Way to go Jonathan

Ta av dig dina dressman-jeans, spring ut i el-ljusspåret och tjäna feminismen.

(Alltså jo, ni som inte heller gillar sport, jag är medveten om att inlägget inleds med en mängd fotboll, men scrolla längre ner i så fall. Jag har blivit så immun mot sportreferenser att jag aldrig ens behöver läsa igenom de där styckena av text om sport man utsätts för i olika informationskanaler, vare sig man vill eller inte. Det är som om mina ögon och öron har utvecklat någon slags motsats-motsvarighet till FRA. De hittar vissa hotfulla ord såsom allsvenskan eller Real Madrid och sedan är medvetandet oförmöget att ta in ett enda uns av vad som ses/hörs. Det måste ju finnas en anledning till att jag vid 25 års ålder efter en uppväxt med en, till tre femtedelar, sporttokig familj fortfarande inte lärt mig vad offside är för någonting. Jag kan inte räkna alla gånger som pappa/bror/pojkvän/killkompis sagt;
- Männvettuintevaoffsideäfönåge??
För att sedan naturligtvis se sig själv som självutnämnd bärare av det tunga ansvaret att upplysa dumbruden i soffan som egentligen vill byta kanal om vad det är. Jag hör bara jo i en fotbollsmatch...Sen blir det tyst och medvetandet glider istället över i någonting reellt, intressant och självvalt.
Spännande förresten med en parantes till ett inlägg som är femton rader längre än själva inlägget.)

Att välja den praktiska jackan

Jag tror att sextonåringen som jag en gång var hade dött litegrann om hon kunnat se i framtidskulan hur jag skulle bete mig på en Kentkonsert vid snart fyllda 25 år.
Jag knuffades och trängdes mer vid ölförsäljningen än vad jag gjorde på själva konserten. Jag såg inledningen Stenbrott (Stenbrott!) ståendes med resten av pöbeln långt bak i öltältsinhängnaden. Jag såg mig själv utifrån stå och stampa försiktigt med ena foten hållandes ett 50 kronorsöl-plastglas och le nostalgiskt till mitt sällskap med ord som nämen den här var det inte igår man hörde! och insåg att jag såg ut ungefär som min mamma måste gjort på en Dire Straits-konsert på 80-talet. Jag valde de varma och bekväma skorna samt packade ner en regnjacka utifall att. Jag stod såpass långt bak att man slapp hoppa och trängas särskilt mycket. Jag fnös åt kids som skrek för högt.
Jag stod och fundera på vad jag skulle återberätta om min tolfte konsert. Ingenting om tårar och uppdämda känslor, ingenting om katharsis och nostalgiska slag. Jag skulle rycka på axlarna och säga att det var en schysst konsert, på det stora hela. Jag skulle kunna delge en anal recension om hur Kent blivit lite av ett slentrianmässigt arenarockband (no shit sherlock, hade du inte varit så upptagen med att vältra dig i ångest och nostalgi hade du nog märkt att de blev det ungefär 2001 men okej). Allt är inrepeterat, habilt och snyggt. Allt går på rutin.
Jag hade sagt någonting om att det inte är okej alls när Jocke Berg tappar bort sig i texten eller när ljudet på micken försvinner under hela första versen av 747. Är man ett habilt arenarockband med precisionsförmåga som drar 18 000 pers till en konsert är det sådant som inte får hända. Jag skulle säga att allting ändå är förlåtet när de gör helt oväntade, fantastiska låtval till Stockholms-publiken. Bara att kaxigt inleda med Stenbrott från den allra första skivan för att sedan spela gamla låtar från Verkligen och Isola som aldrig ens nådde singelstatus, såsom Celcius och Vi kan väl vänta tills imorgon och låta säkra kort som träliga gamla Kräm stryka på foten är fantastiskt.
För att inte tala om vad de gör med låtarna live. Det samplade discobeatet i Vy från ett luftslott är makalöst, den hårda, snabba elektrobasen i Dom andra likaså. När de gör sådant är allt förlåtet. Till och med en extremt tråkig och förväntad extranummersavslutning med Kevlarsjäl och Utan dina andetag. Och Jocke Berg får mig fortfarande att tappa andan av kåthet och beundran, men jag vill knappast föda hans barn längre. Konserten var schysst, bra ibland, aldrig mer än så.

Jag tycker inte ens att förhållningssättet, det där mogna och vuxna, är tråkigt längre. Jag tycker att det var gött att stå långt bak med öl och fint av mig att ta med mig den praktiska jackan. Sedan hänger jag på Söder med herr K. hela söndagen och blir medveten om att 25-årskrisen kanske helt enkelt inte är så närvarande längre. Jag och herr K. har känt varandra sedan jag var sexton och har en bakgrund av delad gymnasieångest och småstadstristess. Herr K. är en av de där människorna som finns kvar från en dåtid, en sådan där människa som jag träffar en gång i halvåret ungefär men som jag har minst lika mycket att säga om min nutid som min dåtid med.
Vi pratar om en nutid där vi diskuterar gemensamma skrivtics som att rada upp så många pretentiösa ord på raken att vi tröttnar på dem och då löser det genom att hitta på egna pretentiösa ord alternativt sammansättningar av pretentiösa ord, pratar frilansjobb och prissättningar på sig själv, relationsnojor och karriär.
Vi pratar om en dåtid av studentfyllor, kodnamn, olycklig kärlek och känslan av att inte vara sedd eller förstådd, allra minst av sig själv. Som vi väl satt på småstadscaféet då och drömde efter tillvaron i andra städer, andra kontexter, att stå för sig själv, att våga vara sig själv.
Hur vi nu sitter på Söderhak efter Söderhak och tar en öl till som alldeles säkert kommer att bli den sista och delar ett paket cigaretter trots att herr K. har slutat röka för längesedan och jag precis berättat om en bekant som fått lungcancer pga sitt rökande. Pratar om våra liv som jag tror blivit så mycket av det som vi önskade att de skulle bli då. Pratar utifrån oss själva, de människor som jag tror blivit så mycket av det som vi önskade att vi skulle bli då. Det är lätt att glömma var man varit, vem man varit, när man hela tiden bara blickar framåt.
Jag har ingen 25-årskris alls längre. Så mycket av det jag trodde jag skulle ha i mitt liv när jag var sexton och bara blickade framåt har jag idag. Mycket mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle ha av egenskaper såsom mognad, självrespekt, självtillit, självständighet och mod har jag idag. Jag är trygg, orädd och känner mig själv bättre än någonsin. Jag är fortfarande ung, men utan att vara vacklande på samma sätt som jag varit under mina tidigare åldrar. Jag är fortfarande så dum att jag låter en öl bli fem och kedjeröker samtidigt som jag pratar om lungcancer, men tillräckligt vuxen för att välja den praktiska jackan och vuxendansa lite med ena foten stampande. Det är en bra avvägning. Det är en bra ålder.

Husmor Elins bästa packningsråd:

Steg ett: Släng ut alla kläder du har i garderoben på sängen. I synnerhet allt som är kortkort/tunt/högklackat eller i största allmänhet opraktiskt att bära.
Steg två: Ta två tredjedelar av klädhögen, rulla ihop den till en boll och stuva sedan ner bollen i en ryggsäck storlek mindre.
Steg tre: När ryggsäcken inte ens är i närheten av att kunna stängas, dra ut random klädesplagg ur den.
Steg fyra: Kom här på att du har glömt att packa några trosor överhuvudtaget.
Steg fem: Rulla ihop tjugo par trosor av samma typ som kläderna, så obekväma som möjligt är grundregeln! Tryck sedan ner varje ihoprullad trosa i kanterna på ryggsäcken.
Steg sex: Inse att du inte har packat ner dina necessärer än.
Steg sju: Töm ryggsäcken helt på innehåll med ambitionen att börja om, den här gången en aning mer metodiskt.
Steg åtta: Skit i alltihop och facebooka istället och tänk att du kan packa imorn bitti klockan sju. Lägg alla kläder på soffan i en hög så länge.

Nu åker jag till Stockholm. Man kan tänka sig att jag kommer hänga på min värdinnas axel efter bara något dygn och stöna måsteee bloggaaa. Men fram tills dess kan man roas av mitt livs bästa ordvitssituation, som jag förut berättade om i LSM:s kommentarer:

paris 27 June 2008 @ 17:47
HAHAHAHAHA "ändlöst spännande". jag döööör. påminner mig om när jag och exflickvän K. skulle sova någon natt och jag som vanligt inte ville ligga sked för jag fick panik (jmfr: klarar inte av att hålla handen) och jag ville som alltid ligga med ryggarna mot varandra istället. och hon blir jättesårad och arg och skriker:
- jaha, då ligger vi här rygg mot rygg då. men det känns ju lite BAKVÄNT!
vilket alltså var en helt omedveten ordvits skriken i ett sårat läge. jag skrattade så jag grät. needless to say: det gjorde inte situationen bättre.

In the end everything will be ok (se till mig som liten är)

När det var fruktstund åt jag alltid mandariner. Vi satt på de stora kuddarna i ring, under den färgglada bilden på ett nyfött Jesusbarn och alla plockade fram sina påsar medan fröken pratade. Jag hade en fryspåse, knuten hårt, med två mandariner i. Jag orkade aldrig försöka lösa upp knuten utan slet bara isär påsen.
Sedan skalade jag den första mandarinen, långsamt för att hela skalet skulle hålla ihop. Det var väldigt viktigt att skalet var sammanhängande och kunde läggas åt sidan som en helhet när mandarinen kommit fram. Delades skalet i flera bitar var det ett omen. Något hemskt skulle hända.
Sedan pillade jag bort det vita mellan klyftorna innan jag lyfte den första till munnen. Jag la alltid in nästa klyfta innan jag hunnit svälja den jag hade i munnen. Tyst och koncentrerat tuggade jag, medan jag tittade på den mandarin som fortfarande låg oskalad i en uppsliten fryspåse och fröken pratade om himlen. Jag visste att när vi dog kom vi till himlen. Där fanns Gud och tog emot oss alla. Fröken pratade om att det var vackert i himlen, man fick vila där.
När jag skulle svälja klyftan satt något fast i halsen. De söndertrasade delarna av mandarinsaft och fruktkött gled inte ner i svaljet. Det var något som tog emot, något tjockt och svidande. Såsom det sved under ögonen, det våta, jag blinkade hårt flera gånger.
Jag tänkte på himlen. På att Gud fanns där och väntade på mig. På att jag skulle vara lycklig där. Ingen oro, bara vila. Ingenting av det som var idag skulle spela någon roll. Ingenting av det som hände därhemma, vännerna som inte fanns, ensamheten, rädslorna och tystnaden. Jag kanske skulle vara liten och ledsen på jorden. Men en dag skulle jag bli trygg och glad. En dag skulle jag bli lycklig.
Någon frågade om jag var ledsen och såg på mina ögon. Jag sa att mandarinen var sur.
På natten formade jag händerna hårt, jag skulle känna fingrarnas ben mot varandra för att det skulle räknas. Så bad jag utantillbönen, viskade snabbt.
Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder Står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går Du förbliver Fader vår Amen
Lyckan skulle komma en dag. Allt låg i Guds händer. Ju ledsnare och ensammare man var, desto lyckligare skulle Gud tillslut se till att man blev.

Av alla lögner jag blev itutad eller valde att tro på som barn måste det där vara den som sitter hårdast och som jag allra längst gått på. Väntan på att Gud ska ge mig lyckan eller längtan efter himlen har förvisso ersatts av någon amerikansk dröm om att kämpar man tillräckligt hårt får man alltid allt man vill ha, men jag bär fortfarande runt på en ryggmärgsstark tro på att ju mer man lider, desto lyckligare kommer man att bli sen. Då kommer det att uppenbaras en massa sanningar för en. Man kommer att bli belönad för sin olycka och sitt lidande, genom att få lycka tusenfalt. Jag kan inte rå för det. Jag vet inte hur man slutar tänka så. Det sitter så djupt i mig. Man lär sig saker som gör en starkare och sedan blir man en stor människa och sedan kommer lyckan.

Det där är ju bara bullshit egentligen.
Jag vet inte om jag lärt mig någonting av att gå igenom depressioner, ätstörningar, käka antidepressivt, ha ångestattacker, vara livrädd och neurotisk nästan jämt.
Mest har jag ju bara haft en förbannad massa ångest.
Jag vet inte om jag blivit en särskilt stor eller stark människa av det. Vem har inte haft en förbannad massa ångest i sitt liv och jobbiga tonår liksom?
Jag vet att jag älskar att definiera mig som en stark människa. Jag hatar att jag gör det, jag äcklas av mig själv när jag gör det och jag hatar när jag märker hur glad jag blir när andra gör den definitionen av mig. När jag får läsarmail om att jag är en förebild och idol för jag verkar så stark. När jag berättar något jobbigt och mycket personligt för LSM och hon svarar med att återigen säga att jag måste vara så stolt över mig själv, jag har ju kommit så långt med mig själv. När människor från förr påtalar hur häftigt det är att se mig nu, att jag är så stark som kommit såhär långt.
Jag hatar att jag älskar det. Jag avskyr att jag tror att det i lidande och svårigheter ligger en mängd dolda sanningar om världen som gör dig till en större människa. Jag tror inte att man blir en större människa.
Jag skulle byta ut definitionen stark människa mot lycklig och generös människa vilken dag som helst om jag kunde. Ändå tänker jag så, hela tiden, om små saker. Som att jag som har sömnproblem uppskattar sömn på ett helt annat sätt. Som att jag som räknar kalorier i allt jag äter och dricker, kan veta vilken unnest det är att inte göra det. Som att jag som alltid har haft dålig ekonomi förstår och uppskattar värdet i pengar och ekonomisk frihet.
Allt det där är bara bullshit. Kunde jag vakna upp en dag och vara utsövd, äta vad jag ville och spendera pengar som jag ville skulle jag må bra mycket bättre. Det finns ingen bitterhet i det konstaterandet, men heller ingen värdering åt andra hållet. Jag sitter inte på en massa dolda sanningar, jag uppskattar ingenting mer än någon annan, jag är ingen stark människa.
Och fortfarande tror jag ju, omedvetet, att en dag kommer himlen ligga runt hörnet med trygghet, lycka, kärlek och framgång. Det finns ingenting reellt i den tron. Den är bara exakt lika benhård och idiotisk som klumpen i halsen på ett barn som skiter i om hon kommer vara olycklig hela livet, eftersom hon ändå kommer att få bli lycklig i himlen.

When life gives you lemons, you paint that shit gold

Nej. Nej. Nej.

Som om det inte vore nog att jag missade Nas konsert i Göteborg förra sommaren, p.g.a. jävla Norrland.
Som om det inte vore nog att jag missade Jay-Z i Globen förra veckan p.g.a. jävla jobb.
Som om det inte vore nog att expojkvännen igår satt och skickade över fantastiska videoklipp från Jay-Z-konserten med tillhörande lyriska utrop över MSN.

Jag har tjatat sönder bloggen och igår också expojkvännen om Brother Ali och Atmosphere. Jag har i flera månaders tid gått och tänkt att kom igeeen Way out West, kan ni inte boka någon av dem så jag ser någon som helst anledning att betala 1300 kronor för att gå på Way out West. Årets hiphopakt - N.E.R.D.? Skämtar ni med mig? Ge mig något som toppar eller åtminstone matchar förra årets Kanye West-konsert.
Jag skulle döda en kattunge för att få se Brother Ali live.

Brother Ali och Atmosphere kommer till Göteborg. De gör en gemensam konsert på Kulturkalaset. Gratis. De spelar den 17 augusti.
Den 16 augusti åker jag till Norrland på en icke-ombokningsbar biljett.

Jag var i alla fall naken

Egentligen skulle min telefonintervju hållas en timme senare, men när jag kommer ut från duschen hör jag hur telefonen ringer och jag springer dit och svarar. Jag ska hålla intervjun på en gång och jag säger ett ögonblick så pass att jag hinner torka håret någon sekund så att det inte ska droppa ner på mobiltelefonen. Några kläder hinner jag inte sätta på mig.
Nu har jag suttit i tjugo minuter helnaken vid mitt skrivbord och pratat med heta Andrew Vanwyngarden från MGMT.
Inte för att han visste att jag var naken, vi pratade om något rörande sex eller det fanns någon slags tention in the air. Men ändå. Djävligt hett alltså.

Förresten

Intressant att Kent fortfarande är den enda musik, förutom random hiphopnamnsdroppande och citat, som jag faktiskt skriver om. Jag har inte lyssnat på Kent på flera månader, men lyssnat på så bedårande band och artister som The Republican Tigers, The Ting Tings, MGMT, Bon Iver, Atmosphere, Beirut, Brother Ali, Cool Kids och Rufus Wainwright och likt förbannat är det bara Kent som får sina blogginlägg.

Och allt är som förut

Konstigt förresten att jag inte nämnt att jag ska se Kent på lördag. Ännu konstigare att jag inte hade en aning om att jag skulle se Kent på lördag förrän för några dagar sen då bruden som jag ska våldgästa i en veckas tid i Stockholm smsade att de spelar i Stockholm den 28:e och hon har biljett. Men det visste du säkert redan och du har säkert redan biljett, tillade hon.
Det hade jag inte, men nu har jag det.

Jag vet inte, det är väl på sin plats att vara mindre pepp inför sin tolfte Kentkonsert än vad man var inför sin andra. Jag var inte så himla pepp inför min elfte heller. Om man dessutom tycker att senaste skivan inte riktigt lever upp till några förväntningar och mer är en okej skiva än något slags livsavgörande elixir och sällan lyssnar på Kent överhuvudtaget längre är det inte så konstigt att den där tonårspeppen uteblir.
Å andra sidan vet jag ju hur det kändes och hur jag lät under och efter konserten i mars.
Å andra sidan vet jag ju hur jag betedde mig på Valborg. När jag, V. och H. förfestade på golvet framför min gamla bergsprängare med Hagnesta Hill i. Med människor som också är Kentfans blir jag rånördig och emotionell. Det var långa samtal om alltifrån huruvida Kents förstasinglar alltid håller dålig kvalle till min eviga utläggning om hur Beskyddaren från Hagnesta Hill och Klåparen från Du och jag döden är två delar av samma historia och hur de textmässigt kan ses som en sorglig utvecklingsroman. Mest bara satt vi och åhhade oss till ljudet av Kevlarsjäl och redan nämnda Beskyddaren.
Sedan gick jag ut och träffade på Navid, som jag sett som min Kentpartner in crime. Först på Valborg avslöjade han att han i själva verket var ett simpelt Hagnesta Hill-fan.
- En gång i tiden hatade man ju Hagnesta Hill-fansen och tyckte de var oäkta och kommersiella, men sen hatade man ju Vapen och Ammunition-fansen ännu mer, sa jag som varit nere med Kent sedan Verkligen-skivan.
- Eh, jag är också Hagnesta Hill-fan, sa Navid och jag kan ha sagt något om att jag aldrig skulle kunna se honom på samma sätt igen.
En stund senare höll jag en lång och tjötig Kentmonolog för Pat, trots att jag visste att han hatade Kent. I något slags försök att säga någonting förmenande till den övervintrade, tonårshysteriska bruden försökte han sig på med ett;
- Fast Vapen och Ammunition tycker jag i och för sig är en rätt okej skiva.
Vilket alltså är haram-meningen nummer ett och som fick mig att skrika ett högt nej! rakt ut.

Jag ska se Kent på lördag och det kommer med största sannolikhet att bli precis som vanligt.
De kommer harva på med publikfriande hits och jag kommer elitistiskt sucka över publikfrieriet. Jag kommer att hata varenda djävel i publiken för att de är mindre äkta än vad jag är. Sedan kommer de spela någon av de där låtarna. Kevlarsjäl, Rödljus eller Pojken med hålet i handen till exempel. De där som känns på riktigt. Så kommer jag stå där och fulgrina i smyg, tänka att Jocke Berg är den enda man som någonsin förstått mig och kommer att förstå mig och tillslut kommer hela Zinken att lyfta när en enad publik sjunger att älskling, vi ska alla en gång dö. Då kommer det vara så överjordiskt vackert. Då kommer jag som vanligt att bara brista.

Mail till Ivanka Savic Bergström, professor i neurologi vid Stockholm Brain Institute

Hej Ivanka.
Jag har nu i flera år följt nyheter kring din och dina kollegors forskning på homosexuellas hjärnor. Idag läste jag ännu en artikel om era nya forskningsframsteg. Ni har tidigare visat hur lesbiska och bögar tänder på olika dofter och har nu kartlagt hjärnor, vad jag förstår.
Jag blir alltid så trött när jag läser om sådan här forskning. Men jag tänkte istället maila dig den här gången och höra lite kring hur du, eller någon av dina forskningskollegor, tänker kring projektet.

Vad är t.ex. syftet med det hela? På vilket sätt kommer vi bli hjälpta av era påstådda forskingsevidens om hur homosexuellas hjärnor skiljer sig från heterosexuella? Är det tänkt att det ska hjälpa heterosexuella eller homosexuella? På vilket sätt? Hur bidrar er forskning till samhället? Hur har ni motiverat behovet av er forskning?
Kan ni själva se några problem med er forskning? Har ni reflekterat kring huruvida den skulle kunna leda till ökad homofobi, fördomar och i förlängningen kanske t.o.m. hatbrott? Hur har ni formulerat er forskningsetiska ståndpunkt gällande att forska kring sexualitet, kön och hjärnor?
Har ni reflekterat över huruvida ni kanske också bidrar till normalisering och kategorisering av människor och om detta skulle kunna vara något problematiskt? Kan ni, utifrån en forskningskritisk ståndpunkt, se att ni bidrar till heteronormativitet?

Jag undrar också varifrån ert starka fokus på definitionen homosexuella kommer ifrån? Jag har t.ex. en sexuell läggning som gör att jag dras till både män och kvinnor men medan homosexuella får sina hjärnor och hormonsystem kartlagda stup i kvarten har jag aldrig fått min hjärna kartlagd av någon forskare. Det vore rätt spännande, min hjärna och min hypototalamus är ju varken lesbisk eller straight. För att inte tala om alla polysexuella och varför inte asexuella. Eller de som definieras som straighta men ändå dras till någon av samma kön då och då. Eller dem som mest lever i homosexuella relationer men har känt dragning till någon av samma kön. Eller dem som lever i heterosexuella relationer men har återkommande sexfantasier om någon av samma kön. Eller dem som lever i polygama relationer. Eller dem som någon gång haft sex med någon av samma kön men sedan levt i heterosexuella relationer. Eller dem som haft sex med/har sex med/har relationer med transsexuella. Eller dem som inte vill tillskriva sig något kön eller dem som har sex med människor som inte vill tillskriva sig något kön. Det där var bara ett litet axplock av all variation som finns och som man skulle kunna göra en massa forskning på.
Så jag undrar varför detta starka fokus på just definitionerna heterosexuella och homosexuella? Det finns ju en enorm spännvidd därute och ju mer man plockar i det binära systemet hetero/homo, desto mer märker man att det finns. Tillslut kanske ni blir tvungna att forska på allas hjärnor för att kartlägga varje individs unika sexuella historia, men det har ni väl eventuellt inte forskningspengar till.

Vore oerhört tacksam för svar på mina frågor och få lite mer kännedom kring den forskning som ni bedriver.

Med vänliga hälsningar
Elin

Midsommarafton tvåtusenåtta: The return of Mr Hyde

Strax innan jag öppnade taxidörren och kräktes ut på motorvägen vid ett rödljusstopp stängde jag av mobiltelefonen. Den lilla, kvarvarande nyktra delen av mig var medveten om att fyllejaget aldrig skulle vara förmögen till att både komma ihåg pinkoden och slå in rätt knappar för att få på mobiltelefonen igen. Min förmåga att bedriva överförmynderi mot mig själv är en av mina finaste och mest tacksamma sidor.

Man kan ju önska att överförmynderiet hade gått in lite tidigare, vid försök att skicka allehanda sms trots att displayen var suddig framför ögonen. Eller när jag kissade utanför någons trappuppgång. Eller när jag drack mer för att jag inte var tillräckligt full, trots att jag inte längre kunde dansa för att jag bara snubblade omkring i nerförsbacken. Eller när jag utövade mindfullness på en gunga och kände att det var essensen i livet.
Essensen i livet var det definitivt inte när jag hulkade över toaletten halva natten och däckade med kläderna på. Trots förmynderiet; Mr Hyde spöar ju ändå alltid Dr Jekyll på något vänster.

Storverk och leverpastej

Som solen sken in under sportlovets vårvinterdagar, belyste luddet och dammet i den mossgröna heltäckningsmattan i ert TV-rum. Morfar, du och mormor måste ju ha varit bland de sista som fortfarande höll fast vid heltäckningsmattor trots alla hygienvarningar, men då var jag bara fascinerad över hur golvet kunde vara klätt av mjukt och jag la sjuåringskroppen på textilen och lät solen stråla in i väntan på att du skulle bli klar.
Sedan hörde jag dina steg nerför den smala trappan som kom ner när man öppnade en lucka i taket. Som ert enkla radhus av andra konformerade radhus på en vanlig tvärgata i utkanten av staden erhöll fler hemligheter och spänningsmoment än vad vårt stora hus på landet någonsin kunde uppbåda. En lucka i taket och en hemlig vind som du kom ner ifrån med en tung väska under ena armen. Det var långt innan du började få svårt att se, starr och allt vad det var, långt innan du började få svårt att gå, tärd av hjärnblödningar och åldrande.
Nu följde jag dina snabba steg till arbetsrummet och ställde mig vid det vita skrivbordet där de få saker som låg framme var i en sådan perfektionistisk ordning att jag inte vågade röra ens en penna.

Du öppnade väskan och tog ut den stora, tunga skrivmaskinen. Ställde den på skrivbordet där solen sken in. Ett kvadratiskt mönster av solsken över skrivbordet och stolen där du sa åt mig att sätta mig. Sedan hämtade du papper. Morfar, jag har aldrig frågat var du fick dina papper ifrån? Det var inga vanliga, vita A4-papper, de såg bara ut så på avstånd. Men när man såg på dem närmare såg man att de blänkte. Strök man över deras yta kände man en mjukhet, ett glansigt hölje. Höll man dem mellan tumme och pekfinger märkte man att de var lite tjockare än vanliga papper, men det där skulle jag inte fundera över förrän långt senare när pappren bestod av brev skickade åttio mil över landet.
Nu satte du i pappret i skrivmaskinen. Du vred på en ratt, det knarrade lite och pappret rullades in i hållaren. Du lyfte av haken som höll markören borta från pappret och lät den placera sig i vänsterkanten en bit ner på det blanka A4-arket. Det luktade bläck och metall. Jag torkade bort snor under näsan med tröjärmen och stirrade på skrivmaskinen.
- Mm sådärja ja mm, nu är det bara att skriva serru.
Du hade börjat mumla och muttra redan då och jag visste redan som sjuåring hur man plockade ut det väsentliga ur dina utfyllnader av hummanden. De störde inte, de var en del av ditt språk.
- Mm nu får du skriva vad du vill. Ja, mm, nu kommer du att skriva något stort och bra. Mm alla stora författare börjar såhär.
Jag såg på dig, morfar.
- Jag tror att jag ska skriva…en bok.
- Jamenvisst mm, det är klart att du ska skriva en bok!
Dina utfall, när du helt plötsligt höjer tonen för att du blir exalterad, har alltid kommit så plötsligt. Mitt i mumlandet brister du ut i ett euforiskt rop.
- Ja det är klart! Här har vi ju det nya stjärnskottet! Storförfattarinnan! Ja mm det ska du göra!
Sedan lämnade du mig och sa att du inte skulle störa för storförfattarinnor behöver få arbeta ifred.

Jag stirrade på tangenterna och de stirrade på mig. Små plastklädda knappar med vittryckta bokstäver på stålleder som höll dem uppe. Jag tryckte ner en. Knappen åkte ner, dess led trycktes mot markören. Det sa pang. På det vita, glansiga pappret satt en tjock svart bokstav.
Jag tryckte på en annan. Det sa pang en gång till. Sedan tryckte jag på flera på raken. Pang pang pang. Ljudet av smatterband, som på sista april. Ljudet av vuxenhet och storhet. Storförfattarinnan med långkalsonger med hål i grenen, fötter som inte nådde ner till golvet från stolen och snoret hängande under näsan. Framför skrivmaskinen var jag stor.
Jag tryckte ner tangenterna i följd.
N-u b-ö-r-j-a-r b-o-k-e-n.
Du kom in igen.
- Ser du här, Elin, va mm?
I handen höll du en bok, en färdig bok.
- Mm det är nog en sån här bok du skriver, va mm, en riktigt stor och fin bok.
Jag såg på boken. Den hette Utvandrarna och såg ganska tråkig ut, det var nån gubbe som hette Wilhelm som hade skrivit den.
- Ja kanske det, sa jag och log mot dig för jag ville inte göra dig ledsen när du gjort dig besvär och letat fram en bok som du tänkte kanske var som min blivande bok fast jag visste att min bok skulle bli mycket bättre än den där tråkboken.
- Nu måste jag nog skriva igen, morfar.
- Jaa men detklart! Nää mm nu ska man inte störa storförfattarinnan när hon skriver inte!
Du gick igen.

Solen sken in över mig och skrivmaskinen. Bländade lite, men inte så det störde. Blottade damm och ludd mellan tangenterna och över maskinens metallkropp. Jag fortsatte att skriva.
Tänkte att det kunde handla om en tjej som alla var dum mot. En tjej som var ledsen och som ingen förstod. Sen skulle hon bli glad på slutet såklart. Kanske skulle hon träffa en snygg kille eller resa till ett varmt land.
Det smattrade i det ensamma arbetsrummet när jag skrev. Det vita, glansiga arket fylldes av tjocka bokstäver som markören obönhörligt slog in. När raden var slut flyttade jag markören till början av arket igen. Det där rasslande ljudet när jag fick byta rad var nästan det bästa av allt. Jag skrev om flickan. Tänkte på varför hon var ledsen och varför ingen ville vara med henne. Skrev om hur hon grät på natten och hur hon var rädd för allting. Jag hann fylla nästan hela arket med bokstäver innan du kom in igen.
- Jaa, jag ville ju inte störa mm, men jag tänkte…jaa att du behövde lite påfyllning. En storförfattarinna behöver ju mat och vila för att orka skriva sin världsberömda bok.
På brickan hade du dukat med jordgubbssaft i senapsglas, med en extra matsked av saften för att ge lite för stark och söt smak. På tallriken låg två Hönökakor med smör och skivad leverpastej och bredvid, på en mindre assiett, låg fyra noggrant delade rutor mjölkchoklad på en lika noggrant avriven och vikt bit hushållspapper.
- Titta morfar! Jag har nästan skrivit en hel sida nu!
- Jaa men ser man det var väl tusan! Jaa mm jag säger ju det! Jaa mm du kommer bli det nya stjärnskottet och alla kommer att läsa boken!
Jag rodnade lite och tog ett bett av Hönökakan, dinglade med benen. Du satte dig mittemot mig på sängen och pratade om alla priser som jag skulle vinna och alla som skulle köpa min bok och tycka att det var det bästa som de läst. Jag undrade om inte Wilhelm skulle bli sur då, om jag var bättre än honom men du sa att han var död så det gjorde ingenting.
Jag åt och drack fort för morfarsmellanmål var det godaste som jag visste och du fortsatte att prata om vilken stor författare som jag skulle bli. När den sista biten mjölkchoklad var uppäten var jag mätt och väldigt trött. Jag tittade på skrivmaskinen och på Utvandrarna, som fortfarande låg bredvid skrivmaskinen. Det kändes tungt helt plötsligt.
- Morfar, hur lång tid tog det för den där Wilhelm att skriva sin bok?
- Jamen oj, mm nä men det tog nog väldigt lång tid vettu. Mm att skriva böcker tar lång tid, jaa det kan ta flera år.
Tyngden växte. Jag som hade tänkt hinna bli klar idag. Nu blev jag ännu tröttare.
- Men om det ska ta flera år så kanske jag inte vill skriva mer idag, tror jag, sa jag tillslut och skämdes lite.
- Nää men det är klart, jaa mm, du ska ju inte trötta ut dig på en gång. Talanger behöver mycket vila också och du har ju gjort ett storjobb idag, det ser ju jag mm!
Lättnaden ersatte tyngden. Jag kom på att Skurt nog hade börjat nu. Du vred på ratten och mitt papper försvann ur skrivmaskinen och ner i min hand.
- Ja här ser man, en strålande början på den stora boken mm javisst.
Jag tog pappret och sprang in till TV-rummet, la mig på det mjuka mattgolvet och slog på TV:n. Pappret stoppade jag en bit innanför linningen på långkalsongerna, så jag kunde känna det mot min mage när jag andades, då visste jag att det var i säkert förvar.

Jag är inte cynisk, jag är synsk och ser att allt kommer att gå åt helvete

Hate to say I told you so

Jag, S. och L. utarbetade igår en extremt noggrann plan över hur vi ska bygga upp ett alternativt samhälle med ett eget, fungerande ekosystem. När allting går åt helvete med resten av världen kommer vi vara the last humans standing medan resten av mänskligheten kommer att dö ut. Det som började som ett skämt i frustrationen över klimatförändringar, bevakningssamhälle och fan och hans moster blev istället en lång, engagerad diskussion kring hur vi skulle kunna få vårt alternativa samhälle att fungera. Hur många människor som behövs för att artens fortplantning ska vara säkrad och för att undvika inavel var en brännande fråga. Också vilka som skulle släppas in i det alternativa samhället (inte folk, bara människor). Vilken kunskap som vi skulle behöva för att samhället skulle gå runt var en annan (här satte jag ju onekligen lite krokben för mig själv, ska man ha ett litet alternativt samhälle med så få människor som möjligt är kunskaper inom humaniora onekligen inte det primära och jag insåg att jag således föll bort tills dess att vi la in en klausul om att vi behöver intellektuella och upplysta människor som kan stå för det kulturella och utvecklande).
Som vanligt föll vi in i samma roller som när vi analyserar det existerande samhället. L. kom med de konkreta förslagen, S. var hon med visionerna och positivismen, jag var som vanligt den cyniska och problematiserande djäveln som ställde mängder med frågor kring hur vi t.ex. ska lösa det här med statsskick och lagar.
Matriarkat med mig som styrande och förvisning ut i resten av den då utdöda världen (i praktiken dödsstraff, bara ett spel för gallerierna att omformulera det till förvisning) om man inte sköter sig blev lösningen på dessa problem (det där med mig som diktator var jag eventuellt rätt ensam om att besluta). Vilka som får komma in i samhället, som är tillräckligt smarta och kan tillföra tillräckligt mycket nytta för vårt samhälle, är det vi som bestämmer. Och helt plötsligt hade vi skapat ett samhälle som bestod av ungefär samma slags elitism, uteslutningsmekanismer och klasser som i det existerande samhälle vi skulle fly ifrån. Doh.

Mer gammal skåpmat ur alla Worddokument: Konstnärskvinnans brev

För er som inte stiftat bekantskap med mitt halvt seriösa, hälften bara roliga alter ego-projekt Konstnärskvinnan kan man börja här. Konstnärskvinnan har sedan dess blivit en återkommande referens mellan mig och mina vänner. Också i våra samtal grundar det sig i allvar kring villkoren för att vara människa, kvinna, skapande, självständig men det finns alltid en gnutta humor i det, en självdistans till att springa runt och referera till själv som konstnärskvinna samt – som alltid – en stor portion sarkasm över de konstnärsmän som alltid varit de stora subjekten i historien och också idag, i vår närhet. Det här är ett mail kring en diskussion vi hade om hur man förhåller sig till sina känslor och är lika delar allvarlig, som ironiskt plagierande i sin högtravande ton.

När jag sätter mig och vill skriva om längtan tar det alltid stopp. När jag vill nedteckna texter som handlar om de vackra ögonblicken krampar jag. När jag försöker samla detaljer som en herrdoft eller cigarettrök, när jag vill romantisera över fåniga saker då blir det bara tomt. Jag kan skriva våldtäktsstories, sorgliga sexscener med människor som egentligen hatar varandra eller bara slutat älska varandra, jag kan skriva råa kukenifittanhistorier eller om mäns hat mot kvinnor, kvinnors hat mot dem själva. Det är inga problemet att häva ur sig det svarta för att se det allra ljusaste. Men hur skildrar man ljuset? Eller ens ljuset, hur skildrar man kärleken? Hur känner man kärleken? Hur känner man stolthet i att skriva ned den? Hur hanterar man den?

Vi får inte längta och inte tråna. Det hör inte hemma i vår tid och det hör definitivt inte hemma hos en kvinna. Kvinnor som skildrar män, som skriver om män måste skildra dem med en medvetenhet om kvinnans underpositionerade ställning. Kvinnor degraderar sig själva när vi skriver om män. Ännu mer degraderar vi oss själva när vi bejakar en längtan eller en känsla, någonting som inte är reellt. Du vet väl att vi måste vara rationella, syster? Flexibla och anställningsbara. Inte fan kan vi gå runt och skapa längtan och lidelse när våra premisser för att vara människor ser ut så i det moderna samhället.

Kvinnor kan inte känna längtan, vi får inte tråna och vi kan aldrig vältra oss i patetik och känslor. Res dig upp syster liksom, vad gör du för kvinnokampen? Vi kämpar konstant mot våra känslor, våra minnen, de där patetiska minnena från någonting väldigt länge sen eller någonting som var så kort att det inte borde betytt någonting eller någon som för längesedan gått vidare eller någon som det aldrig blev på riktigt med eller någon som vi aldrig ens vågat prata med.
Den trånande kärleken, lidelsen och längtan är för kvinnan självdestruktiv. Det är så vi kallar den. I själva verket inte alls så, syster. Självdestruktiva blir vi när drömmarna besannats och drömmen var ett radhus i Lerum där vi plockar upp barnens leksaker och inser att han inte varken dammsugit eller velat knulla oss på en månad. Självdestruktiva blir vi när vi sitter fast i dåliga relationer och längtar ut utan att veta hur. Självdestruktiva blir vi när vi börjar anpassa oss för kärlekens skull.
Längtan är inte anpassningsbar. Den följer inga regler och normer. Den stängs aldrig inne.

Jag tänker på alla konstnärsmännen och deras förhållande till längtan och lidelse. Hur de konstant, genom historien, haft utrymme att skildra den. Ja, inte bara haft utrymme utan även koketterat med den. Det är ju the oldest story in the litteraturvärld: Mannen som längtar och trånar och kvinnan som sätts på en objektifierad piedestal.
Precis som Anders Paulrud skriver om i sin senaste roman Fjärilen i min hjärna handlar nästan alltid den manliges författare om att projicera känslor och egenskaper, snarare än att göra kvinnan till ett fristående subjekt. Han skriver: Dantes saknad efter Beatrice är så ljuv, så skrivtekniskt kreativ att han vill ha den kvar. Visst är det befängt. Det är i varje fall den mall, det nedslående paradigm som nästan all kärlekslitteratur vilar på: en man som tillskriver en kvinna egenskaper.
Den som betraktar är alltid subjektet och den som betraktas blir objektet. Författarens beskrivning av sina egna känslor för någon placerar författaren ofrånkomligt i en subjektsposition. Författaren som längtar, lider, saknar och åtrår är den som innehar känslorna. Den som tillskrivs känslorna är bara objektet för dem. Det är inte objektet som är det centrala, syster, det är ju känslorna. Från grekerna fram till Sandahl: Alla dessa lidande, patetiska män som vältrar sig i sin längtan, saknad och åtrå.

Finaste konstnärssyster, bejaka dina ljusa känslor. Låt dem inte ta energi, låt dem ge energi. Skapa konsten och skriv om ljuset, vräk ut dig och var så trånande som du vill. Det finns ingenting antifeministiskt eller degraderande i en längtan. Det finns bara en drivkraft som inte följer några normer kring hur vi ska förhålla oss till människor, vilka vi ska älska, hur våra relationer ska vara ordnade eller hur vi ska älska för att det ska kallas lyckligt älskande. Vi är varken mindre starka och självständiga, mindre feminister eller mindre moderna för att vi vågar bejaka vår längtan. Vi gör med vår patetik, trånande och saknad efter omöjliga relationer vad män i alla tider har gjort: Konst av det, helt enkelt.

Varm

Ser på SVT:s Cityfolk och får hjärtsnörp och fylls av kärlek av den utvecklingsstörda tanten från Sundsvall. Börjar gråta när hon klarar av att köpa en fickkniv på Claes Ohlson på egen hand. Jag vet inte vad det säger om min hemort, men min Norrlandslängtan blev intensivare än någonsin av henne. Jag vill hem till snålblåst och tio grader över noll på midsommar, inte sitta kvar i Göteborg (i en timme idag var jag på till LSM i Amsterdam över helgen, innan jag insåg att resvägen inte uppvägde de få timmar som jag skulle få hos henne när jag bara har en helg att tillgå.).

Hur vakna upp när vi är som bäst medborgare när vi blundar?

Efter tips från Rasmus Malm i dagens GP Kultur läser jag om The waking up syndrome: om de olika stadier som människor sägs gå igenom när det gäller miljöuppvaknandet. Jag tänker att det gäller för alla samhällsfrågor, även om klimatfrågan är den som engagerar människor på ett annat sätt än vad politiska frågor brukar göra.
Det där dystopiska stadiet jag infinner mig i idag måste man gå igenom, tydligen. Sedan vänjer man sig. Det förändrade samhället blir en del av ens vardag. Det där hotet som ligger över en, oavsett om det handlar om klimatförändringar, en ökad högerextremism, marknadsdogmatism, en borgerlig regering eller övervakningssamhälle, är någonting som sedan realiseras i ens vardag. Alla hotbilderna finns där, men vi vänjer oss med att leva med det.

FRA känns som en realisering av en samhällsbild som förändras så snabbt att jag, trots mina 25 år och ett tiotal år av politiskt engagemang, hinner bli nostalgisk. Det känns som om det var nyss som jag förstamajtalade om det föreslagna Schengen-avtalet som skulle stänga gränserna till Europa och öka bevakningen av utom-Europeér. Det känns som igår som jag skrev krönikor och debattartiklar om hur det omtalade terrorhotet inte var ett lika reellt hot mot demokratin som högerextrema krafter. Det känns till och med nästan som för en stund sedan som jag satt i Ung Vänsters lokaler framför en gammal TV-apparat och såg två plan flyga in i Twin Towers (de mest hårdnackade commiekidsen jublade åt att The bad guy äntligen fick spö, jag var definitivt inte en av dem) och insåg att samhällsklimatet skulle förändras, det skulle bli kyligare och hårdare. Nur är allt det där historia, normaliserat in i en vardag där vi bevakas alltmer.

Det gör vi ju. FRA kommer att gå igenom. De flesta kommer inte ens vara medvetna om vad som hänt. Vi är inte medvetna om hur vi är bevakade, normaliserade, diagnostiserade och bokförda. Det sker hela tiden, i små steg. Man kan inte tänka på det, man lär sig att leva med det.
FRA är bara en del av en stor samhällsbild där människan styrs, där villkoren blir allt trängre och gränserna alltfler. Vi genomgår normaliseringsprocesser hela tiden där vi okejar nya villkor för vilka friheter vi har som individer och vilken makt vi har som grupper. Små, små förändringar i våra kontrakt mellan individ och samhälle. Människans förmåga till anpassning är inte alltid av godo.
Bevakade är vi konstant. Vi kategoriseras hela tiden, våra hjärnor mäts och jämförs. Vi kryssar i våra rutor om vi är kvinna eller man, invandrare eller svensk, hetero eller homo. Vi utsätts för sanktioner på våra individuella behov och krävs på anpassning så fort vi frångår en norm kring hur vi ska leva, hur man ska vara, vad som är normalt. Diagnostiseras och tillsätts åtgärder eller lämnas bara därhän. Bevakas av stämpelklockor, arbetsförmedlingen, blivande arbetsgivare, Försäkringskassan och alla andra samhällsinstanser som måste försäkra sig om att vi är de medborgare som samhället kräver.
Samhället finns med som en hotbild, en övervakande organism som inte finns till för medborgaren. Medborgaren jobbar för samhället, samhället jobbar för marknaden som i sin tur är en lika fristående organism. Mellan medborgaren och samhället finns ett avpolitiserat hål av alienering och decentraliserad makt.

Vi måste anpassa oss.
I Bolognaprocessens dokument finns uttalade mål om vad högre utbildning ska ha för syfte för att anses som lycksam. Den ska i första hand producera anställningsbara studenter.
Inte fritt eller kritiskt tänkande studenter. Inte belästa studenter med nya paradigm och infallsvinklar. Numera ska vi vara anställningsbara.
Den anställningsbara medborgaren är den önskvärda. Den anställningsbara medborgaren är den anpassningsbara. Vi måste vara flexibla för marknaden.

Det där glastaket av normer, maktsystem och inskränkningar i den lilla människans frihet som vi en gång skulle krossa sjunker bara allt lägre ner mot våra kroppar. Det har aldrig känts så lågt som nu. FRA är bara en naturlig del i skeendet, vi kommer att anpassa oss, det är så vi måste göra. Du är redan bevakad. Le, blunda och var anställningsbar så ordnar sig allt ändå.

En liten uppkastning i uppriktig självbildsångest (eller: Det är inte mig det är fel på, det är Mitt eget jävla Narnia)

Som motvikt till drömmen vid havet från föregående inlägg, där jag bara var en modern Candide som sket i allt drömmer jag någonting helt annat när jag återvänder till staden.
Jag drömmer att jag är i Amsterdam och ska få följa med LSM och Mitt eget jävla Narnia på en skitcool branchfest. Jag har klätt mig i min snyggaste hotnessklänning av dyrare måttet (läs: inte H&M) och har nyklippt artyfartyfrisyr och känner mig peppad att få hänga med dem i deras coola kontext. Men LSM hänger bara med sina häftiga, kokainsnortande vänner och försöker övertala mig att testa med.
- Nej, jag vill nog inte pröva, säger jag och känner mig som jordens största tönt.
Sedan mönstrar Mitt eget jävla Narnia-Tobias mig med blicken.
- Vad är det du har på dig?, säger han, fattar du inte att man får skämmas?
Sedan drar han med mig till en närliggande butik som säljer ravekläder. Han tvingar mig att istället köpa och klä mig i det häftigaste man kan ha på sig, enligt alla de häftiga modebloggarna som jag såklart har missat totalt. Ut från affären kommer jag i neongröna, utsvängda ravebyxor och artyfartyfrisyren fylld med små pärlor hängande. Där går jag med en klump i halsen över att jag missuppfattat allting, som vanligt.

Det är relativt lätt att se att det staden gör mig med är att anamma hela min dåliga självkänsla och att drömmens tolkning är ett uttryck för detta. Jag skulle så lätt kunna ha den här drömmen som en utgångspunkt för ett långt, utlämnande inlägg om min brist på självkänsla och dåliga självbild, trots att jag inte lider särskilt stor brist på självförtroende i något område. Jag skulle också skriva om att jag, när jag skriver om att vara prestationsmänniska, inte bara menar att man är en människa som bekräftar många bollar i luften-myten och mår som bäst när man gör saker och lyckas med sina slutmål. Det handlar lika mycket om att prestera bilder av sig själv, vara bäst på allting men konstant misslyckas och känna sig missnöjd med sig själv. Jag skulle skriva om hur det är att fortfarande känna sig som tönten i klassen, som är en outsider i alla lägen och inte riktigt får vara med eller fattar hur hon ska få vara med.
Jag skulle skriva om min konstanta ångest över att försöka vara allt, men inte vara tillräcklig gällande någonting.
Jag skulle skriva om hur svårt det är att försöka bekräfta myten om sig själv. Hur fucking jobbigt det är att alltid falla emellan. Hur jag aldrig är tillräckligt bra inom allting. Jag är inte intellektuell nog, har inte läst tillräckligt många böcker. Är inte tillräckligt politiskt insatt och skriver inte tillräckligt bra. Jag är definitivt inte tillräckligt flatig, men jag är rätt dålig på att vara heterobrud också. Jag är inte smal nog och jag har inte snyggast kläder. Jag är inte vackrast och jag har inte bästa musikkollen. Jag är inte pretentiös nog för att kallas pretentiös och jag är inte ytlig nog för att bara vara lättsam och skojig. Jag har dålig koll på mode och reklam och jag har minst lika dålig koll på utrikespolitik och viktiga politiska beslut. Jag är inte tillräckligt slampig, men jag är inte tillräcklig för att ha en fast relation. Jag är inte tillräckligt rolig och jag är inte tillräckligt allvarlig. Och så vidare och så vidare.

Förmodligen skulle jag också skriva någonting om mitt bloggande. Hur bloggandet numera manifesterar min dåliga självkänsla. Först var det no biggie, för då fattade jag inte att folk läste det jag skrev. Sen var det no biggie, för då hade jag så förbannat bra självförtroende och bara körde mitt race och hade sjukt många läsare och räknade med att alla älskade mig vad jag än skrev. Sen var det nog biggie för att jag sket i vad folk tyckte om mig.
Numera är det en naggande faster i varje ord jag skriver på den här bloggen. Jag ser alla dem som går in på den här bloggen och hatar mig, dissar mig eller bara tycker att jag är fucking ointressant och djävligt kass. Alla dem som inte gillar det jag skriver manifesteras i den där naggande fastern som gnäller om att jag är tråkig, pretentiös, töntig, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt snuskig, inte tillräckligt smart eller välformulerad på den här bloggen. Vad jag än skriver om och hur jag än skriver det kommer alltid någon kunna tycka att jag är en djävla tönt.

Hade jag gjort den tolkningen av drömmen hade jag förmodligen skrivit ett sånt inlägg, men det hade blivit så jobbigt då. Då hade alla de som idag kommer att gå in på min blogg och tycka att jag är en tråkig, pretentiös tönt utan talang förmodligen bara fått vatten på sin kvarn. Och jag hade fått svårare att spela vidare på mytbilden om mig själv som någon som skiter i vad andra tycker om henne.
Så jag föreslår istället att tolkningen av drömmen bör vara att ett det är Mitt eget jävla Narnia-Tobias som har sjukt dålig klädsmak, vilket enbart mitt undermedvetna verkar vara medvetet om. Låt er inte luras av hans metrosexuella Clinique-produkter. I själva verket klär han sig enbart i neongröna ravebyxor och tycker att det finaste på en tjej är om hon har färgade pärlor i håret.

Fotnot: Eftersom jag själv ser ett mönster i hur mina självutlämnande självhatsinlägg återkommer med en månatlig precision borde jag väl, om än motvilligt, lägga in en hänvisning till biologiska faktorer gällande denna text. Eller mer exakt: Jag har PMS, snarare än livskris.

Till havet (låt oss odla vår trädgård)

När jag sitter på tåget på väg till staden vid havet börjar kroppen värka, huvudet att bulta. Jag är varm och illamående, kroppen skriker. Göteborg försvinner längre bort och smärtan intensifieras, jag vill hem och lägga mig under täcket.
På stationen väntar B. med famnen och vi körs till villan med trädgården och sovplatser, stort kök och gamla vinylskivor. Så släpper det helt plötsligt. Det gör inte ont alls längre. Helt plötsligt är det jag som står i det stora köket med överfullt kylskåp och tvättar potatis. Skrattar stolt;
- Titta på mig! Jag tvättar potatis!
(För att förstå storheten i att jag tvättar potatis krävs en viss bakgrundsinformation kring mina skills i matlagning och vanor kring mathållning hemma i min studentlägenhet).
Med vinflaskor och sallad blir vi avsläppta vid kurorten. Smärtan släpper och ersätts av någonting annat när havet öppnar sig framför oss. Inte havet som i Göteborgs skärgård, där horisonten bara skymtar mellan kobbar och öar. Havet som i milsvida sträckor av horisont, öde klippor och tung doft av tång. Blåsten i ansiktet och sandstränder.
Rysningarna längs med ryggraden och små insekter av oförställd, oförberedd glädje i magen.
Naturligtvis reagerar jag med att spontansjunga Öppna landskap. Sedan skrattar jag bara, gapar och åhhar mig.
På klipporna sitter vi tills kylan tränger sig på, går hem på småstadsgator bland okända villor. Dricker te och spelar sällskapsspel, somnar in mot varandras andetag på övervåningen i gästhuset. Äter frukost i trädgården med nybakat bröd, P1 står på i köket och dörren är på glänt. Promenerar genom staden, beundrar utsikter, äter glass.

Det gör inte ont. Jag är oförställt, oförberett lycklig. Jag har inget syfte, ingenting att uppfylla. Det finns ingen mening med att beundra en utsikt i en halvtimme eller ligga vaken halva natten och prata barndomsminnen. Det är bara livet.

Vid havet var jag lycklig. Ulf Lundell visste vad han snackade om. Några månader om året ska man inte vara i stan. Man ska sitta i riktiga trädgårdar vid riktiga kök och äta långfrukost till ljudet av P1. Man ska horisontstirra sönder sina ögon ut mot havet. Man ska ha tystnad och långsamhet. Så att själen kan få ro. Så att man får leva på riktigt.

På natten vid havet somnar jag in på en gång till ljudet av vännernas andetag. B. har precis konstaterat att det är typiskt Elin att packa ner två par skor men glömma tandborsten med samma kärlek som när mina vänner tidigare under kvällen himlade med ögonen mot varandra när jag på allvar föreslog bevingade latinska begrepp som en bra kategori i land och stad-leken. Vi skrattar och jag somnar till kärleksfulla andetag och måsarnas skrik, drömmer att jag är Candide (om detta berättade jag aldrig för vännerna nästa morgon, då jag redan blivit kärleksretad för mina pretentioner under kvällen). Drömmer att jag sitter vid en liten täppa, nöjd med livet, enbart fuckad av min trassliga relation med Kunigunda. Drömmer att människor kommer och tjatar om bloggande, jobbet och ekonomin.
- Men shut the fuck up, låt oss odla vår trädgård, säger jag som en modern, kvinnlig Candide.

Sent på lördagen återvänder jag lika delar motvilligt och uttröttad till studentlägenheten i Göteborg. Slår på datorn, slår på TV:n, tittar på tomt kylskåp och smsar om kvällens fester.
Informationen slår emot mig framför ögonen, så långt borta är havet helt plötsligt. Jaha här har någon kommenterat ett blogginlägg och jag har tydligen bidragit till Isobels prestationsångest och här har ett gammalt ex jag knappt pratar med längre kommenterat någons bild på Facebook och någon har skickat långmail jag kommer behöva svara på och vad har folk för status nudå och FRA har folk skrivit om och det måste man uppdatera sig kring och skriv det där blogginlägget om FRA nudå Elin och posten, just det jag måste kolla postfacket och där hade jag fått något slags antagningsbesked ja och där var det visst översvämning och jaha nu har den här anonyma bloggaren knullat och den här bloggaren skriver jämt så smarta grejer och jag är så dum och den här personen verkar fortfarande inte gilla mig och jaha, var dom på Uppåt Framåt i lördags och så är läget i Mellanöstern just nu och vad ska man ha på sig ikväll då och klimathotets dystopier på TV och kylskåpet är så tomt och långkonjunkturen på det och det här gamla ragget verkar ha ny flickvän och såhär är ställningen i fotbollsmatchen och den här boken skulle ju vara tillbakalämnad på biblioteket i måndags och det där stipendiet skulle jag ju söka och hur mycket pengar har jag kvar på transaktionskontot och klipptiden skulle jag ju boka och.

Och.
Jag vill inte ha flödet. Jag vill inte ha tillbaka det. Ni kan få det. Till låns, på obestämd framtid, kan ni ta ert informationsflöde. Jag vill inte just nu. Ni kan ta era statusar och skitsmarta blogginlägg och updates och utekvällar och nyhetssändningar och Västtrafikförseningar och telefonröster och debatter och allt det där. Jag skiter i era FRA-diskussioner. Jag skiter i mellanöstern. Jag skiter i vem som var på Uppåt Framåt i lördags. Jag skiter i lågkonjunktur och skattesänkningar. Jag skiter i var festen är ikväll. Jag skiter i om det där ärendet på jobbet skickas i tid och jag skiter i om mina böcker inkommer försent till biblioteket.

Jag vill bara fly staden. Jag vill vara exakt så lycklig och kreativ som jag kände mig vid havet.
Jag vill stänga av. Jag vill odla min trädgård. Jag vill ha ett torp med trädgård, P1 och nybakat bröd. Tystnad och skogar, någon sjö eller ett hav. Jag vill ha den där sortens kreativitet som vi pratade om sent på fredagsnatten. Barndomens ensamma projekt. Frimärkssamlingar, filmregister, bokmärken och allt annat man höll på med. Jag med mina diktsamlingar, noveller och egenhändiga forskningsrapporter om saker i världen som jag tyckte var intressanta. Den tidslösa tiden i ett flickrum med målarblock eller världens minsta Mac-dator från stenåldern som jag skrev ner mina små forskningsrapporter på. Tystnaden i ett flickrum med ensamma projekt tog aldrig slut. Den extrema fokuseringen på en akvarelltavla eller en kärleksnovell när inget brus kom och störde, när flickrummets dörr var barrikaderat av lappar om att stör ej, jag skapar eller kom inte in! Jag försöker finna mig själv! (detta mellan åtta-tio års ålder, har jag sagt att jag var överpretentiös redan som barn?).

Det där informationsbruset var obefintligt i ett tyst flickrum ute på landet. Inte närvarande i sommarlovens dagar av grusvägspromenader, cykelturer till sjön och hängmattetänkande mot en ljudvägg av svalor och gräsklippare. Fanns inte alls på en altan till en villa på landet, med kollegieblock, akvarellpapper och dagböcker utspridda över bordet.

Jag är tillbaka i staden, jag ska jobba här nästan hela sommaren. Det enda jag vill är att odla min trädgård, det enda jag vill är att fly igen med ett meddelande på mailen, den avstängda mobiltelefonen, till chefen, på Facebook och till er bloggläsare som lyder:
Stör ej, Jag skapar! Kom inte in! Jag försöker finna mig själv!

Keepin it real till panflöjtsmusik

Idag har jag varit två timmar hos läkaren och en sjukgymnast. Det här är lika mycket KBT mot mina avog mot allt som kan refereras till hippiecrap som KBT mot sömnproblem. Under två timmar har jag pratat om mindfullness, om att överlämna sig själv till sömnen, släppa taget om det presterande jaget, druckit blaskig djävla chailatte och gjort flummiga rörelseövningar, fått akupunktur, haft avslappning och fått taggiga terapibollar rullade över min rygg (bokstavligt talat alltså, inte ännu en kass ryggmetafor).

- Jaha Elin och exakt hur cool och gangsta kände du dig då när du satt med nålar instuckna i huvve och öronen och uppmanades spänna skinkmusklerna till ljudet av panflöjtsmusik?, undrar ni.
- Nä inte så djävla va, svarar jag.

Jag berättade även för min läkare om att mitt mentala rum slutat funka som tillflykt mot orostankarna. Jag har tänkt på mitt mentala rum alldeles för mycket, jag kan inte lura vare sig hjärnan eller kroppen genom att försöka tänka på det längre.
- Men då får vi hitta ett nytt åt dig!, sa läkaren och la sen som förslag att jag skulle bryta av orostankarna genom att föreställa mig att jag var ensam på en exotisk, öde ö tillsammans med tio vackra män som jag avverkade en efter en.
- Men, sa jag, jag vet inte...är det inte tänk att de där mentala rummen liksom ska vara...rofyllda? Att man ska slappna av genom dem?
- Positiv affirmering, Elin!, sa min läkare lystet.
- Okej, sa jag.

Annars: Läs LSM. (Jag vet att ni redan gör det men jag måste lobba för det här inlägget för det är banne mig bland det bästa kvinnan skrivit. Dessutom vill jag lobba när andra skriver bra, självutlämnande terapitexter när jag själv inte kan göra det som förr).

Skillnad på folk och folk (eller: fjärde inlägget för dagen, sätt igång och dammsug nu ditt satans fruntimmer)

Nämen jag kom på en till grej jag måste skriva om.
Min vän B. (also known as Fröken R. för er som varit med ett tag) är på besök denna vecka och ska ikväll sova hos mig. När jag försökte förmå mig själv att dammsuga inför att hon kommer sa jag till mig själv i huvudet:
- Ja man får ju storfrämmat.
Helt plötsligt kukar ens inre lingo ur i någon slags dialektal nostalgitripp, liksom. Det konstigaste var dock inte den dialektala nostalgin, det har ju hänt förr med jämna mellanrum (jag använder t.ex. fortfarande verbet he rätt frekvent trots att ingen djävel fattar det härnere och älskar att helt plötsligt bryta ut i breda L utan förvarning). Det konstigaste var när jag började fundera över det där med storfrämmat.

Det fanns, under hela min uppväxt, en sorts besökare som man refererade till som främmat och en som man refererade till som storfrämmat. Storfrämmat var alltså inte mer korpulenta än de som bara var främmande utan helt enkelt lite mer önskvärda besökare än de som bara var främmat.

Att norrländska dialekter är sjukt kåta på adjektiva prefix är i och för sig ingenting nytt. Jag förstår t.ex. inte hur folk kan ha växt upp utan ett frekvent användande av ord som storstövlan och tjocksockar. Förmodligen är det någon sanningsbakgrund i fördomarna kring norrlänningars tystnad som har gjort att norrländska dialekter rent generellt är mycket för det där med språklig reduktion. Säg så mycket som möjligt med så få stavelser som möjligt, helt enkelt.
Men det konstiga är alltså att jag gått runt i en romantiserande illusion (scrolla bak ett par inlägg för ytterligare information) om att det inte gjordes skillnad på folk och folk överhuvudtaget där jag kommer ifrån. Vi var alla bönder, töntar, utbölingar och småfattiga. Sen dyker det här ordet upp i skallen och jag inser att det fanns en tydlig hierarki i varje familj kring vilka som fick benämnas som främmat och vilka som var lite finare och således storfrämmat.

Jag hittar en lugnande förklaring då jag tänker på att det på landsbygden inte fanns så många uppgjorda bestämmelser kring när man skulle ses. Det var sällan folk ringde i förväg, man sågs aldrig någon annanstans än hemma och folk stövlade in i ens kök lite hursomhelst under eftermiddag och kväll. Förmodligen var folk inte alltid helt välkomna och vissa var väl lite mer välkomna att stövla in än andra. Somliga gjorde det ändå liksom och då var det bara på med kaffepannan och tjöta sönder öronen i vilket fall.
Det är kanske inte så konstigt att när Fyll-Svante från grannbyn ,för tredje kvällen i rad, kom in med storstövlan i köket mitt i middagen och började tjöta om något kalhygge blev refererad till som främmat medan en granne som bara kom varannan månad, men då i alla fall ringde i förväg, var lite mer av ett storfrämmande.

Hursomhelst, jag ska få storfrämmat och måste dammsuga.

Det här inlägget handlar varken om fotboll eller faktumet att jag hatar fotboll

Jag tänker inte skriva om fotboll och jag kommer inte att prata om fotboll.
Jag kommer inte att ta en till diskussion om varför jag inte tittar på fotboll. Jag tänker inte lura in mig själv i fler långdiskussioner om nationalism och gruppgemenskap. Jag vägrar hamna i en enkel provokation som slutar med att jag ska bada i Järntorgets fontän om jag hör en tillräckligt bra dikt igen.
Det är inte intressant. Jag är inte intresserad. Jag förstår inte vad det är som provocerar så med det.

Jag är en rätt jobbig människa. Jag har rätt många åsikter som man kan bli provocerad av. Jag håller sällan tyst. Men om fotboll håller jag tyst. Jag är lakoniskt lugn. Jag nonchalerar fotbollsprat, TV:n, tidningsartiklar och allt runt om EM bäst det går. Det här sportevenemanget gnäller jag inte ens om. Jag startar inga diskussioner om mitt sporthat självmant. Jag är helt enkelt inte intresserad.

Ändå hamnar jag i diskussionerna, gång på gång. Tydligen är faktumet att jag inte tittar på fotboll mitt mest provocerande drag just nu. Också står jag likt förbannat där och pratar sporthat, avsaknad av nationalismkänsla och idioti och hamnar längre och längre ner i spiralen tills jag dumförklarat alla som överhuvudtaget har något slags intresse av sport eller tillskriver sig en svensk identitet. Och då är det jag som är det tråkiga, elitistiska djävla puckot. Såklart.

För en gångs skull är jag varken obstinat eller jobbig. Jag är bara ointresserad. Det är då alla andra blir jobbiga. Jag orkar inte ta en till diskussion där jag sakta leds in i ett samtal som jag inte vill ha av samma typ som när jag på högstadiet blev vegetarian och tvingades prata om huruvida morötter har känslor eller när jag började kalla mig feminist och timme efter timme tvingades förklara att jag inte hatade män. Det här är exakt samma koncept. Någon säger:
- Vad troru om kvällens match då?
- Ingenting, säger jag lugnt, jag är inte intresserad.
- Amen vadå, säger den andra personen, kollaru inte på fotbollen?
- Nej, säger jag, jag tycker inte om fotboll eller sportevenemang överhuvudtaget.
- Men även om man inte gillar sport måste man ju kolla när Sverige spelar, du måste ju heja så vi vinner, säger den andra personen.
- Varför måste jag vara intresserad bara för att några svenskar spelar? Vadå vi?, säger jag.
Och sen är det alltså kört.

Vafan people, kan vi inte bara göra en deal? Ingen pratar fotboll med mig överhuvudtaget så pratar inte jag om att jag inte tycker om vare sig fotboll, sport, nationalism eller masspsykoser? Så slipper jag ta de här skittråkiga, dödfödda diskussionerna gång på gång.
Så behöver jag inte bada i en fontän för att en diskussion har kukat ur igen. Så slipper jag framstå som elitistiska drygbruden som tror hon är lite bättre än er härliga, folkliga gemenskap. Så slipper jag tillslut sprängas i obstinatpsykos av allt ert tjat och springa gatlopp uppför Avenyn när Sverige spelar och skrika Zlatan är en djävla böghora i megafon.

Hur ett enkelt och anspråkslöst ointresse för något kan väcka sådan upprördhet förblir i vilket fall som helst en gåta.

Korslänkande

I vanliga fall brukar mitt bloggande till stora delar bestå av att jag snor andras idéer och utvecklar dem till det bättre. Men nu har det istället kommit någon smart djävel som bloggar på Nybygget och gör exakt samma grej som jag brukar göra. Jonathan skriver allt vad jag hade skrivit igår om jag inte varit lite för trött och lite för dum för att kunna formulera mig så.
Hade jag inte varit lite för trött och lite för lat och lite för dum hade jag också för längesedan lagt upp det där halvfärdiga monsterinlägget om hur befriande postmodernismens syn på individen vs strukturer och ideologer varit för mig. Ett hopkok av alla diskussioner som jag haft kring mina tankar de senaste veckorna, som slutat i allt från att jag anklagats för att vara nyliberal och ha svikit min tro på klass till gemensamma, lyriska nickningar över den där befriande känslan av att frigöra sig från något, ett arv och en bakgrund.

Föregående inlägg var en självkritik och ett ironiskt distanserande från den del av mig som känner ett behov av att kokettera med ett arv, förklara någonting med en bakgrund. Jag ljög inte, men jag utelämnade naturligtvis de delar av min släkt som tagit en akademisk examen, är entrepenörer, har gjort karriär inom mediabranchen eller faktumet att min mamma är egenföretagare på halvtid. Är det någonting som alla mina nuvarande postmodernistiska
teorier gett mig är det insikten om att det inte finns några enkla svar och en ökad frihet att definiera mig själv. Nu tog jag alltså slutklämmen i hela det ännu inte färdigskrivna inlägget om postmodernism och la in det här. Va fan.
Jag är trött och dum. Och dessutom är rasten slut och arbetarmaskinen kallar åter på mig.

Jo alltså...

...eftersom jag gått in i jobbdimman igen kommer jag nog mest slänga upp gammal skåpmat som legat och skräpat i diverse worddokument, som texten nedan, tills jag vant mig vid denna inskränkning i mitt liv (notera bortskämda 80-talistsyndromet när jag betraktar heltidsarbete som en inskränkning i mitt liv.) Lär lägga upp sånt som inte fått plats förut eller saknat sammanhang. Det kommer bli allt ifrån livsåskådning till tramsigheter. Egentligen precis som vanligt, med andra ord.

Faktumet att jag måste arbeta heltid och skära ner tiden då jag hinner eller orkar skriva, läsa, dra till gymmet när jag vill, facebooka eller ligga och stirra upp i taket räddas i alla fall lite av vetskapen om att det ändå är ett bra jobb. Jag skrattar dagligen, jag har fina kollegor, en sammanhållning, ett sammanhang. Dessutom är det skönt med ett arbete där man är såpass uppskattad och har jobbat så länge på att jag bara kunde gå in till chefen i slutet av mars och i förbifarten säga att jag gärna jobbade sommaren, förutsatt att jag fick månadslön, betald semester och löneförhöjning. Idag lovordade hon mig som anställd, semestern är betald och löneförhöjningen var mer än jag vågat hoppats på. Jag är lyckligt lottad. Ska note to selfa på det inför alla mornar då jag stiger upp kvart i sex och vill dö av trötthet eller när jag får spänningshuvudvärk av för många krångliga samtal på raken.

Se till mig som liten är

Vi söker alla efter förlåtelse.
En frigörelse från skulden. Vi söker alla efter att få bekänna, sedan försonas och förlåtas.
Att bli sedd är att bli förlåten. Att på riktigt bli sedd är en bekännelse för vem man är och vad man varit.

Vi söker alla efter förlåtelse.
För den skuld som vi alla bär på. Den kollektiva skuld över den värld som vi fötts in i. Den värld som pågår och som vi blundar inför, med vidöppna ögon. Det gnagande samvetet över varför just vi lever, oron inför vad som händer när det tar slut, en skam över dem som inte lever eller på vars bekostnad vi lever som vi gör.
Den personliga skulden. Över alla gånger som vi gjort fel, handlat i övermod, sårat, inte varit den som vi borde varit. Den goda människan. Den modiga människan. Då vi istället handlat i feghet, ljugit och bedragit. Inte stått upp för andra människor, tryckt ner andra, hävdat oss själva på andras bekostnad, gjort människor illa och slagits verbalt och brutalt.

Vi söker alla efter förlåtelse.
I en tid då inga gudar eller hjältar finns kvar vänder vi blickarna mot varandra. Letar försiktigt i ögonvrån, alltid rädda. Trots att vi söker samma sak. Att bli sedd är att bli förlåten. Så vi letar efter ögon som kan se såren som vi tillfogat oss själva och varandra. Fingrar som kan räkna ärren på våra kroppar och slagen som andra fått av våra knutna nävar. Händer som håller över ryggraden, räknar kotorna och vågar låta dess hårdhet brista, fångar märgen som finns däri.
- Se där, kan händerna säga, du är en god människa därinuti ändå.

Så blir vi sedda och förlåtna för våra skulder, endast så.

Lite sex, lite feminism, lite socialdarwinism, lite kognitiv lingvistik, lite antikapitalism. En väldig röra.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om samma sak som föregående inlägg snuddar vid i sin text i antologin Könskrig.
Jag ser framför mig hur kvinnor slutar ha dåligt samvete efter tillfälligt, smutsigt, underbart sex, även om det skett i den form som vissa säger att vi ”inte kan vilja”. Hur vi vågar bejaka lust utan att skam. Hur vi slutar sätta prislapp på oss själva och i stället räknar på vad vi är beredda att betala för att få med oss hem den otroligt sexige killen i hörnet. I olika valutor, bjudöl, komplimanger, ork att lyssna på anekdoter om hans tid som misslyckad musiker. I det senare fallet skulle jag personligen kräva exceptionell attraktion för att känna att det var värt det. Men se det som den transaktion det är. Nu är det du som köper och betalar. Om han inte vill, den nästan lika hete där borta i baren. Nej, det är inte desperat, det är så män alltid har sett på tillfälligt sex, utan att känna sig det allra minsta billiga.
Och jag tror inte att Isobel är medveten om att det här redan har hänt. Och kanske har Isobel rätt i att Det här kanske inte heller är jämlikhet. Men om transaktionerna börjar gå åt båda hållen kan vi åtminstone röra oss åt rätt håll. Jo kanske. Men kanske trappar man också upp marknaden till en osund nivå, inflationen stiger så att säga. Jag vet, som sagt, inte om det gynnar någon. Isobel Hadley-Kamptz har även, för Bangs räkning, skrivit en mycket klarare och bättre text än den i Könskrig som utgår ifrån samma tematik men går mer på djupet kring sexualdrift och prostitution. Den finns att läsa på hennes blogg också.

Angående det här med marknaden är jag ju för övrigt skrämd och kritisk till hur samhällssynen på den fria marknaden som den fristående organismen och den heliga graal får genomslag även i språket. Marknadsekonomiska metaforer finns i alla delar av samhällets språk numera och således har även mänskliga relationer blivit en marknad med valutor. För att dra till gamla George Lakoff, my kognitiv lingvistik-darling, utgår metaforiska föreställningar alltid ifrån vår perception av verkligheten. Alltså är det föga överraskande att det blivit så, men likväl skrämmande när kultur, offentlig verksamhet, konst och mänskliga relationer också är någonting som diskuteras kring i termer av valuta och leverans, med den hegemoniska syn på den fria marknaden som finns. Skrämmande är det när man själv utan att tveka pratar om inflation på raggningsmarknaden eller säger saker som att Gud levererar hårdvara den här veckan. Eller så är det bara den gamla vänsterkotan i mig som trycker till och är överkänslig mot metaforer som har samröre med kapitalism, när de egentligen bara är just metaforer.

Egentligen var det där ett stickspår. Det stickspår som jag skulle komma in på var att jag äntligen kom mig för att läsa Könskrig, men blev bara jättetrött. Är det någon som har läst den som känner att den ger någonting? Vare sig det gäller insikter eller rent språkmässigt – gav den er någonting? Jag vet inte om det är genuströttheten som gör att jag inte orkar texterna eller om det är så att de flesta av dem är dåligt skrivna, dåligt redigerade, osammanhängande och inte särskilt bra uppbyggda. Till och med folk som redan nämnda Hadley-Kamptz och Sonja Schwarzenberger, som väldigt sällan gör mig besviken och vars texter jag alltid gillat, har undermåliga texter skrivna för gymnasieelever. (Dock tror jag fortfarande att Schwarzenberger i sällskap med resten av den nya Bangredaktionen kommer ta tidningen till nya, mer spännande riktningar än det akademiska feministgnäll som de senaste numren bestått av och jag är tokpepp på att se vad de kan göra med den).
Jag la ner efter några genomlästa texter och resten skummade. Nu återgår jag till Pia Laskars Förnuft och instinkt. Föreställningar om ras, klass och sexualitet under 1800-talet. Mitt intresse för socialdarwinismen är kanske inte mitt mest smickrande drag, men man oh man vad spännande det är. Intresset väcktes för något år sedan när jag läste Genushistoria. Som fortfarande är det roligaste jag läst i genusväg. Masterstudierna i genusvetenskap har gett mig en mängd teoretiska verktyg, teorier och oumbärliga forskare som jag inte förstår hur jag har kunnat vara utan. De har öppnat mina ögon och fått mina teoretiska antaganden att växa. Genushistorian däremot, var lika mycket roande som bakgrundsbildande. Här fick jag läsa om pennalism på statliga läroverk för pojkar, dekadenta bögdandys, forntida äktenskapsregler, hemmafruideal, homosexualitetsbegreppets uppkomst, drottning Kristinas påstådda transexualitet och gruppsex med 1600-talspigor (det senare beskrivet i roade och fascinerade ordalag här). Att under ett års studier gå igenom en hel historia och få en bakgrund till kön och sexualitetens alltid flytande former var fascinerande och fantastiskt. Alla borde läsa.
Stickspår igen, men socialdarwinismen blev en del i min uppsats om det borgerliga mansidealen brytningspunkt då och nu och jag har fortsatt att fascineras av det. Kanske för att det så tydligt visar på hur alla sanningar är relativa och att man aldrig kan hänvisa till forskning och biologi som något som bara är så. I slutet av 1800-talet förklarade välkända kirurger i forskningsdiskussioner att negrer hade starkare sexualdrift eftersom de hade en starkare kroppsutveckling än vita. I början på 2000-talet finns det texter som den här. Man kan aldrig hänvisa till biologin och inte tro att kulturella faktorer spelar in i hur biologin uppfattas. Det blir väldigt tydligt när man läser om biologistiska föreställningar om ras, klass och kön och hur dessa påverkade diskussioner kring sexualitet.
Dessutom är det ju helt politiskt inkorrekt att sida efter sida fnissande läsa utdrag ur sexualhandböcker för medelklassmannen från 1800-talet, som i stort sett går ut på att alla klasser, kön och raser utom just den vita medelklassmannen är snuskiga och primitiva. Är man dessutom förbannat less på att köpslå på den sexuella marknaden och prata sex överhuvudtaget är det rätt gött att läsa om Alfred Hegars teorier kring att lättjefulla sysslor såsom romanläsande leder en in i icke-reproduktiva perversiteter som onani och oralsex.
Se där, jag knöt ihop den här virriga påsen tillslut!

Man vill ju inte vara nån djävla brud liksom

Vi är generationen kvinnor som på allvar tagit tillbaka ordet slampa. Vi som håller på med fighting fire with fire mot alla år av hora/madonna-ideal, ojämlikheter i raggningsspel, olika villkor för hur mycket man får dricka och hur mycket initiativ som man får ta och som alltid varit objekten, aldrig subjekten.
Vi är generationen av smarta, belästa och självständiga kvinnor, Sex and the city-generationen, som gett ordet singeltjej en positiv betingning och laddat det med glammiga innebörder om ett liv fyllt av alkohol, män och glättighet. Vi som klarar oss bra på egen hand, som har sett igenom hela fucking kärleksmyten och som tar våra liv, och vår sexualitet inte minst, på största allvar och i egna händer.

Efter alla år av broderskap genom knullskryt, horstämplingar och objektifiering har vi skapat en motdiskurs. I blogg efter blogg och samtal efter samtal läser jag, hör jag, deltar jag i en diskurs där kvinnor slår tillbaka och fungerar på exakt samma sätt. Vi super, knullar, objektifierar och horstämplar som män gör. Vi samlar telefonnummer som jakttroféer, skryter om erövringar och hur många ligg vi får. Vi är den nya generationen självständiga singeltjejerna, vi ger ordet slampa en positiv innebörd. Vi är belästa och smarta och siktar på skyhöga karriärer men kan ändå gå ut fyra kvällar i veckan och knulla hur mycket vi vill. Mot gama:nde och ryggdunksskryt ger vi samma mynt tillbaka. Det känslomässiga är inte någonting önskvärt längre, allting är en del av spelet. Vi är en del av spelet och vi kräver att få spela det på lika villkor som män.

Jag har inga problem att prata hur utlämnande och öppenhjärtigt som helst om mitt sexliv. Jag har inga problem med att kalla mig själv för slampa, bli för full eller spela något slags playerspel.
Men jag skulle aldrig i hela livet klara av att säga någonting om kärlek, längtan efter en dejt eller frånvaron av enkel närhet i mitt liv. Jag har fruktansvärt svårt för att öppet ifrågasätta spelande och spelregler, åka hem och fyllesurfa och känna mig nöjd med mig själv eller svika polarnas utekväll till förmån för att sitta hemma och titta på film med någon kille. Jag har svårt att erkänna att jag hellre vill stanna hemma och läsa böcker, vadå hur kul är det? Och jag har svårt att hålla sexlivet privat och inte prata onani och ligg stup i kvarten.
Man vill ju inte vara någon djävla brud, liksom. Vadå kom igen, det är 2008 och känslor har ingen plats längre och singeltjej bär inte bara på konnationer kring kravlöst sex utan också kravet på just kravlöst sex. Vi är ju den nya, frigjorda kvinnan som raggar, ligger och objektifierar på exakt samma känslolösa villkor som män alltid har gjort. Vi bygger ett systerskap baserat på ryggdunkande över troféligg och snygga dumpningar. Vi bygger en jämlikhetstanke baserad på känslolöshet och objektifierande.

Vi har rätt att prata öppet på caféer om våra senaste erövringar, hänga ut gamla ragg och deras sexuella tillkortakommanden i våra bloggar, håna snubbar som är alldeles för easy-to-get, skapa skillnader mellan killarna man bara ligger med och dem man kan tänka sig att dejta, skryta om hur förbannat fulla vi varit, tjata sönder öron om onani och dildos och hånskämta om våra senaste knull. Sånt har ju män gjort i alla tider, det vet man ju.

Frågan är vem som vinner på det. Om någon vinner på det. Man ska ha rätt, som människa, att ligga med hur många man vill, inte vara så sugen på kärlek och tvåsamhet, definiera kärleken utifrån vilka villkor man själv än känner för. Men det är ju inte kärlek vi pratar om. Kärlek pratar vi överhuvudtaget inte om längre. Man vill ju inte vara någon brud och den stereotypa kvinnan är den känslosamma kvinnan och kanske är det mer henne, än männen, som vi fightas mot. Ett uppror mot det sårbara och känslosamma, det öppna och det icke-spelande.
Det pågår fortfarande en sexuell revolution där vi kämpar för lika villkor, den pågår hela tiden och vi är inte framme. Men frågan är när och om den kan skapas tillsammans med en revolution som upphöjer det känslosamma, äkta och sårbara – oavsett kön. Däri ligger den verkliga utmaningen.

Jag vill inte lyssna på Gyllene Tider och flåsa

Förresten, ni som fortfarande har skola och andra uppdrag? Hur får ni någonting gjort i värmen?
Jag förstår inte. Jag har texter som ska skrivas om, några artiklar som ska in, jag har ett romanprojekt som återigen avstannat fast jag har en pretentiös deadline på mig själv att ge mig själv en färdigskriven roman i 25-årspresent i slutet av augusti och dessutom har jag cirka två timmars inspelat ljudmaterial att transkribera vilket innebär att jag först måste uppdatera mig på GTS-transkriptionsstandarden jag bara minns lite på en höft.
Men det går ju inte. Värmen, people! Hjärnan är mosig och söndersvettad och jag är enbart förmögen till att ligga flåsande i Prinsesssan Leia-guldbikinin (men känner mig mer som Jabba the Hut i solsvettandet) och skriva korta anteckningar om hjärtat och annat personligt trams.

Själva definitionen av värme i Sverige är ju att vi blir helt dumma i huvudet. Brölar, gillar Gyllene Tider och kollar på sport är ju det enda vi gör den här tiden på året. Men om man varken har tid eller lust att vara dum i huvudet och gärna vill ha en intellektuell verksamhet utöver något slags Homertänk om ”glass…varmt…ta en snus” alternativt rent reptilhjärnetänk inriktat på äta, sova, onanera (nytt prefix: värmerunka). Hur gör man då?
Jag gillar inte riktigt mig själv när jag inte är smart. Och just nu är jag inte smart. Hur gör ni?

Språket sett ur västerländska ögon

Jag tycker att sånt här är lite fantastiskt. Oupptäckta folk och stammar som levt helt skyddade. Som lingvist blir ju en första tanke dessutom;
- Det finns ett oupptäckt språk där!
Sedan är artikeln i sig ju ganska deppig och man börjar återigen stressa upp sig över den lingvistiska paniken Språkdöden, som känns som ett lika reellt ångestmoln som klimathotet. Alla språk som dör ut och hotas, folkslag som försvinner och kulturer som dör ut och språket med dem. Den enorma floran av grammatiska konstellationer, fonetiska variationer och morfemiska sammansättningar som blir mindre och mindre i en rasande takt.

Det är så synd att jag inte är mer äventyrligt lagd så att jag hade kunnat bli en av de där språkvetarna som åker runt och kartlägger hotade språk. Hänger med urinvånare och indianstammar och ägnar år efter år åt att nedteckna deras språk så att de sparas för eftervärlden. Det hade varit betydligt häftigare att få vara den där språkvetaren i safarihatt och solbränd hy som kom hem efter sina strapatser och berättade om ejektivor och pidgingrammatik än att drömma om att bli tönten som sitter inne på sitt svenska institutionsrum med Noam Chomsky-grammatik och blir blekfet av frånvaron av solljus och för många delicatobollar från universitetets kafeteria. Det vore så grymt mycket coolare att få hänga med urinvånare, snarare än långhåriga datalingvister som slöspelar Quake på språklabbsdatorerna, och att få ta del av att nerteckna en kulturhistoria, ett folks historia och identitet istället för att skriva utpräglad västerländska uppsatser om maktdiskurser i relationsbaserade samtal och annat icke-världsförbättrande.

Sen tänker jag att det där språkliga kategoriserandet och nedtecknandet kanske inte bara är av godo. Vem säger att språken måste nedtecknas för att existera eller ha existerats? Vad säger att jag som västerländsk forskare har rätt att komma som en postkolonial upptäckare och kategorisera andras språk? Stammarna hotas och det är en sak, men alla föreläsningar som jag varit på där vikten av nedtecknandet av alla språk innan de dör känns inte lika adekvat. Existerar språk bara om vi kan översätta dem i en västerländsk grammatisk förståelse och tolka dem ur våra, självuppfattade, moderna ögon? För vem tolkar vi och tecknar vi språken?
Det här går in på hela diskussionen kring det problematiska med västerländsk forskning på s.k. ”andra kulturer”, som ändå kommit ganska långt. Vi vet hur problematiskt det är att den västerländska forskningen går in och tolkar, inom väldigt många akademiska discipliner är det en mycket omdiskuterad fråga. Men inom lingvistiken är det som om den inte existerar. Då är det språket som nedtecknas och det är alltid utav godo. Som om språket är en fristående organism som inte baseras på mänsklig kommunikation och som är djupt inbakad i en kultur.
Vi kanske inte behöver spara alla språk, upptäcka dem eller försöka förstå dem. De finns till för ett folk och deras behov av att kommunicera. Att kartlägga ett språk är ju dessutom, misstänker jag, lika mycket en forskares hybrisprojekt som ett mission.
Det är tur att jag inte är äventyrlig och klär så dåligt i safarihatt att jag inte behöver ta en vidare diskussion med mig själv kring den här etiken. Nu kan jag lugnt drömma vidare om min delicatobollsframtid i ett instängt institutionsrum framför min leasade Delldator och etymologiska lexikon i alfabetisk ordning bredvid.