På västfronten intet nytt.

Datorn har redan börjat krångla.
Kylskåpet är skittomt.
Jag köpte redan utgången fil som enda näringskälla.
Jag har inga rena kläder och en överfull smutskorg.
Jag har inte orkat packa upp.
I postfacket låg ett inkassobrev på sjuhundra spänn om någon gammal bredbandsräkning från Telia.
Jag måste börja bråka med Telia igen.
Jag har svampinfektion igen.
Eller jag hoppas att det är en svampinfektion och inget annat.
Jag är ensam.
Det är kallt.
Jag stirrar på mobiltelefonen. Det händer ingenting.

Jag är hemma igen.

Fast två finaste, leende vännerna mötte upp på tågstationen och dämpade det tomma och suckande. En kram och bärande händer av väskor och näraliggande depp betyder så ofantligt mycket.

Grâce à toi à nouveau je respire

När jag lämnade hemstaden för ett år sedan, för att återigen knyta nävar och vässa armbågar i min tynande tillvaro i Göteborg, då var det jäkligt tungt.
Det är inte alls lättare i år. Fastän jag har finaste vännerna som frågar och frågar när jag återvänder, nyårsaftonen, egna lägenheten där jag inte behöver mammas enträgna frågor eller väckas av syster varje morgon när hon stiger ur sängen en meter ifrån min. Fastän Göteborg är min stad där jag alldeles snart ska gå in och jobba flera veckor heltid innan skolan börjar med bästa kurserna och råmanuset ska in som slutuppgift på folkhögskolan. Trots att frugan, H. och jag kommer att bo i samma hus alldeles snart alla tre och äta bruncher och ha filmhäng ihop.

Jag åkte hit för två och en halv vecka sedan. Nu åker jag tillbaka.
Jag har hunnit vinna över familjen på Buzz the megaquiz fyra gånger och förlora mot lillasystern, som tillfälligt bytte namn till rövhål och bitch, enligt mina dålig förlorare-tendenser, minst tio gånger.
Jag har slutat snusa, ätit hysteriskt mycket gratismat och sovit bort halva dagar.
Jag har tagit långa Kentpromenader över berget, sett på stadsljus och stjärnorna i skogen. Hört det knaka mellan basgångarna i öronen och inte vetat om det var tankarna eller snön under mina kängor.
Jag har läst mängder av böcker, skrivit mig genom nätter och sett alltifrån kvallefilm till SVT:s Stjärnorna på slottet där jag och mamma gaggade över Britt Eklands uppenbara ansiktsoperationer tillsammans.

Jag har återförenats med gamla vännerna. Träffat herr K. och A. Hittat tillbaka till gymnasiebästisen och P. och dragit en lättnadens suck över att avstånd – vare sig logistiskt eller känslomässigt – ibland inte spelar någon roll. Man kommer tillbaka till de där stunderna då man pratar sydstatsdialekt och kedjeröker ihop eller då man fulsittdansar i en bar till Jay-Z:s Lucifer (Igår när jag både hörde Gang Starr, Jigga och Kanye på en och samma kväll övertygades jag om att småstadens krogar ingått musikmaskopi för att få mig att stanna här) och droppar minst tjugo snart klassiska citat till vår minnesbok. Bittra, korkade, fina och alltid härligt roliga av typen:
- Varför sitter dom där patetiska killarna och kollar på dom där tjejerna hela tiden, så töntigt jävla ogenerat!
- Jamen jag vet!
- ….Varför tittar dom inte på oss istället?
- Jamen jag vet!

Jag har druckit alkohol, dansat så jag skvimpat öl och viftat armar, hånglat och legat och flirtat. Haft så förbannat roligt som jag nästan aldrig har hemma i Göteborg.
-Det är väl inte så konstigt, sa en av Göteborgsvännerna i telefonen häromdagen, därhemma kan du ju gå ut och ha kul helt opretentiöst utan att konfronteras med hela HDK/snygga media/indie-klicken som man förväntas leva upp till eller beundra.
Det ligger någonting mycket väsentligt i det.

Jag har fått ett nytt nummer till telefonboken i mobilen. Jag har försökt radera det vid två tillfällen. Sedan gav jag upp. Det får ligga kvar. Som en påminnelse om inte annat.
- Vadå?, sa jag av hans tysta, intensiva blick när vi sågs höromdagen och la mina armar i kors på ren försvarsinstinkt.
- Du ser på mig på ett sätt, sa han och la huvudet på sned, det är som om du förväntar dig något av mig med den där blicken.
- Jag förväntar mig ingenting av människor längre, sa jag och slog ner mina ögon mot marken.
- Jag tror att det är precis det du gör, sa han.

Jag åker tillbaka från Norrlandsexilen och jag vet att jag kommer att gråta när jag lämnar det genomvita, klara, de djupa skogarna, den totalt kravlösa tillvaron och inser att exilen är över för denna gång. Att komma hem ska vara en schlager och vilken jäkla schlager det blev.
Men det är väl så det är med både schlagers och frivilliga exiler. De har ett slut. Man samlar kraft och bryter mönster i sin flykt. Sedan andas man på nytt.

And I'm stronger than this

Ett minne som kom över mig häromdagen var lördagens fyllesång. Hur P. och herr K. kom in från sina rökpauser in i hennes lägenhet och nynnade på något som fick mig att le. Lika delar över deras ironiwailande som av genans. Det var ju liksom min låt. Min hemliga 2007-låt. Den som faktiskt ingen känner till. Sedan, på väg mot staden, började det sjungas igen. Jag insåg att herr K. också kunde hela andraversen och falsettsticket. Jag sjöng med. Också wailande, leende, med distans. Min hemliga låt är inte min längre. Jag kanske har lämnat den bakom mig nu.

Det finns ju oerhört många låtar som kommer att få mig att minnas 2007. Inte många av dem släpptes 2007 däremot, det har sällan någonting med saken att göra. Är det någon artist jag kommer minnas av detta år är det ju t.ex. Orup. Förvisso kommer Indiedrottning alltid att vara 2007, sådär som det sjöngs tillsammans på min födelsedagsfest, men lika mycket kommer Pojkarna på rad och Regn hos mig att vara. Pojkarna på rad med Majas lyckliga studsdans och rabbadabbadisch-trummor på väg mot någon krog, Regn hos mig med våra överallvarliga, darrande röster i en klubbkö i Paris då Becky vände sig mot oss och sa att det kanske inte var så konstigt att vi sällan fick napp på krogen om det var sådär vi betedde oss.
Svenska Akademien var också 2007. Sådär som jag lyssnade på deras ord om att sätta stopp på slavmaskineriet när jag tråkade ihjäl mig på jobbet och mp3-spelaren var min räddning. Eller när jag och Maja – återigen fyllesångs-Maja – spelade En varning svinhögt i hennes lägenhet på repeat och hon skrek att hon sket i om grannarna hörde för det var ett viktigt budskap i låten som de borde höra. Eller mannens sätt att sjunga Vakna på låtsasskånska med grötig röst, sådär som han gjorde hela Urkult och som jag alltid kommer att höra när jag lyssnar på den låten.
Commons hela Finding Forever kommer alltid vara de där höstdagarna då jag var lyckligt kär och vi satte ihop Ikea-möbler till min nya lägenhet, eller som jag satt och deeptalkade i soffan med min nya granne tillika fina vän frugan till, tills hon suckade åt att jag på allvar lyssnade på hiphop.
Kanye Wests The glory kommer alltid att symbolisera årets hopp och pepp, sådär som det kändes i början av hösten.
The Games Wouldn’t get far kommer alltid att vara 2007 eftersom den tog mitt lyssnande på sexistisk musik till the next level. Och för att det är en grym Kanye West-produktion. Och för att den stärkte mig så förbannat mycket.
Timbalands Oh Timbaland! för att den alltid kommer vara tågresan från småstaden till Göteborg där mitt i sommaren då jag satt med lika delar pirr i kroppen över att jag hittat världens bästa intro och för att jag skulle få träffa mannen igen nästkommande dag.
Arcade fires hela Neon bible och The Shins Wincing the night away är så mycket mina promenader mellan dåvarande lägenheten och Linnéstan där jag gick i en sanslöst värmande vårsol och kedjerökte slim-cigaretter i min skinnjacka och för kort kjol, naturligtvis övertygad om att jag var coolast i världen just då.
Erasures gamla dänga Love to hate you kommer alltid vara den här natten, den jävla perioden i mitt liv.
Razzys I hate hate är de där fina peppvår-kvällarna då jag tänkte att nog allting skulle ordna sig.
Sen i november kom Tillbaka till samtiden och jag lyssnade massor på Sömnen, medan jag gick promenaderna över ett dimmigt Mariaplan och visste att jag och mannen nog inte skulle fixa det after all.

Sen har vi alla låtar som jag lyssnat på svinmycket och som varit catchy, grymma eller skitbra men som inte satt några emotionella minnesspår eller som jag inte kommer att tänka på just nu.

Sedan finns där mina personliga depplåtar. Många av dem har jag ju redan outat. Som min kärlek till Bruce Springsteen som aldrig är så stark som i mina svaga stunder i livet. Som faktumet att det är fullt möjligt att sitta instängd i en lägenhet i flera dagar och bara böla till Damien Rice. Som att Dolly Partons Here you come again och Jolene hjälpte mig genom mycket bitterhet och svartsjuka.
Jag vet inte hur snyggt det är att sitta och grina till 80-talsstompet i Hungry Heart, men inte ens det har fått mig att skämmas. Det finns det egentligen bara en låt som fått mig att göra. Det är den låt som jag grinat mest till. Det är den låt som varit sannast, vassast och som spelats mest frekvent i mina svaga stunder. Den har varit skithemlig, men ingen låt har nog varit mer 2007 än den. Det är den som jag fyllesjunger med ironiskt wailande röst i slutet av december och jag tänker att kanske är det symboliskt. Kanske har jag tillslut börjat distansera mig från alla känslor den representerar, alla stunder den varit, sådär så att jag faktiskt kan sjunga den och skratta.

Man skrattar ju faktiskt åt den. Den är så simpel. Genomkommersiell och klyschig. Cyniskt upplagd enligt konceptet fin kille som wailar om olycklig kärlek så att småbrudarna suckar lyckligt. Också fina videon med fjällen och plågade minen och minnena av making love down by the fire. Az yet-referensen är omöjlig att inte dra.
Det är en fånig, patetisk, jävla skitlåt. Men så var 2007 också – på det privata planet – på så många sätt ett fånigt, patetiskt jävla skitår. Och ingen har någonsin uttryckt olycklig kärlek på det sätt som den här låten gör. Den där känslan man har mitt i tårarna och ältandet som aldrig tar slut, såsom jag hade det i våras, i somras och nu senast i november. Det där om att man vet att man är starkare, bättre än såhär. Att man borde kommit längre, man är trött på sina tårar och sitt ältande. Och ändå kan man inte sluta gråta.Ingen låt beskrev den känslan så tydligt som denna. Därför är den så jävla 2007. Därför kan jag ironiskratta över den. För oavsett vilka människor som fick mig att gråta det här året; jag har banne mig slutat gråta nu. Just därför ger jag er Elins hemliga favorittröstlåt 2007:
Ne-Yo:s So sick. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli pinsammare än så.

Allt är faktiskt Strindbergs fel

För att undvika att skriva om relationer och ångest vilket återigen snurrar i skallen (alltså, det kommer ju att komma förr eller senare. typ en sen ångestnatt), mina extrema snus-abstinensbesvär eller hur ångest det känns att gå tillbaka till hatjobbet eller överhuvudtaget åka tillbaka till Göteborg om några dagar väljer jag att skriva om något helt annat. T.ex. August Strindberg-serien jag alldeles strax ska bänka mig framför andra delen av.
Jag vet inte riktigt varför jag fastnat. Jag hatar svenska serier. Jag hatar historiska serier. Jag hatar serier där folk pratar pretentiöst och stolpigt och man ser hur manusförfattare Birro och regissör Larsson suttit och skitnödigt försökt göra allting så jävla storslaget och autentiskt.

Man kan skylla på Jonas Karlsson. Jonas Karlsson är ju lätt en av Sveriges vackraste och mest begåvade män. Jag och lillasyster sitter och trånsuckar med en varsin chokladask i soffan och bara älskar.

Kanske handlar det också om att jag trots allt fascineras av Strindberg. Jag gillar honom.

Kanske handlar det också om att jag, enligt släktkällor, är släkt med honom. Man måste ju kolla hur släkten framställs av Birro liksom. Min mormor har en förgrening till ett av Strindbergs oäkta barn. Jag har Strindbergs horungeblod i mig. Allt enligt mormors sherry-redogörelser, vårt släktskap med Strindberg brukar tas upp i samma veva som hon håller halvtimmesutläggningar av den romantiserande typen om den gången för trettio år sedan då hon dansade vals med Magnus Härenstam. För ett torparbarn från Norrlandskusten med elva syskon och pig-yrken är det jävligt stort att ha valsat med Härenstam. Lika stort som att man faktiskt är släkt med en horunge till Strindberg.

Det skönaste när jag ser på August är att bitarna faktiskt faller på plats. Jag känner någon form av genetisk samhörighet. Att jag faktiskt är släkt med Strindberg ter sig naturligt och mycket i mitt liv går helt plötsligt att förklara. Jag och Strindberg är ändå av samma skrot och korn.
För det första har vi ju den litterära begåvningen. Host host. Men inte bara mina skrivarambitioner går att förklara med Strindbergblodet. Vi har även samma ängslan och ångest mellan att stå på barrikaderna och vara radikal och samtidigt veta att man måste slicka röv i finrummen för att ha en chans. Lite som jag pendlar mellan medelklasspretentioner-förakt och akademiska samtal. Både jag och Strindberg tjatar med samma ihärdiga stämma om vår underklassidentitet. Vi är båda kvinnotjusare med playertendenser, men faller likt förbannat ändå för fel människor när vi väl faller. Jag är lika dålig på att hushålla med pengar som Strindberg och vi vägrar båda att bli vuxna, förnuftiga och göra det vi borde utan gör istället det vi själva anser att vi ska. Jag super och knullar runt ungefär med samma intensitet som Strindberg. Vi har båda tendenser till både dramaqueenutspel, överpretentioner och totalt jävla storhetsvansinne (som att skriva ett helt blogginlägg om ens likheter med en av Sveriges största författare).
Det känns så skönt att äntligen ha någonting att skylla på. Nästa gång jag bedrar och playar, har slut på pengar och lånar av brorsan, dricker absinth och pratar patetiskt om konsten och skapandet vet jag liksom vad jag kan skylla på.
- Alltså, det är Strindberg-generna. Jag kan inte hjälpa det.

Snöflingorna

Ölen är så dyr här, men jag och V. ignorerar det för det är juldagen och vi är hemma i småstaden och hennes vän kommer dit, frugan kommer dit och sedan kommer mitt gymnasiegäng dit också.
Två generationer närmaste vänner som möts och A. som berättar pinsamma högstadiedetaljer om mig för frugan, som jag bara känt ett par år, frugan som skrattar och chockas, jag som hötter med fingret åt A. och skäms sådär som om det var min mamma som berättade fåniga barndomsminnen för min nya pojk/flickvän.
Två generationer närmaste vänner som jag delar dåtida och nutida minnen med, vi fyller i luckor och är dem vi är med varandra. Jag och V. high fivar över år 2008 som bästa året någonsin, sådär som man alltid säger men den här gången måste det vara sant för sämre år än 2007 kan det väl ändå inte bli, tänker vi.
Jag uppdaterar gamla vännerna med överblickar, de nutida bästisarna med närmare fakta och sedan leker vi jag har aldrig-leken som brukligt, där P. ställer sexfrågor hon vet att jag kommer att dricka på. Detaljer ska fås ur mig och P. flinar mot mig.
- Hur visste du?, skrattar jag chockat och hon påminner mig om att hon ett tag bodde med mig och exmannen, så diskreta var vi inte och jag rodnar.

Frugan frågar om mannen från i lördags och jag berättar det där om det nyktra och fina sms:et häromnatten och hon frågar om jag ska höra av mig och jag svarar sanningsenligt att jag raderat hans nummer för det är så jag gör just nu.
Sedan ringer numret jag raderat och vi är inte på samma ställe, men jag säger var jag är och en stund senare står han utanför och väntar på mig. Nästan stängningsdags och jag tar jackan och går, kramar om A. som återvänder till Stockholm och utanför står han och V. skrattar för så full är han faktiskt och jag ser med lidande blick på henne när hon hejdå-kramar och good luckar.
Han står där och vinglar och ser på mig länge och helt plötsligt är jag så arg och det snöar, det vräker ner, jag vill hem.
Han pratar, han sluddrar, han håller om mig och säger att jag väl kan följa med och jag värjer mig, torkar snö ur håret och säger att jag ska gå hem.
- Bara gå med mig en sväng då, säger han, om du inte vill sova med mig, bara gör mig sällskap en stund och jag rycker på axlarna och vi går.
Snön har redan täckt gatorna som varit ishala och grusknastriga, vi halkar omkring på gatorna och han försöker fånga min midja, jag går i förväg, vet att han är för full för att hålla jämna steg.
Han som pratar Judith Butler, könet och sexualitetens illusion och makt i samkönade relationer och jag som fräser åt honom att han ju inte menar något av det där utan bara tror att det är enklaste sättet att få feministfitta och han frågar varför jag är så arg och jag svarar inte.
Han som pratar om hur han tittat på mitt nummer, tänkt på mig, tycker jag är vacker och jag som suckar och vägrar ta hans hand.
Upp mot de övre kvarteren går vi, glider över snötäckta, hala gångbanor ner mot en gångtunnel dit snön inte fått tillträde. Marken fast asfalt, han hinner ikapp och tar tag i mig, säger att han vill hålla om mig.
- Är det där ditt sätt att säga att du vill knulla mig?, säger jag med min spydigaste röst.
- Var inte sån, säger han, slår ner blicken och säger att det är hans sätt att säga att jag är fin.
- Tänd min cigarett då, säger jag och ger honom femåringstjuriga blicken, blåser ut det första blossets rök i hans ansikte.
Jag trycker honom ifrån mig, går i förväg ut ur tunneln där han står kvar, ropar mitt namn så att det ekar mellan betongväggarna. Jag går fortare, kängorna glider med snön över isen, jag faller och blir liggande. Han som kommer efter med armar och händer och munnen som är vid mina läppar, tungan i min mun. Jag kall och blöt och varm och våt och tungan, händerna överallt och på kinderna sträckta uppåt himlen landar snöflingor. Han viskar att jag är vacker och jag skriker inuti att han ska vara tyst och jag är argast i hela världen och med sin hand stryker han bort snöflingorna på mina kinder, de har redan hunnit bli vatten.

Fet, kåt och skitförbannad (gimme gimme gimme a man after midnight - won't somebody help me chase the abstinensshadows away)

LSM kommenterade någonting om att mitt jullov mest verkar vara ungdomligt dolce vita.
Och ja, det är det ju. Vilket sannerligen inte var planen.
Planen var att komma hem, skriva klart en debutroman, läsa sanslösa mängder böcker, ta långa och stärkande promenader och kolla igenom brorsans imponerande samling filmer. Sedan skulle jag dessutom redigera, karriärplanera, skicka viktiga mail och samla nya krafter. Träffa mina gamla vänner litegrann, dricka lite lagom mycket alkohol och ha trevligt.
Sådan var planen. Någonting gick snett. Förvisso var julafton helnykter och klassisk, vilket innebar allt ifrån stelt samkväm hos farmor på dagen, mormortjat på kvällen och TV-spelsmaraton halva natten. Förvisso har jag ju livskrisat en hel del. Men ändå har planen inte riktigt gått som den skulle.

Jag slutade alltså att snusa. Först skar jag ner. Sedan slutade jag helt. Okej att Nicotinells starkaste tuggummin var årets bästa julklapp, men den dosen är ändå ingenting jämfört med en dosa snus om dagen. Okej att jag har rökt litegrann på fyllan, men serri – cigaretter got nothing jämfört med snus.
Det var bara halvplanerat. Originalplanen har alltid varit att sluta den dagen då jag – citat mig
själv – har fast ekonomi, en stimulerande vardag och ett regelbundet sexliv. Sedan insåg jag väl någonstans att jag verkligen ville sluta och att den plats i livet då den treeniga kombon skulle uppenbara sig ligger i en galaxy jääävligt far far away.
Så jag har slutat. Det kommer eventuellt att gå åt helvete. Men jag har ambitionen att lyckas.

Det är lite samma sak som när jag gjorde slut med exmannen. Jag var så nyfiken på vem Elin var utan honom, då jag levt så nära honom så länge. Nu är jag lika nyfiken på vem Elin utan snuset, min bästa vän sedan ungefär tre år tillbaka är.

När jag började snusa var jag diagnostiserad anorektiker, hatade livet, hatade mig själv och var mest intresserad av att väga 48 kilo. Där satt jag hos idiotläkarna på Östra sjukhuset och fyllde i ett sånt där standardformulär på 50 frågor, ett Hur ätstörd är du?-quiz. Resultatet redovisades i ett fint stapeldiagram som förklarade att jag hade sämre självförtroende och sämre självkänsla än en average anorektiker. Och?, tänkte jag och fortsatte självhata för att jag fortfarande inte nått 48 kilo och syndat och ätit russin de senaste dagarna.
Det är en helt annan Elin än den Elin som tre år senare nu har slutat snusa. Snuset har fungerat på samma sätt som bantningen gjorde. Den har tröstat, dövat känslor, hållit mig lugn och kontrollerad. Kanske hade jag inte blivit relativt frisk från ätstörningarna om det inte varit för nikotinet, jag vet inte. Men jag vet att det är dags att göra upp med nästa destruktiva beroende nu.

Men snusstoppet har alltså lett till lite oanade abstinenseffekter.
Min hjärna har stängt av sig själv. Fullständigt. Ingen livskris, inga karriärplaner, inget analyserande, ingenting. Av den intellektuella, överanalyserande, tänkande, smarta kvinnan finns ingenting kvar. Jag är far below cro magnon-stadiet just nu. Jag har degraderats till en jävla primat som enbart är intresserad av att tillfredsställa grundläggande behov. Allting är impulsstyrt av instinkter.
Den delen av hjärnan som med nikotin i blodet rymde relationsanalyser, Judith Butler-teorier, textidéer, politiska visioner och lingvistiska referenser består nu enbart av en stor, röd blinkande skylt som skriker KNUUULA HÅÅÅNGLA SNEELA!. Den delen av hjärnan som bestod av kaloriräkning, ångestältande, känslor, stilanalyser och ekonomisk kontroll består nu enbart av ett stapeldiagram som listar bästa chokladsorterna att mula i sig.
Av den svala, fortfarande relativt kontrollneurotiska, smarta kvinnan återstår en abstinenssvettig primat som trycker i sig mat och flåsraggar på allt som rör sig.

Det är lika delar spännande och oroande att vara såhär. Det är lite som en ny Elin. Elin med en prilla under läppen hade ju aldrig vare sig tryckt i sig en hel ask chokladhjärtan inom loppet av tjugo minuter eller sugit småstadskuk. Det är Elin, primaten, som sysslar med sådant.
Jag tänker att det förhoppningsvis inte är den nya Elin, men kommer nog vara Elin ett par veckor tills abstinensen lagt sig lite.
För dig som läst Saker under huden på grund av dess politiska, feministiska, analyserande eller ångestfyllda inlägg rekommenderar jag en läspaus på några veckor. Elin med nikotinabstinens har inga känslor, inga analyser eller ens bra texter att erbjuda. Elin just nu består enbart av tre egenskaper: Fet, kåt och skitförbannad.
Enjoy.

Oh lord forgive me them Saturday nights (den mindre smarta, men betydligt mer flirtiga, tjejens bekännelser)

Ja där kan man sitta i sina föräldrars trånga lägenhet och livskrisa och självnagga och ligga vaken halv fyra på morgonen och tänka igenom hela livet och allt som hänt de senaste fem åren. Ha underliggande familjegräl som man undviker och skriva sig fokuserad på något annat en stund.
Men at some point, d.v.s. lördag eftermiddag, blir jag ju likt förbannat en Tony Manero som skriker;
- Fuck the future! Tonight is my future!
Och det är då jag står framför spegeln och sminkar och fixar till den punkten då jag inte bara är halvsnygg utan skitsnygg och det är då jag vet att det där som skrevs om att jag inte är flirtig kommer vara en förbannad lögn senare på kvällen. För jag är flirtig. Alldeles i synnerhet på lördagkvällarna.
Jag tar klirrkassen och går hem till gymnasievän P. och i dörren möter Stockholms finest herr K. och vi dricker, röker och catchar upp.

Vi halkar oss in till staden och kommer in på samma ställe som jag var på förra lördagen och sätter oss i skinnsofforna för att herr K. vill känna sig som en muthafucking P.I.M.P. och vi skrattar och drar politiskt inkorrekta skämt och poserar framför mingelfotografer, dricker öl och någonstans där börjar DJ:n spela Angie Stone ft Alicia Keys & Eve – Brotha som är den där sortens fantastiska låt jag bara drömmer om att få höra på ett dansgolv och minuterna senare dansar vi till Timbaland, Kelis och ungefär när jag hör introt till Adam Tenstas My cool skriker jag till P. att nu flyttar jag förihelvete hem till Norrland igen.

Efter den andra ölen har jag redan hunnit flirta med minst tre män och jag och herr K. står på dansgolvet och skriker att vi vill ligga.
- Men Elin, du är ju halvheterotjej!, skriker han, pick and choose förihelvete.
Jag gör mitt pick and choose i kön för att hämta ut jackan.
- Hej, säger han och ler, jag känner igen dig.
- Nä det gör du inte, ler jag tillbaka, men det gör ingenting.
- Du är från Göteborg, säger han.
- Nej, från Norrland, svarar jag och förvånar mig själv i svaret. Är jag härifrån? Är jag från Göteborg? Var är min identitet?
- Du pratar göteborska, säger han, och du är söt.
Sedan delar vi cigaretter och samtal innan vi når slutet av gatan.
- Här tar stan slut, säger jag, skrattar och lutar mig mot en busskur.
Han ser på mig länge och helt plötsligt är jag inte alls 24 år och smart akademiker längre, jag är kanske sexton år och en fin man ser på mig alldeles för länge och jag flickfnittrar och han stryker mig över kinden och undrar vad jag skrattar åt.
Vi är inte smarta akademiker i 25-årsåldern, vi är två sextonåringar som hånglar intensivt mot en busskur, sedan mot en husvägg, sedan mot ett skylfönster med tonårsivriga tungor och fumlande kalla händer innanför jackorna.
– Du är så himla söt, säger han och ger mig den där blicken igen, stryker över min kind och jag är ingen relationsintrigtrött 24-åring som ska lägga all min energi på karriären, jag är en sextonåring som flickfnittrar och säger tack och blir varm om kinderna.

Sådan kan jag också vara. Till exempel på en lördag då natten är den enda framtid som jag behöver.

En smart bruds bekännelser

Jag tänker en hel del idag på vad jag hade gjort om jag inte haft en blogg. När jag inte tänker på vad jag ska göra av mitt liv, vad jag ska dricka i helgen, hur många påtår jag och gymnasiebästisen kan få gratis på caféet eller när Jess slutligen ska kyssa Rory i Gilmore girls-repriserna på eftermiddagen (jag är fortfarande kär i Jess. Trodde jag kommit över min thing för farliga, intellektuella bad boys-poeter men inte).

När jag vräker ur mig svartsjuka, hjärtesorg eller som igår – bitter besvikelse och livskrisande är det så skönt. Att bara få ur sig det någonstans. Att göra någonting lite mer konstruktivt av det. Och få de där fina kommentarerna tillbaka. Jag undrar vad jag gjorde innan Facebook också. Fem minuter efter att jag uppdaterat min status till jävla skitliv fick jag ett mail från Erik om att skicka mjältbrand till hon som knipit doktorandtjänsten och ett men vad har hänt sötnos? från min gamla kollega.

Men allra mest bloggen. Bloggen måste varit bland det bästa och mest beroendeframkallande som hänt mig. Bloggen är det ultimata sättet att kombinera min narcissism och mitt enorma bekräftelsebehov med min litterära talang.
När jag bad Navid skriva förordet till min kommande bloggbok (oops, där slank det ur mig också) passade han på att tipsa om Sigge Eklunds artikel om neonarcissism i Bon. Point taken haha. Och bra artikel. Jag tror jag hade varit narcissist även utan bloggen. Den har bara gjort det lite roligare att vara det.

Och den där doktorandtjänsten och mitt livskrisande. Det är ju så. Jag sätter allt jag har till min begåvning. Jag har inget val och jag ger aldrig upp.
Jag har aldrig varit en särskilt söt tjej. När jag var liten var jag hopplöst ful till och med. Tjock och alldeles för lång och konstiga, fula kläder, överbett och stripigt hår. Numera är jag väl lite sådär okejsnygg. Men höfterna är fortfarande raka, midjan för bred, ögonen för små och näsan för stor för att jag någonsin ska bli vacker, sådär slående vacker ni vet.
Jag har heller aldrig varit särskilt charmig eller socialt kompetent. När jag var liten var jag bara svinblyg och rodnade konstant. När jag var tonåring var jag paniskt livrädd för människor och övertygad om att alla hatade mig. Numera är jag rätt bra på socialt kallprat, men är fortfarande varken charmig eller flirtig utan pendlar mellan att vara kaxig och självupptagen, jätteblyg och generad eller blasétyst och ointresserad av folk.

Jag är varken särskilt vacker eller charmig, har aldrig varit, men begåvad det har jag alltid varit. Alla lärare, släktingar och andra vuxna som från barnsben fram till nu bedyrat min begåvning. Som sagt att jag ska bli någonting stort, någonting större, som väntar på min framgång. Jag har alltid förlitat mig på den. Ett av mina starkaste minnen från hemstaden var när vi hade vårt slutsamtal med vår mentor dagen innan studenten. Vi hade festat i en av parkerna sedan tio på morgonen i gassande sol, jag hade druckit en hel Guntrum och var sådär fyllelyckligsnartstudent att det inte spelade någon roll att jag sänkte mig i religionskunskap. I slutsamtalet frågade min mentor mig vad jag tänkte om framtiden.
- Jag ska kanske bli svenskalärare som du, sa jag för det var väl då jag gick i självtvivel antar jag.
- Det får du inte, sa han, läraryrket är för losers som jag. Du ska bli större än så, lova mig det.

Jag har lovat och satt tilliten till min begåvning och mitt intellekt, jag brinner för mycket för att kunna låta bli att vilja göra alla de där sakerna och är det någonting jag tror på hos mig själv är det min begåvning. Snyggheten och charmen må det vara illa ställt med, men en Smart brud det är jag.
Så gjorde jag också denna gång. Eftersom jag lagt ner det där med kärlek hade jag förväntat mig att få doktorandtjänsten för lite rättvisa. Framför mig såg jag fyra år av mig själv som akademikernucka. Svettig och ful skulle jag sitta inne i mitt institutionsrum fyllt av papper, post-itlappar och lingvistikböcker där jag totalt skulle gå upp i forskningen och glömma allt annat, typ det där jävla hjärtat. Också skulle jag få fett med credd och bekräftelse för min forskning och det skulle inte spela någon roll att jag var fulsvettig och asocial för det får man vara som begåvad akademiker.
- Vad ska jag göra med mitt liv nu då?, sa jag till frugan igår, varken kärlek eller karriär längre. Hur ska jag gå vidare härifrån?

Jag vet faktiskt inte. Kanske börjar jag banta igen. Kanske skriver jag klart den där romanen. Kanske börjar jag gå i terapi och skaffar mig ett bättre förhållningssätt till mig själv och mina ambitioner. Kanske ligger jag runt eller stalkar Gael Garcia Bernal på hans besök under Göteborgs filmfestival tills han inte kan säga nej till mig längre. Kanske lär jag mig laga mat eller odlar nya kontakter. Kanske får jag den där tjänsten på kåren och blir Fröken Duktig med studier på 200 % studietakt, två extrajobb och engagemang igen. Det finns ju en hel del möjligheter. Jag klarar mig nog på något sätt i alla fall medan jag vässar mina armbågar. Jag brinner fortfarande för mycket för att låta bli och jag kommer nog aldrig att ge upp.

Look at your career they said, Elin baby use your head. But instead I chose to use my heart.

Tillslut kommer beskedet. Tyvärr och nej och alla de där orden jag inte orkar se för andra året i rad, skulle slippa se det här året för hallå. Hallå eller, jag hade världens bästa forskningsprojekt, hela institutionen backar upp mig i att jag är en ambitiös, begåvad akademiker som passar för forskarutbildning, Celia Kitzinger – en av CA-analysens största, peppade mitt projekt och tyckte det sounded great.

En andraplats är ingen förstaplats. En andraplats är hedrande, framtidspeppande och ger en hint om att man inte var så himla sämpig ändå, javisst. Men det är bara förstaplatsen som genererar i en doktorandtjänst.
Andraplaceringen innebär att jag fortsätter på min icke-jobbgenererande utbildning till jämställdhetshandläggare, innebär frustrerande extrajobb på arbetet som jag inte vill gå tillbaka till för allt i världen, innebär att den där drömmen om att doktorera som jag närt sedan jag för första gången kom in på universitetet för fyra och ett halvt år sedan fortfarande bara är en fucking dröm.
Förstaplaceringen gick till hon som gör semantiska analyser på latinska blomnamn. Andraplaceringen gick till hon som ville forska om maktstrukturer och homosar och språk inom relationer. Hade jag varit smart hade jag tagit det föreslagna forskningsämnet, som var ungefär som blomnamnsforskningen. Duktigt, snällt, passande och fint. Men så jävla tråkigt.
Andraplaceringen gick till hon som får allergiska utslag så fort hon inte känner till hundra procent för någonting, hon som visste att hon inte kunde göra ett smart karriärmässigt val att forska i fyra år inom någonting som hon inte var intresserad av utan istället satte ihop världens mest spännande forskningsprojekt enligt henne själv.

- Hallå, jag har en livskris!, skrek jag i Amsterdam till frugan och Amsterdamsflickan när jag började ifrågasätta mitt val att vilja doktorera om språk och kön och queer och sånt skit när jag ändå aldrig kommer nånvart. Började ifrågasätta alla mina tietusen universitetspoäng som inte leder nånvart och började ifrågasätta vad jag med min bakgrund egentligen håller på med och vad det egentligen ska bli av mig med min helt omöjliga utbildning och allt jag egentligen vill göra här i livet om jag bara hade pengar och oändligt mycket tid.

Well hello people, jag har en livskris igen. På julafton ska jag sitta och skämmas med min andraplacering och förlorade forskarstipendium. Le sådär som man gör mot sina släktingar för allting är ju alltid så himla braaa med en inför dem. Säga att min utbildning är så spännande och romanen snart klar och hej och hå vad allting är bra ändå fast jag inte fick börja doktorera som min kusin det här året heller. Men fuck that shit. Jag skulle ju ta över världen, inte gå tillbaka till jobbet inom vården. Jag tror faktiskt inte att jag orkar vänta längre nu.

Den där tanken som slår mig ibland, som jag måste slå bort för annars slutar jag andas. Den som gör att jag ligger där halv fyra klarvaken på morgonen:
Tänk om. Tänk om jag aldrig kommer doktorera, göra karriär, få ge ut artiklar och avhandlingar och föreläsa inför tvåhundra stressade studenter i en hörsal. Tänk om ingen någonsin kommer vilja ge ut min debutroman, publicera en artikel som jag skrivit eller ens ge ut en liten novellsamling. Tänk om det faktiskt blir så, jag hamnar på mitt gamla jobb i all evighet och tar mig ingenstans. Också kommer hela meningslöshetskänslan över denna jävla strävan, detta fågelhjärta som måste ut och göra allting annars dör hon. Varför fågelhjärtat? Kan vi inte bara nöja oss istället?
- Probably end up back in da hood, I'm like FUCK IT THEN, säger Nas som de senaste dagarna förklarat för mig att the world is yours men som nu svär i Black republican istället. För det är precis så det känns just nu. Fuck it then, liksom verkligen.

Årets jultävling på Saker under huden

Årets jultävling går under namnet Vems släkt ger bäst neggar? Jag har hittills följande bidrag att leverera, trots att julafton är nästan en vecka bort:

– Ja man verkar ju inte behöva körkort i Göteborg eftersom du fortfarande inte har något.

– Tänk att du skulle bli så smal, du som var så tjock när du var yngre.

– Jaha, hur är det med exmannen då? Ni håller väl kontakten? Tänk att det tog slut med en sån trevlig pojke som han.

– Farmor undrade hur det gick med din nya pojkvän, så jag fick ju berätta att han gjorde slut med dig.

– Jaha, vad mycket nya, fina kläder du har med dig då! (tre klänningar köpta under de senaste tre månaderna på second hand/H&M. förf. anm.) Ja, man märker ju var de där stipendiepengarna från universitetet tog vägen, men det var ju också en investering när man är fattig.

- Nähä, du har inte hört något om doktorandtjänst det här året heller. Nänä, det ordnar sig nog men du vet din kusin hon har ju börjat forska nu…

Beat that muthafuckas!

Att presentera ett svin (eller; det här känslolivet är för tillfället oåtkomligt)

Och jag vet att alla fans av både mig och LSM väntar på att jag ska skriva någonting. Förklara mig. Hur kunde du göra så mot henne? Igen dessutom. Hur kan du med att skriva fåniga inlägg om Centralstationen-tankar, one-night-stands och sexdrömmar när hon lägger ut sina känslor såhär och vi vet att det är dig det handlar om, det är du som gjort såhär mot henne.

Jag svarar: För att jag kan. För att jag vill. För att jag måste och behöver.

För jag har tänkt på vad jag ska skriva, hur jag ska blidka bloggläsarnas besvikna blickar över hur jag kunde göra så och hela hennes bekantskapskrets som väl tycker sämre om mig än någonsin och hela min bekantskapskrets som också läser och precis som när jag försökt skriva någonting annat emotionellt om allting som hänt de senaste veckorna och om mina relationer och allt som snurrat i mitt huvud så skriker ångesten genom fingrarna, säger nej.

Jag säger nej. Och vet ni vad? Jag får säga nej!

Helt plötsligt är det som att jag inser att nä Elin, just nu vill du inte lägga ut någonting om hur du mår, hur du känner, hur dina relationer och känslor ser ut. Just nu är mina känslor bara mina och delas bara med dem jag har behov att dela dem med. Det är helt okej.

Jag har skrivit så mycket om mitt kärlekstrassel det senaste ett och ett halva året och trots att jag bara snuddat vid toppen av ett isberg rörande både Amsterdamsflickan, min och exmannens extremt struliga post-uppbrottsrelation, mannens och mitt förhållande och alla de andra relationerna har jag ändå delat med mig av så mycket. Oftast har jag gjort det för att jag behöver. För att jag velat och det har gett mig så mycket tillbaka i form av kommentarer, mail och heja-rop. Jag ångrar ingenting men samtidigt har det varit svårt.

Det har varit svårt när exmannen, hans kompisar och hans nya kärlek har kunnat läsa om mina tankar och känslor kring honom och vår relation och hans nya relation. Lika svårt som när jag skrev det här inlägget och någon kommenterar med att jag gjorde världens största misstag när jag lämnade exmannen och river upp ett gammalt sår av tveksamheter och ånger. Samtidigt som denna anonyma inte har en aning om hur det var det där sista halvåret ihop. Vet ingenting om hur jag tokflirtade med andra bakom hans rygg (ibland inte ens bakom hans rygg utan helt öppet), längtade efter andra kroppar, var arg och kall och vände ryggen mot honom i sängen varenda natt, var ifrån honom i två veckor utan att vare sig sakna honom eller tänka på honom en enda sekund, visste hela tiden att jag inte längre älskade honom men låtsades som om det inte var sant inför både honom och mig tills han ställde mig mot väggen och sa att han inte orkade mer. Anonym vet ingenting om att det inte var världens största misstag, bara världens svåraste och mest nödvändiga beslut.

Det har varit svårt att skriva om Amsterdamsflickan alla gånger jag inte kunnat säga hur jag känner, vad jag känner, hur jag ska göra när hon skrivit sin version och folk väntar på min. Lika svårt som när folk kommenterat om att vi måste bli ihop, vi är så fina och jag har vetat att de har rätt, men inte kunnat förklara varför det kanske inte går.

Det har varit svårt att skriva om mannen, framförallt efter uppbrottet. Svårt när han kunnat läsa så mycket om min uppbrottsprocess från tårar och bitterhet, fyllesorg och saknad till insikten att halvdan kärlek inte duger. Svårt när allt jag fick av honom var lite fyllesnack den enda gång vi setts sedan dess.

Det har varit svårt att träffa ytliga bekanta som läser bloggen och veta att de redan vet så mycket om mig och mitt liv som jag inte skulle outa för dem i verkligheten. Svårt när man träffar nya människor som får nys om bloggen och jag vet att den kommer kanske ge en annan bild av mig än den jag uppvisat, en bild som jag inte vill att de ska se.

Jag älskar att skriva om sakerna under min hud och jag kommer säkert fortsätta att göra det på något sätt. Men just nu orkar jag inte skriva om mina relationer. Vad jag sagt till henne och varför jag säger nej, trots att ni vet att jag känner för henne är av personliga skäl jag inte vill delge någon annan än henne och mina allra närmaste vänner. Det känns skönt att jag tillåter mig själv att göra det. Att jag vet att faktiskt har rätt till integritet, jag också, att det inte finns något krav på bloggdokumentation bara för att man råkar ha en personlig blogg. Att jag äger rättigheterna till mina egna känslor och att det här själslivet ändå är licensskyddat i mitt namn. Det känns så skönt att säga till er nu att sorry, access denied, please try again later nån gång i framtiden.

Does the internet rule the body or does the body rule the internet, I don't know

Okej, jag fortsätter på sexspåret från föregående inlägg, eftersom det ju är – citat mig själv igår i bakfyllans intellektuella sken – ”Ju är så himla kul. Att knulla alltså”.

Fast det här handlar inte om att knulla utan är mer ett oroväckande mönster som jag börjar se i mina sex/kärleksdrömmar. Det där om att Internet nu inte bara tagit över en stor del av min vakna tid, utan även börja sätta sina spår i mitt undermedvetna.

Dröm ett: Jag drömmer att det finns en applikation på Facebook där man lägger upp en nakenbild på sig själv. Sen kan vem som helst på ens kompislista ta på valfri kroppsdel över Facebook och du känner det i verkligheten. Vem det är vet du dock inte förrän du kollat fejjan. Jävligt gött var det när jag kände hur någon tallade mig på tuttarna, gick in och kollade på Facebook och upptäckte att det var ett gammalt ragg. Men sen var det någon som tog mig någon annanstans och det visade sig vara en gammal högstadieklasskompis. Kul att bli Facebookfingerpullad av nån du inte träffat sen nian.

Dröm två: Det här drömde jag när jag var ihop med mannen. Jag drömmer att jag är otrogen med Eric Rosén, ni vet Det ljuva livet-Eric. Han blir kär i mig och vill att jag lämnar mannen för hans skull och i drömmen har jag ett moraliskt resonemang med mig själv som goes like this:
- Men jag är ju kär i mannen, inte i Det ljuva livet-Eric!
- Fast…fatta vad mycket smartare det är att va ihop med Eric. Tänk vilka läsarsiffror du kommer få på bloggen!
- Men ändå, jag är ju inte intresserad av honom på det sättet…
- Fast…vi kan typ bli bästa bloggparet ever. Vi kommer ju tangera paret Schulman totalt! Och det är mycket smartare karriärmässigt, vi kan fan ta över hela media-Sverige ihop!
- Ja, jo det är nog sant. Nä, jag får lämna mannen och bli ihop med Det ljuva livet istället.

Jag vet inte. Men när man drömmer om att lämna sin pojkvän för någon man inte är kär i för att få fler läsare på sin blogg är det kanske dags att ta sig ut i verkligheten lite mer. Eller nåt.

Centralstationen, Stockholm 13:15 recording live från Elins huvud.

Okej, en timme tills nästa tåg går. Jag kan bara sitta här och titta på lite folk så länge då.
Fy fan vad illa jag mår. Smart att sitta och redigera och läsa sittandes baklänges på ett X2000-tåg samtidigt som jag åt naturgodis till frukost efter tre timmars sömn. Tänk om jag spyr?! Fan, tänk om jag spyr över min laptop så det slutar funka. Undrar om hemförsäkringen täcker det?
Åh jobbig farbror som sitter bredvid mig som smaskar när han äter, guud jag hatar gamla gubbar. Av alla människokategorier jag har svårt för är gubbar dom värsta. Flåsande andning, smaskar när de äter, alltid förkylda också snyter de sig i en tygnäsduk som de redan använt i två veckor och som är helt indränkt i snor också hostar de upp en massa slem och luktar svett gör de alltid också.
Och shit vad mycket snygga tjejer det finns överallt. Fan,vad det är bittert. Inte konstigt att man har jämförelsenoja när alla tjejer i det här landet är så jävla snygga. Inte konstigt att man inte är straight heller för den delen. Hehe. Fast alla snygga tjejer är ju straighta, typ nästan i alla fall. Fan vilka kassa förutsättningar man har alltså. På en snygg, vettig kille går det tiotusen snygga, vettiga tjejer så man har ingen chans på nån av dom i alla fall. Och nästan alla snygga, vettiga tjejer man skulle vilja ha väljer ändå bort en för att man råkar ha fitta. Fan vad det är bittert! Det går ju minst trettio randomkillar med dåliga skills i sängen på en drottning som jag och ändå väljer straighta tjejer hellre randomkillarna än en natt med mig. Jag hatar straighta tjejer!
Undrar förresten vad folk tänker när de ser mig komma här på Centralstationen? Liksom skitsnygg jacka, snygga skor, leggings, resväska och laptopväska under armen. Jag ba tja jag är framgångsrika, coola skribenten och akademikern som är så jävla hot. Tänk om folk tänker så om mig? Eller nä just det; jackan är från H&M-rea, skorna tre år gamla och knappast up to date, resväskan är trasig och laptopväskan är från Claes Ohlson. Fan Elin, vem försöker du lura? Alla ser ju att du bara är en lantisbrud från arbetarklassen ändå.
Okej livskris nu! Bra tillfälle för livskris…eller så inte. Vad gör jag med mitt liv? Vem är jag?
Vad ska jag ta mig till? Hjälp. Ångest.
Shiiiit sjukt snygg neger coming right this way! Hot diggidydamn vad snygg han var. Haha, bland det bästa med Amsterdamsresan var på vägen dit med den snygga stewarten som var mörkhyad och frugan inför hela planet ba ”Undrar om det finns många negrer i Amsterdam?”. Hahahaha.
Vänta nu, hade inte jag en livskris? Äh, skitsamma.
Gud, vad folk klär sina barn fult! Liksom overall, sjukt mycket nittiotal väl? Amen det är ju praktiskt kanske, men det är det väl inte. Barn ska ju jämt kissa, hela tiden måste de på toa och då är ju overall skitjobbigt. Och fult. Är inte hela grejen med barn att de inte har någon egen vilja utan att man som förälder får styra över dem och man därmed kan styla dem hur man vill. Åh, ett litet hiphopbarn liksom!
Vänta nu…var det där…moderslängtan?
Nä Elin, det var bara ditt extrema kontrollbehov som gör att du känner begär efter att styra andra människor som talade.
Åh, extremt tjock kvinna coming this way. Shit, she’s like HUGE. Nej, hjälp hon tanker sätta sig bredvid mig på bänken. Alltså seriöst, hon får inte plats, hon kommer knuffa ut mig ju! Tänk om hon sätter sig på laptopen så den går sönder? Undrar om hemförsäkringen täcker det?
Nä, om det är dags att gå till tåget nudå!
Okej. Det har gått tio minuter. Snälla döda mig.

När du har den här konversationen är det dags att byta stad.

- Var är ni?
- På Publik men Elin, jag kanske borde varna dig att jag tror att någon är här.
- Vadå? Vem? Mannen?
- Nej
- Exmannen?
- Nej
- Åh nej, Fuckface?
- Nej
- Du-vet-vem?
- Nej
- Hattmannen?
- Nej
- Men nähä…Rådjursögon?
- Ja, jag tror det.
- Jaja, men då är det lugnt. Jag är där om några minuter.

När listan på människor man inte vill stöta på ute i krogsvängen blivit såhär lång är det dags att packa väskan och sätta sig på ett X2000-tåg åttio mil norrut. Ett par veckor av snö, gratismat, skrivande och bästa familjen.
Bloggandet ligger lite nere just nu. Det är mycket grejer i görningen. Jag skriver att jag kanske tar en bloggpaus. Och när jag skriver det vet ni ju att jag kommer blogga mer än någonsin de kommande veckorna.

Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå.

Han har kommit till sida 23 i mitt råmanus när han sms:ar.
Jag har nu hunnit börja gråta tre gånger. Det här är grymt, Elin.
Jag tänker att herregud, sida 23, han har ju inte ens kommit till the heavy parts än.
Sedan frågar jag honom på msn om det här med gråten. Jag vet att det inte är någon happy go lucky-historia, liksom vad hade ni förväntat er av mig? Men vad är det som gör att både han och LSM gråter?
Han svarar att det väl handlar om att det är bra skrivet, men också om vår historia, min historia. Han läser orden som han en gång hörde mig berätta dem med gråtrösten, får samma känsla som då.
Jag vill bara krama om det lilla barnet och säga till henne att allt kommer att bli bra, skriver han.
Kommer det att bli bra då? Svarar jag men raderar det.
Men så gör det då snälla, jag behöver det idag, svarar jag men raderar det.
Nöjer mig med ett tack, fint skrivet.
Det är någonting som Cloern skriver som jag återkommer till under vår så kallade efterfest den helgen. Då vi båda ligger uppkrupna i min soffa under varsin filt och deeptalkar till en ljudvägg av Jocke Berg-lyrik. Hans ord blir ett eko av mina, eller om det är tvärtom men i vilket fall som helst.
Jag tänker på det som hon skrev.
det är som man tror att man inte förtjänar nåt äkta och bra, när man en gång förlorat/dissat någon som är just det.

Det finns två människor som jag uppriktigt gett en chans och förlorat mig lite i sedan den dagen då jag lämnade honom. Det är ingen slump att det blev just de två. För någonstans visste jag att det inte skulle kunna bli bra, att jag inte skulle få så mycket som jag förtjänade. Ingen av dem skulle se det lilla barnet och vilja krama det. Ingen av dem skulle någonsin hinna så långt. Ingen av dem skulle någonsin vara intresserade av det. Det är ingen slump att de människor som sagt exakt rätt saker vid rätt tid är dem som jag inte klarat av. Att det är dem som jag lämnat.
Någon gång när det krisade mellan mig och mannen och jag tyckte att han gav mig för lite uppmärksamhet ursäktade jag mig samtidigt för mitt klagande.
- Det är inte så att jag kräver några kärleksbrev eller rosor eller dagliga telefonsamtal, sa jag, jag vill bara känna att du bryr dig om mig och är kär i mig och så.

Sedan sitter jag en bakfull söndag och tänker på de där orden och på vad som just har skrivits på msn. Sedan rotar jag i en av mina minneslådor och hittar det där kuvertet innehållande fyra års kärlek. Arkiverat någonstans under skolkataloger och morfars samling med mina gamla lokaltidningsartiklar. Långa självutlämnande kärleksbrev om vilken fantastisk och vacker människa jag är. Torkade blommor, små vykort och jag älskar dig-lappar. Kvitton från restauranger som vi gick på, foton från den grekiska ön där jag satt i solnedgången och blundade medan han trädde ett halsband runt min hals, kärleksblandband med smörig soul, papper från tröstchoklad som jag fick under dåliga dagar, utskrivna avskedsmail med jag kommer alltid att älska dig-ord.

I fyra år fick jag världens bästa kärlek. Uppoffrande, närvarande, känslosam och helt fantastisk. Sedan gick jag och ångrade inte mitt val förrän det var försent. Inte konstigt att jag inte ansett mig förtjäna bättre än halvdan kärlek då.
Men det gör jag ju.
För fanihelvete, jag vill ha rosorna, jag vill höra jag älskar dig-orden, jag vill ha telefonsamtalen, jag vill ha romantiken och fånerierna och passionen. Jag vill ha kärleksbrev som fyller min brevlåda eller inkorg, kärleksblandskivorna som fyller stereon och hjärtat. Jag vill ha läppar som kysser bort tårar och händer på mina axlar som håller kvar mig när jag vill fly.

Jag inte bara vill ha det. Jag förtjänar det. Det lilla barnet förtjänar att bli kramat och det vuxna jaget förtjänar att bli älskad, respekterad och bejakad just som hon är. Jag har sonat mitt brott nu. Jag lämnade världens bästa kärlek och fick den aldrig åter. Men någon dag ska jag ha den igen och fram till dess är jag better off alone. År 2008 är inte halvdana grejer okej längre, då är det äkta kärlek eller ingenting alls som gäller.

I was looking for some action, but all I found was cigarettes and alcohol.

Det är alltså inte tjejen som bloggar som skrivit lappen. Erik hittade den på Kings head i fredags. Det finns något så oerhört rörande och samtidigt jättesorgligt med den. Jag ser framför mig hur de två singeltjejerna suttit där och verkligen sagt till varandra och sig själva att nä, nu får vi banne mig skaffa oss den där pojkvännen. Nu lägger vi upp en strategi här på servetten.
Jag undrar vad som hände när de kom till genomförandet för delmål 3. Helt plötsligt tog det stopp. Hopplösheten började skina igenom. Sedan drack de några tequila och lindrade sina ensamma hjärtan med ett varsitt one night stand den här natten också. Strategilappen glömde de kvar. Eller så insåg de vid tredje delmålet hur jävla befängt det är att längta efter att få en pojkvän, gick ut och bara röjde och hade kul istället. Lite som vi fyra tjejer som en gång ingick i pargänget och nu sitter som singlar och skålar på Uppåt Framåt. Jag och V. som innoverar nya fylledrygheter i form av Scrubs-Todds highfivande. Frugan som står på dansgolvet och kallar oss för jävla baktaktsslynor. Vi pratar om att det är symboliskt, vi fyra tillsammans. Jag tänker att det bara är ren kärlek.

Maja suckar åt mig när jag tar bloggpaus några dagar. Jag måste faktiskt tänka på folk med tråkiga kontorsjobb som sitter och trycker på uppdateraknappen på min blogg flera gånger om dagen. Jag hänvisar till ett liv i 180, där min nya dator fortfarande står ouppackad och golvet är så ostädat att när jag går med barfotavåta fötter från duschen genom köket fastnar en hel tallriksmodellsfrukost under dem. Jag pendlar mellan att kippa efter andan på HDK:s julmarknad, som jag någonstans visste att jag inte ville gå på och att stå på dansgolvet på Uppåt Framåt och dansa till New Order och må bäst i hela världen.
Det var det där som hände efter att jag satt sista ordet i råmanuset. En tomhet som alltid måste fyllas.

Också går jag in på Publik och ser Rådjursögon sitta i ett hörn och i samma stund inser jag att DJ:n spelar Nas Play on playa.
- Nämen skämtar du med mig?, skriker jag inombords till Gud, vad är det du vill säga? Det har ju gått ett år sedan henne och den här låten, liksom kom igen. Det är inte december 2006 längre!
- Nä jag vet, svarar Gud, men vad har egentligen hänt på den tiden Elin? Liksom okej, du har skrivit en halv roman, bytt adress, tagit några universitetspoäng, besökt några nya städer och legat med några fler människor och släppt taget om andra. Du har upptäckt Adam Tensta och lärt dig att det finns ett ord som heter poka. Men utöver det? Är det inte så att du just nu springer omkring med exakt samma jagande hjärta som då? Det är fönat hår, smink och nya kläder. Det är alkoholen som du bara fortsätter dricka, precis som pengarna på kontot som rullar ut i samma takt som ölen som du köper både fredag och lördag. Det är sättet som du gömmer minnen av det som känts i famnen på någon som absolut inte känns alls. Det är såsom du lägger dig under täcket och andas i fyrkanter, väntar på sömnen som uteblir. Det är flykten på torsdag, Norrlandsexilen.

- Point taken, svarar jag, men vad vill du att jag ska göra åt det nu egentligen? Sedan sveper jag en öl till och går vidare ut i natten. Vaknar inte förrän sent nästa eftermiddag av att frugan oroligt smsar och undrar om jag lever. Det gör jag. Kanske inte på det sätt som jag skulle önska, men det är ju ett sätt i alla fall och stundom mår jag riktigt bra. Jag kan se mönstren från det senaste året. December 2006 hade jag ingen aning om att mönstren fanns, att de skulle komma att existera. December 2008 kanske jag också har lyckats bryta dem.

En dag når vi iland.

Det var den måndagen efter torsdagen då mannen gjorde slut. Det var då jag visste att jag hade två val.
Det första var att fortsätta älta och gråta, förmodligen supa och ligga runt, förlora mig i nya ögon.
Det andra var att lägga all energi som jag lagt på honom, på att försöka hålla kvar honom, hålla ihop vår, mot slutet, trassliga relation, på romanen istället.

Jag valde det andra alternativet den här gången. Jag vet att jag gjorde rätt.
De senaste veckorna har jag skrivit mer än jag gjort på många år. De senaste veckorna har jag äntligen förstått hur historien ska skrivas, hur den måste skrivas. Det lossnade lite i slutet av min och mannens relation, jag insåg någonstans att jag måste lägga energin där för att glömma ångesten över oss och sedan bara vällde orden fram.
Jag skrev så jag glömde tvätt-tider, kom försent till möten (den som känner mig kan här sucka och tillägga att jag alltid är sen, men nu var jag för en gångs skull sen av en bra anledning), slutade se på tv, sa upp min GP-prenumeration. Varje dag, samma rutin. En halvtimmes surfande med frukosten i knät. Sedan bara skriva.
Jag rotade i minnen, skapade minnesscener, fiktiva scener, talade med en barnröst jag glömt att jag hade. Hon som var ärlig, som berättade precis som det var, hur det kändes då. Som inte vejde för censorröster eller oroliga tankar om vad andra; familjen, släkten, vännerna skulle säga. Som bara hade en jävligt viktig historia att berätta. Ofta var det jobbigt, nästan varje dag var det jobbigt. Efter tre sidors skrivande var jag alltid tvungen att börja spela gammal motown och sittdansa eller lägga mig i fosterställning någon gång, för att orka fortsätta rota. Men det gjorde jag.

Igår tog det stopp. Jag trodde det fanns mer. Det gör det inte just nu. Säcken knöts ihop och jag visste att jag inte kommer vidare. Manuset är inte ens halvklart, men jag visste att jag behövde en andhämtning och några granskande ögon innan jag kunde fortsätta. Jag la till filen och tryckte på send. Sedan ägnade jag resten av dagen åt solskenspromenader och långfika.

På natten kunde jag inte sova. Det är inget ovanligt, men den här natten var ingen lugn insomnianatt. Hjärnan jävlades med mig, började älta relationer och annat gammalt skräp. Sakna människor jag förlorat, sakna kärlek som jag förlorat.
I förmiddags sov jag länge. Drömde mardrömmar om hur jag gått vilse i en herrgård. Jag visste att jag inte fick vara där, huset för stort och vackert för mig men jag kunde inte hitta ut. Drömde att jag simmade omkring i en sjö, visste att jag måste ta mig iland för jag var utmattad och trött i armarna men så fort jag försökte närma mig stranden var där fullt av sjögräs och gyttja som höll mig tillbaka. Drömde att mina händer var kladdiga, att det inte spelade någon roll hur mycket jag tvättade dem. De fortsatte vara kladdiga.

Sedan vaknade jag och jag läste för första gången igenom hela råmanuset. Från början till slut.
Också visste jag att det skulle bli en sådan dag. Då jag avbokade spinningpasset, låste dörren, drog filten över huvudet och inte talade med någon. En enda vän talade jag med och vi talade om avsaknaden av trygghet och bli sedd som barn. Hur man som äldre började söka den i relationer igen.
Sådär som exmannen sa när vi varit tillsammans i någon månad.
- Elin, du har tagit hand om andra människor i hela ditt liv. Du har aldrig varit i centrum. Låt mig ta hand om dig nu, låt mig ställa dig i centrum.
Det gjorde han. I fyra år gjorde han det. Genom honom reste jag mig. Sedan gick jag. För jag visste att den där tryggheten var jag tvungen att hitta i mig själv.

Det är en sådan dag då jag ligger hemma med filten över huvudet och saknar trygghet. Då jag sett åttaåringens röst tala i ett worddokument och inte orkar bära hennes röst utan bär 24-åringens istället. Den är så mycket starkare än vad hennes var.
- Lilla vän, säger den, vi hittar tryggheten i oss själva istället. Du fick den inte då, nu hittar du den i dig själv. För din skull ska jag berätta historien, för din skull kommer jag fortsätta att skriva den. En dag når vi iland, jag lovar.

Homie, this shit is basic (eller: bara skaffa dig ett liv, kvinna)

- Men Elin, hur ska du göra nu när du inte längre är ihop med mannen? Vad ska du kalla honom i bloggen? För du kan ju inte kalla honom exmannen för en sådan finns ju redan, blir ju jätteförvirrande om du ska kalla båda för exmannen liksom?
- Jo jag vet. Jag har faktiskt funderat över det där. För jag vill ju att exmannen fortfarande ska vara exmannen, the original liksom, som i snubben jag gjorde slut med förra sommaren efter att ha varit ihop med honom typ forever. Jag kom fram till att enda lösningen är att inte skriva mer om mannen någonsin i bloggen eftersom det inte finns något mer att skriva om och finns det det någon gång i framtiden tänker jag inte lämna ut det.
- Aha, pseudonym-besväret får liksom bestämma vad som ska skrivas om och vad som händer i framtiden?
- Ja jag får faktiskt göra så den här gången. Men jag får ju skylla mig själv när jag varit så jävla dålig på det här med nicknames i bloggen. Liksom vadå, exmannen? Hallå? Som att jag aldrig skulle ha en annan expojkvän i bloggens historia. Och mannen. Hur tänkte jag då? Jaha, det här är sista mannen på jorden alternativt min tvillingsjäl så nu kommer jag aldrig skriva om en annan man ever again eller vadå. Det blir ju så himla dumt nästa gång det dyker upp en man i mitt liv som det blir seriöst med, vad ska jag kalla honom då? Ska jag fokusera på något hos honom typ hans mustasch och nicknamnge honom utifrån det? Det blir ju jättehemskt sen när han läser bloggen och upptäcker att min senaste pojkvän var Mannen medan han bara är en jävla mustasch liksom. Kan ju bli värsta svartsjukeintrigerna där.
Precis som det är ganska konstigt att jag gör skillnad på mina två ex. Liksom exmannen är exmannen, medan min före detta flickvän av någon konstig anledning heter exflickvän K. Vadå assymmetri? Hade jag varit smart hade jag ju döpt exmannen till expojkvän D. istället!
Och tjejnicksen är ju inte mycket bättre dom. Den mörkhåriga liksom, som om det var den enda mörkhåriga jag någonsin kommer att dejta och vara förälskad i. Jobbigt om jag börjar dejta en brunett igen, vad ska jag kalla henne då? Den blonda finns ju också på något ställe i bloggen, så blondiner går också bort. Med min tur lär jag väl hitta ännu en tjej i Amsterdam och herregud, vad gör jag då?
- Du tycker inte att du förstorar upp ett väldigt litet problem om man ser till världen i stort nu?
- Nej, det här blev ju jättejobbigt. Men jag kan liksom inte ändra pseudonymerna nu när de redan är satta! Den enda lösningen är ju att aldrig träffa en mörkhårig eller blond tjej igen samt aldrig ge mig in i något med en man igen överhuvudtaget. Jag får liksom hänvisa till det när det börjar bli seriöst: ”Alltså jag har en ganska jobbig historia bakom mig med trassliga pseudonymer på min blogg. Kan vi lägga det här på is ett tag tills jag kommit på ett riktigt bra blogg-nickname till dig? Jag gillar dig verkligen. Det är inte dig det är fel på, det är bloggen.”

Jag och min egen kliché (eller: men jag har i alla fall aldrig hennafärgat håret)

Det var i ett samtal om litteratur och kultur i allmänhet och Jonas Hassen Khemiri och liknande män i synnerhet där det snackades flåsigt om ögongodis och föda hans vackra barn som jag tillslut var tvungen att sucka och kalla mig själv för kultursnusktant. Den värsta sortens. I Gudrun Sjödén-kläder och rödfärgat hår, såsom min mor såg ut under hennes hippie/new age-period (hon är snyggare och mer välklädd som nybliven kristen). En sån tant som flåsar över unga och begåvade manliga poeter och författare på hegemoniska sätt som gubbligan stör sig på unga deckarförfattarinnor; ett maktperspektiv utifrån ålder.

Sedan slog det mig att kanske lät jag minst lika mycket som en brud som läser skrivarkurs på folkhögskola och drömmer om att få sina texter utgivna. Nån lite halvhippie brud som fortfarande är vegetarian fast det är så jävla 90-tal, babblar om att kön inte existerar och att alla är bisexuella och har läst varenda bok i bibliotekets genushylla, har rökelse i fönstret, lyssnar på Kultiration och shoppar second hand.
Typ nån som gått i en massa terapi och har ååångest och vemod i bröstet och röker cigg genom sitt sovrumsfönster och vräker ut sina personliga issues till alla, som om hon är unik i sin ångest på något sätt.
Någon som såklart är vänster och kan hela Internationalen utantill, men valt att ställa sig utanför partipolitiken för det måste finnas andra sätt att förändra på. Hur vet hon väl inte alls, men i väntan på att hon ska komma på det dricker hon ekologiskt rödvin, läser poesi och fikar upp sina sista pengar på stans alternativa fik där hon sitter långa timmar, dricker grönt te och äter hoummusmackor och pratar om frigörelse och kärlek och det är i något av de samtalen som hon säger något om att hon vill föda Jonas Hassen Khemiris barn. Så töntigt kliché-artat att man typ kräks, liksom kom igen.

Sedan slog det mig att det ju för i helvete är jag.
Hjälp.

Mänskligt prozac

- Mammor är som mänskligt prozac, säger exmannen och jag blir lite kär i kärleksförklaringen, måste adoptera den.
Mänskligt prozac. Sådant som håller dig uppe, balanserar dig, gör dig lite gladare och får dig att lättare tacklas med allt det svåra både inuti dig och utanför dig. Lycka i koncentrerad form som dämpar det tungsinta och hjälper dig att orka. Det mänskliga alltid bättre än vita piller, det kemiska.

Det är dagar då jag springer runt i Göteborg med mitt tjejgäng, min extended family. Nästan varje dag uppbokad tillsammans med dem, antingen en, flera eller alla. Kvällar på Publik och Kings, galna fyllekvällar med minnen att referera till långt efteråt, första advent-mys med sällskapsspel och frugans hembakade saffranskrans. Planerar veckan tillsammans; vem vill göra vad och tisdagen är ju inbokad för fika som vanligt men nästa helg då?

Jag tänker på hur jag är i förhållanden, kravet på planering som jag vägrar frångå för att jag då hamnar i en undergiven position där jag förlorar kontrollen lite. Jag vill veta nästa gång vi ses, jag vill veta en trygghet i att vi kommer att ses, jag vill kunna planera helgen tillsammans. Precis som jag aldrig vill behöva vara rädd att skicka sms, veta att någon finns där och tröstar om jag skulle behöva, vet att behöver jag ses just nu så går det att fixa. Närvaro, trygghet och brist på rädsla. Allt det behöver jag.
Sedan inser jag att det bästa förhållandet jag kan få just nu är det med mina tjejer. Jag vet att tisdagar klockan fem väntar de på Hagabion, jag vet att jag säkert får med mig någon på Koloni imorgon, jag vet att till helgen kommer jag kunna inboka både utekvällar, filmmys och middag eller någon hetsig powerwalk med frugan.
När jag fem på morgonen smsar om mina tankar får jag svar inom en kvart från någon lika sömnlös och grubblande. När jag säger jag måste prata finns någon där och lyssnar. När jag drar i mig Southern comfort, pratar om vem jag kan fylle-sms:a eller överväger att blogga om att jag träffade mannen igår på samma klubb, första mötet sedan det tog slut, finns de där. Förebrående blickarna; nej det är ingen bra idé.
Mänskligt prozac såsom alla fantastiska samtal i svart och pastellrosa, fyllesång, lyckodans eller bara spontana kramar; gud jag älskar er. Ingenting för lågt, för pinsamt, svårt eller tungt. Allting tillåtet, jag är tillåten; det är trygghet. Det är närvaron hos dem ständigt och en genomstark känsla på att de aldrig kommer att svika.

Mänskligt prozac är så mycket mer livsuppehållande och stärkande än det kemiska. Jag har aldrig känt mig så orädd och balanserad, trots allt kaos av kärlek och karriär som rasat och rasar just nu. Jag tror att det är deras förtjänst.

Akta er killar, här kommer Gud och hon är rätt less just nu

- Tror du att män eller kvinnor ljuger mest?
- *Svarar inte utan låter frugan babbla lite innan vi ställer oss någon annanstans*
- Hej, du jag frågade ju dig förut. Tror du att män eller kvinnor ljuger mest? För jag läste en artikel i aftonbladet som skrev om att kvinnor drar fler vita lögner än män, typ om sin vikt och så.
- Jahadu
- Ja, vad tror du då?
- Jag tror att det är skittråkigt med generaliseringar, jag sysslar inte med sånt
- Nähä okej…men om vi skulle generalisera för en kväll. Om vi säger såhär; vilka människotyper tror du ljuger mest?
- Sorry, ointressant ämne.
- Jaha…okej. Såhär då: Jag tycker du är jättesnygg. Jag försöker starta en konversation med dig. Det här var min öppningsreplik.
- Men varför säger du inte bara det då?
- Men är det inte ganska uppenbart att jag är attraherad av dig om jag kommer fram och börjar prata med dig i en krogmiljö?
- Kanske det men om du sagt att jag var jättesnygg hade jag tyckt att du varit smart men när du drar trist generalisering om kvinnor och män blir jag bara less. Plus att du uppenbart snott det från Neil Strauss The game.
- The game vadå?
- Amen skärp dig.

Det är som de säger att nu är jag singel igen och jag kan inte längre skylla på pojkvän och regelbundet sex och Amsterdam är omöjligt och många mil härifrån och det är nu som jag inte har några ursäkter till mjukbyxor och film på en fredag, precis som inga ursäkter finns till att inte dra de där helkvällarna och aldrig gå hem i tid och alltid flirtögon och tolka blickar och leenden, fast jag inte vet hur man gör.
En hets; kommer den inifrån eller utifrån den här gången? Jag vill bara hålla fast min energi, här hos mig. På mig. Vill möta massor med intressanta människor, diskutera sådär som jag och han ovan en stund senare befinner oss i snack om Timbro, Chomsky och språkteorier, utan att jag för en enda sekund överväger att lämna ut vare sig tunga, telefonnummer eller kropp. Vill sitta hemma i mjukisbyxor och skriva när jag helst känner för det. Vill hellre ha en tom mobiltelefon än en som innehåller tvetydiga sms jag måste tolka. Vill hellre vara jag rakt upp och ner istället för att flirtförställa mig, även om det innebär att jag är bitchig, kaxig och konstant ifrågasättande istället för att bara nicka och le.

Man kan säga att jag kanske bara är rädd och därmed har stängt av mig själv. Man kan säga att jag är rädd för att jag kommer att behöva bli besviken, känna mig ratad, avundsjuk på väninnor eller ge mig in i saker där jag riskerar någonting. Man kan kalla mig viktorian när jag bara ligger med folk som på allvar fångar mitt intresse och övertygat mig om deras intelligens och humor innan jag ens överväger dem och lets face it, jag har ganska höga krav gällande intressanta människor, de är ärligt talat rätt få.
Eller så är det någonting som förändrats inuti, en känsla jag längtat efter, något som sakta rör på sig i rätt riktning.
Jag är så jävla bra. Jag är så grymt snygg. Jag kommer vara det även om jag sitter i mjukisbyxor och skriver en roman. Jag kommer vara det även om jag sitter ensam på treans spårvagn, ägnar dagar åt mig själv, inte har några nya telefonnummer i telefonboken. Jag kommer vara det även om jag gapar åt män och drar hem och sexlivet stavas egentid och inte tvåsamhet. Jag skiter i vilket just nu. Min energi är bara min och den är fantastisk och en unnest. Vill du ha lite av den får du banne mig jobba på att förtjäna den också.