9 februari 2009

Revenge of the nerd chicks: Slutord (det må ta hundratals år att dölja felen, men inte alls lika många år att helt enkelt skita i dem)

Gå nu inte runt och tro att jag känner mig ful för jämnan. Eller att jag fortfarande inbillar mig att jag är kvar på samma ställe som när jag var fjorton år, hade hemklippt pagefrisyr och dålig hållning. Så enkelt är det naturligtvis inte.

Att växa upp till en svan handlar dessutom om så mycket mer än det som har med utseende och självkänsla rörande relationer och raggning att göra. Att ha gått från superblyga tjejen som aldrig tog plats, aldrig sträckte upp en hand i ett klassrum och aldrig vågade säga ifrån till att ha blivit hon som ständigt står i centrum, diskuterar och socialiserar med allt och alla.
Att ha gått från hon som alltid sa att allting var okej, tog så jävla mycket skit, som aldrig gav sig själv rätten att säga ifrån utan istället höll allting inom sig och kanaliserade det genom Kentlyrik och rakblad till hon som faktiskt vågar sätta ner foten.
Att bli en svan handlar, mer än något annat, om att sträcka på ryggkotorna, säga ifrån, vara rak och ärlig och sätta sig själv och sitt mående i första rummet.

Det finns en evig tvetydighet och dubbelhet i mitt sätt att omdefiniera mig själv, som jag tror gäller för de flesta. Å ena sidan är jag hon som känner mig som ett jävla kap.
Å andra sidan bär jag väl med mig någon rest av hon som satt med Beskyddaren och Ingenting någonsin på högsta volym och undrade om hon någonsin skulle känna sig hel och tillräcklig. Det är så det måste vara. Det är en unnest att få vara båda delarna, ändå.

24 kommentarer:

Anonym sa...

ditt omåttliga skrytbehov, what's up med det? handlar det oxå om att ta igen?

Elin sa...

lätt att det gör!

Anonym sa...

Jag tycker det är väldigt bra att du gått från den blyga isodosatta till en som tar plats. Fattar bara inte varför du blivit en klicheartad individualist som skriver om ditt sexliv på internet?
Det enda du gör är att rätta dig efter rådande normer. Tror inte det är din mening men du beskriver en tjejs/kvinnas (dina) relationer som det vore det viktigaste på jorden. Om det är något som behövs idag för att förändra samhället och kvinnosyner så är det att lyfta blicken lite högre än så.
Snälla ta med dennna kommentaren.
Vänliga hälsningar

Elin sa...

Ja, det är ju tråkigt om du uppfattar mig så. Speciellt när jag skrivit om alltifrån genusfrågor till religion, mångfaldsbegreppet och regeringens politik.
Jag tycker inte att jag rättar mig efter rådande normer. Jag tycker inte att jag skriver som att relationer är det viktigaste som finns. Vari ligger klyschan?
Det privata är politiskt och är det inte politiskt så är det i alla fall jävligt viktigt.

Jag har haft sjuk ångest över att lägga upp de här inläggen om att vara nördtjej och försöka växa upp och i en ny självbild. Det första hade jag någonting allmängiltigt att säga, de andra var mycket mer personliga. Jag kände att jag lämnade ut mig själv och mina relationer på ett sätt som jag inte ville göra längre. Och sedan, som jag skrev i nerd girls-inlägget nr tre har jag en jävla massa ångest över att folk inte ska ta mig på allvar om jag skriver om relationer och sex.
Tack för att du bekräftade all den jävla ångesten. Verkligen.

Anonym sa...

nöjd nu, "Tacksam..."?

Grovt Initiativ sa...

relationer är det viktigaste på jorden. och det enda sättet att prata om dem på riktigt är att prata om sina egna.

sht the fk up om det inte passar.

Anonym sa...

jag tänkte senast igår på att du är en av få man kan identifiera sig med när man lagt upp ett inlägg där man avhandlat relationsfrågor och hudlöst utgår från sina personliga upplevelser. alla skriver stiliserat och ändrar dramaturgin för att inte få stå med halsen bar, jag tycker det är modigt och inspirerande och inte alls klyschigt att du vågar stå för att exponera dig. ett inlägg får så mycket mer trovärdighet om man kan styrka det med personliga upplevelser och känslor.

Anonym sa...

Det slog mig att det inte bara är inflyttade flickor från landsbygden och förorterna som inte känner sig helt nöjda och älskade trots viss intellektuell och erotisk framgång/uppvärdering/uppgradering från anka till svan.

På sitt senaste album med den passande titeln "Years Of Refusal" som kom nu i januari sjunger Steven Patrick Morrissey om detta problem som även han tydligen själv har upplevt trots sin framgång:

"I was a small, fat child in a council house
There was only one thing I ever dreamed about
And Fate has just
Handed it to me - whoopee

You don't like me, but you love me
Either way you're wrong
You're gonna miss me when I'm gone
You're gonna miss me when I'm gone"

“I was wasting my time
Looking for love
Someone must look at me
and see there's someone of their dreams

I was driving my car
I crashed and broke my spine
So yes, there are things worse in life than
Never being someone's sweetie”

Anonym sa...

På frågan om s.k. fula ankungar borde stanna i sitt skal eller blomma ut kan man väl bara konstatera att folk tycker olika och att det finns för och nackdelar med båda två, för omgivningen och för de själva.

Anonym sa...

Om man har gått åt andra hållet i utvecklingen, alltså när man var yngre alltid syntes och hördes mest och sa ifrån men nuförtiden blivit tystare och mer personlighetslös, vad gör man då? Jag vill hitta tillbaka till mitt gamla jag, men vet inte hur man gör.

Anonym sa...

Jag kan inte riktigt komma med något vettigt inlägg här just nu, jag bara suckar och himlar med ögonen, typ.

Elin sa...

GI: väl rutet.
isabelle: tack vad fint. jag försöker komma ifrån det hudlösa, vilket inte handlar om kritik mot det utan min egen integritet. men det är (uppenbarligen) sjukt svårt.
Desperado: tack för morrisseytexten!
Kim: jag håller med.
Ano: oh, shit. jag är ingen mia thörnblom. men sånt måste väl få gå i perioder å andra sidan. försök hitta inspiration i den du var då, men trigga dig själv till att få det du var då fast i den du är idag. öh, jag är inte mia thörnblom.
Julia: gört.

Anonym sa...

först, gillar det du skriver. sen, motsatsen kan vara lika jävlig. snygg som få ( fast inte sån som gick hem hos högstadiekillarna utan mer hos deras äldre bröder och pappor, om du förstår) men känner att alla tappar intresse så fort de lär känna mig för då är man liksom för jobbig, komplex, kalla det whatever, man är inte bara det där kuttersmycket de vill att man ska vara. eller är det bara dålig självkänsla det med. men ja, vad skulle jag säga: utseende som gillas av andra kan få en att tro att det är det enda som gillas och det är ju inte en själv så det blir man inte glad av.. eller nåt..för ens utseende har man ingen större makt över, man är ju född sådan liksom men hur man är kan man ju göra något åt.

Anonym sa...

jag tycker att du gaskar upp dig ngt väldigt i det här inlägget. precis som du säger, folk vill bara ligga, de vill inte ha din meritlista innan kondomen åker på. så sluta försöka bevisa att du är bra nog när du är bättre än de flesta. ingen tycker speciellt mkt om en översittare ändå. du verkar vara väldigt klok o trevlig, använd det elin.

kram från mig

Elin sa...

Ingrid: Tack ,jag har väntat på att någon ska bidra med det perspektivet. Så bra att du gjorde det.
Ano: What's the deal med just det här inlägget? Vad provocerar folk? Att jag sagt till föredetta pojkvänner/flickvänner och dejter att jag är ett sånt jävla kap? Är det inte snarare de som ska bry sig om att jag är dryg och kaxig och isf dumpa mig om de stör sig på mig, istället för att någon annan ska nagga på mig. Jag förstår inte vad som var så fucking provocerande och oklokt med detta inlägg. Personligen tycker jag att jag låter lika snusförnuftig som vanligt.

Grovt Initiativ sa...

jag eftersöker blogg med ingrids perspektiv. ingrid skriv!

Anonym sa...

Jag blir mörkrädd.

Anonym sa...

Eftersom få människor ser egenskaperna smart och sexig som ömsesidigt uteslutande är det lätt att uppfatta din analys av dikotomin som en halmdocksattack i syfte att framhäva hur sammansatt du är; att du både är intellektuell och, sedan en tid tillbaka, även sexig. Naturligtvis kan den uppfattningen vara felaktig, kanske handlar den har nördtjejföljetongen mer om att du försöker greppa, på ett känslomassigt och inte bara ett intellektuellt sätt, att dikotomin mellan smart och sexig endast finns i ditt huvud och att du genom skrivandet försoker frigora dig från en tankefigur som tidigare var en tröst, eftersom den kunde bortförklara högstadiets avvisningar med att du var för smart, men numera bara är ett hinder.

Jag vill inte klaga för mycket på att du lyfter fram dina positiva egenskaper, det ar utmärkt att du har bra sjalvförtroende. Och eftersom du använder bloggen som en form av terapi är det ocksa logiskt att du skriver precis vad du känner om dig själv, utan spärrar. Jag hoppas bara att du är mer ödmjuk i verkligheten. Jag hoppas också att bloggandet kan hjälpa dig att bearbeta din overdrivna oro för vad omgivningen tycker och tänker om dig. Men kan det inte finnas en risk att det ständiga ältandet får motsatt effekt, att andras upplevda omdömen tar alldeles för mycket av din energi? Vad tror du?

En tredje tolking av din text är att du anser att det verkligen finns utbredda uppfattningar bland killar om att en tjej inte kan vara bade smart och sexig. Det hade isåfall varit intressant att höra mer om det, och få konkreta exempel. Hoppas du inte tar illa upp av mina spekulationer, det är verkligen inte min avsikt. Ha det!

Elin sa...

För det första var min tanke när jag började skriva de här inläggen aldrig att de skulle ha något terapeutiskt syfte för personlig del. Jag är klar med den biten av bloggandet sedan något år tillbaka.
Det första inlägget kom utav tankar som uppkom när jag såg Freaks & Geeks och funderade över kvinnliga nördar. Sedan blev det ringar på vattnet hos flera andra fantastiska bloggare, jag fick passningar tillbaka, vilket gjorde att jag då började skriva av mig, mer personligt och fritt, om min egen självbild och andra funderingar kring det hela.

Vissa dagar är jag sammansatt och såväl smart som sexig i mitt eget tycke. Andra dagar ett värdelöst litet fulpyre. Det är väl så det är för de flesta.
Naturligtvis är jag mer ödmjuk och sårbar irl än på bloggen. Men för att få uppleva de sidorna hos mig får man fanimej lära känna mig först. Jag har inget behov av att vara så personlig på det sättet inför en läsarkrets av okända människor som kommenterar anonymt.

Överdriven oro vet jag väl inte. Och fyra års real life-terapi har nog gjort det jobbet isf. Bloggen är inte min arena för sånt shit och jag är ledsen om du uppfattar det så.

Mina syften med de här texterna var A. lyfta fram de kvinnliga underdogsen/nördarna och påpeka att de är minst lika vanliga som männen.
b. diskutera att de där bad boysen finns i kvinnlig version också.
c. prata om att försöka tillåta sig själv att vara smart och sexig, när man känner av en dikotomi att man måste välja.
d. ge något slags slutord där jag mest säger att hej och hallå, jag mår rätt bra ändå och det här handlar inte bara om utseende, utan mer om någon öh "inre styrka" att våga tro på sig själv. om den styrkan gör mig dryg, skrytig och i avsaknad av ödmjukhet - well fuck that then.

angående dikotomin skriva om sex och vara sexuell och samtidigt göra anspråk på att vara intellektuell finns det ju bevis på här ovan hur svårt det är. dock vet jag inte om dikotomin är könsbunden. kan nog vara minst lika jobbigt för smarta killen att inte ständigt hävda sig genom sin smarthet längre.

Anonym sa...

Jag är helt med på att uppleva motsatsparet snygg/smart. Det är klart att det finns tjejer som är både och, men det säger en del att man då verkligen måste befästa det - "hon är snygg OCH smart!"

Huskorset sa...

Du är bara übergrym. Svanen är ett val, den uppstår inte bara. Svanen är något man tager sin hamn i.
Very greek myth, där.

Tanja Suhinina sa...

Jag läste inlägget för längesedan och nu läste jag kommentarerna och var tvungen att gå tillbaka till inlägget. För det var flera som påpekade att du skröt och så. Var gör du det?

Anonym sa...

Åh Ingrid jag är med dig!! - Jag har heller aldrig varit en "ful" ankunge. Men vad hjälper det? Jag var snarare en tyst blyg och söt liten ankunge övertygad om att alla tyckte att jag var en tönt, när jag gick på högstadiet. Ja, jag var ju en tönt, drack inte rökte inte festade aldrig. Hångla fick jag visserligen göra redan i sjuan med killen jag var kär i, klassens tuffing, men det var en hemlis mellan oss eftersom han aldrig skulle vågat stå för det.

Det vara bara den jag var det var fel på uppenbarligen, jag var för snäll, lugn och duktig! Hela mina nedre tonår kände jag hur det fanns en annan person som ville komma ut, en rolig, kaxig och framåt person.

På gymnasiet vågade hon komma fram och jag träffade nya kompisar som inte såg att jag var en tönt. Då står det istället i min dagbok att jag undrar "var finns den kille som inte bara vill ha mig för min kropp? Som kan acceptera mig fast jag har bra betyg också?" Hela tiden dolde jag att jag visste saker, för jag ville inte vara Hon som kan allt. Det krockade med den person jag kämpat så för att bli...

Så nej, det är fan inte lätt åt andra hållet heller!

Anonym sa...

hey, du bör inte ta mina synpunkter på för stort allvar, de var inte helt genomtänkta.