30 augusti 2009

Mellanperioder

Jag har varit lite under isen det senaste.
Jag har satt mig vid datorn och bara krampat. Pendlat mellan att håglöst gå runt i lägenheten, gråta eller ha hjärtklappning och hyperventilera. Jag vet inte om svackan är över än. Det känns lite lättare nu.

Plötsligt, efter festivaler och Stockholmsbesök och jobba tio timmar om dagen, stannade livet av lite. Jag är inte så bra på att hantera det. Jag är väldigt dålig på mellanperioder. Som jag sa till pappa när han ringde på min födelsedag:
- Antingen är jag stressad för att jag har så mycket jobb eller så är jag mycket mer negativt stressad över att jag har för lite.
I mellanperioderna hinner allting ikapp mig. Intrycken ska reflekteras och bearbetas. Jag måste möta mig själv på ett sätt som jag inte gör när jag snurrar omkring mellan fester, möten och frilansjobb. Jag är väldigt dålig på att möta mig själv.
Så jag går i min lägenhet och känner mig fullständigt värdelös och osedd. Pendlar mellan gråtmild apati och fullständig olust inför samhället, debatter och diskussioner. Allting känns så onödigt. Så flyktigt. Jag läser och betraktar, men orkar inte delta.
Eller så kommer ångesten ikapp mig, antingen i dess milda form som inkluderar sömnlösa nätter av oro. Eller i dess starkare form då hjärtat slår så fort att jag överväger sjukvårdsupplysning, för tänk om det inte bara är ångest utan en riktig hjärtinfarkt den här gången.
Det är det aldrig. Inte än, åtminstone.

Och ändå. När jag blir intervjuad på fredagen svarar jag uppriktigt på den där sortens kortfrågor som är så svåra. Jag har inga problem att möta mig offentliga, officiella jag och prata om min bakgrund på den norrländska landsbygden, mitt romanprojekt, mina universitetsstudier och frilansjobb. Kortfrågor är mycket svårare.
- Vad gör dig lycklig?, undrar hon.
- Livet, svarar jag för inget annat svar kan jag ge.
Livet gör mig ledsen, ångestfylld, orolig, sorgsen och inte minst uttråkad. Livet, denna sörja av havregrynsgröt och räkningar, som ibland består mer av logistik och byråkrati än verbet leva. Ändå denna ständigt passionerade, dramatiska och ibland outhärdliga relation till livet som jag hyser. Jag blir lycklig av livet både på grund av och trots att jag tvingats in i en passionerad och dramatisk relation med det.
Jag älskar livet också när jag hyperventilerar och hjärtat slår så hårt att jag tror att jag ska dö, när jag tänker att den här natten överlever jag kanske inte. Jag älskar livet också när jag tror att min kärleksrelation är på väg att rämna och sitter ensam i min barndomskoja med en tom telefonlur i handen och alla känslor utanpå kroppen, gråter och slår knogarna blodiga mot stenar.
Jag älskar livet när jag dansar med älskade vänner och har bubbel i blodet och känner mig som fucking drottningen av världen.
Och allra mest älskar jag livet när jag accepterar mellanperioder, när ångesten långsamt klingar av, när jag hittar en annan ton att sjunga i ett tag. Inga dramatiska utspel, inga spännande möten, inga stora ord ens i mina texter. När jag ligger utsträckt och halvnaken i min älskades säng med en trave böcker och en spinnande katt på min mage. När livet tillåts vara precis så lite och exakt så mycket. Livet gör mig lycklig, också i sina minsta stunder.

29 augusti 2009

Center of attention, even when they're up against the wall

Jag och mitt älskade crew fixar gemensam födelsedagsfest och avskedsfest för vännen som ska till Amsterdam. Bjuder in folk från alla kretsar och hörn. Inleder kvällen strålande bara vi. Med prinsesstårta, likör, 300-kronorschampagne går vi igenom minnen från flera års vänskap och gemensamma utekvällar, intriger och relationer. Män som verkade så viktiga just den natten och som man knappt minns idag. Orosmoln som man bearbetade, som riskerade att knäcka en, men som idag inte längre spelar någon roll. Så jävla mycket har vi gått igenom tillsammans, jag och mina älskade. Så jävla mycket har de hela tiden betytt för mig, de första vännerna som jag på riktigt litat på i alla lägen.
Och sedan väller vänner in, jag öppnar min egen skumpa och får komplimanger för sotade ögon och ärmlös klänning, nyklippt kort hår och mitt i allt födelsedagspresent i form av ett antikvariatsexemplar av en Brögger-essäsamling. Dricker findricka i festivalplastglas och kramar om vänner som jag inte sett på alldeles för länge. Det snurrar alltmer omkring mig och plötsligt är lägenheten full av människor. Hamnar på balkongen med gammal vän, pratar gemensamma bekanta och skvallrar innan jag tar mig in till mer skumpa och plötsligt finns ett dansgolv med sprängda högtalare där jag och Gustav gör tafatta försök att styra upp ett dansgolv, som brukligt när han och jag är på samma fest.
Fling lägger armen om mig, frågar om det är konstig stämning mellan oss, men stereon har precis börjat dåna 50 Cent så jag bara dansar vidare och försöker övertyga henne om hans storhet. In genom dörren kommer expojkvän och vi kramar om varandra, jag blir utlovad present senare och jag efterfrågar Southern Comfort. Dansar vidare in i ett annat rum där jag fastnar med någon kompis fling som ska spela på ett bröllop och jag frågar om det är bröllopsmarchen som han ska spela, börjar nynna på vad jag tror är bröllopens themesong men han rättar mig för det är tydligen Imperiets themesong i Star Wars som jag sjunger på. Ramlar ut på balkongen precis när frugan pratar oralsex, jag skriker "slicka fitta, det kan jag! jag vill vara med och prata!".
Tumlar vidare mot dansgolvet igen där expojkvän och nuvarande pojkvän dansar till Kelis Trick me och jag ler i mjugg innan jag svarar i telefonen och övertygar gamla kollegor om att de alla ska komma till festen. Hamnar i en toalettkö där någon frågar om en gammal kärlek, om det känns jobbigt nu och så och jag bara tittar förvirrat på henne innan jag ramlar in på toaletten och sedan ut igen till en man som berömmer min hiphopplaylist och som jag sedan hamnar på dansgolvet och vevar arm med.
Så ringer gamla kollegor på dörren och dyker upp med ett stort fång plastblommor. Öppnar någon av skumpaflaskorna som jag fått i present, skålar i köket, presenterar folk för varandra och smiter sedan iväg igen till dansgolvet där älskade vän Erik står ensam och efterfrågar gubbrock. Vi sätter på Fulla för kärlekens skull med Eldkvarn, vår låt. Förra sommarens låt. Dansar ensamma och skrålar med, inlevelsefullt sjunger jag om att lämna den man älskar och dricka vin på Rörstrandsgatan, som om jag och Plura förstod varandra totalt.
Sedan lite Thunder Road innan jag ramlar vidare in i nästa rum där gamla kollegorna sitter. Får komplimanger och kärlek och snuskprat innan jag hamnar i köket med expojkvän och nuvarande pojkvän. Lämnar dem i ett relationssamtal och sätter mig intill fling. Pratar på riktigt innan jag plötsligt inte kan motstå hennes nacke och plötsligt hånglar vi och sedan skiljs vi åt igen och jag sitter på madrass i annat rum igen och blir omhållen av annat gammalt hångel som pratar om hur fin jag är innan jag slutligen ramlar ut i vardagsrummet igen.
Pratar kärlek med bästa vännen, expojkvän och pojkvän medan jag försiktigt fyllefingrar på hans skrev bakom mig och hans hand på min rumpa, innanför trosorna, intensivt smyghånglande när andra lämnar samtalet. Ramlar tillbaka till dansgolvet där någon börjar spela Kelis och någon annan säger att enda skillnaden mellan mig och Kelis är att jag har mindre bröst och vi dansar dansar dansar och det blir danståg till Carola genom den alltmer tömda lägenheten tills vi inte orkar mer och klockan hunnit bli tre på natten. Jag väcker däckad vän med en puss på kinden, får med henne ut och åker spårvagn ett helt gäng tills jag plötsligt på Redbergsplatsen mår så sanslöst illa och springer av. Gustav håller Brögger och plastblommor medan jag kräks bakom en Västtrafik-pelare. Ramlar hem till honom. Jag däckar och börjar sedan skrika och fäktas i sömnen. Vaknar av att han håller i mig hårt. Se på mig Elin, jag är här. Som jag älskar en nutid, som är en dåtid, som är alla tider. När jag får vara berusad och hysteriskt lycklig och yra omkring bland vänner, dans, samtal och kyssar. När jag har kvar de vänner som lärt känna mig på riktigt. När det finns en människa som kan ta allt det där och som väcker mig om natten med det som är på riktigt viktigt: Jag finns här.

28 augusti 2009

Idrottskroppar och tjejträning

Det fanns så oerhört mycket mer som jag ville skriva om gymkultur, idrott och genus. Men det som fick plats på 2800 tecken till dagens VK var följande:

I skuggan av löparundret Usain Bolt stod, under det nyligen avslutade VM i friidrott, en 18-årig sydafrikan. Caster Semenya, världens snabbaste kvinna på 800 meter, fick en annan respons än den manliga löparen. Fokuset kom snarare att ligga på hennes könstillhörighet än på hennes faktiska prestationer.

Jag är ingen elitidrottare. Däremot har jag hittat min fristad på gymmet. Jag rör mig mellan spinningsalar, danspass och gymets maskiner som om de vore ett andra hem. Den njutning som jag finner i idrottandet handlar till stor del om en annan upplevelse av min kropp. Inom gymets väggar är den varken kodad, tolkad eller könad. Den är bara min. Det är en form av avslappning att vara helt fokuserad på känslan av sin kropp, istället för tolkningar av den.

Trots det är varken idrotten, på elitnivå, eller gymet, på motionärsnivå, okönade platser. Tvärtom. Fastän kroppen tillåts prestera utanför normer och bara vara i sin fulla kraft i just motionerandet, är normerna sällan så starka som i idrottsmiljö.
Gymet, med dess maskiner och fria vikter, har på senare år genomgått en viss förändring. Från att ha varit en relativt ung, manlig arena är den nu mer uppblandad av såväl äldre som kvinnor. På samma vis har aerobicsalar, med dess dansinspirerande och gemensamma träningspass, varit en arena för kvinnor. Här har mindre skett.
Ett av de mest populära passen på mitt gym är ett styrketräningspass med skivstång i grupp. Dessa träningspass brukar besökas av både män och kvinnor som vill öva upp sin uthållighetsstyrka. De inleds med en kort uppvärmning i form av gympaliknande rörelser i ungefär fem minuter. Nyligen beslutades det att denna korta, men nödvändiga, uppvärmning ska tas bort. Många män hade klagat över att de tvingades utföra ”tjejträning” när det var meningen att man skulle styrketräna.

I boken Den skulpterade kroppen skriver Thomas Johansson, leg. psykolog och docent i sociologi, om gymkulturens genuskonstruktioner. Den visar tydligt hur gymet avgränsas av manligt/kvinnligt, tjejaktivitet/mansdominerat rum. Tydligt blir det också i de närintervjuer som han har gjort, hur stor roll kön fortfarande spelar. Det finns en stor skillnad i vilket ideal man ser upp till, i sin träning, beroende på vilket kön man har. Medan männen efterfrågar stora muskler och starka, resliga kroppar är den kvinnliga ambitionen oftast ett smalt ideal, samt små muskler.

Jag ser Caster Semyana och ser en fantastiskt snabb löpare. Jag känner min egen kropp när jag står med mina sexkilosvikter bredvid männen i gymmet. Könet är underordnat kroppens njutning i att få röra sig. Kroppen rör sig oberoende normer och genuskonstruktioner. Det är synd att den känslan inte uppnås, mer än på ett personligt plan.

26 augusti 2009

Heliga Admin i himmelen

Bland annat Joakim och Kajen har redan skrivit om Svenska Kyrkans digitala böner.
Jag tycker att det är smått fantastiskt. Det är så bra att det görs till ett fritt forum där vem som helst får komma till tals. Får tacka och uttrycka sina böner. Sedan ta del av andras böner och söka på de ord man vill.
Det här är precis vad kyrkan ska vara. Det här är precis vad internet ska vara. Ständiga möten och ett sätt att se varandra och bli sedd. Utan förbehåll eller restriktioner. Några korta sökningar på ord som "tröst" och "ångest" visar vilket behov som det finns. Kanske inte av att få böner uppfyllda, men att i alla fall få uttrycka dem. Uttrycka hur man känner och vad man vill, oavsett om man är troende eller inte.

Läs och skriv digitala böner här.

Fotnot: Inläggets titel är hämtat från en bön med inledningen "Heliga Admin i himmelen, ge mig tröst och ett snabbare bredband."

25 augusti 2009

Mer slackerkillar, fler duktiga tjejer

Jag ville utveckla det där inlägget om slackers och duktiga tjejer. Visste inte riktigt hur jag skulle formulera det på ett bra, rakt och kärnfullt sätt. Sedan skrev Ivar inlägget. Det här är en väldigt bra analys.

24 augusti 2009

För övrigt: Viktigaste läsningen just nu

Inatt när jag inte kunde sova och låg med hjärtklappning, 26 år imorgon-ångest och framtidsoro tänkte jag på Isabelle Ståhls inlägg. Jag tror inte heller på att vara så jävla tacksam, men jag har likaledes svårt att släppa tanken på att man kan kontrollera allt. Att jobb försvinner fast man varit bra på dem. Att man blir dumpad fast man gjort sig själv till oumbärlig och älskvärd. Att det i slutändan faktiskt inte bara handlar om en själv och ens ansträngningar, utan andra omständigheter också.
Gustav skriver så jävla bra om social fobi och jag hoppas att det blir startskottet för fler personliga inlägg om rädslor och nojor. Vi har ju alla dem, i någon utsträckning (se Gustavs klockrena jämförelse med ätstörningar/"normal" tjocknoja). Det vore väldigt fint om folk började skriva om dem.

Forskning kring sociala medier och Internetbaserad kommunikation sökes

Såhär, en månad innan ansökan till forskarutbildning ska vara inlämnad, är det naturligtvis helt bedrägligt att byta avhandlingsämne bara sådär. Naturligtvis är det just det som jag har gjort. Den kommande månaden kommer jag med största sannolikhet grotta in mig i ett nytt ämne och ett, delvis, nytt forskningsområde.
Eftersom det är ett ämne som en hel del av er känner till ber jag om er hjälp.
Ge mig alla tips ni har på forskning kring sociala medier och webb-baserad kommunikation. Allt är av intresse just nu, sålla får jag göra längre fram i processen. Tacksam för all hjälp jag kan få i nuläget!

23 augusti 2009

Att inte vika av med blicken

En lördagseftermiddag lyssnar jag i efterhand på Ann Heberleins sommarprat i P1 från den 16 juli. Det är en av de sista riktigt varma sommardagarna och jag sitter på min balkong med en vältrafikerad trottoar intill.
Det dröjer bara några minuter, en kort inledning, innan jag börjar gråta.
Solen värmer och jag vill inte gå in, trots att människor passerar mig. De som går förbi tittar på mig. Jag ser tillbaka. Genom tårdimmig syn, rakt in i ögonen. De viker av med sina blickar.

Vad är det i Ann Heberleins sommarprogram som berör? Egentligen samma sak som hon beskriver i boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i januari i år. Den brutalt ärliga beskrivningen av att leva med psykisk sjukdom. I programmet komprimerat och med en större utblick än i den dagboksbaserade romanen.
Ann Heberlein pratar mer än om sin egen sjukdom, hon talar om ett samhälle av psykisk ohälsa och oförmågan att fånga upp det. Om ensamheten i att må dåligt psykisk, trots vetskapen om att man inte är det.

Så många är vi ju ändå. Som drabbats av allt ifrån en psykisk sjukdom till en tillfällig kris. Vi har aldrig blivit lovade någon rosenträdgård att dansa i och så ter sig heller inte livet. Ändå förväntas det av oss, från den diagnostiserat sjuka till den som har tendenser till oro, att vi ska orka.
– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad.
Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.

De senaste åren har begreppet ”anställningsbarhet” blivit alltmer använt. Det handlar om vem som har kompetens och social förmåga nog på dagens arbetsmarknad. Vem som är värd att anställas. Som om en solidarisk grundregel om att alla människor är både arbetsföra och värda ett arbete har suddats ut, förpassats till marginalerna i policy-dokument där den med högst EQ och mest säljande leende är den som passar in.
Det farligaste är att vi anpassar oss. För att vi inte vågar tala om våra behov, när vi istället måste kämpa för att tillfredsställa arbetsmarknaden. För att vi inte kan tala om skörhet, oavsett hur starka vi faktiskt är i just de erfarenheterna. Det passar liksom inte riktigt in i de där policydokumenten.

Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom. Kanske är det så enkelt, och precis så svårt, som att någon gång våga sitta kvar fastän tårarna har börjat rinna. Att se andra i ögonen genom dimman av gråt. Att inte vika av med blicken.

Krönika publicerad på Borås Tidnings kultursida 14/8

21 augusti 2009

Juliagruppen: Pics and it DID happen



Lite samlad framgångsångest i en hotellsvit

Efter Juliagruppens seminarium och en helt fantastisk kväll och natt med datalove och underbara människor beger jag mig till ett hotell för att intervjua Markus Krunegård.
Det mesta av intervjun får ni läsa i oktobernumret av Rocky, men det finns framförallt en del av intervjun som biter sig kvar.
Vi pratar om förutsättandet att varje jobb man gör ska vara det sista. Att man är så förbannat tacksam och ödmjuk inför sin situation och dessutom relativt förvirrad av den att man ständigt förutsätter att den när som helst ska ta slut.
– Du fattar vad jag menar, du är ju frilansskribent, säger Krunegård och jag fattar precis vad han menar.

Det här giget kommer att vara det sista. Det här frilansjobbet kommer att vara det sista. Den här skivan kommer ingen att lyssna på. Den här sidekicktimmen är min sista på Sveriges Radio.
En sorts blandning mellan tacksamhet över att man gör det man gör och att folk gillar det och en panisk rädsla över att det ska ta slut. Det första kanske nyttigt, det andra oerhört jobbigt, men hur skiljer man dem åt?

Inte för att det var sedan jag började mediagegga som den här rädslan uppstod. Den har jag alltid levt med. Inte minst på en arbetsmarknad, där alla mina jobb har varit visstidsanställningar i bästa fall men oftast behovsbaserade. Varje dag gå från jobbet och undra om det var ens sista dag där. Göra sitt yttersta, vara livrädd för att inte göra sitt yttersta för tänk om de inte vill ha mig då. Varje dag göra sig så förbannat oumbärlig som man bara kan. Ångesten när man faktiskt har en dålig dag och i nuläget när man gör en dålig intervju, när man skriver en halvdan text, när man inte varit så bra som man kan i radion. Helvete, nu är det över. Nu har jag visat ett sämre jag än mitt allra yttersta. Nu är det kört.

- Gör det en inte oerhört stressad att hela tiden leva med någon slags tanke att varje sak man gör i sin kreativa karriär kommer att vara den sista?, undrar jag fastän jag redan har mitt eget svar på den frågan.
I hela mitt liv har jag gjort mig själv oumbärlig. I jobb, i studier och i alla former av relationer. Mitt ansvarstagande är ett led i ett mönster att ständigt försöka vara någon man inte kan göra sig av med. Jag är bäst, jag är jävligt duktig, jag anpassar mig själv tills andra behöver mig.
Som om man kan rå på sin situation. Antalet sidekicktimmar kommer att skäras ner markant under hösten och det finns inget som jag har gjort som har kunnat förändra det. Precis som jag inte kunde hjälpa när Sahlgrenska fick anställningsstopp och jag var tvungen att gå eller ett annat jobb hade en nedgång i kunder och inte behövde mig längre.
– Kanske är det stressigt, men det handlar nog mest om förhållningssätt, säger Krunegård.
- Mindre rädsla? svarar jag.
- Och mer tacksamhet, säger han.

18 augusti 2009

Ett meddelande i farten

Jag är dålig på att svara på kommentarer numera. Men både kommentarerna till Våldtäkt/offer och Duktiga tjejer och slackermän förtjänar uppmärksamhet. Framförallt min mammas och Eric Roséns kommentarer på det sistnämnda förtjänar egentligen flera långa utvecklande inlägg.
Inte minst skulle jag vilja skriva något privat, men undvikande av kärlekstramsigt, om den där biten av ansvar som jag däremot inte klarar av. Den där om att våga prata i relationer och kommunicera hur man känner. Och hur personen jag är med just nu är en sådan jävla klippa på just den biten, hur mycket ansvar han tar varje gång jag undviker och försöker slå mig ur den här känslomässiga bundenheten. Hur han istället kämpar och säger "no deal! nu pratar vi" och väntar tålmodigt medan jag vrider på mig i nojiga plågor och undrar om jag inte kan få göra en powerpoint-presentation för att redovisa vad jag känner, istället för att tala om det.

Jag åker till Stockholm på jobb och för Juliagruppens seminarium.
Sedan fortsätter vi.

16 augusti 2009

Nobody can hold us down

Jaha, här har man ramlat omkring i Slottsskogen i dagarna tre och innan dess jobbat alldeles för mycket och bara uppfattat lite hintar på Twitter om vad en viss åklagare sagt. I min blogroll hittar ni enmassa läsvärda inlägg på ämnet. Samtidigt pågår diskussionen kring Katrin Zytomierska och Marie Plosjö och inte minst verkar diverse bloggbrudars kommentarsfält vara fyllda av bitterballar och kvinnohat just nu. Helena Bergman, Isabelle Ståhl och Isobel H-K till exempel.
Framförallt verkar bitterballarnas konspirationsteori om den feministiska sammansvärjningen om att hålla varandras rygg och hålla med varandra i alla lägen, ha blomstrat ut i kommentarsfälten. Kommenteraren Thomas går exempelvis hårt åt både Isabelle Ståhl och Lisa Magnusson i Isobels kommentarsfält och påpekar hur jävla mycket polare vi media/bloggbrudar alla verkar vara.
Det är intressant, och på många sätt ganska roande, det här med bitterballarnas ständiga underdogpositionering och frekventa rädsla för den feministiska konspirationen. I Thomas värld kanske jag, Isobel, Julia Skott, Hanna Fridén, Lisa Magnusson, Isabelle Ståhl och Helena Bergman inte gör annat än ses över några mediacocktails och prata ihop oss i vårt gemensamma manshat och pusha varandra till krönikörsplatser (vilket i och för sig låter som ett drömscenario, om vi nu inte alla hade en heltidsvardag att ägna oss åt också).

Nu har jag inte träffat alla jag läser och ännu mindre druckit cocktails och gjort upp feministiska världsövertagarplaner med dem. Jag tycker föga lika i alla frågor som ovanstående brudar. Jag och en av mina absoluta hjältinnor Soraya håller inte med varandra om allt. Jag och Anna Svensson har aldrig diskuterat, men skulle säkert hitta en massa skiljelinjer att debattera mot varandra i. Jag håller inte med Julia Skott i hennes kritik av Deeped och min kritik mot Lisa Magnussons Tuva Novotny-artikel dinns ju väl dokumenterad. Som några exempel.

Men däremot vet jag att det fanns en tjej som var jag som för lite mer än ett år sedan var fullständigt livrädd. För mediageggan, för offentlighet, för att skriva och säga vad jag ville och för vad folk skulle tycka om mig. Jag grät av hatmail, jag tog åt mig av all kritik – även den minst konstruktiva av typen ”jävla feministhora”. Mest av allt var jag skitskraj för om min förkärlek för att prata sex, för att vara dirty och skriva om mitt sexliv och mina fyllor skulle förstöra all form av intellektuell och tänkande legitimitet som jag hade kunnat tänkas ha. Jag blev ju varnad för det en massa gånger, företrädelsevis av män.
Nu får du bestämma dig. Ska du vara utlämnande eller rationell. Ska du vara slampa eller intellektuell.
Jag ville bara vara allt.
Jag ville kunna vara jag. Jag ville kunna vara råargumenterande, skitsmart, rolig, snuskig, barnslig, slampig och allt det andra som jag är utan att få annat än konstruktiv kritik.
Lite mer än ett år senare är jag väldigt sällan rädd längre. Jag raderar osakliga kommentarer, jag suckar åt stalkermäns mail, jag diskuterar och jag vägrar ge upp. När jag krisar, och det gör jag för jämnan, har jag en backup.

Det är tack vare alla ovanstående och länkade kvinnor, samt ett flertal onämnda men inte glömda, som jag orkar ha den styrkan. För att de vågar. För att de är smarta, argumenterande, ibland kontroversiella, men så jävla modiga.
Det är ingen feministisk konspiration och jag tror inte på systerskap som princip eller att boosta andra bara på grund av deras kön. Men jag vet att det finns en jävla massa kvinnor som också sitter och raderar de där hatkommentarerna eller underliga mailen, som ständigt blir ifrågasatta varför de ska ha den plats som de uppnått, som också försöker få vara allt.
Tack vare dem försöker jag inte passa in i den där trånga mallen, jag försöker istället att spräcka sömmarna.
Jag håller aldrig med dem av princip, jag diskuterar mer än gärna våra olika åsikter. Men när kritiken växer i min inkorg, när jag börjar ifrågasätta mig själv eller behöver inspiration är det dem som jag tänker på. Tack underbara ni. Den här är till er.



13 augusti 2009

Mitt liv som Maud Olofsson

Idag skriver jag om landsbygdsexotisering och stad/glesbygdsuppdelning i VK Kultur.

11 augusti 2009

Pepp och hets

Sista Brunchrapporten-veckan för denna sommaren och jag håller låda med Henrik Torehammar varje dag 11-13. Däremellan har jag en ungefär lika stressig vecka som den förra.
Lite bloggat, mycket gjort.
Ni lyssnar på mig i radio och läser mina texter vad det lider.
Och glöm för all del inte att fortsätta besvara frågan. Min läsarstatistik vittnar om att det är många som inte gjort det än.

9 augusti 2009

Duktiga flickor och struliga slackermän

Det är en fråga som väcks under sommaren, i olika diskussioner med bekanta och företrädelsevis kvinnor.
Det är en fråga som väcks på ett privat plan, när jag återigen börjar syna mina egna mönster.
Det är det där med duktiga flickor och slackiga män.

Mitt relationsmönster gällande just män följer en ganska tydlig linje. Jag faller obönhörligen för struliga slackers. Det handlar om uteblivna kurspoäng, svårigheter att ta tag i saker som jobbansökningar och annat formellt, no cash på kontot, förkärlek för alkohol och lite allmänna problem med känslolivet.
Varav jag naturligtvis själv skulle kunna skriva under på de två sistnämnda, men i relationerna med sådana män händer någonting. Jag blir så jävla duktig.
Som om jag inte var duktig redan från början. Som om jag inte älskar när de struliga slackermännen kommer in i mitt liv av träningstider, kaloritabeller, strukturscheman, ambitioner och högsta betyg och slänger sig ner på min soffa med en pizza och säger att de har slut på pengar men det ordnar sig nog. Som om jag inte älskar hur hela mitt ordnade liv av kontroll, ambitioner och framgångshets får ett annat ljus och splittras upp lite när jag helt plötsligt äter pizza och knullar istället för att söka en extrakurs och ta en till träningstid.
Klart jag älskar det.
Men ännu mer älskar jag duktigheten.
Det finns ett äckligt bekräftelsestillande i att vara den duktiga. Den som ordnar saker, som är en damage control, som fixar och som bjuder. Om jag la ihop all energi som jag lagt på att försöka ordna saker åt pojkvänner skulle jag komma upp i en hel sommars heltidsvikariat. Om jag la ihop summan för all mat, alla resor, all alkohol eller pengar som jag bjudit på skulle det räcka till ett par nätter på lyxhotell.
Ännu mer bekräftande är det när ännu en av dessa struliga, ofta players, ler mot mig och säger samma sak som de brukar säga: ”Med dig vågar jag vara ärlig. Du är så hård och lyssnande på samma gång.”
De tjejer som jag har dejtat de senaste åren har varit av samma ambitiösa sort som jag. Blivande diplomater och psykologer, reklamare med höga löner, extrakurser och skitbra betyg. Ständiga nojor för att inte duga, stressade och framgångshetsande. Jag skulle önska att jag hade tyckt mer om att mötas i det. Istället har jag känt mig frustrerad över att vara i en relation där jag inte automatiskt blir den duktiga.

Så ser jag mig omkring och upptäcker samma mönster hos många andra. Skitduktiga, råambitiösa medelklassbrudar med universitetspoäng från bra utbildningar, extrajobb som är drivna till tusen med män som har efterhalkande uppsatser, strul med CSN, svårigheter att få jobb och inga pengar.
För en del kanske det stannar vid den där första känslan av förkärlek för att få sin struktur uppriven. Opposites attract och lära av varandra. Kanske älskar man också duktigheten.
Jag känner många singeltjejer som, liksom jag, festat fyra dagar i veckan och kedjerökt. När man blir tillsammans med en slackerman börjar man helt plötsligt påtala hans alkoholkonsumtion, lägger om sina vanor och klagar på hans rökning.
Själv var jag en nitisk pedant så länge jag hade sambo för att sedan gå över till att inneha äckligaste ungkvinnslyan i stan. Det fanns liksom ingen annan där att vara duktig inför.

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.
Vi har jämställda pojkvänner som diskar och tar halva hushållet, som självklart backar upp oss i vår karriärsträvan och hejar på oss. Jag är så fantastiskt glad över att vara med någon som ständigt och outtröttligt backar upp mig, lyssnar på mig, diskuterar med mig och hjälper mig framåt.
Men med alla relationsmönster som påvisar duktig tjej som tar lite för mycket ansvar för sin slackerpojkvän är det svårt att ändå inte se den där jämställda bilden krackelera.
Stämmer bilden är det lika mycket ett problem för båda könen.

På ett privat plan är det här inlägget mest en uppgörelse med mig själv. När jag nyligen stannade upp mig själv i den här relationen såg jag hur jag återigen trillat ner i fällan. Hur mycket gränser jag hade satt upp för mig själv i början som sedan fallit. Några fallna gränser var av godo, men några av ondo smög sig in och så svårt är det ju att skilja dem åt.
– När någon kommer dig riktigt nära börjar du ta för mycket ansvar för den personen och dens handlingar, sa min kloka expojkvän och kom åt någonting som jag inte har kunnat formulera för mig själv.
Med ett avstannat förhållande i dåvarande kris kunde jag på riktigt skärskåda hur mycket av min tankevärld som kommit att handla om honom. Inte på det där sättet som är rätt givet när man älskar någon och lever nära personen. Mina tankar rörde sig nästan uteslutande om oro och försök att ordna för honom. På samma sätt som i tidigare relationer hade jag konstant ont i magen för hans ekonomi, hans jobbsökande, hans exflickvänner, hans skrivande och allt annat.
Jag försökte komma på lösningar på hans problem, smsade av oro för att han var för full för att ta sig hem eller låg med någon tjej som han sårat och som han därför skulle såra igen om han låg med.
Jag hade erbjudit honom pengar, biljetter, ett rum i hans lägenhet och ville hela tiden bjuda på saker. Jag tjatade på honom om att dricka mindre, om att göra mer, söka mer jobb, har du hört av dig till den eller den? Inte minst försökte jag reda ut hans känsloliv, som jag ju oavhängigt är beroende av i läget när vi har en relation, men som inte är mitt att lösa.
Det som känts som en härlig känsla av att vara den som kunde hala fram kontokortet i baren och säga ”jag bjuder baby”, trots att jag knappast har en särskilt mycket bättre ekonomi, och vara den oh so fucking förstående flickvännen i alla trassliga lägen byttes ut mot en fadd känsla när jag insåg att jag var där igen.
Jag hade självmant tagit på mig ansvaret för en annans liv. En vuxen människa. Jag hade återigen tagit till mig lite väl mycket av det där man blir indoktrinerad med: Kärleken är att ge, kärleken ska vara självuppoffrande, i tvåsamheten delar man allt.
Om jag har ett äpple är det naturligt att jag delar det med dig, såklart jag gör, baby och jag delar allt och jag blir en damage control mot allt strul som omgärdar dig för nu är jag in this together with you.
Så låg jag där i badkaret, ensam, en fredagkväll med avstängd mobiltelefon och honom många mil borta. Kände igen mina egna konturer, allt som varit mitt. All min älskade egentid, mina prioriteringar, känslan av att sätta mig själv och mina behov i centrum igen. Jag saknade det så att jag grät.

Jag vill så förtvivlat hitta en väg ut ur det här, på ett generellt och ett oerhört privat plan.
Det här är på inget sätt en text som ger några svar eller ens försöker belysa ett problem som jag är säker på existerar på samhällelig nivå, jag har bara sett tecken i min omgivning på det.
Det här är mest ett försök till diskussion från hon som inte tror på tvåsamhetens heliga, oskrivna regel om att hålla problemen inom relationen.

8 augusti 2009

Hårda konfekter

Här är min Madonnatext i dagens Expressen.

Här kan man läsa mitt Madonna-blogginlägg från förra våren, som också är det närmaste jag kommer att skriva om barndomsporr vilket många andra bra bloggare gjort den senaste tiden.

Här skriver Jon också om Erotica/Sex och den effekt det hade på en tolvåring fast i en håla.

Här finns hela den klassiska boken Sex att läsa. Finns även för nedladdning, om man inte hosta upp ca 2000 kr på Tradera för den. Den är så jävla värd att läsa fortfarande. Indiequeerporr när det är som bäst. Isabella Rosselini i manliga omhändertagande poser, s/m-scener och trekanter är bara några highlights. De små textstycken om upptäckten av onani och relationen till den egna fittan är också läsvärda. Det här är ett klassiskt stycke queerfeminism. Missa inte bokens slutcitat: A lot of people are afraid to say that they want. That's why they don't get what they want.

Slutligen ett youtubeklipp. Justify my love-videon i den långa William Orbit-remixen eller Saker som händer när man smeker sig själv på insidan av låret i en hotellkorridor. Åtminstone om man är Madonna. (Eventuellt måste man logga in för att kunna se den på grund av 18-årsgräns. Det är värt det.)



7 augusti 2009

Express yourself, don't repress yourself

Till morgondagens Expressen har jag skrivit en artikel om Madonna, feminismen och queerteorin. Att få plats med allt jag vill säga om Madonna på 4000 tecken är helt omöjligt när hon är den enskilda artist och person som har betytt mest för mig i över 15 års tid.
Därför blir det lite extraskrivet här i bloggen.
Till exempel lyckades jag inte peta in någonting om Human Nature, från Bedtime Stories-skivan, i texten. Detta trots att det är en av de låtar som verkligen manifesterar allt Madonna står för i min värld och varför hon är en av de viktigaste feministiska stjärnorna som vi har.

Human Nature är en uppgörelse med både en enskild man, men också – på ett större plan – hela samhället.
Genom hela låten återanvänds den gamla manifesterande raden Express yourself, denna gång med tillägget don’t repress yourself. Sedan följer en förbannad och klarsynt uppgörelse om att inte få tala öppet, säga vad man tycker, vara sig själv. Madonna visste inte att hon varken var tillåten att prata om vad hon kände för eller tala om sex.
Texten verkar på två plan. Dels känner jag igen mig i den personliga texten, skriven till någon. Förmodligen finns det många som varit i den där relationen där man ska passa in i en roll, där man är för mycket, där man försöker leva upp till att vara Flickvännen.
På det andra planet är texten också en påminnelse om krav och hur snäva ramarna är, framförallt för en kvinna. Inte säga vad som helst, inte vara för dirty, inte ta för mycket plats.
Framförallt inte vara mänsklig.
I’m not sorry. It’s human nature, konstaterat Madonna och det är världens viktigaste påminnelse till mig varje gång jag får ångest över att jag tar för mycket plats och är too much. Bryta mot reglerna man inte ens vet om existerar, som Madonna konstaterar.
I’m not your bitch, don’t hang your shit on me, säger Madonna och det är lika mycket ett vasst budskap till män som honom hon sjunger om, som till ett helt samhälle som fortfarande inte kan hantera kvinnor som tar för mycket plats och säger vad de tycker.
Would it sound better if I was a man?, viskar Madonna bittert och skrevar mot kameran i lackklädsel.

Tydligen har låten spelats under Sticky and Sweet tour. Jag kommer dö av lycka om jag får höra det här på söndag:


6 augusti 2009

Jag visar min, du visar din

Det slår mig att jag har haft den här bloggen sedan 2005, i olika skepnader. Vardagsblogg, anonym känsloblogg och vad den nu är nu (ung frilansande journalist-blogg?). Jag har läsarstatistik, jag träffar rätt ofta folk som läser bloggen men ändå har jag aldrig ställt frågan: Vilka är ni egentligen?

Så nu gör jag en Julia från häromdagen och ställer ungefär samma frågor som hon gjorde.
Vem är du? Hur hittade du hit? Hur länge har du läst? Vad är bäst/sämst?

Oroväckande olika associationer

Jag och Gustav satt och frukostpratade och jag nämnde något om att jag köpt hundra frimärken häromdagen och hur underligt sådant är. Alltså, att köpa extremt stora mängder av någonting. Jag storhandlar aldrig, jag är ju ett ensamhushåll. Jag storshoppar aldrig heller. Jag köper helt enkelt aldrig någonting i stora volymer, förutom just den sortens kontorsmaterial som jag köper in på företaget.
Till exempel hundra frimärken.
– När och varför köper man hundra frimärken på en och samma gång om man inte har ett företag? säger jag och börjar i samma stund tänka på inbjudningar till ett stort och romantiskt bröllop där alla får en vacker, personlig pappersinbjudan skickad till sig och kyrkan är full av hundra människor.
- Man kanske stalkar en tjej och behöver hundra brev att lägga bajs i och skicka till henne, säger Gustav.
Man tänker ju olika om relationer, det gör man.

5 augusti 2009

Föreläsningar

Den här veckan jobbar jag en del med att boka in föreläsningar och göra utskick.
Vill du eller vet du någon arbetsplats, skola, bibliotek, förening eller liknande som kan tänkas vara intresserade av en föreläsning om ätstörningar och självskadebeteende? Maila mig för mer info på elin.grelsson@gmail.com .

Ur föreläsningsutskicket:

Skribenten och debattören Elin Grelsson välkomnar er till en föreläsning om unga kvinnor med självskadebeteende. Med avstamp i sin egen tonårstid, med självskadebeteende och anorexia, berättar hon personligt om självdestruktivitetens mekanismer.

De grundläggande frågeställningar som föreläsningen vill ge svar på är:
Varför skadar, främst unga kvinnor, sig själva?
Hur ser den politiska och mediala bilden av den självdestruktiva unga kvinnan ut?
Vad kan man göra för att förhindra och förebygga problemen? Som personal i skola och sjukvård, som anhörig eller annan vuxen?

Föreläsningen ges även riktad till ungdomar på högstadiet och gymnasiet. Här belyses frågeställningar som:
Varför skadar man sig själv?
Vilka risktecken finns?
Var får man hjälp?
Hur hjälper man en kompis som skadar sig själv eller lider av ätstörningar?


4 augusti 2009

Hetskräkas

Idag är en sån dag då jag har väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas någon som är smartare, snyggare, roligare, mer välläst, mer framgångsrik, yngre, tuffare och mer beläst än en än själv.
Jag har också väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas folk som inte gillar en och - faktiskt mycket värre - tycker att man är rätt menlös och betydelselös. Jag kräks lite på de insikterna, eftersom de faktiskt på inget sätt stimulerar vare sig självkänsla eller kreativitet.

Det enda sättet att överleva med de insikterna är att fortsätta hetsjobba. Så det gör jag.

1 augusti 2009

Min mamma fyller år idag


Den bästa födelsedagspresenten som jag fått i hela mitt liv var det brev som jag fick av min mamma på min 20-årsdag. Det var ett par dagar innan jag skulle bryta upp från Jämtland och flytta ner till Göteborg.
Jag fick ett födelsedagsbrev fyllt av kärlek och minnen. Ett brev som inte värjde för det svåra och svarta, såsom min mamma aldrig gjort. Men som heller inte var gravallvarligt utan fullt av skratt, såsom min mamma är.
Det brevet, som avslutades med ett ”jag älskar dig”, blev början på en ny slags relation med min mamma. En nära vuxenrelation av samtal, brev och kärlek.
Som bestod av drinkar i baren på Bokmässan, där mamma skröt för okända kvinnor om hennes skribentdotter som skulle ta kultur-Sverige med storm och jag rodnade och skämdes. Gråtsamtal på söndagskvällar, när jag var nybliven singel och undrade varför ingen ville ligga med mig och varför jag var så dålig på att vara slampa.
Karriärcoachande som lett till mammas kommentarsnick ”managermamman”, som fått mig att jämföra henne med Britney Spears karriärmorsa och som hjälpt mig på vägen i såväl steget att våga vara egenföretagare som att ha en osäker frilanstillvaro.
Samtal om relationer och jämlikhet ur två generationers olika perspektiv, på en både individuell och strukturell nivå.
Delade snusdosor och fniss på släktmiddagar, delad gråt och sorg på morfars begravning och dålig humor under sena nätter i sommarstugan.
Långa brev på färgglada papper med inklistrade internskämt-bilder på Jan Guillou och Du vet väl om att du är värdefull-citat.

Min klokaste, starkaste mamma som jag, med stolthet, blir alltmer lik för varje dag. Det kreativa, osäkra livet; som jag på högstadiet brukade skämmas när folk frågade vad min mamma jobbade med och jag inte kunde ge ett enkelt svar utan istället räknade upp såväl student, konstnär, författare, egenföretagare, föreläsare och allt det andra.
Numera är det med stolthet som jag räknar upp alla hennes olika sysselsättningar och spår. Hon är mitt bevis på att det finns många sätt att vara vuxen och leva på.
Att man får förverkliga sina drömmar, oavsett ålder.

Grattis mamma!
Jag älskar dig.