Igår lämnade en av de viktigaste människorna i mitt liv jordelivet. Min trygghet, min fasta klippa från barndomens rädslor fram till dagens självtvivel och oro. Han, i vars ögon jag alltid varit en svan av begåvning, skönhet och energi. Han som alltid trott mer på mig än någon annan.
Det kommer så plötsligt, fastän jag redan föreställt mig att det ska hända. Sett mig själv ta emot beskedet, lugn och samlad, med samma dämpad röst som pappas i telefonen. Sedan gråta lite vackra tårar, äta Ben&Jerrys, tala ut lite med vänner och sådär. Jag vet hur man sörjer, det har jag sett på film och läst om i böcker. Genom litteraturen och filmen har jag trott mig veta hur det ska kännas att förlora någon till döden.
- Han har överlevt två världskrig, han vill gå vidare nu, säger pappa i telefonen och jag sitter på bänken i korridoren utanför textsamtalet där vi precis har diskuterat hur jag ska gå vidare med utkast fyra av romanen.
Jag hummar och håller med och mitt i allting ändå; tårarna.
- Varför känns det så jobbigt?, andas jag ut mellan snyftningarna.
Går in på textsamtalet med svullna ögon och rödflammig hud.
- Har du fått en allergisk chock?, undrar någon.
- Nej, ursäkta mig, men min morfar, säger jag och gråter igen fastän jag skäms, såklart, gråta inför andra halvt främmande människor såhär. Gråta ner okända tröjor med mascarafläckar, ta händer, säga nej tack till erbjudanden om att följa till bussen.
- Vi har ju väntat på det här ett tag nu, säger jag till syster när jag avbrutit folkhögskoleveckan i förtid och sitter i hennes korridorsrum i Linköping med snoriga papper omkring oss.
Döden kan man vänta på, men inte förbereda sig på. Det går inte att läsa sig till manualen för hur man ska reagera när en av de människor som stått en närmast i ens liv försvinner för alltid. Jag och syster speglar sorgen i varandra, undrar vad som är okej. Får vi skratta lite framför Simpsons, bara för att det är så skönt? Får vi engagera oss i Top Model-finalen, fastän morfar har dragit sina sista andetag?
Morfar är där, gråten hackar sig in mitt i skratten. Det känns som om någon slitit ur någonting ur mig. Någonting väsentligt. Någonting som gjorde mig till den jag är. Ändå lugnet när skrattet kommer eller vi pratar om hur många skopor Oboy som egentligen är det ultimata för den perfekta varma chokladen.
När gråten kommer sitter vi bara och skakar. Jag skickar ett sms under tystnad.
- Fan, jävla T9!, skriker jag.
- Vadå?, undrar syster mitt i snyftningarna.
- Jag försöker skriva "morfar är i himlen" och jävla T9 envisas med att lägga till ett frågetecken efter meningen, snyftar jag och ser upp på syster.
Sedan börjar vi båda att skratta. Skrattar så vi ligger dubbelvikta mitt i snyftningar och börjar gråta igen, men skrattar och sedan snyftar vi av skratt.
- Det är inte okej att skratta åt det här va?, säger syster.
- Jag har ingen aning, säger jag, men vi känner båda hur skönt skrattet är, trots att jag aldrig har läst om två syskon som några timmar efter att deras morfar dött skrattar åt att T9 envisas med att ifrågasätta huruvida han kommit till himlen.
Jag har tänkt att sorgen ska komma lite när man känner för det och då kan man gråta och sedan går det över. Det visar sig inte vara så alls. Jag peppar hiphopkonsert på måndag, funderar över begravningsklädsel och undrar hur jag ska ta mig ifrån Linköping helt logistiskt och oberört.
Istället finns morfar där hela tiden. Hela sömnlösa natten, varenda vaken sekund sedan jag fick beskedet. Splittrade minnen av 25 år tillsammans väller över mig utan att vilja sorteras eller skjutas undan.
Jag och morfar dricker Fanta på charterresan till Mallorca.
Morfar visslar i köket medan han brygger kaffe tidigt varje morgon.
Jag och morfar äter Hönökaka med skivad, rå falukorv framför MTV:s The Grind, som är morfars favoritprogram. Han tycker att de dansar så fint och väcker mig alltid så att jag ska se det tillsammans med honom.
Morfar klipper ut mitt namn ur veckotidningar och tidningsrubriker och sätter på födelsedagskort. Starkt jobbat Elin!, står det på ett gulnat urklipp och under har morfar skrivit min födelsedagssiffra.
Morfar tar fram alla artiklar som jag skrivit, visar upp dem, hummar om hur stolt han är.
Morfar håller min hand när vi går till Östersundstravet för att titta på hästar, pratar om hur varm min hand är och kallar mig för sitt varmblod.
Morfar har fyra chokladrutor mjölkchoklad i en silverask i salongen, prydligt upplagda i kvadrater på en bit hushållspapper.
Morfar suckar åt alla som upprörs över min sexuella läggning, säger att det där är väl inte så mycket att tjafsa om.
Morfar småler mot dåvarande pojkvännen, som står i dörröppningen med sin Kangool-keps. Sedan tar morfar på sig sin gubbkeps, som ser nästan likadan ut, och ler ännu större åt att han delar stil med en tjugoårig hiphopslyngel.
Morfar låter mig sitta vid skrivmaskinen, som luktar gammalt bläck och hamrar skönt under fingrarna.
Morfar sitter och bläddrar frenetiskt i Ord&Bild, pekar på källhänvisningen och frågar om jag verkligen läst allt det där hur orkade jag det, pratar om vilken modern frisyr jag har och det passar jag bra i och tycker att jag skriver bra om dagboksbloggande fastän han aldrig ens rört vid en dator och det är sista gången vi träffas, men det vet jag såklart inte då.
Morfar är här intill mig just nu. Håller min hand och kallar mig varmblod. Pratar om att jag är en storförfattarinna och läser mina artiklar. Han frågar om jag trivs i Göteborg och säger att det är en fin stad. Pekar på min snedlugg och säger att den är fin. Min morfar, min hjälte, som aldrig dömt eller ifrågasatt.
Andra påstår att vi är den applåderade generationen, vi 80-talister. I mitt liv är det morfar som har varit min konstanta applåd. Nu sitter han vid min sida, medan klumpen i min hals vägrar släppa, ber mig applådera mig själv som han skulle ha gjort och om hans död och om det är okej att jag samtidigt skriver artiklar och går på Jedi Mind Tricks-konsert som jag sörjer, vet jag vad han skulle säga.
- Äh, det där är väl inte så mycket att tjafsa om. Du gör precis som du känner för, det blir så bra så.
26 kommentarer:
nej döden kan man aldrig veta hur man ska ta emot. huvudsaken raring du, är att du tar emot den alls, och det verkar du göra. efter tårarna, begravning och saknad kommer det kännas avslutat och fint och efter en tid finns faktiskt bara de goda minnena kvar. all värme!
Mitt i alltihop skriver du lika otroligt bra som du alltid gör. Vilken otroligt fin morfar. Jag förstår att han fattas dig. Kram
Jag sitter med handen på bröstet och gråter lite nu. Så mycket kärlek. Så fint. Kram.
nu gråter jag på mitt jobb. vilken lycka att du fått ha en sån fin morfar! stor kram
Väldigt vackert och bra skrivet, du fångar verkligen den där speciella situationen!
det hände mig för några veckor sedan. och jag håller med dig, man vet inte hur man ska/får/kommer bete sig. jag kom fram till att jag får bete mig precis hur jag vill, för det hade min morfar tyckt att jag fick, om han var vid liv. och gråta och skratta och tänka och fortsätta leva livet, det måste man ju.
och jag säger som Christina, efter begravningen känns det en smula bättre. då vet hjärtat att han hittat lugn och ro på något konstigt vis. eller iaf mitt hjärta.
kramar och kärlek till dig.
Å. Kram.
Jag håller med, man får bete sig som man behöver.
Vad fint du skriver om din morfar och om din sorg. Jag är av den bestämda åsikten att det du känner som är ärligt ska också förmedlas utåt. Naturligtvis ska du inte vara in-your-face med andra sörjande som inte har samma stämning men du ska alltid se till att känna det du känner.
Min far dog förra våren och ibland är det djup sorgsen saknad, ibland är det irritation över hans olater och ibland är det fnitter när jag tänker på hans underbara humor. Så ska det nog vara.
stor kram.
vad fint du skriver om din morfar. kärleken lyser genom orden.
och du ger liksom en sann bild över hur man bearbetar. och hur det inte finns några regler. ibland behöver man bli påmind om det.
jag är ledsen över bortgången.
gråter jag med, du skriver så fint. av bara farten ringde jag upp farmor och mormor som fortfarande är i livet, för fan, de borde kanske veta att jag älskar dem innan de också dör.
Tack för alla fina, kloka och värmande kommentarer.
Ang. det du skrev Charlotte; jag är så oerhört glad att jag för någon vecka sedan, när morfar började bli dålig och svag, skrev ett brev till honom. Där förklarade jag allt jag hade kunnat säga på begravningen, om hur mycket han betytt för mig, hur mycket trygghet och stolthet i mig som han har gett mig. Det kändes så skönt att få säga det redan innan han gick bort och att jag nu kan sitta med vissheten om att han fick veta allt det där innan han gick bort.
Det är helt OK att skratta. Det förlöser skönt en stund innan man fortsätter grina.
Och om ett tag så gråter du inte längre. Bara ibland.
Kram!
Precis. Han sitter intill dig i ditt nu. Jag är av den bestämda uppfattningen att livet fortsätter. Att vi är eviga. Min mormor dog i cancer när hon var 56 år gammal och några år senare uppsökte jag ett medium och fick gåshud av insikten, att det faktiskt var mormor som kom. Min mormor. Sedan dess betraktar jag livet annorlunda. Vi kan inte älska på bestämd tid. Vi älskar för evigt, för vi och kärleken är evig. Jag ville inte säga allt det här till dig när vi träffades, men jag vill säga det till dig nu. Sörj din saknad efter honom, men sörj inte er kärlek. Ni ska alltid älska varandra.
Många varma kramar/ din skrivarpolare Christin
P.S. Vill du prata, finns jag här. Du vet var jag bor ;) hihi..
Maria: Jag tror också att skrattet förlöser, tack.
Christin: Tack, vad fint och vilken fin erfarenhet. Och tack för den fina kramen och trösten precis när jag fått beskedet. Jag hoppas att din vita tröja klarade sig utan mascarafläckar :=)
Elin, när min pappa dog läste jag en dikt av Harry Martinsson. Vet inte vad den heter men den går så här:
"Varje sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få."
Särskilt talande tycker jag att den sista meningen är "Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få." Så kändes det iaf för mig efter att den första chocken efter beskedet om pappas död lagt sig.
Jag tänker på dig!
TACK! Så vackert och så träffande dikt. Jag behövde den idag.
Vad fint skrivet! Förlorade min morfar för precis två månader sedan och jag hade också tänkt ut hur jag skulle vara samlad när jag fick beskedet. Du fattar hur det gick. Jag grät som ett litet barn. Tyvärr upplevde jag att man inte riktigt får sörja en gammal morfar - att bortgången bara ska passera som en normal grej i livet. Men även om min morfar var väldigt gammal så saknas han.
Tror din morfar är i himlen och är stolt över dina skrivartalanger. Jag ser framför mig hur han skryter om sitt barnbarn. ;)
Styrkekram.
Nej då, inga fläckar vet du :) du grät med stil!
Skämt åsido.
Så fina inlägg du får här. Det är härligt att se att så många engagerar sig!
Massa kramar till dig!
Åh, din mormor och morfar var alltid två av de där människorna som man inte borde sakna när man gör slut men gör ändå, på något vis. Vet hur vidrigt det var när min farmor dog, fast det är åratal sen nu. Massa kramar och sånt där tjafs.
Och jag var där hos dem när din mormor läste upp brevet. Din morfar satt bredvid och lyssnade och log. Så, han fick höra orden från dig och han tog dem till sitt hjärta. Jag är helt säker på att han tog dem med sig dit han nu har vandrat.Mamma
Jag beklagar verkligen.. Är i samma situation..eller blivande situation.. Jag är inställd på att jag träffade min morfar för sista gången när jag senast var hemma på jullovet..åker ju hem till Finland så sällan så jag tog farväl, inombords i alla fall för han är dålig nu..riktigt dålig..men det slutliga farvälet kommer ju att komma snart..eller långt fram..men inte långt bort..
Förresten ville jag bara tipsa om att Jedi Mind Tricks verkar vara flyttad om det är den du peppade inför..Jag hade tänkt gå men den verkar som sagt vara flyttad..
jag trodde jag visste och jag hade ingen aning. Det ar ju som det ar och sen gar man genom det..... inte forbi, inte utan ...
Jag tanker pa dig. Och din morfar verkar varit en underbar person for dig! Det ar sadana minnen som ar underbara och fantastiska.
Anonym: Vad fint och träffsäkert skrivet. Jag upplever nämligen exakt samma sak i samtal med somliga människor. "Tänk att det hade varit värre om du förlorat någon mitt i livet" är kommentarer som säkert ska trösta, men som för mig känns som att jag inte har samma rätt att sörja nu. Naturligtvis är det en del av livet, men det måste sorgen också få vara. Även om bortgången i det här fallet var "väntad".
Christin: Ja, det är helt fantastiskt. Och en sån tur att jag grät med stil :=)
kaia: Tack. Ja, morfar var en sådan man som även mina ex och de vänner som träffade honom kommer ihåg.
Mamma: Vad fint det känns att veta.
Katharina: Vad tråkigt att höra. Den där väntan är jobbig. Det kan bli imorgon eller flera månader fram. Man vet att det kommer, men inte när. Och jo, jag såg att JMT hade blivit flyttad, tack för att du påminde mig.
chall: Tack fina du. Det är många och fantastiska minnen som jag har av honom.
du... det där var bara så himla fint. så skönt att skriva om hur man inte vet hur man ska bete sig i sorgen, som att skratta åt T9.
fint bara.
Skicka en kommentar