29 september 2008

Tips

Nu blir det lite korslänkande här men jag måste verkligen tipsa om den här starka, fina bloggen.

Till alla er som anser att överviktiga bara ska ta sig ur soffan och köpa ett gymkort, till alla er som skrattat bakom ryggen på någon överviktig någon gång, till alla er som anser att överviktiga kan man mobba offentligt i bloggar hursomhelst. Till alla som vill och bör läsa utlämnande, bra uttryckta tankar från en tjej som lever med övervikt.
Gå in och läs.

Bakom varje ambitiös, hårt arbetande 80-talistbrud står någon som masserar hennes axlar och bjuder på middag när hon kommer hem

Eller nähä.

28 september 2008

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta "vara jobbiga" och "gnälla".

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.

27 september 2008

Bokmässan lördag


1.Såhär rödmosig ser man alltså ut efter en monterdag i bokmässan.

2. När jag som femtonåring var på Hultsfredsfestivalen för första gången stod Linda Skugge vid ett tält och signerade Fittstim. Jag stod och stirrade på henne under svartfärgad lugg med stjärnor vid ögonen innan jag tillslut gick fram och frågade om jag kunde få boken signerad.
Jag kom att tänka på det när jag sålde någon av böckerna idag till en av tjejerna i gymnasieålder som tittade under lugg på mig. Hon såg lite nervös ut, stod och vägde med fötterna.
- Förlåt om jag stör, men kan jag få den signerad?, sa hon tillslut.
När hon hade gått vände jag mig om och blinkade bort de rörda tårarna i mina ögon. Underbara indiebrudar, ätstörningstjejer, ångestflickor och alla grymma, fina girls som mailar, köper boken, petar på mig på Facebook, kommenterar och hängivet fortsätter läsa. Ni får mitt hjärta att brista. Tack till alla som köper, läser, mailar såklart. Men ni ligger mig lite extra varmt om hjärtat.

3. Folk är så himla trevliga. Öppna! Glada! Jag har träffat så otroligt mycket folk. Från medelålders bibliotekarier till folket i Fronesis/Tankekraft/Ord&Bild-montern och alla däremellan. Alla har varit så trevliga.

4. Dagens roligaste var hiphoptonårskillarna som kom fram.
- Öh kolla en hiphopbok!, sa den ena och pekade på omslaget till Always keepin' it real.
Den andra tog upp boken och kollade på baksidan.
- Nä vafan. Det här är ju nån tjej som har skrivit om feminism och abort och skit.
Nästa år ska jag komma tillbaka med tryckta visitkort så jag har några att byta mot istället för mina kontaktuppgifter nerskrivna på block och servetter, som det varit i år när jag träffat folk.
På dessa ska det stå: Elin Grelsson. Frilansskribent och bloggare. Jag skriver om feminism och abort och skit.

26 september 2008

Bokmässan

Ändrade planer.
Jag finns på bokmässan imorgon i Vulkanmontern, inte på söndag.

Imorgon har jag dessutom med mig en mängd bloggböcker. Du jättegulliga tjej som kom fram och ville köpa när jag inte hade några ex där då, kom förbi imorgon igen eller maila mig så får du köpa den till bokmässepris.

Annars har jag mest värk i fötterna, har fått fina kramar av Inga-Lina Lindqvist och Hanna Hallgren, träffat massor av trevliga människor, återsett min gamla barndomsgranne Jonas Mosskin för första gången sedan vi var barn, blivit himla fint omhändertagen av Linda och Johan Skugge, lobbat för Vulkan, pratat med tanter med ungdomsförfattardrömmar, hängt i Kartagomontern med delar av Rockyredaktionen som jag frilansar för men aldrig träffat innan och lärt mig knyta ballonger.

25 september 2008

Bokmässan

Imorgon fredag och på söndag finns jag i Vulkans monter.

Kom dit och säg hej, diskutera, lovebomba eller kasta bajs på mig.

Jag hoppas att vi ses där.

Det är skuldbeläggandet som jag vill komma ifrån

När jag var i sjuårsåldern lyssnade jag på en kvinnlig släkting när hon pratade i telefonen.
- Ja, men när man inte ens ser sitt eget könsorgan när man tittar ner, för att magen är i vägen, då vet man att man är fet, skrattade hon.
Jag ställde mig och såg ner. Jag såg inget könsorgan. Jag såg bara en enorm mage.
Ibland har jag tittat ner igen. Har fortfarande mest sett mage.
Häromdagen när jag stod i duschen kom jag återigen att tänka på det som hon hade sagt, trots att det nu är nästan 20 år sedan. Jag tittade ner igen. Nä, ingen fitta. Bara mage.

Det jag försöker exemplifiera ovan är just det som jag försökte säga i inlägget om bantningsmorsor, men som omtolkats på lite olika sätt. Barn lär sig sina föräldrars mönster, de lyssnar på vad deras äldre släktingar säger även när de inte ska höra och sådant som man lärt sig i barndomen gällande olika känslomässiga betingningar kan komma att sitta kvar väldigt starkt.
Ni har skrivit väldigt kloka kommentarer och mail och gett mig massor att tänka på. Framförallt är det tydligt hur oerhört komplext, skuldtyngt och svårt det här med kropp och mat fortfarande verkar vara och hur infekterat det lätt blir när det ska diskuteras.

En missuppfattning som jag reagerat på är följande:
Jag har ALDRIG menat att föräldrar inte ska försöka leva hälsosamt, motverka övervikt hos sig själv och sina barn, lägga om sina vanor, träna och genom ett annorlunda hälsobeteende försöka gå ner i vikt.
Tvärtom skriver jag uttryckligen i inlägget att jag inte är ute efter att gå på de som är överviktiga eller som lever hälsosamt. Klart man ska äta bra och träna, det tycker ju jag med. Klart man ska försöka gå ner i vikt om man har ohälsosam övervikt. Spelar ingen roll om man är förälder eller inte, man har ju fortfarande rätt att må bra i sin egen kropp. Behöver du gå ner i vikt och mår bra av träningen och maten ska du ju välja det och inte försaka det för dina barns skull, Belinda.
Det jag snarare försöker påpeka är HUR man gör det. Hur man talar om och förhåller sig till sin egen och andras kroppar och till mat, oavsett hur mycket eller lite man väger och hur man äter och tränar, påverkar ens barn.
Jag är uppvuxen i en kontext av övervikt och bantning, av mat som belöning som samtidigt var skuldbelagt. Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag har blivit matad med kakor av äldre släktingar, ätit mängder av dem för att inte göra släktingarna besvikna på mig. Här förstod jag att när man äter och njuter i övermått är man duktig. Man visar tacksamhet och kärlek genom att laga, ge och äta onyttig mat. Direkt efter att jag ätit av alla sju sorter på kakfatet, tills kakorna stod mig upp i halsen, fick jag veta att det där var det så mycket kalorier i, det där borde man ju egentligen inte äta och tänka på vikten ska man. Så blev helt plötsligt den där njutningen, som just varit ett sätt att vara duktig på, någonting oerhört skuldbelagt och fel.
Det fanns ett helt komplext system av belöningar och bestraffningar som jag som barn inte riktigt kunde förstå. Man fick inte vara tjock, men äta måste man och tänk på barnen i Afrika. Man måste tänka på kalorierna och borde gå ner i vikt, men ät nu en portion till så blir någon äldre släkting glad.
Ett konstant förvirrat virrvarr där mat var tröst efter en dålig dag och samtidigt det absolut mest skuldbelagda.

Jag tror att barn har oerhört lätt för att snappa upp de där underliggande känslorna och värderingarna. De sätter sig väldigt lätt i ryggraden. Det jag vill säga till föräldrarna, oavsett övervikt eller undervikt, träningsnarkomaner eller soffpotatisar är följande:
Undvik negativa värderingar, negativt värdeladdade ord, skuld och måsten kring kropp och mat. Äter man eller bjuder barnet på bullen så får man fan vara konsekvent i det. Då uttalar man inget dåligt samvete och påtalar det onyttiga i bullen efteråt. Måste man diskutera sin kropp gör man det när barnet inte hör. Använd aldrig negativt värdeladdade ord som bantning och diet inför barn.
Ät hälsosam mat och träna, helt enkelt. Så att kroppen mår bra. Både barnens och ens egen.
Det handlar om att fylla det med positiv värdeladdning istället för att göra det till någonting skuldtyngt som handlar om att försaka och att ”misslyckas” när man inte står emot överflödet av allt det njutningsfyllda.
Mammor är inga supermänniskor. Inte pappor heller, för någon påtalade mycket riktigt att mammorna får jävligt mycket skuld i hela den här karusellen och att papporna inte är närvarande. Även kvinnor som är mammor lever med ideal, paradoxala relationer till kropp och mat och så vidare. Men man kan ha det i bakhuvudet, en tanke bakom.
Låt hemmet bli en frizon för kroppen. Där barnets kropp bara får vara en kropp som äter och tränar och mår bra. Där barnets kropp får en exil från bedömningar, fördömanden och skuld.
Du behöver inte vara en förebild för hela Sverige, Belinda. Det finns redan så många mediabantande kvinnor, en mer eller mindre spelar föga roll för mig personligen. Men att försöka vara en förebild för sina barn, det är fanimej ens skyldighet som förälder.

24 september 2008

Fiffigt Elin

Först bashar jag bantningsmorsor och direkt efter rymmer jag ut till en folkhögskola i flera dygn. Det känns lite som att ni har haft föräldrafritt. Medan ni har diskuterat och mailat och levt allmän rövare i mitt förra kommentatorsspår har jag suttit i min lillasysters studentrum i Linköping och ätit apelsiner, lyssnat på Death Cab och fnittrat. Jag har promenerat genom Linköping och misslyckats med att se Domkyrkan. Jag har sett stjärnhimlen över Östgötaslätten från en bilruta en sen natt. Och sedan har jag suttit på Bona Folkhögskola och umgåtts med fantastiska människor, fantastiska lärare (Gertrud Hellbrand och Hanna Hellgren, jag kan inte nog understryka hur amazing det är att få gå skrivarkurs för dem). Jag har textanalyserat, druckit vin, litteratur- och samhällsdiskuterat och fått mer kreativ input än resten av det samlade året. Dessutom har jag sålt bloggböcker och pratat om boken.
Har jag sagt att jag hatar att prata om skrivande och textanalysera? Jag ljög naturligtvis. Problemet är väl snarare att jag väldigt sällan befinner mig i den sortens sammanhang då det blir väldigt naturligt att djupanalysera texter, prata stilistik, motiv och allt det där. Att jag generellt drar mig för att prata skrivande är mest för att ämnet är ohyggligt tråkigt för dem som inte själv skriver. Att helt plötsligt slänga ur sig någonting om ens problem med det fragmenterade språket i ens romans tredjeperspektiv under en ölkväll skulle förmodligen inte falla särskilt väl ut.
Dessutom drivs jag av någon underlig jante när det gäller mitt skönlitterära skrivande. Just därför är det så skönt att befinna mig i de där skrivarsammanhangen ibland. Att jag faktiskt får sitta och prata om någonting som jag betecknar som roman utan att skämmas över mig själv. Att jag får sitta och djupanalysera och vrida och vända på det jag skriver. Att jag får tillåta mig själv att komma ihåg hur förbannat urkul jag tycker att det skönlitterära skrivandet är.

Nåväl. Jag kom hursomhelst tillbaka till ett långt kommentatorsspråk, en välfylld mailbox, en Aftonbladet-kolumn och blogginlägg som reagerat på föregående inlägg. Det är ibland äpplen och päron som sammanväxlats, ibland god kritik, ibland igenstämmande, ibland bra kritik mot min roll och min röst och ibland rena personangrepp och en hel del dumhet. Allt det där ska jag svara på imorgon, när jag inte har ett övertrött huvud fyllt av stilistik och skönlitterär analys.

22 september 2008

Rädda döttrarna från den sociala bantningsgenen

"Och hur bantar man som mamma utan att sätta dumma griller i huvudet på sina döttrar?", undrar Belinda Olsson i kvällens Studio Belinda.
Svaret är tråkigt nog, Belinda: Det gör man inte. Det kan man inte. Inte heller kan man kroppsdiskutera, kaloriräkna, sucka över att jeansen blivit för trånga, välja att inte ta den där bullen till kaffet, berömma sina väninnor som gått ner i vikt, själv få komplimanger för att man gått ner vikt eller prata om att man nog inte borde ätit den där bullen efter att man redan käkat upp den, utan att man sätter dumma griller i huvudet på sina döttrar.
De märker det. De tar upp det. De efterhärmar och tar efter.
Om mamma får beröm eller berömmer när någon går ner i vikt, då är det bra att gå ner i vikt. Om mamma inte är nöjd med sig själv, varför ska då jag vara det? Om mamma inte äter bulle och springer som en galning varje morgon, borde inte jag då också göra det? Om mamma klagar över sin kropp, borde jag också göra det.
Det går inte att smyga. På något sätt överförs kroppsnojorna likt förbannat till kidsen. Genom små, små saker och ord. Sådant märks. Ens mamma är ens närmaste kvinnliga förebild under ens uppväxt. Om inte ens en mamma kan visa i ord och handling att man duger som man är, vem ska då visa dottern det? Kan inte morsan få vara frizonen från Veckorevynbantning och Barbieideal, viktnojande kompisar och makeoverprogram? Din dotter kommer att få kämpa så jävla hårt, varje dag, med att försöka duga som hon är och stå emot alla fucking ideal, Belinda. Kan inte hennes mamma få vara en trygg förebild i det?

Jag säger inte att inte överviktiga ska banta, av hänsyn till deras barn. Jag säger inte att man inte ska försöka implementera sunda vanor och hälsosam mat i sitt eget och sina barns liv. Jag säger bara att for fucks sake, tänk efter. Låt bli att öppet prata om varför ni inte tar den där bullen, om ni måste ge komplimanger till vänninnan som viktväktarbantat - gör det så inte dottern hör, klaga aldrig över er kropp inför era barn och gå inte på några skitdieter som era ungar också kommer att vilja testa. Sänd heller inga dubbla budskap om fredagsmysets snackstillvaro som trygghet och trevlighet, för att i nästa stund börja prata om hur mycket kalorier chipsen innehåller och imorn blir det lång joggingtur. Barnet får då först veta att det inte bara är okej, utan dessutom trevligt och socialt att äta tillsammans för att sen få skuldkänslor och få veta att det är fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till ett barn att hon duger som hon är om man inte kan visa att man tycker att man duger själv. Om inte mamma tycker att hon duger, hur kan då jag duga? Bantningsbeteenden och inställningen till mat kan grundläggas tidigt. Kan vi inte åtminstone försöka uppfostra en ny generation döttrar till att ha lite bättre självkänsla, kroppssjälvförtroende och mindre matneurotism? De kommer att behöva fightas mot så mycket ideal ändå, utan att ha en mamma som för över den sociala bantningsgenen till dem.

21 september 2008

Because bitter is the new black

Jag läser Veckats inlägg om det här med bitterhet. Varför just bitterhet har blivit en sådan ful känsla, som man absolut inte får tillskriva sig själv eller tillåta sig själv att känna ens korta stunder.
Jag brukar själv skriva inlägg av den här typen. Spotta i nävarna och res dig igen, fan heller att någonsin bejaka eller ens erkänna ett nederlag. Bli lite starkare av varje motgång och ge igen.
En revanchlystenhet och jävlaranamma i varje slag, törn och nej.
Men bli bitter? Aldrig.

Jag undrar varför vi inte får bli bittra. Och jag tänker, precis som någon kommenterat i Veckats blogginlägg, att det i grunden har med rädslan för offerpositionen att göra. I bitterheten tillskriver vi oss själva en offerposition, utifrån att vi lägger ut vår lycka över annat i livet än oss själva. Vi är bittra över omständigheter, människor och saker som inte gått som vi har velat och då vi erkänner vår bitterhet erkänner vi också oss som förlorare och offer för de omständigheterna. Idag finns inte längre några offer. Ingen vill vara en förlorare.
I diskursen kring individualisering och självförverkligande ingår också att man själv, enbart, är ansvarig för sin egen lycka och sitt eget väl. Bitterheten innebär att vi skriver över det ansvaret på andra och positionerar oss själva som oförmögna att göra någonting åt det. Det rimmar väldigt illa med den syn på människan som alltid ansvarig över sitt eget liv och sin egen lycka. Man förverkligar inte sig själv i bitterheten.
Kritiken mot bitterhet brukar också utgöras av argumentet att den "inte är konstruktiv" och "den leder ingenvart". För att passa in i dagens klimat måste våra känslor vara konstruktiva, de ska utveckla oss och föra oss vidare. Vår föreställning om tiden är linjär, vilket i förlängning även blir en metafor för allt som vi tar oss för. Om även vårt känsloregister bör följa en metaforiskt linjär skala av förbättring och utveckling, vad ska vi då med en passiv känsla av bitterhet som bara stannar upp oss till? Dagens människa är aktiv och konstruktiv, inte passiv och irrationell.

Jag tänker på Lila igen och på de kloka kommentarer som följde efter det inlägget. Jag tänker att jag kanske bör omvärdera henne. Kanske Lila är bra, just så, för att hon tillåts bli galen, bitter och behövande när hon förnekas den kärlek som hon vill ha. Kanske har jag fel i min besvikelse över att hon inte bara reser sig och går vidare? Lila kanske kan få vara den där kvinnan som så sällan längre skildras, hon som inte köper ett par Manolo Blahniks och tröstknullar ett gammalt ragg utan istället blir fördjävla destruktiv i hennes fortsatta längtan efter Dexter.

För en kort stund, kan vi inte få unna oss lite bitterhet? En känsla av passivitet, gnäll och allmän ilska mot det i livet som inte blev som vi ville och de människor som inte gav oss det som vi ville ha. Kan vi inte bara få slippa vara så förbannat starka och självförverkligande för en stund och istället unna oss några lipkvällar då vi bara tycker att allting är riktigt shitty och att ingenting faktiskt är vårt fel? En stunds passivitet på skalan av utveckling och självförverkling då vi bara stannar upp och reflekterar och tillåter oss att känna uppriktig besvikelse över saker som inte blivit som vi har velat. Lite rödvin, lite självömkande, lite gnäll. Kanske är det det som man på riktigt behöver för att orka resa sig igen ibland. Jag hade inte klarat av att vara så glad som jag faktiskt har känt mig i helgen och känner mig numera om jag inte fått ägna den senaste veckan åt att sitta i Norrland och ältgnälla inför min mamma.
Bitterfittor, oavsett kön, of the world unite. Låt oss vara icke-konstruktivt självömkande tillsammans för en stund.

Uppdatering: Läs Niklas Hellgrens utmärkta fortsättning på ämnet.

19 september 2008

Pussy money falukorv

Inatt på tåget satt jag mittemot en överviktig man, påkliven i Sundsvall. Den där sortens vita, feta, medelålders man med tunt, vattenkammat hår och potatisnäsa som man lätt får på näthinnan när man tänker porrklubbsbesökare.
Någonstans mellan Hudiksvall och Gävle (Ständigt detta Gävle! Mitt hat mot Gävle är fanimej bottenlöst.) tar han fram en enkilos falukorv ur väskan, som han skalat av skinnet på i förväg.
Han drar ut den ur en påse och börjar äta på den. Utan kniv, utan någonting. Som man äter en banan ungefär. Ett kilo falukorv.
Jag kan inte sluta stirra på honom av samma anledning som man fortsätter stirra bort mot en trafikolycka, fast man absolut egentligen inte vill. Hela situationen är så osmaklig och absurd att ögonen väljer att fullständigt plåga sönder mig.
- GI-bantning, säger han tillslut.
- Mhm, säger jag.
Sen blundade jag jävligt hårt och somnade in med korvmannen framför mig och Lil’ Wayne i lurarna.

Tänk på det, fröken Grelsson, nästa gång du gnäller över att livet känns blasé och inte innehåller överraskningar. Igår vid den här tiden hade jag ingen aning om att jag ett dygn senare skulle ha sett en fet man från Sundsvall äta ett kilo rå falukorv till ljudet av Lil’ Waynes Pussy Money Weed.

För övrigt noteras: Jag lever så inte vinnarlivet just nu.

18 september 2008

Du vet, vi väntar på ingenting. Du vet, ingenting väntar på oss.

På fredagen, under min kvällspromenad. Jag går förbi klungan av gymnasiekidsen, de delar cigg och några har en egen, Xider och PET-flaskor, svartmålade ögon och svartfärgat hår, killarna med oformliga kroppar och illa klippta frisyrer.
Jag går förbi dem, de ser på mig och jag ser tillbaka och jag blir mer medveten än vanligt om hur många oceaner av tid som ligger mellan oss nu.
Jag saknar dem.
Jag saknar att vara en del av dem.
Jag saknar deras sorgliga lägenhetsfest hos någon vars morsa sover hos sin nya kille och deras smygrökande, nervösa hångel, spanande, fjärilar i magen, kräkas häxblandning, ringa mamma, lova att man sover hos en kompis.
Jag saknar känslan av det som de känner.
Jag känner det inte längre.

Jag saknar känslan av att allting är enormt stort och ofantligt svårt, icke-analyserbart och bara känslor och impulser. Att drivas av en längtan och att alltid längta efter någontingannatänjustdethär. Men också veta att allting man väntat på skulle besannas och till dess bara drömma.
Saknar viskningar i korridorer och hur det på riktigt sög till i magen när rätt person gick förbi, viska kodnamn och spana och såg han inte på mig en sekund gjorde han inte det va va va?
Saknar den där panikslagna nervositeten på fredagkvällen, alla där och den stulna whiskeyn som ersatts med vatten i pappas flaska som brände bort fjärilarna i magen och blandade nervositeten med skönskvalpande lugn. Hur allting bara räknades och tog plats inuti en.
Saknar fredagnätter, komma hem och vara lycklig bara av en blick; han tittade faktiskt på mig och sedan mamma som försiktigt öppnade dörren till flickrummet.
- Sätt ner en fot i golvet om det snurrar, det brukar hjälpa.
Saknar hatet mot dammiga korridorer i januarisol när hela den långa terminen låg framför och fyfan, orka liksom, skittråkiga staden med sina fula byggnader och samma caféer och gå gågatan fram och tillbaka, ingenting händer här. Prata om att dra och skita i allt, tänk när man kan bo i Stockholm eller London och göra vad man vill, bara några år kvar, sen drar vi.
Saknar första kyssarna och en annan människas händer mot ens kropp och hjärtbultet, fittbultet, herregud att det kan kännas såhär mycket och första sexet med darrande händer trevande över någon annans kropp, med röda kinder bara drivas av lust och ingen erfarenhet alls.
Saknar riktig kärlek, på blodigt allvar och inga tankar tänkta, bara känslan; gud vad kär jag är, jag dör om du inte vill ha mig och varje gång du ser på mig håller jag på att kräkas upp mina inälvor, så känns det på riktigt fattar du det? Så kär är jag!
Saknar dödens kvällar i huset ute i skogen, när mamma och pappa inte fattar någonting och tror ni jag vill sitta hemma med er heller? På spåret och popcorn och allting händer någon annanstans än där jag är, jag har fan världens tråkigaste liv på riktigt.
Saknar tristessen av femtioelva snodda kaffepåtår och alltid denna längtan bort, stirrandet genom småstadscaférutor över höstlöv, snömodd, asfaltsvår och veta att snart jävlar.

Det känns inte längre.
Det är inte blodigt allvar. Det är bara tusen valfriheter och världens största utbud, aldrig ha tråkigt. Läs vad du vill, gör vad du vill, bo var du vill, förverkliga dig själv! Du sitter på nyckeln till din egen framgång, bli den du vill bli. Gin&tonic i baren alla dagar i veckan och one night stands och dejtingsajter med skräddarsydda människor att passa dina behov. Nya kurser, jobbmöjligheter, jobba utomlands! Bli någon! Byt stad, byt land, köp en ny I-pod, sup dig full.

Vad gör man av behovet av att få längta när man lever i en kontext där all ens längtan kan infrias?
Vad gör man av behovet av att verkligen få känna, blodigt allvar och fånigt trånande när man lever i en kontext där det kan knullas och dejtingsajtas bort tjugofyra timmar om dygnet om man vill?
Och vad gör man av behovet av den där kreativa tristessen där drömmar skapas, när man aldrig någonsin mer behöver ha tråkigt?

17 september 2008

Marknadens vägar äro outgrundliga

Under rådande finanskris och dess rapporteringar slås jag återigen av talet kring marknaden som ett fritt rådande väsen, skilt från människan och omöjlig att påverka. Begreppet marknaden beskrivs i finans-kontexter som en styrande organism med egenvärde, istället för någonting som faktiskt är skapat av människan i ett människogivet ekonomiskt system.
I kvällens Rapportsändning intervjuades en börsmäklare på Wall Street som talade just så om marknaden; den är oberäknelig, den går i cykler och kommer igen.
Reporten påpekade hans tal om marknaden som om det vore en fristående organism.
– It is!, svarade mäklaren lyriskt.

Jag har tidigare skrivit om hur det kapitalistiska, näringslivsmässiga språket fått metaforiskt genomslag även i vårt privata språk. Vi investerar i relationer, vi går i känslomässig konkurs, vi marknadsför oss själva och så vidare.
I vårt sekulariserade samhälle nämner vi sällan Gud längre i vårt privata språk, möjligen nämns Hans namn i sängkammaren någon gång ibland. Men jag undrar om man inte, innan det marknadsekonomiska systemet, talade om Gud ungefär som man talar om marknaden idag. Gud var den fristående, men styrande, organismen som man varken kunde påverka eller förstå sig på. Dålig ekonomi och motgångar var Guds prövningar, men man trodde och bad att det skulle vända igen.
På samma sätt skriker nu kvällstidningar och dagslöp ut rubriker om den svarta hösten och den hårda, kalla vintern som metaforiska beskrivningar av ett finansiellt tillstånd i världsekonomin. Många kommer att utsättas för prövningar. Marknaden är inte nådig.
Det marknaden en gång givit i form av minskad arbetslöshet och högkonjunktur ska återigen tas ifrån oss. Vi rår inte på dess verkan. Vi kan bara, likt börsmäklaren på Wall Street, konstatera att det som en gång tagits ifrån oss kommer att givas oss åter.

Jag tänkte här också skriva någonting om att kungen av kognitiv lingvistik, George Lakoff, väl rimligen borde sätta tänderna i det här med metaforismerna kring finans och marknad. Lakoff är inte bara kungen av kognitiv lingvistik, en härlig tjock akademikerfarbror med fint skägg, utan även - i likhet med sin betydligt mer kända lingvistkollega Noam Chomsky - en grym politisk debattör på vänsterflanken. Jag har fortfarande inte läst mer än lite abstract av hans politiska idéer, men hoppas på att kunna placera honom någonstans i beefen mellan John Rawls och hans kompisar och Chantal Mouffe och hennes polare.
Hur som helst. Eftersom jag inte läst något av hans senare verk insåg jag att jag kanske inte skulle ropa så högt om att George Lakoff borde skriva något embodied mind-kritiskt kring marknadsmetaforer, eftersom det är mycket troligt att han redan har gjort det. Säkerligen kommer någon smart att påpeka detta och så kommer jag att känna mig ungefär lika dum som när jag påstod att Alain de Botton kom från Frankrike.

Istället kan jag avsluta med någonting som jag behärskar bättre, nämligen akademikerskvaller. George Lakoff har nämligen en fru, Robin Lakoff, som också är lingvist. Men medan mannen i hushållet har skapat helt nya teorier kring semantik och gjort banbrytande verk inom området, har Robin Lakoff skrivit en av de mest utskällda avhandlingar som någonsin skrivit i senmodern lingvistisk historia. Language and Woman's Place är en liten fin könskonservativ avhandling, som på vaga grunder klargör ett specifikt kvinnligt språk som enbart kvinnor behärskar. Lite som lingvistikens svar på Annica Dahlström. Sen kom Deborah Tannen, som ju knappast är den skarpaste kniven i sociolingvistikens besticklåda hon heller, men hon försöker ju i alla fall placera det könsspecifika språket i någon form av socialkonstruktivistisk kontext.
Idag tvivlar jag på att det finns särskilt många som tar Robin Lakoffs avhandling på något större allvar. Den har istället blivit känd som ett exempel på hur sociolingvistisk forskning inte bör bedrivas, vilket inte så mycket handlar om könskonservatismen utan mer har att göra med hennes tvivelaktiga metod och evidensvaliditet. Trots att hon gjort en hel del forskning efter det, kvarstår denna avhandling fortfarande som hennes mest kända verk.
Fatta vad jobbigt att då vara gift med någon som fått sjukt mycket positiv feedback och lingvistcredd för allt han skrivit och forskat kring. Hur orkar hon? Tänk också på hur jobbigt det måste vara när de går på lingvistfester ihop. Kul för henne när hon och George går på parmiddag hos Noam Chomsky och hans fru. George, som kommer att gå i graven med hela embodied mind-teorin som kommer att leva kvar. Chomsky, som både är en oerhört känd och inflytelserik politisk debattör och dessutom den viktigaste lingvisten sen de Saussure. Chomskys fru gör säkert någonting smart och banbrytande hon med. Också Robin då.
Vi har ju alla befunnit oss i informella sammanhang då vi känt oss lite dummare och ansett oss ha mindre status än de andra i sällskapet. Oftast kan man försöka mota bort den där känslan med att det bara är ens egen dåliga självkänsla som talar. I Robin Lakoffs fall är det inte bara hennes självkänsla som talar. Det är dessutom en hel akademisk värld.

Uppdatering: Jonathan skriver lite samma sak, fast lite bättre.

Från Eskilstuna till Queens Bridge

Som gammal Kent-panda-brud är jag fortfarande rätt beroende av den där musiken som fattar och tröstar. Har man grinat sig genom en tonårstid till Hagnesta Hill, i tanken om att Jocke Berg är den enda människan i världen som förstååår en, är det en identitet som man inte släpper så lätt.
Tidigare har jag ju utnämnt Nas till den artist som finns där för mig numera. Men eftersom Nas numera mest gör soulsvängiga låtar om Kentucky Fried Chicken och både Illmatic och Hiphop Is Dead är så sönderspelade, tar jag till de andra snubbarna som fattat d.v.s. Mobb Deep.
The Infamous, i synnerhet, är skivan som jag bara lyssnar på de dagar som är jävliga.

Egentligen är skillnaderna mellan Mobb Deep och Kent inte så stora. Det handlar om samma överlevnad, samma svärta och samma fuck you-ångest.
Mellan textrader som det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år och I don’t give a fuck about my presens är det egentligen bara ett språk och en stilistik som skiljer sig åt.
Samma sak när Jocke Berg konstaterar att det tar hundratals år att dölja felen, jag är ljusår ifrån och Mobb Deep konstaterar att we live in this ’til the day that we die, survival of the fit – only the strong survive.
Jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa hjälp dig själv säger Jocke Berg, I don’t got time for your petty thinking mind säger Havoc.
Det är tårar, kan man gråta som en karl?, undrar Jocke Berg. It’s hard acting like everyhing’s alright, konstaterar Prodigy.

Gamla emo-Kentvänner. Lyssna på det här. Jag börjar f’real gråta. Mobb Deep, ni är de enda som förstååår.



Det här med SSRI-preparat

Jag har fått medicin som ska hjälpa mot sömnlöshet, oro, nervositet och rastlöshet samt mot mina återkommande attacker av hjärtklappning och yrsel.

När jag ligger vaken halv fem på morgonen, nipprigare än någonsin, famlar jag tillslut efter bipacksedeln till medicinen och läser följande:
Mycket vanliga biverkningar (drabbar mer än 1 av 10):
- Sömnlöshet
- Oro
- Nervositet
- Rastlöshet
- Hjärtklappning
- Yrsel

Smart.

Mera hjärta, mindre smärta

Panso skriver väldigt rakt, sant och bra om allt det dära.

16 september 2008

They can't seem to handle you, Lila

I väntan på möjligheter att se säsong 3 av Dexter ser jag om andrasäsongen, nu när den sänds på TV 6, för tredje gången. För att det är den sortens serie som man kan se om tre gånger, även om man – vid det här laget – kan intrigen.
Mest av allt ser jag återigen om säsong 2 på grund av Lila. Så mycket som jag älskar Lila Tournay har jag inte älskat en karaktär sedan Brenda i Beverly Hills 90210 och så mycket som jag identifierar mig med Lila och lägger in i hennes karaktär har jag aldrig gjort förut.

Lila är ju Konstnärskvinnan. På riktigt. Hon är den överintelligenta och kreativa kvinnan som handlar på impulser och samtidigt bär på mer integritet och djup än vad man kan förstå. Hon är oerhört självständig och är dessutom den kvinnliga karaktär som är mest sexuell på egna villkor. Hon är komplex och nyckfull och mest av allt är hon kvinnan som möter Dexter som jämlike.
När Lila kommer in i handlingen är hon inte bara Dexters jämlike. Hon är honom överordnad, hon är hans guide.
– I know who you are, säger hon med sin engelska accent på det café där hon slår sig ner mittemot Dexter utan att be om lov. Hon är hans avspegling, den människa i vars ögon han inte kan dölja mörkret. Hon är både den guide som han slåss emot, men inte kan leva utan, och hans jämlika partner in svärtans crime.
Det är här uppenbart att det inte är Lila som behöver Dexter, fuck no. Hon lever sitt eget självständiga liv och guidar honom bara. Det är Dexter som behöver henne, som förleds bort från den trygga och helylle kärleken hos Rita, för att han inte kan motstå det samförstånd och den spänning som Lila innebär. Han behöver hennes vägledning och Lila finns där för honom. Med sin engelska accent, sin konst, sin aktiva sexualitet, labilitet och alla hemligheter och jag fucking avgudar hennes fullständigt självklara men oförklarliga uppenbarelse på samma sätt som jag tror att Dexter leds till henne i början.

Men vad händer sen? Sen är alltid det sedan då jag vill gå in och begå strypmord på någon av manusförfattarna för hur Lilas utveckling fortlöper.
Dexter väljer bort Lila och återvänder till Rita. Trygga, girl next door-Rita. Kvinnan som han inte behöver, men som behöver honom. Småbarnsmorsan med konstant tårfyllda och rädda ögon som behöver någon som tar hand om henne och barnen, misshandelsoffret som är nödsatt och hjälplös. Rita som tecknar det icke-komplexa, klassiska porträttet av en kvinna. Kärleksfull, behövande, omhändertagande, oskuldsfull och sårbar.

Jo, jag förstår också att Rita och Lila representerar mer än två kvinnoroller i det här fallet. Dexter väljer Rita som symbol för att han väljer att fortsätta leva det yttre livet, det goda och normala livet. När han avvisar Lila, avvisar han också hotet om en konfrontation med sitt inre mörker. Han behöver det goda och trygga för att kunna kontrollera monstret inom sig, Lila blir för farlig då hon har förmågan att se det svarta inom honom.
Detta förändrar inte faktumet att det är en rejält sunksexistisk gestaltning av Det goda och Det onda som representeras i de två kvinnorollerna. Hur ett manus som annars erhåller några av de mest intelligenta, mångbottnade och komplexa intrigerna och personporträtten jag sett, kan ställa upp ett sådant klassisk hora/madonna-sceneri är så förbannat beklagligt.
Den självständiga, komplexa, sexuella och jämlika kvinnan är hon som måste avvisas, till förmån för den genomgoda, oskuldsfulla modern. Lila är den svarthåriga och utmanande klädda, Rita är den blonda hästsvansen och helylleklädseln. Tillsammans utgör de binära poler av två kvinnoroller som här, ytterst sett, blir binära poler av ont och gott.

Det som sedan händer med Lila är ännu mer beklagligt. När Dexter väljer Rita blir Lila desperat och behövande. Helt plötsligt ska vi anse det trovärdigt att den kvinna som, fram tills alldeles nyss, var fullständigt medveten om sitt eget mörker och helt självständig i sin roll, nu ska vara desperat efter Dexters kärlek för att kunna leva. Lila förvandlas från den spännande och komplexa karaktär som hon en gång varit till att bara bli the average psychobrud, om än lite smartare och mer manipulativ än vad de brukar vara. Hon representerar nu enbart det hotande mörkret och är den som sticker in små käppar i hjulet i Dexters försök att dölja det mörka.
Som hennes motpol framträder nu även Deborah, Dexters syster. Också hon den goda kvinnan, offret för en mördare men själv genomgod och icke-komplex. Deborah försöker deportera henne från landet, hålla henne borta från det goda och trygga som Lila försöker förgöra.

Lila, baby. Du är min starkaste symbol, min soulmate och min hjältinna. Du besitter alla de egenskaperna som fortfarande både lockar och hotar. Du är den sexuellt aktiva horan som man knullar. Du är den rasande kvinnan med tillgång till hela känsloregistret, även de egenskaper som anses opassande. Du är den farliga kvinnan som man förleds av. Du är – ytterst sett - hotet om den jämlika och stundtals överordnade kvinnan med komplexitet och intelligens.
Dexter måste avvisa dig till förmån för den trygga, icke-komplexa och behövande girlnextdoor-morsan med blond hästsvans. Det är så världen fortfarande ser ut, love. Men inte en sekund att jag går på att du blir desperat och behövande efter Dexter. I helvete heller att du behöver hans kärlek och sällskap för att kunna fortsätta. I mitt eget manus, för kvinnor som oss, rycker du på axlarna åt Dexters val. Sedan går du rakryggad och fortsatt självständig ut ur kamerabilden, du bara fortsätter att gå.

15 september 2008

Det här med min vardag

Det är alltså inte så att jag går och drar mig på dagarna. Jag är, tvärtom, relativt produktiv nu. Jag älskar ju att vara min egen chef och är grymt duktig på att styra upp min egen tillvaro.
Problemet uppstår istället när jag ska ange för andra vad det är jag sysslar med hela dagarna. Jag hatar nämligen att prata om mitt skrivande. I vissa fall kan jag inte prata om vad jag gör, helt enkelt för att det är projekt som än så länge är vaga (det är de nästan alltid tills de sjösätts). Jag är egentligen genuint ointresserad av skrivande. Jag tycker att det är svintråkigt att diskutera texter. Komposition, stilistik och allt det där. Vad fan, jag bara skriver ju. Ibland blir det bra, ibland blir det skit, vadå kan man analysera mer än så?
Följaktligen låter mina konversationer om min vardag ungefär såhär nuförtiden:
- Jaha vad gör du då?
- Jag håller på med ett större skrivprojekt.
- Vadå, en roman eller?
- Öh, ja det kanske man kan kalla det.* Men sen skriver jag och gör jag lite andra grejer också.
- Jaha, som vadå?
- Ja en egen grej, men den vill jag inte prata om.
- Nähä, mer då?
- Öh ja ett annat projekt också, men det får jag inte prata om.
- Nähä okej.

Hade jag den här konversationen med någon skulle jag själv bli rätt övertygad om att personen ifråga bara gör en jävligt dålig maskering av faktumet att hon ägnar sina dagar åt att äta chips framför Oprah. Men det gör jag alltså inte. Jag gör grejer. När jag inte smygbloggar, lite smårädd att min egen inre chef ska komma på mig, det vill säga.

* Ibland kallar jag det självmant för roman istället för större skrivprojekt. Detta gör jag dock framförallt i situationer då jag vet att det finns människor där som kommer bli jävligt provocerade av den pretentiösa meningen jag skriver på en roman. Ni är väldigt många har det visat sig. Det är lika kul varje gång.

En pseudovetenskaplig kortartikel kring eftersex-prillans varande

För att undkomma min deadline började jag funderade på en helt ovärd och irrelevant sak, som visade sig vara ganska intressant.
Alltså, det här med eftersex-prillan.
Varje nikotinist av rang vet ju att eftersex-nikotinet är det absolut bästa nikotinbruk du kan uppleva. Livet är, förhoppningsvis, redan top notch och sedan adderar man lite nikotin till det och det blir så jävla top notch. Det finns många fina nikotinstunder här i livet, men få slår det nikotin som man konsumerar efter avslutat samlag.

I den gängse tolkningen av sex och romantik, såsom den skildras i konst, kultur och media, har här cigaretten fått en upphöjd och normativ roll som det nikotin som intas efter sex. Hur många filmer har man inte sett där avslutat samlag mellan parterna anges med hjälp av ett klipp där de ligger i sängen och intar en varsin cigarett? Det är ju en klassisk, romantisk bild av nikotinbruket efter sex. Kolla bara Carrie Bradshaw, hur många cigg har inte hon och Mr Big rökt efter att de återigen hoppat i säng med varandra? Att det däremot är mad shit ofräscht och dessutom förenat med mycket fara att röka i sängen säger den klassiska, romantiska bilden ingenting om.
Här lever eftersex-prillan en undanskymd och sorglig roll. Må så vara att denna nikotinsort i stort sett bara existerar i den utsträckning som den gör i de nordligare länderna och att det vore underligt om Carrie Bradshaw la in en prilla rapé efter att hon och Mr Big återförenats (snacka om produktplacering), men ändå. Mig veterligen har eftersex-prillan aldrig skildrats i konstens värld, men å andra sidan är det kanske jag som inte läst tillräckligt många norrländska arbetarromaner eller sett tillräckligt mycket socialrealistisk buskisfilm.
Eftersexprillan ses, till skillnad från cigaretten, som något ofräscht, gubbigt och jävligt mycket sunkig arbetarklass. Detta trots att den är smidigare, smartare och betydligt mer ofarlig än sängcigaretten.

Jag kan förstå invändningen från den som inte själv snusar. Nej, man vill inte att det första ligget gör efter avslutat sex är att lägga in en prilla, det känns jävligt tacky, jag fattar. Men tänk på oss junkienikotinister som faktiskt ser den där tiden då samlaget pågår som en bisarrt lång tid att vara utan prilla under läppen (nej, jag har faktiskt aldrig sex med prillan inlagd, någon gräns drar även jag). Under sexet är man förhoppningsvis så fokuserad på annat att man inte reflekterar över det eller känner en fysisk avsaknad av nikotin. Men efteråt!
Samtidigt är man medveten om riskerna man tar när man lägger in den där eftersexprillan. Man riskerar att framstå som ofräsch, respektlös och extremt osexig när prillan åker in efteråt.

Hej ni gamla ligg som läser min blogg. Ni ska bara veta vilket helvete jag har haft när jag försökt smyga in den där eftersex-prillan på ett så diskret och sexigt sätt som möjligt. Helst utan att det märks alls, naturligtvis (allt det här bygger dessutom på att post sex-hånglet inte existerar i så hög grad under en period efter samlaget). Jag har smugit, hetssnusat medan ni varit på toaletten och sedan lagt ur innan ni kommit tillbaka, hållit behovet stånget fram tills att jag märker att ni somnat och då så smidigt som möjligt försökt sträcka mig efter snusdosan och öppna den utan att det märks, jag har smusslat med mig in på toaletten och Gud vet allt.
Stundtals har jag dock brytt mig föga utan, helt obrydd, bara lagt in den där prillan och struntat i konsekvenserna. Ibland har jag känt mig så bekväm i sammanhanget att jag inte trott att den där eftersexprillan skulle åsamka särskilt mycket skada.
Det är alltså det här jag har funderat över. Vilka kategorier av människor känner jag mig obrydd att eftersex-snusa med och vilka kan jag inte med att lägga in den där prillan i sexuellt sällskap med?

Den första faktorn, som jag instinktivt såg som den största och enda, är baserad på personens kön. Med genusglasögonen på tänkte jag att hela den här texten skulle handla om feminina positioneringar och rollen som Kvinna i den hyperheterosexuella kontexten heterosexuellt samlag. Det är en betydande faktor, det misstänker jag. Oavsett om jag vill det eller inte producerar jag ju ofrånkomligen en position som kvinna när jag har sex med en man och det finns få gånger som känner starkare normer kring vad jag förväntas vara i en kvinnoroll, som när jag heteroligger. Det där är ju mycket friare i ett samkönat ligg. Den feminina positioneringen ligger inte alls lika starkt åtknuten om mig. Efter ett avslutat heterosamlag bryter jag mycket mer mot en feminin roll när jag lägger in en prilla än efter avslutat homoligg. Dessutom känner jag förmodligen att brudar är mycket mer öppna med det där än män. Hur många icke-straighta tjejer kan ha ett relativt aktiv samkönat sexliv med olika partners utan att någon gång scora med en snusflata liksom? Jag tänker helt enkelt att de får ta snusen med den icke-straighta tjejen och kanske uppfyller jag här en annan norm istället. Den om den klassiska flatan.

Det visade sig dock, efter en del eftersökningar i min sexuella empiri, att könsvariabeln inte alls var den enda betydande faktorn. Den var, dessutom, inte alltid den avgörande.
Kortfattat ska jag därför presentera några andra variabler som har visat sig ha betydelse för eftersexprillans vara eller mer smygande vara:
Huruvida personen själv är nikotinist eller inte
Den här variabeln har en oerhört betydande roll, oavsett kön, vilket inte heller är konstigt. Det ultimata är ju om partnern själv är snusare. Då kan man göra eftersex-prillan till en gemensam romantisk ritual efter avslutat samlag. Ehuru partnern istället är rökare kan man i alla fall hänvisa till det nikotinbehov som vi båda delar och som partnern härvid har förståelse för. När sexet sker med någon som inte brukar nikotin överhuvudtaget är det mycket större risk att eftersexprillan ses som någonting oförståeligt och bara jävligt äckligt.
Personens klasstillhörighet/klassbakgrund
Japp. Den här är sunkig, jag vet. Av någon anledning anser jag det vara betydligt lättare att helt obrydd lägga in en prilla efter avslutat samlag med någon som antingen kommer från, eller som jag misstänker kommer från, arbetarklassen än någon som utgör självklar medelklass. Eftersom jag nästan alltid hamnar i politiska och intellektuella diskussioner med folk innan jag ligger med dem, brukar jag ha relativt klart för mig ungefär var på en oerhört generell klass-skala som personen ifråga befinner sig. Annars brukar jag använda mig av det gamla knepet generaliseringar och fördomar, helt enkelt.
Jag vill helst inte analysera hur det kommer sig att jag anser det mer okej att lägga in en eftersexprilla när jag legat med någon med föräldrar utan akademisk utbildning än föräldrar med statusjobb alternativt någon med lågstatusjobb jämfört med någon med fin utbildning. Det är, som sagt, jävligt sunkigt av mig.
Personens musiksmak
Den här är också relativt obegriplig, vid första ansyn. Jag har, tydligen, lättare för att obrydd lägga in eftersexprillan då jag ligger med personer som åtminstone har lite intresse för eller mycket koll på genrer som hiphop och dancehall. Genuina indiepopare, däremot, är helt hopplösa. Där är det smussel smussel och dö av nikotinabstinens.
Det här handlar förmodligen om att jag generellt uppfattar människor som lyssnar på hiphop och närliggande genrer som mindre ängsliga och mer obrydda själva, än de som mest lyssnar på indie. Jag är oftast betydligt mer kaxig med dem i största allmänhet, medan jag sitter på fördomar om indiekids som osäkra och lite mesiga. Sedan finns det ju en rad massa genrer däremellan som borde inräknas, men jag har inte fört någon noggrann statistik över mina informanters musiksmak och kan därför inte erhålla mer information än den vaga slutsatsen att eftersom hiphop/reaggefolk känns mer obrydda än indiekids har jag lättare att icke-ängsligt lägga in eftersexprillan i deras sällskap.
Personens hemort/bakgrundsort
Jag har betydligt lättare att lägga in en prilla i sällskap av någon som, liksom jag, åtminstone har ett förflutet som lantis. Storstadsmänniskor, räknar jag med, har aldrig riktigt fattat kulturen och bakgrunden kring snus. Lantisar torde ha vant sig så mycket vid snusets förekomst under deras uppväxt att de känner sig mer bekväma med att det förekommer även efter samlag.
Den sista faktorn, som måste tas i beaktande är den gällande min relation till personen ifråga. Eftersom de emotionella faktorerna är av personlig karaktär och är svårare att föra statistik kring, samt för att kunna säkerställa informanternas anonymitet, har jag dock valt att inte ta med dessa i den offentliga redovisningen. Här kommer enbart sociala, inte psykologiska faktorer, att presenteras.

Utifrån denna information står det alltså klart att det är betydligt fler faktorer än könsvariabeln som spelar in i mitt öppna/dolda eftersexssnusande. För att förkasta min initiala hypotes kring könsvariabelns odiskutabla dominans väljer jag att exemplifiera med två prototyper av potentiella ligg och mitt agerande i eftersexprille-frågan utifrån dessa:
Ligg A är en kvinna, icke-nikotinist, medelklassbakgrund från större stad som älskar Morrissey, Magnetic Fields och singer/songwriter-artister.
Ligg B är en man, nikotinbrukare, arbetarklassbakgrund och uppvuxen på mindre ort som gillar old school-hiphop, dancehall men ibland ändå besöker mer indiebaserade klubbar eftersom det är mer brudar där.
I det här exemplet finns det oerhört mycket som talar för att jag öppet skulle kunna lägga in en eftersexprilla tillsammans med Ligg B, men skulle ha betydligt svårare att göra det med Ligg A. Den empiri som jag studerat tyder dessutom på att detta stämmer, vilket alltså bevisar att könsvariabeln inte innehar den avgörande rollen.

Så vilka har jag då lättast, alternativt, svårast att öppet lägga in den efterlängtade och välbehövliga eftersexprillan med? Jag väljer att påvisa detta genom att exemplifiera med de två ytterpunkterna på en skala. Dessa är:
Lättast: Kvinna, snusare, arbetarklass/arbetarklassbakgrund, från mindre ort som lyssnar på hiphop/reagge/dancehall.
Svårast: Man, icke-nikotinist, medelklass, från större stad som främst lyssnar på indie.
Genom att studera de två ytterpositioneringarna på denna skala står det härvid relativt klart varför jag har tvingats smussla och krångla så förbannat mycket med den där eftersexprillan. Slutsatsen lyder alltså som följer: De där arbetarklassflatorna med förkärlek för hiphop lyser med sin frånvaro i min empiri, medan medelklassnubbarna med indiepreferenser är betydligt mer förekommande.

Som avslutning kan vi här ställa den där frågan som vi ställer till otrohetsforskarna på KI och homohjärnsforskarna på Stockholm Brain Institute, nämligen:
- Jaha, men vad ska vi göra med den här informationen då?
- Ja, jag vet inte, svarar jag, det är ju inte så att jag automatiskt kommer börja ligga med en massa noddande arbetarklassflator bara för att jag skulle ha lättare att snusa efter att jag legat med dem, de lär väl fortsätta att lysa med sin frånvaro i mitt liv. Jag har mest försökt undkomma en deadline genom att skriva 3 ½ A4-sida i ett Worddokument om någonting ganska fånigt. Den centrala frågan vi kan ta med oss är väl snarare varför i helvete ni tog er tid att läsa igenom hela den här texten.

14 september 2008

Komma ut

En av de saker som jag tänkte på under gårdagen var det här med komma ut-processer.
Jag tror att det finns få människor inte, någon gång under sitt liv, kommer ut.
- Nä vadå, är det någon hetero som säger då, jag är ju hetero och jag behöver inte komma ut.
Jag tycker att det är lite tråkigt och väldigt förutsägbart att begreppet komma ut blivit helt förknippat med sexuell orientering. Inte bara på grund av det uppenbara: Normeringen av den heterosexuella orienteringen genom att alla förutsätts vara heterosexuell tills någonting annat påstås, åberopas eller visas. Jag tycker att det är tråkigt, också på grund av att det är ett bra och användbart begrepp på den där processen som de flesta av oss faktiskt gör.

Att komma ut handlar ju egentligen om att närma sig någonting inom en själv. Någonting som man mer och mer inser existerar och som är en del av en själv. Ofta någonting som inte förutsätts av andra och som kanske bryter mot normer inom en grupp eller ett större sammanhang på ett eller annat sätt. Ändå inser man att det är en del av en själv och man bär på en önskan att bli accepterad och älskad för även den delen av sitt jag.
Man kan komma ut på väldigt många fler sätt än som icke-heterosexuell.

Kommer ut gör man ju också hela livet. Bara för att jag för första gången berättade att jag var icke-straight när jag var i sextonårsåldern, innebär det ju inte att jag inte måste komma ut igen och igen, fortfarande. I olika sammanhang. Lika viktigt, för den som är av åsikten att identiteten alltid är flytande, är det att det är helt okej att komma ut igen fast som någonting annat. Eller kliva in i garderoben igen om man så skulle vilja.
I vissa sammanhang tycker jag också att det är helt okej att välja att stanna i garderoben. När man faktiskt varken orkar eller har lust med att komma ut. En kursare på genusvetenskapen beskrev det som att man får ha skyddsrum. I vissa kontexter och sociala sammanhang är det ganska skönt att sitta i skyddsrummet och förutsättas vara heterosexuell. Att få vara Elin utan kommateringen med bisexuell efter.

Men om man med komma ut menar de där första stapplande stegen ut ur garderoben, när man tillslut har närmat sig den delen av sig själv så mycket att man gläntar på dörren och sticker ner ett par tår, har jag gjort några sådana resor i mitt liv.
Den första öppningen, den klassiska, var just när jag började berätta för de närmaste vännerna att personen jag var kär i var en tjej och något år senare berättade för mina föräldrar att jag nu hade flickvän.
Den andra öppningen, om än ganska fånig och inte alls jämförbar, var att komma ut med bloggandet. Jag minns att jag leende, under releasefesten för bloggboken, beskrev det som ett jävligare projekt än att komma ut som icke-straight. Det var inte jämförbart, samtidigt i allra högsta grad jämförbart utifrån att jag kom ut med en bok med ytterst personliga texter och sa att det var jag som skrivit de här texterna, alla de här tankarna och känslorna är en del av mig.
Den tredje öppningen pågår just nu. Så sent som i maj satt återigen mina närmaste vänner och ställde de där frågorna;
- Men alltså, tror du på Gud?
- Är du religiös?
Jag fingrade nervöst på min kjol och försökte förgäves undkomma frågorna, genom fånigt misslyckade försök att börja prata om hur solen fick kakfyllningen i Ballerinakexen att smälta. Tillslut sa jag bara att nä, ni får fråga vad ni vill om mitt sexliv och mina sexuella preferenser, men det här med huruvida jag tror på Gud eller inte vill jag inte prata om.
Häromdagen skrev jag rakt ut till mina vänner att ja vid det här laget har ni förstått att jag är troende.
Jag har öppnat dörren och satt ner några tår, utan att riktigt veta om fötterna kommer att bära. Kanske kommer jag att nöja mig med de där tårna. Men jävlar vad spännande det alltid, trots allt, är. (Och jo, jag svär fortfarande värre än en folkilsk gammgubbe, överanvändandet av svordomar är liksom också en del av min identitet).

Mitt liv som Laura Ingalls

Hej bakfulla ungdomar!
Medan ni ägnat helgen åt att veva technoarm, fyllelipa, supa bort era hjärnceller och ådra er nya könssjukdomar har jag ägnat min helg åt att fjällvandra, ha filosofiska diskussioner med min far, gå i kyrkan och gå på queer fest i församlingsrummet.

Angående det sistnämna säger ju Bibeln att man skall dricka med måttfullhet. Men eftersom jag samma dag som kyrkofesten hölls hade läst Kathy Rudys queerteologiska artikel Subjectivity and Beleif, om att ålägga postmodernismens syn på den subjektiva sanningen på en kristen tro hittade jag ganska lätt en klausul. Måttfullhet är ju ett oerhört relativt begrepp och jag kunde härvid välja min egen subjektiva tolkning av Bibelorden.
In other words: Okej, jag var också ganska onykter igår.

Jag har väldigt mycket intryck att sortera från helgen. Eftersom jag redan peakat min töntighet och aldrig haft särskilt mycket creddpositionering att försvara kommer jag med största sannolikhet snart att återkomma med HBT-kärlek, religiositet, karaokehits och Creedence-låtar på norrländska fjällvägar.

Eller nej, okej. Inte Creedence. Där går till och med min gräns. Men det andra. Jag återkommer snart. Nu ska jag fortsätta dricka kaffe.

12 september 2008

Det är sånt här som håller mig vaken till fem på morgonen

Söndagens SAOL-frontande fortsatte med att jag och sällskapet fortsatte diskutera ord och slå i SAOL.
Bland annat började vi prata om ordet sublim.
För det första är det ju ett relativt vanligt misstag att blanda ihop orden sublim och subtil, trots att betydelsen skiljer sig åt.
Sublim: upplyft, svävande, hög
Subtil: (in i minsta detalj) väl arbetad, ytterst liten, minimal, hårfin

Subtils morfologi och uppkomst är dock relativt lätt att förstå sig på, man kan genom lite basic prefixlära fatta ungefär vad ordet betyder.
Men sublim! It makes no fucking sense!
Ordet är indelat i två morfem, varav det första måste vara sub-. Sub- är det latinska prefix som anger att någonting är under/underordnat. Vad har prefixet sub- i ett ord med betydelsen upplyft att göra? Vad är det för jävla tvärtomlek som svenskan håller på med helt plötsligt?
Eller har sub- en annan betydelse i det här fallet? Men i så fall vilken?
Det finns få saker som gör mig så obehaglig till mods som ord vars morfologi jag inte förstår mig på.
Kan någon hjälpa?

This is how we call it a comeback

Jag läser igenom mina texter, jag svarar på mailen, jag skriver sjukt smarta och roliga inledningar på artiklar och en mängd andra saker, jag diskuterar saker över telefon och är rolig och smart och sen ställer jag mig framför spegeln i den nya pennkjolen och tänker;
- Herregud. Det är helt absurt att den här kvinnan är singel. Hur är det möjligt att detta uppenbara kap nu inte ens dejtar någon? What’s WRONG with you people?

Vinnarlivet eller inte. Jag börjar hursomhelst och uppenbarligen bli mig själv igen.

Gränserna

Jag läser Sigge Eklunds Varulvsvalsen och, bortsett från att det är den första roman av Sigge Eklund som jag på riktigt tycker om, slås jag av identifikationen som jag känner med alla inblandade. Jag blir förbannad på Rebecka, som missbrukar, jag blir frustrerad över de anhörigas maktlöshet, men jag känner också oerhört mycket med henne.
Det finns en scen i Varulvsvalsen, där identifikationen och medkännande med henne blir extra stark. Det är en scen på ett socialkontor där en, till synes, flathänt och medhårsstrykande socialsekreterare, helt plötsligt slår näven i bordet och börjar skrika åt Rebecka. Hon svarar med att gråta och tacka och huvudpersonen i boken inser då att det är exakt det där som hon söker och vill ha. Gränserna.

Jag har skrivit om det förut. Ens behov av gränser. Kanske är det något som förenar många missbrukare, oavsett om det är narkotika, sex, alkohol, mat eller vad som helst som man missbrukat? Det man behöver är att få gränserna och ilskan, snarare än medömkan och förståelse. Den medömkan och förståelse som man får är samtidigt ett godkännande inför sjukdomen. När man blir struken medhårs är det i all välmening från oroliga och maktlösa anhöriga, men det blir också ett sätt att inte skilja missbrukaren från sjukdomen. Att bekräfta för missbrukaren att sjukdomen är en del av missbrukarens identitet, som därmed gör det omöjligt för missbrukaren att göra sig fri från den.

När missbrukaren i Sigge Eklunds roman får gränserna satta för sig, hon får ilskan och ultimatum från andra, är det också då som sjukdomen skiljs från hennes riktiga jag. Jaget som försvunnit och kapitulerat under sjukdomens ockupationsmakt, men som finns därunder och skriker på hjälp.
Att sätta gränser är att höra det skriket.
Jag förstår de som stryker medhårs, som bara lyssnar, som ställer upp eller som helt enkelt bara tassar på tår och inte säger ett skit. Man tror att det är människan bakom sjukdomen som man sviker, grälar med och inte accepterar. När någon är helt uppslukad är det omöjligt att se vad som är människan och vad som är sjukdomen. Man gör det finaste och det som känns rätt för den som man älskar och man vill bara väl, man gör det man kan i maktlösheten och oron och likt förbannat blir det en björntjänst.

När jag läser Varulvsvalsen är det omöjligt att inte tänka på de som stod mig nära under de sena tonåren, när jag ockuperades av självskadebeteende och ätstörningar. Jag kommer aldrig att kunna förstå vad jag utsatte dem för, framförallt kanske för att jag helt enkelt inte, till fullo, vill förstå vad jag utsatte dem för. Hur bär man den skuld man borde bära för andra människors år av oro och omhändertagande om en? Hur orkar man med faktumet att man utsatt människor för så mycket lidande, enbart på grund av att de älskade en även när man var sjuk? Det finns inga ord som täcker det som de gjorde under de åren. Ett tack räcker ingenstans och skulden är omöjlig att återgälda.

När jag läser Varulvsvalsen konfronteras jag, återigen, med tankarna på vad jag utsatte den som stod mig allra närmast för under de åren. Han som, under några års tid, såg den han älskade och levde med försvinna fullständigt, såväl fysiskt som andligt.
Han som visste att jag ljög när jag sa att jag hade ätit. Som visste varför jag stannade hemma från krogen och varför allt bröd i skafferiet var borta när han själv kom hem. Som gång på gång och varje timme var tvungen att förklara för hon med den tynande kroppen av skelett och blekhet att hon inte alls var fet. Han som såg mig springa iväg på gymmet även när jag hade halsfluss och feber. Han som en gång levt med en människa som var levande och som nu var fullständigt ointresserad av sig själv, honom eller omvärlden för allt hon brydde sig om var att gå ner i vikt.
Han fanns där. Hela tiden. Och lovade mig att jag inte var tjock, tog promenader med mig när vi hälsade på släktingar och jag var tvungen att äta mat som jag inte kunde räkna ut det exakta kaloriantalet i, försökte övertala mig att äta, oroade sig för mig, höll om mig under sömnlösa nätter, tjatade, tog hand om, pratade med, lyssnade efter kräkljud från toaletten, letade reda på olika telefonnummer till utbildad personal och självhjälpsgrupper och satte hela tiden mitt välmående framför sitt eget.

Men det jag tänker på, framförallt, när jag läser Varulvsvalsen är den dagen då han gjorde det avgörande. Det som, har jag förstått i efterhand, blev min räddning. Det som kom att bli vändpunkten.
Jag tror att jag vägde 49 kilo då, till mina 172 centimeter. Jag sa det som jag alltid sa. Att jag inte var sjuk, att jag inte behövde hjälp, att jag bara bantade lite och skulle sluta så fort jag gått ner tillräckligt i vikt och slutat känna mig tjock. Men hjälp behövde jag inte, vad fan, jag var ju skittjock, det syntes ju.
Det var då han slog ner näven i bordet och i ögonen någonting helt annat än den ömhet som han enbart visat tidigare. Kanske ilska, men mest av allt rakhet.
- Fine, sa han, svält ihjäl dig då. Men jag vägrar stanna kvar och se på när du gör det. Jag orkar inte med det, jag älskar dig för mycket, då går jag.
Det var då som det vände. Sedan började jag, långsamt med många återfall, bli frisk igen.

Och du som fanns där under de där åren. Jag har försökt tacka dig och jag har försökt förstå och pratat med dig om vad du gick igenom. Men jag tror aldrig att jag förklarat för dig vad, av allt du gjorde, som faktiskt betydde mest. Jag tror aldrig att jag berättat för dig att din näve i bordet blev min räddning. Jag tror inte att jag någonsin tackat dig för att du hade det oerhörda modet att sätta en sådan gräns gentemot någon som du älskade och bara ville väl mot.
Jag gör det nu istället, även om ett ord inte betyder någonting.
Tack.

11 september 2008

Stunder då man inser att man fan inte lever vinnarlivet just nu

1. När en kompis presenterar en för några av hennes bekanta med orden ”Det här är Elin. Hon raggar inte. Hon brukar mest stå i ett hörn och se arg ut. Dessutom är hon halvflata”.

2. När man sitter full och ensam halv fem på morgonen i sin lägenhet och kör ett crying-while-eating-race framför en tallrik havregrynsgröt (det enda ätbara som fanns) till ljudet av Cyndi Laupers Time after time (alltså videon! love!).

3. När man blir frontad vid söndagens morgonkaffe med SAOL och ”du jag tänkte på ett ord du använde i diskussionerna på festen väldigt ofta igår, som fick dig att låta väldigt smart. Jag slog upp det ordet nu och inser att du inte hade en aning om vad det betydde utan bara använde det för att låta smart, eller hur?”.

4. När man tappat rösten för att man i onyktert tillstånd tyckte att det var skitkul att gå runt och låta som Varan-TV-versionen av Chewbacca.

5. När man sitter på nattåget klockan två på natten inklämd mellan tre överviktiga hårdrockskillar som på Gävlemål diskuterar Star Trek.

6. När dagens höjdpunkt, på allvar, är att se på Plus med mamma och förfasas över priserna på gymträning.

7. När man känner sig sjukt jävla häftig och gangsta då man står och spottar och inbillar sig att man spottar lite, lite blod, lutad mot ett betonghus till ljudet av NWA i hörlurarna och det enda man gjort är att intervallträna löpning lite väl hårt.

10 september 2008

Let's get it on nigga, do what we gotta do

Jag skriver.
Nej, nu ljög jag.
Jag har tre deadlines till på måndag.
Jag skriver ingenting.

Angående det större skrivprojektet hatar jag mina karaktärer, mitt språk och hela mitt upplägg mer genuint än vad jag någonsin hatat det förut. Jag orkar inte med det.
Det är inte riktigt likt mig att reagera såhär.
Å andra sidan har jag gjort mycket på senaste tiden som inte varit riktigt likt mig.

Men alltså.
Jag skriver.
Nu skriver jag.
Snart.
Nu.
Okej.

9 september 2008

Mera lip och mer hockey

Den sista utnämning som jag någonsin trodde att jag skulle få:
Kinky Afro har utnämnt mig till Sveriges bästa hockeysupporter.

Den där Modo Hockey-mössan will like haunt me forever.

Eller så utökar jag det hela och gör det till en temagrej, som crying-while-eating. Elin är nyknullad och ångestlipar iförd olika matchtröjor och lagmössor framför en webcam. Som ett litet online-kinderägg av känslor, porr och sport. Något för alla, liksom.

Uppdatering: Hej alla kåta! Insåg precis hur smart det var att posta ett inlägg om porr och webcam efter midnatt. Jag vill härmed understryka att ni inte kommer att få se själva liggandet. Möjligen kan jag lyfta lite på en matchtröja för Timrå och visa pattarna. Men hoppas inte på för mycket.

8 september 2008

She walks the asphalt world

CD-skivan har jag fått från min morbror, han kom från London och sa att jag kanske var för liten, men kanske skulle förstå. Jag trycker fram spåret i bergsprängaren som pappa köpte för extrapris på Onoff.
- Vad är det här?
- Fan vad konstigt det låter.
Mina killkompisar som jag slutat hoppas att någon gång få hångla med sitter på 90 cm-sängens hemvirkade överkast och skakar på huvudet.
Jag lägger mina trettonåriga armar i kors över brösten som är så stora att jag måste skämmas över dem och alltid skydda dem från att bli tafsade på, suckar åt deras Metallica- och Judas Preist-tröjor och svarar;
– Äh, ni fattar ändå inte. Det kallas faktiskt indie, med den sortens eftertryck i rösten som jag fortfarande har när jag vill positionera mig som lite smartare än resten av mitt sällskap.
- Skit är det i alla fall, säger en av dem medan jag ställer mig framför spegelväggen och tar fram kajalpennan.
- Fan vad ni tjejer ska hålla på och kleta, jag tycker mest att det ser konstigt ut.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett flickrum som är alldeles för trångt, där taket är för lågt för att jag ska kunna andas och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som syresätter mitt trettonåriga blod. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Vi står i badrummet i hennes mammas lägenhet utanför stan. Hon sprayar håret med Proffs hårspray, tuperar noggrant med en fintandad kam och på badkarskanten sitter jag och halsar 7.0-cider som jag senare under kvällen kommer att kräkas upp över min svarta H&M-kjol som jag använder varje fredag.
Stereon har vi dragit in i badrummet, fastän hennes mamma protesterade. De grälade lite och sedan gick en tredje vän in med en kompromiss och nu ekar distade gitarrer i badrummets akustik. De pratar kodnamn och kvällskonserter, jag är tyst som vanligt. Ibland vågar jag se upp på hennes spegelbild framför handfatet, armbandens rasslanden mot falsettröst och när hon ser tillbaka stirrar jag ner i flaskhalsen och känner mig ertappad och blottad.
När hon flyttat sig lite för att byta låt till det där spåret ställer jag mig vid spegeln. Svart kajalpenna runt små blågrå ögon och jag hatar mitt mjuka, svenska hår som bara går sönder och alltid är platt fastän jag färgar, sprayar, tuperar precis som de andra.
- Men om du fick hångla med vem du ville därinne ikväll, vem skulle du välja då?, säger hon och står bredvid mig med doften som gör mig illamående av längtan. Säger hon, fastän hon vet att jag aldrig kommer att hångla med någon och jag stirrar ner i handfatet av hennes långa, svarta hårstrån och kajalsotiga fläckar. Jag är ertappad och blottad och tar upp en liten silverstjärna ur innerfacket på min necessär.
- Stjärna under ögat eller inte?
Hon så nära att håret nuddar vid min kind.
- Klart du ska ha stjärna.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett badrum där alltför mycket dold längtan bor, där jaget i andras ögon är för trångt för mig att rymmas i och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som jag kan fly till. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, inte ens hon och 7.0-cider kan röra mig ändå.

Jag sjunker ner i sätet med datorväskan bredvid mig. Tvådagarsbakfyllan tynger kroppen och ögonen målas svarta på en toalett innan tåget avgår. Lutar huvudet mot fönstret som blir duggregnat svart, ju längre ifrån avfärd som vi rör oss och svartmålade ögon sluts till framscrollat spår i mp3-spelaren. Somnar in till ljudet av järnvägsräls, distade gitarrer and that's how it feels when the sex turns cruel och jag är på väg någon annanstans, fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

5 september 2008

Och det här är verkligen fel plats

Jag börjar plocka i lådor och skåp, rensar ur arkivsamlare och gråter och skrattar och slänger gamla bruksanvisningar till min Nokia 3210 som kasserades i början av 2000-talet, men sparar fotot på mig och exmannen, nyinflyttade i Göteborg och leende på det där nya stället som kallades Uppåt Framåt.
Naturligtvis lyssnar jag på Kent. Jag lyssnar på Kent och jag sorterar papper, det går ohyggligt långsamt och det som var ett endagsprojekt blir ett tredagarsprojekt, minst för i lådorna ligger minnen och skräp blandat omvartannat.
I stereon sjunger Jocke Berg att kungen är död och hans drottning är fri, han går före i kön och återuppfinner sitt liv och jag skriksjunger med fastän fönstret står på vid gavel och sedan hittar jag ett första utkast till det kärleksbrev som jag la i innerfickan på min senaste pojkväns jacka när han sov och sedan gråter jag lite igen.
Jag slänger stencilerna som kanske var bra att ha och jag ska växa några meter innan sommaren blir oktober och i bokhyllans vänstra hörn ligger ett tillbakaskickat manus, tack men nej tack, och en tillbakaskickad ansökan till forskarutbildning i Allmän språkvetenskap, tack men nej tack och jag kryper där i askan Fågel Fenix född som ny och gråter lite mer.
På min köksvägg hänger mitt enorma schema, strukturschemat med möten, föreläsningstider, träningstider och dagliga uppgifter. Här är jag som din skugga, schemat, och i en hastig rörelse sliter jag loss det från väggen, knycklar ihop det och slänger det i papperskorgen för att ingenting ändå stämmer på det där schemat längre, alla tider saknar vikt i mitt liv just nu.
Jag släpper taget nu, vill inte klibba fast som jag gjort de senaste åren, vi visste ju det här, vi såg det komma, gjorde vi inte, älskade hemstad?
Jag sorterar foton på mig och mina vänner, berusade leenden på Kings head, lyckliga blickar mellan mig och Den Mörkhåriga från den där kvällen då vi för första gången kysstes och alla sa att jag såg ut som Annie Hall, Norrlandskollektivet med insuttna soffor från mitt föräldrahem där mina kombos tittar på skräckfilm och äter Ica Bergsjöns storpack Delicatobollar som fick oss alla att gå upp flera kilo den där hösten. Jag hittar brev från mormor, alltid samma saknadsbrev med snirklig stil, blandat mellan en gammal H&M-katalog från hösten 2006 och däremellan ännu ett foto från en ölkväll vid havet från den tiden då vi alla hängde i par och skulle leva våra liv ihop.
Jag gråter och skrattar.
Sedan sneglar jag på min nya dagbok, som jag symboliskt precis har börjat skriva i. Innanför pärmen vilar en tågbiljett och i och med tågbiljetten ett oundvikligt beslut.

Jag håller på att göra slut med Göteborg. Jag gör slut eller tar en lång paus, sådant där kan man inte veta på förhand. Kanske är vi meant to be, men just nu behöver jag se det som ett uppbrott i alla fall.
Det är inget impulsivt beslut. Har man levt i en nära relation är sådana saker aldrig impulsiva beslut. Snarare är det någonting som byggs upp under lång tid, under flera år av slentrianförhållande som ibland varit bra, ibland varit fantastiskt men många gånger varit något som skapat olust någonstans. Man kan inte sätta fingret på det. Göteborg älskade, du ger mig ju precis allt vad jag vill ha och behöver. Ändå måste jag lämna dig nu.
Det är ett impulsivt beslut. Göteborg skriker åt mig att vi ju bestämt oss för att leva tillsammans i ett år till. Göteborg kastar erbjudande om ny bostad ihop med bästa vännerna, kursstarter, en nära väns återkomst till staden, hela min bekantskapskrets närvaro här och en mängd andra orsaker på mig.
- Jag är ledsen, svarar jag sådär som man gör när man gör slut, det är inte du, det är jag. Du ger mig allt jag vill ha, men jag tar mig inte ur mina egna mönster här. Jag har ingen energi kvar, jag har ingenting mer att ge dig och vår relation. Allting är urtömt, det finns ingen glöd kvar att fortsätta kämpa med. Det spelar ingen roll vad du erbjuder mig, det går inte längre. Jag bara känner så.

Jag har alltid trott att de starkaste och de allra modigaste är de som fortsätter kämpa. Det är ju så jag har levt. Jag har aldrig klarat uppbrott, jag har fegat mig ur och fortsatt hålla fast vid något, fastän det varit dödsdömt. Så kom jag tillbaka till Göteborg, efter några veckors sund otrohet med Östersund, och förväntade mig att det skulle fungera igen. Att jag inte skulle känna den fullständiga alienering i mitt eget liv som jag har känt den här sommaren. Ingenting hade hänt. Samma känsla, samma kraftlöshet.

Det var oundvikligt, Göteborg. Jag lägger mitt öra mot spårvagnsspåren och lyssnar till mitt liv de senaste fem åren, hur mycket jag har älskat och levt men också hur mycket jag har kämpat i blindo och gjort mig själv illa. Hur jag långsamt integrerats, inte bara i en stad, men också i mina egna mönster.
Så kommer det sig att jag gör det jag på riktigt trodde att jag aldrig skulle våga. Jag ger upp. Jag säger nej till registreringar och lämnar en kursintroduktion i förtid. Jag mailar chefen och säger att jag kommer in och jobbar lite i höst, men att jag inte vet när för jag måste iväg först.
Jag river ner mitt schema och sedan ringer jag det där samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle våga ringa.
- Mamma, jag kommer hem igen. Den här gången går det faktiskt inte på riktigt.

På söndag återvänder jag till Östersund och blir sambo med min mamma för ett tag. Resten av hösten vet jag, för första gången, inte särskilt mycket om. Det blir en hel del slutgörande med Göteborg, en hel del besök i andra städer för att andas.
- Du kommer att leva som den fria konstnärsnomaden som åker runt i svenska småstäder i höstskrud och bara skriver!, utropar mitt alter ego Konstnärskvinnan förtjust.
- Ja, eller så har jag verkligen ingen aning om vad jag håller på med och det enda sättet att lösa det på är att få mitt konto rejält jävla rövknullat av Statens Järnvägar en hel höst, svarar Elin lite mer krasst.
Ett enda vet jag och det är att jag, efter att jag ringt det där samtalet till mamma, för första gången på länge kunde känna mig närvarande och engagerad igen. Jag vet också att jag för första gången på längre vad jag kan minnas känner mig rofylld, orädd, obitter och nästan lycklig.

4 september 2008

Alain de Botton - you did it again, you genius!

När jag kom tillbaka till Göteborg i söndags morse låste jag upp mitt postfack och fann en bok liggande där. Vännen som smugit sig in i mitt hus och lagt ner boken i mitt postfack, som en fantastisk utlåningsgåva när jag mest av allt behövde den, hade pratat om boken när vi umgicks medan jag packade.
Nu låg den alltså där, Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse, och de kommande dagarna sträckläste jag den. Sedan dess har jag försökt formulera ett inlägg om boken, men det har av många orsaker inte riktigt fungerat. Nu gör jag ett försök. Eftersom alla måste läsa.

Jag kan börja med att berätta om Alain de Botton, författaren och filosofen som skriver de populärvetenskapliga filosofiböckerna som också är självhjälpsböcker och lättsam bildningslitteratur. Det låter som skitlitteratur och kanske tänkte jag det också innan jag för flera år sedan läste Statusstress och fann de filosofiska perspektiv på mitt liv och vår samtid som gav mig helt nya perspektiv.
Sedan läste jag Filosofins tröst, där olika filosofers teorier appliceras på våra vardagsproblem såsom brist på pengar och karriärmotgångar. Det låter substanslöst och flummigt, i själva verket är det de vettigaste och mest handfasta råd som jag någonsin fått.
Låt Proust förändra ditt liv, de Bottons tredje bok, har jag inte läst men bara titeln anger ju att den förmodligen är helt fantastisk. Samt de andra, än så länge, olästa böckerna av honom.
Alain de Botton drar in de stora filosofiska perspektiven och de tunga och mindre tänkarnamnen i vardagslivet. Det är intellektuellt, roligt och alltid spot on.
Alain de Botton är, helt enkelt, för oss intellektuella vad Mia Thörnblom är för pöbeln.
Eller, om man så vill; Alain de Botton är självhjälpsförfattaren för oss som har en fet påle av intellektuell och pretentiös positionering uppkörd i röven, för oss som hellre skulle gå runt inne på Uppåt Framåt med bajs i ansiktet en hel kväll än att synas offentligt med pocketexemplaret av Självkänsla nu!.

Nu ska jag berätta om Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse. Det är nämligen hans absolut bästa bok hittills. Det är en kärleksroman, det är en filosofisk betraktelse, det är en intellektuell genomgång av alla filosofiska perspektiv av en kärlekshistoria – från första mötet fram till hjärtesorgen – och den innehåller så mycket visdom, smarthet, humor och aha-upplevelser att du aldrig kommer att tänka kring dig själv, dina relationer och kärleken på samma sätt igen.
Allt som du tidigare tänkt var ett stört beteende hos dig, såsom romantisk terrorism (om jag skickar tio desperata dramaqueen-sms på raken blir det nog vi), Jesussyndromet (eftersom jag lider är jag lite bättre än alla andra) och idealisering (jag kommer att tappa intresset för dig om du är intresserad av mig, eftersom du då sänker dig till min icke-gudomliga nivå) går de Botton igenom med etiketteringar, filosofiska utläggningar, hänvisningar till olika teorier och författare och du inser att du inte varit störd, bara varit människa.

Alain de Botton skriver inte bara smart, rakt på sak och med ett flyt som jag skulle kunna döda för. Han besitter dessutom den där sortens fnösketorra akademikerhumorn som är omöjlig att värja sig mot. Såsom när han ifrågasätter sin förälskelse, genom att hänvisa till den kulturella kontext som upphöjer den romantiska kärleken såsom den kristna kärleken tidigare upphöjdes:
Var min känsla av att vara förälskad inte bara resultatet av att jag levde under en speciell kulturell epok? Var det inte samhället, snarare än ett äkta behov, som motiverade att jag var stolt över den romantiska kärleken? Skulle jag inte under tidigare kulturer och tidsåldrar ha fått lära mig att bortse från mina förälskade känslor, på samma sätt som jag nu fick lära mig att motstå impulsen att använda hosor eller utmana folk på duell när jag blev förolämpad?
När han drabbas av den, ack så vanliga åkomman, bindningsrädsla hänvisar han till Proust berättelse om Muhammed II, som en dag upptäckte att han var kär i en av sina fruar och därför lät halshugga henne för att undvika att bli själsligt beroende av en annan människa.
Kanske är det allra bästa stycket när han gör upp med dagens relationsterapi och kärleksrådgivningsindustri genom att iscensätta ett samtal mellan Gustave Flauberts Madame Bovary och en nutida s.k. relationsexpert som ska lösa hennes problem. Jag skrattar så jag gråter.

Jag hade tänkt droppa några citat från boken så att ni skulle förstå hur oumbärligt bra den faktiskt är. Sedan upptäckte jag efter första läsningen att jag hundörat nästan varje sida och att det är stört omöjligt att välja ut någon sida. Den här boken handlar om kärlek, om relationer, men också om förhållningssätt gentemot oss själva. Vårt sökande efter Jag-bekräftelse, huruvida det är möjligt för oss att definiera oss själva utan interaktion med andra människor och hur det kommer sig att vi gång på gång blir förälskade, när vårt rationella jag borde veta bättre.

Alla borde läsa den här boken. Men jag tror att jag borde varna dem som, liksom jag, är neurotiska, överanalyserande, intellektuella idioter. Jag misstänker nämligen att om det var svårt att inte övertänka mina relationer förut har det blivit helt omöjligt nu. När jag förut känt känslan av att vara förälskad har jag alltid lagt till följande ifrågasättande tankespår:
- Men vadå förälskad? Är jag förälskad? Men varför då? Hur ska jag kunna definiera den här känslan? Det här går inte. Nu raderar jag numret.
Numera kommer det att låta ungefär såhär:
- Men vadå förälskad? Albert Camus menar ju att vi blir förälskade för att vi upplever en brist inom oss själva och vi söker efter perfektion i en annan människa, men när vi söker svaret hittar vi istället bara en exakt kopia av våra egna problem. Det här går ju inte. Nu raderar jag numret.
Det är betydligt lättare att battla mot sitt eget ifrågasättande än att fightas mot ett femtiotal filosofers ifrågasättande teorier kring kärlek.

Men bra är alltså boken. Och den finns i pocketformat för 42 kronor på Bokus. Skippa de två sista ölen i helgen och köp boken för pengarna istället, gå hem och läs kapitel 5 - Intellekt och kropp istället för att ligga. Det kommer att vara värt det.

Google-Skanky hoe

Det här är bland det första mina eventuella, framtida arbetsgivare kommer att se när de googlar på mig:

always keepin' it real
Här sitter jag, Elin Grelsson, och är 25 år och rödgråten och nyknullad i en tom lägenhet i Umeå med en Modo Hockey-mössa nerdragen över öronen. ...sakerunderhuden.blogspot.com/ - 84k - Cachad - Liknande sidor

always keepin' it real: Den intellektuella konstnärskvinnans svar ...
Tack för svar, Elin - men jag tror inte termen slampa går att erövra, .... Den kan man köpa genom att maila mig eller via vulkan.se. elin.grelsson@gmail.com ...sakerunderhuden.blogspot.com/2008/07/den-intellektuella-konstnrskvinnans.html - 108k - Cachad - Liknande sidorFler resultat från sakerunderhuden.blogspot.com »

Jag är ju så jävla dum i huvudet när jag lägger till mitt efternamn i en sådan personlig text. Inte nog med att jag knullar och grinar, jag brukar dessutom ta på mig en Modo Hockey-mössa efteråt.
Men å andra sidan kan jag ju bli rik från försäljningen av termen slampa istället.

3 september 2008

Anti-informationsmongo

- Men vadå, säger exmannen, när vi tehänger i hans kök på måndagkvällen, säg inte att du missat gyllenhammar/zandén-grejen!
- Öh va?
- Men är du helt off? Hur har du kunnat missa det? Jag har faktiskt undrat varför du inte har bloggat om det, säger exmannen upprört.

Det är då jag inser att jag under mina två veckor i Norrland gått in i den så oerhört efterlängtade anti-informations-kuvösen. Jag har varken läst någon av de rikstäckande tidningarna, inga bloggar mer än vännernas, inte sett en enda nyhetssändning eller läst några debattinlägg. Jag har inte haft en enda åsikt om någonting. Jag är, precis som han påpekar, helt off. Jag har dessutom inte ens reflekterat över hur off jag blivit. När Gyllenhammar/Zandén var kåtfrustrerade i Grekland var jag förnöjsamt lycklig i ett norrländsk torp med surströmmingsdoft och vackra kalhyggen. Sket väl jag i, vad som skrevs på Internet.

Helt plötsligt slår det mig att mitt samlade informationsflöde de senaste två veckorna består av lokaltidningens rapporter om en stundande älgjakt och att alla ungdomar i Strömsund inte hatar muslimer (way to go Östersundsposten), lite OS-sändningar och en brittisk dokumentär med den svenska titeln Hjälp! Jag kan inte sluta fisa!.
Huruvida det sistnämnda ens bör räknas som information vette fan. Men det enda jag tänker skriva i frågan om gyllenhammar/zandén är att den brittiska dokumentären ändå hade betydligt mer substans och vettigt innehåll än deras inlägg.