Vad hände med kollektivismen? (Är jag med och skriver dess dödsruna?)

Och där sitter vi i seminarierummet bland våra böcker och utskrivna artiklar och diskuterar.
Butler säger en sak och Fraser en annan, Zizek hittar andra vägar och motargumenterar liksom Skeggs inte uppenbart delar hans gammelmarxistiska analysmodell men ändå antar en liknande diskurs i sin studie. Ja där sitter vi med alla fina böcker och artiklar med fina teorier och begrepp om klasstillhörighet, poststrukturalism och genusdiskurser och diskuterar kring hur världen ska förändras utifrån alla teorier vi läst.
– Gräsrotsrörelsebegreppet är dött idag, säger Lena Martinsson som forskat om organisationer och politiska projekt och i samband med detta myntat uttrycket ledarskapsnormativitet för att visa på hur de poliska rörelserna fungerar idag. Man måste ha en ledare. Man måste ha godkännande från en ledning för att kunna genomföra något. Ledarna är dem som för politiken och förändringarna framåt. De ledda bara stöttar, i bästa fall.
– Det är en form av klassuppdelning, säger Lena, de ledande och de som blir ledda.

I sin antologi Feminism utan gränser skriver Chandra Talpade Mohanty:
En problematisk tendens är den växande och i huvudsak klassbaserade klyftan mellan å ena sidan en vital kvinnorörelse och å andra sidan en feministisk teoribildning. Inom universitetsvärlden har detta glapp lett till en akademisk karriärfeminism, där akademins mikrokosmos har blivit en ställföreträdare för hela den omgivande världen och där feminism blivit ett sätt att främja karriärer snarare än en metod för att påskynda ekonomiska och sociala förändringar.

Jag läser detta och jag tänker på det Lena Martinssons sa om klassresor:
- Idag talar ingen längre om att kollektivet ska resa sig ur förtryck. Istället har klassöverskridande blivit ett individualistiskt politiskt projekt där den ledda blir en ledare och bara genom sitt positionsbyte genomför en politisk handling.

Och jag tänker på oss, vi som sitter där med alla komplicerade, motsägelsefulla teorier fulla med akademiska begrepp och jag tänker på mig och forskarkarriären som ett sätt att dels förändra den klassposition som jag föddes in i och framförallt för att det är det sätt som jag kommit fram till att jag kan bidra till förändring med. Jag vill vara en av dem som leder, som besitter kunskapen, som går där längst fram. Inte en av de ledda.
Jag inser någonstans hur djupt dagens mentalitet sitter i mig. Hur sorgligt det är att vi hamnat här.

För där sitter vi och diskuterar förtryck av minoriteter och arbetarklassidentiteter, slänger oss med begrepp som intersektionalitet och subjektivt klasspositionerande som om det låg i var mans och kvinnas mun och sedan går vi väl hem och tänker att vi lärt oss någonting och att vi vet en massa om hur världens förändring ska gå till, fast vi egentligen inte vet ett skit. Vi har bara blivit itryckta en massa begrepp och teorier om världen, men leder någonstans gör den knappast. Bara för att vi kan sätta akademiska ord på en invandrarkvinnas situation och har metoder för att analysera den innebär det inte att vi vet något om den egentligen. Vi är bara tillhörande en bortskämd klass kallad den kreativa klassen, den fina, intellektuella medelklassen som är den klass som blivit ledarklassen i förändra världen-projektet. Det är den kreativa klassen, med sin kunskap, ekonomi och flexibla tillvaro, som handlar ekologiskt, delar föräldraförsäkringen, får med sig ledningen på ett jämställdhetsprojekt och diskuterar Butler-teorier.
De andra då? De som inte leder, utan i bästa fall blir ledda och i annat fall gör tyst motstånd? Ja, de gör väl som de brukar. Stretar på i sin tillvaro och skiter blanka fan i intersektionalitetsbegreppet och Butler-teorier för deras verklighet behöver inte analyseras, de lever ju i den.

Där sitter jag med Feminism utan gränser uppslagen i knät och blir glödande förbannad, för vad hände med förändring underifrån? Vad hände med den kollektiva förändringsandan där det inte handlade om några beslut från ledningen utan en stark majoritet som krävde sin rätt? Vad hände med värdet i reell kunskap utifrån upplevelser av tillvaron och inte bara den kunskap man läser sig till? Vad hände med gräsrotsrörelserna och varför finns det ingen som tror längre? Varför fogar sig alla in i det styrda ledet och låter ledningen ta hand om besluten och föra politiska projekt framåt? Varför växer glappet mellan en sovande massa och en akademisk politisk rörelse, som så lätt tappar verklighetsförankringen i abstrakta teorier där den sovande massan riskerar att reduceras till forskningsobjekt snarare än delaktiga i en världsförändring?
Varför sover massan och när började man inrätta sig i tron att Idolfinalen är viktigare än en förändrad verklighet, när överlät man den till en styrande, intellektuell elit?
Frågorna är svåra och jag kastar ut dem i hopp om givande svar.

Men svåraste frågorna är de jag ställer till mig själv. Om hur jag själv slutade vara delaktig i politiska projekt där jag tvingades infoga mig i demokratiska majoritetsbeslut och streta på utan märkbar förändring. Hur jag istället gjorde mitt engagemang till ett individuellt politiskt projekt där jag både gör min egen klassresa och vill forska för att bidra till förändring, trots att forskningen bara kommer att förstås av och delges en redan insatt klick akademiker och knappast kommer att gynna det stora feministiska queerprojektet. Där jag blivit en av dem som sitter och diskuterar arbetarklassens massa av kvinnor ur ett akademiskt perspektiv, som om det inte gällde mig.
Samma dag som jag lämnar in ansökningarna till doktorandtjänst tänker jag för mig själv att jag nog blivit missledd. Att jag kanske inte vill fortsätta vara delaktig i ett samhälle uppdelat på detta sätt. Att det väl måste finnas andra sätt att förändra världen på.

Poettexten som hittade hem (your love keeps lifting me higher)

Vissa texter om ens liv skrivs innan själva skeendet.
Jag inser det när jag sent på natten lägger mig intill honom, värmer nattfrusna fötter mot hans sömniga ben. Det är en sådan kväll då vi suttit i min soffa och jag som vanligt pratat för mycket och för länge om mitt skrivande som jag gjort de senaste dagarna, sådär så att jag hejdar mig och tänker lyssnar han fortfarande men det gör han ju.
- Jag gillar din skapande sida, säger han och värmen i min mage som blir det där fnissleendet som jag så ofta har tillsammans med honom. Pratar seminariet om klass och kön. Alla dessa fina akademiska teorier kring hur vi förändra världen och ingen kommer överens med någon annan och alla bara besitter en massa teorier och kunskap som vi diskuterar.
- Men hallå? När sker förändringen då?!, säger jag och gestikulerar omkring mig och en stund senare hamnar vi på mitt golv där vi ligger bland mina ansökningsblanketter med rutan doktorsexamen ikryssad och pratar fördomar och vardagsrasism. Jag drar djupa sucken, han som skrattar, säger;
- Nu kom den där världen är hopplös-sucken igen, och sedan kysser han min hals.
På natten när han somnat stiger jag upp och sätter mig och lägger om hela romanstrukturen, skriver tills ögonen bara med tvång hålls uppe och det där då jag får ett infall, river av en bit av ett papper i blocket, skriver kärleksord och viker ihop lappen, gömmer den bredvid ciggpaketet i innerfickan på hans jacka och undrar när han kommer att hitta den.

Det är när jag lagt mig igen som jag kommer att tänka på den texten. Hur den skrevs då och varför. Jag minns att det var i samma veva som jag började längta efter kärlek som en reell möjlighet i mitt liv igen, men fortfarande innan jag gjorde mig själv olycklig i samma längtan. Minns att jag drömde om mer än imaginary friends, att jag saknade romantiska drömmar att åtminstone få leva ett litet slag. Minns att texten var uppe på bloggen och vände en förmiddag, ångrade mig och tog bort den. Det var för mycket som snurrade just då och trots att texten saknade objekt visste jag att det fanns de som skulle kunna se sig själva som objektet i den. Jag hittar texten igen och det slår mig att ja, ett halvår senare: Det är ju precis såhär det känns just nu:

Jag vill bara vara din poet. Så simpelt och klyschigt; jag vill vara poetflickan i dina drömmar. Avstånd och integritet, myterna och mystiken. Vill dricka billigt vin med dig, prata intensivt och glödande om världens tillstånd och alla mina teorier. Vill diskutera queerteori och genus med dig, gestikulera vilt och bli förbannad om du inte håller med trots att jag älskar att bli ifrågasatt. Vill tro på världen tillsammans med dig och låta mig inspireras av dina tankar, såsom du också påverkas av mina.
Vill vara vaken sena nätter och läsa beatpoesi för dina sömniga öron, smyga ner mina kärleksord i dina fickor sådär så att du inte hittar dem förrän du letar mynt till kaffeautomaten dagen därpå.
Vill vara urfattig och pank med dig, skramla ihop våra sista slantar, åka någonstans där vi är urfattiga och panka på okända gator.
Vill väcka dig tidigt en morgon, med ingivelser och idéer om allt vi måste göra, måste leka eller sova bort halva dagar ihop, spelar ingen roll.

Ge mig ingen vardag; trötthet, logistisk, avdankad passion och småtjafs. Jag vill aldrig bli vardagsgrå, få fadda färger. Aldrig gnälla över att du glömt stänga en skåpslucka och kan du please ta upp dina kläder från golvet för fan? Inga neurotiska sprickor; mina framtidsval, ogrundade rädslor, nojor slipper du och aldrig ska jag svartsjuka eller klamra mig fast.

Vad fan baby, jag vill ju bara vara poesin i dina vener och inspireras utav dig. Jag kanske aldrig kan ge dig enkelhet och rutin, men jag kan vara din fjäril, din bandit queen, din poet; omöjlig att riktigt fånga, likväl alltid din.

En irrande text av romantiska drömmar. Ett halvår senare har både texten och jag hittat hem.

Liksom människa bara

Promenera uppför Älvsborgsgatans allé mot Mariaplan en söndagkväll då mörkret börjar göra sig påmind, medan luften fortfarande septembersval och inte kylig, och livet skrämmer inte alls. I landshövdingehus lyser lamporna trygghetljus och tv-apparaterna står på i bakgrunden. Över spårvagnsspåren cyklar någon på väg hem och på trottoaren kvällsrastar en ensam farbror en terrier. Konsum lyser kvällsöppet och ur utgången kommer dem som glömt att köpa bröd eller måste göra matlåda och i kassen skymtar godispåsen fast de lovat att börja GI-banta för imorgon är ju som bekant en annan dag.

Söndagens kväll är ett bokslut; en utandning. Man samlar sina vapen, kurar skymning i trygghetsljusen, stryker streck och börjar om. En gata av tomt lugn där jag vandrar och låter Kings of convenience måla höstljud i mina öron kan ett halvt dygn senare vara tjutande måndagslarm av pånyttbörjan. Där går jag och Konsumhandlar för att jag glömt köpa bröd och måste göra matlåda och glömmer sockerförbud gör jag med och stryker streck över stressveckan och sköna helgen.
Sköna helgen; som jag sa att jag måste fly, jag måste bort härifrån för här är bara stress och vardag och jag är inte så bra på det där med vardag men man kan skapa sin exil i sin egen hemstad. Jag hade glömt hur, men återuppfinner min tid på lördagens slöa fika och hemma hos mannen där hans vän läser kvällstidningar i sängen, han kollar sport och jag internettar helt kravlöst tillsammans. På festen och spårvagnen och Pustervik där vännerna samlas och vi dansar på överfyllt dansgolv innan jag köper en vegburgare extra på väg hem till mannen och får tyst på hyenorna – de trettionågontingmännen som samlats bakom min korta kjol – när jag uppger på förfrågan att den extra burgaren är till min pojkvän.
Vaknar upp till en söndag och sängstannar, fast rent logiskt vet man att man är människa och därigenom borde man stiga upp och vara produktiv människa i världen. Men kärleken säger stanna i sängen så länge ni vill och stoppa tiden tillsammans och förlora er i varandra och kärleken spöar ju alltid logiken, men det visste ni säkert redan.
Sedan till innergården nära mig där i solskenet vid uteplatsen där vi dukar upp med kakor och kaffe och är vuxna och fikar och är ovuxna och pratar bara gårdagsfylla innan jag tar ovuxenheten till nästa nivå och börjar fnissgunga som en frihetsglad femåring.

Söndag kväll och jag gör som ni andra, som vi gör. Jag köper mitt bröd och går hem, kurar skymning. Tänker på helgen, väntar in måndagens vardag och jag vantrivs inte alls. Jag är lycklig över att vara någon med en vardag, liksom andra, liksom människa bara. Vardagen är trygghet och lycka däremellan och vardagslyckan har väl ändå orättvist bespottats nog?
Vi som varken trott på vardagslycka eller låtit oss invaggas i falsk trygghet är också sådana som kan gå mellan upplysta landshövdingehus med en Konsumkasse. Man får unna sig naivitet ibland, även vi, och jag knyter mina händer, blundar i en tanke:
Jag tror att vi klarar oss. Jag tror faktiskt inte att vi behöver vara rädda alls.

Anders Borgs leende (vi gör det för att vi måste)

Jag vill må bra nu skriver jag och sedan kommer likt förbannat de där dagarna då hjältinnan springer, faller och hjältesmasken åker av.

– Känselspröten, du måste lära dig att dra in dem ibland, brukade birkenstocktanterna i pedagogiskt ickefärgs-beiga rum med näsdukar på bordet säga och se på mig med den där sortens socionomtantsblick som vägrar släppa.
Att födas med för tunn hud är ingenting man väljer, man bara lär sig att leva med det. Vissa dagar glömmer man hur man gör, man stänger inte av, man låter allting forsa in. Stress och krav eller bara en regnig höstdag sköljer bort det lilla försvaret man har och där står jag vid Marklandsgatan med känselspröten riktade mot världens sorger, huden luckras upp och på framsidan till DN står Anders Borg och ler med budgeten i handen och under orden om slag mot arbetslösa och sjuka och jag tänker på alla arbetslösa och sjuka och alla försvarslöst oekonomiska; jag och mamma och alla andra.
Vid hållplatsen mittemot står ensamma farbrorn med rullatorn, har han någon som tänker på honom på kvällarna och tänk om han åker hem alldeles ensam och äter värmd hemtjänstmat såsom han gör varje kväll? Där står barnet som skriker, tar någon hand om lilla barnet och tänk om någon är elak mot barnet och tänk om barnet kommer att bli mobbad i skolan och tänk på alla små barn som växer upp till en jord som håller på att förstöras och tänk om man någon gång får barn och de ser på en med besviken blick; varför gjorde ni såhär mot världen vi ärvde, varför tänkte ni inte på oss?
Kliver på spårvagnen och tänker på barnen som svälter och dör, barnet som blir en flicka som blir ilurad sprit och våldtagen, på ensamma människor och deras badrumsskåp med tabletter och hur många finns det därute som väljer kväll efter kväll om de ska ta för många eller bara gå och lägga sig och vänta på sömnen. Tänker på mig mitt i kaoset av måsten; hur ska man duga och hur tackla rädslan för världen, för livet och för sig själv och sina framtida misslyckanden?

Somliga dagar är ett glas fyllt till bredden av oro och ängslan, ytspänning som håller allting kvar och sedan räcker en droppe för att det ska svämma över och droppen är han i mobiltelefonen som säger att det regnar, kommer nog inte förbi och jag som svarar att kunde han inte tänkt på det innan jag åkte hem tidigare från bibblans pluggtid och sedan ner på sängen med gråten forsande, orkar inte hålla emot och där ringer han på dörren ändå.
– Du kan ju inte komma nu, nu har jag ju redan hunnit börja gråta, säger jag ogenomtänkt men gråter gör jag med huvudet i vackrastknät och jag pratar om livets meningslöshet och människans ofrånkomliga ensamhet för i min svärta finns inga nyanser, bara det totala hålrummet när jag faller.
Han som inte håller med, såklart han inte håller med och när jag gråtit ut min rädsla och sorg äter vi soppa och lyssnar på Snoop och Kanye West och en stund senare är jag samma människa som jag vanligen är numera igen. Sådana är skiftningarna att en halvtimme efter att jag sagt att livet är tom strävan med tårar rinnande nerför kinderna kan jag fnissande säga att Carolina Gynning är ju ashet, tycker du inte det?

Man blir äldre och kanske lär man sig att ta hand om sig själv någonstans. Den natten efter då jag sover max en halvtimme och ligger halv fem på morgonen med hjärtklappning och hyperventilerar blir en dag då jag går hem från jobbet och stänger av min dator, sätter mobiltelefonen på ljudlös. Tackar nej till öl och fest och ägnar kvällen åt ensamtid med film innan jag somnar in och sover tolv timmar.
Man blir äldre och svärtan blir bara i kortare stunder mindre nyanserad, man lär sig kanske att skratta mellan tårarna och se små glimtar av ljus däremellan. Ljus som i hans vackrasthänder formade kring mina gråtvåta kinder.
– Ängsliga, oroliga, fina Elin.
Som förfest hos grannvännen och samtalet som växlar från jordens alla sorger till vilken rappare vi skulle vilja ligga med och sitta på pakethållaren på hennes cykel;
- Håll i dig, nu går det fort!
Och vinden i håret och jag fnissar och håller om hennes midja och kallar henne min lilla indier som ska cykla runt med mig i världen och i magen värmer Southern comfort och på klubben väntar vännerna och jag kramar, skrattar igen.
Anders Borgs leende, livets ofrånkomliga ensamhet och världens oro kan bara rå på mig i korta stunder numera. Minns femtonåriga Elin som skrev i sin skoluppsats; hur skratta, le och älska i en värld så full av lidande, sorger och orättvisor? och hon fick väl högsta betyg och någon kommentar om att det var välskrivet men åh, så sorgset och svart.
Femtonåriga Elin, jag vet varför nu: För att man måste. För att det är det enda man kan göra.

Min viktigaste feministiska strategi.

Jag har aldrig trott något annat än att jag ska göra karriär. Jag har aldrig velat något annat än att förändra världen. Jag har aldrig haft andra planer än att skriva romaner, artiklar och forska. - Att uttrycka mig är det jag andas, lever för, om jag inte får göra det trivs jag inte med mitt liv, säger jag till en vän som inte förstår varför det inte bara räcker för mig att ha ett schysst jobb, okej lön, fina vänner, ett fint förhållande och kanske några barn i framtiden.
Aldrig tillräckligt för mig. Alltid denna strävan. Måste komma någonvart. Det handlar mindre om status och pengar, desto mer om just det där omättliga behovet av att få läsa och skriva. Analysera världen, förstå den genom språk och forskning. Det enda jag kan, det enda jag vill. Jag bara måste.

Jag minns hur jag grät ett år på bokmässan. Hur vi stod i Incontro bar, jag och dåvarande pojkvännen, såg alla vackra, lyckade människor tala med varandra om litteratur och samtid som jag i alla fall inbillar mig att det är det de talar om över drinkar på Incontro efter dagens seminarier och montersvettande. Vi åkte hem och jag grät. Det var då jag fått för mig att jag också skulle, borde, kunde nöja mig. Läste sjukvårdsdokumentation och skulle arbeta administrativt inom vården. Det var väl helt okej.
Jag grät för att det inte var okej. För att jag ville diskutera litteraturen och samtiden i Incontro bar. För att varje andetag bara önskade något annat; vara en av dem. För att jag varje dag i anatomistudierna och på datalektionerna önskade mig något annat. Längtade efter hörsalar, seminarium, uppsatskritik och opponering. Längtade efter textkritik, litteraturstudier och analyser. Jag grät över att det var så förbannat jobbigt den insikten; jag kan inte nöja mig, aldrig. Får jag inte skriva och forska så dör jag.
En månad senare hoppade jag av och ett par månader senare satt jag och glödde vid tangentbordet och skrev en C-uppsats i lingvistik som enligt min handledare var det snabbaste någon skrivit en C-uppsats under hans 30 år i den akademiska världen. Jag var hemma igen.

Med all denna strävan. Denna vetskap; jag måste få göra det här annars dör jag. Denna insikt; jag måste i alla fall få försöka förändra världen med mitt språk och mina analyser innan jag dör. Vad kommer? En jäkla massa stress. Och ångest. Och konstant springande ikapp, blickande bredvid, framåt, bakåt. Så mycket prioriteringar och så svårt att göra.
Det här det här med York, jag vet ni blev besvikna när jag skrev att jag inte åker. Och någon kommenterar; en man hade åkt. Love sex money skriver; det finns en poäng, en man hade nog armbågat sig fram och skitit i vilket och bara åkt.

Från universitetsbiblioteket åker jag med böcker om att konstruera klass och kön i min tygpåse. Teorier och studier om klass och kön som ska bli ett PM från mig. Det är exakt det här jag menar. Om jag inte får konstruera mina egna analyser, sätta min egen situation i teoretiska sammanhang och göra begreppen större, ja då vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv för det är det enda jag vill göra.
Jag tänker på kön och klass. Om jag hade pengar hade 5000 kr i resa till York inte varit någonting. Om jag inte varit uppfostrad att veta min plats och inte ta för mig så förbannat mycket utan låta de bättre, högre klasserna ta plats hade jag kanske vågat. Om jag inte varit kvinna och inte vetat hur man kräver sin plats, slår sig för bröstet och säger att man är bra och cool och klart man ska åka för karriären framförallt istället för att genererat niga och säga tack, men nej tack då hade jag nog åkt.
Jag tänker på de män som jag sett springa förbi mig. Som bara vågar. Som kanske inte är så bra på det de gör alla gånger, som kanske inte alltid har de rätt svaren. Men de vågar, de tar plats, de gör alla platser till sina.
En feministisk strategi är att göra likadant. Nu jävlar liksom karriären och andas uttryckandet och aldrig låta någon annan komma före för att jag lämnar plats igen. Vässa armbågar, ta de där lånen och bara dra. Leka pondus bland skrämmande etablerade forskare i York och sedan jäklar superromanen och genusstudier och disputation och EU och riksdagen och journalistiken here I come, liksom.

Jag var på väg i alla fall. Till York. Sedan pratade jag med mamma, ett sista samtal av tvekan.
Hon sa inte alls det där som jag trodde hon skulle säga för att alla andra sagt det. Det där om att du måste åka Elin och vilken chans och tänk om du missar den. Hon sa;
- Har du tänkt på konsekvenserna?
Klart jag tänkt på konsekvenser som i fett med creddpoäng, ett steg närmare forskarkarriär, er beundran och jubelrop över att jag åkte, stoltheten över mig själv för att jag vågade, allt det där. Men det var inte de konsekvenserna hon pratade om.
Hon menade faktumet att jag redan är genomstressad, ofokuserad, för att jag som vanligt gör tusen saker samtidigt. Faktumet att York blir ännu en sak att stressas av, ha ångest över, tänka på under sömnlösa nätter. Det räcker med att säga flygresa till London så börjar jag hyperventilera. Hon menade det där om att jag faktiskt hade lovat att sätta skrivandet i första hand denna hösten och ändå är jag uppe i minst fem saker till samtidigt. Att det kommer bli ett helvete av massor av extra-arbete som tar tid från skrivandet och pluggandet för att betala tillbaka pengarna för Yorkresan.
- Kommer du ihåg vad du lovade?, sa hon, skrivandet framför allt annat denna höst.
Sedan påminde hon mig om den hösten då jag jobbade som journalist, läste sista året på gymnasiet och jobbade med en diktsamling samtidigt och slutade med en tvåmånaderssjukskrivning då jag mest ägnade mig åt att kolla igenom alla avsnitt av Vänner, äta nudlar och gråta av utmattning. Eller den hösten då jag jobbade deltid, läste en kurs på lingvistikens avancerade nivå och svenska A samtidigt och jag tillslut svimmade av stress.
Eller den våren då jag försökte skriva en B- och en D-uppsats samtidigt och under tiden knaprade både Cipramil och diverse sömntabletter för att det var enda sättet att klara tillvaron. Hur jag varje gång lovat mig själv att aldrig hamna där igen.

Jag förstår hennes poäng. Jag förstår hennes poäng när hon säger att jag bara är 24 år och tids nog händer det, i små små steg. Rusar jag på springer jag in i väggen, det vet jag ju.
Jag vill inte vara hon som aldrig sover på nätterna och går med konstant värk i kroppen eller hon som bara beklagar sig under fikasessioner med vänner för hon är åh så stressad och pressad och hur ska hon hinna för att sedan titta på klockan och säga att hon måste hem. Jag vill inte vara flickvännen med en kalender som får honom att sucka och säga jaja, vi ses väl om tre veckor då ungefär. Jag vill vara hon som uttrycker, analyserar, progresserar och förändrar världen. I min egen takt, utan jämförelsenoja och samtidigt hinna må bra.

Min viktigaste feministiska strategi handlar inte om armbågar eller status. Den handlar inte om att springa ikapp männen och försöka ta deras platser. Den handlar om att ta hand om sig själv och våga ifrågasätta sina egna och andras krav. Det finns ingen medicin mot kalenderbitande karriärkvinnors självutbrännande. Bara ifrågasättande av sig själv och mönsterbrytning hjälper.
I höst åker jag inte till York, det blir någon annan gång. I höst nöjer jag mig med att återigen lämna in ansökan till forskarutbildning, läsa lite genus och ägna många, långa dagar och nätter framför tangentbordet i min lägenhet i Worddokumentet märkt Skrivprojekt. Min viktigaste feministiska strategi är att må bra. Jag vill må bra nu.

But with my ego I could stand in a speedo and be looked at as a fucking hero

Ja på torsdag har exmannen och kompisen premiär med klubben Boombox på Kontiki. Jag vet att det är slutet av månaden och man ska jobba på fredagen men ändå, det är gratis inträde och två grymma DJ:s. Det har även utlovats att några av mina favorithiphoplåtar kommer att spelas under kvällen. Alltså helt fab musik och möjligheten att se mig lyckotjuta/sittdansa/shaking that ass och det vill ni inte missa.
(- Alltså Elin, till och med när du ger props slutar det med att du framhåller dig själv, guuud vad du egobloggar.
- Jo jag vet cencorrösten, men jag gjorde ju ett försök till att skriva något som inte cirkulerade kring mig nu i alla fall.)

Och alltså jag vet inte vad ni säger, förmodligen inte samma sak som jag eftersom jag misstänker att det är en Kent-revival på G. Det är nu vi som fick utstå spott och spä under framförallt Vapen & ammunition-perioden och även efter Du och jag döden kanske får lite upprättelse och credd igen för att vi idogt höll fast vid Kentlyssnandet (alltså; Du och jag döden är en gudomlig skiva, men V&A är ju precis så mediokert lättlyssnat tråkig som alla framhöll). När till och med Kenthatande grannen tycker att låten var rätt okej hajar man vad som är i görningen. Om hela Välkommen till samtiden låter som Ingenting kommer det bli revival, jag lovar. Det låter lite nytt och samtidigt gamla Kent.
Hursomhelst, jag vet inte vad ni säger, men nu har jag lyssnat 20 gånger på Ingenting, minst 20 gånger och varje gång får jag samma tristessklåda i kroppen. Jag hör att det är bra med basen och pianoslingan och gitarren och så snyggt producerat jamenvisst, jag hör att det är en fantastisk text om tristess och tomhet i småstaden och att bryta sig ur, revanchkänslan och besegra sig själv och alla de där jävlarna – ja, allting är så mycket älskad Jocke Berg-lyrik.

Men jag vet inte. Kanske har varje människa en varierande kvot av gånger man kan lyssna på Jocke Bergs tomhet/tristess/ångest/revansch-texter och klassiska Kentriff och älska det. Kanske – förmodligen borde det vara så – uppfyllde jag den kvoten under min tonårstid och efterföljande år.
Eller så är precis som min vän som också var det där galna Kentfanet en gång i tiden, men nu övergett dem helt, säger: Man kommer till en punkt då Kent andas för mycket den man en gång var och som man inte längre vill vara att det någonstans bara blir tristess och ångest att lyssna på dem. Kanske jag är där nu, oavsett hur bra Välkommen till samtiden kommer låta.
Jag är inte längre vara hon som bölade till Hagnesta istället för att lösa sina issues, jag vill inte gå med knuten näve av revanschlystnad, snarare av glädje och inspiration. Jag är inte där längre. Jag hör att det är en bra låt, men den är för mycket tonårs-Elin, för mycket svärta och depressiva tendenser.

Lyssna på Lazee - Top notch eller T.I. - Raw istället, det är grejer det mina vänner, också ses vi på dansgolvet.

Ack, du frestande lättja

Om förra veckan präglades av lust och inspiration, tankar och kreativitet präglas denna vecka av lättja och oförmågan att ta mig för saker. På en och en halv vecka ska textkritik inlämnas, textsamtal i Motala genomföras, ansökningar till forskarutbildning lämnas in, jag ska börja jobba på nygamla jobbet efter ett och ett halvt års frånvaro och däremellan har jag två seminarium och ett PM att skriva samt en klubb och en fest ordnat av vänner att gå på.
På en och en halv vecka.
Slutsatsen blir att det aldrig blivit så roligt att Facebooka som nu, aldrig känts så nödvändigt att träffa alla människor jag inte hinner träffa så ofta som jag skulle vilja och tänk alla blandskivor man kan göra när en 40-sidig engelsk text om ekofeministiska perspektiv på molekylärbiologi egentligen borde läsas.

Förkylning och förälskelse dimmar skallen. Den här veckan vill jag bara skedligga och vara småfånig och fråga med kärleksrösten om han är kär i mig idag med (det var han! lucky me!). Den här veckan vill jag bara äta halstabletter framför highschoolfilmer och ha täcket i soffan fylld med gamla snorpapper. Den här veckan vill jag strunta i viktnojor och träningsbehov och äta tusen rostbröd med marmelad och ost som enda näringstillskott. Den här veckan vill jag slökolla TV och talla på mannen sådär så jag tillslut börjar kalla mig själv Fröken överkokt blomkål (Jag är en femtonårig testosterongrabb instängd i en akademisk, feministisk kvinnas kropp. Lös den ekvationen om du kan, Tiina Rosenberg!)
Den här veckan vill jag varken vara upcoming akademiker, slipad feminist, strukturerad och organiserad duktig tjej, inspirerad blivande författare och textkritiker eller snygg, ung kvinna. Jag vill bara vara härligt lat och oproduktiv i fula mjukisbyxor och förkylningsröd näsa. Himla missmatch av vecka att känna så på.

För övrigt noteras att min tillvaro består av fantastiska människor som peppar mig och stöttar mig och erbjuder mig lån och tipsar om gratisboenden och det ena och det andra. Vad fantastiskt fina ni är. Jag hoppas att inte Love sex money har rätt när hon säger att York-resan är min chans till stundande kometkarriär för i så fall sumpar jag den nu. När tillvaron handlar om vem jag ska kunna låna pengar av för att ha råd med mat nästa månad känns en resa till York väldigt långt borta och den där kometkarriären får istället bli det gamla vanliga strävandet, hankandet framåt för det går ju i alla fall framåt. Dr Kitzinger erbjuder mig handledning via mail och jag är tacksamt glad, trots frånvaron av pengar, för att jag har ett bredband som ger mig möjlighet att interagera med människor på andra ställen och för att det finns så många som hejar på mig och är villiga att lägga pengar på mig. Tack.

För övrigt noteras 2 att paret Schulman också grälar om barn. Heja Katrin!

Kärleken har bytt adress (whats my muthafucking name?)

Men man glömmer ju så lätt vad som verkligen betyder något mellan allt om pengar och karriärsteg och allt det där. Små glimtar av påminnelse kommer ibland.
Jag säger inte att jag inte har en bakfylleångest som inte är av denna världen idag och att jag avskyr faktumet att jag återigen har en söndag då jag vaknar klockan ett och vägrar kliva upp ur mannens säng förrän han bjudit på kaffe på sängen, pussar och Justin-sång.
Jag säger inte att jag inte har lite funderingar kring både fredagen och lördagen. Nyktra,bakfulla Elin säger till fylle-Elin att det finns en gräns för hur känslig man får vara och den gränsen är definitivt passerad när man blir tjurgnälligt sur över att ens pojkvän råkar yttra något negativt om Snoop doggs sätt att rappa och kanske behöver man inte bli Norrlandspatrioten nummer ett när andra från ens hembygd är i närheten och tänk allt jag bara har vaga minnen av och nej Elin, bara för att du inte är så full att du har svårt att stå på benen och känner för att kräkas när du kommer hem betyder det inte att du har en s.k. salongsberusning som du tjatade om båda kvällarna.

Allt sammanfattat: En sådan korkad och oproduktiv och helt fantastisk helg. Kärleken bor inte på bankkontot, inte i eventuella karriärklivsmöten i York, inte på arbetsplatser som får det att svida under huden av oro, nej inte ens i skrivprojektet bor den.
Kärleken bor i introt till Kanye West The Glory på spårvagnen hem efter en tung dag. Först upp-pitchade soulrösten, sedan stråkarna också basen och hela soulkören. Små sprickor av glädje i hela stelnade kroppen. Finns sittdans för fingrar? Jag tror jag uppfann det på spårvagnen i fredags.
Kärleken bor hos grannen som hört om min jobbiga dag och bjuder på middag och den bor i min lägenhet som fylls av vänner, alkohol, skratt och dans. Den bor i fylle-promenaden till Kontiki och sjunga med i gamla hits och jag och Erik som där konstaterar att sittdansen är en sorgligt underskattad konstform innan jag överger honom och lyckodansar till What is love? med Rasmus och Maja. Kärleken bor i känslan när vackraste ögonen kommer dit eller känslan när två av ens bästa vänner dansar befriat och galet till Can´t touch this och hjärtat svämmar över sådär så jag måste fara fram med armarna och skrika att jag älskar dem.
Kärleken bor i segtung eftermiddag i hans soffa. Kravlöst ligger huvudet mot min bröstkorg och jag skiter i om det är allsvensk fotboll på TV, för så kär kan man alltså vara att allsvensk fotboll kan vara en frivillig uppoffring om det innebär att hans huvud ligger på min bröstkorg.
Den bor på och mellan festerna på Hisingen och Gårda. Den bor i mannens rappande/toastande som får mig att kikna av skratt och bita mig i tungan från att fyllesäga att jag älskar honom. Den bor i älskad, gemensam töntighet.
- Whats my muthafucking name? skriker jag på Avenyn
- Serial killah! svarar han lika snabbt innan vi stämmer in i When a man loves a woman eftersom 7-elevens Radio rix-spelande alltid fuckar upp ens fyllesång.
Kärleken bor på ett dansgolv på Rio rio. Klaras lyckoskrik när hon ser att jag kommit dit. Johns sätt att dansa som slår allting. Ellens ord om att jag borde vart med på Uppåt Framåt för Elin de spelade Toto! Dansa till reagge och dancehall och däribland Sean Paul och förnöjsamt konstatera att jag både fått dansa till Haddaway, A-ha och Sean Pälle på en och samma helg.
Kärleken bor i att en tidig morgon somna in i vackrastfamnen, smärtsamt medveten om morgondagens ångest då jag vaknar försent och inte orkar vara produktiv, duktig, strukturerad eller ens lite konsekvent. En fnissande lycklig tanke; äh men det är väl ändå skitsamma, jag är ju glad i alla fall och det är väl huvudsaken.

Såhär ska livet kännas på riktigt

Och jag minns den september för fyra år sedan. Då när vi bildade norrlandskollektiv ute i Bergsjön och spårvagnar var häftiga och i stora hörsalar antecknade jag mina första ord om sociologisk språkforskning och vågade äntligen tillslut prata med den söta poptjejen som var lika ensam på rasterna som jag och bara någon dag senare var vi inknutna i ett helt gäng och på kvällarna kom jag hem till doften från pojkvännens wok i köket, hörde skrattet från kombosarna framför TV:n och jag minns särskilt en kväll då pojkvännen läste i nya lokaltidningen Göteborgsposten att Håkan Hellström skulle spela på taket till Storan, en gratisspelning. Vi åkte dit; jag, pojkvännen och en av kombosarna. Såg Håkan Hellström dansa på hustaket för att sedan gå till något kvällsöppet café (bara det: kvällsöppet liksom) och äta kladdkaka och dricka te. Jag minns att jag tänkte att det är såhär det är att bo i Göteborg. Man kan se Håkan Hellström spela gratis från ett hustak en vanlig kväll och sen äta kladdkaka på café fast klockan är över sju.
Minns lyckan över akademiska böcker och tenta-adrenalinet precis som jag minns den kvällen på buss 58 då romanidén damp över mig och hur jag sedan ägnade kvällar och nätter åt att skriva. Då varje sekund av livet levde, andades, inspirerade.

Mest minns jag någon av mina promenader från Humanisten ner mot city. En av kvällarna då jag haft kvällsföreläsning. Jag gick där med Kent i lurarna, kort H&M-kjol, kavaj och andades klar höstkväll-luft. Mina tankar. Nu börjar det Elin. Det är nu livet börjar. Det är det här du väntade på alla rastlösa dagar i småstadens dammiga skolkorridorer, det är det här du längtade efter i ditt flickrum i huset på landet. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Fyra år senare och så mycket klokare, mer ärrad, eftertänksam, bildad, erfaren. Jag promenerar från Universitetsbiblioteket ner mot city en av kvällarna med klar höstluft och solen som går ner över Vasastans folkmyller som hemlängtar med snabba steg. Jag går där med Kanye Wests nysläppta, fantastiska Graduation i lurarna, Weekday-baggies, sjal och andas. Den röda vintagekassen fylld med böcker, huvudet fyllt med tankar.

Det är veckan då jag släppt chocken över att vara tillbaka i den akademiska världen och återigen piper hemma, precis som det var den hösten för fyra år sedan i de stora hörsalarna. Då varje sekund av livet andas, lever.
Pendlar mellan PM-skrivande om pappaledighet som politiskt projekt, komma på idé till skrivprojektet och skriva tio sidor där, ligga vaken halva natten och läsa Maria Svelands Bitterfittan och anteckna minst tio sidor till till forskning eller roman eller whatever – bara inspiration. Gör forskningsprojektresearch som slutar i mail till Celia Kitzinger, en av queerforskningens giganter och en cool lesbisk aktör, om hennes forskning om heteronormativitet i språk och hon skriver att min planerade forskning sounds great och två dagar senare bjuder en av hennes forskarkollegor, på hennes uppmaning, in mig till en tvådagars konferens om feministiskt forskningsarbete på University of York och jag som skriker i luren till mamma att mamma jag vill åka till England och akademikernätverka, fatta coolt!.
Klockan halv fyra på morgonen får jag idéer i skallen igen och måste romanskriva sådär så jag är alldeles dödstrött på seminariet med Thomas Johansson om maskulinitet och fadersroller vilket inte innebär att jag inte kan låta mig bli inspirerad, diskuterad och alldeles lycklig över alla gnistor som slår i rummet av diskussioner, i skallen av alla tankar. Blocket nerklottrat med meningar som men det moderna jämställda föräldraskapet är ju ett jävla medelklassprojekt för den kreativa klassen!, den pappalediga pappan är hetero – var är bögarna i debatten?? och men vad ska vi analysera när makten är krossad?? och däremellan fnissar jag högt åt Johanssons dissningar av Mia Thörnblom, som tillsammans med alla andra livscoacher är ett favvohatobjekt, och meningen jag vet att jag låter akademiskt elitistisk nu men när det kommer till genus är ju folk rent generellt ganska dumma i huvet och går i clinch om moderskapsplikt vs faderskapsunnande sådär så han faktiskt lyssnar och någonstans adopterar jag honom också som en universell fader, tillsammans med Pierre Bourdieu och R.W. Connell.

Däremellan går jag upp till grannen, får te och chokladbollar och tittar på Upp till kamp ihop. Går ner till exmannens nya lägenhet för sista avsnitten av Gilmore girls, äter favoritsnarra och stämmer upp i gemensamt fånljubel när Lorelai och Luke kysser varandra. Kommer in på Hagabion, känner kaffedoften och ser mina vänner sitta där redo att analysera och skratta sig genom helgens redogörelser och tänker familjen, hemma. Har mannen liggande i min soffa läsande om inlärningsprocesser och sånt lärarstuff, medan jag skriver och ibland tittar vi upp och möts i en puss.

Jag går ifrån biblioteket september 2007 med tusen viljor, tankar och källor att båda lägga kraft i och ösa den ur. Tänker att det är nu det börjar. Det är det här jag väntade på alla rastlösa, tröstlösa dagar på det tråkiga niotillfemjobbet. Det var det här jag längtade efter när jag åt gröt framför Förkväll i min sorgliga papplådelägenhet utanför stan. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Bara fortsätt att resa dig, Britney.

Fy, vad de skrattar åt dig idag Britney. Totalt fiasko, säger de. Stel koreografi, dålig sång, pinsamt och dåligt. De pratar om din kropp; inte riktigt i form än va? Inte läge att ställa sig på scenen i utmanande bikini när man fortfarande inte deffat ner sig till smalideal. Sorgligt, säger de.

Vet du Britney, det gör så ont i mig när jag läser vad de skriver och säger om dig. Precis som det har gjort under så lång tid nu. Men mest av allt idag, aldrig så mycket som idag.
Jag skrev sådana argt elaka saker om dig en gång i tiden, då när jag jobbade på lokaltidningen och var skitförbannade feministen som hatade bimboidealet. Förutsägbart, eller hur? Nå, men det var ju faktiskt du också där du stod i din perfekta make, lolitatofsar och wailade. Du var ju en produkt för den kåta mannen, precis som jag skrev. Följde skivbolagens spelregler, ögonfransviftade och bedyrade att du fortfarande var oskuld. Det var aldrig du Britney, det var hela karusellen du hamnat i, hur hela din gestalt var ett uttryck för kåta gubbslems lolitadrömmar om oskyldiga oskulder gone bad. Du tog skulden för min ilska över ett samhälle indränkt i gubbslem.

Men sedan förändrades ju det. Först tog du klivet från det oskuldsfulla och blev bara sex. Någonstans tyckte jag om det, inte bara av mina privata kåthetsskäl. Kanske av samma skäl som jag som pubbe-unge älskade Madonnas utmanandes videos, sexbok och snuskiga texter.
En förtjust chockering, även om jag visste att du fortfarande spelade enligt skivbolagens regler.
Riktigt spännande blev du först de senaste åren. Från uppfostrade Lolitaflickan blev du kvinnan på gränsen till nervsammanbrott. Behandlingshem, bortrakat hår, vårdnadstvister och skilsmässa. Rubriker efter rubriker som tanterna i fikarummet på jobbet gottade ner sig i – åh den där stackars flickan. Jag tyckte aldrig synd om dig. Du hade ju äntligen brutit dig fri.
Ditt bortrakade hår som den yttersta symbolen för din uppgörelse med rollen du spelat, kraven du levt efter. Jag vet att du inte mådde bra, men jag tror du mådde fan så mycket bättre då än när du wailade storögt och låtsades som om du aldrig gett någon ett blowjob.

Britney, det var pinsamt dåligt att se dig på scenen. Samtidigt fylldes jag med så mycket styrka och beundran. Samma känsla som innan Madonna blev borgarkäring i England och juckade på scenen i korsett bland halvnakna män. Samma känsla som när Lil Kim trycker upp sina överdimensionerade bröst mot kameran och väser how many licks. Samma känsla som när Foxy Brown räcker ett stort fuck you när hon återigen arresteras av polisen. Ni bara kör ert race. Blir smutskastade, förtalade, baktalade och svikna när ni går era vägar och inte följer spelreglerna för kvinnligt korrekt beteende.

Jag säger heja dig, Britney. Fortsätt dansa. Fortsätt sjunga. Fortsätt att göra halvtaffliga, pinsamma uppträdanden på MTV-galor. Räck dem alla fuck you-finger du kan uppbåda.
Skit i vad dom säger, i allt skvaller, i vad din töntiga exman och din kontrollneurotiska morsa säger och skit för fan i om mufflorna hänger kvar och dallrar lite när du dansar i bikinis. Fortsätt att resa dig Britney, det är det enda du kan göra.

Barnsjukdomarna (lyckoslagen pulserar likväl)

Men det är ju ändå det heterosexuella, monogama förhållandet som jag har och som jag både trivs i och skräms av. Skräms av trivseln kanske, att jag är redo att kämpa; att jag inte bara springer.

- Barnsjukdomarna, sa C. den gången för några år sedan när vi fikade, jag och flickvännen har äntligen tagit oss ur barnsjukdomarna.
Och jag satt där med mitt långa förhållande och kunde inte förstå vad han menade för vadå, ja man dejtar och man är nervös och man tänker att det kommer att gå åt helvete men sen är man ju ihop och då är det bara samförstånd, eller hur?
- Barnsjukdomarna, säger Klara under lördagens ventileringspromenad, ni håller bara på att gå igenom barnsjukdomarna. Prata med varandra så kommer ni nog igenom det.

Ja, jag hade glömt hur mycket det tar på krafterna med alla barnsjukdomar och missförstånd och oförmågan att läsa av varandra, sådär som jag räknar med att kunna bli avläst, när man inte känner varandra tillräckligt väl. Jag försöker vända på det och tänka på att det var ju precis det här jag ville. Gå in i något nytt med någon ny. Vara den jag ville utan en massa historia bakom. Berätta alla mina historier för nya öron, låta min kropp upptäckas av nya händer, få mig själv avspeglad i nya ögon.
Söndagkvällen är en stunds vila i barnsjukdomarna.
- Du måste ju säga till vad du vill, jag kan inte läsa mig till det, säger han precis som jag en stund senare säger att jag faktiskt inte kan riktigt tolka dina signaler än.
Han som stryker över mitt lår och försiktigt undrar vad det där PMS egentligen är en förkortning av.
- Typ premenstruell subba älskling, and you are about to learn it the hard way, svarar jag.
Men vi slutar någonstans under en filt i hans soffa; målsökande kyssar, tidlösa ögonkast i varandras kärleksögon, stearinljus och regnsmatter.

Långt senare ska han somna in bredvid mig i sängen. Jag som betraktar hans nakna, sovande kropp en stund innan jag går upp. Plockar vant i hans kök, betraktar regnet utanför gatan.
Tänker på det jag sa till någon för ett tag sedan.
- Antingen går man in för något hundra procent eller så inte alls. Känns det inte hundra procent är det inte värt det.
Tänker på hur svårt det var att tänka så den eftermiddagen då jag gått hem tidigare från jobbet efter att ha jobbmailat och konsulterat outtröttliga öron på kollegor kring att jag hade en alldeles för kort klänning på mig. Sprang hem och bytte om, duschade, sminkade mig. Minns att jag kedjerökte vid spårvagnshållplatsen trots att jag redan då börjat avsluta min rökperiod.
­Om tio minuter. Minns att sätta mig på spårvagnen med pulsen skenande, kinderna rodnande, händerna skakande. Nej, kissnödig igen? Ja, igen. Fan också. Såg mig själv i spårvagnsrutans reflektion. Varför utsätter du dig själv för det här? Det är inte värt det. Varför? Just så tänkte jag. Jag hann tänka på gamla förhållandet, förvisso segtråkig tröttma och en oförmåga att uppskatta varandra, men herregud det hade väl fortfarande sina bra stunder eller? Jag hann tänka på de jag försakat, de kanske-nästan men ändå inte hundraprocentiga som jag sagt nej till tillslut. Något som fattades. En känsla. Något som skavde. En omöjlighet. Som jag ångrade det just då, på spårvagnen med skenande pulsen och tryckande blåsan och en medvetenhet om att tio minuter, då står jag där, då ska han komma, då kommer någon av oss att bli besviken. Varför Elin? Varför utsätta sig själv för det här?
Och sedan satt jag där vid fontänen på Järntorget och där kom han med leendet, skjortan, snygga sneakers och solblekt mustasch. Omfamnade mig med knäsvagslukten för första gången. Jag som trevade i konststycket i att både framstå som en Vacker, Sval och Kvinnlig kvinna och undvika att kräkas upp mina inälvor av nervositet framför honom.

Nästan tre månader sedan. Jag i hans vardagsrumsfönster, betraktar regnet och väntar på sömnen. Alldeles snart ska jag krypa ner bredvid honom, under duntäcket. Lägga nattvakna, frusna fötter mot sömnvarm hud.
- God natt finis, kommer han att mumla och täcka min rygg med godnattkyssar medan vackrastarmen lägger sig tillrätta kring min midja.
- God natt, kommer jag att viska tillbaka med allvarsamt leende kärleksrösten medan lyckoslagen pulserar under huden.

Just därför Elin. Just därför. För hundra procent, barnsjukdomar eller vila, den här känslan – alltid värt det tillslut.

There´s just girls that I haven´t fucked yet

Det är lördag förmiddag och jag vaknar upp ur en sexdröm om Izzie i Greys. Ja just Izzie. Hon som väl måste ses som den mest klassiskt hetero av alla kvinnokaraktärer, som omfamnar myten om den Vanliga Straighta Tjejen i sin uppenbarelse. I drömmen spelar jag rollen som den farliga förförerskan, hon med totalkoll som lurar med stackars straighta Izzie till sängkammaren. Säger att baby, jag vet att du vill ha mig under all din påstådda heterosexualitet.
- But I´m straight, säger hon.
- There is no such thing as a straight girl, förklarar jag, there´s just girls that I haven´t fucked yet.
Jag förför henne och ligger med henne och efteråt ser hon på mig med stora rådjursögon, säger;
- That was the best sex I´ve ever had, goddamn.
Jag som stryker henne over kinden, svarar;
- Of course it was baby, you had sex with me, med självklarhet i rösten och ett leende på läpparna.

En dags färd mot kväll och efter nästan en hel flaska Southern Comfort åker jag, Amsterdamsflickan och J. in till queerklubben. Jag klädd såsom jag aldrig skulle klä mig på straight ställe – oavsett om det var prettoplace eller köttmarknad – sådär i linne som blir alldeles för kort topp, halv genomskinlig med djupaste urringningen och guldbikinitoppen under. Den säger slampa. Jag säger slampa och jag säger skitsamma.
Står på dansgolvet och struntar i om jag dansar för utmanande, fulporrigt. Är så full att jag knappt står på benen och skiter i om jag gör bort mig. Här är jag helt säker, helt underbar i vilket fall. Får komplimanger och blickar, tar emot dem aldrig besvärat, bara leende – jag är ju upptagen nu, tyvärr. Är bara en drottning hela natten, trots slamplooksen och dräggfyllan.

Bland flickorna regerar jag alltid. Har alltid gjort. Där har jag alltid varit just den kvinnan som stryker påstått straighta, blonda flickan över kinden och säger att självklart baby har du haft ditt livs bästa sex, du har ju knullat med mig. Självsäkert medveten om min dragningskraft för flickorna, trots att jag aldrig kunnat förstå den.
Men jag tycker om den. Fnissar lite inombords när jag märker hur Amsterdamsflickans fylleögon får allt svårare att fokusera på mitt ansikte istället för min alldeles för djupa urringning när vi talar. Blir stolt och självsäkert glad när Den blonda – hon som aldrig fått förekomma i bloggen och heller inte var med i mitt remenissande över kvinnorna i mitt liv – men som tillsammans med Den mörkhåriga också lyckades punktmarkera min tristess i förhållandet med exmannen den våren. Hon som var den sista tjejen på jorden som jag trodde skulle komma ut som lesbisk, som var precis som Izzie när vi gick i samma gymnasieskola. Självklart jättehetero, vanlig tråktjej. Hon som var en sådan jag föraktade, räknade med att hon med fotbollspojkvännen och naturlinjen föraktade mig tillbaka. Många år senare flirtade hon explicit med mig bakom ryggen på min pojkvän.
Den blonda är där, stryker över min arm, pratar om att det är en förlust och skam för mänskligheten att jag återigen ingått i ett heterosexuellt, monogamt förhållande.
Jag rycker på axlarna, ler;
- Jag blev kär.
Hon som pratar vidare om min fantastiska personlighet, min sexiga kropp, den borde inte stängas inne i ett förhållande. Jag som sitter på barstolen mellan henne och Amsterdamflickan, självsäkert självmedveten och lycklig just så.

Jag och kvinnorna, alltid så mycket enklare än jag och männen. Bland männen har jag alltid tvingats positionera mig själv. Välja bland roller. Vara Den flicksöta som fnissar, gör stora ögon och håller med. Henne är jag bara bland männen som är extra självsäkra, för farligt vackra och alldeles jättedåliga. Eller Den slampiga, som dansar för utmanande i kortkort och tar vad hon vill ha och goes porno i sängen. Eller Den intellektuella, hon som skriver på näsan och sätter på plats och tar varje tillfälle att diskutera och referera och tala om sin egen konst, sina studier så att det verkligen ska gå fram hur smart hon är. Eller En av grabbarna, hon som drar under bältet-skämt, bitchar, pratar tuttar, är kaxig och jobbig.
Alltid välja en roll, en position, oftast omedvetet. Sedan behöva kämpa för att visa att jag kan vara något annat också, liksom ja jag är smart men det betyder inte att jag inte kan vara instinktkåt. Och ja, jag är flickgullig, men vänta bara – jag har en massa smarta tankar också faktiskt! Hela tiden kämpa för att vara allting. Eller helt enkelt inse att jag inte kan vara alltid, begränsa mig själv redan i tanken. Nämen nu har jag ju gjort intrycket av att vara en smart tjej, då kan jag helt plötsligt inte bli fulkåt och alldeles för sexuell, vad ska han tänka då? Nämen, nu har jag ju gjort ett intryck av att vara flickbeundrande, då kan jag ju inte börja gapa om stora tuttar, vad skulle det sända för signaler? Den manliga individens blick, hur bra och beundrande den än må vara, är också en objektiv blick från ett samhälle som berättar för mig vilka ramar jag har att förhålla mig till, hålla mig inom. Som stereotypar och generaliserar och kategoriserar kvinnor. Det är inte den manliga individens fel, ändå blir hans ögon en projicering av förhållningssätt gentemot mig själv och omvärlden. Som i bästa fall ger mig bekräftelse och får mig att växa, men i lika många fall trycker ner mitt självförtroende och får mig att känna mig ofullständig.

Det är aldrig så med flickorna. Med flickorna har jag alltid bara varit Elin. En flicksöt slampa med massor av smarta tankar som drar grova skämt. Har blivit beundrad, omtyckt och älskad just så. Där är jag bara jag. Där är jag bara drottning och självförtroende. En sådan som stryker på heterobrudens kind och säger att baby, det finns inga straighta tjejer, det finns bara tjejer som inte har knullat med mig än.

Ni berör mig (metabloggande)

I begynnelsen hade bloggen ingen annan funktion än att vara en förlängning av det gamla skunkdagbokandet. Skriva om min vardag för närmaste vännerna, typ. Det var väl något år sedan, lite mer än så, som den fick en annan funktion. Då den dels blev – citat Bodil Malmsten här – min träningslokal, skrivövningsarena. Då den dels blev ett sätt att samla tankar, diskutera, formulera, ventilera. Det var då som jag behövde reda ut förvirring över mig själv och världen, leka med ord och försöka sätta in mig själv i sammanhang.

Det var aldrig meningen att jag skulle få flera hundra läsare om dagen. Eller bli länkad till, propsad för. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle kunna gå in här och läsa alla de kommentarer och mail som ni ger mig. Men ni har ingen aning om vad det betyder att det faktiskt är så.

Små, små ord om hjältinnestatus, inspirationskälla, grymhet, coolness, heja dig, beröringspunkter, tårar som rinner och Karin Boye-citat. Små ord som kan vända dåliga dagar till bra, som får mig att sträcka upp en krökt kota i ryggen. Gör mig lite modigare, lite mer tillitsfull till mig själv och helt fantastiskt glad och rörd.
Ni och era ord betyder, gör skillnad. Och kunde jag skulle jag bjuda hem er alla, ge er en kyss i pannan och sedan dricka vin och verklighetsdiskutera hela natten. Men eftersom livet till tråkigt stora delar består av logistik nöjer jag mig med att säga tack som fan.

Och sen var det det där med integriteten. Ju fler som läser, desto större issues. Hur mycket kan man lämna ut av sig själv utan att förlora något? I vilken mån kan man lämna ut andra och hur medvetna ska de vara om att man gör det? Jag har skrivit uppriktigt, ärligt och naken. Alltid sanning. Era kommentarer och mail gör mig bara ännu mer säker i min övertygelse om att människan ändå mår bäst av så mycket avskalad, ärlig nakenhet som möjligt. Att blottlägga sina känslor, erfarenheter och rädslor snarare än att bygga fasader. Att det blir en punkt att mötas på:
- Jaha, du tänker också så? Men det gör ju jag med!
Att blottlägga sin egen mänsklighet kanske inspirerar någon till att göra detsamma.
Men visst, jag tvekar ibland. När någon säger;
- Jaha, du och mannen hade grälat?
Och jag undrar hur i helvete personen ifråga kan veta det innan jag inser att jag själv distribuerat den informationen över Internet.
När vännerna och jag hamnar i någon fnissdiskussion som gör sig mindre bra för människor som inte känner oss att ta del av och någon alltid säger, med viss panik i rösten;
- Du får inte blogga om det här! Du får absolut inte citera det här i bloggen!

Numera läser alla som förekommer här bloggen och jag är medveten om att de gör det. Det är en trygghet. En förhoppning om att den som inte tycker om vad som skrivs där personen förekommer också har uppriktigheten att säga det. Jag lyssnar. Tänker jag och sedan inser jag att det finns ju en person som förekommit och väl kommer att fortsätta förekomma ganska frekvent, som fortfarande inte fått tillgång till det skrivna utan bara vet om att det existerar.
- Vad är adressen till bloggen? Det är dags nu, säger han.
Och jag vet att han har rätt.

Mina verkliga hjältinnor (eller hur jag slutade ängslas och började älska min brist på perfektion)

Av min barndoms mamma minns jag jättemycket och lite vill jag berätta. Men jag minns den mamma som jag älskade mest. Knäppismorsan. Jag minns det alldeles särskilt nu när jag märker hur jag även ärvt detta drag av alla ärvda drag hos henne. Knäppismorsan var hon som kom hem efter en föreläsning, lunchmöte eller liknande och skrek nu har jag varit normal en hel dag, nu orkar jag inte mer! Strax därefter var den respektabla kavajen och långkjolen borta, läppstiftet utsmetat. Ersatt av oborstat hår och håliga långkalsonger. Den respektabla kvinnan lika långt borta, ersatt av knäppismorsan som drog bajsskämt, spelade TV-spel, svor som en borstbindare och fuldansade i vardagsrummet.
- Men åhh mamma, suckade vi fast vi i smyg skrattade och älskade henne mest just så.

Men jag blev väl vuxen och glömde bort just det där med mammas behov av att inte vara en respektabel kvinna, utan allt annat än just det. Bestämde mig för att själv bli det, en perfekt spegelbild av idealkvinnan. Så jag bantade och stylade och lagade näringsrik GI-mat och slutade röka och följde modet och tränade regelbundet och konverserade och diskuterade i lågmäld ton dagsaktuella frågor och skötte om hemmet och använde matchande underkläder och tog VG på varje tenta och var tyst och respektabel och skötsam på det stora hela. Ett riktigt praktexemplar av en fin och duktig, respektabel ung kvinna.
Det var inte bara det att det var sanslöst tråkigt, det var också faktumet att inuti rasade en ångest och frustration och kanske framförallt en rädsla. Har du skapat något måste du arbeta för att bibehålla det. Har du dessutom skapat något som liknas perfektion, d.v.s. en ren illusion, måste du arbeta ännu hårdare. Alltid denna rädsla för att råka ramla offentligt, inte hinna träna, säga något pinsamt, bli för full, ta för mycket plats, vara för gåpåig, svara fel på en tenta, vara fult sminkad, ha fel kläder, göra någon ledsen, vara dålig flickvän eller något av allt det andra som är mänskligt. Alltid denna totala skam när något av det inträffade.

Sedan började jag omvärdera. Ändrade riktningar och blev lite fri. Gick upp några kilon, blev lite fullare, glömde bort att sminka mig och började istället växa. Hittade en grund hos människor att sluta leva upp till min egen illusion inför.
Men bakslag kommer alltid och de gjorde de väl i den alltför nära dåtiden då jag började upptäcka idealkvinnor omkring mig. De som blev älskade, beundrade och punktmarkerade min egen brist på svalt konverserande röst, snyggt smink och kvinnlighet.
- Fy vilken dålig Kvinna du är, väste någonting inuti mig, du är ju inte perfekt någonstans.

Att jag kom ur det handlar som vanligt om samverkande faktorer.
För det första vinner man fett med självrespekt, tillit och självförtroende på att känna sig riktigt ensam, ful, ratad och dålig och ta sig ur de känslorna på egen hand. Inte genom att bekräftelsejaga bort dem utan istället konfrontera dem. Tvinga sig själv att leva i dem och sin ensamhet ett tag.
För det andra fanns min extended family där. Min älskade extrafamilj, de där som jag fann mig själv kunna vara lika mycket mig själv med som knäppismorsan med sin familj. De som bara tog mig och tar mig precis som jag är, oavsett jag fulbölar till The Boss eller kallar dem för bitches and hoes.
Det är tack vare dem jag gjort upp med illusionen om idealkvinnan igen. Som när jag precis blivit tillsammans med mannen och fortfarande försöker vara ljuv och bedårande och möter vännen helt förstörd för att det har tagit så mycket på krafterna att försöka verka kvinnlig och normal en hel helg. Sen ägnar vi dagen åt att robotdansa, bitcha och fylleimitera varandra.
Som när jag sitter på uteserveringen till Cafe con leche och Rådjursögon går förbi och jag tänker att jag ska vara lite cool och bara snyggvinka slött bakom min latte. Sträcker mig fram mot vännen bredvid mig och stolen faller och jag med den rakt ner i asfalten med huvudet före. Vännen som skrattar kärleksfullt tillsammans med mig åt faktumet att jag i min coolhet inför mitt ex nya fling istället faller handlöst på en uteservering, Elin du ÄR Bridget Jones!
Som när jag sitter i ett femtimmarsseminarium om vetenskapsteori och försöker respektabelt redogöra för mina erfarenheter av begreppsanalys och min enda tanke är att tack och lov att jag ska träffa några av vännerna ikväll och få vara mig själv igen för nu orkar jag snart inte låtsas vara normal längre.

Jo, det kommer bakslag och ja, jag får fortfarande fulcreeps och jämförelsenoja av alla perfekta idealkvinnor därute. Men då tänker jag på mina brudar för de är mina verkliga hjältinnor och förebilder. De som är lika pinsamt operfekta som jag är. Som, precis som jag, drar misslyckade skämt vid fel tillfälle, diskuterar sina bajsvanor, vräker ur sig politiska inkorrektheter, fyllesjunger, däckar på krogtoaletter, hörs och syns för mycket, råkar ramla offentligt, nördar över töntiga saker, gapar hellre än att svalt konversera. Då tänker jag på när jag älskade min mamma som mest. Knappast som den respektabla kvinnan i kavaj eller präktiga mamman med bullbak och strukna gardiner, utan just den mamman som satt i trasiga långkalsonger med en snus under läppen och skrek pitten arslet fisen så att det ekade mellan gårdarna när hon halkade på ett bananskal i Mariocart.

Dagens irritationsreflektion:

Sitter och jobbar med ansökan till doktorandtjänsten och letar frenetiskt i skallen efter ett motsatsbegrepp till samkönade relationer. Särkönade relationer? Kan man säga så? Googlar (naturligtvis) men hittar inget som kan sägas vara ett likvärdigt motsatsbegrepp, helt enkelt för att det inte existerar. Särkönade relationer är uppenbarligen så normerade att de inte ens behöver en benämning. Språket reflekterar världen, say no more. Och en språkinnovation som särkönade är nog inte så adekvat att jag kan låta det ingå i titeln på mitt projekt.

En riktig kvinna längtar efter mjölkstockning.

Men sen öppnas dörren ut för sista gången och jag går med ett stort leende och famnen med blommor och presentkort därifrån. Extraanställd är en helt annan sak, min heltidsanställning på kontorsarbetet där jag frustrerat sönder mig själv är över.
Åker hem och häller upp en martini on the rocks. Lägger mig i soffan och sippar martini med Talib Kwelis Hostile gospel och Commons Forever begins på repeat i stereon. Vackra män som rappar över beats, stråkar och körer om rättvisa, fred och inre frid medan martinismaken fyller munnen – livet blir inte bättre än så.
Och det kommer att bli stressigt och det kommer att bli jobbigt och jag kommer att klaga sönder era öron och ögon över min dåliga ekonomi och min oförmåga att prioritera. Jag vet det. Precis som när jag berättar om mitt tidsschema och den hemmagjorda planeringskalender som täcker halva köksväggen och Lena ser på mig och säger att det ju inte är konstigt att jag inte sover på nätterna.
Men jag ligger där med vackra beats i öronen, ord om grains of spiritual sand och martinismaken och det är friheten och en känsla av unnest över att få göra precis det jag mest av allt vill. Den här hösten är ju faktiskt ett unnande. När jag sitter där på förmiddagen och överväger om jag ska åka hem tidigare från textsamtalen i Motala för att inte missa seminariet om kön och klass är det omöjligt att inte slås av det. Det här är hösten då jag slipar svärden och sparkar uppåt och gör allt det jag inte trott på under så lång tid möjligt. Fan, nu tänker jag lyckas alltså.

Uppfylld av karriärtankar börjar kvällen med Hanna och Malin, fortsätter på Kings head och Maja kommer dit och mannen kommer dit och vi är fulla och korkade saker flyger i luften och landar någonstans där vid halv tre-tiden på natten, efter att vi fylledansat tryckare i vardagsrummet till Smiths There is a light that never goes out. Det är då vårt första riktiga – jag menar riktiga som i inget konsekvenstänk i vad man säger och få försök till mogen konfliktlösning – gräl äger rum. Flera timmar av diskussioner och gräl, en stunds samtycke i att vi är olika puss och bra så och sen blossar det upp igen. Olika världssyner och framtidsplaner som krockar.
Jag tror vi slutar vid fem på morgonen när han skriker att okej var sur då men jag är i alla fall kär i dig barasåduvet och lägger sig på andra sidan.

Allting grundar sig i barndiskussionen. Han som längtar efter barn, jag som längtar efter karriär. Jag som ser barn och ser små konstiga varelser omöjliga att prata med och på sin höjd irriterar en till vansinne på X2000 eller Stena Line-färjor. Jag som ser barn och ser en förstörd kropp och ett söndertrasat underliv. Jag som ser barn och ser bundenhet, förstörda karriärmöjligheter, stress och oro, oförmåga att någonsin kunna förverkliga sig själv, en massa hinder. Han som bara ser kärlek.
Som vanligt finns det något djupare under all min politiska retorik om feministiska livsstrategier, barn som grunden till ojämnställda förhållanden, en redan överbefolkad värld och det totalt själviska i att trots detta sätta ännu en energikrävare till denna jord, heteronormativiteten och kärnfamiljsvurmande.
I det djupare finns en ångest och en rädsla.
En rädsla för mig själv, för min oförmåga att vara En riktig kvinna. En riktig kvinna längtar efter barn, pratar ibland lite leende om sin biologiska klocka, säger att om fem år blir det såklart barn. Kan se barnen i en framtid och längta efter den. En riktig kvinna anser att gravid vill man ju ändå vara någon gång och förlossning, jamen det går ju och vaginal förlossning är det mest naturliga och det ska jag väl klara. En riktigt kvinna tittar på barn med en leende gulleblick och en riktig kvinna kan se sig i ett sammanhang där hon kysser sina egna barn god natt. En riktig kvinna får inte the creeps av tanken på barnmorskor och mödravårdscentraler. En riktig kvinna kan tänka sig att offra ett halvår av sin karriärtid åt att vara hemma med ett barn. En riktig kvinna tänker barn och tänker kärlek.
Jag förstår inte barn. Jag längtar inte efter dem. Jag längtar efter applåderna när jag disputerat med min avhandling, att se mina romaner i bokhandlarna, helsidesartiklar i DN Kultur. Jag längtar efter vitalt och självständigt liv där jag har bara mig själv att ta hand om och ta hänsyn till. Ett liv där jag som medelålders fortfarande är obunden och hinner med mig själv och alla de vänner och familj som jag älskar. Jag längtar efter en Jack Russell-terrier att ge all min kärlek till och jag längtar efter att ha massor av tid att ge till vänner, bekanta, mig själv och världen. Jag tvekar över om jag någonsin kommer vilja ha barn. Jag är en fruktansvärt dålig kvinna och jag skäms någonstans över mig själv.