Allt är kärlek, ibland är det bara så

Vi har precis satt oss i Kungsparken, i sluttningen ned mot ån, och jag har precis börjat dricka av petflaskan med vin i, när mormor ringer.
- Hej på dig gullhjärtat, det är din mormor, säger hon med mormorstrygga rösten som knarrar lite.
Jag hälsar med glada rösten och säger att jag är glad att hon ringer.
- Ja men du ska veta att jag längtar efter att få höra din röst så jag håller på att gå sönder inuti, säger mormor och jag hör att rösten spricker och jag hör hur hon snyftar och sedan kallar hon mig för gullhjärtat igen och säger att hon är ledsen att jag inte kom upp till Norrland nu för hon saknar mig något så fruktansvärt.
- Och jag ber för dig varje kväll ska du veta, säger mormor, att Gud ska vaka över dig och ta hand om dig i den här världen av hemskheter och sedan saknar jag dig ännu mera. Men jag förstår om du inte vill komma nu. Det är som det är när man är ung i försommartider och det spritter i benen och pojkarna är ju så vackra så här års.

Nu är det jag som går sönder inuti. Nu är det jag som tänker på mormors saknad, mormors kök med klockan som tickar och kaffe ur riktigt kaffeporslin med fat och sked. Mormors sju sorters kakor och lite för starka saft och bli trugad att ta av alla sorter, till och med finska pinnarna äter man av. Morfars darrande händer som alltid omsluter ett kuvert innan man går. Snirklig handstil som skrivit mitt namn på kuvertet och deras extraslantar inuti, kramar och åldrande händer som håller mina och ber mig vara rädd om mig.
Här sitter jag i en park i Göteborg och dricker fulvin och sitter inte i mormors kök som luktar bullbak och barndom, lika lite som jag sitter på verandan till sommarstugan där pappa bråkar med mamma om att han har köpt fel sorts potatissallad innan han häller upp en whiskey och vi ler mot varandra i samförstånd. Lika lite som jag sitter bredvid pappa i bilen på Norrlandsvägarna med försommarglittrande sjön, nyutslagna träd och fortfarande vita fjälltoppar som panoramabild när pappa höjer volymen i crescendot till Born to run och sträcker sin näve mot biltaket, sjunger med. Lika lite som jag sitter bredvid brorsan i hans Volvo 240 som han kör alldeles för fort medan hans fingrar trummar mot ratten i Arcade Fires Keep the car running. Lika lite som jag och syster tar kvällspromenader i nattljusa skogar eller skrattar oss tårögda framför Scrubsavsnitt som vi redan har sett minst fem gånger.
Jag är inte där kärleken bor, den finns kvar på avstånd i en ombokad biljett några månader fram. Jag och mormor pratar om vädret, om värmen som också finns i Norrland och sedan lägger vi på och jag återvänder till bästa vännerna som pratar om urinprovsfärgen på våra viner och jag är kvar här.

Kvar här där kärleken också bor när vi en stund senare, jag och mina bästa vänner, sitter i en ring under en buske och kissar tillsammans. Pratar kissprestationsångest och jämför kissfläckar och skrattar åt våra hukpositioner i en ring och någon får grenar innanför trosorna och vi skrattar ännu mer. Diskuterar antikapitalism, den presterande människan, strukturella faktorer och vår ojämlika värld så att ögonen glöder och vi pratar i mun och kommer in på Uppåt Framåt med löv i trosorna och diskussionsbabblande munnar. Interna skämt och fånskämt som alla prefix som går att sätta framför ordet runka (gråt-, saknads-, slentrian-…listan blev lång) och S. som kramar om mig och säger att hon älskar mig innan vi tappar bort varandra bland ögon, öl och pojkarna som ju är så vackra såhär års och någonstans mitt i allt möter jag exmannen som är på väg att gå och jag kramar honom helt plötsligt.
- Oj, förlåt, säger jag, det är bara en sån där kväll då allt är kärlek och jag måste få krama folk.

Det är en sådan kväll då jag tar upp anteckningsblocket, skriver en note-to-self-lapp:
Det finns människor som längtar så mycket efter din röst att de går sönder inuti.
Det finns människor som väntar i Norrland med verandor, rabarberpaj och bilturer.
Det finns människor som du känner så väl att ni kissar i ring och pratar onani tillsammans.
Det finns människor som spontant håller om dig och säger att de älskar dig.
Det finns du med en förbannad massa kärlek, allt är kärlek, ibland är det bara så.

Jag blev kvar (eller: Jesus walks with me)

Jag la som vanligt, vid beslutsångest, allting i något slags tärningsspelargamande, denna gång med SJ:s bokningssystem (om det inte är tärningsspelande så vet jag inte vad som är det). Sa till mig själv att om det fanns billiga biljetter att boka om till om någon månad skulle jag göra det. Sen kom den där ryggraden av tro in i bilden och jag tänkte på fullaste allvar;
- För i så fall är det Ödet och Guds vilja.
Som om Gud inte har nog med jobb än att sitta och besluta åt mig huruvida jag ska stanna i Göteborg och supa eller dra till Norrland.

Och sedan, på exakt det datum som jag ville åka, fanns det svinbilliga biljetter på X2000. Dagtåg. Första klass! Jag ombokade alltså fakirtåget genom Norrlandsnatten till första klass-biljetter med gratis internet och extra bekvämligheter hela vägen upp. Har redan nu högtflygande planer om att klä mig i kavaj, kritstrecksrandiga skjortan, pumps och gamla vapendragaren pennkjolen den dagen. Sitta och se busy ut med laptopen hela resan. Sedan kommer i och för sig hela affärskvinnelooken genomskådas gravt när folk märker att det enda jag gör i nio timmar är att facebooka och kolla youtube-klipp, men vafan.

Det konstigaste var att jag tackade Gud när jag ombokade. Ske din vilja, liksom. Jag kanske hade velat åka upp till Norrland nu, men nu gick Gud in här och beslutade annorlunda åt mig.
Som om det inte var SJ:s bokningssystem som bara hade en bra dag och jag valde ett gynnande datum. Hade biljetter varit svindyra och icke ombokningsbara hade ju allt däremot varit SJ:s fel.

För den som undrat om min tro är det bara att konstatera att det som finns kvar av min kristna ryggrad numera endast är den absolut lamaste och förmodligen den vanligaste formen av svennetro som man kan ha.
När saker, utan anledning, går bra är det tack vare Ödet och Gud.
När saker, utan anledning, går åt helvete är det på grund av SJ, Posten eller staten.

Nähänä

Jag får bara ångest av alla mina texter idag. Jag har ju grymt mycket på lager om alltifrån Star Wars-sexuella fantasier, Maggie Gyllenhaals pennkjol i Secretary, vad SJ och Gud har gemensamt, min oro över att ha blivit straight och varför det bästa sättet att fira kursavslut med paperpresentation är att kräla fram på ett golv i en danssal och skaka titsen till ljudet av Beenie Man.

Men ingenting känns riktigt rätt idag.
Således går jag ut i solen istället. På återhörande.

Somliga dagar är charterdagar

Jag har alltid älskat charterresor och solsemestrar. Det är inte riktigt fint att gilla det, men jag tycker verkligen om det. Kanske handlar det om någon arbetarklassungesrevanch efter alla de där sommarloven då mina kompisar åkte till exotiska ställen med palmer och pooler medan mina föräldrar packade in tre småbarn i en begagnad husvagn från 70-talet och aldrig kom längre än till Höga kusten och släkten utanför Sundsvall. Såhär i efterhand hade jag förmodligen minst lika kul på campingplatser med nya vänner, lokala pizzerian och minigolfrundor än vad jag hade haft på Mallorca, men det fattade man ju inte då.

När jag var elva år tog min mormor och morfar med mig på mitt livs första utlandssemester. Vi åkte till Kreta. Jag fick åka i ett flygplan för första gången, se palmer på riktigt och höra människor prata grekiska. Det var det häftigaste som jag hade gjort i hela mitt liv.

Sedan dess har jag väl åkt mina vändor, blandat med festivaler, stadsresor och på-egen-hand-resor. Jag har bara bra minnen. Jag har tre resor som sticker ut. Som inte bara toppar chartertoppen utan även mina resor överhuvudtaget.
Den första är min och P:s resa till Kos, en vecka efter att jag tagit studenten. Numera är Kos-resan mest en sådan där sak som jag berättar om för folk för att jag älskar att provocera och bryta mot folks invanda konventioner och jag vet att ingen skulle tro att den alternativa, intellektuella bruden frivilligt varit på Kos en vecka. Men det har hon.
Det var precis när det började bli dåligt mellan mig och min dåvarande flickvän. Då det började bli tydligt att vi höll på att utvecklas åt alltför olika håll, att de där olikheterna som tidigare varit fascinerande nu bara var irriterande för varandra. Fortfarande trodde vi på relationen, men vi gnagde på varandra. Jag såg mer och mer den dreadslockiga Ani Difranco-flatan som tjatade om veganism och odlade håret under armarna. Hon såg mer och mer hiphopbruden med porriga trosor som även gillade män. Vi såg inte att vi älskade varandra och hamnade dagligen i absurda gräl som när jag helt sonika stängde av hennes Ani Difranco-skiva och satte på Eminem bara för att djävlas. Eller när jag rakade benen inför henne bara för att jag visste att hon skulle provoceras av det. Kanske var Kosresan ännu en motreaktion mot allt det politiskt korrekta och förväntade som jag hamnat igenom min relation och mitt politiska engagemang.
Hursomhelst tog jag stipendiepengarna från min studentdag, satte mig på ett plan med P. och sen ägnade vi en vecka åt sådana icke-intellektuella, korkade aktiviteter som Bacardidrickande på balkongen, tequilarace med ett gäng nymuckade lumparkillar från Borås, bakfyllesolande på stränder med dunkande techno och festliga namn som Grabbarna Grus-stranden och en helt fantastisk natt i sällskap med tre Stockholmssnubbar med dryg Stureplanshumor som råkade säga slippery klitta när de skulle beställa Slippery nipple åt oss så att jag och P. tjöt av skratt. Det var världens mest korkade uppror mot allt det som förväntades av oss, men det var det roligaste uppror mot mina invanda konventioner som jag någonsin har gjort. Någon månad senare gjorde jag och flickvännen slut.

Den andra resan var en sommar senare, med han som jag älskade och vi som precis blivit bra igen efter en av alla stormiga förhållandetörnar som vi gick igenom. En liten grekisk ö och allt det där romantiska som hörde till. Strandpromenadshandhållande, stjärnklara nätter på balkongen, restaurangmiddagar med mousserande vin, siestaknullande i hettan och solbrända kroppar som somnade in mot varandra. Ingenting var problematiskt och svårt. När han hade glömt både solglasögon och handduk i packningen blev jag inte irriterad utan skrattade bara åt hans dåliga packningsfärdigheter. När jag panikade under båtresan höll han bara min hand och sa åt mig att ta det lugnt. Romantiken tog vi till det yttersta den kvällen på en bar uppe på ett av bergen. Glödande solnedgång, San Fransisco i stora glas, jag som blundade, vi som förlovade oss för exakt så genomkorkat lycklig och dödligt förälskad var jag att jag som nittonåring förlovade mig med stolthet. Ett år senare skulle vi bryta förlovningen under en annan av alla våra kriser, men minnet från solnedgången finns kvar och det var nog det viktigaste ändå.

Den tredje resan var den hösten som jag tillslut bestämde mig för att följa med på familjeresan till Alanya. Av politiska skäl och vuxenskäl ville jag inte följa med hela familjen och två till på en gemensam charter till Turkiet, men tillslut kom det sig att jag följde med. Alanya efter turistsäsongen var någonting helt annat, inga inkastare eller kommers. Bara vi och några tyskar på ett litet familjehotell där vi åt middag med familjen och pappa fotbollsbondade med hotellägaren i baren varje kväll. Vi träffade en massa människor och mina föräldrar, som jag sett som den typiska rädda svenska typen, var helt andra när de hängde nere i en kalebasskällare i något av de mindre kvarteren och pratade hasch på knagglig engelska med en nerrökt konstnär. Mest av allt minns jag kanske min pappas blick en av de där dagarna, vi låg och flöt i havet ihop. Pappa med sina bekymmersrynkor, sömnproblem och eviga oro över jobbet och familjen som han aldrig kunde släppa. Nu rödbränd hy där bekymmersrynkorna brukade sitta, ett lugn över ansiktet. Vi såg upp mot den blå himlen och jag hörde pappa säga;
- Det är i sådana här stunder som man förstår varför man lever, Elin. Fan ta räkningar och regn och all den där skiten. Det är det här som är anledningen till att vi lever egentligen.

Somliga dagar kan jag längta charter. Somliga solskensdagar måste jag gå ner till Icabutiken och köpa färskt bröd och småtjöta med kassörskan, åka ut till havet eller dricka drinkar mitt i veckan. Somliga dagar vill jag ha en hand att strandpromenadshålla eller någon att siestaknulla med. Somliga dagar är charterdagar, oavsett var man befinner sig, man gör vad man kan, men det är alltid de lätta dagarna. De där dagarna då man förstår varför man lever.

Running from one time, ain't no time to slip. Make one false move and it's a up north trip.

Jamen jaha. Så har jag i sedvanlig, velande, Elin-anda fortfarande inte bestämt mig för om jag ska dra till Norrland imorgon kväll eller inte.
Mobb Deep-citatet i titeln talar i och för sig ganska starkt för och om det finns några män i den här världen som jag faktiskt lyssnar till är Mobb Deep definitivt en av dem.
Min mamma förhåller sig neutral med ett konstaterande om att det alltid är trevligt när jag kommer upp, men mindre trevligt om jag tänker sitta ute i sommarstugan i en vecka och tjata om att jag hellre skulle vilja vara i Göteborg.
HBT-GBG-festivalen i helgen talar rätt starkt mot en Norrlandstrip.
Faktumet att det här är de sista veckorna innan folk börjar lämna stan och dra ut på sina resor, hemvistelser, sommarstugor och så vidare och lämna oss Göteborgsfuckers kvar här talar också emot att jag ska dra iväg nu innan alla andra gör det.
Min kropps behov av en paus från alkohol och sena nätter talar definitivt för.
Tanken på sittplats nattåget i ett dygnetruntljust Norrland tolv timmar talar oerhört starkt emot.

Jag vet inte jag. Det är sweet ledighet i Göteborg med presumtiva fikor, utenätter, häng och allmänt slackande vs. en vecka ute i en stuga utan internetuppkoppling med tid för ensamhet och kontemplation. Förmodligen är det det sistnämnda som jag behöver. Bara gå och dra, grilla någon korv, måla någon djävla bräda, hugga lite ved och runka.
Norrland är det smarta valet. Men som min vän Erik brukar säga: Det smarta valet är oftast det ogötta.

Serbokratiska syntaxträd, transkriberingar, subjektsplaceringar och andra njutbara fenomen

Den abnorma överproduktion av blogginlägg som förekommer idag och som saknar motstycke i denna bloggs historia handlar väl dels om att jag har en djävla massa grejer att skriva om. Å andra sidan kan man ifrågasätta det adekvata och nödvändiga i informationen från föregående inlägg. Och det är väl då jag får falla till föga och även ange att det är paperinlämning och presentation på onsdag och jag dör litegranna av tristess här.
Blabla heteronormativitet blabla trancendentalt våld blabla fotnoter blabla identitet.

Det känns oerhört skrämmande att samma människa som för två år sedan producerade en 200-sidig D-uppsats i lingvistik numera tar tre veckor och sjukt mycket ångest innefattande slö-facebookande och sjuka aktiviteter som brödbak (med mina mått mätt – mycket onormal aktivitet) på sig för att klämma ur sig ett åttasidigt litet skitpaper.

Jag vet inte hur jag ska tolka detta faktum.
Antingen är det bara att konstatera att det är lingvisten som jag är i första hand, genusvetaren i andra (just nu helst inte i någon hand alls). Det går inte en dag utan att jag saknar lingvistiken och fortfarande drömmer om en doktorandtjänst inom ämnet. Jag saknar CA, kognitiv semantik, språkfilosofi, generativ grammatik, semantisk betydelseförändring, jag saknar allt!
Längtar efter känslan när man suttit och studerat George Lakoffs metafor-analyser och det bara bubblar av aha-upplevelser i hela kroppen. Eller det orgasmliknande tillstånd som uppnås när datorprogrammet för generativ grammatik säger att man gjort rätt när man placerade adverbialet på just det stället i det syntaktiska språkträdet över en mening på serbokratiska. Eller att sitta och lyssna på samma halvsekund i en inspelad dialog gång på gång för att tillslut förstå att det korta hummande man hör är en Transitition Relevant Place. Eller traggla Wittgenstein och pals och tänka att det nog ändå var bättre förr.
Framförallt är det jag saknar med lingvistiken, bortsett från att ingenting någonsin gjort mig så nördig (uppenbarligen) det där med att leka detektiv. I genusvetenskapen är allt bara mängder av kritiska teorier applicerade på det ena eller det andra. I lingvistiken handlar det alltid om små, små aha-upplevelser. Som under D-uppsatsen som inte bara hade maffiga 200 sidor utan även en lika råpretentiös ansats genom titeln Moralbegreppet i det moderna samhället. Hur jag satt en hel vår och läste dags- och kvällstidningspress samtidigt som jag bläddrade i etymologiska lexikon och diskuterade med lektorerna uppe på Institutionen för filosofi.
Hur jag frivilligt satt i två veckors tid och gick igenom ett tvåhundratal fotbollsreferat (såhär i efterhand: hade jag vetat hur många artiklar som skulle handla om sport när det kom till begreppet moral hade jag kanske tänkt till en extra gång angående ämnet). Hur jag dag ut och dag in studerade subjektsplaceringar i skittrökiga allsvenska referat för att tillslut se den imaginära glödlampan tändas ovanför huvudet. Bläddrade like mad shit i etymologiska lexikon för att slutligen hitta ett samband mellan allsvenskans matcher och gamla krigsreferat och kunde skriva tio sidor analys utifrån det. Pure njutning, mina vänner. Genusvetenskapen har i sina bästa stunder varit oerhört givande och gett mig mycket tankar. Men samma njutning som adverbiala placeringar och transition relevant places-upptäckter kan den aldrig ge.

Den andra förklaringen är att jag är skoltrött och vill ha sommarlov.
Den tredje är att jag under de två senaste åren supit bort för mycket struktur och hjärnceller för att vara förmögen att producera sådana mastodontuppsatser längre och att ödet som alkistant på spårvagnen jämfört med akademiskt geni ligger betydligt närmare till hands. Den första förklaringen är dock den jag helst hänvisar till.

Sömnen kommer till den som låter den komma

När jag satte mig i stolen hos min läkare första gången var det på samma upproriska sätt som jag alltid suttit i sådana samtal. Hånleende mot näsdukar på bordet, armarna i kors och axlarna uppskjutna. Blicken flackande och då den snuddade vid hennes varmmjuka blick på mig, alltid trotsig. Detta trots att hon var där för att hjälpa mig, detta trots att jag kämpat i nästan två år för att få träffa en läkare som henne. Man är en idiot om man sätter sig i ett läkarsamtal med en inneboende känsla av att varken behöva eller kunna få hjälp, men det var exakt vad jag gjorde. Jag är ingen man hjälper och jag sa;
- Jag har redan prövat allt, jag kan redan allt. Det finns ingenting som kommer att hjälpa.
Tillbaka från min läkare fick jag en lista med fem uppgifter som jag skulle jobba med. Jag stirrade på första punkten.
Stäng av datorn och TV:n en timme innan sänggående. Det ska vara helt tyst i rummet.
- Men vad ska jag göra då? Utbrast jag på fullt allvar.
Det var då som jag drabbades av insikt ett:
Du kan inte allt. Du vet inte allt. Du är inte fullärd alls.

Istället tog jag mig nu an uppgifterna med lust och målmedvetenhet. Ingen datorn och ingen TV, det ska jag klara! Och att börja skriva privat dagbok innan jag går och lägger mig! Eller lägga mig på samma tid varje kväll! Ja det här ska jag fixa, jag som är så duktig och sen kommer jag bocka av uppgift efter uppgift och då kommer jag sova på nätterna igen.
Sedan läste jag i boken som min läkare rekommenderat. Sömn av Marie Söderström. Hon skrev: Personer med sömnproblem är ofta prestationsinriktade personer, som har höga krav på sig själva, och ibland också på andra. De är målmedvetna och har hög kapacitet. De har lyckats väl i livet. Många som har sömnproblem är experter på att prestera och de har försökt på så många sätt att också prestera sömn. Men hur de än försöker, kommer de inte att lyckas.
Sömnen kommer till den som gett upp. Eller till den som släpper prestationskraven och bara låter sömnen komma.
- In ya face Elin!, säger Marie Söderström mellan raderna.
Insikt nummer två: Jag kan inte köra på i min hjulspår. Jag måste börja förändra mina tankemönster. Det här kommer att bli så mycket svårare än vad jag först trodde.

Det tredje jag var tvungen att ta till mig av var alla hippiecraptankar som följde av förändrade mönster. Jag som får ticsryckningar av yoga, hånskrattar åt meditation, spyr över mindfullnessteorier som något kvällstidningspåhitt och har livscoachingindustrin som ett av mina främsta hatobjekt. Nu tvingades jag läsa om österländska teorier om tiden som cirkulär, lära mig andningsövningar och försöka greppa det där med mindfullness. Vissa saker ratar jag. Andra saker kämpar jag med mig själv för att lära mig någonting av. Det är en evig kamp, varje kväll när jag sitter där med mindfullness- och andningövningarna. Marie Söderströms ord i bakhuvudet:
Vi är vana att identifiera oss med vårt tänkande, denna mentala organism som vi på något sätt tror är vi. Men tankar bara är. Inte sanning, inte rätt eller fel, inte facit om vad som kommer att hända. Bara tankar.
Mindfullness för mig handlar framförallt om att minska avståndet mellan tanken och känslan. För en omvärldsanalytiker som alltid måste tänka ett steg längre, ligga lite före, låta tanken föregå känslan är det fruktansvärt läskigt. En kamp som sagt. Inte bara kampen mot min inre stöddiga fjortonåring som suckar männ guuu va töntig du är när jag skapar mentala rum och djupandas. Lika mycket en kamp för att stanna i en känsla, koppla ihop tanken med känslan.
Låta tanken knytas till känslorna som jag får, reaktionerna i kroppen. Sedan släppa tanken fri. Återvända till nuet.
Insikt nummer tre: Jag måste lära mig att förlora kontrollen. Över tankarna, över situationen. Jag måste öva in att hänge mig åt känslorna, utan vidare tankeanalyser. Oavsett om det handlar om en vaken natt med ångest inför morgondagen, relationer till andra människor, obehagliga situationer eller oerhört behagliga situationer. Jag ska kunna finnas där i nuet. Våga känna ångesten eller våga känna njutningen. Men bara släppa kontrollen och känna.

Och sen var det det här med tystnaden. Jag följer Navids tystnadsmeditationsberättelse med hängivelse och vi pratade en del om det när vi sågs i helgen, för det finns någonting väldigt viktigt där.
- Vem är Elin när man skalar av allt det yttre? Vem är människan Elin?, undrade Navid och spände ögonen i mig.
- Jag vet inte och jag vågar inte ta reda på det, svarade jag.
Att vara i tystnad, ensam med sig själv handlar just om att ta reda på det. Vem är jag när jag bara är med mig själv och utan yttre påverkan? När jag inte kan vara vare sig akademikern, skribenten, bloggaren, kompisen, dottern, partybruden, fuckable-tjejen, den intellektuella eller kollegan. När det inte finns en enda roll som jag behöver eller kan prestera – vem är jag då?
Ibland går det okej. Ibland är det outhärdligt. Häromkvällen, efter att jag umgåtts med människor non stop i flera dagar, var det genomvidrigt. Jag tvingade mig själv tillslut att stänga av datorn. Det tog tre minuter och sedan var trycket över bröstet där. Tystnaden, ensamheten; hur bär man det? Ensam ensam ensam skrek det i skallen och trycket över bröstet stärktes alltmer, jag knöt händerna tills knogarna vitnade, försökte andas, började gråta.
Försökte tänka på att det inte fanns en enda reell anledning till den här ångesten över tystnaden och ensamheten. Jag har mängder med nära vänner och bekanta, en familj som alltid finns där, är vare sig olyckligt kär, oknullad eller obekräftad och det finns ingen logisk anledning att känna sådär. Du är så ensam! Det fortsatte skrika. Tillslut stod jag inte ut utan rusade upp ur soffan, slog på datorn och slösurfade bort ännu en timme på Facebook. Skrev några mail och surfade omkring. Världen ni ser mig väl fortfarande? Som om vi bara har existens om den speglas i andras ögon.
Insikt nummer fyra: Jag måste lära mig att stå ut med tystnaden och ensamheten. Jag har ett existensberättigande även när jag är ensam och obekräftad i nuet. Jag får bara vara människa.

Men så händer det någonting i all den här kampen och insikterna? Eller är varje natt fortfarande ångest och ibland pillerknaprande när jag inte står ut? Saker händer. Men det går långsamt. Jag är otålig och vill slippa falla ner i gamla mönster, för fan nu har jag ju facit här, att jag fortfarande surfar innan läggning och försöker lösa alla mina problem klockan tre på natten! Jag blir förbannad över att det inte går fortare, det här med KTB ska ju vara en quick fix-terapi som ska lösa ens problem på nolltid! Naturligtvis måste jag stanna upp mitt i otåligheten. Naturligtvis är det just sådan otålighet som gör att jag inte sover på nätterna.
Insikt nummer fem: Förändrade mönster tar tid. Att lära om är en lång process. Saker får ta tid ibland. Det finns inga enkla lösningar på någonting. Du kan inte lära om över en natt. Gläds åt de små framstegen istället för att gapa efter hela stycket.

Så jag gläds åt de små sakerna:
-Mitt mentala rum har hjälp några nätter. Med mitt detaljseende, som jag i mina bästa skrivarstunder använder till max, är det en unnest när jag ska gå in i det mentala rummet. Jag släpper kontexten som jag befinner mig i. Jag är inte där. Jag ligger på min mammas säng, på det virkade, vita överkastet i sommarstugan. Det är sommar och varmt, jag och syskonen har varit och badat. Jag är eftermiddagsdåsig och tar en tupplur.
Varje gång som jag faller in i tankar kring morgondagen, uppsats, relationer eller liknande tar jag mig själv tillbaka till det mentala rummet där jag känner som allra mest trygghet. Återskapar detaljer som den svidande solbrännan på ryggen, sjövattensdoften i håret, mamma som ropar åt pappa att han har köpt fel sorts potatissallad och pappa som suckar från läsfåtöljen och ropar tillbaka att Willys faktiskt inte hade någon annan och vad är det för fel på den där. Små, små detaljer som bygger upp en autentisk scen av total trygghet och kravlöshet. Jag somnar.
- Att greppa tankarna och släppa dem fria har också hjälpt några nätter. Jag prövade den i onsdags senast. Att våga känna obehaget som kommer i kroppen när jag tänker på någonting som är jobbigt, våga bejaka den känslan. Sedan säga till sig själv att jag släpper tanken nu. Återvänder till nuet. Jag fattar inte att det fungerade, men det gjorde det.
- Det befriande med en privat dagbok. Att slippa prestera, även när jag skriver. Att skriva ner känslorna och inte tankarna i första hand. Kunna lämna ut mig bäst jag vill för boken är bara min och ingen annans. Våga vara opretentiös, pinsam och bejaka allt det jag inte vill erkänna för någon. I den privata dagboken tillhör mina tankar och mina känslor bara mig. De ska inte presteras i vare sig samtal, blogginlägg eller uppsatser. De är mina och får vara hur fula och felaktiga de vill. Det är ändå bara tankar det handlar om.
- Jag blir bättre på att vara i nuet. Andningen spelar in, även här. Att börja djupandas lite överallt och ta tillbaka sig själv från alla de fladdriga tankarna till att bara vara i nuet är fantastiskt. Tre djupa andetag på spårvagnen i eftermiddagsträngseln. Tre djupa andetag efter träningen när kroppen är lugn och trött. Tre djupa andetag mitt på jobbet när telefonen går i ett och kaffet börjar kallna. Tre djupa andetag på krogen när jag inte vet vems blick jag ska möta. De där tre djupa andetagen är magiska. Får dig att se klarare. Befinna dig där och då. Och får dig att inse att herregud, det är bara nuet som det handlar om. En scen, en situation. Den är varken livsavgörande eller livshotande. Hinn ifatt känslan.
- Jag har så smått börjat klara av att sova tillsammans med någon annan. Det här är det konstigaste och mest överraskande av allt. Jag har alltid varit jobbiga sova-med-tjejen. Oavsett om det varit i relationer eller för en eller ett par nätter. Sömnen ska kontrolleras och presteras och ska jag sova med någon annan är det extremt viktigt. Sedan jag skaffade första förhållandet har det alltid funnits stränga regler kring att jag måste sova ytterst, ha ett eget täcke och skedliggande eller kroppskontakt måste vara centrerad kring högst fem minuter. Sedan måste personen ifråga ligga rygg mot rygg med mig och sedan måste jag vänta tills jag hör att personen sover innan jag kan somna in.
Det var inte så längesedan som jag skrev det här. Det är ju så som det har varit. Alltid. Människor som väckts mitt i natten när jag rycker åt mig ett eget täcke, folk som väcks av att jag är uppe och nattvandrar, tafatta pojkvänsarmar som jag knuffar bort. Att hänge sig åt sömn innebär att förlora kontrollen. Att förlora kontrollen i andras närhet, att bli så sårbar som man är när man sover har känts oöverkomligt.
De senaste gångerna som jag sovit med någon har jag sovit. Bara somnat in på stört. Vaknat upp under samma täcke, med armar omkring mig. Blivit betraktad när jag sover utan att ha varit rädd för det. Inte känt något behov av eget täcke, egenplats, vakenhet. Jag har förlorat kontrollen. Blivit sårbar och sovande. Vaknat upp och varit lika delar livrädd och positivt överraskad över vad som sker. Jag lär mig förlora kontrollen tillsammans med andra. Jag klarar av att sova med dem.

Fortsättning följer förmodligen i bryta-mönster-börja-sova-inläggen. Det här är bara början, people. Innan jag är klar är jag förmodligen Kay Pollack. Eller så är jag bara lite lugnare och mer utsövd. Men saker händer i huvudet. Jag visste inte att det skulle vara såhär svårt att lära sig sova åtta timmar om natten.

I'm just a looonely acrobat (eller: Allt jag vet om känslor har jag lärt mig av Bruce Springsteen)

Och för er som tror att mitt liv är hundraprocentigt spännande och fyllt med fantastiska nätter och att jag alltid är dekadenta konstnärskvinnan (kreativa klassens begreppsmotsvarighet till arbetarklassens definition partybrud förmodligen) som aldrig är hemma på helgerna, finns det rätt många sådana här lördagskvällar också:

X säger: technofest, ska du med?
elin säger: alltså jag vet inte…nu har jag ju liksom redan hunnit börja fulböla till The Boss här och känner mig rätt inställd på att fortsätta.

Jag förstår inte hur människor som inte lyssnar på The Boss connectar med sina känslor. Lyssnar jag på någon av hiphophjältarna connectar jag med något slags djävlar anamma och pepp. Lyssnar jag på Kent connectar jag väl med min ångest och allt det där. Men ingen kan få mig att böla som Springsteen. Det är alltid han som är tryggheten i bakfylleångest, ensamhet, saknad eller brustna hjärtan. Med tanke på vilken Nick Hornby-fuckad generation vi är dessutom och att få vare sig sett filmen eller läst boken High Fidelity borde fler ha upptäckt The Boss välgörande funktion när man behöver någonting att hålla fast vid.
Dock finns det ju en hel del Springsteen-skivor att tillgå och inte alla är av de slaget att man känner att man riktigt vill stå för att man gråter till dem. Så tjugo minuter senare lät det såhär:

elin säger: okej men nu har jag börjat grina till några RIKTIGT ostiga saxofonsolon från 80-talet här och det är fan inte okej. jag hänger med!

Att gråta till Nebraska är ju en sak och gör man det dessutom nattetid och rökande genom fönstret finns det definitivt ett romantiskt skimmer över det hela. Åhh vad fint med lite vemod och ensamhet, liksom. Jag har inga problem att gråta till en del av Springsteens nyare grejer heller. Devils and Dust anser jag vara en helt strålande skiva och fungerar alldeles utmärkt att böla till. Long walk home från senaste plattan är ett solklart exempel på när en Springsteen-låt kan föregå tårarna och säga allt man behöver höra just då, t.ex. när man är nydumpad och en vän spelar den för en efter att man däckat i självömkan och Southern Comfort.

Någonstans vid eller efter The River är det ju egentligen som problemen börjar. En del låtar på The River fungerar i och för sig alldeles utmärkt. En låt som Point Blank innehåller så mycket rakt-in-i-mitt-hjärta-lyrik att den är omöjlig att motstå (de sköt dig i hjärtat och nu har du glömt hur man älskar, tjejen är väl en god sammanfattning av texten) och Fade Away är ju troligen ett av de starkaste uppbrottsanthems som skrivits.
Men någonstans hamnar man ju likt förbannat där i de senare 80-talslåtarna, Born in the USA-skivan och så vidare. Bland cheezy saxofonsolon som inte alls är snygga på det där sättet som saxofonsolon på en skiva som Darkness on the Edge of the Town är utan bara skämmiga och Springsteen som går över från att säga ganska självklara, men ändå fina saker till att bara komma med pinsamma newsflashes som att alla har ett hungrigt hjärta (Hungry Heart är ju en av låtarna på The River som känns mindre okej att grina till).

Det är ungefär när man börjar komma in på sånt som man struntar i att grina, tar på sig en klänning, köper lite folköl och stannar ute halva natten för att dagen därpå kunna bota sin ångest över tredagarsutgången med Springsteens konstaterande på Greetings from Asbury Park om att it’s so hard to be a saint in the city.

Och sen blir man trött på annat med

Ur ett referensunderlag för lärare i sex och samlevnad, utgivet av Skolverket:

Slutligen beror pojkars och flickors skilda beteenden på genetiska och hormonella skillnader. Inom etologien har man till exempel visat hur vissa primater och människor över hela världen har vissa typer av parningsbeteenden med karakteristiska signaler för hona och hane. Likaså finns skillnader i förmåga till aggression och förmåga till omhändertagande som skiljer män från kvinnor.

Way to go Skolverket! Verkligen nytänkande!
Och gud vad glad jag är att jag inte är femton längre och sitter i ett klassrum med bara tjejer och pratar mens och inte bli med barn och tvingas lyssna på sånt shit om att pojkar är pojkar och flickor är flickor och var inte rädda för att pojkarna tittar på porr, för det behöver dom och skämmas ihjäl sig för att man själv kollat porr och – gubevars – blivit kåt av det.
Gud vad glad jag är att jag inte är femton och tvingas skriva kärleksdikter om pojkarna man är kär i när den enda jag vill skriva en kärleksdikt till är den sjukt söta tjejen i parallellklassen som sitter två stolar bort.
Gud vad glad jag är att jag är att jag inte är femton och tvingas lyssna på långa utläggningar kring vad pojkar gillar och vara livrädd för sex och tänk om jag är för trång och hjälp vad ont det kommer att göra och det här med orgasm och njutning finns inte ens på världskartan.
Gud vad glad jag är att jag inte är femton längre och tänker att jag måste bli mer rätt så jag också får en sån där pojkvän att stoltsera med i det homosociala spelet eller åtminstone bli lite statustafsad på.
Gud vad jag är glad att jag inte är femton längre och helt förvirrad och skamsen över allt som rör sex och kön och killar och tjejer för det enda jag vet om det är att jag tänker fel och är fel på alla sätt man kan vara det på.

Fyfan vad glad jag är att det är tio år senare och jag vet vad jag gillar, struntar i kön, hatar anpassning till homosociala regler eller "könsbundna karakteristiska signaler" utan bara är goddamn stolt över min sexualitet och pissar på Skolverkets bullshit med en medlidande tanke till de femtonåringar som fortfarande sitter där i klassrummen idag och är exakt lika förvirrade och skamsna som jag var då. Heja ni femtonåringar och jag hoppas för mitt liv att ni växer upp och börjar granska allt ni fick lära er i sexualundervisningen med kritiska ögon och gör er fri från alla normer ni blev intryckta i under högstadiet.

Man blir trött på ditt djävla gnäll (youth is wasted on the young)

Det verkar vara ett generellt drag i både bekantskapskretsen och runtom i bloggosfären det här med motgångar, uppgivenhet och bitterhet just nu. På ett sätt är det väl skönt att inte vara ensam om att gnälla över misären och tycka livet är lite väl pissljummet och inte levererar som det ska, å andra sidan slår det mig hur sorgligt det är.
Det är en sån där måndag då inte ens mamma står ut med mig längre. Efter att jag bitchat och whinat i telefonen och varit allmänt tyken mot henne i ett par minuter suckar hon och säger;
- Nämen du, nu går jag över till din bror och spelar Nintendo Wii istället.
När inte ens ens egen morsa står ut med ens djävla gnäll utan rymmer iväg till TV-spel, då är det rätt illa.

Sen ligger jag och bölältar i soffan över insikten om att det är två månader sedan, exakt, som jag hade releasefest för bloggboken. Den kvällen då jag var on top of min hybris och alldeles strålande och full av tillförsikt. Då jag blev intervjuad, fick dagliga beundrarmail från Linda Skugge (av andra också för den delen) och låg i startgroparna med mitt skuggdoktorandprojekt.
Sen har allting liksom bara avstannat och gått i en nedåtgående spiral. Mycket på grund av mig naturligtvis; jag pallade inte längre att leva i 180 och fick påtalat från mina bästa vänner att jag börjat försaka dem och min närvaro i samtal med dem för alla mina projekt. Men livet har onekligen inte riktigt levererat som jag trott att det skulle göra de senaste två månaderna och min lösning att dricka alkohol, fika och syssla med dumheter i väntan på att livet ska börja göra det igen fungerar som vanligt endast som en quick fix. Så ligger jag och ältar och tänker på vilket stort misstag som jag gjorde när jag la ner pilotprojektet till förmån för den här rövtråkiga kursen, hur jag har börjat hata genusvetenskapen och längta efter lingvistiken och tusen andra älttankar som leder fucking nowhere om man inte försöker göra någonting konstruktivt av dem och hitta lösningar i dem.
Sen tänker jag på att jag, oavsett missade chanser och andraplatser eller nej tack, samtidigt fått bevisat för det gång på gång, det jag ju redan vet. Jag är grymt smart, analytisk, ambitiös och fucking begåvad och några sumpade chanser eller nej tack betyder inte sumpade framtidsutsikter för det. Jag är dessutom ett helt fantastiskt roligt sällskap med en helt strålande känsla för humor, självdistans, förmågan att bjuda på mig själv, på intressanta diskussioner eller ge grymma oneliners och svar på tal. Jag är rätt lätt att hänga med, sådär rent generellt, har inga sociala tics utan är bara förbannat trevlig och en sån där man gärna umgås med. Jag har fantastiskt fin smak i det mesta och är både rätt allmänbildad och nördigt insnöad på alltifrån generativ grammatik till Bruce Springsteen-citat. Lägg därtill att jag är sjukt foxy och precis kommit i favoritjeansen igen och kan representera Göteborgs snyggaste jeansröv. Jag har ett förstahandskontrakt på en finfin lägenhet, de bästa vännerna man kan ha och en stor bekantskapskrets, grymmaste familjen uppe i Norrland, ett helt okej kontorsjobb att falla tillbaka på när jag blir skoltrött, kul frilansjobb, en bloggbok som fortfarande säljer, en halvskriven roman och hur många akademiska poäng som helst. Dessutom är jag, såvitt jag vet, frisk.
Det finns liksom väldigt få ursäkter till att vara bitter och gnällig med de förutsättningarna. Sure thang, man kan gnälla över sommarekonomi och kontorsjobbet och avstannad akademisk karriär och allt vad det än må vara. Men det är egentligen bara dåliga ursäkter till att se vad man egentligen har och leder ju definitivt ingenstans.

Också tänker jag på alla vi briljanta, begåvade, ambitiösa och friska människor som ändå sitter och gnäller och tycker att livet är pissljummet och inte bjuder på tillräckligt mycket äventyr, magi och kärlek trots att det egentligen, faktiskt inte, är riktigt okej.
Den dagen då vi är 90 år gamla och sitter i våra hemtjänstriggade lägenheter och äter uppvärmd mat i vår ensamhet med inte så mycket att vänta på eller se fram emot alls, då kan det vara okej att gnälla. Då vi dag efter dag vaknar upp i krämpor, tar minst femton olika mediciner mot diverse sjukdomar och tvingas leva på sömntabletter för att få lite ro. Då vi står i årslånga vårdköer för att få opereras och lever med konstant värk och inte ens minns hur det var att ha en kropp som inte gjorde ont. Då vi har ljudet på max på TV:n men ändå inte hör vad de säger och musik kan vi inte lyssna på, för vi använder fortfarande mp3-format och det är inte kompatibelt med dagens musikspelare. Då vår sexuella frustration och frånvaro av kärlek i vårt liv inte räknas i några veckor eller ens månader, för vår senaste sexpartner dog i en hjärtinfarkt för tio år sedan och sedan dess har vi levt ensamma av både sorg och ofrånkomlighet. Antalet forum för raggning när man knappt tar sig utanför lägenheten är relativt begränsade och det är svårt att föra en flirtig konversation när man är halvdöv på båda öronen. Dessutom är det här med att tokröja på ett dansgolv med både artros och kronisk höftledsvärk mest plågsamt och att hångla blir så krångligt när rollatorerna hela tiden är i vägen.
Om vi vid 90 års ålder inte har åstadkommit någonting av det som vi drömde och ville göra är det väl ursäktat med lite bitterhet till eftermiddagskaffet och den torra mazarinen. Men knappast nu.

Och dom tillhör det gåtfulla folket my ass

Dagens mest irriterande är inte ens att Ica Effkås har slut på Granit vit portion och inte kommer kunna leverera till mig på över en vecka, utan faktumet att kidsen utanför springer runt och sjunger på Beppe Wolgers Det gåtfulla folket.
Bara det att de är barn och att de låter är ju tillräckligt störande, men att de dessutom är så fucking klichéartade att de på fullaste allvar lallar runt och sjunger baaarn är ett folk och de bor i ett främmande laaand är lite too much, ärligt talat. Har inte ens orkat se efter men kan tänka mig att det är de söta gullebrudarna som alltid smörar för fröken och kramas i klassrummet som sjunger. De är säkert barfota också. Och har plockat blommor som kommer att vissna innan de kommit hem, men mamma kommer ändå sätta dem i en vas på bordet för att de varit så duktiga och rivit av några blommor från marken.

För den som undrar har jag pms.
Dessutom är det fullmåne på nätterna och då går det inte att sova överhuvudtaget. Sammanfallande menstruation och fullmåne; inte konstigt att kvinnan är skogstokig just nu. Har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska ägna resten av eftermiddagen åt sexuella ritualmord eller bara dra till gymmet. Men den som (över)lever får se, I guess.

Lilla ångestbarnet (det finns nånting som får folk att ge dig mer än du är värd)

Det började på lågstadiet när jag slutade sova på nätterna och var sådär rädd för allting. När jag varje morgon innan skolbussen kom hade en ritual att springa bakom huset och be till Gud att jag skulle slippa vara så rädd på skolan den här dagen. Varje morgon knäppte jag lovikahänderna hukad i vinbärsbuskarna bakom huset och bad. Efter ett tag utvecklades det till en tvångstanke, jag var tvungen att upprepa ordet Gud tillräckligt många gånger för att bönen skulle höras. Jag började missa bussen, började stiga upp tidigare på morgonen för att hinna. Det tar rätt lång tid att säga gode Gud femtio gånger.
Sedan blev det värre och jag ville inte gå till skolan längre överhuvudtaget.
- Mamma, det går inte. Jag har sovit dåligt och har ont i magen av oro, sa jag på morgonen.
Ibland tvingade hon iväg mig. Men oftast strök hon mig över kinden.
- Lilla vän. Sov vidare så ringer jag till skolan, sa hon och sen fick jag ligga i mjukisbyxor och titta på eftermiddagssåpor och äta kakor istället för att vara i skolan.
Från och med då och till och med min studentdag var jag i skolan högst tre av veckans fem obligatoriska dagar. Alla de andra dagarna hade jag sovit dåligt, hade ångest eller orosont i magen och fick stanna hemma.

På mellanstadiet, de dagar då jag var i skolan, ville jag inte gå ut på rasten. Jag brukade sätta mig i fönstret inne på tjejtoaletten istället. Ibland hittade någon lärare mig.
- Nej, jag orkar inte gå ut, jag känner mig så ledsen inuti, sa jag.
- Lilla vän, sa läraren och strök mig över kinden, stanna inne om det är så det känns.
På högstadiet utvecklade jag en fobi mot transportmedel, alla utom bilar. Det enda som jag har kvar idag är flygrädslan, men då var jag paniskt rädd för att sätta mig på en buss.
- Jag kan inte åka skolbussen, sa jag, det går bara inte.
- Nämen lilla vän, sa mina föräldrar och strök mig över kinden.
Sedan började mamma skjutsa mig till skolan, de en och en halv milen till samhället där högstadieskolan låg. De dagar då hon inte kunde eller orkade ringde mina föräldrar runt efter någon bekant som jag kunde åka med. Det fortsatte upp tills jag var arton och flyttade hemifrån och in till stan.
På mellanstadiet slutade jag vara med på gympan. Jag satt kvar i omklädningsrummet och läraren kom in.
- Nämen, det går inte, jag känner mig så ledsen inuti och jag orkar inte vara med, sa jag.
- Jamen lilla vän, gå hem då istället, sa läraren och strök mig över kinden.
I alla betygssamtal på högstadiet och gymnasiet påtalade mina lärare min frånvaro. Sedan tillade de att;
- Men du är ju så begåvad och har så lätt för dig. Och sen vet jag ju att du inte mår så bra och har ångestproblematik, så jag sätter ett MVG på dig i alla fall.
Jag tog studenten med fina avgångsbetyg och ovationer från lärare, trots att jag varit närvarande på högst en tredjedel av alla lektionstimmar.
På somrarna skulle jag oftast jobba. Det var jättetråkigt och jag var tvungen att stiga upp tidigt, fastän jag sällan hade sovit på natten.
- Pappa, jag orkar inte jobba. Jag får sån ångest av det, bölade jag efter någon vecka.
- Lilla vän, är det så det känns ska du kanske inte jobba då, sa pappa.
Sedan fick pappa ringa mitt sommarjobb och säga att jag inte skulle komma dit mer och sedan var det istället han som gick in och finansierade mina charterresor och festivaltrippar och när han inte kunde tömde jag mitt sparkonto istället.
I mina vänskapsrelationer brukade jag efter en tid alltid börja undvika, bete mig illa och snacka skit. Jag spred ut lögner och raggade på killarna som mina tjejkompisar var kära i. När jag var kär i en av mina tjejkompisar började jag flirta med hennes stora crush sedan ett år tillbaka bara för att se till att hon inte blev ihop med honom. Oftast kom det fram när jag hade snackat skit och mitt konstiga beteende gjorde att vännerna tröttnade på mig. När jag någon gång ibland blev konfronterad av en vän som ändå ville mig väl och ha kvar mig som vän ryckte jag på axlarna och sa;
- Det är bara så jag funkar. Jag är så rädd för relationer och skyddar mig och då beter jag mig såhär. Jag gör så när jag får ångest, det är bara att acceptera.
- Lilla vän, jag försöker förstå och finns kvar som vän, sa några få vänner och strök mig över kinden.

Det finns någonting som kallas sekundärvinst. Och herregud vad jag har utnyttjat den vinsten. Genom hela mitt liv har jag blivit struken över kinden så fort jag hänvisat till att jag varit;
ångestfylld
känslig
relationsrädd
Allt har varit accepterat. Genom hela mitt liv har jag lindat människor kring mitt lillfinger, oavsett om det varit lärare, föräldrar, vänner eller människor som jag haft en amorös relation till. Man spelar ut ångestkortet och man vinner alltid. Lilla ångestbarnet måste strykas medhårs, lilla ångestbarnet är så känsligt och man måste vara snäll mot henne, lilla ångestbarnet är elakt men det gör ingenting för lilla ångestbarnet kan inte bättre när hon har så mycket ångest. Ångesten och relationsrädslan blir en handle with care-stämpel som du kan gå runt med och visa upp så fort det bränner eller du måste anstränga dig.

I mina två långa förhållanden hänvisade jag konstant till min känslighet och jag visste exakt hur jag kunde linda kring lillfingret med hjälp av den. Jag kunde bete mig struligt, hela tiden med vetskapen om att det enda jag behövde göra var att slänga på Solomon Burkes Don’t give up on me och ge lite tårar och lite;
- Förlåt, men det är såhär jag funkar. Jag menar inget illa, jag bara är sån.
Sedan skulle allt vara som vanligt igen.
Sedan har jag de två senaste åren sprungit runt och fuckat upp relationer och människor. Jag har sårat och playat och jag har hela tiden lindat kring lillfingret och i nästan alla fall vetat exakt var jag har människorna jag varit involverad med.
Jag har sett in i tårade ögon som sagt att de velat ha mig och svarat med ett;
- Jag är ledsen, jag är inte riktigt relationsmaterial du vet.
Jag sprungit tillbaka till människor som jag redan sårat en gång för mycket och hänvisat till att jag nu är ledsen och har ångest och minsann behöver dem, när jag behövt en backup mot min ensamhet. De gånger då jag har blivit sårad, då har det hörts. Liksom hallå världen, inte nog med att jag har ångest och är känslig, nu har jag dessutom blivit sårad.

Med handle with care-stämplen kommer man undan med nästan allt och är man van vid att linda kring lillfinger fortsätter man gärna med det. Men det är inte det som jag behöver eller vill ha längre. Lilla ångestbarnet måste växa upp nu. De vänner som jag har idag har kommit mig nära och stannat i mitt liv för att de konfronterat och vägrat acceptera, aldrig strukit mig över kinden och sagt att det är okej. De har tvingat upp mig ur sängen, påtalat när jag sårat dem, skällt ut mig och tvingat mig att börja ta ansvar för mig själv och mina relationer. På samma sätt som människor som jag tidigare sårat har börjat sätta ner foten och säga hit men inte längre. Jag har börjat tycka om att bli satt på plats och få motstånd istället för att gnyende slicka mina sår.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag sätta på den där Solomon Burke-skivan och säga;
- Sorry baby, men det är bara såhär jag funkar.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag smita undan från jobb, skola eller relationer för att mamma en gång sa att det var okej om man känner sig sådär ledsen inuti.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag bli struken över kinden och få höra att det är okej, för lilla ångestbarnet har det ju så svårt. Lilla ångestbarnet har det inte svårare än någon annan och hon behöver inte bli struken på kinden. Hon behöver gränserna och inte-okejanden, hårda örfilar och ett väx upp.

Thank you Kanal 5 for supporting my guilty pleasures

När man går in på min statistik på bloggtoppen.se (och det gör jag, som ni vet, en hel del) får man även upp en sån där tipslista. Om du gillar den här bloggen kanske du också gillar…
De flesta av dem är fullt logiska. T.ex. tipset om den där bloggen Love Sex Money.
Men jag kan för mitt liv inte förstå varför min blogg kopplas ihop med Linda Rosings. Varför någon som gillar min blogg även skulle gilla hennes. Vad jag ännu mindre förstår är varför jag, efter denna upptäckt, dagligen går in på Linda Rosing-bloggen och läser igenom alla inlägg. Allt om storstädning, bikinival, Faddes fängelsedom och ögonbrynstatueringar slukas med en betydligt större intensitet än vad jag läser min kurslitteratur just nu.
Det sorgligaste är mitt förhållningssätt till bloggen och till Linda Rosing. Hon tar fram mina vidrigaste, mest elitistiska mobbningstendenser och jag glömmer allt om acceptans och systerskap när jag sitter där och hånskrattar över dåliga formuleringar, särskrivningar och ett innehåll som ligger på en tonårig bruds nivå.
- Gud, vilken sorglig människa, fnyser jag och jag skäms över mig själv och jag hatar mig själv men ändå kan jag inte låta bli. Varje dag läsa och varje dag hånskratta och skaka på huvudet.
Att håna Linda Rosing är att sparka in en öppen dörr och det är att sparka på någon som definitivt redan ligger och Linda, du är säkert en jättefin människa. Jag är så ledsen över att mitt läsande och hånande av din blogg har blivit ett sådant dagligt guilty pleasure för mig. Jag hoppas verkligen du får ditt tv-program som du förtjänar så väl och jag tror jag ska skriva under upproret Ge Linda ett eget tv-program, men jag kommer förmodligen någonstans att göra det för att döva mitt dåliga samvete över vad jag tänker om dig och ditt sätt att skriva.

Det är lite som min relation till Outsiders. Jag kan inte låta bli att titta på Outsiders. Lite gör jag det för att jag fascineras av hela programidéen och utformning, snarare än de människor som av någon anledning valt att ställa upp i programmet. Hej alla normala människor utan störningar som lever i heterosexuella kärnfamiljer och har lagom svennekinky sex – nu gör vi ett program om De andra. Är inte det bra? Så kan ni sitta därhemma i soffan och vara alldeles normala och härliga och äcklas, fascineras och chockas av dem som inte är det.
Få program beskriver normernas tyranni så väl som Outsiders, utan att ens vara medveten om det.
Har man t.ex. läst minst femton queerteoretiska böcker och haft minst lika många diskussioner om polygami och polyamorösa relationer är man snarare fascinerad av speakerröstens upphetsade röstläge när hon berättar om det medelålders holländska par som valt att leva i flersamhet, än av sättet de lever på. Man hör personerna i reportaget redogöra klokt och bra om hur man kan älska flera människor samtidigt, men ser hur alla monogama, normala par sitter hemma i TV-sofforna och skakar på huvudena.
- Men gud så hemskt! De måste vara helt sjuka i huvudet! Och tänk på barnen!
Eller när en av Hans Scheikes fruar förklarar på ett lugnt och sakligt sätt varför hon tänder på att bli dominerad och smiskad och runt om i stugorna sitter de normala och suckar;
- Stackars kvinna! Åh fy, vad utnyttjad hon är!
Men sen, någonstans i programmet, slutar alltid min fascination att handla om dess sätt att förstärka normer och övergår istället i samma fascinerade äckel som det är tänkt att programmet ska ge upphov till. Som när Hans Scheike (Hur gammal är gubben? Typ hundra?) förevisar sina piskor.
- Åh fyy äckelgubbe! Jag döör, vad vidrigt!, skriker jag för mig själv i soffan och begraver ansiktet i en kudde utan att ens då vilja byta kanal.
Eller när man senare får se Hans Scheike smiska en av sina kvinnor med björkris på verandan samtidigt som han dricker sitt eftermiddagskaffe.
- My eyes! My eyes!, skriker jag och lägger mig i fosterställning.
Men byter kanal gör jag alltså däremot inte.

Eller som att sitta och följa en nyhetssändning med reportage från Kina. Jag försöker ta in regnet, tystnaden, de gråtande föräldrarna och bilderna på omsvepta, döda tonårskroppar. Försöker förstå vidden av katastrofen, hur många som mist sitt liv, någon som de älskar eller sitt hem. Sedan är reklamen slut på Kanal 5 och jag slår över. Jordbävningen i Kina får stryka på foten när jag istället fortsätter att engagera mig i tornadon på Wisteria Lane. Döda tonårskroppar och hemlösa, fattiga kineser ersätts med vackra låtsasmänniskor vars största problem efter tornadon är att Carlos blivit blind utan att våga berätta det för Gaby, av rädsla för att hon ska lämna honom.

Och då har jag alltså inte ens kommit in på mitt tittande på Sanningens ögonblick.
Man är en så djävla liten människa ibland.

Häv ur dig det allra svartaste och se det allra ljusaste

Och mitt i slutuppsatser och avhandlingsredovisning och seminariefrågor, deadlines och jobb och en massa annan stress fram tills kursen är slut om två veckor och jag drar på Norrlandsretreat ett tag, naturligtvis är det då som jag blir besatt av romanprojektet igen.

- Du släpper inte det här nu, sa min lärare Ola Klippvik alldeles innan jag slutade skrivarkursen i januari, du har ett urstarkt manus Elin, det är de sista justeringarna som saknas bara.
- Absolut inte, lovade jag och sedan gjorde jag just det.
Anledningarna till det redogörs det för i föregående inlägg. Det handlade inte bara om tidsbrist utan också om att jag omöjligen kan sitta och jobba med ett sådant projekt när jag samtidigt har minst tio andra projekt som jag brinner för på gång. Jag lät det ligga i flera månader. Fram tills nu alltså, då jag inte brinner för särskilt mycket alls mer än öl på helgerna och väl kände mig mogen att läsa igenom det igen och sen var det alltså kört.

Jag tror att textprojekt mår bra av att vila. Alla projekt mår bra av en inkubationsfas. Där kan de ligga och bara vara i det skick som man lämnade dem i. Mitt projekt var i bra skick men efter de där månaderna november och december, då jag varken jobbade eller pluggade utan gick upp varje morgon och bara skrev mig genom dagen, behövde det vila. Jag var blind för mitt eget projekt och såg ingenting av det som människor påtalade.
Jag såg inte varför det var så bra. Varför det fick de människor som fick läsa det att börja gråta. Hur de olika pusselbitarna i mitt mosaik av olika tider och människor och perspektiv egentligen fungerade ihop. Om mina karaktärer var trovärdiga och i vilka scener jag verkligen lyckats.
Lika lite såg jag var jag blev övertydlig, överanvände mina symboliker, krånglade till mina meningar och blev för pretentiöst omständlig, var jag helt enkelt behövde en god korrläsare och vad som borde utvecklas och vad som borde dödas.

Nu ser jag saker som jag inte sett förut, jag ser massor. Meningar som får mig att skrika att herregud kvinna, det här med semikolon just get over it! Överpretentiösa nyordsbildning som inte fyller någon funktion mer än att de är just överpretentiösa. Eller övertydligheter som får mig att skruva av obekvämlighet över hur illa det faktiskt är. Ord som återkommer en gång för mycket och darlings som måste dö. Jag ser också hur mycket jag älskar mina karaktärer, deras roller och hur de aldrig är vare sig offer eller förövare. Jag ser dessutom en massa saker som jag vill lägga till. Så nu skriver jag igen. Fast jag borde göra allt annat utom att börja pilla med romanen precis just nu.

I en annan roman av Barbara Voors, Mina döttrars systrar, skriver en av karaktärerna svarta romaner om våldtäkt, misshandel och död. Samtidigt är hon mycket lycklig. Det var som om ju mer jag skrev om det mörka, desto lyckligare blev jag i verkliga livet, konstaterar hon.
Jag tror att det fungerar så för mig med. Så lycklig som jag varit de senaste dagarna, när jag bearbetat en fem sidor lång våldtäktsscen, var det längesedan jag var. Antingen lycklig av kreativitetsflödet eller av känslan att få vräka ur sig de där vidrigheterna man bär på i skallen, vare sig man vill eller inte, sedan tömd och lycklig igen.

En prestation (här ligger jag och duger)

Att under tre månaders tid skriva klart ett råmanus till en roman, plugga heltid, jobba deltid, skuggdoktorera i lingvistik på deltid, frilansskriva, blogga, sammanställa en bloggbok, lansera en bloggbok, planera och genomföra en releasefest, träffa vänner och träna fyra dagar i veckan är egentligen ingen prestation. I retroperspektiv, efter att man kraschat och sänkt tempot, kan det verka som en prestation. Men att prestera är aldrig en prestation, det är bara något som man gör, något som man knarkar eller ett sätt man lever på.

En prestation, för somliga människor, kan vara att stänga av datorn som skriker stress och viktigheter och lägga sig på diagonalen i sängen istället. Halvslumra under en bok, vakna halvnaken och sömnmosig med salivspår på kudden medan värdefulla minutrar en tisdag eftermiddag rinner iväg utan att man bryr sig om att fånga dem. En prestation, för somliga människor, kan vara att bara ligga där på diagonalen och vara alldeles oviktig, genomtråkig och småful. Stirra upp i taket, pilla sig i naveln och låta tankarna korsa varandra som de vill. Ibland stryka sig själv på insidan av huden, fingrarna som viskar;
- Hej du lilla människa, du är allt bra underbar du.

Lika delar syren och natt

När jag kommer ut på innergården har klockan hunnit bli tolv och någonstans fortfarande en värme i luften. En nattkyla blandad med havsfukten som lägger sig som en tunn, klibbig hinna över huden. Det friska mot det fuktiga och jag som inte fryser, trots klänning.
Mellan landshövdingehusen en vilande, varm tystnad av sömn och tillförsikt och någonstans i bakgrunden bilars sus och spårvagnars gnissel mot spåren. Gröntunga grenar över tomma trottoarer, doftar syren och liv och över de sovande hustaken en stjärnklar himmel. Vid korvkiosken vid Mariaplan en ensam kvinna som står under den upplysta skylten och bara står. Mina fötter kalla i för tunna skor mot tung asfalt och varje andetag andas lika delar fukt och kyla, varje inandning lika delar syren och natt.

Och jag tänker på det som han sa, någonstans mellan Röda Sten och Kungssten precis när solen började gå ner och himlen bli blodfläckad, någonstans mellan kulan ananassorbet och irish cream och någonstans mellan bakfyllepromenad och bakfyllefilm. Alltid någonstans emellan som det viktiga sägs. Hur han tuggade på sin platssked, ryckte på axlarna och sa;
- Vet du Elin? Jag tror egentligen inte att vi har någonting att oroa oss för alls. Jag tror att allting ordnar upp sig tillslut. På något sätt.

Men än faller tidlösa stänk i vår famn

Livet är det som pågår medan du ältar din dåtid, oroar dig över din nutid och längtar efter en ljusare framtid.
Såsom att sitta på Publiks bakgård och ha fantastiska samtal. Jag och J. slår ett slag för cynismen och mot hela självhjälps/livscoachingkulturen som bara handlar om att man ska förverkliga sig själv, utveckla sig själv och kanske mest av allt hävda sig själv. Att cynismen, så länge den inte slår över i destruktiv bitterhet, också ger någonting. Ett konstant kritiskt perspektiv, ett ifrågasättande som är viktigt. Jag har startat en egen livscoachingfirma nu. Den heter Bli en cynisk bitch i tio steg och en lyckligare människa på köpet.
Herr E. pratar om likheterna mellan Mae Krua på Andra långgatan och The Soup-Nazi i Seinfeld. Alla vet att de har godast thaimat i hela Göteborg, de vet det också. Därför kan de ha skumma öppettider, dålig service och vara allmänt icke-gästvänliga.
Någon annan berättar om hur det är att gå på Bengans CD-rea när man har rökt på (citat: jag kom hem med en dubbelskiva med Manu Chao).

Såsom att inse att man tangerat sitt förra rekord på konstiga saker man gjort på fyllan när man vaknar och har skrivit ut ansökningsblanketter till Socialen om att få adoptera ett barn. Jag är nu inläst på alla regler kring adoption efter ett par timmars bölande fyllesurfande på olika adoptionssajter. Att vakna upp med fel människa ibland är väl en sak, men att vakna upp och ha försökt fylleadoptera ett barn; där är gränsen ändå nådd.

Såsom att ligga ute på Saltholmen och vräka sig i gemensam bikiniångest, kakätande och diskussioner. Jag har under föregående kväll smygläst Slitz medan jag väntade på att J. skulle trycka i sig sin Calzone på 7-eleven och börjar prata om artikeln Ligg mer i sommar! Så går du från munk till player i åtta enkla steg som jag av någon outgrundlig anledning var tvungen att lusläsa. Precis som jag av någon outgrundlig anledning satt och plågade mig framför Outsidersavsnittet som handlade om raggningskurser för män eller som jag tillät mig plågas av frugans högläsning ur The Game hela vägen ner till Amsterdam.
Efter det bestämmer man sig för att aldrig gå på krogen igen. Det finns någonting så äckligt profiterande och genomvidrigt i alla manualerna för hur du blir den där fucking alfahannen som kan samla troféer i kyssar, knull eller telefonnummer i mobilen. Det finns någonting så oerhört sorgligt i att vi uppenbarligen är oförmögna att bara vara människor med varandra längre utan måste hosta upp pengar för dyra raggningskurser, läsa åttastegsmanualer för att lära oss hur man först fångar någons intresse för att sedan sänka henne genom en neggning och därigenom vinna henne. Det finns en jävligt tråkig backlash i några slags jämlikhetsframsteg i alla manualer som handlar om hur man samlar brudar som jakttroféer och där mannen är den som jagar. Jag sammanfattade hela monologen med att skrika ut över Saltholmen att;
- Som om vi behöver uppfostra fler män till att bli idioter!
så att frugan tog sig för huvudet och påpekade att grabbgänget en bit bort stirrat på mig en bra stund nu.
(Långt senare, på natten, blev jag raggad på med inledningsrepliken ursäkta om jag stör, men jag visste inte om jag skulle våga gå fram, du ser så självsäker och stylish ut. Mänskligt och om inte annat en mycket adekvat analys av mig).

Såsom att sitta i Slottsskogen med rosévinet bultande i tinningarna och någonstans förlora sig själv igen. Viska till sig själv att inte orka en till lördag och vara ledsen, leva inuti huvudet. Vill orka vara med i diskussionerna om porr kontra hegemonisk feminism och sexualpolitik om den aktiva mannen, det här är ju mina ämnen. Inte orka, bara riva i gräset, klunka mera, hålla käften, snälla huvudet hålla käften och riva av några grässtrån till. Orkar inte prata, rädd för att det brister, är bara tyst och sluten. Att då först få en strykning över armen och sedan en från någon annan, frågan hur är det?. Det är ibland det som får en tillbaka. Att bli sedd när man som allra minst vill bli sedd, men som allra mest behöver det. Det är kärlek.

Såsom att stå på uteserveringen på Röda Sten. Stjärnklar natt och en vakande, upplyst Älvsborgsbro över oss och havsmynningen dunkel borta i natten. V. som pratar fint om att fånga dagen och försöka vara lycklig. Madonnas Vouge i högtalarna och jag frugan som dansar, hon som undrar om jag minns dansstegen från när jag var elva och jag skrattar nickande. Att dansa i röd kjol under stjärnorna till mellanstadieälsklingen på en överfull uteservering. Det är livet. Och det pågår just nu.

Everything I'm not, maybe everything I am

Det här med att sluta identifiera sig genom sin blogg gick ungefär lika bra som min bloggpaus. Det här kommer låta som töntigt bloggfame-whining men faktum är ju att de senaste månaderna jag varit ute inte en enda gång kommit hem utan att någon kommit fram och börjat prata med mig om bloggen eller om bloggboken alternativt att någon ur min perifera bekantskapskrets börjat prata om den.
Det är naturligtvis hur roligt som helst. Det är inte gnäll. Jag har ingenting emot att vara bloggbruden eller bloggboksbruden. Jag får allt som oftast höra så fina grejer. Jag hamnar i jätteintressanta diskussioner på grund av saker som jag skrivit.
Men jag tänker på en sak och det var vad jag och Bibli pratade om strax efter bloggboksreleasen då jag blivit icke-anonym.
- Det måste vara svårt att marknadsföra något som handlar om dig själv, som är så personligt, sa hon, det är ju lättare om man har ett alter ego eller en roll att gå in i. Så kan man vila i sig själv annars.

Jag tänker på det där med roller att gå in i och mytbilder man skapar när jag får sådana här kommentarer från människor jag känner halvbra, knappt eller inte alls.
- Men du är ju en slampa?
- Vad vet du om det?
- Jamen, jag läser ju din blogg.
Eller
- Men du är ju jättetrasslig i dina relationer och har jättesvårt att binda dig och sådär. Det har jag ju fattat efter att ha läst din blogg.
Eller
- Men du har ju en massa psykiska problem och mår skitdåligt och har en massa ångest. Det är ju liksom genomgående i din blogg.
Eller
- Men du ligger ju runt som fan. Det verkar ju vara det enda du gjort det senaste halvåret om man ska tro din blogg.

Mer eller mindre har jag alltid byggt upp mytbilder kring mig själv i den här bloggen. Ångestbruden. Intellektuella bruden. Tjejen som bara är bitter. Tjejen som har hjärtat i handen och bara vill ha någon att äääälska. Slampan. Relationstrassliga. Hon som inte fattar hur man flirtar alls. Hon som inte vet hur hon ska kunna definiera sig själv. Hon som inte gör annat än definierar sig själv. Hon med vacklande självförtroende. Hon den råkaxiga med totalhybris. Hon som bara var gapig och jobbig. Hon som var oförmögen att vara annat än tillbakadragna smarta bruden.
Om man hängt med ett tag märker man hur bilderna av mig krockar med varandra, skär in i varandra eller skiftar hastigt.
Sedan jag blev icke-anonym har jag mer medvetet, fast ändå på ett relativt omedvetet plan börjat jobba på myterna kring mig själv. Det är oundvikligt. Man behöver skydda sig själv. Jag skriver personligt, jag skriver som bäst när jag skriver hudnära om det privata. Men det betyder inte att jag skriver ut ens en bråkdel av allt som rör sig under huden.
Jag väljer ut de skärvor av mig själv som passar till texterna som jag vill skriva, bygger bilder av mig själv. Vissa av bilderna kan någon relatera till, andra bilder kan någon annan relatera till. Men det är bara bilder. Allt jag lämnar ut är noga genomtänkt (jo faktiskt ehe) och syftar till att bygga en text och en bild eller att bara säga någonting viktigt ur ett personligt perspektiv.

Man kan läsa den här bloggen av en mängd orsaker. Men att läsa den för att lära känna mig kan man aldrig göra. Jag är inte så korkad att jag låter folk få en genväg till vem jag verkligen är och allting jag är genom att läsa en fucking blogg. För att lära känna mig måste man hänga med mig, maila mig, ha långa fikasessioner med mig och jobba på att komma förbi fetaste integritetsväggarna i världen.
Allt ni läser om är kanske sant. Men de är bara skärvor av en mycket större sanning. Elin i verkligheten är förmodligen mycket tråkigare än blogg-Elin som ju mycket riktigt knappast verkar göra annat än att ligga runt, trassla till det, hyperventilera i ångest eller vara råkaxigt hybrisartad för jämnan.
Elin i verkligheten är lika mycket som hon är den trassliga playerbruden med hybris också en känslig, småkristen förhållandetjej som gillar att skriva fina kärleksbrev, läsa självhjälpsböcker och tycker att höjdpunkten på veckan är när hon och kollegan Anders på fredagsrasten går till Pressbyrån och unnar sig en dosa lyxig Rapé istället för det vanliga fulsnuset.
Elin är så mycket mer, hur mycket som helst. But that’s for me to know and you to find out.
I verkligheten alltså. Om ni kämpar.

Hehehe he

Att det är långt hem

På Stigberget kan man fortfarande se hela staden, samma stad som man blickat ner över i snart fem år. I min 25-årskris utgår jag alltid ifrån femårsperspektivet när jag funderar över vad som hänt. Fem år sedan jag tog farväl av hemstaden, jag fick mitt livs bästa födelsedagspresent i form av en försoning med min mamma och sedan for jag. Lämnade saker bakom mig. Jag och han, två av våra vänner. Norrlandskollektivet med hans och mitt blåmålade rum av kärlek och delad ångest och R. som varje morgon spelade Kill Bill soundtracket tills vi skrek av frustration. Varje kväll med föreläsningar i grundläggande lingvistik och jag som gick ner till Brunnsparken för att jag inte förstått var Korsvägen låg än, skrek till de andra;
- Jag ska lätt bli doktorand i lingvistik alltså!
Vad händer med en människa på fem år?
Vi sitter på Stigberget och ser ut över sjömanshustrun, Älvsborgsbron, läppstiftet och alla gator vars kullerstenar vi lärt oss känna igen. Dricker öl och pratar alltifrån filosofi till sex och mitt hat mot indiepop och hur dålig sångröst jag faktiskt har.
Hur långt hinner man på fem år?

Jag ser i hans vacklande rörelser att någonting bränns, sådär som det känns också inuti mig. Man lär sig en människas rörelsemönster utantill, tolkar flackande blickar och en tystnad.
Jag tänker på allt som har hänt, som vi känt.
Hur vi återvänder.
Hur förbannad han fortfarande blir på mig senare, på Publik när vi alla har förflyttat oss dit.
- Men jag har en sådan kris, säger jag, jag har inte uppnått någonting.
Sådär som han brukade bli förbannad på överpresterande, genompretentiösa tjejen som typ skulle dö om hon inte fick doktorera eller skriva sina romaner eller bli någon Viktig eller Betydelsefull, helt utan förmåga att se det som hon redan hade åstadkommit.

Jag känner i min egen hud att någonting bränns och någonting känns i en insikt; kommer vi någonstans? Har vi rest några mil eller är vi kvar på samma plats? Några inomstadsflyttar, universitetspoäng, prestationer, ligg och krossade hjärtan senare och var är vi nu?
Jag överambitiösa tjejen med alla sina pretentioner som tyst räknar kalorierna i alla öl som hon dricker, Mariekex som hon tar. Skrattar högst av alla och tar plats men faller ner i sina egna tankar sekunden efter och ligger tyst på filten medan samtal om individen och kollektivism svävar högt ovanför henne med fiskmåsarna och försommaren.
Jag som aldrig vet vart jag är på väg och inte vet hur jag ska ta mig dit, det där stället som jag ska till utan att kunna se det klart framför mig. Jag bara vet att jag ska dit.
Vi med våra vacklande djävla självkänslor och osäkerheter. Vi som aldrig fattade vad vi gjorde; vi satt i flyttbilarna och sjöng allsång i lycka över att livet skulle börja. Köpte sängar och krukväxter och skrev in oss på universitetskurser i väntan på att livet skulle börja.

Ett avsked och en gemensam blick:
Har det börjat än?
Var det det här som vi väntade på?

Jag antar att det sitter i generna

- Hallå?
- Hej det är din mor, ringde jag och väckte dig?
- Ja…
- Okej men du, jag har bara några snabba frågor.
- Okej…
- Anser du att vi lever i ett klassamhälle?
- Va? Men jaha. Okej. Ja det gör vi.
- Happ. Anser du att du som kommer från en arbetarklassuppväxt har haft svårare att ta dig in i den akademiska världen eller överhuvudtaget ta dig fram i livet?
- Alltså, det här är ju inga korta frågor mamma! Men okej, ja det gör jag.
- Happ. Känner du att det finns normer i den akademiska världen som du som kommer från enklare förhållanden med två föräldrar utan akademisk utbildning har haft svårt att anpassa dig till?
- Mm det gör jag…men varför ställer du alla de här frågorna?
- Nämen jag vaknade upp och började tänka på klassamhället så nu måste jag skriva ett blogginlägg om det.
- Jaha, hur tänker du kring det då?
- Nämen det orkar jag inte dra nu, det får du läsa om i bloggen istället.

Är du diagnostiserad, lille vän?

- Vad kan vi göra för dig Elin? Vad behöver du just nu?
Min läkares varma ögon på mig, smittar av sig på mig. Det där fingrandet och nervösa pillandet, flackande blicken som jag alltid får i läkarsamtal avstannar. Jag ser henne i ögonen och berättar exakt vad jag behöver just nu, utifrån hur jag mår just nu.

Det är så mycket som är fint med min läkare, men det är det allra finaste.
Förmågan att se, förmågan att lyssna. Hennes förståelse för att varje situation är unik och varje patient har sina behov. Vården finns till för patienten, vad behöver just jag?
Jag är inte ännu en ung, överpresterande kvinna med sömnproblem och oro. Jag är just den här patienten, med sin bakgrund och sin problematik. Inga diagnoser eller generaliseringar;
Vad behöver just du?

För ganska många år sedan nu var jag i en helt annan situation. En helt annan läkare, min läkares motsats. Kall och avvaktande vägde hon mig, bad mig fylla i ett standardformulär på femtio frågor.
-Ett ätstörningsquiz, fnissade min svarta humor inuti.
Resultatet i ett diagram. Exakt såhär störd är du. Hon pekade på olika staplar och tabeller. Mitt känsloliv, min bakgrund, min situation, mina tankar och den jag var infogad i tio staplar som redovisade hur normal eller icke-normal jag var. Jämförd med både den normala människan och den normala anorektikern. Sedan fick jag standardpapper, standardråd.
Jag försökte prata, hon avbröt mig. Sa exakt de saker som hon sagt till hundratals ätstörningsbrudar innan mig.
- Jag vet, försökte jag säga.
- Nej, du vet inte. Det är inte du utan sjukdomen som talar, sa hon.
- Jomen jag vet, försökte jag, jag vet att jag är sjuk.
- Oftast har anorektiker väldigt dålig sjukdomsinsikt, sa hon.
- Men inte jag, svarade jag fast tyst.

Inte ens vårt själsliv, våra rädslor och inre problem undgår kategoriseringar och normer. Den som är Avvikande ska diagnosstämplas och föras in i standardmallar kring exakt hur det här avvikande själslivet fungerar. Ett läkarsamtal och ett statistiskt diagram och vi får en stämpel och en quick fix-lösning. Du är inte normal, du tänker inte normalt, du är Avvikande och vi kategoriserar dig i den här avvikande mallen.

Vad gör diagnoserna med ens självförståelse? Hur tolkar man sig själv utifrån standardmallar?
Jag gick ifrån läkarsamtalet kränkt och förbannad. Slutade hos henne och sökte andra, egna alternativ där jag blev sedd och tagen på allvar.
Jag har haft vänner som har suttit hos läkare som efter fem minuters samtal gett dem diagnosen borderline.
Förvirrade har de gått hem, slagit upp allt om diagnosen borderline för att förstå sig själva bättre. Är det det här som gör mig Avvikande, icke-normal? En av mina vänner kom tillbaka efter några veckor och mötte en annan läkare.
- Inte har du borderline, du uppfyller inte ens hälften av kraven för att ha den störningen, sa han.

Är man inte normal måste man vara sjuk. Då måste man stämplas med någon form av sjukdomsetikett. Folk kan inte gå runt och vara trassliga hursomhelst, de behöver ofrånkomligen en kategorisering. Precis som transsexuella, för att få byta kön, först måste utredas i läkarsamtal för att få diagnosen transexualitet. För att få hjälp måste man underkuva sig en diagnos, söka ett erkännande. Det är inte alls samma sak, men i mardrömsläkarsamtalet kände jag lite samma sak: Jag måste bli Anorektikern för att få hjälp.

Vad gör diagnoserna med oss? Vi blir Avvikande och ställs mot de Normala. Vi får diagnoser, som är nödvändiga för att få hjälp. Anorexia, ADHD, transexualitet. Tre helt olika diagnoser som man måste underkasta sig för att få hjälp med sina individuella problem.
Samtidigt som diagnoserna inte bara är av ondo. Många får ju något att falla tillbaka på, en aha-upplevelse till varför man reagerat och känt som man gjort. Man var inte bara störda ungen, man har ADHD.
Men det råder någon form av inflation i samhällets behov av diagnoser. De kastas ut till höger och vänster och vi etiketteras och etiketteras om. Det är enklare att behandla med diagnoser; fasta mallar med kriterier. Hur ätstörd är du? Är du tillräckligt transexuell för att få byta kön? Är du bara bråkig eller har du ADHD? Diagnostisera och kategorisera. Sjukdomsstämpla och gör en quick fix-lösning som verkar för alla med liknande problem.

Det är snabbare och det är enklare än att se individen. Det är smidigare och mindre svårt än att rikta fokus inte bara mot individens specifika bakgrund och problem utan också mot ett samhälle med diagnostiseringsinflation, normer och hur många människor som helst som nästan fyller upp kriterier för den ena diagnosen eller den andra men ändå är tillräckligt normala för att inte söka hjälp. Ett samhälle där vem som helst är lite ätstörd, lite borderline eller lite ADHD och där du inte kan springa runt och känna dig obekväm i ditt kön hur som helst – det måste vara något fel på dig. Ett samhälle där ångest och sjukdomar skapas, men enklare att dela ut en diagnos som lyder Anorektiker än att fråga sig vad alla de där tjejtidningarna ute i väntrummet gör med en ung tjej med dålig självkänsla.

- Vad behöver du just nu?, säger min läkare.
Jag har väntat på de orden.

En modern familjepolitik?

Man kan bli genustrött och man kan bli trött på politisk korrekthet och de konstant kritiska ögonen på samhället. Man kan bli trött på sitt eget ifrågasättande, andras problematiserande och vilja ta av sig de där politiska glasögonen.
På så vis är det ju tur att kd finns. Alf Svensson och Mikael Oscarsson, you made my fucking day. Helt plötsligt känner jag mig fantastiskt peppad till att plöja Anne Fausto-Sterlings Science matters, culture matters för femte gången, skriva seminariefrågor och diskutera biologismen i ett underlag för lärare i sexualundervisning.
Helt plötsligt minns jag varför jag vaknar varje dag och är förbannad, mer på det glödande sättet än det uppgivna.
Helt plötsligt minns jag var tio års politiskt engagemang kommer ifrån.
Helt plötsligt vet jag varför jag tar CSN-lån för en yrkesutbildning som inte tillhandahåller särskilt många arbeten, varför jag plöjt alla Butlers texter om familjebegreppet och slitit mitt hår över Focaults oförmåga att dela upp sina monstermeningar i mindre stycken så att de går att läsa.

Så länge en modern familjepolitik kan diskuteras på sättet som det gör i den här artikeln på debattsidan på en av Sveriges största tidningar och så länge 87% av svenskarna enligt Sifo vurmar kärnfamilj kan jag ju liksom inte sluta.
En klasskompis till mig pratade om det motsatta häromveckan;
- Borde man inte bara lägga ner? Alla verkar ju så himla nöjda med att vara män och kvinnor och heterosexuella med kärnfamiljer. 95% av alla man möter dumförklarar ju en fullständigt och ser på en som ett djävla ufo när man börjar snacka om att det inte finns några kön och att heterosexualiteten är en skapad norm.
Hon har en viktig poäng. Jag brukar också sucka det i mitt eget huvud. Det finns väl ingen mening med att ifrågasätta normer och komma med, vad de flesta anser vara, ufoteorier kring heterosexualitet, kön och familjebildningar. De flesta verkar ju ändå tycka det är rätt gött att vara man eller kvinna, lite härligt könsstereotypa, heterosexuella och helt och fullständigt normala.

Men sen kan man tänka på alla de som trillar utanför normerna, inkluderat även mig själv. Om man en gång varit Den andra, Den avvikande och sett hur andra hela tiden i olika diskurser pushas utanför normerna är det svårt att sluta. Om man ser hur samhället skapar en norm och att alla utanför normerna måste söka ett erkännande från normen (exempelvis kampen för att homosexuella ska få ingå äktenskap) och hela tiden positionera sig själv som avvikande från normen för att bli bekräftad (exempelvis söka erkännande under etiketten Homosexuell, fastän man kanske bara är någon som blivit kär i en annan människa man vill gifta sig med). Då är det svårt att sluta.
Sen kan man tänka på alla som går runt och försöker vara normativa, trots att normerna skaver som faen. För att det är enklare. För att man inte vill vara Avvikande. Bli betraktad som någon av De andra. Då är det omöjligt att sluta.

Nu ni, ska jag plugga och läsa så pass många familjepolitiskt kritiska böcker att mitt hyperventilerande efter kd:s debattartikel går över. Alf Svensson, I’ll never surrender.

Jag vet att man inte får säga hora, men det är ju så himla kul

Mitt eget jävla Narnia har haft en tjejbloggssatsning där han intervjuat bloggbrudar som han ansett haft tjejbloggar samt använt ordet tjejblogg helt oproblematiskt helt enkelt för att det är kul och det retar folk.
Såklart det retar folk och såklart folk vill veta vad Mitt eget jävla Narnia egentligen menar och vad definierar en tjejblogg osv. Det är ju så genusängsligheten funkar. Själv drabbades jag av tvångssymptomatiska tics när jag började läsa intervjuerna.
- Tjejblogg! Men vadå tjej! Kvinna? Vad är det?
Men efter ett år på ett masterprogram i genusvetenskap blir man sån, om man inte var det förr (vilket jag ju dessutom var).

Man blir troligtvis också en sån som kan tycka att retas med en tjejbloggsetikett är rätt kul när man sitter med queerteorier, intersektionalitetsanalyser och problematiseranden stående upp i halsen. Sitter man flera gånger i veckan på universitetet och diskuterar på en nivå som innebär att någon på fullaste allvar kan säga;
- Men kan vi i alla fall komma överens om att en identitet är en människa sammansatt av hud?
Då blir man rätt trött.
Lägg därtill det extremt ängsliga citationstecknandet i luften som konstant pågår. Det som är ett töntdrygt, stående fylleskämt mellan mig och V. är i seminarierummet på institutionen blodigt allvar. Jag faller själv in i det när jag håller mina monologer i seminariediskussionerna.
- Men fanå! Nu måste jag nog använda ordet mångkultur! Det kan jag ju inte göra helt oproblematiserat, då kommer det ju bli playa hating från hela seminarierummet sen. Okej då, men jag viftar lite med fingrarna i luften så kommer jag undan. Då ser de ju att jag tycker att det är ett problematiskt begrepp och att jag faktiskt är medveten om att man måste problematisera det.
En gång råkade ordet arbetarklass slinka ur min mun utan att jag använde citationstecken. Det misstaget gör man inte om i första taget, vill jag lova.

Hursomhelst, lever man i den här kontexten och dessutom har en bakgrund av ungefär tio års politiskt engagemang och intresse behöver man ju pk-läckage. Ordet är såklart en referens till queerteorins queera läckage som Tiina Rosenberg, i Queerfeministisk agenda, definierar på följande sätt:
Den heterosexuella kulturen och dess produkter är inte alls så enhetliga som de utger sig för att vara. I själva verket "läcker" både kulturen och dess produkter queerhet.
(En viktig notering, för dem som inte plöjt queerteoretiska böcker de senaste åren, är att det med heterosexuell kultur och dess produkter alltså inte bara avses s.k. sexuell läggning utan även de normer kring Mannen och Kvinnan som kulturen och dess produkter skapar.)
Precis som den heterosexuella matrisen konstant läcker och bildar glipor och hålrum där inperfektionen i skapandet av Mannen, Kvinnan och det heterosexuella samhället pågår, på samma sätt läcker alla som är politiskt engagerade, belästa, insatta eller de idioter som påstår att de är fördomsfria.

Pk-läckaget är nödvändigt och befriande. Man orkar fan inte annars. Således känns det som ett mycket befriande skratt, det som kommer när jag läser om hur Mitt eget jävla Narnia definierar en tjejblogg. Jag asgarvar åt Jennys tips om hur man startar en tjejblogg. Också konstaterar jag nöjt att Saker under huden indeed är en tjejblogg. Jag blir ju fortfarande lite förvånad varje gång en manlig läsare (genuscencorn säger: vadå manlig? Hur definierar du manlig?) kommenterar eller mailar och det inte är ett hatmail. Jag är sjukt djävla tjejnischad på det mest stereotypa sättet.

Och angående pk-läckage handlade ju en hel del av grälen med senaste pojkvännen om mitt frekventa användande av ord som neger och fitta. Eller den mardrömsgången då jag pekade på min extremt korta, tighta kjol och refererade till mig själv som scanky hoe.
Eller idag när jag och frugan hängde ute på Saltholmen och hon frågar om jag varit på nyöppnade Lidl-butiken, vilket föranleder en monolog om butikens klientel som får mig att inleda allting med ett;
- Okej. Jag kommer att låta som en elitistisk medelklassbrud nu, trots allt mitt tjat om min arbetarklassbakgrund…men alltså det klientelet…

Lika mycket som den extremt politiskt och problematiserande rösten inuti ticsskriker varje gång begrepp som man, kvinna, etnicitet eller klass droppas utan problematiserande och varje gång någon försöker stereotypisera eller kategorisera. Lika mycket behöver den där upproriska, extremt politiskt inkorrekta rösten i mig bara få kalla sin blogg för tjejblogg, kalla sig själv för hora eller spy galla över white trash-klientel på en billigbutik. Mest för att det är så himla kul och fånigt förbjudet.

Avståndet (come fill me up)

Snavande fotsteg över golvet och handen som drar i min arm och alla ska med nu, jag följer med. Världens minsta dansgolv och knastrande högtalare och i ringen står vi, dem jag älskar. Över oss en ballong som vi gemensamt håller i luften, snuddar fingertoppar mot den så pass att den håller sig levande ett tag till.
Avståndet mellan känslan och att känna det räknas i tanken. Barbara Voors skriver om det i sin senaste roman Islossning; avståndet. Att inte kunna känna utan att först deklarera för sig själv vad man ska känna.
Nu ska du vara lycklig. Här står de du älskar på ett dansgolv och strålar i ögonen och skrattar och händer far ut mot dig och stryker dig över armarna. Här står ni och är unga, vackra, friska och dansar med leende rödvinständer och tiokronorsöl greppade i händerna och över er svävar en ballong; den här bilden är så vacker.

Känslan, var är känslan? Hur kan bilden vara vacker och hur kan den inte kännas? Vad gör avståndet med en? Även det allra närmaste, vackraste gör ont för hur kan något bara vara så förbannat mycket kärlek när världen är uppbyggd av så mycket otänkbar vidrighet och fulhet att vi inte kan ta in?
Hur tar man in? Man tar inte in, man greppar rödvinsflaskan och halsar. Blir knuffad i sidan, vännen viskar;
- Men Elin, blickarna!
- Va?
- Men herregud, ser du inte blickarna du får? Du måste va blind blind blind.
Ler och försvinner in i huvudet, avståndet. Känn blickarna då. Minns socialarbetarpappans ord, alltid samma ord mot femtonåringen på väg mot festerna med stjärnor under ögonen och häxblandning gömt i väskan. Alkohol förstärker bara känslan som du redan har.
- Jag veet pappa, oroa dig inte.
Alkohol förstärker intrycken, dövar aldrig och vi vet det men är det inte det som det handlar om? Förstärk, gör större, minska avståndet mellan tanken och känslan. Come fuck me up, come fill me up. Bara det känns.

- Du har världens sämsta pokerfejs, Elin.
- Jag vet, det är min största brist. Känslorna utan på kroppen, i ansiktet.
- Det syns att du är inuti ditt eget huvud just nu. Jag kan läsa dina tankar.
Mitt välmenande leende mot vännen;
- Din stackare.

Den här bilden är så vacker. Vårbild i nybliven maj över unga, idiotiska förvuxna sextonåringar som halsar rödvin på ett provisoriskt dansgolv och petar varandra i sidan över avslöjande blickar. Unga idiotiska, förvuxna sextonåringar som glömmer krav och vuxenhet, som håller varandras ryggar i kärlek och skrålar.
Över scenen svävar ballongen, kravlöst. Håll den bara levande.

Brådmogna tonåringar med universitetsutbildningar och koll på populärkultur, men ingen aning om vad vi håller på med egentligen. När förstår vi vad vi håller på med? När hittar vi känslan, mer än för stunden? För många vägar, kaos i huvudet i en rastlös väntan, statisk tristess och tills dess? Tills dess vi hittat vägarna, känslan, bara detta som ger en ro;
Rödvinshalsande, blickfångande, strykandet över varandras armar i små gester av kärlek och dans på ett golv till samma låtar som gav uttryck för vår längtan som sextonåringar. Nostalgiska, brådmogna tonåringar som kommer upprepa samma meningar om och om igen till dess vi hittat vägarna. Skrålande fyllekörer, kärlekskörer, nostalgiska körer och i en enda mening lägger jag händerna över den alkoholblossande bröstkorgen, sluter ögonen och vi sjunger;
- Ge mig nåt som tar mig någonstans.
Sedan faller ballongen mot golvet. En klack mot den, en kort smäll och den finns inte mer.