Nyårslöften inför 2009:1. Kunna leva på skrivandet.
2. Lära mig att uppskatta löpträning.
3. Hitta en hyfsat vettig människa att ligga med på regelbunden basis.
Win.
Tack för mig!
1 dag sedan
29 december 2009
And baby when it's love if it's not rough it isn't fun
Nyårslöften inför 2009:1. Kunna leva på skrivandet.
2. Lära mig att uppskatta löpträning.
3. Hitta en hyfsat vettig människa att ligga med på regelbunden basis.
Minns vi Anna Anka 2019?
Där faller ännu ett år sönder till små minnen, sjunger Jocke Berg i Kent i låten Thinner. Visst är det precis så. Minnet fragmenterar och kvar blir personliga och gemensamma pusselbitar.
Precis så är 2009 ett pussel av nyhetsrubriker, debatter, människor och fenomen. Vad som var viktigt och minnesvärt har under de senaste veckorna bearbetats i mediers alla nyårskrönikor.
Vad som däremot på riktigt hade betydelse under året kommer vi förmodligen inte att kunna se förrän vi har distans och en riktig retrospektiv blick. Detta decennium har snart tagit slut. Framåt nästa decenniumskifte kanske vi kan se vad 2009 egentligen betydde för oss.
Hur kommer vi att se på en svininfluensaepidiemi, som började som ett virus i Mexico och slutligen blev en vaccinangelägenhet för hela svenska folket? Minns vi pandemiskräcken, de första dödsfallen och rusningarna till vårdcentralerna för att vaccinera oss?
Vad blev konsekvenserna av Sverigedemokraternas ökade siffror i opinionsundersökningar? Vad hände med en alltmer utbredd islamofobi, med diskussioner om allt från burkhor till minareters varande i det offentliga rummet? Enskilda händelser, som Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet och Schweiz minaretförbud, kommer att fogas samman till en större bild.
Minns vi fortfarande var vi befann oss vid enskilt stora händelser? Barack Obama blev ny president i USA och Michael Jackson dog. Stora delar av världen stannade upp för ett ögonblick.
Vad fick intensiva kampanjer för Dawit Isaaks befrielse och en fortsatt stark diskussion kring klimatet för konsekvenser?
Och minns vi vem Anna Anka var?
Hur påverkade EU-parlamentsvalet och Lissabonfördraget hur EU utvecklades? Vad fick FRA och nya övervakningsmöjligheter för långtgående konsekvenser? Det kommer vi att börja se om tio år. Likaså kan vi då på riktigt se konsekvenserna av andra beslut rörande Internet och kommunikation, såsom Ipredlagen och Telekompaketet. På samma sätt kommer vi om tio år att kunna minnas de sociala medier som alla pratade om. Kommer någon att använda Twitter och hänvisa till blogginlägg om tio år? Är det med nostalgiska leenden vi minns Twitterjournalistikens början?
Hur ser situationen för Iran ut, tio år efter ett omdiskuterat valresultat och nedslagna protester? Hur tänker vi då kring Sveriges trupper i ett oroligt Afghanistan och hur ser situationen i Mellanöstern ut, när vi har Gazakriget i tio års retrospektiv?
Hur tänker vi kring fenomen som vampyrtrenden, med Twilight och True Blood? Vad fick egentligen debatten kring Anna Odell och Konstfack för efterverkningar i vårt sätt att se på konst och var gränserna går? Minns vi kultureliten, verklighetens folk och Hägglunds utspel?
Än så länge är det svårt att se vad som var de betydande händelserna under 2009. Men en sak är säker: Om tio år vet vi i alla fall hur många av alla oss som köpte eller gav bort spikmattor under 2009 som fortsatte att använda dem för lång tid framåt.
Krönika publicerad i VK 29/12
Precis så är 2009 ett pussel av nyhetsrubriker, debatter, människor och fenomen. Vad som var viktigt och minnesvärt har under de senaste veckorna bearbetats i mediers alla nyårskrönikor.
Vad som däremot på riktigt hade betydelse under året kommer vi förmodligen inte att kunna se förrän vi har distans och en riktig retrospektiv blick. Detta decennium har snart tagit slut. Framåt nästa decenniumskifte kanske vi kan se vad 2009 egentligen betydde för oss.
Hur kommer vi att se på en svininfluensaepidiemi, som började som ett virus i Mexico och slutligen blev en vaccinangelägenhet för hela svenska folket? Minns vi pandemiskräcken, de första dödsfallen och rusningarna till vårdcentralerna för att vaccinera oss?
Vad blev konsekvenserna av Sverigedemokraternas ökade siffror i opinionsundersökningar? Vad hände med en alltmer utbredd islamofobi, med diskussioner om allt från burkhor till minareters varande i det offentliga rummet? Enskilda händelser, som Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet och Schweiz minaretförbud, kommer att fogas samman till en större bild.
Minns vi fortfarande var vi befann oss vid enskilt stora händelser? Barack Obama blev ny president i USA och Michael Jackson dog. Stora delar av världen stannade upp för ett ögonblick.
Vad fick intensiva kampanjer för Dawit Isaaks befrielse och en fortsatt stark diskussion kring klimatet för konsekvenser?
Och minns vi vem Anna Anka var?
Hur påverkade EU-parlamentsvalet och Lissabonfördraget hur EU utvecklades? Vad fick FRA och nya övervakningsmöjligheter för långtgående konsekvenser? Det kommer vi att börja se om tio år. Likaså kan vi då på riktigt se konsekvenserna av andra beslut rörande Internet och kommunikation, såsom Ipredlagen och Telekompaketet. På samma sätt kommer vi om tio år att kunna minnas de sociala medier som alla pratade om. Kommer någon att använda Twitter och hänvisa till blogginlägg om tio år? Är det med nostalgiska leenden vi minns Twitterjournalistikens början?
Hur ser situationen för Iran ut, tio år efter ett omdiskuterat valresultat och nedslagna protester? Hur tänker vi då kring Sveriges trupper i ett oroligt Afghanistan och hur ser situationen i Mellanöstern ut, när vi har Gazakriget i tio års retrospektiv?
Hur tänker vi kring fenomen som vampyrtrenden, med Twilight och True Blood? Vad fick egentligen debatten kring Anna Odell och Konstfack för efterverkningar i vårt sätt att se på konst och var gränserna går? Minns vi kultureliten, verklighetens folk och Hägglunds utspel?
Än så länge är det svårt att se vad som var de betydande händelserna under 2009. Men en sak är säker: Om tio år vet vi i alla fall hur många av alla oss som köpte eller gav bort spikmattor under 2009 som fortsatte att använda dem för lång tid framåt.
Krönika publicerad i VK 29/12
26 december 2009
Och hälsa glatt din frihet
Att jag tillslut kom ut som kristen var en följd av ett flertal saker.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.
När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.
Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.
Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.
Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.
När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.
Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.
Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.
Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.
22 december 2009
Julledigheten såhär långt
Vakna klockan fem på morgonen och inte kunna somna om, se hela Nyhetsmorgon och hinna skicka några jobbmail innan gryningen. Förkyld, ont i bröstet när jag andas. Börja skriva på de två texterna som ska in nästa vecka, spåna på ämne till morgondagens Sjuhärad Direkt. Bli uppringd av Aftonbladet och ombedd att skriva en text om julstress. Skriva text, glömma att plocka ur diskmaskinen som mamma bad mig om. Hosta, ta en dusch. Prata i telefon med redaktören till det som ska bli min debutroman. Bli påmind om diskmaskinen igen.
Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.
Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.
21 december 2009
De 50 bästa låtarna från 00-talet
Det blev 50 stycken låtar på min 00-lista. Orkar man inte läsa listan kan man bara gå hit och lyssna på den.
Alla låtar är utan inbördes rangordning och jag blandar skivspår med hits hejvilt.
1. Heart of the city (Ain't no love) - Jay-Z
Jag var nittonårig indiepopare och nyförälskad i en hiphopkille. Han gav mig ett blandband med sina hiphopfavoriter. När kassettbandet nådde Heart of the city (Ain't no love) var jag tvungen att sätta mig ner. Samplingen, introt, hans rap. Allt bara drabbade mig. Jag spolade tillbaka och lyssnade om. Om och om igen. Sju år senare är det här fortfarande låten jag kan rappa utantill och den låt inom hiphopgenren som jag lyssnat mest på. Den håller fortfarande.
2. La cienega just smiled - Ryan Adams
En vän till mig satt en gång på en efterfest och beskrev den här låten som att höra änglar gråta. Det ligger ganska nära sanningen. Det är fyllesentimentalitet, tårar och en bitterljuv känsla. Neither of you really help me to sleep anymore, konstaterar Ryan Adams och nickar med mig i sömnlösa tårar.
3. Soul meets body - Death cab for cutie
Motivering finns här
4. Mina hundar - Fattaru
Indiepopare som sagt. Men mitt i allt slog Fattaru ner. Med en takt, ett flow, som inte liknade något annat som jag lyssnat på. Debuten Fatta eld blev sönderspelad när den släpptes. Fortfarande en av de bästa svenska hiphopskivor som har gjorts.
5. Klåparen - Kent
Om Hagnesta Hill var skivan som landade mitt i tonårsångest, uppbrott och frustration så var Du & jag döden skivan som beskrev den blasérade vuxna människan och dess spöken. Hur vår självbild alltid jagar oss likväl. I Klåparen möter vi den vuxna, framgångsrika som har förändrat hela sig och blivit den där svanen. Som minns sin tonårstid av ensamhet och utanförskap, för att slutligen inse att den där misslyckade tonåringens vrål fortfarande ekar inuti. En av mitt nollnolltals viktigaste texter.
6. What goes around/ Comes around - Justin Timberlake
En av decenniets vassaste låtar skapades av en ung, svensk låtskrivare som blev lurad på props och pengar. I Timbalands och Timberlakes händer blev det en fantastisk uppgörelse med personen som dumpade dig och nu vill ha dig tillbaka. När Timberlake spelade i Scandinavium 2007 grät jag under hela låten.
7. 9 Crimes - Damien Rice
När låtar skrivs om otrohet är det oftast den bedragna som får komma till tals. I Damien Rices ohyggligt starka duett 9 Crimes är det istället den otrogna som beskriver tvekandet, längtan efter någon annan, brottet och viljan till försoning. Resultatet blir en låt smärtsammare än alla bedragen-låtar tillsammans.
8. Trick me - Kelis
Låtar som regerar både hjärta, skalle och dansröv är sällsynta. Kelis lyckas pricka in alla tre. Till asshakin'-komp förklarar hon att this is it och konstaterar cyniskt att frihet för dig har bara handlat om vem som landat på din kuk.
9. So sick - Ne-Yo
Gudarna ska veta att jag har försökt uppskatta r'n'b. Det har bara fungerat i ett fåtal fall och nästan aldrig i balladform. Så smetigt, så ointressant. Sedan kom Ne-Yo och fick mig att i smyg spela So sick och skämmas över mig själv. Jag har slutat skämmas nu. Det här är en av de viktigaste låtarna under mitt 00-tal.
10. Skinny love - Bon Iver
De enklaste låtarna är ibland de som fastnar längst hos en. Skinny love har aldrig släppt taget om mig.
11. D.A.N.C.E. - Justice
Det var maj i Paris och på varje klubb, på varje köpcenter spelade de den konstiga elektrolåten med barnröster. Någon månad senare fanns det inte en klubb i Göteborg som inte spelade den heller. Men för mig är den alltid majnätter i Paris.
12. Suck my dick - Lil' Kim
Snuskiga, underbara Lil' Kim. Krasst konstaterar hon att om jag var en snubbe skulle jag säga åt dig att suga min kuk och sätter fingret på vilka begränsningar det innebär att vara dirty och kaxig som kvinna. Värdelös i Spotify, på grund av alla cencurerade ord.
13. Time to pretend - MGTM
Now let's have som fun. Så enkelt är det faktiskt ibland.
14. Oh Timbaland - Timbaland
Det finns näst intill oändliga mängder hiphoplåtar som samplat Nina Simone. Fler kommer att dyka upp den här listan. Men ingen gjorde det under 00-talet som Timbaland. På en, i övrigt rätt medioker, Shock Values inledde han med ett pianoinledning och ett beat som knockade allt annat.
15. Take me out - Franz Ferdinand
Ett måste på alla våra fest under det tidiga tiotalet och obligatorisk på varje indiedansgolv med självaktning.
16. Afrodisiac - Brandy
Åh, Brandy. När blir du lika stor som Beyoncé? Man hör ju att du har all potential, inte minst under tidigt 2000-tal.
17. Shoreline - Broder Daniel
Det sista riktigt starka bidraget från Broder Daniel. Men så starkt det var.
18. It takes a fool to remain sane - The Ark
Hade någon frågat mig när låten kom om jag tyckte att den var bra, då hade jag blånekat. I min värld av ickekommersiell indiepop blev The Ark snabbt en paria i sammanhangen. Några som försökte claima underdogism och lånade från våra glamrockshjältar, men samtidigt blev hyperkommersiella väldigt snabbt. Det tog många efterfester och allsång innan jag erkände låtens storhet. Underdogism for the masses!
19. He wasn't man enough - Toni Braxton
Tack Toni för att du räddat mig i mina tårfyllda, hatiska revanchlägen då snubben gått vidare med någon annan. Han var helt enkelt inte bra nog. Baby, det vet du.
20. My lover will go - Ane Brun
Ane Brun tog gitarren och kom in i en snubbdominerad värld av gitarrer, bitterhet och sorgsna hjärtan. Hon gjorde det galant. Med en sjömansliknande melodi och en flaska rödvin gjorde hon stor musik av allmängiltiga känslor.
21. Jesus etc. - Wilco
Pop och Jesus hör ihop. Det visade Wilco om inte annat.
22. I thought you were my boyfriend - Magnetic Fields
Stephon Merrits djupa röst tillsammans med ett Magnetic Fields-distinkt komp och en enkel text om att bli lämnad. Så bra det blev.
23. Fake empire - The National
Hela The Nationals Boxer är en skiva inte gjord av denna världen. Fake empire är bara ett av bevisen på att det här var en av 00-talets absolut bästa skivor.
24. Hips don't lie - Shakira ft Wyclef Jean
Våren 2006 fylldes min jazzdanssal av svängande höfter och skakande bröst. Allt var Shakiras fel. För detta är jag henne evigt tacksam.
25. La realite - Amadou & Mariam
Mitt i den västerländska popen dök plötsligt två blinda maleser upp och blev producerade av Manu Chao. Det var inget världsmusikprojekt eller musikmöte. Det var bara en så överdjävligt bra låt att vi tappade all etnocentrism för en stund.
26. Honey, honey - Feist
Feist var en av nollnolltalets viktigaste, kvinnliga sångröster. Honey, honey är ett lysande exempel på den sortens avskalade dramatik som hon gett mitt musilyssnande de senaste åren.
27. Hate it or love it - The Game ft 50 Cent
Vi stod i vårt gemensamma kök, jag och min dåvarande pojkvän. Han skruvade upp. "Den här låten handlar om dig", sa han. Jag förstod ingenting, för allt jag hörde var en jävligt bra låt. "The underdog's on top", sa han, "det är du och det kommer att bli du". Det blev det.
28. It pays to belong - The Embassy
Åh, de där onsdagarna på Uppåt Framåt med gratis inträde, där hipsterkidsen trängdes i baren. Alla Svanen-nätter, förfester och Röda Sten-kvällar. Åh, alla gånger man vinglade genom Vasastan på väg någonstans, varsomhelst. Och överallt, Embassy, alltid Embassy och alltid blev man lika glad.
29 1 Thing - Amerie
Trummor, blås och en Amerie som sjunger så att man undrar när hon någonsin hinner andras genom låten. En av nollnolltalets absolut bästa hitlåtar.
30. Get by - Talib Kweli
Consciousrap möter Nina Simone möter körer och resultatet blir den där låten som du spelar en måndagmorgon för att ta dig ur sängen.
31. Soldier - Destinys Child ft T.I. & Lil' Wayne
En vän till mig sa att Destinys Child kommer bli vår tids Supremes när vi tittar tillbaka. Beyoncé vår tids Diana Ross. Det blir tydligt när jag sammanställer den här listan. Jag vill peta in Destinyslåtar och Beyoncé-hits mest överallt. Men den av alla Destinys-låtar som vinner överlägset är denna sorgligt bortglömda låt, i slutet av Destinys Child-eran. En överdjävligt snygg hyllning till thugsnubben from the hoods.
32. Such great heights - The Postal Service
I slutet av natten på dansgolvet, när alla börjar bli trötta. Det är då den kommer. Och man dansar, man dansar fast fötterna värker och strupen är torr och i refrängen sjunger man och ser in i varandras ögon och det är just sådana stunder man är helt odödlig från de där höga höjderna av endorfin och adrenalin tillsammans.
33. Black republican - Nas ft Jay-Z
Hiphop is dead och jag hade en episk natt tillsammans på ett nattåg till Östersund julen 2006. Den skivan räddade hela den natten av ett krossat hjärta, sömnlöshet och sorg. Den skivan kom att definiera hela den vintern. Jag glömmer aldrig Stockholms Central i vinternattskrud i samma stund som stråkar möter beat.
34. Gimme more - Britney Spears
Det finns så många Britney-låtar som jag vill ha på den här listan. Men det minimalistiska beatet, den monotona upprepningen av en simpel gimme more-fras, stönande och ett väsande It's Britney, bitch slår alla de andra.
35. Silent shout - The Knife
En av de bästa svenska låtar som har gjorts. Helt enkelt.
36. Gårdakvarnar och skit - Håkan Hellström
Jag skiter i om den handlar om kärleken till ett fotbollslag eller om hela svenska folket allsångsannekterat på låten. För mig är det stora ord om kärlek, om att hitta den där människan som håller ut och står ut med en. Om att tillslut möta någon som ens trasighet accepteras tillsammans med. Att i kärleken vara just den småfula, halvpatetiska människa man egentligen är, att aldrig ha känt sig normal utom i just den kärleken. Större än så kan inte kärlek vara.
37. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn
Mitt bland alla beats och statementtexter kommer Eldkvarn med sin hopplöst gubbiga rock och sjunger om att vilja fly från kärleken, åter möta sin hemstad och havet. Omodernt, sunkigt och alldeles fantastiskt bra.
38. With every heartbeat - Kleerup ft Robyn
När man vet att det är över. Hur mycket man än älskar, hur mycket man än vill att det ska fungera. När man lämnar den där kärleken, i vetskap om att den människan alltid kommer att finnas med en. I varenda jävla hjärtslag kommer man undra om man gjorde rätt den gången då man gick. Så ont gör det. Så bra lät det.
39. Mykonos - Fleet Foxes
Den där Fleet Foxes-hypen, så länge jag försökte värja mig. Sedan gav jag upp och kapitulerade till ljudet av bland annat Mykonos. Hur kunde jag göra annat?
40. Buildings and mountains - The Republic Tigers
Den sommaren var jag så kär och jag längtade så mycket. Jag gick Röda Sten-promenaden och i hörlurarna ständigt Buildings and mountains, om alla hinder mellan oss. När hösten kom och det tog slut var det den här låten som mötte mina öron i mp3-spelaren, när jag såg mot hans ryggtavla på väg bort. You've been good to me, have I been good to you?
41. If I can't - 50 Cent
Du vet hur det funkar, fifty. Varje gång man vill ge upp, varje gång man tänker att nu lägger jag ner det här skrivandet, opinionsbildandet, romanarbetet eller politiska arbetet det är då man kaxigt säger till sig själv "If I can't do it, homie, it can't be done".
42. Phantom Limb - The Shins
En hel vår lyssnade jag bara på The Shins. Jag tror att det var tack vare dem som jag började uppskatta popmusik igen.
43. Halo - Beyoncé
Så stor är kärleken ibland, i en taxi genom ett nattligt Göteborg. Med nya vänner, utsmetad läppstift runt munnen och fnissig yra i hela skallen. Så lätt rasar ens försvar ibland, inför rätt människor. Plötsligt är man bara hopplöst deras, omöjliga att stänga ute.
44. Testify - Common
Commons Be är en av nollnoll-talets bästa skivor och det här är ett av de allra bästa spåren. Innan Common gick bort sig i halvtråkiga försök att göra snuskig rap, efter han lämnat sin tyngsta ryggsäck bakom sig. Vad bra han var då.
45. Turn the page - The Streets
Redan i inledningslåten, redan i introt fattade man. The Streets skulle rita om ens musikaliska karta, helt vända blad.
46. Samma nätter väntar alla - Markus Krunegård
Det kanske kommer en dag då jag kan höra låten live utan att börja gråta. Det kanske kommer en dag då den här låten kommer att sluta göra så förbannat ont. Men fortfarande är den en av de mest raka och smärtsamma beskrivningar av saknad och längtan efter det som var, det som man fuckade upp, det som man innerst inne vet gått förlorat för alltid.
47. Say it right - Nelly Furtado
"Du måste lyssna på Loose", sa en kompis. Jag fnös och minns tidigare kommersiella etnopoputsvävningar som knappast lämnade något bestående minne. Sedan gav jag Furtado en chans och mötte en alldeles strålande skiva. Den här Timbalandproduktionen är ett av de bästa exemplen från Loose.
48. Two words - Kanye West ft Mos Def
Jag är svag för körer och stråkar i hiphop, okej. Jag är svag för tidiga Kanye West. Jag är svag för Mos Def. Trots allt annat Kanye gjort är det fortfarande den här låten som jag framhåller som den starkaste. Fiolerna i slutet, jag säger bara my god - fiolerna i slutet.
49. This mess we're in - PJ Harvey ft Thom Yorke
PJ Harveys starka röst mot Thom Yorkes mumlande. På olika platser, med samma längtan. Samma hopplöshet. Den här röran. Vi kommer inte ur den. En viskande försoning och avsked till varandra.
50. Bucky done gun - M.I.A.
Quiet down, I need to make a sound. Så slog sig M.I.A. in i musikvärlden och gjorde något helt nytt och bestående.
Alla låtar är utan inbördes rangordning och jag blandar skivspår med hits hejvilt.
1. Heart of the city (Ain't no love) - Jay-Z
Jag var nittonårig indiepopare och nyförälskad i en hiphopkille. Han gav mig ett blandband med sina hiphopfavoriter. När kassettbandet nådde Heart of the city (Ain't no love) var jag tvungen att sätta mig ner. Samplingen, introt, hans rap. Allt bara drabbade mig. Jag spolade tillbaka och lyssnade om. Om och om igen. Sju år senare är det här fortfarande låten jag kan rappa utantill och den låt inom hiphopgenren som jag lyssnat mest på. Den håller fortfarande.
2. La cienega just smiled - Ryan Adams
En vän till mig satt en gång på en efterfest och beskrev den här låten som att höra änglar gråta. Det ligger ganska nära sanningen. Det är fyllesentimentalitet, tårar och en bitterljuv känsla. Neither of you really help me to sleep anymore, konstaterar Ryan Adams och nickar med mig i sömnlösa tårar.
3. Soul meets body - Death cab for cutie
Motivering finns här
4. Mina hundar - Fattaru
Indiepopare som sagt. Men mitt i allt slog Fattaru ner. Med en takt, ett flow, som inte liknade något annat som jag lyssnat på. Debuten Fatta eld blev sönderspelad när den släpptes. Fortfarande en av de bästa svenska hiphopskivor som har gjorts.
5. Klåparen - Kent
Om Hagnesta Hill var skivan som landade mitt i tonårsångest, uppbrott och frustration så var Du & jag döden skivan som beskrev den blasérade vuxna människan och dess spöken. Hur vår självbild alltid jagar oss likväl. I Klåparen möter vi den vuxna, framgångsrika som har förändrat hela sig och blivit den där svanen. Som minns sin tonårstid av ensamhet och utanförskap, för att slutligen inse att den där misslyckade tonåringens vrål fortfarande ekar inuti. En av mitt nollnolltals viktigaste texter.
6. What goes around/ Comes around - Justin Timberlake
En av decenniets vassaste låtar skapades av en ung, svensk låtskrivare som blev lurad på props och pengar. I Timbalands och Timberlakes händer blev det en fantastisk uppgörelse med personen som dumpade dig och nu vill ha dig tillbaka. När Timberlake spelade i Scandinavium 2007 grät jag under hela låten.
7. 9 Crimes - Damien Rice
När låtar skrivs om otrohet är det oftast den bedragna som får komma till tals. I Damien Rices ohyggligt starka duett 9 Crimes är det istället den otrogna som beskriver tvekandet, längtan efter någon annan, brottet och viljan till försoning. Resultatet blir en låt smärtsammare än alla bedragen-låtar tillsammans.
8. Trick me - Kelis
Låtar som regerar både hjärta, skalle och dansröv är sällsynta. Kelis lyckas pricka in alla tre. Till asshakin'-komp förklarar hon att this is it och konstaterar cyniskt att frihet för dig har bara handlat om vem som landat på din kuk.
9. So sick - Ne-Yo
Gudarna ska veta att jag har försökt uppskatta r'n'b. Det har bara fungerat i ett fåtal fall och nästan aldrig i balladform. Så smetigt, så ointressant. Sedan kom Ne-Yo och fick mig att i smyg spela So sick och skämmas över mig själv. Jag har slutat skämmas nu. Det här är en av de viktigaste låtarna under mitt 00-tal.
10. Skinny love - Bon Iver
De enklaste låtarna är ibland de som fastnar längst hos en. Skinny love har aldrig släppt taget om mig.
11. D.A.N.C.E. - Justice
Det var maj i Paris och på varje klubb, på varje köpcenter spelade de den konstiga elektrolåten med barnröster. Någon månad senare fanns det inte en klubb i Göteborg som inte spelade den heller. Men för mig är den alltid majnätter i Paris.
12. Suck my dick - Lil' Kim
Snuskiga, underbara Lil' Kim. Krasst konstaterar hon att om jag var en snubbe skulle jag säga åt dig att suga min kuk och sätter fingret på vilka begränsningar det innebär att vara dirty och kaxig som kvinna. Värdelös i Spotify, på grund av alla cencurerade ord.
13. Time to pretend - MGTM
Now let's have som fun. Så enkelt är det faktiskt ibland.
14. Oh Timbaland - Timbaland
Det finns näst intill oändliga mängder hiphoplåtar som samplat Nina Simone. Fler kommer att dyka upp den här listan. Men ingen gjorde det under 00-talet som Timbaland. På en, i övrigt rätt medioker, Shock Values inledde han med ett pianoinledning och ett beat som knockade allt annat.
15. Take me out - Franz Ferdinand
Ett måste på alla våra fest under det tidiga tiotalet och obligatorisk på varje indiedansgolv med självaktning.
16. Afrodisiac - Brandy
Åh, Brandy. När blir du lika stor som Beyoncé? Man hör ju att du har all potential, inte minst under tidigt 2000-tal.
17. Shoreline - Broder Daniel
Det sista riktigt starka bidraget från Broder Daniel. Men så starkt det var.
18. It takes a fool to remain sane - The Ark
Hade någon frågat mig när låten kom om jag tyckte att den var bra, då hade jag blånekat. I min värld av ickekommersiell indiepop blev The Ark snabbt en paria i sammanhangen. Några som försökte claima underdogism och lånade från våra glamrockshjältar, men samtidigt blev hyperkommersiella väldigt snabbt. Det tog många efterfester och allsång innan jag erkände låtens storhet. Underdogism for the masses!
19. He wasn't man enough - Toni Braxton
Tack Toni för att du räddat mig i mina tårfyllda, hatiska revanchlägen då snubben gått vidare med någon annan. Han var helt enkelt inte bra nog. Baby, det vet du.
20. My lover will go - Ane Brun
Ane Brun tog gitarren och kom in i en snubbdominerad värld av gitarrer, bitterhet och sorgsna hjärtan. Hon gjorde det galant. Med en sjömansliknande melodi och en flaska rödvin gjorde hon stor musik av allmängiltiga känslor.
21. Jesus etc. - Wilco
Pop och Jesus hör ihop. Det visade Wilco om inte annat.
22. I thought you were my boyfriend - Magnetic Fields
Stephon Merrits djupa röst tillsammans med ett Magnetic Fields-distinkt komp och en enkel text om att bli lämnad. Så bra det blev.
23. Fake empire - The National
Hela The Nationals Boxer är en skiva inte gjord av denna världen. Fake empire är bara ett av bevisen på att det här var en av 00-talets absolut bästa skivor.
24. Hips don't lie - Shakira ft Wyclef Jean
Våren 2006 fylldes min jazzdanssal av svängande höfter och skakande bröst. Allt var Shakiras fel. För detta är jag henne evigt tacksam.
25. La realite - Amadou & Mariam
Mitt i den västerländska popen dök plötsligt två blinda maleser upp och blev producerade av Manu Chao. Det var inget världsmusikprojekt eller musikmöte. Det var bara en så överdjävligt bra låt att vi tappade all etnocentrism för en stund.
26. Honey, honey - Feist
Feist var en av nollnolltalets viktigaste, kvinnliga sångröster. Honey, honey är ett lysande exempel på den sortens avskalade dramatik som hon gett mitt musilyssnande de senaste åren.
27. Hate it or love it - The Game ft 50 Cent
Vi stod i vårt gemensamma kök, jag och min dåvarande pojkvän. Han skruvade upp. "Den här låten handlar om dig", sa han. Jag förstod ingenting, för allt jag hörde var en jävligt bra låt. "The underdog's on top", sa han, "det är du och det kommer att bli du". Det blev det.
28. It pays to belong - The Embassy
Åh, de där onsdagarna på Uppåt Framåt med gratis inträde, där hipsterkidsen trängdes i baren. Alla Svanen-nätter, förfester och Röda Sten-kvällar. Åh, alla gånger man vinglade genom Vasastan på väg någonstans, varsomhelst. Och överallt, Embassy, alltid Embassy och alltid blev man lika glad.
29 1 Thing - Amerie
Trummor, blås och en Amerie som sjunger så att man undrar när hon någonsin hinner andras genom låten. En av nollnolltalets absolut bästa hitlåtar.
30. Get by - Talib Kweli
Consciousrap möter Nina Simone möter körer och resultatet blir den där låten som du spelar en måndagmorgon för att ta dig ur sängen.
31. Soldier - Destinys Child ft T.I. & Lil' Wayne
En vän till mig sa att Destinys Child kommer bli vår tids Supremes när vi tittar tillbaka. Beyoncé vår tids Diana Ross. Det blir tydligt när jag sammanställer den här listan. Jag vill peta in Destinyslåtar och Beyoncé-hits mest överallt. Men den av alla Destinys-låtar som vinner överlägset är denna sorgligt bortglömda låt, i slutet av Destinys Child-eran. En överdjävligt snygg hyllning till thugsnubben from the hoods.
32. Such great heights - The Postal Service
I slutet av natten på dansgolvet, när alla börjar bli trötta. Det är då den kommer. Och man dansar, man dansar fast fötterna värker och strupen är torr och i refrängen sjunger man och ser in i varandras ögon och det är just sådana stunder man är helt odödlig från de där höga höjderna av endorfin och adrenalin tillsammans.
33. Black republican - Nas ft Jay-Z
Hiphop is dead och jag hade en episk natt tillsammans på ett nattåg till Östersund julen 2006. Den skivan räddade hela den natten av ett krossat hjärta, sömnlöshet och sorg. Den skivan kom att definiera hela den vintern. Jag glömmer aldrig Stockholms Central i vinternattskrud i samma stund som stråkar möter beat.
34. Gimme more - Britney Spears
Det finns så många Britney-låtar som jag vill ha på den här listan. Men det minimalistiska beatet, den monotona upprepningen av en simpel gimme more-fras, stönande och ett väsande It's Britney, bitch slår alla de andra.
35. Silent shout - The Knife
En av de bästa svenska låtar som har gjorts. Helt enkelt.
36. Gårdakvarnar och skit - Håkan Hellström
Jag skiter i om den handlar om kärleken till ett fotbollslag eller om hela svenska folket allsångsannekterat på låten. För mig är det stora ord om kärlek, om att hitta den där människan som håller ut och står ut med en. Om att tillslut möta någon som ens trasighet accepteras tillsammans med. Att i kärleken vara just den småfula, halvpatetiska människa man egentligen är, att aldrig ha känt sig normal utom i just den kärleken. Större än så kan inte kärlek vara.
37. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn
Mitt bland alla beats och statementtexter kommer Eldkvarn med sin hopplöst gubbiga rock och sjunger om att vilja fly från kärleken, åter möta sin hemstad och havet. Omodernt, sunkigt och alldeles fantastiskt bra.
38. With every heartbeat - Kleerup ft Robyn
När man vet att det är över. Hur mycket man än älskar, hur mycket man än vill att det ska fungera. När man lämnar den där kärleken, i vetskap om att den människan alltid kommer att finnas med en. I varenda jävla hjärtslag kommer man undra om man gjorde rätt den gången då man gick. Så ont gör det. Så bra lät det.
39. Mykonos - Fleet Foxes
Den där Fleet Foxes-hypen, så länge jag försökte värja mig. Sedan gav jag upp och kapitulerade till ljudet av bland annat Mykonos. Hur kunde jag göra annat?
40. Buildings and mountains - The Republic Tigers
Den sommaren var jag så kär och jag längtade så mycket. Jag gick Röda Sten-promenaden och i hörlurarna ständigt Buildings and mountains, om alla hinder mellan oss. När hösten kom och det tog slut var det den här låten som mötte mina öron i mp3-spelaren, när jag såg mot hans ryggtavla på väg bort. You've been good to me, have I been good to you?
41. If I can't - 50 Cent
Du vet hur det funkar, fifty. Varje gång man vill ge upp, varje gång man tänker att nu lägger jag ner det här skrivandet, opinionsbildandet, romanarbetet eller politiska arbetet det är då man kaxigt säger till sig själv "If I can't do it, homie, it can't be done".
42. Phantom Limb - The Shins
En hel vår lyssnade jag bara på The Shins. Jag tror att det var tack vare dem som jag började uppskatta popmusik igen.
43. Halo - Beyoncé
Så stor är kärleken ibland, i en taxi genom ett nattligt Göteborg. Med nya vänner, utsmetad läppstift runt munnen och fnissig yra i hela skallen. Så lätt rasar ens försvar ibland, inför rätt människor. Plötsligt är man bara hopplöst deras, omöjliga att stänga ute.
44. Testify - Common
Commons Be är en av nollnoll-talets bästa skivor och det här är ett av de allra bästa spåren. Innan Common gick bort sig i halvtråkiga försök att göra snuskig rap, efter han lämnat sin tyngsta ryggsäck bakom sig. Vad bra han var då.
45. Turn the page - The Streets
Redan i inledningslåten, redan i introt fattade man. The Streets skulle rita om ens musikaliska karta, helt vända blad.
46. Samma nätter väntar alla - Markus Krunegård
Det kanske kommer en dag då jag kan höra låten live utan att börja gråta. Det kanske kommer en dag då den här låten kommer att sluta göra så förbannat ont. Men fortfarande är den en av de mest raka och smärtsamma beskrivningar av saknad och längtan efter det som var, det som man fuckade upp, det som man innerst inne vet gått förlorat för alltid.
47. Say it right - Nelly Furtado
"Du måste lyssna på Loose", sa en kompis. Jag fnös och minns tidigare kommersiella etnopoputsvävningar som knappast lämnade något bestående minne. Sedan gav jag Furtado en chans och mötte en alldeles strålande skiva. Den här Timbalandproduktionen är ett av de bästa exemplen från Loose.
48. Two words - Kanye West ft Mos Def
Jag är svag för körer och stråkar i hiphop, okej. Jag är svag för tidiga Kanye West. Jag är svag för Mos Def. Trots allt annat Kanye gjort är det fortfarande den här låten som jag framhåller som den starkaste. Fiolerna i slutet, jag säger bara my god - fiolerna i slutet.
49. This mess we're in - PJ Harvey ft Thom Yorke
PJ Harveys starka röst mot Thom Yorkes mumlande. På olika platser, med samma längtan. Samma hopplöshet. Den här röran. Vi kommer inte ur den. En viskande försoning och avsked till varandra.
50. Bucky done gun - M.I.A.
Quiet down, I need to make a sound. Så slog sig M.I.A. in i musikvärlden och gjorde något helt nytt och bestående.
Första julen utan dig
Barndomen var för mig varken genuint olycklig eller särskilt lycklig. Den var mest ointressant. Jag minns barndomen och de tidiga tonåren mest som en frustrerande, och ofta plågsam, väntan på att få bli vuxen. Jag kände mig väldigt ofta fångad mellan barndomskollektivismens lekar, som jag oftast fann ointressanta, och vuxenvärldens auktoritet.
När de andra barnen lekte på släkt- och vuxenkalas brukade jag sitta med vid vuxenbordet. Sa ingenting, delvis för att jag var paniskt blyg men också för att jag visste att jag inte passade in. Det räckte med att få sitta och lyssna på de vuxna samtalen i timmar. Ibland nickade jag lite så att de skulle veta att jag följde med i samtalen.
Lika delvis självvalt som jag ställde mig utanför stojiga barnlekar och grundskoleintriger, lika mycket var vuxenvärlden mer en framtidsdröm och en nutida auktoritet än en värld jag hade tillgång till. Den bestod oftast, förutom under de fester då mina föräldrar var glada och upprymda, av förmaningar och tvång.
Min ensamhet under barndomen var ibland självvald, ibland inte. Men jag minns aldrig ensamheten som plågsam. Det som plågade mig var just att befinna mig mellan två lägen. Att vara ganska oförmögen att vara barn, såsom barn skulle vara med all stojighet, lekar, bråk och skrik. Att också ännu inte ha nått den där vuxenvärlden, där jag drömde om att gå runt och vara viktig med block i famnen, skriva viktiga saker på papper, prata så att folk lyssnade och ha många vänner att föra intressanta diskussioner med.
Men mitt emellan barnkollektivismen och vuxenvärldens myndiga röst fanns min morfar.
Han var min bästa vän, på så vis att han var min länk mellan barn och vuxen. Precis som jag svävade han i något slags ingenmansland. Han var vuxen, men för gammal för att riktigt hänga med i de vuxnas samtal. Han var vuxen, men ville ändå leka. Han var vuxen, men var den enda vuxna i min värld som aldrig ställde krav, bestämde över mig eller tvingade mig att göra någonting. Han var aldrig auktoritär och talade aldrig till mig som ett barn. Min och morfars värld var en värld där vi var jämlikar. Där jag varken var ointresserad eller utstött ur stojig lek eller tillsagd att gå och leka med någon eller äta en portion till. Vi möttes med samma språk, på samma villkor.
Jag och morfar pratade mycket om livet. Om min framtid som författare. Ibland skulle jag även bli hårfrisörska, popstjärna, kock eller dansare. Det berodde lite på vad jag sysslade med för tillfället, för vad det än var skulle jag bli bäst på det. Men mest läste vi kvällstidningar och pratade om omvärlden med varandra. Popstjärnor, filmer, nya reapriser och rabatter. Vi klippte ut rabattkuponger och gick hand i hand till Konsum där vi köpte dagens rabatterade varor. Allrahelst om det var något sött. Jag och morfar delade även samma förkärlek för sötsaker.
Vi såg MTV, allrahelst The Grind, och planerade när jag skulle vara med och dansa i TV-showen. Vi såg Beverly Hills 90210 och diskuterade om hur det skulle bli när jag gick på college.
När jag förälskade mig i Peter Jöback som tioåring var det morfar som samlade alla urklipp på honom till mig, när alla andra skrattade eller skakade på huvudet och kallade det idolkärlek som skulle gå över med tiden. När jag började intressera mig för pop och spelade sönder Oasis (What’s the story? Morning Glory) var det morfar som köpte musiktidningar och rapporterade om deras senaste video på MTV.
Det var genom morfar som jag tilläts vara popkulturnörd medan de andra fortfarande lekte. För honom fick jag läsa upp lågstadiedikter och skriva minst tjugo romaninledningar på hans gamla skrivmaskin. Det var honom som jag såg på nyheterna och funderade över världens tillstånd med.
När jag blev tonåring och morfar slutade vara min bästa vän, utan bara en väldigt viktig människa i mitt liv, var han fortfarande den som aldrig dömde. Mina hysteriskt fula manchesterbyxor med oranga flames på kallade han moderna. Ringen i näsan var häftig och all svart kajal och stjärnor under ögonen var fint på mig. Att åka till Hultsfred var bara roligt och att jag gillade tjejer också var väl inte så mycket att bråka om, så länge jag mådde bra.
När jag förstamajtalade stapplade sig mormor och morfar dit för att lyssna. Morfar klippte ut alla artiklar ur lokaltidningen som jag skrev för, samlade alla i en låda. Tog fram dem varje gång jag hälsade på och ville diskutera dem.
I februari gick morfar bort. Efter den stora sorgen under begravningen dyker han upp ibland i minnet. Särskilt strax innan sömnen, när allting blir skörare inuti. Då saknar jag hans trygghet och stöd.
Den här julen blir den första utan morfar. Jag vet hur han hade väntat på mig om han levde. Precis hur han hade berömt min frisyr, som han alltid gjorde, oavsett hur den såg ut. ”Det är fint när du har luggen sådär”, hade han sagt och pekat på min snedlugg som han alltid gjort de senaste åren. Sedan hade han tagit fram Expressen och Aftonbladet samt alla andra tidningar han kommit åt som jag har skrivit åt senaste året. Våra älskade, gemensamma kvällstidningar som jag nu själv skriver i med jämna mellanrum. ”Tänk att du skrivit allt det här”, hade han sagt.
Ja, tänk.
Men morfar får vila i frid nu. Saknaden efter honom bär jag med mig, men ännu mer; hans stolthet över mig är också min nu.
19 december 2009
Inför ett nytt decennium
Två händelser som inträffade i början av det här decenniet kom sedan att prägla både de följande tio åren i världen och för mig.
Jag åkte till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet. Jag kände kraften och styrkan när tusentals människor samlas och demonstrerar för gemensamma saker, men också våldets efterverkningar när polisen sköt och stängde inne människor. Jag såg efterspelet, hur alla vi som var där såg med bestörtning på hur polisen tilldelades rosor för sitt arbete. Men också de inre vänsterstridigheterna, hur många av de Ung Vänster-medlemmar som jag åkte med skyllde allt på ”de jävla anarkisterna”.
Jag satt i vår Ung Vänster-lokal den dagen då flygplanen träffade World Trade Center. Såg med bestörtning och fick kväljningar av sorg när människor hoppade ur byggnaderna. Flera av dem jag satt med skrattade och sa att hämnden äntligen hade nått USA. Där och då bestämde jag mig för att lämna Ung Vänster.
Inledningen på året var också då som jag och min flickvän flyttade ihop och jag kom ut inför en hel småstad. Min sexuella läggning politiserades, oavsett om jag ville eller inte, och jag fann mig själv mittemellan ett binärt system av hetero/homo där jag inte kände mig hemma någonstans.
De händelserna kom att bli helt grundläggande för mitt vidare engagemang. Jag tänker på den förvirring som jag verkar ha skapat hos somliga när jag ena dagen använder könsmakts-retorik i sjukskrivningsfrågan, för att i nästa kritisera Feministiskt Initiativs kampanj. Förvisso är inte Pelle Billing en man vars kritik jag brukar lägga vidare stor vikt vid, men det finns en öm tå där. Min ständiga relativism, min oförmåga att följa en politisk linje eller värdegrund till punkt och pricka och att ständigt befinna mig mellan olika system.
Det finns många frågor som jag har en stark åsikt i. Men det finns ingen möjlighet att paketera dem och endast i en del fall ideologisera dem. Jag väljer olika sidor utifrån kontext och situation. Jag värjer mig mot ”sanningar” och subjektiviserar alla frågor. Kanske har jag helt enkelt införlivat postmodernismen i mig själv, till den grad att jag blivit lika svårtolkad och ängslig som en genusvetenskaplig uppsats ofta är. Jag har åsikter om allt, men håller sällan med någon, men håller med olika läger varje gång.
I mina goda stunder ser jag min öppenhet, min starka subjektiva åsikt och mitt sätt att aldrig välja en linje att följa, som en stor tillgång både som människa, skribent och debattör. I mina sämre stunder ser jag det snarare som ett tecken på min ängslighet och rädsla för att inte bli omtyckt av alla. (Vilket jag ju i så fall hanterar relativt kontraproduktivt, jiddrar man med alla blir man inte omtyckt av alla).
De här tre händelserna präglade mig mycket eftersom de tydliggjorde en samhällelig och omgivande önskan om att välja sida. Demonstranter mot polis, ”vanligt folk” och etablissemang. Terrorist eller anti-terrorist, antingen med USA eller mot dem. Flata eller hetero. De präglade mig för att jag i alla tre fallen misslyckades med att tydliggöra vilken sida jag tänkte stå på. De två förstnämnda präglade också samhället för att det blev tydligt att det fanns två sidor; rätt eller fel.
Det här decenniet har präglats av bland annat terroristkrig, islamofobi, lågkonjunktur, klimatdebatt, ekonomisk kris och en allt starkare växande konservativ höger, såväl som en högerextremism och främlingsfientlighet. Den positivistiska synen på samhällets framgångssaga och det moderna samhällets suveränitet har fått sig en törn, samtidigt som man försvarat de värden som man anser är kopplade till det luddiga begreppet ”det moderna samhället” allt starkare. Trots att vi både fått se kapitalismens bräcklighet när den är som svagast och de konsekvenser som det moderna samhället har fått för vårt klimat, anses fortfarande en rad förutsättningar vara grundläggande för vårt liv. Den tolerans som vi anser prägla den västerländska värdegrunden har gjort att vi har kunnat utdöma muslimer som eventuella terrorister eller mer odefinierade hot mot vårt fria samhälle. I det moderna samhällets liberala värdegrund ligger numera en värdegrundsklausul som möjliggör förbud av bland annat burkhor och minareter, om det på något sätt anses hotfullt mot vårt fria samhälle med värderingar om jämlikhet.
Samtidigt stänger sig alltmer det moderna samhället i ett lika luddigt vi. Gränser stängs, asyllagar skärps och flyktingar nekas grundläggande mänskliga rättigheter som sjukvård.
Å andra sidan tydliggör klimatkrisen just vad gränsdragningar mellan det ”moderna, västerländska samhället” och U-länderna får för konsekvenser. Ett havererat klimatmöte påvisar just de svårigheter som existerar med global rättvisa, där vi&dom lever i ett starkt postkolonialt perspektiv utan att mötas.
Det jag slutligen lärde mig av det här decenniet är att det är fullt möjligt att engagera sig och ta ställning utan att falla för enkla binära system eller dikotomiska uppställningar av vi&dom-karaktär. I en orolig värld är det inte tydlighet som vi behöver. Snarare behövs relativismen mer än någonsin. Den komplexitet, som många av de problem som visat sig under de senaste tio åren rymmer, kan aldrig fångas i ett enda politiskt system eller en ideologi. En ökad globalisering och globala problem gör inte att världen kommer närmare och blir förenklad. Tvärtom blir problem alltmer fragmenterade och makthierarkierna blir fler och mer mångfacetterade. Det krävs mer för att förstå dem och arbeta med dem än en enkel tolkning där grupper ställs mot varandra.
Relativism innebär på inget sätt en mjukliberal konsensushållning. Det sista jag vill ha av det nya decenniet är ännu mer tro på att konsensus kan lösa någonting. Det enda positiva med Köpenhamnsmötet var att många av de motsättningar och ojämlika maktförhållanden som existerar blottlades. Istället för tomma konsensusdokument stod det klart att det finns konflikter. Konsensus är lika tomt som att hänvisa till ”det moderna samhället” eller ”sunt förnuft”. Det finns inget allomvetande sunt förnuft, lika lite som maktlösa förhållanden eller rationella beslut. Om vi lärt oss någonting av det första decenniet så är det förhoppningsvis att inte falla för enkel propaganda eller låta etablissemangskonsensus styra.
I sådana här tider är det så lätt att falla för all retorik om att låta gamla värden, traditioner och trygghet styra. Jag hoppas innerligt att vi inte inleder ett nytt decennium så. Att vi istället förmår att se världen med öppnare ögon och en nyfikenhet och öppenhet, snarare än dogmatisk och enkla svar.
Vad jag lärde mig av de här åren är att tolkningar bortom höger/vänsterskalan och andra binära system, ofta är en tillgång. Att det viktigaste trots allt är att ta ställning. Om det är någonting som kommer att bli avgörande under det kommande decenniet så är det att ta ställning. Mer aktivism, mer gräsrotsrörelse. I de frågor som engagerar. Släpp inte ifrån dig ditt individuella ansvar och intresse till retoriker, politiker och marknad. Gå med öppna ögon in i ett nytt decennium istället. Man behöver inte ha svaren på alla frågor, det räcker väldigt långt med att faktiskt våga ställa frågorna.
Jag åkte till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet. Jag kände kraften och styrkan när tusentals människor samlas och demonstrerar för gemensamma saker, men också våldets efterverkningar när polisen sköt och stängde inne människor. Jag såg efterspelet, hur alla vi som var där såg med bestörtning på hur polisen tilldelades rosor för sitt arbete. Men också de inre vänsterstridigheterna, hur många av de Ung Vänster-medlemmar som jag åkte med skyllde allt på ”de jävla anarkisterna”.
Jag satt i vår Ung Vänster-lokal den dagen då flygplanen träffade World Trade Center. Såg med bestörtning och fick kväljningar av sorg när människor hoppade ur byggnaderna. Flera av dem jag satt med skrattade och sa att hämnden äntligen hade nått USA. Där och då bestämde jag mig för att lämna Ung Vänster.
Inledningen på året var också då som jag och min flickvän flyttade ihop och jag kom ut inför en hel småstad. Min sexuella läggning politiserades, oavsett om jag ville eller inte, och jag fann mig själv mittemellan ett binärt system av hetero/homo där jag inte kände mig hemma någonstans.
De händelserna kom att bli helt grundläggande för mitt vidare engagemang. Jag tänker på den förvirring som jag verkar ha skapat hos somliga när jag ena dagen använder könsmakts-retorik i sjukskrivningsfrågan, för att i nästa kritisera Feministiskt Initiativs kampanj. Förvisso är inte Pelle Billing en man vars kritik jag brukar lägga vidare stor vikt vid, men det finns en öm tå där. Min ständiga relativism, min oförmåga att följa en politisk linje eller värdegrund till punkt och pricka och att ständigt befinna mig mellan olika system.
Det finns många frågor som jag har en stark åsikt i. Men det finns ingen möjlighet att paketera dem och endast i en del fall ideologisera dem. Jag väljer olika sidor utifrån kontext och situation. Jag värjer mig mot ”sanningar” och subjektiviserar alla frågor. Kanske har jag helt enkelt införlivat postmodernismen i mig själv, till den grad att jag blivit lika svårtolkad och ängslig som en genusvetenskaplig uppsats ofta är. Jag har åsikter om allt, men håller sällan med någon, men håller med olika läger varje gång.
I mina goda stunder ser jag min öppenhet, min starka subjektiva åsikt och mitt sätt att aldrig välja en linje att följa, som en stor tillgång både som människa, skribent och debattör. I mina sämre stunder ser jag det snarare som ett tecken på min ängslighet och rädsla för att inte bli omtyckt av alla. (Vilket jag ju i så fall hanterar relativt kontraproduktivt, jiddrar man med alla blir man inte omtyckt av alla).
De här tre händelserna präglade mig mycket eftersom de tydliggjorde en samhällelig och omgivande önskan om att välja sida. Demonstranter mot polis, ”vanligt folk” och etablissemang. Terrorist eller anti-terrorist, antingen med USA eller mot dem. Flata eller hetero. De präglade mig för att jag i alla tre fallen misslyckades med att tydliggöra vilken sida jag tänkte stå på. De två förstnämnda präglade också samhället för att det blev tydligt att det fanns två sidor; rätt eller fel.
Det här decenniet har präglats av bland annat terroristkrig, islamofobi, lågkonjunktur, klimatdebatt, ekonomisk kris och en allt starkare växande konservativ höger, såväl som en högerextremism och främlingsfientlighet. Den positivistiska synen på samhällets framgångssaga och det moderna samhällets suveränitet har fått sig en törn, samtidigt som man försvarat de värden som man anser är kopplade till det luddiga begreppet ”det moderna samhället” allt starkare. Trots att vi både fått se kapitalismens bräcklighet när den är som svagast och de konsekvenser som det moderna samhället har fått för vårt klimat, anses fortfarande en rad förutsättningar vara grundläggande för vårt liv. Den tolerans som vi anser prägla den västerländska värdegrunden har gjort att vi har kunnat utdöma muslimer som eventuella terrorister eller mer odefinierade hot mot vårt fria samhälle. I det moderna samhällets liberala värdegrund ligger numera en värdegrundsklausul som möjliggör förbud av bland annat burkhor och minareter, om det på något sätt anses hotfullt mot vårt fria samhälle med värderingar om jämlikhet.
Samtidigt stänger sig alltmer det moderna samhället i ett lika luddigt vi. Gränser stängs, asyllagar skärps och flyktingar nekas grundläggande mänskliga rättigheter som sjukvård.
Å andra sidan tydliggör klimatkrisen just vad gränsdragningar mellan det ”moderna, västerländska samhället” och U-länderna får för konsekvenser. Ett havererat klimatmöte påvisar just de svårigheter som existerar med global rättvisa, där vi&dom lever i ett starkt postkolonialt perspektiv utan att mötas.
Det jag slutligen lärde mig av det här decenniet är att det är fullt möjligt att engagera sig och ta ställning utan att falla för enkla binära system eller dikotomiska uppställningar av vi&dom-karaktär. I en orolig värld är det inte tydlighet som vi behöver. Snarare behövs relativismen mer än någonsin. Den komplexitet, som många av de problem som visat sig under de senaste tio åren rymmer, kan aldrig fångas i ett enda politiskt system eller en ideologi. En ökad globalisering och globala problem gör inte att världen kommer närmare och blir förenklad. Tvärtom blir problem alltmer fragmenterade och makthierarkierna blir fler och mer mångfacetterade. Det krävs mer för att förstå dem och arbeta med dem än en enkel tolkning där grupper ställs mot varandra.
Relativism innebär på inget sätt en mjukliberal konsensushållning. Det sista jag vill ha av det nya decenniet är ännu mer tro på att konsensus kan lösa någonting. Det enda positiva med Köpenhamnsmötet var att många av de motsättningar och ojämlika maktförhållanden som existerar blottlades. Istället för tomma konsensusdokument stod det klart att det finns konflikter. Konsensus är lika tomt som att hänvisa till ”det moderna samhället” eller ”sunt förnuft”. Det finns inget allomvetande sunt förnuft, lika lite som maktlösa förhållanden eller rationella beslut. Om vi lärt oss någonting av det första decenniet så är det förhoppningsvis att inte falla för enkel propaganda eller låta etablissemangskonsensus styra.
I sådana här tider är det så lätt att falla för all retorik om att låta gamla värden, traditioner och trygghet styra. Jag hoppas innerligt att vi inte inleder ett nytt decennium så. Att vi istället förmår att se världen med öppnare ögon och en nyfikenhet och öppenhet, snarare än dogmatisk och enkla svar.
Vad jag lärde mig av de här åren är att tolkningar bortom höger/vänsterskalan och andra binära system, ofta är en tillgång. Att det viktigaste trots allt är att ta ställning. Om det är någonting som kommer att bli avgörande under det kommande decenniet så är det att ta ställning. Mer aktivism, mer gräsrotsrörelse. I de frågor som engagerar. Släpp inte ifrån dig ditt individuella ansvar och intresse till retoriker, politiker och marknad. Gå med öppna ögon in i ett nytt decennium istället. Man behöver inte ha svaren på alla frågor, det räcker väldigt långt med att faktiskt våga ställa frågorna.
18 december 2009
Skilda åsikter är ett tecken på att vi kommit någonstans
Eftersom jag känner mig alldeles för nedbruten av rapporteringar från Köpenhamn, kring såväl misslyckade försök till avtal som polisbrutalitet, fortsätter jag att jiddra lite till om sexkampanjen istället. Eller rättare sagt: Jag ska svara på den motkritik som kommit upp.
För det första tycker jag att det var roligt att Expressen ringde upp och ville ha en text med feministisk kritik av ett feministiskt projekt. Att inte polarisera i feminister/antifeminister-debatt, utan istället låta det bli en utvecklande feministisk diskussion känns som ett helt rätt steg.
Det märks inte minst på stackars Pelle Billings förvirring. Öh men vänta nu. Här har vi alltså en feminist, som kritiserar ett feministiskt projekt. Alltså, jag fattar inte? Förtrycker hon män eller vad vill hon säga? Inte helt förvånande drar Billing slutsatsen att det här är ett tecken på att feminismen är på väg att implodera. Vi håller ju inte sams! Det allomspännande, konspirerande, mansförtryckande matriarkatet vet inte vad de vill längre!
Tvärtom, kära Pelle. Du har precis blivit varse om nutidens fantastiska komplexitet och diversitet inom feminismen. En helt nödvändig och vital utveckling. Såsom i alla politiska rörelser finns oerhört många ingångar och tolkningar, utifrån samma värdegrund. Som om feminister någonsin har hållit sams. Minns bara sufragettsrörelsens beef med arbetarklasskvinnorna och hur de grupperna aldrig möttes i början av 1900-talet. Det är ju just det som är så utvecklande. Men det är också därför som det är så farligt när en form av ideal eller en tolkning blir den ”rätta” eller den hegemoniska.
Som kloka Anna Svensson har skrivit många gånger, är det befängt att tro att en politisk lösning ska passa alla individer och det gäller inte minst inom feminismen. När jag hörde henne, Susanne Dodillet och Louise Persson tala under bokmässan blev jag så oerhört lycklig. Från där jag var på 90-talet, där det fanns en förhärskande feministisk tolkning och statsfeminism, har det idag vuxit fram en seriös och välgrundad liberal feministisk tolkning. Däremellan hittar vi queers, anarkafeminister, intersektionalitetsdebattörer, ekofeminister och många, många fler.
Diversitet och fragmentering av en så stor rörelse som den feministiska är inte ett tecken på undergång, osämja eller splittring. Det är ett tecken på vitalitet, högt i tak och en enorm spridning. Det är också ett tecken på att idéerna och perspektiven blir fler. Där diskussioner kring olika feministiska tolkningar är en viktig och utvecklande del av det hela.
Jag får kvävningskänslor av samtliga kollektiv där en förhärskande tolkning ska råda och normera. Därför är jag oändligt glad att feminismen blivit allt mer fragmenterad.
Angående den kritik som uppkommit är jag för det första väl medveten om att det finns en humoristisk glimt i ögat i kampanjen och att det är ett slagord. Men jag tycker inte att det omöjliggör en vidare diskussion kring den. Jag är personligen inte vidare förtjust i slagord, just för att de är så icke-komplexa och tunna för det mesta, men jag kan förstå det nödvändiga i dem ibland. Att humor, i synnerhet politisk sådan, inte kan kombineras med en seriös diskussion är ju bara bullshit. Tvärtom är det väl då humorn blir synliggjord ordentligt.
Angående YouTube-videon skrev Birger Östberg på Twitter att det ju fanns gaysex med i den. Gaysex? Menar du brudhångelscenen från Wild Things? Ursäkta Feministiskt Initiativ, men har ni sett den filmen? Den är ju den värsta heteronormsmörja man kan tänka sig!
Veronica Svärd försvarar med att det inte fanns så många bra scener att tillgå kanske. I så fall frågar jag mig varför filmen ens skulle göras.
Någon undrar varför jag fokuserar så mycket på kvinnliga feminister, det finns ju manliga feminister också. Absolut och jag tycker att jag behandlat den delen också i artikeln.
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.
Angående skam och skuld tycker jag absolut inte att den har ett egenvärde. Jag hör inte till dem som tycker att sex, lust och begär inte ska analyseras, att det ska vara en frikopplad sfär från resten av ens analys av samhället och sig själv. Absolut inte, analys är skitviktigt.
Men någonting som både de som menar att privatlivet och ens begär inte ska granskas och de som vill lägga in feministiska ideal och tolkningar i det missar är skillnaden mellan att analysera och att döma.
Självklart ska man förhålla sig kritisk till både samhälle och strukturer och jag tror visst på att personliga ideal eller gemensamma utopier är en bra utgångspunkt för förändring. Men att utifrån det ställa krav på sig själv och andra att leva upp till dessa är en helt annan sak. Skam och skuld ska visas upp ifall man vill förändra dem för sig själv och andra, det håller jag helt med kommenteraren ”Nog med skam!” om.
Men min erfarenhet från många politiska rörelser, till exempel den feministiska (men långt ifrån bara den feministiska) är att inre normer skapar krav på en själv hur man ska vara, vad man får gilla och så vidare. Det är ett gammalt agg jag bär med mig från min radikalfeministiska tid, där jag stångades blodig mot personer som ville förbjuda porr och jag själv skämdes över att jag tittade på porr.
Det känns helt enkelt inte som om den här kampanjen har gjort upp tillräckligt med alla sådana förbud- och normerkonnotationer. Dit vill jag faktiskt aldrig mer igen. Kan vi inte acceptera att alla är mänskliga och att det är just den mänskliga trasigheten, glappet mellan ideal och realitet i oss själva, som är utgångspunkten för en verklig förändring istället för tomma slagord, kommer vi ingenstans.
För mer läsning kring vad jag skrivit om just det här rekommenderar jag till exempel:
Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam
Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen
Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen
För det första tycker jag att det var roligt att Expressen ringde upp och ville ha en text med feministisk kritik av ett feministiskt projekt. Att inte polarisera i feminister/antifeminister-debatt, utan istället låta det bli en utvecklande feministisk diskussion känns som ett helt rätt steg.
Det märks inte minst på stackars Pelle Billings förvirring. Öh men vänta nu. Här har vi alltså en feminist, som kritiserar ett feministiskt projekt. Alltså, jag fattar inte? Förtrycker hon män eller vad vill hon säga? Inte helt förvånande drar Billing slutsatsen att det här är ett tecken på att feminismen är på väg att implodera. Vi håller ju inte sams! Det allomspännande, konspirerande, mansförtryckande matriarkatet vet inte vad de vill längre!
Tvärtom, kära Pelle. Du har precis blivit varse om nutidens fantastiska komplexitet och diversitet inom feminismen. En helt nödvändig och vital utveckling. Såsom i alla politiska rörelser finns oerhört många ingångar och tolkningar, utifrån samma värdegrund. Som om feminister någonsin har hållit sams. Minns bara sufragettsrörelsens beef med arbetarklasskvinnorna och hur de grupperna aldrig möttes i början av 1900-talet. Det är ju just det som är så utvecklande. Men det är också därför som det är så farligt när en form av ideal eller en tolkning blir den ”rätta” eller den hegemoniska.
Som kloka Anna Svensson har skrivit många gånger, är det befängt att tro att en politisk lösning ska passa alla individer och det gäller inte minst inom feminismen. När jag hörde henne, Susanne Dodillet och Louise Persson tala under bokmässan blev jag så oerhört lycklig. Från där jag var på 90-talet, där det fanns en förhärskande feministisk tolkning och statsfeminism, har det idag vuxit fram en seriös och välgrundad liberal feministisk tolkning. Däremellan hittar vi queers, anarkafeminister, intersektionalitetsdebattörer, ekofeminister och många, många fler.
Diversitet och fragmentering av en så stor rörelse som den feministiska är inte ett tecken på undergång, osämja eller splittring. Det är ett tecken på vitalitet, högt i tak och en enorm spridning. Det är också ett tecken på att idéerna och perspektiven blir fler. Där diskussioner kring olika feministiska tolkningar är en viktig och utvecklande del av det hela.
Jag får kvävningskänslor av samtliga kollektiv där en förhärskande tolkning ska råda och normera. Därför är jag oändligt glad att feminismen blivit allt mer fragmenterad.
Angående den kritik som uppkommit är jag för det första väl medveten om att det finns en humoristisk glimt i ögat i kampanjen och att det är ett slagord. Men jag tycker inte att det omöjliggör en vidare diskussion kring den. Jag är personligen inte vidare förtjust i slagord, just för att de är så icke-komplexa och tunna för det mesta, men jag kan förstå det nödvändiga i dem ibland. Att humor, i synnerhet politisk sådan, inte kan kombineras med en seriös diskussion är ju bara bullshit. Tvärtom är det väl då humorn blir synliggjord ordentligt.
Angående YouTube-videon skrev Birger Östberg på Twitter att det ju fanns gaysex med i den. Gaysex? Menar du brudhångelscenen från Wild Things? Ursäkta Feministiskt Initiativ, men har ni sett den filmen? Den är ju den värsta heteronormsmörja man kan tänka sig!
Veronica Svärd försvarar med att det inte fanns så många bra scener att tillgå kanske. I så fall frågar jag mig varför filmen ens skulle göras.
Någon undrar varför jag fokuserar så mycket på kvinnliga feminister, det finns ju manliga feminister också. Absolut och jag tycker att jag behandlat den delen också i artikeln.
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.
Angående skam och skuld tycker jag absolut inte att den har ett egenvärde. Jag hör inte till dem som tycker att sex, lust och begär inte ska analyseras, att det ska vara en frikopplad sfär från resten av ens analys av samhället och sig själv. Absolut inte, analys är skitviktigt.
Men någonting som både de som menar att privatlivet och ens begär inte ska granskas och de som vill lägga in feministiska ideal och tolkningar i det missar är skillnaden mellan att analysera och att döma.
Självklart ska man förhålla sig kritisk till både samhälle och strukturer och jag tror visst på att personliga ideal eller gemensamma utopier är en bra utgångspunkt för förändring. Men att utifrån det ställa krav på sig själv och andra att leva upp till dessa är en helt annan sak. Skam och skuld ska visas upp ifall man vill förändra dem för sig själv och andra, det håller jag helt med kommenteraren ”Nog med skam!” om.
Men min erfarenhet från många politiska rörelser, till exempel den feministiska (men långt ifrån bara den feministiska) är att inre normer skapar krav på en själv hur man ska vara, vad man får gilla och så vidare. Det är ett gammalt agg jag bär med mig från min radikalfeministiska tid, där jag stångades blodig mot personer som ville förbjuda porr och jag själv skämdes över att jag tittade på porr.
Det känns helt enkelt inte som om den här kampanjen har gjort upp tillräckligt med alla sådana förbud- och normerkonnotationer. Dit vill jag faktiskt aldrig mer igen. Kan vi inte acceptera att alla är mänskliga och att det är just den mänskliga trasigheten, glappet mellan ideal och realitet i oss själva, som är utgångspunkten för en verklig förändring istället för tomma slagord, kommer vi ingenstans.
För mer läsning kring vad jag skrivit om just det här rekommenderar jag till exempel:
Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam
Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen
Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen
17 december 2009
Sorglig brist på förståelse
Vad innebär det för en människa att leva med långvarig eller kronisk smärta eller psykiska problem? Jag har en släkting som lider av fibromyalgi, vilket bland annat innebär kronisk värk och trötthet till följd av detta. Jag minns att hon berättade hur hon någon gång pratat med en bekant som precis legat i influensa.
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.
Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.
Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.
När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.
Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.
Krönika publicerad i VK 17/12
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.
Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.
Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.
När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.
Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.
Krönika publicerad i VK 17/12
16 december 2009
This is what democracy looks like - en vittnesberättelse
Jag inledde det här decenniet med att demonstrera i Göteborg under EU-toppmötet. Mitt förtroende för demokratin, och friheten att demonstrera och protestera, fick en mycket allvarlig knäck den junihelgen. Under klimatmötet i Köpenhamn har polisen uppvisat ännu större brutalitet. Vi avslutar decenniet minst lika illa som det inleddes.
Flera av mina vänner var där. Det här är deras vittnesmål, som också lämnats in till den danska organisation som samlar in berättelser om polisbrutalitet och arresteringar under mötet. Hittills har de fått in cirka 600 vittnesmål.
Vi heter Siri Sandin, Anton Törnberg, Viktoria Wiklander och Olof Öhrn och deltog, tillsammans med Siris föräldrar, i den del av demonstrationen som arresterades på Ambarbogade under den stora demonstrationen på lördagen 12/12-09.
Vi deltog som privatpersoner, inte aktiva i någon organisation och gick tillsammans med en stor blandning av människor i alla åldrar, mycket få av dem hade någon maskering.
Plötsligt, och till synes utan anledning, blockerade polisen gatan. Siris föräldrar hade chansen att fly ut ur området tidigt genom att prata med några av polisen. Men nästan alla andra, inklusive oss, fick inte tillåtelse att lämna området och greps därefter utan anledning (de vägrade säga något då vi frågade dem).
Vi vet inte den exakta tidpunkten för gripandet, men det är samtidigt som alla andra, ungefär 14,30 förmodligen. Siri fick sitta på marken i flera timmar och blev så kall att hon inte kunde stå upp. Hon fick så småningom en panikattack och hade turen att kunna åka med en ambulans, andra människor i liknande situationer hade inte samma tur. Folk svimmade, kräktes, låg i sina egna spyor och kissade på sig då de förvägrades gå på toa. En kille låg avsvimmad i en timme innan han fick hjälp. Stämningen var mycket obehaglig och de som ställde sig upp för att de inte klarade av att sitta ner trycktes brutalt ner igen. Viktoria och Olof fick stanna bakbundna på den iskalla trottoaren i mycket obekväma ställningar under mer än 4 timmar och Olof transporterades därefter till häktet (som en av poliserna kallade "Danmarks Guantanamo") där han tvingades sitta i samma outhärdliga ställning i ytterligare flera timmar, fortfarande utan mat, vatten eller tillgång till toalett.
Det gör fruktansvärt ont att sitta framåtböjd, bakbunden i precis samma ställning på iskall mark i så många timmar. Viktoria fick en möjlighet gå på toaletten och fick, efter tiden på trottoaren, sitta i en buss i 2 timmar till, fortfarande i handfängsel. De är sjuka nu (14/12) och Siri har hög feber.
Anton transporterades med buss i ca 1,5-2 timmar. Ingen i bussen fick gå på toaletten och vi fick heller inte tillgång till vatten. Vissa människor kissade på sig och fick panik. De drogs ut ur bussen, varpå flera poliser satt sig på dem med knäna på ryggen och tvingade dem att stanna på marken och skrek på dem. Poliserna vägrade att svara på några frågor eller ens titta på oss, trots att vi upprepade gånger sa till dem att det är olagligt och mot de mänskliga rättigheterna att neka oss de mest grundläggande behov, såsom toalett och vatten. De som var mest högljudda drogs ut ur bussen i ca 5-10 minuter och kom tillbaka med vita ansikten och sa inte ett ord. Känslan var att de ville skrämma oss till tystnad och polisen sade vid flera tillfällen att de "visste att vi var oskyldiga" men detta ändrades under dagen till att de "visste vi alla skyldiga" och att "vi inte var välkomna till Danmark".
Efter att de tog in oss i klimatfängelset i Valby fick vi sitta på golvet, fortfarande bakbundna. De fortsatte att neka oss vatten eller toalett. Anton lyckades få loss händerna och ge några människor vatten innan polisen såg det. Efter ca 1-1,5 timmar hamnade Anton i en liten cell/bur på runt 8-10 m2 med ca 13-14 personer i varje cell. Folk var mycket högljudda och protesterade och för att straffa dem tog polisen bort alla filtar och de få tunna liggunderlag som fanns (2-3 i varje cell) och även bänkarna, så vi fick sitta på cementgolvet.
Efter en stund stormade polisen in i cellen, använde pepparspray och drog våldsamt ut folk och tryckte in oss i olika celler. Vissa människor blev pepparsprayade trots att de inte agerade våldsamt alls och en del människor var tvungna att bära plasthandfängsel under hela tiden i burarna. De använde också hundar för att skrämma oss. En medelålders kvinna attackerades av flera poliser som satt på henne och band henne, av lukten att döma använde de även pepparspray, men det var svårt att se eftersom de blockerade vår insyn.
Vid denna tid fick flesta gå på toaletten, även om vi fick vänta ett bra tag innan de lät oss gå. Anton fick också vatten och en liten smörgås efter ett tag. (Smörgåsen hade dock endast köttpålägg och de som inte kunde/ville äta det fick inget annat). En kille som delade samma cell som Anton nekades även tillgång till hans livsnödvändiga medicin.
Siri släpptes från Valbyfängelset för att få träffa en läkare efter 6 timmar. Hon kördes därefter till sjukhus. Viktoria och Olof släpptes runt 22,00 och 23.00 på grund av bristande utrymme inuti Valbyfängelset. Polisen sa till Olof ungefär en timme innan han släpptes, att han var fri att gå, men de höll ändå kvar honom en timme inne i bussen efteråt.
Vid ungefär 02,25 släppte de Anton, bland de sista. Strax före det släckte de alla lampor och kom mot oss med ficklampor, varför vi trodde att de skulle misshandla oss. Vi vet inte om detta bara var en olyckshändelse.
När vi släpptes, efter exakt 12 timmar i häkte, var vi fortfarande inte fria att gå utan tvingades istället kvar i bussarna i ca 20 minuter innan de släppte av oss. Ingen fick ens stå upp, så vi kan inte påstå att vi kände oss särskilt fria (Därför tycks de ha passerat 12 timmars-gränsen för hur länge de får häkta oskyldiga). Därefter släppte de av oss vid någon station utanför stan och det tog oss ungefär 1,5-2 timmar att komma hem, eftersom det gick mycket få bussar eller tåg och vi inte riktigt visste var vi var.
Flera gånger i häktet bad Anton om att få ringa ett samtal, eftersom han var orolig för Siri, Olof och Viktoria, men polisen vägrade och skrattade bara.
Vi beslutade att åka tillbaka till Sverige tidigt på söndagen, trots att vi planerat att stanna för fler demonstrationer. Polisen hotade oss vid flera tillfällen i häktet och sa att "detta är vad som händer när ni demonstrerar" och att "ni inte är välkomna till Danmark". Det kändes som det inte var värt att stanna, vi var alla rädda och mår dåligt av det som hände.
Vi anser att vi agerade precis som vi tycker att alla bör, dvs att protestera mot klimatförändringar och för ett hållbart samhälle. För detta blev vi tillsammans med nästan 1000 andra oskyldiga straffade, förödmjukade och utsatta för mycket smärtsamma behandlingar som förmodligen enligt internationella bestämmelser skulle klassas som en form av tortyr. Vi förnekades helt grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter, såsom rätten att demonstrera och rätten till yttrandefrihet. Denna typ av behandling upplever vi är ett allvarligt hot mot ett demokratiskt samhälle.
Vänliga hälsningar
Anton Törnberg, Siri Sandin, Viktoria Viklander, Olof Öhrn
Flera av mina vänner var där. Det här är deras vittnesmål, som också lämnats in till den danska organisation som samlar in berättelser om polisbrutalitet och arresteringar under mötet. Hittills har de fått in cirka 600 vittnesmål.
Vi heter Siri Sandin, Anton Törnberg, Viktoria Wiklander och Olof Öhrn och deltog, tillsammans med Siris föräldrar, i den del av demonstrationen som arresterades på Ambarbogade under den stora demonstrationen på lördagen 12/12-09.
Vi deltog som privatpersoner, inte aktiva i någon organisation och gick tillsammans med en stor blandning av människor i alla åldrar, mycket få av dem hade någon maskering.
Plötsligt, och till synes utan anledning, blockerade polisen gatan. Siris föräldrar hade chansen att fly ut ur området tidigt genom att prata med några av polisen. Men nästan alla andra, inklusive oss, fick inte tillåtelse att lämna området och greps därefter utan anledning (de vägrade säga något då vi frågade dem).
Vi vet inte den exakta tidpunkten för gripandet, men det är samtidigt som alla andra, ungefär 14,30 förmodligen. Siri fick sitta på marken i flera timmar och blev så kall att hon inte kunde stå upp. Hon fick så småningom en panikattack och hade turen att kunna åka med en ambulans, andra människor i liknande situationer hade inte samma tur. Folk svimmade, kräktes, låg i sina egna spyor och kissade på sig då de förvägrades gå på toa. En kille låg avsvimmad i en timme innan han fick hjälp. Stämningen var mycket obehaglig och de som ställde sig upp för att de inte klarade av att sitta ner trycktes brutalt ner igen. Viktoria och Olof fick stanna bakbundna på den iskalla trottoaren i mycket obekväma ställningar under mer än 4 timmar och Olof transporterades därefter till häktet (som en av poliserna kallade "Danmarks Guantanamo") där han tvingades sitta i samma outhärdliga ställning i ytterligare flera timmar, fortfarande utan mat, vatten eller tillgång till toalett.
Det gör fruktansvärt ont att sitta framåtböjd, bakbunden i precis samma ställning på iskall mark i så många timmar. Viktoria fick en möjlighet gå på toaletten och fick, efter tiden på trottoaren, sitta i en buss i 2 timmar till, fortfarande i handfängsel. De är sjuka nu (14/12) och Siri har hög feber.
Anton transporterades med buss i ca 1,5-2 timmar. Ingen i bussen fick gå på toaletten och vi fick heller inte tillgång till vatten. Vissa människor kissade på sig och fick panik. De drogs ut ur bussen, varpå flera poliser satt sig på dem med knäna på ryggen och tvingade dem att stanna på marken och skrek på dem. Poliserna vägrade att svara på några frågor eller ens titta på oss, trots att vi upprepade gånger sa till dem att det är olagligt och mot de mänskliga rättigheterna att neka oss de mest grundläggande behov, såsom toalett och vatten. De som var mest högljudda drogs ut ur bussen i ca 5-10 minuter och kom tillbaka med vita ansikten och sa inte ett ord. Känslan var att de ville skrämma oss till tystnad och polisen sade vid flera tillfällen att de "visste att vi var oskyldiga" men detta ändrades under dagen till att de "visste vi alla skyldiga" och att "vi inte var välkomna till Danmark".
Efter att de tog in oss i klimatfängelset i Valby fick vi sitta på golvet, fortfarande bakbundna. De fortsatte att neka oss vatten eller toalett. Anton lyckades få loss händerna och ge några människor vatten innan polisen såg det. Efter ca 1-1,5 timmar hamnade Anton i en liten cell/bur på runt 8-10 m2 med ca 13-14 personer i varje cell. Folk var mycket högljudda och protesterade och för att straffa dem tog polisen bort alla filtar och de få tunna liggunderlag som fanns (2-3 i varje cell) och även bänkarna, så vi fick sitta på cementgolvet.
Efter en stund stormade polisen in i cellen, använde pepparspray och drog våldsamt ut folk och tryckte in oss i olika celler. Vissa människor blev pepparsprayade trots att de inte agerade våldsamt alls och en del människor var tvungna att bära plasthandfängsel under hela tiden i burarna. De använde också hundar för att skrämma oss. En medelålders kvinna attackerades av flera poliser som satt på henne och band henne, av lukten att döma använde de även pepparspray, men det var svårt att se eftersom de blockerade vår insyn.
Vid denna tid fick flesta gå på toaletten, även om vi fick vänta ett bra tag innan de lät oss gå. Anton fick också vatten och en liten smörgås efter ett tag. (Smörgåsen hade dock endast köttpålägg och de som inte kunde/ville äta det fick inget annat). En kille som delade samma cell som Anton nekades även tillgång till hans livsnödvändiga medicin.
Siri släpptes från Valbyfängelset för att få träffa en läkare efter 6 timmar. Hon kördes därefter till sjukhus. Viktoria och Olof släpptes runt 22,00 och 23.00 på grund av bristande utrymme inuti Valbyfängelset. Polisen sa till Olof ungefär en timme innan han släpptes, att han var fri att gå, men de höll ändå kvar honom en timme inne i bussen efteråt.
Vid ungefär 02,25 släppte de Anton, bland de sista. Strax före det släckte de alla lampor och kom mot oss med ficklampor, varför vi trodde att de skulle misshandla oss. Vi vet inte om detta bara var en olyckshändelse.
När vi släpptes, efter exakt 12 timmar i häkte, var vi fortfarande inte fria att gå utan tvingades istället kvar i bussarna i ca 20 minuter innan de släppte av oss. Ingen fick ens stå upp, så vi kan inte påstå att vi kände oss särskilt fria (Därför tycks de ha passerat 12 timmars-gränsen för hur länge de får häkta oskyldiga). Därefter släppte de av oss vid någon station utanför stan och det tog oss ungefär 1,5-2 timmar att komma hem, eftersom det gick mycket få bussar eller tåg och vi inte riktigt visste var vi var.
Flera gånger i häktet bad Anton om att få ringa ett samtal, eftersom han var orolig för Siri, Olof och Viktoria, men polisen vägrade och skrattade bara.
Vi beslutade att åka tillbaka till Sverige tidigt på söndagen, trots att vi planerat att stanna för fler demonstrationer. Polisen hotade oss vid flera tillfällen i häktet och sa att "detta är vad som händer när ni demonstrerar" och att "ni inte är välkomna till Danmark". Det kändes som det inte var värt att stanna, vi var alla rädda och mår dåligt av det som hände.
Vi anser att vi agerade precis som vi tycker att alla bör, dvs att protestera mot klimatförändringar och för ett hållbart samhälle. För detta blev vi tillsammans med nästan 1000 andra oskyldiga straffade, förödmjukade och utsatta för mycket smärtsamma behandlingar som förmodligen enligt internationella bestämmelser skulle klassas som en form av tortyr. Vi förnekades helt grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter, såsom rätten att demonstrera och rätten till yttrandefrihet. Denna typ av behandling upplever vi är ett allvarligt hot mot ett demokratiskt samhälle.
Vänliga hälsningar
Anton Törnberg, Siri Sandin, Viktoria Viklander, Olof Öhrn
15 december 2009
Det finns inget diplom för den som hittat klittan
Nu slog det mig vad som mer irriterar mig med Feminister har bättre sex-kampanjen. Eller okej, det var kanske ingen ingivelse från ovan, utan snarare utifrån Gustavs blogginlägg.
Feminister har bättre sex bygger någonstans på den tröttsamma myten om att ”vanliga” män inte är särskilt bra i sängen och inte vidare intresserade av tjejens njutning. Likaså bygger den på myten om ”vanliga” kvinnor som är dåliga på att ta för sig och säga vad de vill och att vanligt heterosex alltid består av en maktskillnad i obalans mellan mannen och kvinnan.
Feminister däremot, är per definition bra på att knulla. Har man studerat samhällets ojämlikhet är det naturligt att man tar med det i sängen och killen blir en tillgiven giver och tjejen en frigjord jävla härlig tjej som kräver orgasmer på löpande band. Eller?
De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego. Det räcker med att man hittar till klittan och gör ett försök att få tjejen att komma, så är man automatiskt bra. Det blir något slags good guy-komplex där en kille blir bra, bara för att han inte är dålig. Det leder också till att ”bra i sängen” blir något universellt epitet, oavhängt liggsällskap och situation, där kriterierna kan bockas av på en lista.
For real, hör jag fler killar prata om att de är bra i sängen för att de är ”intresserade av att få tjejen att komma” eller ”gillar att gå ner”, så kräks jag. Ni är inte unika på något sätt, jag är hemskt ledsen. Män är generellt jävligt bra i sängen, om man ska gå på de kriterierna. Huruvida man sedan synkar och det blir ett bra liggande i stunden är en helt annan sak. ”Bra i sängen” är inget universalepitet. Det finns faktiskt inga diplom till den som hittat klittan, som kommer att funka att dra fram i alla situationer.
Och fuck no att en feministisk analys av samhället har ett shit med de skillsen att göra. Det jag kan skriva under på är att man gemensamt kan analysera och tänka till om hur det gemensamma sexet funkar, relaterat till strukturer och stereotyper. Det uppskattar jag verkligen. Men i helvete heller att det automatiskt leder till bra sex.
Men ännu värre är att Feminister har bättre sex anspelar på myten om att feministiska tjejer har bra sex. Som feminist vet man automatiskt bättre än de stackars icke-upplysta offertjejer som fejkar orgasmer, inte kräver något av killen, har ont under sex, har ställa upp-sex de egentligen inte vill ha och så vidare. Feminister är ju jämlika i sängen och med sina upplysta roller i att känna till strukturer och vilja frigöra sig från dem, är vi också frigjorda i sängen.
Ja, eller så skapar feministepitetet ännu värre skuldkänslor över att man inte lyckas leva upp till det där idealet kring orgasmerande, frigjord feministtjej. Så skäms man ännu mer över att som sexualpolitiskt medveten feminist ändå fejka orgasmer, ställa upp eller anpassa sig.
Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Det finns så oerhört många fel i den här typen av feministisk åskådning. Rätt sorts sex, rätt sorts porr, rätt sorts syn på sin egen kropp och rätt sorts sätt att organisera sitt privatliv och sin relation. En heteronormativ åskådning där alla skavanker och felanden putsas bort, istället för att lyftas fram i ljuset så att den kan analyseras och arbetas på.
I queerteorin har jag hittat ett större utrymme för olika sorters mänsklighet, men inte heller här går man fri från idealismen. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav på de som ska uttala sig. I det politiska samtalet ryms bara idealister eller de som gått ur något icke-politiskt (ojämställd relation, misshandel, varit homofob osv.) och blivit starkare människor.
Det känns jävligt obehagligt om inte allt vårt mänskliga felande och våra skavanker också får plats. Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några "kvinnliga förebilder" som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.
Feminister har bättre sex bygger någonstans på den tröttsamma myten om att ”vanliga” män inte är särskilt bra i sängen och inte vidare intresserade av tjejens njutning. Likaså bygger den på myten om ”vanliga” kvinnor som är dåliga på att ta för sig och säga vad de vill och att vanligt heterosex alltid består av en maktskillnad i obalans mellan mannen och kvinnan.
Feminister däremot, är per definition bra på att knulla. Har man studerat samhällets ojämlikhet är det naturligt att man tar med det i sängen och killen blir en tillgiven giver och tjejen en frigjord jävla härlig tjej som kräver orgasmer på löpande band. Eller?
De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego. Det räcker med att man hittar till klittan och gör ett försök att få tjejen att komma, så är man automatiskt bra. Det blir något slags good guy-komplex där en kille blir bra, bara för att han inte är dålig. Det leder också till att ”bra i sängen” blir något universellt epitet, oavhängt liggsällskap och situation, där kriterierna kan bockas av på en lista.
For real, hör jag fler killar prata om att de är bra i sängen för att de är ”intresserade av att få tjejen att komma” eller ”gillar att gå ner”, så kräks jag. Ni är inte unika på något sätt, jag är hemskt ledsen. Män är generellt jävligt bra i sängen, om man ska gå på de kriterierna. Huruvida man sedan synkar och det blir ett bra liggande i stunden är en helt annan sak. ”Bra i sängen” är inget universalepitet. Det finns faktiskt inga diplom till den som hittat klittan, som kommer att funka att dra fram i alla situationer.
Och fuck no att en feministisk analys av samhället har ett shit med de skillsen att göra. Det jag kan skriva under på är att man gemensamt kan analysera och tänka till om hur det gemensamma sexet funkar, relaterat till strukturer och stereotyper. Det uppskattar jag verkligen. Men i helvete heller att det automatiskt leder till bra sex.
Men ännu värre är att Feminister har bättre sex anspelar på myten om att feministiska tjejer har bra sex. Som feminist vet man automatiskt bättre än de stackars icke-upplysta offertjejer som fejkar orgasmer, inte kräver något av killen, har ont under sex, har ställa upp-sex de egentligen inte vill ha och så vidare. Feminister är ju jämlika i sängen och med sina upplysta roller i att känna till strukturer och vilja frigöra sig från dem, är vi också frigjorda i sängen.
Ja, eller så skapar feministepitetet ännu värre skuldkänslor över att man inte lyckas leva upp till det där idealet kring orgasmerande, frigjord feministtjej. Så skäms man ännu mer över att som sexualpolitiskt medveten feminist ändå fejka orgasmer, ställa upp eller anpassa sig.
Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Det finns så oerhört många fel i den här typen av feministisk åskådning. Rätt sorts sex, rätt sorts porr, rätt sorts syn på sin egen kropp och rätt sorts sätt att organisera sitt privatliv och sin relation. En heteronormativ åskådning där alla skavanker och felanden putsas bort, istället för att lyftas fram i ljuset så att den kan analyseras och arbetas på.
I queerteorin har jag hittat ett större utrymme för olika sorters mänsklighet, men inte heller här går man fri från idealismen. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav på de som ska uttala sig. I det politiska samtalet ryms bara idealister eller de som gått ur något icke-politiskt (ojämställd relation, misshandel, varit homofob osv.) och blivit starkare människor.
Det känns jävligt obehagligt om inte allt vårt mänskliga felande och våra skavanker också får plats. Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några "kvinnliga förebilder" som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.
14 december 2009
Kristna har bättre sex
För det första vill jag med bestämdhet säga att jag inte här kommer att behandla vare sig Paulus syn på sex i Korintierbreven eller gammeltestamentliga texter. När det kommer till varför kristna har bättre sex kommer jag helt och fullt koncentrera mig på två viktiga beståndsdelar, i mitt tycke de viktigaste: De grundläggande värderingarna i kristen tro och Jesu tankar och liv.
Vi kristna tror på att älska din nästa som dig själv. I en sexuell kontext blir det därmed att älska med din nästa som dig själv. Den lyhördhet, respekt och det givande som du kräver av andra ska du också själv ge. En god förutsättning för bra sex. Att ge och att dela med sig är andra grundläggande tankar i den kristna tron. Att vara kristen handlar om icke-ägande, att vilja ge snarare än att ta. Naturligtvis kan de altruistiska konnotationerna bli bedrägliga och destruktiva. Den kristna altruismen kombinerat med en feministisk tanke om att stärka och framhäva mig själv och en liberal tanke om individens frihet och autonomi har varit en av de svåraste krockarna i mina personliga åskådningar. Den kristna är en givare, snarare än en tagare, vilket kan leda till uselt sex när vi inte vågar ställa krav.
Samtidigt är den kristna någon som helt igenom alltid tror gott om människan. Vi förväntar oss det bästa av medmänniskor, även i sängen. Att vilja dela med sig och känna öppenhet inför andra människor är andra faktorer som gör att kristna har bättre sex.
I Johan Norbergs Matchen om lyckan skriver han bland annat om att troende människor i genomsnitt är lyckligare än icke-troende. Vi är mer trygga i oss själva. Att vara lycklig och trygg i sig själv är också goda förutsättningar för bra sex. Jag tror dessutom att den forskning han hänvisar till har rätt. Oavsett om himlen och Gud är hittepå eller de religiösa ritualerna bara är ett nonsens av pappersliknande bröd och en skvätt vin, inger de en inre trygghet och tillit. Jag känner mig sällan så lugn och tillfreds som när jag har bett eller varit i kyrkan. Nattvardsritualen har för mig många dimensioner, även en erotisk sådan. Jag delar symboliskt kött och blod med ett större kollektiv av okända människor. Det finns någonting sexuellt laddat i det delandet.
Jag tycker inte att det är särskilt intressant huruvida det skulle visa sig vara en lögn. Det viktigaste är vad tron ger mig och många andra människor. Tron ger mig en trygghet och en känsla av okompromissbart värde, som väger upp den altruism som kan övergå i destruktivitet. Kristna har bättre sex eftersom vi är trygga nog att veta vad vi vill och visa det.
Slutligen är en kristen tro kritisk till hierarkier, normeringar och omfamnar alla. Människans värde är okompromissbart, oavsett hur och med vem eller vilka de knullar. Med Jesu vänskap med Maria Magdalena i närminnet struntar vi helt i horsnack och slamprykten och i likhet med Honom ifrågasätter vi normer som utesluter människor och ställer oss på de svagas sida.
De normer vi baserar vårt sexliv på handlar om öppenhet, kärlek och förlåtelse. Låter inte det hett, så säg?
Fotnot: Detta är alltså en fristående fortsättning på inlägget nedan.
Vi kristna tror på att älska din nästa som dig själv. I en sexuell kontext blir det därmed att älska med din nästa som dig själv. Den lyhördhet, respekt och det givande som du kräver av andra ska du också själv ge. En god förutsättning för bra sex. Att ge och att dela med sig är andra grundläggande tankar i den kristna tron. Att vara kristen handlar om icke-ägande, att vilja ge snarare än att ta. Naturligtvis kan de altruistiska konnotationerna bli bedrägliga och destruktiva. Den kristna altruismen kombinerat med en feministisk tanke om att stärka och framhäva mig själv och en liberal tanke om individens frihet och autonomi har varit en av de svåraste krockarna i mina personliga åskådningar. Den kristna är en givare, snarare än en tagare, vilket kan leda till uselt sex när vi inte vågar ställa krav.
Samtidigt är den kristna någon som helt igenom alltid tror gott om människan. Vi förväntar oss det bästa av medmänniskor, även i sängen. Att vilja dela med sig och känna öppenhet inför andra människor är andra faktorer som gör att kristna har bättre sex.
I Johan Norbergs Matchen om lyckan skriver han bland annat om att troende människor i genomsnitt är lyckligare än icke-troende. Vi är mer trygga i oss själva. Att vara lycklig och trygg i sig själv är också goda förutsättningar för bra sex. Jag tror dessutom att den forskning han hänvisar till har rätt. Oavsett om himlen och Gud är hittepå eller de religiösa ritualerna bara är ett nonsens av pappersliknande bröd och en skvätt vin, inger de en inre trygghet och tillit. Jag känner mig sällan så lugn och tillfreds som när jag har bett eller varit i kyrkan. Nattvardsritualen har för mig många dimensioner, även en erotisk sådan. Jag delar symboliskt kött och blod med ett större kollektiv av okända människor. Det finns någonting sexuellt laddat i det delandet.
Jag tycker inte att det är särskilt intressant huruvida det skulle visa sig vara en lögn. Det viktigaste är vad tron ger mig och många andra människor. Tron ger mig en trygghet och en känsla av okompromissbart värde, som väger upp den altruism som kan övergå i destruktivitet. Kristna har bättre sex eftersom vi är trygga nog att veta vad vi vill och visa det.
Slutligen är en kristen tro kritisk till hierarkier, normeringar och omfamnar alla. Människans värde är okompromissbart, oavsett hur och med vem eller vilka de knullar. Med Jesu vänskap med Maria Magdalena i närminnet struntar vi helt i horsnack och slamprykten och i likhet med Honom ifrågasätter vi normer som utesluter människor och ställer oss på de svagas sida.
De normer vi baserar vårt sexliv på handlar om öppenhet, kärlek och förlåtelse. Låter inte det hett, så säg?
Fotnot: Detta är alltså en fristående fortsättning på inlägget nedan.
Att knulla ideologiskt
Feministiskt Initiativ har dragit igång kampanjen Feminister har bättre sex. Det verkar vara rätt dåligt med information kring varför feminister skulle ha bättre sex. Budskapet skriks ut på knappar och tröjor, men det enda jag hittar som argumentation är en rätt godtycklig och vag information på Facebookgruppen, ett snuddande vid ämnet i en Newsmillartikel av Gudrun Schyman och en video som jag inte förstår alls.
Ska man argumentera sexualpolitiskt kan det nog vara bra att ha en mer underbyggd tanke innan man börjar skrika ut sitt budskap, hur kul det än må vara. Det enda jag har förstått är att man bör lämna stereotyper och dela lika på hushållsarbetet. Vidare förklaring ges inte. Och den känns i ärlighetens namn rätt heteronormativ.
Jag tycker inte att feminism är en ideologi, på samma sätt som exempelvis renodlat politiska ideologier. De betecknar en samling idéer om hur samhället ska organiseras. En feministisk åskådning skiljer sig idag (tack och lov) från en könsmaktshypotes till queerteori och däremellan ryms en mängd andra brokiga idéer. Likaså genomsyrar en feministisk åskådning, på ett helt annat sätt, ens tankar kring privatliv och relationer. Det privata är politiskt, ni vet.
Men på samma sätt som Dirty Diaries misslyckades med att förklara vad som utgör feministisk porr, misslyckas Feministiskt Initiativ med att förklara vad feminism och sex har med varandra att göra. När Feministiskt Initiativ annekterar sex, utan vidare förklaring till vad feminismen har där att göra, lämnas jag med en tom känsla av att sex mest är ett gångbart sätt att få uppmärksamhet. Precis som sex säljer i reklam, säljer sex politisk uppmärksamhet.
Så det är väl bara att ladda inför valrörelsen nu? Gärna med bra argument den här gången.
Jag ser fram emot kampanjer som Ung Vänsters Socialister har bättre sex. Eventuella inkasserade orgasmer, utan att den andra parten har lika många, läggs på ett sexskuldkonto som sedan delas lika mellan parterna. Bra sex är solidariskt sex, exakt lika mycket njutning för alla.
Eller Liberaler har bättre sex. Det är upp till dig själv att se till att ha bra sex. Är någon annan part dålig i sängen eller du lider av någonting som hämmar din förmåga att ha bra sex är det fortfarande upp till dig själv att förändra det. Varje individ har i uppgift att maximera sina egna njutningstillgångar.
Eller Mittenpartiväljare har bättre sex – vi knullar till både höger och vänster. (Jag vet inte heller vilka som räknas som mittenpartier idag, jag tycker snarast att de flesta hamnat i den mittensmeten. Jag föll för lusten att göra en billig ordvits, sorry).
Vad Göran Hägglund kan tänkas göra av sin köksbordsmetafor när det kommer till att förklara varför verklighetens folk har bättre sex än kultureliten vågar jag bara drömma om. För att inte tala om Anton Abeles videoblogg om varför moderata ungtuppar med lillgammal trygghetsretorik knullar bäst.
Själv ämnar jag bidra med att kasta in religion i debatten. Stay tuned for Kristna har bättre sex!
Ska man argumentera sexualpolitiskt kan det nog vara bra att ha en mer underbyggd tanke innan man börjar skrika ut sitt budskap, hur kul det än må vara. Det enda jag har förstått är att man bör lämna stereotyper och dela lika på hushållsarbetet. Vidare förklaring ges inte. Och den känns i ärlighetens namn rätt heteronormativ.
Jag tycker inte att feminism är en ideologi, på samma sätt som exempelvis renodlat politiska ideologier. De betecknar en samling idéer om hur samhället ska organiseras. En feministisk åskådning skiljer sig idag (tack och lov) från en könsmaktshypotes till queerteori och däremellan ryms en mängd andra brokiga idéer. Likaså genomsyrar en feministisk åskådning, på ett helt annat sätt, ens tankar kring privatliv och relationer. Det privata är politiskt, ni vet.
Men på samma sätt som Dirty Diaries misslyckades med att förklara vad som utgör feministisk porr, misslyckas Feministiskt Initiativ med att förklara vad feminism och sex har med varandra att göra. När Feministiskt Initiativ annekterar sex, utan vidare förklaring till vad feminismen har där att göra, lämnas jag med en tom känsla av att sex mest är ett gångbart sätt att få uppmärksamhet. Precis som sex säljer i reklam, säljer sex politisk uppmärksamhet.
Så det är väl bara att ladda inför valrörelsen nu? Gärna med bra argument den här gången.
Jag ser fram emot kampanjer som Ung Vänsters Socialister har bättre sex. Eventuella inkasserade orgasmer, utan att den andra parten har lika många, läggs på ett sexskuldkonto som sedan delas lika mellan parterna. Bra sex är solidariskt sex, exakt lika mycket njutning för alla.
Eller Liberaler har bättre sex. Det är upp till dig själv att se till att ha bra sex. Är någon annan part dålig i sängen eller du lider av någonting som hämmar din förmåga att ha bra sex är det fortfarande upp till dig själv att förändra det. Varje individ har i uppgift att maximera sina egna njutningstillgångar.
Eller Mittenpartiväljare har bättre sex – vi knullar till både höger och vänster. (Jag vet inte heller vilka som räknas som mittenpartier idag, jag tycker snarast att de flesta hamnat i den mittensmeten. Jag föll för lusten att göra en billig ordvits, sorry).
Vad Göran Hägglund kan tänkas göra av sin köksbordsmetafor när det kommer till att förklara varför verklighetens folk har bättre sex än kultureliten vågar jag bara drömma om. För att inte tala om Anton Abeles videoblogg om varför moderata ungtuppar med lillgammal trygghetsretorik knullar bäst.
Själv ämnar jag bidra med att kasta in religion i debatten. Stay tuned for Kristna har bättre sex!
13 december 2009
Återkomsten
Jo visst ger SSRI några veckor med hypermanisk lycka och överslag åt energihållet. Men kanske handlar det inte bara om det. Kanske handlar det lika mycket om en lättnad.
När jag väntar på Agnes på första advent, utanför Domkyrkan, och världen är frostig och solblekt. När klockorna ringer in till ett nytt kyrkoår och ljuset gnistrar, som det inte gjort under hela, regniga november. Då vet jag att det håller på att vända. November 2009 hade ett slut, tack gode Gud.
Jag träffar min läkare på Akademihälsan för andra gången. Studsar in i rummet, har varit uppe sedan halv åtta och sjungit Luciasånger i duschen. Hon säger att jag har förändrats sedan senast. Ett annat liv i blicken, ett annat sätt att röra mig. Jag säger att det är lika mycket en ljusning, som en lättnad. Jag blev mig själv igen, den här gången också.
Det har inte alls varit helt illa, inte på något sätt. Det har varit oerhört mycket värre. Men apatin tog över tillslut. Gjorde det svårt för mig att orka något annat än att jobba. Jobba orkar jag alltid, det är dessutom livsnödvändigt för mig. Inte bara rent ekonomiskt.
Skrivandet var det som höll mig uppe som självmordsbenägen sextonåring och som uppbrottssorgsen tjugotreåring, så det är naturligtvis det som håller mig uppe även nu när det dessutom ger en viss summa pengar varje månad.
Det är allt det andra som fått stryka med. Inga böcker, ingen musik, definitivt alldeles för lite vänner och väldigt få fester. Jag har försökt ibland att gå på fest. Jag tycker om att gå på fest. Ibland har det slutat med gråtattacker innan jag ens kom utanför dörren. Andra gånger en lamslående trötthet som gjorde att jag somnade istället. Somliga gånger slutade det i en återhållen gråt och känsla av ensamhet och isolering mitt bland människor. Ytterligare några gånger sprängdes den vallen och jag grät öppet.
Den sista tiden grät jag lika mycket av besvikelse över mig själv, som av utmattning. Jag längtade så innerligt efter mig själv. Hon som inspirerades, blev lyrisk, fick tankar och ständigt läste och diskuterade. Hon som träffade vänner och umgicks med människor nästan jämt. Hon som gick på fester, tog några öl och alltid var hon som skrattade högt och kramade alla. Det var så lite kvar av henne. Jag hann bli rädd att hon var borta.
Man lär sig vad man orkar. Den senaste tiden har varit ett ingrottande och ett avståndstagande. Tack och hej, men nej till era monogamidebatter, tidskrifter, nyhetssändningar, fester, fikor och utekvällar. Tack och hej, men nej alla ni relationer som tar mer än vad ni ger mig, som gör mig illa någonstans. Tack och hej, men nej till krav på hur jag ska vara.
Istället bara ett meddelande till världen om att jag bara tar ansvar för mig själv ett tag just nu. Det är allt. Så kan man stå inför den närmaste och säga att du, nu får du ta hand om mig ett slag här. Nu behöver jag långa filmkvällar, någon som håller om mig och frågar om jag sovit ordentligt. Det är allt, fixa det.
Det är inte alls så farligt att ta de där besluten. Man ba gört.
Så återvänder jag. Det är lika mycket lättnad som glädje när jag blir euforisk av att få adventspynta, härjar en hel utekväll på billiga drinkar och dansgolv, har långa samtal med vänner som jag saknat, har långsöndagar och skriver utifrån inspiration. Tar igen boktravarna, tidskrifterna, bloggarna, skivorna. Älskar att leva igen.
November 2009 är slut och kommer aldrig åter. Nu ska jag göra ett pepparkakshus och se på deckare. Det är sånt jag gör nuförtiden. Det är sånt som gör mig lycklig.
När jag väntar på Agnes på första advent, utanför Domkyrkan, och världen är frostig och solblekt. När klockorna ringer in till ett nytt kyrkoår och ljuset gnistrar, som det inte gjort under hela, regniga november. Då vet jag att det håller på att vända. November 2009 hade ett slut, tack gode Gud.
Jag träffar min läkare på Akademihälsan för andra gången. Studsar in i rummet, har varit uppe sedan halv åtta och sjungit Luciasånger i duschen. Hon säger att jag har förändrats sedan senast. Ett annat liv i blicken, ett annat sätt att röra mig. Jag säger att det är lika mycket en ljusning, som en lättnad. Jag blev mig själv igen, den här gången också.
Det har inte alls varit helt illa, inte på något sätt. Det har varit oerhört mycket värre. Men apatin tog över tillslut. Gjorde det svårt för mig att orka något annat än att jobba. Jobba orkar jag alltid, det är dessutom livsnödvändigt för mig. Inte bara rent ekonomiskt.
Skrivandet var det som höll mig uppe som självmordsbenägen sextonåring och som uppbrottssorgsen tjugotreåring, så det är naturligtvis det som håller mig uppe även nu när det dessutom ger en viss summa pengar varje månad.
Det är allt det andra som fått stryka med. Inga böcker, ingen musik, definitivt alldeles för lite vänner och väldigt få fester. Jag har försökt ibland att gå på fest. Jag tycker om att gå på fest. Ibland har det slutat med gråtattacker innan jag ens kom utanför dörren. Andra gånger en lamslående trötthet som gjorde att jag somnade istället. Somliga gånger slutade det i en återhållen gråt och känsla av ensamhet och isolering mitt bland människor. Ytterligare några gånger sprängdes den vallen och jag grät öppet.
Den sista tiden grät jag lika mycket av besvikelse över mig själv, som av utmattning. Jag längtade så innerligt efter mig själv. Hon som inspirerades, blev lyrisk, fick tankar och ständigt läste och diskuterade. Hon som träffade vänner och umgicks med människor nästan jämt. Hon som gick på fester, tog några öl och alltid var hon som skrattade högt och kramade alla. Det var så lite kvar av henne. Jag hann bli rädd att hon var borta.
Man lär sig vad man orkar. Den senaste tiden har varit ett ingrottande och ett avståndstagande. Tack och hej, men nej till era monogamidebatter, tidskrifter, nyhetssändningar, fester, fikor och utekvällar. Tack och hej, men nej alla ni relationer som tar mer än vad ni ger mig, som gör mig illa någonstans. Tack och hej, men nej till krav på hur jag ska vara.
Istället bara ett meddelande till världen om att jag bara tar ansvar för mig själv ett tag just nu. Det är allt. Så kan man stå inför den närmaste och säga att du, nu får du ta hand om mig ett slag här. Nu behöver jag långa filmkvällar, någon som håller om mig och frågar om jag sovit ordentligt. Det är allt, fixa det.
Det är inte alls så farligt att ta de där besluten. Man ba gört.
Så återvänder jag. Det är lika mycket lättnad som glädje när jag blir euforisk av att få adventspynta, härjar en hel utekväll på billiga drinkar och dansgolv, har långa samtal med vänner som jag saknat, har långsöndagar och skriver utifrån inspiration. Tar igen boktravarna, tidskrifterna, bloggarna, skivorna. Älskar att leva igen.
November 2009 är slut och kommer aldrig åter. Nu ska jag göra ett pepparkakshus och se på deckare. Det är sånt jag gör nuförtiden. Det är sånt som gör mig lycklig.
10 december 2009
8 december 2009
Skönhet är kul, det är könsnormer som inte är det
När man är genusskribent och feminist, som dessutom debatterar och föreläser i ämnen som ideal och kropp, händer det med jämna mellanrum att man tillfrågas om att debattera kring skönhetspress och ideal. Inget fel med det, det gör jag ofta gärna.
Problemet är istället att det ofta, när frågorna ska debatteras, ska ställas mot något annat. Inte sällan en kvinna som uppfattas som icke-feminist och som följer ett gängse skönhetsideal.
När SVT för några veckor sedan ville att jag skulle ställa upp i Debatt och diskutera skönhetsoperationer tackade jag nej. Jag visste hur det skulle bli, visste vilken polemik som skulle uppstå. För att debattprogram och liknande ska slippa gå på den niten igen vill jag här klargöra vad som gäller:
Jag kommer aldrig att diskutera ett ämne utifrån en annan människas enskilda och fria val. Jag kommer aldrig någonsin att moralisera och fördöma en enskild persons val rörande utseende. Framförallt inte en annan kvinna. Det är exakt den sortens bra och dålig kvinna-feminism som jag trodde att vi hade lämnat bakom oss. Jag tänker inte bidra till att den återuppstår. Ni kommer aldrig att se mig sitta i en studio och diskutera MOT exempelvis Linda Rosing.
Jag kommer heller aldrig att representera en feminism som förespråkar naturlighet. What the fuck är naturligt? Jag älskar smink, kläder, snygga människor och jag tycker att det är helt upp till den enskilda individen om man vill modifiera sitt utseende och i vilken utsträckning. Vill man operera sig - go for it. Det är snarare att många modifierar sig för att anpassa sig till ett rådande ideal och en norm som är det problematiska. Men att fördöma dem som gör det är bara kontraproduktivt, bättre då att visa på andra möjligheter.
Utseende och skönhet är råkul. Jag tycker att det är lika roligt att klä mig i preppy klänning och läppglans som det är att ha skjorta, hängslen, tweedbyxor och backslick på mitt korta hår. Ingenting av det jag representerar är naturligt eller genetiskt. Däremot älskar jag att leka med roller, att vara skitsöt, vara affärssnygg, vara kortkort-slampig eller vara maktmans-klädd. Sotade ögon, bakåtkammat hår, framhävda bröst eller ingen BH alls. Allt är lika roligt. Jag är snygg i allt.
Jag älskar också att märka hur jag och mitt kroppspråk förändras, beroende på vilken stil som jag väljer. Jag har ett annat sätt att föra mig i högklackade skor och kortkort, än vad jag har när jag har skjorta, stilrena byxor och hängslen på mig. De utstrålar båda någon slags makt, men på olika sätt. Femmepower och klassisk manlighet är båda lika roliga att utforska.
För mig handlar inte skönhet om kön. Jag är inte ute efter att framhäva någon slags naturlig kvinnlighet, eftersom jag inte anser mig besitta någon. Lika lite är jag ute efter att eftersträva någon form av ideal. Men skönhet, olika stilar och olika former av ideal är ett sätt att upptäcka och iscensätta kön. Det är, för att använda Judith Butlers begrepp, en form av performance.
Hade jag befunnit mig mer i sådana sammanhang hade jag förmodligen testat på dragking. Nu nöjer jag mig mellan att pendla mellan superfemme och man. Båda känns helt rätt. Båda är en del av mig.
Ovanstående är typexempel på hur modifierandet och förstärkandet av utseende och skönhet inte bara är kul, utan också spännande och hur det inte alls behöver kopplas till kön eller ideal.
Om man inte tror på en naturlig grund finns det också stora möjligheter att utforska alternativen. Därför är det så tråkigt att skönhet och mode i mångt och mycket är baserat på konformitet och inte vågar ta ut svängarna. Likaså är det oerhört tråkigt att det fortfarande är en kvinnofråga, som framförallt handlar om att kvinnor ska sluta objektifiera sig och sminka sig alternativt försvara varför de gör det.
Jag är helt ointresserad av varför jag sminkar mig, varför jag rakar benen eller varför Linda Rosing har opererat sig. Jag är mer intresserad av varför män inte gör detsamma. Förvisso har marknaden för manliga skönhetsprodukter vuxit och det har blivit bättre, men det går fortfarande för långtsamt. Fortfarande går det extremt många sunkiga män med dålig hy, mjäll, ingen parfym och fula kläder på en snygg tjej. Fortfarande finns det väldigt många män som uppfattar allt som har med skönhet att göra som en tjejgrej, köper schampoo på storpack på Konsum, har en Axe deo som de fick av morsan i julklapp och är nöjda så.
Fuck that. Jag vill se fler män som vågar vara snygga, bry sig om sitt utseende och börjar leka med skönhetsnormer. Män som rakar sig under armarna är hur hett som helst. En bra eyeliner och underlagskräm kan göra underverk för ett trött mansansikte. Och när får man egentligen se män i kjol på samma villkor som kvinnor i byxor?
Maskulinitet och skönhetsexperimenterande är fortfarande inte förenliga. När manlig skönhet ska markeras och marknadsföras handlar det om att visa upp mäktiga powertools som en rakhyvel som går blixtsnabbt och är skitavancerad eller en dagkräm som utstår påfrestande utmaningar. Manligheten ska inte undermineras, utan förstärkas, genom de få skönhetsprodukter som är godkända att använda.
Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha. Jag vill ha fler pojkvänner som jag delar skönhetsprodukter med och som jag slåss om den sista ansiktsmaskförpackningen med i badrummet. Jag vill gå på skönhetshopping och stilsurfa modebloggar med mina killkompisar. Jag vill låna mascara av min brorsa och prata hårinpackningar med min pappa.
Skönhet och snygghet är skitroligt. Det är ideal och könåtskillnad som inte är det. Jag tror inte att vi uppnår särskilt mycket genom att fortsätta framhäva naturliga tjejer och snacka om hur mycket man får eller inte får lägga tid och pengar på sitt utseende. Jag vill ha fler inspirerande människor som vågar blanda stilar och vara snygga på sina villkor istället. Jag vill ha fler män med rakade armhålor och ben, med mascaramålade ögonfransar och mjuk ansiktskrämshy.
Det vore ett mycket större steg för jämställdheten än att fortsätta hata på Linda Rosing och låta ideal vara ett feministiskt hora/madonna-battle.
Problemet är istället att det ofta, när frågorna ska debatteras, ska ställas mot något annat. Inte sällan en kvinna som uppfattas som icke-feminist och som följer ett gängse skönhetsideal.
När SVT för några veckor sedan ville att jag skulle ställa upp i Debatt och diskutera skönhetsoperationer tackade jag nej. Jag visste hur det skulle bli, visste vilken polemik som skulle uppstå. För att debattprogram och liknande ska slippa gå på den niten igen vill jag här klargöra vad som gäller:
Jag kommer aldrig att diskutera ett ämne utifrån en annan människas enskilda och fria val. Jag kommer aldrig någonsin att moralisera och fördöma en enskild persons val rörande utseende. Framförallt inte en annan kvinna. Det är exakt den sortens bra och dålig kvinna-feminism som jag trodde att vi hade lämnat bakom oss. Jag tänker inte bidra till att den återuppstår. Ni kommer aldrig att se mig sitta i en studio och diskutera MOT exempelvis Linda Rosing.
Jag kommer heller aldrig att representera en feminism som förespråkar naturlighet. What the fuck är naturligt? Jag älskar smink, kläder, snygga människor och jag tycker att det är helt upp till den enskilda individen om man vill modifiera sitt utseende och i vilken utsträckning. Vill man operera sig - go for it. Det är snarare att många modifierar sig för att anpassa sig till ett rådande ideal och en norm som är det problematiska. Men att fördöma dem som gör det är bara kontraproduktivt, bättre då att visa på andra möjligheter.
Utseende och skönhet är råkul. Jag tycker att det är lika roligt att klä mig i preppy klänning och läppglans som det är att ha skjorta, hängslen, tweedbyxor och backslick på mitt korta hår. Ingenting av det jag representerar är naturligt eller genetiskt. Däremot älskar jag att leka med roller, att vara skitsöt, vara affärssnygg, vara kortkort-slampig eller vara maktmans-klädd. Sotade ögon, bakåtkammat hår, framhävda bröst eller ingen BH alls. Allt är lika roligt. Jag är snygg i allt.
Jag älskar också att märka hur jag och mitt kroppspråk förändras, beroende på vilken stil som jag väljer. Jag har ett annat sätt att föra mig i högklackade skor och kortkort, än vad jag har när jag har skjorta, stilrena byxor och hängslen på mig. De utstrålar båda någon slags makt, men på olika sätt. Femmepower och klassisk manlighet är båda lika roliga att utforska.
För mig handlar inte skönhet om kön. Jag är inte ute efter att framhäva någon slags naturlig kvinnlighet, eftersom jag inte anser mig besitta någon. Lika lite är jag ute efter att eftersträva någon form av ideal. Men skönhet, olika stilar och olika former av ideal är ett sätt att upptäcka och iscensätta kön. Det är, för att använda Judith Butlers begrepp, en form av performance.
Hade jag befunnit mig mer i sådana sammanhang hade jag förmodligen testat på dragking. Nu nöjer jag mig mellan att pendla mellan superfemme och man. Båda känns helt rätt. Båda är en del av mig.
Ovanstående är typexempel på hur modifierandet och förstärkandet av utseende och skönhet inte bara är kul, utan också spännande och hur det inte alls behöver kopplas till kön eller ideal.
Om man inte tror på en naturlig grund finns det också stora möjligheter att utforska alternativen. Därför är det så tråkigt att skönhet och mode i mångt och mycket är baserat på konformitet och inte vågar ta ut svängarna. Likaså är det oerhört tråkigt att det fortfarande är en kvinnofråga, som framförallt handlar om att kvinnor ska sluta objektifiera sig och sminka sig alternativt försvara varför de gör det.
Jag är helt ointresserad av varför jag sminkar mig, varför jag rakar benen eller varför Linda Rosing har opererat sig. Jag är mer intresserad av varför män inte gör detsamma. Förvisso har marknaden för manliga skönhetsprodukter vuxit och det har blivit bättre, men det går fortfarande för långtsamt. Fortfarande går det extremt många sunkiga män med dålig hy, mjäll, ingen parfym och fula kläder på en snygg tjej. Fortfarande finns det väldigt många män som uppfattar allt som har med skönhet att göra som en tjejgrej, köper schampoo på storpack på Konsum, har en Axe deo som de fick av morsan i julklapp och är nöjda så.
Fuck that. Jag vill se fler män som vågar vara snygga, bry sig om sitt utseende och börjar leka med skönhetsnormer. Män som rakar sig under armarna är hur hett som helst. En bra eyeliner och underlagskräm kan göra underverk för ett trött mansansikte. Och när får man egentligen se män i kjol på samma villkor som kvinnor i byxor?
Maskulinitet och skönhetsexperimenterande är fortfarande inte förenliga. När manlig skönhet ska markeras och marknadsföras handlar det om att visa upp mäktiga powertools som en rakhyvel som går blixtsnabbt och är skitavancerad eller en dagkräm som utstår påfrestande utmaningar. Manligheten ska inte undermineras, utan förstärkas, genom de få skönhetsprodukter som är godkända att använda.
Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha. Jag vill ha fler pojkvänner som jag delar skönhetsprodukter med och som jag slåss om den sista ansiktsmaskförpackningen med i badrummet. Jag vill gå på skönhetshopping och stilsurfa modebloggar med mina killkompisar. Jag vill låna mascara av min brorsa och prata hårinpackningar med min pappa.
Skönhet och snygghet är skitroligt. Det är ideal och könåtskillnad som inte är det. Jag tror inte att vi uppnår särskilt mycket genom att fortsätta framhäva naturliga tjejer och snacka om hur mycket man får eller inte får lägga tid och pengar på sitt utseende. Jag vill ha fler inspirerande människor som vågar blanda stilar och vara snygga på sina villkor istället. Jag vill ha fler män med rakade armhålor och ben, med mascaramålade ögonfransar och mjuk ansiktskrämshy.
Det vore ett mycket större steg för jämställdheten än att fortsätta hata på Linda Rosing och låta ideal vara ett feministiskt hora/madonna-battle.
7 december 2009
Inspirera och inspireras
I lördags föreläste jag för en tjejjour. Det var helt underbart inspirerande och roligt. Inte bara unnesten att föreläsa för en sluten grupp med gott om tid, vilket möjliggjorda långa samtal och viktiga diskussioner. Det var också väldigt inspirerande att ta del av ett arbete som sker rent praktiskt, i joursamtal och i kontakt med unga tjejer. Det var längesedan jag själv var aktiv i tjejjouren nu, men den stämning som fanns i gruppen smittade av sig på mig. Gemenskapen, peppen och samtalen. Jag kan sakna det, i min frilanstillvaro av egna åsikter och ensamjobb.
Att jobba kollektivt, hur tungt det än kan vara med konsensusbeslut och platt hierarki, ger ändå mycket tillbaka. Mycket av den arbetsstruktur som tjejjourerna har är inspirerande.
Det var dessutom roligt att föreläsningen uppskattades. Här har en av åhörarna bloggat om föreläsningen.
Att jobba kollektivt, hur tungt det än kan vara med konsensusbeslut och platt hierarki, ger ändå mycket tillbaka. Mycket av den arbetsstruktur som tjejjourerna har är inspirerande.
Det var dessutom roligt att föreläsningen uppskattades. Här har en av åhörarna bloggat om föreläsningen.
Varandets olidliga lätthet
I vår tid är vi besatta av det medvetna subjektet. Det individuella jaget och dess karaktäristika och konturer. Vi är ständigt beroende av den personliga utvecklingen, självförverkligandet som vägen för att uppnå lycka. Riter och kollektivism har fått ge avkall för personliga val och individualism. Kanske är det därför som vi älskar advent.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.
Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.
För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.
Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.
Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.
Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.
För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.
Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.
Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.
3 december 2009
Det finns bara två av oss och det är vi
När jag outade mig som icke-anonym tog jag bort all information om mig från både Eniro och Hitta. Jag tycker att det känns obehagligt att vem som helst ska kunna se min fulla adress och hur huset ser ut till exempel. Flera varnade mig också för att låta informationen ligga kvar, när jag har ett såpass ovanligt namn.
Tyvärr finns det en Elin Grelsson till i Sverige. Hon är dessutom uppvuxen i samma län som jag (även om vi numera bor på olika orter) och har en bror med samma namn som min. Det har varit ständigt roande under uppväxten.
Nu är det inte så roligt för den andra Elin Grelsson längre. Under de senaste veckorna har både SVT, P4 och flera tidningar hört av sig till henne, eftersom det var det enda Elin Grelsson-numret som fanns tillgängligt. Tillslut kontaktade hon mig på Facebook om att "Eh, du verkar vara en journalist av något slag? Och har inte lämnat ut nummer?".
Så okej. Min paranoia har fått konsekvenser. Både för mig och för henne (det tar längre tid för uppdragsgivare att få tag på mig och så vidare).
Tills Eniro och Hitta återigen lägger ut mitt nummer finns det tillgängligt här på bloggen. Lämna andra Elin Grelsson ifred nu.
Tyvärr finns det en Elin Grelsson till i Sverige. Hon är dessutom uppvuxen i samma län som jag (även om vi numera bor på olika orter) och har en bror med samma namn som min. Det har varit ständigt roande under uppväxten.
Nu är det inte så roligt för den andra Elin Grelsson längre. Under de senaste veckorna har både SVT, P4 och flera tidningar hört av sig till henne, eftersom det var det enda Elin Grelsson-numret som fanns tillgängligt. Tillslut kontaktade hon mig på Facebook om att "Eh, du verkar vara en journalist av något slag? Och har inte lämnat ut nummer?".
Så okej. Min paranoia har fått konsekvenser. Både för mig och för henne (det tar längre tid för uppdragsgivare att få tag på mig och så vidare).
Tills Eniro och Hitta återigen lägger ut mitt nummer finns det tillgängligt här på bloggen. Lämna andra Elin Grelsson ifred nu.
2 december 2009
Rädsla från ryggraden
På spårvagnen på väg hem i natten börjar ett flertal män att bråka med varandra. Mina manliga bekanta, som sitter tillsammans med mig, ler. Såhär är det ju alltid, töntiga testosterongräl i berusning mellan män. Den unga kvinnan mittemot ser nervös och oroad ut. Hon frågar oss vilken hållplats som vi ska gå av på, kanske kan vi göra henne sällskap?
När vi har kommit hem undrar min pojkvän om det var för att hon var rädd som hon bad om sällskap. Jag nickar. Jag kände exakt samma sak.
Rent statistiskt sett borde varken jag eller den andra unga kvinnan ha varit dem som kände oss otrygga under den stökiga resan eller på gångvägen hem. Istället borde någon av männen i sällskapet känt sig hotade. Ser man till brottstatistiken är det betydligt större risk att de, män i åldern 20-30 år, ska råka ut för någonting än att jag ska det.
Ändå var det hon och jag som var rädda.
Det sitter i ryggraden hos mig. Att skydda min kropp, att känna mig utsatt, att titta bakom axeln och kunna värja mig mot angrepp. Från tidiga barnår då jag blev varnad för fula gubbar i skogen eller att prata med främlingar, fram till sexuella trakasserier av okända män och blottare som blivit min och många andras erfarenhet. Jag vet att min kropp inte är min i det offentliga rummet. Den är under ständigt angreppshot.
Nyligen härjade en okänd serievåldtäktsman i Göteborg. Paralleller drogd till Umeås Hagamannen och samma rädsla piskades upp. Media intervjuade offer, visade var han hade slagit till och frågade kvinnor på stan om de är rädda nu. Om man frågar någon om den är rädd är risken ganska stor att den, om inte annat, blir det genom frågan.
Samtidigt har en debatt pågått kring projektet Nattknappen, som har startat i Stockholm och börjat spridas till ett flertal städer. Ett journummer dit man som ensam kvinna, på väg hem, kan ringa om man känner sig otrygg. Kritikerna menar att detta är ännu en signal till kvinnor att de inte har rätt till det offentliga rummet på samma villkor som män. Samhället sanktionerar kvinnors rädsla genom att stödja projekt som Nattknappen. Man menar istället att kvinnor ska vägra vara rädda.
Dock finns det en väldigt stor skillnad mellan att understödja rädsla och försöka lindra den. I de mediarapporteringar som har förekommit om våldtäktsmannen i Göteborg är det i många fall ett utslag av det första. Det liknar artiklar som de som brukar peka ut de farligaste platserna i din stadsmiljö eller tipsar kvinnor om hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. De piskar upp en rädsla och begränsar individen i det offentliga rummet, utifrån kön.
Men det finns många som faktiskt är rädda. Inte bara för våldtäkt, utan kanske mer av ett odefinierat hot av att vara angripbar. Skuldbelägg inte den rädslan. Få oss inte att framstå som dåliga feminister och mjäkiga kvinnor när vi känner det hotet. Nattknappen är ingen lösning på problemet. Men det är en liten lindrande droppe i havet för ett tryggare offentligt rum.
Krönika publicerad i VK 2/12
1 december 2009
Inte min revolution
På Arenas hemsida kan man läsa en artikel som jag skrivit om amatörporr, Dirty Diaries och den så kallade sexuella revolutionen.
30 november 2009
SSRI - så funkar det (ibland, till exempel)
Jag har tidigare skrivit lite om SSRI och växelverkan mellan huvud, gener och samhälle. I ett inlägg från i somras skriver jag följande:
Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för "man är ju inte en sån där pillerknaprare". Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det tycker jag fortfarande. Samtidigt som jag förstår att många räds piller, att det är en alldeles för enkel lösning, det är inte lätt att trappa ner och sluta sedan och man vet inte hur det påverkar hjärnan på vare sig kort eller lång sikt, eftersom det är individuellt.
Eftersom jag precis går igenom en doshöjning, på grund av årstidsbunden nedstämdhet, tänkte jag att jag skulle ge en liten guide. Guiden avser Cipramil och Citalopram (samma läkemedel, olika pris) som är ett av de vanligaste serotoninhöjande preparaten och är relativt milt. Det här är också, naturligtvis, en högst subjektiv guide baserat på mina och andras erfarenheter. Hur man reagerar är ändå alltid individuellt och det här är mer ett vanligt sätt att reagera. Jag är heller ingen läkare, så ta det från någon som äter patienten och inte någon som skriver ut det. Med dessa förbehåll presenterar jag En liten guide till SSRI:
1. Läkarbesök
Du får träffa en läkare. Du kanske lider av sömnproblem, nedstämdhet, depression, panikångest, tvångstankar eller starka stress-symtom. Kanske har du genomgått en kris och behöver stöttning ett tag. Förhoppningsvis får du träffa en bra läkare som ser till hela din livssituation, som frågar om du behöver samtalskontakt eller exempelvis akupunktur. Det är tyvärr inte alls säkert. Försök att kräva någonting mer i så fall. Förhoppningsvis har du också en bra läkare som förklarar att medicinen enbart är en krycka. Precis som när du brutit benet och behöver någonting att stödja på ett tag, medan benet läker, ska medicinen fungera stödjande. Den är ingen lösning, gipset måste du fixa själv.
Läkaren kommer förhoppningsvis också att berätta för dig om biverkningar. Förmodligen kommer dock inte läkaren att ens berätta om hälften av biverkningarna som du kan drabbas av.
2. Apoteket
Du står på Apoteket och ska hämta ut recept. Har du det på papper är du livrädd att någon ska se det. Måste du uttala medicinnamn eftersom du har det som elektroniskt recept räds du att någon ska höra. Men ungefär 6 % av Sveriges befolkning idag äter SSRI. Du är alltså inte ensam. Du är inte galen. Det är väldigt vanligt. Även apotekspersonalen brukar ibland berätta om biverkningar. När jag hämtade ut recept förra hösten pratade de om muntorrhet. Det är ungefär lika skrattretande som när man försöker dölja P-pillerbiverkningar. Likaså kanske du förvånas av priset. Ett storpack Citalopram med 100 tabletter kostar 62 kronor. Det är två snusdosor eller två billiga öl. Galet, jag vet.
3. Vecka 1-3
Du kommer den första veckan eller veckorna att bara ta ett halvt piller om dagen om du äter 20-mg-tabletter. Det är små, små piller och du ska dela dem på hälften. Hur kan ett sådant litet piller ge någon effekt? Men efter några dagar kommer biverkningarna och du förstår att det gör det. Några av de vanligaste biverkningarna är just muntorrhet (du dricker hela tiden och munnen känns som sandpapper), myrkrypningar i hela kroppen och en enorm trötthet och orkeslöshet. Sömnlöshet och rastlöshet är också vanligt, liksom hjärtklappning, oro och ångest.
Men vänta liksom? Var det inte sånt här som du medicinerade mot? Jo, men faktum är att dina symtom kan förvärras den första tiden med medicinen. Andra biverkningar är illamående och kräkningar. Eftersom medicinen sänker blodtrycket är det också troligt att du drabbas av yrsel och kanske till och med svimmar eller är på väg att svimma om du reser dig hastigt. Huvudvärk är en annan vanlig biverkning. Jag har knaprat Ipren konstant nu och vaknar ibland fyra på morgonen med en skalle som håller på att sprängas.
Eftersom man sällan blir upplyst om alla dessa biverkningar är det lätt att tro att man antingen håller på att bli galen, utbränd eller har fått en hjärntumör. Man sover nästan hela tiden, men inte på rätt tider och oron bara förvärras.
De cirka tre första veckorna är ett helvete. Det finns ingenting annat som jag kan säga om dem. Jag vill mest ligga under en filt och skaka av myrkrypningar, sova och försöka låta bli att kräkas.
4. Vecka 4-6
Förmodligen har du nu kommit upp i dosen en 20 mg-tablett om dagen. De psykiska biverkningarna av negativ form börjar eventuellt klinga av. Istället har serotonintillskottet fått serotoninet i skallen att skjuta i höjden.
Sing Halleluja! Älska livet! Världen är fantastisk! Plötsligt upplever du en euforisk, nästan manisk, lycka som du inte gjort på väldigt länge. Du sover fortfarande väldigt mycket men när du väl är pigg är du så galet pigg så du har aldrig varit så pigg i hela ditt liv. Du ska förändra världen! Du vill träffa alla! Det är så roligt att leva! Det är nu du sätter igång tusen projekt, springer omkring och är allmänt förvirrad mitt i allt men det spelar ingen roll för du är glad glad glad!
Som person är du just nu både rolig och ganska outhärdlig. Dina vänner som har sett dig ledsen och trött och sedan förstörd av biverkningar träffar plötsligt någon som skrattar och pratar stup i ett. Tänk dig själv när du är salongsberusad. Ungefär så beter du dig hela tiden. Om man (läs: jag) är någon som tar relativt mycket plats även i vanliga fall blir man lätt lite jobbig. Man pratar i ett, viftar med händerna och kan liksom inte sitta still.
Mest är man som en jävligt glad och fluffigt lycklig Duracellkanin som springer omkring tills batteriet tar slut och då stupar man i säng, oavsett tid på dygnet.
Det är den här perioden som man vaknar klockan fyra på morgonen och ska förändra världen eller sätter igång med storstädning. Det är också den här perioden som man börjar märka av sexuell lust minskar, framförallt är det nu som den avklingar helt. Man är bara härligt glad och outhärdligt frireligiös. Samtidigt som du är fantastiskt lycklig är det en ganska obehaglig period. Du känner inte igen dig själv och allt du hört om lyckopiller visar sig vara sant. Man blir bara dum i huvudet-glad och inte sig själv längre. Ge inte upp, bli inte rädd, det ska vara en övergångsperiod.
5. Vecka 6 och framåt
Det är nu meningen att serotoninhalten ska ha balanserats. De värsta biverkningarna klingar av, du är inte längre hysteriskt glad och börjar känna igen dig själv. Om SSRI verkar som det bör ska du inte ha svåra biverkningar fortfarande, du ska känna igen dig själv men du ska också må bättre än vad du gjorde innan du började äta medicinen. Poängen är att du ska känna dig så pass stark att du känner igen dig själv som den du är när du inte mår dåligt, är nedstämd eller har ångest. Du ska vara dig själv, bara med mindre dalar.
Är det inte så det känns ska du absolut prata med din läkare (som du förhoppningsvis har ett återbesök hos ungefär vid den här tiden). Du ska ta upp precis hur du mått och hur det känns nu. Lid inte i onödan och tro inte att det här såhär som det ska vara. Hur man reagerar är individuellt och det finns ingen universallösning i form av piller, även om läkemedelsindustrin och en hel del läkare gärna vill tro det.
Om medicinen fungerar som den ska kommer du förmodligen att äta den i omkring ett år. Det är en medicin som tar så pass lång tid att både sätta in och ta ut (vilken måste ske genom en noggrann nertrappning) och verkar över lång tid att det inte är en quick fix-medicin att ta till någon månad. Mår du bättre efter det ska du absolut inte äta den på grund av rädsla för hur du kommer må utan den. Slentrianutskrivningen tror jag delvis beror på att många fortsätter äta och läkare fortsätter skriva ut. Man får aldrig chansen att pröva om man kan gå utan krycka, eftersom det är mer bekvämt att fortsätta stödja sig.
Du kommer stundtals fortfarande att känna av en del biverkningar, blodtrycket kommer till exempel fortsätta att vara lågt. En vanlig biverkningar är också den uteblivna orgasmen. SSRI skrivs ibland ut till män som har problem med för tidig utlösning, just för att den gör det svårare att få orgasm. Att det drabbar väldigt många kvinnor (som äter SSRI i högre utsträckning än män) är inte någonting som diskuteras särskilt mycket. Den uteblivna orgasmen och minskade sexlusten är väl någonting man får räkna med. Det blir ju lätt så, när det är kvinnors sexualitet som drabbas (återigen – likheten med p-piller). Anna Hellgren har skrivit en mycket bra text om det.
Det är också ett faktum att dessa preparat är väldigt nya. Vi som äter dem nu är en första testgeneration. Ingen kan egentligen på vare sig lång eller kort sikt säga exakt hur det påverkar hjärnan och vad konsekvenserna blir. Någonting som också borde diskuteras mycket mer.
Ge mig gärna era erfarenhet och input. Guiden behöver fler röster!
Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för "man är ju inte en sån där pillerknaprare". Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det tycker jag fortfarande. Samtidigt som jag förstår att många räds piller, att det är en alldeles för enkel lösning, det är inte lätt att trappa ner och sluta sedan och man vet inte hur det påverkar hjärnan på vare sig kort eller lång sikt, eftersom det är individuellt.
Eftersom jag precis går igenom en doshöjning, på grund av årstidsbunden nedstämdhet, tänkte jag att jag skulle ge en liten guide. Guiden avser Cipramil och Citalopram (samma läkemedel, olika pris) som är ett av de vanligaste serotoninhöjande preparaten och är relativt milt. Det här är också, naturligtvis, en högst subjektiv guide baserat på mina och andras erfarenheter. Hur man reagerar är ändå alltid individuellt och det här är mer ett vanligt sätt att reagera. Jag är heller ingen läkare, så ta det från någon som äter patienten och inte någon som skriver ut det. Med dessa förbehåll presenterar jag En liten guide till SSRI:
1. Läkarbesök
Du får träffa en läkare. Du kanske lider av sömnproblem, nedstämdhet, depression, panikångest, tvångstankar eller starka stress-symtom. Kanske har du genomgått en kris och behöver stöttning ett tag. Förhoppningsvis får du träffa en bra läkare som ser till hela din livssituation, som frågar om du behöver samtalskontakt eller exempelvis akupunktur. Det är tyvärr inte alls säkert. Försök att kräva någonting mer i så fall. Förhoppningsvis har du också en bra läkare som förklarar att medicinen enbart är en krycka. Precis som när du brutit benet och behöver någonting att stödja på ett tag, medan benet läker, ska medicinen fungera stödjande. Den är ingen lösning, gipset måste du fixa själv.
Läkaren kommer förhoppningsvis också att berätta för dig om biverkningar. Förmodligen kommer dock inte läkaren att ens berätta om hälften av biverkningarna som du kan drabbas av.
2. Apoteket
Du står på Apoteket och ska hämta ut recept. Har du det på papper är du livrädd att någon ska se det. Måste du uttala medicinnamn eftersom du har det som elektroniskt recept räds du att någon ska höra. Men ungefär 6 % av Sveriges befolkning idag äter SSRI. Du är alltså inte ensam. Du är inte galen. Det är väldigt vanligt. Även apotekspersonalen brukar ibland berätta om biverkningar. När jag hämtade ut recept förra hösten pratade de om muntorrhet. Det är ungefär lika skrattretande som när man försöker dölja P-pillerbiverkningar. Likaså kanske du förvånas av priset. Ett storpack Citalopram med 100 tabletter kostar 62 kronor. Det är två snusdosor eller två billiga öl. Galet, jag vet.
3. Vecka 1-3
Du kommer den första veckan eller veckorna att bara ta ett halvt piller om dagen om du äter 20-mg-tabletter. Det är små, små piller och du ska dela dem på hälften. Hur kan ett sådant litet piller ge någon effekt? Men efter några dagar kommer biverkningarna och du förstår att det gör det. Några av de vanligaste biverkningarna är just muntorrhet (du dricker hela tiden och munnen känns som sandpapper), myrkrypningar i hela kroppen och en enorm trötthet och orkeslöshet. Sömnlöshet och rastlöshet är också vanligt, liksom hjärtklappning, oro och ångest.
Men vänta liksom? Var det inte sånt här som du medicinerade mot? Jo, men faktum är att dina symtom kan förvärras den första tiden med medicinen. Andra biverkningar är illamående och kräkningar. Eftersom medicinen sänker blodtrycket är det också troligt att du drabbas av yrsel och kanske till och med svimmar eller är på väg att svimma om du reser dig hastigt. Huvudvärk är en annan vanlig biverkning. Jag har knaprat Ipren konstant nu och vaknar ibland fyra på morgonen med en skalle som håller på att sprängas.
Eftersom man sällan blir upplyst om alla dessa biverkningar är det lätt att tro att man antingen håller på att bli galen, utbränd eller har fått en hjärntumör. Man sover nästan hela tiden, men inte på rätt tider och oron bara förvärras.
De cirka tre första veckorna är ett helvete. Det finns ingenting annat som jag kan säga om dem. Jag vill mest ligga under en filt och skaka av myrkrypningar, sova och försöka låta bli att kräkas.
4. Vecka 4-6
Förmodligen har du nu kommit upp i dosen en 20 mg-tablett om dagen. De psykiska biverkningarna av negativ form börjar eventuellt klinga av. Istället har serotonintillskottet fått serotoninet i skallen att skjuta i höjden.
Sing Halleluja! Älska livet! Världen är fantastisk! Plötsligt upplever du en euforisk, nästan manisk, lycka som du inte gjort på väldigt länge. Du sover fortfarande väldigt mycket men när du väl är pigg är du så galet pigg så du har aldrig varit så pigg i hela ditt liv. Du ska förändra världen! Du vill träffa alla! Det är så roligt att leva! Det är nu du sätter igång tusen projekt, springer omkring och är allmänt förvirrad mitt i allt men det spelar ingen roll för du är glad glad glad!
Som person är du just nu både rolig och ganska outhärdlig. Dina vänner som har sett dig ledsen och trött och sedan förstörd av biverkningar träffar plötsligt någon som skrattar och pratar stup i ett. Tänk dig själv när du är salongsberusad. Ungefär så beter du dig hela tiden. Om man (läs: jag) är någon som tar relativt mycket plats även i vanliga fall blir man lätt lite jobbig. Man pratar i ett, viftar med händerna och kan liksom inte sitta still.
Mest är man som en jävligt glad och fluffigt lycklig Duracellkanin som springer omkring tills batteriet tar slut och då stupar man i säng, oavsett tid på dygnet.
Det är den här perioden som man vaknar klockan fyra på morgonen och ska förändra världen eller sätter igång med storstädning. Det är också den här perioden som man börjar märka av sexuell lust minskar, framförallt är det nu som den avklingar helt. Man är bara härligt glad och outhärdligt frireligiös. Samtidigt som du är fantastiskt lycklig är det en ganska obehaglig period. Du känner inte igen dig själv och allt du hört om lyckopiller visar sig vara sant. Man blir bara dum i huvudet-glad och inte sig själv längre. Ge inte upp, bli inte rädd, det ska vara en övergångsperiod.
5. Vecka 6 och framåt
Det är nu meningen att serotoninhalten ska ha balanserats. De värsta biverkningarna klingar av, du är inte längre hysteriskt glad och börjar känna igen dig själv. Om SSRI verkar som det bör ska du inte ha svåra biverkningar fortfarande, du ska känna igen dig själv men du ska också må bättre än vad du gjorde innan du började äta medicinen. Poängen är att du ska känna dig så pass stark att du känner igen dig själv som den du är när du inte mår dåligt, är nedstämd eller har ångest. Du ska vara dig själv, bara med mindre dalar.
Är det inte så det känns ska du absolut prata med din läkare (som du förhoppningsvis har ett återbesök hos ungefär vid den här tiden). Du ska ta upp precis hur du mått och hur det känns nu. Lid inte i onödan och tro inte att det här såhär som det ska vara. Hur man reagerar är individuellt och det finns ingen universallösning i form av piller, även om läkemedelsindustrin och en hel del läkare gärna vill tro det.
Om medicinen fungerar som den ska kommer du förmodligen att äta den i omkring ett år. Det är en medicin som tar så pass lång tid att både sätta in och ta ut (vilken måste ske genom en noggrann nertrappning) och verkar över lång tid att det inte är en quick fix-medicin att ta till någon månad. Mår du bättre efter det ska du absolut inte äta den på grund av rädsla för hur du kommer må utan den. Slentrianutskrivningen tror jag delvis beror på att många fortsätter äta och läkare fortsätter skriva ut. Man får aldrig chansen att pröva om man kan gå utan krycka, eftersom det är mer bekvämt att fortsätta stödja sig.
Du kommer stundtals fortfarande att känna av en del biverkningar, blodtrycket kommer till exempel fortsätta att vara lågt. En vanlig biverkningar är också den uteblivna orgasmen. SSRI skrivs ibland ut till män som har problem med för tidig utlösning, just för att den gör det svårare att få orgasm. Att det drabbar väldigt många kvinnor (som äter SSRI i högre utsträckning än män) är inte någonting som diskuteras särskilt mycket. Den uteblivna orgasmen och minskade sexlusten är väl någonting man får räkna med. Det blir ju lätt så, när det är kvinnors sexualitet som drabbas (återigen – likheten med p-piller). Anna Hellgren har skrivit en mycket bra text om det.
Det är också ett faktum att dessa preparat är väldigt nya. Vi som äter dem nu är en första testgeneration. Ingen kan egentligen på vare sig lång eller kort sikt säga exakt hur det påverkar hjärnan och vad konsekvenserna blir. Någonting som också borde diskuteras mycket mer.
Ge mig gärna era erfarenhet och input. Guiden behöver fler röster!
28 november 2009
Bannlys Zlatans namn i valrörelsen
Vad är lyckad integration?
När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se.
I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicys. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?
Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.
Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.
Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.
Krönika publicerad i Fria Tidningen 28/11
När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se.
I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicys. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?
Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.
Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.
Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.
Krönika publicerad i Fria Tidningen 28/11
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
