunga teoretiker i badet, sträcktitta på trilogier och TV-säsonger, tappa bort tre timmar på internet. Det är svårt att hitta tid för någon annan där - för att inte tala om tid att hitta någon.
Vi är cyniska, och även om vi kanske ger spraydate och blinddejtande någon halvironisk chans, så släpper vi det snart. För vi kan vår sannolikhetslära. Vi vet att det finns få killar (eller tjejer) vi tycker är smarta och roliga nog, få som uppskattar såna som vi, och att de två grupperna inte överlappar tillräckligt ofta för att det ska bli så stort urval att det finns många som klaffar. Ett par roliga anekdoter om bajsätare och underligt beteende räcker, sen finns det bättre saker att göra.
Vi lever väldigt gärna lite bredvid oss själva, sådär observerande, för då behöver man inte vara mitt i och med på riktigt, och då kan man inte bli sårad. Men vi blir det förstås ändå. Ibland nöjer vi oss, vi lever i flera år med någon som vi vet är fel, någon som kanske är snäll och kanske inte, men vi tar det för vafan, roligare blir det väl inte. Starka tjejer accepterar ofta så mycket skit från killar som vi i värsta fall inte ens tycker särskilt mycket om, för vi tänker att men han står ut med mig."

För den som vill ha ännu mer, fast roligare, julpennalism

Här hittar du den enda adventskalender som du behöver.

En sann liten julsaga såhär i adventstid

Strax innan jul skulle vi ha avslutningsövernattning på fritids. Alla fritidsbarn kom med tindrande ögon och rosiga kinder. Vi bar på mjukdjur och sovsäckar, in i den julpyntade fritidslokalen som förberetts med pepparkakor, gran och hemliga paket.
Där stod fritidsfröknar med lika rosiga kinder och varma varmar, gav oss förhållningsorder och hälsade oss välkomna.

Kvällen inleddes med att vi alla blev skjutsade i minibussar från fritids in till stan för att gå på bio. Det var andra gången i hela mitt liv som jag skulle få gå på bio och vi skulle se Galenskaparna och After Shaves Stinsen brinner. Jag tyckte att Galenskaparna var jätteroliga och tänkte att det nog var en bra film. Vi hade dessutom fått tillåtelse att få 40 kronor av våra föräldrar att köpa godis för, innan bion.
Eftersom jag var ett glupskt barn såg jag nästan fram emot det, mer än själva biobesöket.
40 kronor! Jättemycket godis!

Inne i godisbutiken blev jag stående vid lösgodiset. Jag ville som vanligt mest ha choklad, för jag tyckte varken om lakrits eller mint.
- Ska du inte ha någon av de här?, sa en av tjejerna som jag fick umgås med på nåder ibland, och pekade på några svarta godisbitar i en låda.
- Är inte det lakrits?, sa jag, jag gillar nämligen inte lakrits.
Två av tjejerna log mot varandra.
- Nä, det är inte lakrits!
- Jag lovar, det är inte lakrits! Jag har bara tagit såna för dom är jättegoda!
Någon visade upp sin påse, fylld med de där svarta bitarna.
- Okej då, sa jag och fyllde min påse med de där svarta bitarna, för att ha samma godis som de hade. Om jag åt samma godis som de åt, skulle jag kanske få sova i samma rum som dem under natten och ligga vaken och viska med dem.

När SF-introt började rulla på bioduken och jag satt tillrätta tog jag upp första biten och stoppade den i munnen.
Lakrits.
Det växte i munnen av svart sälta, stickande på tungan och jag svalde och svalde fast svalget tog emot. Tryckte ner den i halsen med tårade ögon. Jag hörde hur tjejerna skrattade bakom mig. På något sätt insåg jag att det bästa sättet att vinna mot dem var att äta upp allt godis, fastän det var äckligt och jag helst ville hulka upp det. Resten av filmen satt jag med en handsvettig godispåse i famnen och tryckte i mig seg lakrits som fastnade i munnen och aldrig ville släppa svalget. Jag tuggade och grimaserade, tvingade i mig en bit till och såg Stinsen brinner framför en dimma av tårade ögon.

När vi kom till fritids fick jag dela rum med en två år yngre tjej som ingen ville vara med. I mitt hemliga paket låg det ett paket russin och en ful tomte. Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta. Så hårt att det började blöda och så mycket blod kom det att det droppade ner på tröjan. När någon frågade vad det var för fläck sa jag att det var ketchup.

What would Blossom Tainton do?

Ja, det var ju himla kul att jag skrattade så högt i garderobskön efter Game-spelningen åt min besvikelse över hans blottade överkropp.
- Men vafaan, han var ju liksom chubbymuskulös, inte deffad utan liksom bara gamla kvarliggande muskler featuring supfett, stod jag och gnällde om.
Gnäller bäst gnäller ännu mer, men skrattar bäst skrattar sist när hon dagen därpå påbörjar sista gymveckan innan två veckors jullov.

Jag har aldrig haft ett sådant träningsflow som den här hösten. Om man med detta menar post ätstörningar, för då tränade jag varje dag. Men att stå på löpbandet tills man håller på att svimma och stirra sig blind på kalorimätaren för att man måste springa tills man löpt bort allt matintag under det senaste dygnet är liksom inte träning. Det är sjukt.
Sedan har jag haft mina riktiga intensiva träningsperioder och mina mindre intensiva och sen har jag haft perioder då jag strötränat max en gång i veckan.
Men den här hösten har liksom varit träningsflow som inte handlat om tvång (fan, jag måste vara duktig och träna), kompensation (usch, nu har jag ätit socker idag och drack alkohol i förrgår, nu måste jag träna bort det) eller särskilt mycket slagsmål med mig själv (ska jag gå på spinning eller slökolla Fresh Prince, nä jag tränar, nä jag kollar, nä jag tränar, nä fan nu är det ändå försent).
Det har bara handlat om att träningen varit min enda och ljuvaste tillflykt från allting annat.

Jag tränar alltid själv. Någon gång stöter jag på någon bekant, men hela konceptet träningskompis är för mig fruktansvärt främmande. Varför vill man ha med sig någon när man tränar? Själva grejen med att träna är väl:
1. Slippa umgås med folk
2. Slippa tänka
När jag tränar är det bara jag och spinningcykeln, gymmaskinerna, hantlarna, boxsäcken, löpbandet eller dansen. Ingenting annat. Det är hela den terapeutiska poängen för mig och träning är för mig, numera, mer än något annat terapeutisk.
Jag har redan tjatat så mycket om spinning, så jag behöver inte dra ett varv till om nära-religiösa-upplevelser, pulsträning och meditation. Inte heller dans eller boxas, det har jag skrivit om förr.
Men den här hösten har jag, för första gången på flera år, tyckt att det varit kul att styrketräna. På riktigt roligt, både i grupp och i gymmet. Jag gillar att gå runt själv bland hantlarna och skivstängerna och botanisera, skriva upp resultat, och se mig själv i spegeln med mp3spelaren inkopplad och med ett vakande öga över alla de sociala studier man kan utföra i ett gym.
Jag trodde ett tag att inget slog kategorin Män som lyfter mer än vad de orkar och stönar knullhögt så fort de rör bänkpressen, men sen upptäckte jag Folk som tränar i par. Ni vet, killen och tjejen som går tillsammans till gymmet och tjejen är liksom lite såhära svag och vet inte riktigt om hon orkar sådär tungt på bänkpressen men det går så bra så för bredvid står hennes pojkvän och skriker ”kom igen älskling, du fixar det!”. Och sen frågar tjejen hur man gör med den hära maskinen, för det hade hon aldrig kunnat räkna ut själv, så det är tur att hennes gymvana pojkvän är med och kan visa. Sedan avslutar de med att göra såna härliga parövningar, typ magövningen där man puttar ner den andras ben och man själv står bredbent över personens huvud. Det är lite sådär härligt gymförspel när man får stöna och kolla upp i den andras skrev och fantisera om 69:an samtidigt som man motionerar offentligt.
Sedan går de väl hem och äter ett GI-mål med kyckling utan skinn och quinoa, tänder några doftljus, tar en gemensam dusch och knullar.
Jag hatar dem allihop.

Nu kom jag fullständigt bort från poängen. Har jag en poäng? Ja, poängen!
Poängen är att jag aldrig var intresserad av att få en särskilt snygg kropp den här gången. Det var absolut inget mål eller något som jag tänkte på. Men när man tränar 4-5 gånger i veckan flera gånger händer något med kroppen. Helt plötsligt hade jag mer muskler, mer tonad och definierad kropp än någonsin förr.
Helt plötsligt upptäckte jag rutor på min mage, jag kom på mig själv med klämma på min egen röv i duschen och fascineras över dess storlek (hej narcissism), jag orkade mycket mer med en bättre kondition än någonsin, mina lår var stenhårda och armarna hade fått både biceps- och tricepsmuskler så stora att jag kunde flexa med dem i spegeln efter träningen (och tro mig, det gjorde jag).
- Shit, vilka armar du har, sa ett flertal vänner.
- Fan din rygg, vad grov du är!, sa en kompis som kramade mig och fick mig att känna mig som en kulstöterska från baltstaterna, men ändå.

Men sedan hände alltså någonting. Det kallas alkohol. Jag upptäckte utelivet igen för cirka fem veckor sedan, jag var bortrest en arbetsvecka, jag var förkyld, allting föll.
Jag har sporadiskt tränat lite, men jämfört med antalet utekvällar är träningstillfällen betydligt färre.
Igår flåsade jag mig igenom ett spinningpass med lidande blick och fick blodtrycksfall. Idag stod jag i gymmet och upptäckte att de framträdande musklerna numera täcks av någonting annat. De är liksom inbäddade i det där mysiga alkoholfettet, som även verkar ha drabbat The Game. Jag är inte muskulös längre. Jag är chubby-muskulös.

Frågan är vad man gör nu.
Ska jag strunta i hela träningskonceptet de kommande tre veckorna inkluderat julhelg och nyår och bara grisa satan?
Ska jag försöka återfå muskler utan bädden omkring dem?
Eller ska jag bara jobba vidare på supgangstalooken genom att fortsätta kombinera sprit med bänkpress?

This is that disrespectful, motherfuckin West coast hiphop

- Men fan, vi kommer ju blogga om det här alla tre, eller hur?, säger Kristoffer strax innan The Game-konserten börjar.
- Jaja, nickar både jag och Gustav.
- Men är inte det lite…äckligt?, säger Kristoffer.
- Jo det är klart att det är, säger Gustav och jag nickar, men ler för jag är väldigt van vid den där bloggeggigheten.

Hursomhelst, och som jag konstaterade för Kristoffer när det skulle lallas hemåt i efterkonsertfyllan, kommer vi ju ändå inte att skriva samma saker.
Jag tänker mig att Gustav kommer att ge ett kortare refererat och förmodligen kommer han att vara den mest kritiska av oss tre.
Jag tänker mig att Kristoffer kommer att göra någon slags avvägning mellan rap life och The Game-fascination, politisk inkorrekthet och kulturell kontext och svänga ihop någonting som innehåller alltihop.
Själv var jag väl ändå den som mest refereras till som brud i sällskapet och jag är dessutom den mest litterära och självutfläkande av oss tre, så det blir väl något på det spåret, something like this:

Jag är ändå jävligt nöjd att jag struntade i ekonomin och gav mig själv konserten i en för tidig julklapp. Jag kom att tänka på under eftermiddagen att det här året ändå inleddes med att jag utsåg det till the underdog’s on top-året. Jag älskar fortfarande Hate it or love it, trots att den är sönderspelad och sönderknullad av Mary J. Blige och den refrängen har liksom följt mig genom det här året, sedan det här inlägget (tillika bloggbokens epilog).
Live hörde den inte till några av höjdpunkterna. Alls. Skulle jag säga vad som kändes mest var jag fantastiskt nöjd över att konserten avslutades med mitt för närvarande favoritspår på LAX d.v.s. My life och jävlar vad glad jag blev när Scream on’em hann inledas, men jävlar vad sur jag blev när den stoppades mitt i första versen för att The Game återigen började beefa med DJ:n.

Det är ju lite som det är att gå på The Game-konsert. Fylla, bråk, halvt avslutade låtar, femtioelva supande kompisar på scenen, dra upp tjejerna i publiken på scenen, dra upp resten av publiken på scenen, oengagemang, storhetsvansinne och förvirring.
Jag köper naturligtvis allt rakt av, till och med brudarna på scenen. Som jag minns det gnällde både Gustav och Kristoffer mer över det än vad jag gjorde. Jag bara skakade på huvudet när The Game väljer att spela Wouldn’t get far direkt efter, men sedan blev jag så lycklig över att få höra en av Kanye Wests bästa produktioner live att jag struntade i det med.

Det är lite underligt att vara tjej på en sådan hiphopkonsert. Man blir liksom väldigt… öh, medveten om sitt kön helt plötsligt. Jag känner mig sällan så könskodad som då och jag tror att det var längesen som jag blev påpekad och refererad till som tjej så många gånger under en och samma kväll. När jag lyssnar på hiphop är jag extremt lite könskodad, jag känner mig sällan så mycket som ett neutrum som i mitt hiphoplyssnande, vilket är en fet paradox om man betänker den kvinnosyn som jag stundtals konsumerar, men det där är en föreläsning för sig. Men på The Game-konserten blev jag väldigt medveten om min kortkorta klänning, mina bröst, faktumet att jag var en lady. Naturligtvis vägrade jag gå upp på scenen, det handlar mer om stolthet och töntighet i hela scenariot än någon slags feministisk övertygelse.
- Men nu står liksom alla tjejer på scenen utom du, påpekade både Gustav och Kristoffer vid olika tillfällen och jag var så tydligt tjej. Inte en i publiken, utan just tjejen i publiken.
När all the ladies gång på gång, när konserten avslutas, uppmanas att komma till Radisson hotell for the afterparty blir det också jävligt tydligt att jag är tjej.
- Ja, jag kan ju gå på efterfesten, flinar jag.
- Amen helvete, fixa in oss, säger Kristoffer.
- Nänä, hon har för kort hår, hon kommer inte heller in, säger Gustav.
En stund senare började vi prata om efterfesten igen.
- Jaja, men om jag visar tuttarna mot för att ni också får komma in, säger jag.
Och jag är jävligt mycket tjej.

Men skitsamma. The Game är ju ändå en av de artister som jag lyssnat jävligt mycket på de senaste åren och framförallt i mina kassa stunder. Det var bra just så och utifrån det.

Uppdatering: Helvete, jag tror Viita hann före ändå. Och fyller i värdefulla luckor kring Games odeffade överkropp och State of emergency (men han spelade väl bara halva låten, no?).

Uppdatering igen: Läs Gustavs version också. Jag kan konstatera att jag hade väldigt fel i hur hans version skulle se ut. Han fyller i värdefulla luckor kring bland annat den mimande sidekicken och Andra lång-häng.

Fylleblogg blaha emo blaha ensam och så vidare

De där kvällarna då man efter fjärde ölen säger till sin vän att antingen fortsätter jag dricka nu eller så kommer jag börja grina. Och då man sedemera börjar grina (no shit!) så fort någon frågar hur man mår och lipar satan över jävligt reella saker som att man kommer vara ensam i hela sitt liv och inte pallar att åka hem till en kall, tom säng och äta knäckebröd och vara ENSAM och vännen säger att vad som än händer och hur du än mår kommer vi alltid att älska dig och det vet du va och då grinar man ännu mer för att det är fucking amazing att få höra.
Och då man grinar grinar grinar och sen torkar tårarna och försöker ha roligt men ser allting i en dimma där man själv är i en liten ensambubbla med ljud och människor utanför och man försöker så jävla hårt att vara den där glada, sociala, nätverkande, knullbara utan att riktigt orka eller nå fram. De där kvällarna då man tillslut blir sittande på en stol utan vetskap om hur man ska ta sig hem eller någonstans överhuvudtaget, bara att man är skitliten och fan inte orkar resa sig på något sätt eller alls. De jävla kvällarna då man tillslut somnar mot sin expojkväns axel på spårvagnen, fastän man skulle vara så jävla snygg och lyckad framför honom, och det är i alla fall some kind of trygghet och tröst i exakt tjugo minuter innan spårvagnen stannar in och man säger hejdå.
De där kvällarna då det bästa man kan göra är att sätta sig och fylleblogga ,efter knäckebröd och före ensamsömn för det är liksom det bästa sättet att hålla ensamheten borta och så sorgligt är det faktiskt ibland fy fan.

Get get get get getcha paper boy

Ett tydligt tecken på hur nördigt ingrottad i metafysik och förra århundradets kommunistkvinnor jag har varit den senaste tiden måste vara att jag först nu på eftermiddagen, via någon slentrianläsning av NG, upptäckte att The Game spelar här i Göteborg imorgon.

Nu har jag ju nästan inga pengar kvar och som vanligt ingen att gå med. Men det är ju kul att kunna addera ännu en missad hiphopkonsert till listan.

Allt jag tänkt och känt de senaste åren sammanfattat i en enda text

Jag kommer aldrig att kunna tacka dig nog för det här inlägget, Soraya.

Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.

Dagens sorg

Den goda hustrun är gone baby gone. Bloggen raderad och borta från Facebook. Jag känner mig vilse utan daglig läsning, utan att veta hur hon mår och hur det går.

Om du fortfarande läser här, Den goda hustrun: Ta hand om dig och hoppas att allt ordnar sig på ett eller annat sätt.

Dagens läsning

Idag läser ni alltid läsvärda Karl Palmås på GP:s kultursida om bloggmotståndet som en grogrund för framtida europeisk identitet.

Jag läser metafysik, skriver referat, dricker kaffe och undrar varför jag hoppade på en universitetskurs igen. Just nu är den mindre rolig.

Det absolut sista man ska läsa när man försöker peppa sig själv till att äntligen skriva klart sin roman

Meningsbyggnad under all kritik, men framför allt, tror hon verkligen på det här själv? En sak framgår i alla fall med all önskvärd tydlighet: Killar med humor är inte Grelssons grej. Grelsson vill ha tråkigt. Hon vill diskutera tankar och känslor hela kvällen. Blir det för jobbigt tar man en cykeltur. Nästa kväll är det dags igen, känslor och tankar för hela slanten, möjligen påtar man lite med basilikan. Kväll tre nämner man ett par Bergmantitlar men sen är det känslor och tankar igen. Med avbrott för tvätt. Kan man över huvud taget föreställa sig något TRÅKIGARE?

Ja, möjligen. En roman skriven av Grelsson. Kanske tur att hon begränsar sig till debattartiklar.

Läs Karin Stensdotters fetdiss på Axess här.

Uppdateringskommentar: Jag är alltså inte sårad, ledsen, självhatisk eller livskrisande av den här texten och har definitivt inte lagt ner romanskrivandet. Jag tycker hennes kritik är jättekul. Men fortsätt gärna skriva om hur grym jag är i kommentarerna i alla fall, I like that.

Det har aldrig funnits en feminism

Imorgon håller ABF Göteborg seminarium under titeln Feminismens framtid, med bl.a. Johanna Palmström och Petra Östergren.
Jag blir alltid lite trött när feminismen betecknas som ett enhetligt begrepp, om det så bara är i en slagkraftig, överpretentiös seminarietitel. Precis som jag blir matt av alla dem som menar att den feministiska rörelsen idag är alldeles för fragmenterad och differentierad, jämfört med…ja, närdå?

Som om det någonsin existerat en enhetlig feministisk rörelse. Som om inte feminismen och genusdiskussioner alltid varit uppbyggda av just fragmentariska rörelser, inifråndiskussioner, hänsyn till andra maktaspekter och krockfrågor.
Det har alltid diskuterats kring kvinnoemancipationens omöjlighet, Simone de Beauvoir ägnar många sidor i Det andra könet åt att diskutera hur kollektivet kvinnor är en omöjlighet, ens i en gemensam kamp. Kvinnor är differentierade, alltså blir också feminismen det.
Att avsäga sig systerskap och ifrågasätta kollektivistiska rörelser på basis av könsförtryck existerade långt innan Iris Marion Young, Donna Haraways Situated knowledges och hela den poststrukturalistiska ingången med kritik mot identitetsbaserad politik.

Jag levde länge i illusionen om att rösträttsfrågan i alla fall var något som enade alla kvinnor, över nationsgränser och att det dessutom var en fråga som även engagerade män.
Jo förvisso, men enbart de övre klasserna och de liberala. De män som engagerade sig i frågan, exempelvis John Stuart Mill, gjorde det främst för att de drevs av tanken att om de kvinnor i deras egna klasser skulle få rösträtt skulle arbetarpöbelsmassan hållas borta från rösträtten och de högre klassernas makt utökas än mer.

Intersektionalitetsbegrepp är nytt och lider av barnsjukdomar, men det innebär inte att det inte är applicerbart på historien. För den socialistiska rörelsens kvinnor handlade en stor del av det argumenterande och politiska arbetet snarare om att fjärma sig från den kvinnliga kollektivismen och hävda de liberala kvinnornas förtryck över dem, än att ingå i en kvinnokamp. Bland de socialistiska kvinnorna var feminist ett skällsord och användes i Sverige för första gången 1903 vid ett socialdemokratiskt riksmöte. Feministerna var de högställda kvinnorna, suffragetterna som hade råd att engagera sig i frågor kring högre utbildning och familjejuridik. Frågor som i vilket fall som helst inte gagnade arbetarklassens kvinnor.
När den Internationella kvinnodagen utökades och även de socialistiska kvinnorna ville fira den var man tvungen att gång på gång bedyra för arbetarrörelsens manliga makt att man inte hade någonting med de liberala feministernas firande att göra.
”Det finns inget systerskap”, skrev Clara Zetkin i början av 1900-talet och intygade att den socialistiska kvinnorörelsens kamp naturligtvis utgick ifrån klasskampen och de ekonomiska förhållandena som bas, medan de familjerättsliga frågor som de liberala kvinnorna var engagerade i bara var en överbyggnad.
”Vad har den svenska öfverklasskvinnorörelsen givit oss?”, undrar Kata Dahlström under samma tid och konstaterar i slutet av sin text att det endast är arvslagen som även kommit arbetarklasskvinnorna till gagn, på samma sätt som debatten kring kvotering till styrelser och downshiftingförslag knappast hjälper en offentliganställd undersköterska.

Ser vi till den genusteoretiska epistemologin är det också tydligt att den är eurocentrisk. Som Oyeronke Oyewumi, professor i sociologi vid Stony Brook University, konstaterar i en artikel från Kvinnovetenskaplig tidskrift från 2005, är den feministiska epistemologin grundad i de frågor som varit intressanta för västvärldens kvinnor och fortfarande är. Mycket av den genusvetenskapliga teoribildningen vilar t.ex. på kärnfamiljsbegreppet och kvinnan som mannens egendom i äktenskapet och förutsätter därför en kärnfamiljsnorm. För att begreppsliggöra feministiska kategorier, måste förståelsen för den eurocentriska familjenormen ligga till grund. Något som inte är applicerbart för en hel del andra samhällen.

Det har aldrig funnits en feministisk kollektivism och tur är väl det. Likaså vilar en feministisk framtid på en ännu större differentiering där fler aspekter tas in, där maktanalyser på fler grunder än kön blir grundläggande och där rörelser kan verka såväl mot varandra, som med varandra. Att blunda för andra former av makthierarkier och förtryck är att blunda för såväl historien som nutiden. Det har aldrig funnits en feminism och det kommer det heller aldrig att finnas.

Såhär ser jag ut under dåliga dagar

Angående Kom ut ikväll har jag dessutom börjat vräka ur mig i hennes kommentatorsfält. Idag angående hennes inlägg om att man inte tappar matlusten när man är ledsen:
det där är en fucking myt. eller att man blir sådär snyggt lidande-smal av att vara ledsen. jag ser mest tjock och trött ut när jag är ledsen. typ som leif GW persson, minus skägget (än så länge iaf, det är väl bara det som fattas).

Autotune dödade mitt hopp

Prästen i söndags predikade mycket om att man måste behålla hoppet.
Jag antar att hon inte är ett Kanye West-fan som lyssnat på 808s & heartbreak.
Jag var ändå, via Kinky Afro, varnad. Men det spelar ingen roll när hoppet dör.

Graduation var ju den där halvjämna skivan, med ett fåtal riktigt bra låtar och en del mediokra, som fick en att börja oroa sig. Sedan närde jag ett hopp om en återgång, en ny College Dropout, och fick fel. Väldigt fel.

Mönstret känns dessutom igen, på ett smärtsamt sätt, från Kents V&A-släpp (oväntat att jag skulle dra en Kentparallell. förf. anm.). Redan när Hagnesta Hill släpptes, hur bra skiva det än var, fattade man att det skulle kunna tänkas vara kört. Småkids och idioter som aldrig lyssnat på Kent innan började ta över, Hovetkonserten såldes ut, allting började bli jävligt trallvänligt.
När V&A släpptes fattade man på en gång att nu är det kört, på riktigt. Från och med nu kommer jag få gå på arenakonserter med grabbarna grus som wööar sig genom refrängen till Palace&Main, för den har de hört på Mix Megapol. Från och med nu kommer Kentlyssnande inte vara synonymt med god smak, utan allmängiltig smak. Nu finns det ingen tillbakagång.

Det finns ingen tillbakagång för Kanye heller. Redan igår hörde jag om folk som haaatar hiphop, men Kanye West senaste är ju bra.
Jag har redan satt meningen men den skivan är ju för fan inte hiphop på repeat.
So shoot me för att jag är småsint och konservativ. Jag har förlorat min Kanye-tro och det suger.

Min mest nödvändiga bloggläsning

Jag hade i våras en långtgående teori om att författaren till Kom ut ikväll inte existerade. Hon var i själva verket mitt fyllejag som bloggade anonymt för att få utlopp för allt jag inte kunde skriva på den här bloggen längre, post min anonymitet. Hon skrev så exakt vad som skedde i mitt liv i våras, skrev exakt så som det kändes men som jag aldrig skulle våga skriva. Jag funderade rätt länge på om jag helt enkelt deppbloggade i onyktert tillstånd och sedan glömde bort det dagen därpå.

Sedan träffades vi i somras och nu har jag fått bekräftat att hon existerar och dessutom är fantastiskt trevlig och rolig med de vackraste ben som jag sett (både jag och LSM hyste en gemensam beundran för de där benen).
Men fortfarande skriver hon sakerna som jag aldrig skulle kunna skriva om här och fortfarande är det hennes blogginlägg som får mig att gråta. För att hon, till skillnad från vad jag någonsin vågat göra, visar upp de svaga sidorna oförskönat. För att hon vågar erkänna att det är för jävligt, utan att avsluta med något klämkäckt om att det säkert ordnar sig.
För att hon vågar skriva om att vara i sina 20-någonting och fortfarande vilja banta sig smal när man mår dåligt och behöva slåss mot de tankarna eller be någon göra tusen nålar på ens arm för att trycket över bröstet ska lätta.

This ain’t no emoblogg längre. Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva någonting om sådant där. Men jag kan hänvisa till Kom ut ikväll. Och jag kan skriva om hur skönt det är med någon som vågar skriva om det där. Som helt spot on skriver om den där revanschkänslan genom självförbättring som förföljt mig genom livet och fortfarande följer mig, sådär så att jag vid 25 års ålder fortfarande kan stå framför spegeln och tänka att om fem kilo och smalare kinder kommer jag kanske att bli åtrådd, omtyckt, älskad.
Eller minnet av hur jag bad senaste pojkvännen göra tusen nålar och hur underligt han tyckte att det var att jag aldrig tyckte att det gjorde ont, utan bara kändes skönt och befriande.
Eller att vissa dagar inte orka vara så fucking snygg, rolig, smart, social och aktiv som jag oftast är och förväntas vara, utan bara vara jävligt liten, svag och känna mig värdelös.

Då är det så skönt att Kom ut ikväll finns. Jag hoppas att du förstår att det du skriver betyder någonting och att det betyder mycket, love.

Take it to the church

Imorgon ska jag på adventsmässa i Domkyrkan med en person som jag nyss träffat och aldrig i nyktert tillstånd. När jag lär känna människor brukar de normala scenariona vara fika, öl, middag, konsert eller bio.
Jag har aldrig gått på mässa i kyrkan med någon ny förut.

Går man på bio eller äter middag kan man alltid hänfalla åt de naturliga ämnena hur filmen var eller hur maten smakade, om det blir tyst eller tryckt stämning. Men i det här fallet känns replikerna inte lika naturliga.
”Hur smakade din oblat?”
”Vad tyckte du om predikan? Själva grundstoryn om Guds son har ju fått kritik för att den inte är trovärdig, men jag tyckte prästen gjorde ett bra jobb med att ro iland den och budskapet var ju bra.”
”Jag tyckte inte att första psalmen satt riktigt klockrent, men det tog sig vid Hosianna och orgelsolot var ju grymt.”

Undrar om han är en gentleman och bjuder mig på kollekten?
Det återstår att se.

Förresten ! Han har en väldigt stor snopp också !

Jag lider inte bara av förkylning, utan också en gruvlig post-folkhögskolehängs-bakfylla.
När jag var liten tänkte jag rätt mycket på hur himlen kunde tänkas vara. Sedan blev jag äldre och fick fullt upp med jordelivet. Men jag kan tänka mig att det är lite som de senaste dagarna: Textsamtal, fnissiga ögonkast, uppläsningar, litterära diskussioner, vegeschnitzel på sunkig lunchrestaurang, Ludacris-sång, kaffe, Lili&Susie och fina människor.
Jag älskar folkhögskolegrottandet. Dessutom misstänker jag att jag vinnarlivspeakade lite när jag signerade en såld bloggbok till en av mina litterära och akademiska idoler Hanna Hallgren.

Det börjar för övrigt bli uppenbart att jag gör allt i fel ordning. När jag var tjugo år var jag världens duktigaste och mest vuxna kvinna. Samboliv, parmiddagar, pedantisk läggning, universitetsstudier, skyhöga ambitioner, ideella åtaganden och arbeten.
Jag levde nästan-30-livet när jag var tjugo år.
Sedan 2006 har det liksom bara varit downhill. Det är som om jag går baklänges. Nu hänger jag på folkhögskola, någonting som 20-åringen refererade till som icke-ambitiöst flum, lämnar disken i en vecka och scenariot samborelation existerar in a galaxy far, far away.
Om det fortsätter såhär kommer jag att göra den där backpackerresan till Sydostasien när jag är 28 och börja klättra i träd och leka i sandlådor när jag är 35, eftersom brådmogna ungen aldrig gjorde det.

Nu försöker jag komma in i blogg- och nyhetsflöde igen och orka svara på mail, betala räkningar och allt sånt som blir så ohyggligt jobbigt när man sluppit det i nästan en hel arbetsvecka.
Hittade den här välskrivna och välargumenterande texten som svar på Arnt Folgerös queermissuppfattningar. Den fyller i luckorna i min text bra. Är lite pissed på mig själv för att jag missade att betona skillnaden mellan att vara kritisk mot heteronormativitet och att vara kritisk mot heterosexualitet samt behovet av att särskilja de båda begreppen åt.
Sedan hittade jag den här relationsexpertertstexten via Isobel.
Och det här kommentatorsflödet om tio viktigaste egenskaperna hos en pojkvän via Navid.
Om det är såhär självutnämnda (?) relationsexperter och unga, svenska kvinnor år 2008 beskriver heterosexuell kärlek kan jag nog skriva under på att jag är kritisk till heterosexualitet också. Nu ska jag hugga mig i halspulsådern med brevkniven efter att ha läst alla inlägg i kommentatorsflödet. Sen ska jag dricka vin.

Fotnot: Missa inte heller Expressens manspanel. Här snackar vi män med stort M damnit!

Awaymeddelande

Egentligen tycker jag att det är väldigt fånigt att meddela sin frånvaro på bloggen. Det känns dessutom som om jag tillskriver mig någon slags viktighet, som om det sitter hundratals människor och blir nervösa och cravande när jag inte bloggar på några dagar.
Men senast jag hoppade över några dagars bloggande undrade såväl vänner och läsare vad fan jag höll på med, så någon slags befogenhet att lämna ett away-meddelande har jag väl eventuellt.

Jag är i Linköping, i min systers studentrum. Imorgon åker jag vidare till sista besöket på Bona Folkhögskola. Flera dygn av textanalys, samtal, rödvin och ingrottande i litteratur och umgänge väntar. Sedan är det tänkt att jag ska prata om Vulkan och varför man självmant trycker sitt anonyma privatliv i en bloggbok också (som om jag någonsin kommer att ha ett bra svar på den frågan). Sen ska det jobbas och gå på fester och slutredigera roman.

Jag är tillbaka inom kort. Men inte på några dagar i alla fall.

Grelsson goes grannland

Det är inte bara i Sverige som det finns folk som missuppfattat en hel del gällande feminism och jämställdhet.
De finns i Norge också.
Det är heller inte bara i Sverige som de får medialt utrymme med debattartiklar.
Det får de i Norge med, t.ex. i Aftenposten, där denna debattartikel publicerades förra söndagen.
Det är inte bara i Sverige som det blir bloggdebatt efter sådana artiklar.
Det blir det i Norge med.
Men till skillnad från i Sverige, pratas det väldigt lite om queerbegreppet och queerteori, utanför de akademiska kretsarna. Queerbevegelsen har slagit föga rot i samhällsdebatten, som den i alla fall i lite högre grad verkar ha gjort i Sverige.
Den mesta bloggdebatt kom därför att handla om inledningen till Arnt Folgerös artikel, den om hur män inte ens kan ge komplimanger till kvinnor längre utan att riskera att bli anklagade för sexuella trakasserier. Hans påståenden kring queerbevegelsens inflytande och vad den egentligen ville, har lämnats betydligt mer därhän.

Min norska stalker-kommentator (hans definition, inte min) Hjorthen påkallade därför förstärkning ifrån Sverige och bad mig skriva någonting om queerteori, utifrån Folgerös påståenden.
Har du lyst?, undrade Hjorthen.
Hell yeah att jag hade lyst. Inte nog med äran, att få debattera i norsk genusdebatt är ju hur roligt som helst.

Mitt gästblogginlägg hittar ni här.

Nu återstår det att se hur många norskar som klarar av att läsa min akademikerinfluerade svenska.
Ni som är inne på queerteori får gärna komma med synpunkter, fylla i luckor och kritisera om något inte stämmer eller fattas. Att på ett relativt enkelt och kortfattat sätt försöka skriva om queer är ungefär lika enkelt som att på en A4 sammanfatta Bibelns innehåll för mig.

Fotnot: Notera också att Hjorten hittat ännu en bild på mig där jag bara visar halva ansiktet. Bildserier som jag har gruvlig ångest över efter att ha läst det här inlägget på Mitt eget jävla Narnia.

Frekvenssexuell

H.C. på bums.nu har angett upptäckandet av min blogg som en av orsakerna till att han började blogga.
I beskrivningen av mig refererar han till mig på följande vis:
"Det skulle krävas en ung, smart bi- och frekvenssexuell feminist för att väcka mina slumrande lustar. Elins blogg var det första som jag troget följde, och efter att ha läst den i ett år (utan att skriva en enda kommentar) var min förlösning klar och jag började blogga…"

Eftersom frekvenssexuell låter urspännande, mycket roligare än bisexuell dessutom, var jag tvungen att fråga vad han menade. Jag vill gärna ta upp begreppet och kunna hänvisa till det i mina sexualpolitiska presentationer. Nänä, jag är inte hetero, inte bi, inte homo. Jag är frekvenssexuell.

Det här är definitionen, enligt H.C.:
En person med så många spännande strängar på sin lyra (eller kanske synt) som du har förtjänar att definieras med annat än sin sexualitet…
Jag får skylla på din blogg där du under flera år fascinerat mig med din föredömliga öppenhjärtighet då du beskriver dina äventyr som är mycket mer spännande och mer “frekventa” än de någonsin var i min vilda ungdom.

Min frekvenssexuella titel hade förmodligen kommit på skam om du kunnat se mig i helgen, H.C., då jag framförallt ägnade mig åt att ligga hemma i mjukisbyxor och läsa Aleksandra Kollontaj och Clara Zetkin, dricka te och lyssna på P1.
Ännu mer på skam hade den nog kommit om någon sett mig när jag log ett triumferande leende och strök under några ord i Clara Zetkins intervju med Lenin: Rusdrycker och ett otyglat sexualliv är borgerligt och ett tecken på förfall.
Det är viktigt att ta vara på sitt gamla proletärarv ibland också. Helst om man bara behöver stanna hemma en fredagkväll och ligga i mjukisbyxor i soffan.

Vem vill knulla den roliga tjejen? (eller: lite mer om humor)

Emma Gray Munthe har skrivit en av de fåtal riktigt vettiga kommentarer till debattartikeln på Newsmill.

Sen är det ju också så att samma typ av humor av många uppfattas på helt olika sätt beroende på om det är en kvinna eller en man som är avsändaren. Om jag driver med mig själv i något sammanhang kan jag ge mig fan på att hälften av de närvarande tar det som någon form av självhat och/eller att jag fiskar efter komplimanger. Och tjaa, då faller det hela gärna platt till marken.

Jamen exakt så. Fy helvete vad svårt det är att driva med sig själv och jäklar vad jag alltid nojar över om folk ska tro att det är en brist på självförtroende som gör att jag driver med mig själv (när jag själv gärna tänker att det är precis tvärtom). Och jag vet också att människor tenderar att tro att jag inte tar mig själv på allvar eller ursäktar mig själv när jag skämtar om mig själv och mina politiska åsikter. Mycket, misstänker jag, för att människor tenderar att ta för givet att man som kvinna har lätt för att ursäkta sig själv och nedvärdera sig själv.

Att driva om mig själv är mest mitt enda sätt att behålla någon slags stabilitet i mitt ego och min självcentrering, samt att hålla mina pretentioner i schack. Dessutom är jag oftast rolig. Skulle jag beskriva mina främsta sidor skulle min humor lätt bli en av de egenskaper som jag droppade.
Trots det är mitt förhållningssätt till min humor mycket svårare än t.ex. min intelligens. När det kommer till humorn känner jag dels att jag tenderar att bli den oattraktiva en-av-grabbarna-tjejen, en roll som jag stundtals slagits förbannat mycket med och mot. Dels känner jag att jag tar för mycket plats, går över gränser och gör ner mig själv på ett missgynnande sätt.
Trots att jag knappast tar mer plats eller skämtar mer och grövre än någon av mina killkompisar. Trots att jag tycker att jag är rolig. Någonstans känner jag mig bara jobbig och definitivt inte särskilt fuckable (än mindre flickvänsmaterial) när jag tar plats och skämtar. Vem vill knulla vulgohumorstjejen som driver med sina tonåriga ätstörningar? Hur mycket flickvänsmaterial är en tjej som pekar på sin kortkorta kjol och flinande säger "yeahyeah, I'm a skanky hoe"?

Jag pratade med en kompis om artikeln häromdagen och vi konstaterade att vi båda har bittra dagboksanteckningar från högstadiet om att "hade en av killarna dragit det här skämtet hade alla skrattat". I vårt fall skrattade ingen, ingen uppskattade vårt utspel överhuvudtaget. Vi blev bara ännu mer retardstämplade.
Det är nog först de senaste åren som jag medvetet börjat uppfatta mig själv som rolig och vara stolt över min humor. Så sent som häromveckan sa en av mina killkompisar återigen att jag är den roligaste människa han vet. Jag älskar uppskattningen som jag får för min humor. Men oproblematisk undrar jag om den någonsin blir.

Fotnot: Nej, det här är alltså då inget fiskande efter komplimanger eller sätt att göra ner mig själv. Det här är bara ett offentligt slagsmål med mig själv, utifrån strukturer. Det är heller ingen heterosexuell praktik, för jag har minst lika svårt att vara stolt över min humor med tjejer som med killar.

Den fina, enhetliga svenskheten

Jag vaknade upp till den här artikeln om moderaternas förslag om svenskhetstest och kontrakt. Jag trodde att det var första april eller att jag fortfarande sov. Sedan skrattade jag trött. Sedan fastnade skrattet i halsen för det här är skrämmande på riktigt.

Låt oss bena ut vad som egentligen sägs i den här artikeln och i förslaget:

De som invandrar till Sverige ska skriva på ett kontrakt om att de känner till svenska lagar, regler och värderingar. Och om inte överenskommelsen följs kan det bli konsekvenser i form av att bidrag ses över.
Vad innebär svenska värderingar? Finns det värderingar som är enhetligt ”svenska”? Vad består i så fall dessa värderingar av? Kan man ens tala om kulturbundna värderingar? Har moderaternas arbetsgrupp ställt dessa frågor när de utarbetat förslaget? Tydligen inte.
Vad innebär det att bidrag dras in? Nähä, du visste inte att Sverige var ett jämställt land, sorry men nu rök bostadsbidraget. Varför ska asylsökande människor straffas för att moderaterna vill slå sig själva för bröstet i sin äckliga svenskhet som de inte ens fattar vad den innebär själva?

Det anser moderaternas partisekreterare Per Schlingmann efter att förslaget tagits fram av en arbetsgrupp inom partiet. Nästa helg ska moderaterna ta ställning till kontraktet på sitt framtidskonvent, rapporterar Sveriges Radios Ekot. "Det är viktigt när människor från olika kulturer samlas i samma land, att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige", säger Per Schlingmann till Ekot.
Jamen vad gäller i Sverige då? Jag borde nog också göra ett fucking svenskhetstest för jag fattar faktiskt inte vad det är som är så unikt och gäller i Sverige. Skulle svenskarna ens passera svenskhetstestet?
Förmodligen tänker Schlingmann att det här är ett bra integrationsförslag. Tänk om, tänk rätt för fan. Uppdelningen i ett vi och dom har sällan varit så tydligt i ett förslag från ett etablerat politiskt parti. Vi svenskar med gemensamma, sunda värderingar och dom, de som kommer in i vårt land, de främmande kulturerna som har underliga värderingar och som måste lära sig våra. Hela uttalandet stinker av smygrasistiska fördomar kring de där andra som kommer in i vårt fina, jämställda land och sunkar ner det med kvinnohat och bidragsmygel.

- Syftet är att vi ser till att överföra viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare.
Men exakt vad består dessa värderingar av?! De svenska värderingarna består till exempel uppenbarligen också av ojämlika löner, partnermisshandel, våldtäkter, friande våldtäktsdomar, lågt uttag av pappaledighet och sexuella trakasserier. Finns det med i svenskhetstestet?

Det ska inte vara något krav att skriva på kontraktet för att få asyl. Exakt hur kontraktet ska se ut och vilka som ska tvingas skriva på är oklart, men Schlingmann säger att de som kommer från andra EU-länder för att arbeta kanske inte ska behöva underteckna papperet.Nej, men vänta nu? Om inte invandrare från EU-länder ska behöva skriva under kan det ju inte handla om svenskhet. Eller räknar man med att en spanjor eller irländare ska känna till den där unika svenskheten med de fina värderingarna automatiskt? Kommer det automatiskt bara för att man tillhör ett EU-land?
Nej, förlåt, jag missuppfattade. Naturligtvis delar vi i Europa mer eller mindre samma värderingar. Det är ju inte dessa människor som behöver få pådyvlade vår fina svenskhet. De har ju redan fattat. De där andra, som kommer från, låt säga muslimska länder, är de som behöver förstå att vi faktiskt är snälla mot kvinnor och varandra. I Europa är vi ju så jämställda allihopa i en fin europeisk gemenskap. Det är ju inte EU-medlemmar som vi ska utestänga från det svenska samhället, det är de andra.

Med knappt två år kvar till valet, och höga siffror för Sverigedemokraterna redan nu, hade man hoppats att de etablerade partierna skulle ta tag i det här på allvar.
Att ta tag i integrationsfrågor och invandring på allvar innebär inte att man pratar om hur man ska få invandrare in i samhället, snacka tomt om mångfald och betona invandrares olikhetskompetens för att ge en positiv bild.
Att på riktigt prata om integration och kultur innebär att man suddar ut ordet invandrare. Att man istället börjar ifrågasätta vad den där svenska kulturen som vissa värnar så hårt om egentligen består av. Bena ut frågor rörande kulturbegreppet och olikhet och hitta en politiskt gångbar diskurs där det inte är så intressant att tala om vi och dom, det intressanta är en politik som fungerar för alla.
Mona Sahlin väljer mångfaldsretoriken. Toleranstalet om de ovärderliga invandrarnas olikhet och att stärka integrationen för dem. De är fortfarande de andra. Det är tråkigt och beklagligt.
Moderaterna väljer istället att gå Sverigedemokraterna fullständigt till mötes. De målar upp invandrarna som en problematisk, enhetlig grupp och slår ett slag för svenskheten. Det är inte tråkigt och beklagligt, det är skrämmande på riktigt.