Reflektioner kring kommentarer

Jag mår bra, jag är okej. På riktigt nu. Tack för alla kloka, varma kommentarer med både kramar, omtanke, ilska och reflektioner. Ni är helt amazing.
Jag svarar på lite av det som diskuterats i kommentarerna till förra inlägget såhär istället:

Jag tycker att det är intressant och lite underligt att så många kommenterar med ord om att jag är modig som vågar skriva om det som hände på spårvagnen, att jag är stark som lämnar ut det osv. Det värmer såklart, men för mig handlar det varken om mod eller att det lämnas ut någonting. Det hände en shitty grej, jag mådde dåligt av den dagen därpå, jag skriver om den. Varken mer eller mindre. Att inte skriva om det som hände eller diskutera det skulle innebära att det var privat.
Det här var inte privat. Det här handlade inte om mig. Det handlade om någonting som hände, jag var på fel plats vid fel tidpunkt, det påverkade mig men inte mer än så. Jag vägrar göra en sexuell kränkning till en privat issue att hymla med och inte riktigt vilja prata om. Det skulle vara att skuldbelägga mig själv om något. Det som hände hade ingenting med mig som människa att göra. Jag råkade bara befinna mig där och råka ut för det.
Precis som Niklas Hellgren så klokt skriver i sin kommentar: Men du måste försöka se det som en olyckshändelse som du inte kunde ha förutsett. Det ligger i olyckshändelsens natur att den är oförutsägbar, och därmed kan man heller inte gardera sig mot den.
Att jag skuldbelade mig själv för hur jag agerade och hur jag kände efteråt, samma natt och dagen därpå hör också till olyckans natur. Det är någonting i ens sårbarhet i ett sådant läge som får en att ifrågasätta sig själv och sin integritet, det är någonting med det skyddslösa som gör att skuldbeläggandet också riktas mot en själv. Intellektet och känslorna kolliderar. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde, det har vi alla gjort som råkat ut för sådana situationer och vi är så oerhört många. Jag hoppas och tror att de flesta av oss försonas med oss själva. Julia skriver: När kroppen utsätts för fysisk skada reagerar den med chock, den fördröjer reaktionen till senare. Detsamma kan gälla mentalt. Och det är väl precis just så som det är. Och som Isabelle skriver: men jag tror det är en inlärd reflex, att som tjej ska man be om ursäkt för sitt existerande snarare än att slå tillbaks. Jag tror, tyvärr, att det ligger någonting i det. Hur mycket man än försökt lära om när man blev äldre, ligger den där försiktigheten i ryggraden hos många av oss.
Gabriel skriver Det är hoppfullt, den styrkan och snabbheten du behandlar det här med, istället för att förtränga och gömma undan. Att du berättar om detta öppet utan skam. Du skriver att du hatar dig själv för att du inte efterlevde dina egna ideal, men det är en aktiv, reflekterande handling. Avgrundsvid skillnad mot att med skam förakta det man är.
Han har väldigt rätt i det. Det var aldrig ens en fråga om jag skulle skriva om det, det bara var så. Att sätta ord på skam är ett sätt att bearbeta den, man måste reflektera över den då.

Manu skriver om när han satt vid en tunnelbanestation och två naziskins kom fram och betedde sig hotfullt mot honom, utan att någon reagerade utan istället backade bakåt och tittade åt ett annat håll. Jag skulle verkligen inte jämföra det med kränkningen du fick uppleva, skriver han men jag vill ändå göra en jämförelse.
För jag tror att just andra människors brist på förmåga till ingripande gör någonting med oss, oavsett vilken form av kränkning man blir utsatt för. I en hotfull situation är man som ensam individ plötsligt oerhört medveten om sin egen sårbarhet och skyddslöshet. Oavsett vilken form av kränkning och situation det handlar om, tror jag att de många upplever just insikten om sin egen skyddslöshet som just det värsta. Att då märka att det skyddsnät man behöver, medmänniskorna omkring en som ska backa upp en i ens utsatta situation, sviker är också en kränkning. Det fuckar också upp ens tillit, i mitt fall mer än vad den ensamma förövaren lyckades med. De flesta har någon gång blivit utsatta för någon form av kränkning eller känt sig hotade. Likväl är det väldigt få som ingriper och vågar säga ifrån. Brist på tillit föder brist på tillit och allting blir bara en fördjävla spiral av räddhågset sköta-sig-själv-tänk.
Strax innan jag gick på spårvagnen hade jag gått fram till en ensam, gråtande tonårstjej som stod vid Vasaplatsen i fylleyran. Bara frågat henne om hon behövde hjälp och om hon ville att jag ringde någon. Därför kändes det extra förjävligt när bara en människa backade upp mig på spårvagnen en stund senare och det kändes förjävligt att se att ingen annan verkade vara intresserad av att ens höra efter om hon var okej.

Till sist: Nej, jag anser definitivt inte heller att den här mannens beteende kan ”försvaras” med alkohol, som exempelvis den anonyma kommentatorn som kallar sig min mor har skrivit (eh ja alltså, det är min mamma som har kommenterat). Självfallet är det ingen förmildrande omständighet, lika lite som det är det i våldtäktsfall (i förövarens fall, för den som blivit utsatt är det ju däremot snarare en fördömande omständighet). Men det är svårt att inte se alkoholens roll när man vandrat via Avenyn genom Vasastan och mötts av gråtande tonårstjejer, brölande gäng, slagsmål och polisens pikébussar. Det var inte en festkväll, med halvnyktra ögon var det ett fullständigt slagfält.
Jag vet att det jag skriver i mångt och mycket är alkoholromantiserande. Etiketten fylla är en av mina allra mest frekvent använda. Det betyder inte att jag inte ser problem med alkohol och romantiserandet av dito. Fuck no. Alkoholen får oss att släppa spärrarna och lösgöra kontrollen. Det är ju därför det är så roligt att dricka (och för att det är socialt, trevligt blabla, det här är inget debattinlägg om alkohol, jag försöker hålla mig kort). Men det är ju också därför den i många fall blir så förödande.
Det handlade inte om att han hade druckit, det är klart att det var ett maktutövande från hans sida och handlar om helt andra saker än att han var för full. Men jag tror likväl att han kanske haft den där spärren kvar, den som hindrade honom från att faktiskt göra någonting, om han hade varit nyktrare. Det botar inte sjukdomen, men jag hade gått symtomfri av spårvagnen.