30 september 2009

Klokaste

Någon gång vill jag träffa Niklas Hellgren och sitta och diskutera med honom i så många timmar att vi glömmer vad klockan var när vi började. Jag vill höra honom blanda privat och teoretiskt, såsom få behärskar så lysande som Niklas. Jag vill insupa hans klokheter, nicka och le.
Helst av allt skulle jag vilja ha honom som terapeut, både för mig själv och som relationsterapeut.

Tills dess nöjer jag mig med det här inlägget.

28 september 2009

Det smutsigas existensberättigande

En av de saker, som frekvent kom upp som samtalsämne under helgen, var relationer. Folk frågade om min relation, om monogami och öppenhet. Ibland bara nyfiket, ibland med någon slags frågeställning.
Som om jag vet någonting om känslor och relationer. Det känns ironiskt varje gång någon ber mig om råd och jag svarar något hjälpligt klokt, samtidigt som jag konstant sedan i januari befunnit mig i ett emotionellt omvälvande kaosflöde med motstridiga känslor. Det känns ironiskt varje gång någon påpekar hur lyckliga vi verkar, när väldigt få vet någonting om det ofta plågsamt stormiga första halvåret och riktigt djupa kriser.
Samtidigt som få ska veta om det, det tillhör mitt privata, precis som våra gränser bara är våra och möjligen eventuellt andras inblandade.

Jag definierar mig som monogam numera, helt enkelt för att jag lärt mig mycket det senaste året om hur svårt det är att göra något annat.
Det var tärande och inte på något sätt värt det att stå på de där barrikaderna. Det var fruktansvärt plågsamt att bli mer av ett konceptpar av polygami, dirty talk och ett intresse i sexualpolitiska frågor än två självständiga individer med en privat relation.
Det var extremt svårt för mig när jag insåg att jag just då behövde monogami, svälja stoltheten och erkänna att alla mina relationsanarkistiska tankar nu hade ersatts av ett önskemål om att vara exklusiva med varandra och mötas av en rad ”hate to say I told you so” från dem som varit kritiska till relationsprojektet från början.
Jag varken vill eller tänker vara förespråkare av någon slags relationsmodell. När det kommer till just det har jag insett mitt nederlag, att för en gångs skull tvingas skilja det privata och det politiska/teoretiska och låta dem vara fristående från varandra. Jag har gjort så många ofrivilliga politiska statements av mitt relationsliv tidigare och jag orkar inte göra det igen.
Jag befinner mig bara mestadels i ett kaotiskt flöde av att ömsom vara giftassugen, ömsom vilja lägga hela relationen i en malpåse på obestämd framtid, ömsom vilja hångla med alla och vara förälskad i halva min bekantskapskrets och ömsom vara svartsjuk.

Men en tanke som slagit mig det senaste är svartsjukans funktion, eller snarare dess legitimering och lösningspåföljder. Jag är mestadels allergisk mot quick fixes och lyckohets och gällande just svartsjuka finns det ett solklart lösningsorienterat förhållningssätt till känslan. Är du svartsjuk är något fel i relationen, så länge du inte är sådär klädsamt och gulligt svartsjuk på exempelvis ett ex. Den klädsamma svartsjukan faller inom ramen för det normala känslobeteendet, snarare är det brist på svartsjuka som är mer onormalt i så fall. Man förväntas då ta personen för given, ha problem med sitt känsloliv eller dylikt. Den icke-klädsamma, rasande svartsjukan beror på en brist och måste lösas. Antingen handlar det om en dålig relation, dålig självkänsla eller en jävligt kass partner.

Jag har en fallenhet för svartsjuka. Jag hyser en hatkärlek till den. I mig finns ingen klädsam svartsjuka. Jag blir aldrig lite gulligt undrande. Antingen bryr jag mig inte alls eller rentav gläds åt det ex som gått vidare, den trevliga exflickvän som jag gärna blir vän med eller vilket snyggt hångel som min nuvarande hittat. Det är i sig onormalt.
Eller så blir jag rasande och galen, manisk och går ner mig i känslan. Det svartnar för ögonen och jag slutar andas, jag hamnar i dåliga känslomässiga spiraler där jag hänger mig fullständigt åt att tänka på alla varierande ställningar som mitt ex och hans nya ligger i eller hur mycket lättare andra tjejer måste ha haft att komma, jämfört med mig som min pojkvän ligger med nu. Jag facebookstalkar, googlar och plågar mig själv med bilder.

Många har gett sina lösningar på mina återkommande svartsjukeanfall. Det handlar ofta om tillit och självkänsla och där finns en poäng. Jag säger inte att svartsjukan inte kan vara en reaktion på att någonting faktiskt är fel gällande tillit och kommunikation i en nuvarande relation. Ibland är just den känsloreaktionen en varning.
Väldigt många kommer också med monogami-lösningen. Att jag väl faktiskt får ge upp friheten i relationen, till förmån för att slippa de där anfallen. Som om friheten går att kvitta mot trygghet och ångestdämpande. Jag vill ju ha trygghet och frihet på samma gång, varför skulle jag nöja mig med mindre?

Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.

En av de få gånger som jag har vågat uttrycka min återkommande ångest kring att äta mat, som jag inte själv har lagat, var för några år sedan i sällskap med min pappa. Jag hade kommit ur ätstörningarna, men fick fortfarande den där sortens känslomässiga bakslag som jag upplever med jämna mellanrum, men inte orkar prata om. Människor blir obekväma, människor blir oroade, människor vill framförallt hitta en lösning genom att påpeka att jag ju är smal, att det inte spelar någon roll eller föreslå en promenad. Jag håller hellre tyst än sätter andra i en position där de måste komma på en lösning, på samma sätt som jag helst inte pratar om min svartsjuka för att jag heller inte söker någon lösning där.
Jag och pappa pratade inte så mycket om det under mina ätstörningsår, men efter en middag av gräddrik mat och flera glas vin kunde jag inte hålla tyst.
- Nu känns det som om kroppen sväller, sa jag, som om jag är jättetjock. Det kryper i kroppen på mig, jag vill bara få ur mig det.
Pappa såg på mig lugnt med sina blå ögon.
- Stanna i den känslan, fly inte.
Så satt vi där vid matbordet, jag och pappa. Jag gick ingen promenad, jag bokade inga träningstider, jag ställde mig inte på vågen eller surfade bantningstips. Jag gjorde ingenting av det som jag brukar använda för att trigga eller dämpa den känslomässiga reaktionen.
Det gick över.
På samma sätt som jag har en mindre klädsam ångest efter att ha ätit, som går utanför det normativt kvinnliga beteendet av att beklaga sig över vikt, tacka nej till efterrätt eller prata om kalorier och kompensationsträning, är också min svartsjuka mindre klädsam.
Jag önskar att också de känslorna fick ta plats, utan lösningar eller flykt. Att det inte vore så förbannat svårt att ens uttala dem. För varje gång jag vågar säga ”nu är jag svartsjuk” eller ”nu har jag inte tränat på några dagar och mår dåligt över det” minskar känslornas makt. Även det som går utanför det klädsamma, det normala, det som faktiskt bara är fult och jävligt osmickrande måste få existera. Man måste få uttala känslan och tillåta sig själv att stanna i den.
Jag vill varken ha lösningar eller råd kring mina känslor. Jag vill bara ge dem existensrätt. Det är ett mycket bättre sätt att lösa dem på än att vare sig fly eller gå ner sig i dem. De är inte så jävla farliga. Man behöver inte lösa varje negativ känsla som kommer upp, då kommer vi ju faktiskt inte ägna vårt liv åt att göra annat.

Fotnot: Eftersom inlägget initialt handlade om min oförmåga att ge råd kring relationer kan jag passa på att tipsa om den här killen. Han har en blogg som handlar om relationer och sex och verkar ha koll på sånt.

27 september 2009

Bokmässan 09: Namedrop it like it's hot i en tempusförvirrad text

Ja herrejisses. Såhär sliten har jag inte varit sedan jag kom hem från Hultsfred 99 med en oladdad mobiltelefon till två oroliga föräldrar som fått reda på min lögn om att min kompis föräldrar skulle med på festivalen och övervaka oss. Skillnaden mellan nu och då är att jag mellan dans och sprit fyra nätter i rad på något absurt sätt även har hunnit göra intervjuer, gå på möten, lyssna på seminarier och vagga runt som en vadderad mystant i bakfylleångor och förvirring bland montrar, där jag på något jävla vänster alltid lyckades hamna vid den lilla Ladies pleasures-montern som sålde sexböcker, fastän jag skulle till Glänta och Fronesis.

Här kommer den långa, något men mycket lite, cencurerade redogörelsen för helgen inkluderade namedropping och länkar som brukligt. Mellan det som här kommer att redogöras för i dagboksform har det tillkommit så mycket samtal, händelser, diskussioner och seminarier som väckt tankar till åtminstone två veckors dagligt bloggande. Det kommer senare.

Onsdag:
Jag inleder Bokmässan med att få en utmattningskris efter att jag lämnat in min ansökan till forskarutbildningen. Ligger på sängen och storgråter i tre timmar, tills jag hämtat mig såpass att jag kan åka ner till centralen och möta upp med Isobel som får nyckel till bortresta Agnes lägenhet. Jag gör ett hjälpligt försök att spårvagnsguida henne, men vad spelar det för roll när just hennes hållplats är avstängd och ersatt med oberäkneliga bussar. Västtrafik är ingenting man stoltserar med som boende i Göteborg, direkt.
Utmattad av gråten och arbetsbelastningen de senaste veckorna är det skönt att inleda helgen med några glas vin ihop med Isobel och Karin, hemma i den sistnämndes lägenhet, innan vi beger oss till Kontiki där Gustav håller DJ-hov.
Där är det såklart vi från the internets som regererar ett dansgolv, man skäms över Göteborgs barer när Kontiki väljer att stänga baren en timme innan stängning och får förklara att det inte är representativt för Göteborg, jag och Iso får dansa till If I can't och Gustav avslutar DJ-setet med den smäktande (I've had) The time of my life som vi Dirty Dancing-dansar till och jag försöker förklara för Gustav att det där hoppet är en mycket dålig idé för oss att försöka oss på.

Torsdag
Isobel tar mig under sina skyddande vingar och bestämmer sig för att powermingla runt mig. Jag går runt och blir helt varm i magen av min media/litteratur-Obi Wan som presenterar mig för Denise Rudberg med orden "Elin är en upcoming stjärna" och är fantastisk på att föra in mig i samtal och presentera mig för Jessica Gedin, Sigge Eklund och alla andra som hon känner.
På Atlasminglet träffar jag äntligen Johan Hilton för första gången, liksom Björn Wiman och Tove Leffler som, som twitterfollower, undrar hur det går med min sjukdom.
Vidare därifrån till Bonniersminglet, efter viss slapstickbetonad hissförvirring, där jag träffar Therese Bohman, Isabelle Ståhl häller vin över mig och det är så trångt att jag glömmer vad som är min kropp och vad som är Rasmus Fleischers när vi står och pratar doktorerande. Jag möter Olav Fumarola Unsgaard som tackar för blogginlägget och jag ursäktar leende att jag hyllade hans text i ett Göran Hägglund-sammanhang.
Plötsligt drabbas vi kollektivt av den stora hungern och undrar om indragande av snittar beror på lågkonjunkturen, innan jag, Isobel, Johanna och Jessica från Bokhora och Daniel Åberg går till restaurang Frågetecknet, Göteborgs konstigaste restaurangnamn, och blir pastadästa.
Därifrån går vi på Galagos fest och dansar, intrigerar, blir fulla och och dansar lite mer. Johan Norberg är en av dem som ansluter och efter att Galagofesten stängt kommer Gustav på den strålande idéen att dra med sig mig, Anders, Isobel och Johan till Svanen för lite indiedans med fulla nittonåringar. Få har imponerat så mycket på ett dansgolv som Johan och det var ren njutning att dansa till Broder Daniels Work och skrika med tillsammans med honom.
Natten avslutas för mig i konflikt med gammalt ragg som hotar med att skriva en debattartikel om hur den feministiska skribenten Elin Grelsson egentligen behandlar män, samt ta hand om sanslöst berusad pojkvän.

Fredag:
Utmattad av torsdagsnatten kommer jag inte in på mässan förrän alldeles mot slutet. Förvirrad står jag vid Aftonbladets monter och hinner träffa Björn Owen Johansson för första gången, samt Anna Svensson och Anna Ekelund.
På kvällen samlas the internets hos Chris, där även Lisa Magnusson och Marcin de Kaminski har anslutit sig till bokmässesamlingen. Förfesten splittras och Isobel tar med mig, Lisa, Isabelle och Karin till den mytomspunna svitfesten på Park som Sigge Eklund anordnar och som i år naturligtvis blir shut down av klagande granne och vakter för första gången. Följdaktligen blir det mest som Lisa skriver: "Alla var jättevärldsvana utom vi. Inte blev det bättre av att alla glas var slut så att jag var tvungen att blanda en gemensam grogg i en tom petflaska som vi sedan gick och halsade lite tonårsaktigt ur."
Därefter går vi på Glänta-festen på Världskulturmuseet och jag dansar lite trött, gläds åt att Julia nu joinat oss och bröstar mig till glädje och liv i tröttheten och Gabriels lyckliga dans bredvid Leif Pagrotsky innan jag tycker att det är dags att gynna andras öden och vila mina hostande lungor och går i förväg hem till Gustav.

Lördag:
Tar en springmacka, kommer in på Bokmässan i redig tid för första dagen. Inleder dagen med Ann Heberleins och Karin Johannissons seminarium om psykisk sjukdom och självmord i dåtid och nutid. Var redan gråtmild och uppfylld av kärlek och Ann Heberlein-effekten är väntad. Jag torkar tårarna om vartannat, tills en lika tårögd Karin hittar mig i publiken och vi kramar varandra i djupt samförstånd över Heberleins klokhet och seminariets storhet.
Efter den gråtande inledningen på dagen möter jag upp Sara Lövestam i Piratförlagets överfulla monter. Hon är precis lika charmerande, oemotståndlig, rolig och avväpnande som jag har hört och fått uppfattningen att hon ska vara och jag blir helt enkelt flatcharmad deluxe av henne.
Jag intervjuar och antecknar som en galning (och stryker under det där om att hon är singel, jag erkänner) och sedan pratar vi om Göteborgs flatmaffia och assymmetriska frisyrer som flat/bitjejs-kod.
Efter en kaffe i Press Centre och småkaksmingel med Andreas Ekström ramlar jag in på ett seminarium om kriminella män och deras flickvänner med Karolina Ramqvist och Katerina Janouch innan jag fortsätter till det seminarie som jag peppat mest under helgen. Louise Persson, Anna Svensson och Susanne Dodillet pratade under rubriken Staten och feminismen. Det var som väntat oerhört intressant, men alldeles för kort. 20 minuter när jag hade velat lyssna och tänka vidare kring deras tankar i flera timmar. Jag fick en kram av Louise Persson innan jag begav mig hemåt och styrde upp en förfest hos min underbara expojkvän. Som Andreas Ekström konstaterade: Ni verkar inte ha en särskilt trasig relation när du kan höra av dig till honom samma eftermiddag och fråga om du kan ta med dig tio personer på en förfest hos honom.
Till förfesten anslöt sig även mina gamla Göteborgsvänner Per och Daniel innan vi hamnade på Den postdigitala festen på Röda Sten. Då hade redan min vän John, helt traditionsenligt, hällt i mig massor med ren sprit innan han gav mig resten av flaskan som färdkost med orden "så länge du bloggar om det imorgon".
På plats blev det bråk med vakterna om gästlista innan vi kom in och Isobel bjöd på öl. Kristoffer Viita anslöt sig till klubben och han och jag pratade bland annat om vad man skulle välja mellan att vara världens bästa älskare eller ge ut en hyllad roman. Jag valde romanen, han valde ligga och sedan lyckades jag, numera traditionsenligt, snylta till mig en öl av honom.
Jag yrde omkring, toalettskvallrade och ihopkissade med Karin och Lisa, flirtade och dansade innan jag och Gustav gick hem genom höstnatten i Majorna.

Söndag:
Jag tar mig in under Bokmässans eftermiddag med ambitionen att kanske faktiskt hinna se lite montrar. Istället hamnar jag i ett spontant möte med ett förlag som jag har pitchat en projektidé för. Att hisspitcha och diskutera former, liksom att få positiva besked när man gett upp hoppet om dem, när man är så trött var faktiskt rekommenderbart. Jag var liksom så luddigt bokmässetrött att jag inte riktigt förstod vad jag hände innan jag hade ett ja-svar, en förläggare och ett inbokat planeringsmöte i handen helt plötsligt. Än så länge är projektet hemligt, jag är alldeles för neurotiskt för att kunna skriva om det i ett tidigt skede.
Jag blev också presenterad för en bedårande Birgitta Stenberg, köpte Judith Butlers Frames of war som enda bokmässefynd och lallade omkring innan jag gav upp hoppet om att kunna stå på benen så mycket längre.
Gick hem till Gustav och la mig. Vaknade upp av att han köpt en present till mig. Loka Kanarp hade signerat Pärlor och patroner till mig med hälsningen "vi ses på Internet" eftersom jag hela helgen misslyckats med ambitionen att hitta hennes monter och komma dit och heja.
Sedan åt vi pizza och Gustav gjorde ett tillfälligt oralsexavbrott med Kanye-repliken "I'm really happy for you and imma let you finish but..." och påminde mig således om varför vi är bäst.

Ett gigantiskt tack vill jag säga till alla er som gjorde den här helgen så intensiv, så galen, så rolig och full av intryck, samtal, händelser och kärlek. Vi ses på Internet.

23 september 2009

Känslan inför Bokmässan


Varje gång man pratar med mer erfarna Bokmässebesökare av den ackrediterade sorten får man känslan av att Bokmässan är det nödvändigt onda. Ett kultursveriges-Mordor i fyradagarsformat som man måste pina sig själv igenom. Alla suckar de över fyllor, svettiga montrar, stress och ytligt mingel.
Det är inte som om jag inte kräktes på monterlivet förra året och trodde att jag skulle svimma av syrefattighet, men min värld är det fortfarande nytt, spännande och roligt att vara ackrediterad och ha mer att göra på Bokmässan än att köpa gamla tidsskriftsnummer och tränga mig förbi Guillou-klungor. Framförallt känns det urkul med så mycket finbesök här i min stad.
Således, och ställd mot de garvade besökarna, känner jag mig idag mest som någon av flåstonåringarna i Superbad som ska få gå på sin första fest. Otroligt peppad, fruktansvärt pinsam. Kom fram och säg hej till mig om ni ser mig. Ni kan kalla mig McLovin.

22 september 2009

Kejsarens nya blogg

När jag flyttade från Skunkdagbok till bloggformat 2005 hade jag ingen aning om vad bloggen skulle innebära och vilka möjligheter den hade med sig. Jag hade redan jobbat som krönikör och frilansjournalist i flertalet år, men att använda bloggen för att diskutera och debattera fanns inte ens på kartan.
Jag vill bara ha ett forum att anonymt vräka ut mig. Ännu mer behövde jag det det där omtumlande året 2006. Då var bloggen min enda tillflyktsort alla sömnlösa nätter och i mitt känslomässiga kaos.
När jag läser kommentarerna om er läsare slår det mig hur många av er som hängt med ända fram tills nu. Och att jag på många sätt kan sakna det direkta, känslomässiga bloggandet under anonym flagg, hur jobbigt det än var att mörka mitt bloggande och sudda ut identitetsspår.
Att bara sätta sig i blogger och vräka ut sig. Det fanns en sådan befrielse i det.

Men jag är ju inte riktigt där längre och jag är stolt över att kunna behålla den privata tonen som jag vill ha kvar och samtidigt ha hittat och känner mig bekväm i ett annat spår och ett annat tonläge.
Men jag inser mer och mer hur mycket jag begränsar mig i det.
Den största anledningen till att jag hade en anonym känsloblogg, förutom det omedelbara behovet av det just då, var rädsla. Efter flera år i ett politiskt ingenmansland och en uppriktig förvåning över människor som trodde på min intellektualism och kompetens fanns det ingen möjlighet att någonstans gräva fram i mitt självförtroende att jag hade någonting att säga.
Förra sommaren, då bloggen började få en annan typ av inlägg och nya läsare, var jag ständigt panikslagen. Jag gjorde inte mycket mer än jobbade, läste fackböcker och avhandlingar den sommaren och för varje inlägg som jag hade skrivit utifrån någon av alla de där genusböckerna eller sociologiska avhandlingarna ökade skräcken. Snart kommer någon att komma på mig. Snart kommer de att fatta att jag bara låtsas att jag kan någonting. Snart kommer de att upptäcka att jag inte alls är smart.
De där människorna som jag hade sett upp till och vars texter som jag läst blev bloggläsare, så småningom frilanskollegor och ännu lite senare Twitterfollowers. Jag började känna mig mer och mer bekväm i den nya rollen. Slutade rädslas över att ingen skulle ta mig på allvar, men pyntade ibland mina genusinlägg med lite extra många akademiska ord för att ingen skulle betvivla att jag var kunnig. Jag är väldigt akademisk språkkunnig och det är ett billigt sätt att låta smart, men ack så effektivt.
Framförallt har jag skrivit om saker som berört mig själv, där jag har kunnat använda mig av mig själv. Folk kallar det utlämnande och erfarenhetsbaserade för modigt. För mig är det inte ett dugg modigt. Det är i många fall av feghet som jag gör det. Att hänvisa till egen erfarenhet är ett enkelt sätt att legitimera sin ståndpunkt. Ens erfarenheter kan ingen ifrågasätta. Må så vara att jag gör bra analyser av erfarenheterna, men jag har sällan litat på att jag kan analysera saker utan att hänge mig åt personliga, känslomässiga argument. Det är inte bara fegt utan också problematiskt.
Jag tror att Gabriel hade en poäng när han sa att en skribent kommer till en punkt då man måste sluta att gräva i sig själv och bli bättre på att blicka utåt. Jag undrar om jag har kommit till den punkten nu. Det som återstår är egentligen bara modet.

De senaste dagarna har jag slukat all media om budgeten, budget-debatten och kulturpropositionen. Jag har twittrat om det, skrivit anteckningar om det. När Gustav kom hem till mig igår kväll hann han knappt ta av sig skorna innan jag började spotta ur mig alla mina tankar kring alltifrån konstnärslön, entrepenörsskap till strypta tidsskriftsanslag.
Sent inatt låg jag fortfarande vaken och tänkte på höstbudgeten och imorse vaknade jag häftigt och sprang upp till skrivbordet och började anteckna.
Jag har väldigt mycket tankar kring allting. Ändå stannar mycket där. Det som inte rör de hemvister där jag känner mig helt bekväm, vilket främst rör genus, queer och psykiatri, gör mig alltför nervös för att våga uttala mig särskilt mycket. Jag gör mina försök ibland. Men mest vågar jag inte ta steget.
I problematiken ligger naturligtvis en förvirring över min nuvarande politiska hemvist. Diskutera politik och debattera var inga problem när jag gick i gymnasiet och var engagerad medlem i Ung Vänster. Då hade jag ett helt åsiktspaket och ett partiprogram som kunde backa upp mig. Numera tar jag ställning i varje fråga på egen hand och har blivit en förvirrad och ängslig blandning av rödgrön socialliberal med en retorik kring småföretagande snodd av Maud Olofsson.
Men i min rädsla att skriva alla de där texterna kring budgeten, valet, kulturpropositionen, universitetets ställning och allt det andra som jag vill skriva om ligger framförallt någonting annat. Samma rädsla som fick mig att aldrig räcka upp handen i skolan, bortsett från faktumet att jag var skitblyg. Samma rädsla som gör mig uppriktigt förvånad varje gång någon beskriver mig som smart, insatt och intellektuell.
Snart kommer de på mig. Snart kommer de att upptäcka bluffen. Snart fattar de att jag är dum i huvudet och inte vet vad jag pratar om.
Nu på förmiddagen skrev Gustav ett blogginlägg om kulturproppen. Lite kort sammanfattat, hans tankar kring det hela. Jag blir uppriktigt och innerligt avundsjuk. På att han vågar. Att han bara kan slänga iväg ett blogginlägg om kulturproppen sådär innan jobbet.
Jag lovar mig själv att bli bättre på att våga. Bättre på att skriva också de texterna, oavsett rädsla för att misslyckas eller inte vara så förbannat insatt, kunnig och duktig.
Jag älskar politik, debatt och samtidsdiskussioner mest av allt, bortsett från min familj och vänner, Southern Comfort och vackra bröst möjligen. Det är förbannat synd om min egen rädsla ska hämma mig i att ta den kärleken på allvar.

Fotnot: Att det är dåligt med uppdateringar just här har ju också i viss mån att göra med den grava tidsbrist som jag upplevt senaste tiden, men det tar ju inte bort problemet i grunden.

19 september 2009

Jag vet att jag börjar bli lite tjatig...

...i mina ständiga kärleksförklaringar till Isobel Hadley-Kamptz. Men jag slutar liksom aldrig att förvånas och förtjusas av en stor, svensk debattör som förespråkar mina tankar i så många ämnen och som vrider och vänder på perspektiven på ett så oerhört nyanserat och nytänkande sätt. I dagens Expressen skriver hon om ett av mina hjärteämnen och uttrycker så mycket av mina ståndpunkter i det att jag får gåshud.

Jag minns inte när jag senast skrattade såhär mycket

Det har funnits perioder i livet då jag har skrattat väldigt mycket, varje dag. Jag älskar att skratta. Jag älskar att befinna mig i sällskap där minsta sak kan ge sådana skratt att man ligger dubbelvikta och gråter tills man inte längre minns vad man skrattar åt. Mitt gängs traditionella söndagshäng brukade vara sådana. Bakfulla och utslagna låg vi sockerstinna och pratade eller spelade spel och skrattade tills vi grät. Min familj skrattar väldigt mycket skratt av samma sort. Senast som jag skrattade så mycket och så innerligt var förmodligen efter Juliagruppens seminarium tillsammans med Julia, Karin och Annan. Jag minns att jag dunkade näven i bordet för jag inte visste vart jag skulle göra av allt skratt.

De senaste veckorna har jag inte skrattat särskilt mycket. Jag har varit nere, jobbat och pluggat för mycket, träffat mina vänner oerhört sporadiskt, mest varit trött när jag träffat Gustav och den senaste veckan har jag legat sängliggande i sjukdom och feber och knappt träffat folk, än mindre haft något att skratta åt.

Så kom gårdagens nyhetssändning på TV4. Där man på allvar försöker ta upp KD och Anna Anka. Jag ligger utslagen i soffan, Gustav bredvid mig. Och jag hör för första gången någon uttala namnet Anna Anka. I ett "seriöst" politiskt inslag. Med partiledare, partisekreterare och kvinnoförbundsordförande. Alla uttalar de namnet i en seriös kontext. Och jag skrattar mig dubbelvikt, jag skrattar så tårarna rinner och hostan ramlar in i skrattet och precis när jag inte klarar av att skratta mer säger Göran Hägglund "Anna Anka" med allvarlig röst och skrattet brister igen och precis när jag hämtat mig och hostar halvt ihjäl mig har de bjudit in politiska kommentatorn Lena Smedsaas som med allvarlig röst talar om Kd och Anna Anka.
Det var en av mitt livs bästa och mest välbehövliga skrattanfall. Tack overkliga, bisarra samtid för att du bjuder på sådana skratt.
På Nyhetskanalen finns en modifierad version av reportaget. Notera partisekreteraren Lennart Sjögrens oförmåga att hålla sig ifrån en ank-ordvits i hans uttalande.

17 september 2009

Hägglund och radikalismen

Igår Anna Anka, idag Göran Hägglund. Vi skrattar, förfasar oss, skämtar och suckar. Men till skillnad från Ankans, i förlängningen meningslösa, utspel är det dags att ta Hägglund på allvar.
Det var fantastiskt roligt att mitt i semestern sitta och skratta åt hans Almedalsutspel på badstranden. Nu är det mindre än ett år kvar till val, han kör vidare på samma spår och vi kan inte längre bara skratta och vifta bort. Finns det en chans att Hägglund vinner röster, nu när Kd svajar kring 4 %-spärren, på grund av vanlighetsflirtig retorik är det allvar.
Då är det dags att prata allvar.

Vilket naturligtvis inte är enkelt när det gäller en debattartikel som inleds med ett Ulf Lundell-citat och vidare klumpar ihop begreppen radikalism och vänster. Det är inte helt enkelt när det blir sorgligt uppenbart att Hägglund och hans etablissemang är helt clueless om vad dagens radikalism handlar om och i förvirring slår hejvilt mot både jämlikhetstänkare, genuspedagoger, vänstersympatisörer och kulturskribenter. Att beteckna den radikalism som Hägglund avser beskriva som ”vänster”, och dra Reclaim the Streets och Claes Borgström under samma kam, tyder på en sådan världsfrånvänd okunskap och ovilja att det är svårt att inte åtminstone unna sig ett leende skak på huvudet.

Men Hägglund uttrycker också, om än oändligt klumpigt och uppviglande mot en värld han inte verkar förstå, ett gap mellan radikalism och ”folk”. En spricka i radikalismen, hur man nu än väljer att definiera den, som bland annat Olav Fumarola Unsgaard och Daniel Strand skriver om i senaste numret av Arena. Även här finns en kritik mot radikalismens självspegling och ovilja att nå utanför det identifikativa, interna rummet.
En av mina lärare på genusvetenskapen (det var för övrigt hon som skrattade högt när vi frågade vad de pratade om på fikarasterna på institutionen och sa att hon aldrig varit på en arbetsplats där det pratas så mycket mördarsniglar och brödrecept, orka prata politik på rasten) pratade om behovet av att gå in i garderoben.
Ett slutet rum, där man kan tala samma språk och vissa saker grundförutsätts. Där det finns en radikal agenda som man inte behöver försvara eller göra anspråk på, för att den är antagen och man kan diskutera vidare. Där man slipper harva på i de tunga diskussionerna.
Hennes poäng med garderoben, om det så handlar om HBT-sammanhang eller ett feministiskt möte, var att de måste få finnas för att man ska få ny energi och luft. Men vad händer när man aldrig öppnar dörren till garderoben sen? Blir det inte väldigt kvavt därinne då?


Isobel skriver ”jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför”. Jag tror att vi alla har gjort det en smula och att det är väldigt skönt.
Men så länge det finns ett politikeretablissemang som klappar människor på huvudet och förespråkar såväl en apolitisk position som en anti-intellektuell sådan behövs mer än interna Facebookgrupper och gemensamma skratt på Twitter.
När inte Göran Hägglund tar medborgarna på allvar måste några andra göra det.
Radikalismen idag är en brokig skara. I Göran Hägglunds ögon rymmer den alltifrån liberala (även fast han själv inte ser det utan lever i villfarelsen att kulturskribenter är vänster), miljöpartister, anarkister, sossar, vänsterpartister, konstnärer, genusvetare och kulturutövare.
I grunden strävar jag och många andra med mig mot samma mål som Göran Hägglund: Frihet att slippa få mitt privatliv påpassat och tillrättalagt.
Men där Göran Hägglund ser radikalismen som ett hot ser jag normerna som hotet mot min frihet att definiera mig, mitt kön, min sexualitet, min familj och mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Det är inte en icke-fråga för världsfrånvända, ovanliga radikaler som diskuterar postmodernism på genusvetarseminarium. Det är en fråga som berör alla. Och det räcker knappast med "aktsamhet och tolerans". För mig kommer engagemanget kring frihet och självdefinition varken från queerteorin, kulturartiklar eller genusvetenskapsstudier. De har bara blivit analytiska redskap för mig i min grundläggande strävan.

Så länge en av våra ledande politiker klappar medborgarna på huvudet och säger ”bry dig inte om de där konstigheterna, lilla vän” och fråntar dem ett politiskt subjektskap, lämnas öppet mål för en radikalism som förmår diskutera hur det privata blir politiskt i ett bredare forum. Det är betydligt mindre bekvämt än att fortsätta bekräfta varandras, om än ofta vitt skilda, ståndpunkter i interna samtal. Men det är desto viktigare.

15 september 2009

Osynlig ångest i skolkorridoren

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

14 september 2009

Unga tjejer och sexvanor på nätet

I förmiddags hörde Aftonbladet Debatt av sig och undrade om jag kunde skriva någonting om ungdomars sexvanor på nätet, med anledning av Ungdomsstyrelsens rapport som läggs fram idag.
Det kunde jag.

13 september 2009

Dagens identifikationsobjekt



Gårdagens lokaltidningsleende



I samband med gårdagens krönika i BT publicerades även en artikel om mig.
- Vill du läsa artikeln innan den går i tryck?, undrade journalisten.
- Nej nej, sa jag.
- Är du riktigt säker?, sa hon.
- Ja herregu, det behövs inte, sa jag.

När jag nu läst artikeln och förvånats över att det plötsligt är jag som är ny redaktör för Rocky, och inte Tony Ernst, att min Markus Krunegård-artikel tydligen är skriven till Ord&Bild samt en del andra sakfel förstår jag varför man ska läsa igenom artiklar innan de går i tryck. Men annars var det en fin artikel och en del korrekta saker. Som det där i ingressen om raketkarriär i mediasfären. Typ.

Fotnot1: Nej, den finns inte publicerad på Internet tyvärr.
Fotnot2: Tack Björn för fotot. Du kan få äta frukost med mig anytime, vännen.

12 september 2009

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

11 september 2009

Det handlar om mer än gratis blodtrycksundersökning

Jag har haft fler psykologer än förhållanden i mitt liv. Inte särskilt konstigt, med diverse ångestproblematik i bagaget och en allmän läggning av oro tenderar man att vara mer attraktiv för psykologer än som eventuell partner.
Jag har också ungefär lika svårt för vårdpersonal som för förhållanden. Kanske är det därför som jag har avverkat en hel del. Det och den naturliga rundgången, där man slussas mellan olika vårdinstanser och platser.
Oavsett vårdsituation tar det väldigt lång tid för mig att bygga upp ett förtroende för den läkare, psykolog eller kurator som jag möter. Extra svårt är det när det är problem som rör mitt inre. Det tar tag att släppa garden och det är svårt att inte påverkas av den inneboende maktstrukturen i ett vårdmöte, där jag som patient är underordnad. Jag tycker inte om att vara underordnad, behövande och be om hjälp. Därför blir det extra svårt när läkare ser mig som patient och inte som en individ med en egen vilja och tankar kring hur jag mår.

Jag har mött så mycket dålig vårdpersonal i mina dagar.
Det har funnits dem som jag har tyckt om och funnit förtroende för, som min andra psykolog, som sedan lyckats rasera allt. I hennes fall handlade det om att försöka få mig att ”erkänna för mig själv” att min kärlek till min dåvarande flickvän bara var en uppbrottsfas relaterad till en försenad revolt mot mina föräldrar.
Det har funnits dem som jag aldrig har hunnit få förtroende för, för att de försvunnit in i väggen och blivit menlösa. Inte ställt några krav, inte ställt några frågor. Nickat snällt och gett mig en ny tid, stirrat på klockan ihop med mig.

Jag har mött riktigt dåliga exempel på vårdpersonal-bemötande. Som min senaste gynekolog som vägrade tolerera min förklaring till varför jag äter antidepressiv medicin.
- Oro och sömnproblem, sa jag uppriktigt.
- Nej, så kan det inte vara, sa hon, SSRI-preparat skrivs bara ut om man är djupt deprimerad.
- Men jag känner väldigt många som äter det på grund av allt ifrån långvarig smärta till PMS, det är ju en vanlig medicin, svarade jag.
- Vem är det som är läkare här, du eller jag?, sa hon och sedan var det slutdiskuterat och jag låtsades vara djupt deprimerad för att jag bara ville ha undersökningen gjord så att jag fick gå hem.
Eller ta för den delen mardrömsinstansen Ätstörningsenheten inom SU. Kanske finns det andra som har bättre erfarenhet av den än jag och jag motsätter inte att det kan finnas bra kompetens. Men redan när jag kom in i väntrummet och såg att de radat upp tjejtidningar på en ätstörningsenheten för unga kvinnor kände jag att något inte stod rätt till. Att lägga upp mängder med bilder på size zero-modeller och bantningstips i ett väntrum för unga kvinnor som man ska motivera till att börja äta igen är så kontraproduktivt att jag baxnar.
Läkaren som visade en skrattretande tabell utifrån ett fånigt test som jag fyllt i och tvingats svara på frågor som ”jag tycker att min bak är för stor”. Min kurva ställd mot den normala människan och den normala ätstörda. Jaha, det där är jag. Där är hela min själ och min livssituation i ett rött streck över en statistiklinje som visar precis hur onormal jag är.
Hur jag sedan började gråta och hon undrade om det kändes jobbigt att inse hur sjuk jag var och jag som nickade när jag i själva verket grät för att jag på invägningen visat mig väga 49 kilo medan vågen därhemma visat 48.
Hur jag någon månad senare satt i mitt första samtal, då med ökad självinsikt och en reell vilja att bli frisk. Både jag och min dåvarande pojkvän som satt med i samtalet intygade att jag verkligen ville bli frisk.
- En anorektiker vill inte bli frisk, sa läkaren, du vet inte vad du vill.
Sedan gav hon mig en lapp full av mat som jag förväntades äta varje dag, sa att det var invägning igen om en månad och hade jag inte gått upp i vikt då skulle de låsa in mig på dagvården och det ville jag väl inte.
När jag dagen därpå ringde till deras telefonsvarare och sa att jag aldrig tänkte komma tillbaka ringde de aldrig ens upp för att höra efter vad som hänt.

Men jag har också mött några, få ljusglimtar mitt i all vårdpersonal som vägrar se individen bakom patienten och ta sig tid att lyssna.
Den psykolog som jag började träffa efter Ätstörningsenhetens dåliga bemötande. Han som på riktigt fick mig att bearbeta och reda ut mig själv. Han som jag på riktigt kände förtroende för.
Efter ett halvår var det slut och han försvann.
Och min underbara läkare som jag har haft det senaste 1 ½ året. Som jag har citerat här på bloggen och uttryckt min kärlek till i tid och otid. Hon med sina varma ögon bakom runda glasögon, som pendlar mellan freudianska analyser och kritik av arbetslinjen. Som aldrig velat ställa diagnoser eller berätta för mig vad jag behöver. Som har frågat mig vad jag behöver. Som har litat på att jag vet det.
Nu har hon slutat och flyttat härifrån. Jag behöver en ny läkare. Förra gången som jag sökte hjälp på en vårdcentral hade jag inte sovit på två år. De gav mig svaret att de skulle ge mitt nummer till en läkare så fick jag väl se om han nappade på erbjudandet. Han ringde aldrig upp.

Nu är valet mitt. Det berättas om i GP så gott som dagligen, på spårvagnarnas reklamaffischer och i alla de reklamblad som har ramlat ner genom brevinkastet den senaste månaden. Vårdval Göteborg. Du väljer. Offentliga vårdcentraler och privata vårdgivare som lockar med gratis blodtrycksmätning, onlinebokning och specialkompetens. Med snygg grafik och bilder på leende läkare med denivittänder ber de mig att välja just deras vårdcentral.
Och allt jag vill ha är en vårdcentral där de tar mig på allvar. Där de ger mig en tid och inte avfärdar mina problem som typiska ungdomsproblem under studenttiden eller någonting som är övergående. Allt jag vill ha är en läkare som tar sig tid att lyssna och som ser mig som en individ, inte som en patient som det redan finns en mall för och som man redan vet svaret på.
Allt jag vill känna i ett vårdbemötande är respekt, tillgänglighet och en förståelse för min individuella situation. Allt jag behöver är en läkare som respekterar min situation på samma sätt som om det handlade om en skada på låret eller återkommande infektion.
Det känns fördjävla absurt att man 2009, mitt bland vårdval och individualisering, ska behöva se det som en utopi att faktiskt få allt det ovanstående hos vården.
Mitt bland kolorerade reklamutskick med snygga typsnitt är det faktiskt allt jag begär. Vi utlovar tillgänglighet och kompetens. Det gör de alla. Jag skiter i gratis blodtrycksundersökningar, onlinebokning och vita tänder. Allt jag vill är att få ett bra och respektfullt bemötande. Kan ni leva upp till det?

10 september 2009

Jag känner så mycket kärlek för den här tjejen
























Min exflickvän har rotat i sina nostalgilådor, hittat en gammal Vänner-bok som hon sedan har fotograferat. Det här är fakta om mig anno år 2000. Särskilt noterbart är, som min vän Sofia konstaterade, att jag har ungefär samma intressen nu som för nio år sedan ("för mycket internet"), att jag anger mina två dåvarande Internetnicks med mitt namn, samt vad jag helst vill bli. Författare och krönikör. En av två hittills, darling Elin. Jag jobbar på det.

9 september 2009

Post-sidekick-depression

Som redan skrivet blir det inte mycket sidekickande i höst och nu när jag lyssnar på Kvällspasset slår det mig hur mycket jag kommer att sakna det. Att en del av min nyliga depp hade att göra med en post-sidekick-depression.
Nu är jag tillbaka och mår bra igen. Men helvete vad jag saknar radion.
Alltifrån lukten av mikrofonen när man står och pratar till ilningen i magen alldeles innan man går i sändning till intressanta intervjuer till roliga uppdrag till dans under låtar i väntan på nästa pratrum till dagsaktuella ämnen att stöta och blöta och ha en åsikt om.

När man sitter och jobbar med texter eller pluggar är arbetet långsamt och ensamt. Jag tycker om det också, det tillåter mig att tänka efter och verkligen gå in på djupet. Omformulera och tänka en gång till. Men radion var ett sådant underbart komplement till det. Att helt plötsligt börjar försvara tidningen Lands tävling Årets kyrktupp för att jag tydligen tyckte en massa saker om kyrktuppar som jag inte hade en aning om. Att börja ifrågasätta någonting som jag inte visste att jag hade åsikter om. Att formulera sig blixtsnabbt, att få direktrespons, att använda ett annat forum för samhällsanalys, samtal och intervjuer.
Jo, jag saknar radion. Jag hoppas att jag återvänder dit en dag.

8 september 2009

Kvinnor som inte hatar kvinnor, men som under den feministiska fernissan åtminstone erkänner att de känner sig lite hotade av somliga ibland

Ett av de inlägg i min bloggbok som mamma opponerade sig emot var det om när jag gjorde uppror mot mina duktighets- och perfekt kvinna-ideal. Hon tyckte att det kändes obekvämt att alla kunde läsa om hennes långkalsonger och svordomar. Jag bad henne låta det vara, då det är en av de viktigaste texterna om min personliga utveckling och hur mycket det har betytt, om en av de viktigaste sakerna som mamma inspirerat mig med och om min helhetssyn på människan.
Nu när jag ser tillbaka på det, ser jag hur jag fortfarande tampas med det. Agnes skriver om den perfekta kvinnan som hon kämpar för att skrapa fram lite mänsklighet ur och jag vet precis vad hon menar.

För oavsett om mamma uppskattar det eller ej var det bland det mest fascinerande som barn att se hennes förvandling. På vuxenfester då hon helt plötsligt var en främmande mamma som konverserade i diskret läppstift, högklackat och med en vänlig, saklig ton. När hon kom hem från möten med kavaj och doftade parfym. Den officiella mamman, som inte var min egen utan världens. Lugnet som spred sig i mig när hon kort efter hemkomsten hade bytt om till mjukisbyxor, tagit bort läppstiftet och börjat tjata på mig och min syster om att vi väl kunde spela lite Mariocart ihop innan läggdags. Min mamma.
Besattheten av mänskligheten under ytan har präglat mig. Jag är fortfarande fascinerad av människors officiella ansikten och deras privata jag och framförallt somligas förmåga att så osvikligt skilja dem åt. Alla människor som jag på riktigt har fallit för har uppvisat samma drag av ett lyckat yttre och ett osäkert inre. Varje gång jag möter någon som självsäkert visar upp sig själv och har ett imponerande CV kan jag inte låta bli att vilja gräva i dem. Pilla under huden, hitta de där såren. Få dem att tappa det yttre ansiktet och blotta allt som rör sig under det.

Det där med att bli perfekt gav jag upp. Det är inte som om jag inte varje vecka tänker att jag borde bli smalare, duktigare, lugnare, ta lite mindre plats, dricka mindre alkohol, inte härja så mycket och vara lite bättre på monogami.
Men beefen mellan den eviga ambitionen som dömer ut den jag är förlorar alltid mot hon som tycker att det är lite för roligt att vara sig själv. När mina vänner pratar Internetnojor och bakfylleångest ser jag oförstående på dem. Skulle jag gå runt och ha ångest över allt som jag skriver på Internet eller säger och gör på fyllan skulle jag gått under för längesedan. Det är bara att acceptera och embracea, så länge man inte skadar sig själv eller någon annan.

Istället kommer hotet från ett annat håll. Kvinnor, naturligtvis alltid bara kvinnor för att göra det extra ofeministiskt sunkigt, som upprätthåller den där distansen i sina texter. Som är osvikligt intellektuella, distanserade och analyserande. Jag vill så jävla gärna vara Therese Bohman. Jag är så fruktansvärt rädd för henne, för hon punkterar alla mina tillkortakommanden. Hennes texter är de svala konverserande på festen och jag är den svettiga gaphalsen som inte kan hålla mig på rätt sida om det officiella.
Jag har försökt, men likt förbannat kan jag inte låta bli att röra runt i det fula, smutsiga och mest privata i mina texter. Jag kan inte sluta dra tiotusen flåsiga snuskskämt på Twitter eller säga kuken i radio så fort jag får chansen. Heller kan jag inte låta bli att lägga ut sexreferenser och snuskord i bloggen så ofta som möjligt.
Andra som jag har varit livrädd för är till exempel Isobel. Vad jag önskade, långt innan hon läste min blogg, att jag också fick vara överintellektuell, sval och naturligt blond. Sedan började vi prata, träffades vi och jag upptäckte att hon inte var så hotfull. Faktiskt ingenstans. Istället upptäckte jag en människa bakom de intellektuella orden, i kombination med alla de smarta orden, som på inget sätt kontrasterade mot dem, utan fördjupade dem och henne. Allt som jag betraktat som hotfullt och allt annat som jag nu såg hos henne blev nu sådant som jag började älska henne för.
I våras var jag framförallt rädd för Agnes. Hennes överjävligt vackra, intelligenta betraktelser. Hennes träffsäkra cynism och bittra svalhet. Hennes distans till tillvaron, till sig själv och sina medmänniskor. Hennes perfekta läppstift på varje bild, hennes koll på varje klubb i staden och musikreferenser. Hon var exakt så distanserad som jag aldrig lyckas bli. Ställd mot henne kände jag mig som en världskramande flåshippie med knullreferens-tourettes.
Så började vi prata och sedan träffades vi också och någonstans mellan shots, förtroliga samtal, hennes läppstift utsmetat på mig och folköl i en säng till ljudet av hennes guilty pleasure-playlist blev så också hon en människa. Ingenting som motsade det officiella, bara fördjupat. Allt som jag betraktat som hotfullt, men också allt som jag såg nu när hon låg utslagen i en säng med en folköl, var sådant som nu fick mig att bli spontanförälskad i henne.

Och någonstans måste jag fortfarande lära mig det där. Om att mina texter och mitt officiella jag är som det är och ojämförbart med andras. Om att det finns många olika sätt att vara oficiell och privat på.

7 september 2009

Tips och trötthet

Malmö Högskola webcastade nu under kvällen från skiftesföreläsningen om feministisk porr med bland andra Joanna Rytel och Mariah Larsson. (Tack Johanna Nylander för tipset).
Mariah Larsson var klart vassast i sin analys av bland annat Dirty Diaries mottagande och pratet kring skattefinansieringen (vilket hon även diskuterar här, bland annat med en hänvisning till min, Gustavs och Åsiktstorpeds diskussion på Twitter).
Föreläsningen kommer att ligga ute på skiftesföreläsningarnas hemsida inom kort och den är väl värd att titta på. Dessutom fick man se två Dirty Diaries-bidrag i sin helhet, Joanna Rytels och Ingrid Rybergs.

Men till nästa gång en skiftesföreläsning med ett sådant här omdiskuterat och uppenbarligen kontroversiellt ämne ska webcastas - snälla Malmö Högskola, ta bort chatfunktionen. Den skulle i bästa fall kunna upprätthålla sitt syfte, dvs att även låta de som följer föreläsningen via Internet ställa frågor till föreläsarna. Idag drog den istället till sig horderna från Mordor som verkar kunna nosa sig till feministiska porrdiskussioner som orcher letar hobbits med tanke på hur de anföll på Malmö Högskolas hemsida.
Det fina i kråksången var väl att de visade på den här debattens nödvändighet, trots allt. Chattens argument bestod av att de vill knulla feministtjejer i röven (är det här jag ska bli upprörd? please explain). Ett annat fint moment var när de först spyr galla över Joanna Rytels sexism mot män för att i nästa sekund börja diskutera över huruvida hon är söt eller jävligt ful . Naturligtvis ägnas sanslöst mycket tid åt att prata om att deras skattepengar minsann ska gå till - ja just det - VÅRD, SKOLA OCH OMSORG.
Ingen chans att man någonsin kan förklara för dem hur de skjuter sig själv i foten, men å andra sidan tar jag inte debatter med folk som skriker "kommunister! cencur!" så fort man efterfrågar en sansad debatt.

Fucking Åmål revisited

När vi tillslut kommit ut från Orgia och satt oss i taxin och jag har Agnes läppstift utsmetat runt munnen och taxichauffören kör genom ett nattöppet, blinkande Göteborg och jag är magpirrigt lycklig och Gustav ringer och säger att han är på väg hem till mig och jag förstår ingenting för klockan är ju bara fem och vi ska hem till Karin på efterfest vadå gå hem och radion spelar Halo och Agnes skriker höj radion! högre! till taxichauffören flera gånger innan taxin släpper av oss och vi somnar fyra personer i samma säng.
Då spelar det ingen roll att det kommer långa arbetsdagar, tunga dagar, sömnlösa nätter av den onda sorten, prestationsångest, krav och besvikelser. Då släpper jag den där gnagande rösten om att orka, orka. Då är livet som det ska levas. Passionerat.

(Notera för övrigt att vi dessutom heter som karaktärerna i originalfilmen.)

5 september 2009

Change your style again

Vanligtvis när jag är småtrött, uttråkad och - som nu - dessutom konstant småförkyld brukar jag klippa av mig håret. Bara för förändringens skull. Nu har jag dessvärre nyklippt hår som är snaggat på ena sidan så särskilt mycket finns det inte att jobba med där.
Istället byter jag bloggnamn.
Ingenting konstigt med det, Saker under huden blev Always keepin' it real blir nu kort och gott Elin Grelsson. Jag byter för jämnan. Det är inget konstigare än att ett namn har tjänat ut sitt syfte. De flesta som länkar till bloggen och många bloggrolls har redan titulerat bloggen med mitt namn, så jag följer det exemplet.
Always keepin' it real var roligt i lite mer än ett år, nu är jag trött på att behöva förklara det och inte minst stava det för människor.

Jag tänkte först att namnet också skulle bestå av någon fräck undertitel, som Julia Skotts eller Isabelle Ståhls. Tyvärr är jag inte särskilt fräck eller påhittig just nu. Ett alternativ var att ta tillvara på Jonathans gamla Wu Tang-benämning "Ol' Dirty Grelsson - Live and Uncut", men eftersom jag försöker komma ifrån synen på mig som någon med fetischism för hiphopnostalgiska referenser blev det mest en förlängning av det förra bloggnamnet.
Elin Grelsson. Roligare än så blir det inte, mer än att det förhoppningsvis tillkommer en fräsig header inom kort. (Haha, jag kanske har min underline där förresten. "Roligare än så blir det inte".)

4 september 2009

Orka, orka


Den här veckan känns lite bättre. Jag och Gustav ser Man tänker sitt och dricker drinkar på Social. Äpple- och honungsdaquirin är ljuvlig, men jag borde kört på en enkel Fidel Castro som final efter den sockerchocken istället för att gå vidare på Gustavs sliskförslag som smakade som en grogg på Nettos persiko-iste.
Jag börjar kurser igen, finner min plats på universitetet igen, och hetsar däremellan med projektplanen inför doktorandansökan som ska vara inne om några veckor.
Jag är glad, lycklig, men när tröttheten slår till är den inte smygande, den slår ner och förlamar mig.
Jag tycker att livet är roligt igen, kan inte min kropp bara hänga med på drinkkvällar och långa föreläsningar om skolastiker och semiotik eller artikelpitchar och middagar med vänner?
Det är frustrerande att inte orka, jag bara måste orka.

Uppdatering: Nej, jag vet, man måste inte orka. Inte mer än allt som är primärt just nu. Men det är svårt att låta bli. För mycket som är roligt, engagerande, intressant. Hela tiden, saker som engagerar.

3 september 2009

Mera runk för skattepengarna!

Jag är mycket glad över att Åsiktstorped har sammanfattat vår diskussion om de där skattepengarna som går till Dirty Diaries.

1 september 2009

Porr, Joanna Rytel och kvinnohatet

Ivar skrev häromdagen om Dirty Diaries och framförallt om Joanna Rytels bidrag, vilket också efterföljs av en lång och intressant diskussion i kommentarerna.
Men jag håller inte med.
Jag tycker inte om etiketten feministisk porr. Jag tycker att det är tråkigt att Dirty Diaries till varje pris ska marknadsföras som ”feministisk”, som någon form av kravmärkning. Mycket mer intressant hade det varit att helt enkelt konstatera den som alternativ porr eller en annan take på pornografiska skildringar helt enkelt.
Så fort någonting får etiketten feministisk ska väldigt mycket läsas in. Sexskildringar är politiskt, sex är politik, men att sätta en politisk etikett på det hela stjälper mer än hjälper.
Nuff’ said om det.
Jag håller hursomhelst inte med Ivar om att det mest tabubelagda skulle vara att säga att man tittar på porr. Oavsett kön, det är inte särskilt tabubelagt längre. Snarare får man, framförallt som kvinna, gärna framhålla att man gillar porr. Man vill inte uppfattas som en frigid könsmaktsordningsfeminist utan liberala tankar. Jag tror inte att det är en slump att flera av regissörerna i Dirty Diaries har framhållit att de konsumerar ”vanlig” porr och att de inte ser den som främst kvinnoförnedrande, utan mest tråkig och fantasilös.

Jag skulle vilja påstå att mer tabubelagt än att säga att man gillar porr idag är att uttrycka tankar enligt den 90-talsfeministiska doktrinen om könsmaktsordning. Om porr som kvinnoförtryck till exempel. Vilket jag personligen är tacksam för, fuck no att jag vill tillbaka till en tid då den feministiska rörelsen låg jävligt nära kristdemokraterna i sina krav på porrförbud, avsexualisering av det offentliga rummet och förövare/offer-tankar.
Samtidigt har den mer queerteoretiskt, liberalt lagda feminismen ett stort problem i sin vaghet.
Det finns få akademiska discipliner som dras med så mycket fördomar som genusvetenskap (även om det inte är en disciplin i traditionell bemärkelse, utan mer ett tvärdisciplinellt ämnesområde under utveckling). Så många verkar tro att man sitter där och uttrycker klara svar om patriarkatet och manssamhället. I själva verket har jag aldrig varit med om en ängsligare kontext än seminarierna på genusvetenskapen. Fina ord och problematiseringar före dogmer och disciplin. Genusvetenskapen idag är den liberala feminismen i ett nötskal.

Just därför älskar jag Joanna Rytel. Därför valde jag henne att skriva om när Johan Miderberg bad mig gästblogga för Saker som inspirerar förra sommaren. För att hon inspirerar mig i all sin kompromisslöshet, provokation och brist på rädsla och ängslighet.
För detta är jävligt grundläggande om Rytel: Hon är en provokatör. Jag tror inte att det är ett medvetet drag att ständigt provocera. Det är hos oss som blir provocerade som det ligger.
Hon är en reinkarnation av Valerie Solanas Scum Manifest. Man blir skitförbannad, chockad och undrar om man verkligen får göra, säga och tycka såhär. Sedan inser man att de här orden har uttalats så förbannat många gånger av manssamhället om kvinnor, men då ansetts som filosofi och god litteratur. Eller en del av kulturen, som man får lära sig att leva med.
Ivar har också ett sakfel gällande Rytels konstverk om hennes relation med en svart man. Jag såg filmen på Göteborgs Konstbiennal för ett par år sedan och satt, som alltid, och gapade och undrade om man fick vara såhär postkolonial och sexistisk. Sedan insåg jag att hon bara uttryckte tankar som finns där, i det där lagom klädsamma vurmandet för svarta män av vita kvinnor. Hennes beskrivning av konstverket var just en kritik av det postkoloniala begäret och ett ifrågasättande av maktstrukturer, där den vita kvinnan tar sig rätten att exotisera den svarta mannen. Hela hennes konstverk var en tjugo minuter lång sammanfattning av begreppet intersektionalitet, fast jävligt in your face och inte teoretisk.
Till Dirty Diaries har hon gjort en film där hon blottar sig för män. Inte i syfte att behaga, utan att äckla. Jag förstod hur diskussionerna skulle gå. Skattepengar går till manshat. Rytel visar att feministerna hatar och vill hämnas på män. När vi intervjuade henne i Kvällspasset för några veckor sedan frågade jag ängsligt om just detta. Vad kommer männen som redan är anti feminism att säga om detta?
- Det skiter jag i, svarade hon, jag är inte ute efter att uppfostra idiotiska män i jämlikhetstänkande. I så fall ska jag ha jävligt bra betalt för det.

Och det finns någonting jävligt inspirerande i den kompromisslösheten, i det svaret. En motvikt till alla ängsliga, liberala texter som bedyrar att båda könen lider lika mycket av könsroller och ojämlikhet. Vaga formuleringar, problematiseringar, inte vara för arg eller för kritisk. Helst inte använda ordet patriarkat. Och så bedyra att man gillar porr, sex och prostitution är på sin höjd problematiskt och ständigt försöka nå någon fucking konsensus.
Den liberala feminismen älskar konsensus.
Joanna Rytel bjuder inte på någon konsensus. Hon skiter i förbannade antifeminister eller sårade feministiska män som ser sig ofrivilligt påhoppade. Hon gör feminismen en fördjävla otjänst och jag älskar henne för det.
För mitt i ens fina ord och ens närmande av slutsatser och problematiseringar i alla ens lagom arga krönikor och bloggtexter finns det ju någonting annat. Dagar då jag får mail från tjejer som blivit utsatta för grova våldtäkter, då min vän inte vågar vistas i sin lägenhet för att mannen mitt emot blottar sig för henne och polisen kan inget göra eller min närmaste granne håller på att slå ihjäl sin flickvän och polisen dröjer alldeles för länge.
Då är jag fan inte så jävla sugen på att försöka finna konsensuslösningar på jämställdhetsproblematik. Då är jag fan så jävla mycket mer sugen på att skaffa ett vapen och prickskjuta män i ballarna.

Det finns en enda kvinna i Sverige idag som uttrycker någon slags feministisk provokation. Som är fullständigt kompromisslös och gör alltifrån att skriva krönikor om att hon vill bränna sin expojkväns könshår till att blotta sig för män på en tunnelbanestation. Jag älskar henne för det. Hon är min ventil. Mitt bland grova våldtäkter, misshandel och blottande män tycker jag att ni killar faktiskt kan leva med henne, utan börja böla om hur jävla förtryckta och utsatta för sexism ni känner er så fort hon öppnar munnen eller gör någonting.
Jag behöver henne. Vi behöver henne.

Från föredetta älskare hör man sanningen

"Andra i min bekantskapskrets har börjat skaffa bostadsrätter och barn. Du sitter på Twitter och uppmanar mediakvinnor att skicka bilder på sina bröst i utbyte mot kaksmulor. Du lever liksom i en egen liten galaxy far far away."