Den unga och havet

Nej, någon doktorandtjänst blir det inte den här gången heller. Det är både min lättaste och tyngsta besvikelse av de tre gånger som jag har sökt.
Lättaste för att jag första gången var så säker på att få den, för att jag jobbade kontorsjobb och ville därifrån och göra det som jag drömde om. För att jag andra gången jag sökte så gärna ville någonvart i min avstannade utveckling. Nu har jag något annat att falla tillbaka på, saker som jag brinner för.
Kanske är det min tyngsta besvikelse utifrån att jag inte lika ofta får nej numera. Då var det ständiga bakslag, på alla fronter, alltid kravlande och kämpande. Att återigen ha en anledning att sätta sig med ett paket cigaretter i fönstret och lyssna på Springsteens ord om att blow away the dreams that tear you apart var mer veckorutin än enskilda händelser.
Jag kravlar inte lika mycket längre. Därför känns det tungt att få ett nej från någonstans.

Men lättnaden väger över, mest för att jag inte har tid att reflektera just idag och framförallt inte lust med det.
Imorgon åker jag till Stockholm för lite jobb och en del umgänge. På söndag åker jag vidare till Malta. Där ska jag vara i det närmaste Internetlös och avstängd i fem dagar.
Jag kommer inte ihåg senast som jag var det. Avstängd från omvärldsbevakning och människor, miljöombytt, umgängesombytt.
Jag tror att jag gjorde ett försök i somras, när jag var hemma hos mina föräldrar i sommarstugan en vecka. Det var ett dåligt försök. Jag skrev artiklar, bloggade och twittrade som aldrig förr. Jag hade dessutom ett kasst förhållande som gjorde att mina tankar hela tiden var på 80 mils avstånd av oro och brist på tillit. Jag tänker varken skydda honom eller mig i den utsagan. Det var väldigt dåligt. Den veckan briserade det, den veckan var verkligen inte bästa veckan och absolut ingen semester.

På söndag skiter jag faktiskt i allt det där. Då sätter jag mig på planet med en av de människor som jag älskar mest, men träffar minst, och ber henne hålla min hand vid starten som alltid är läskigast. Då ska jag åka till havet. Jag tänker inte ta ansvar över någonting annat än mig själv och henne och vår femdagarssemester.
Sedan är jag tillbaka. Då vill jag ha jobb. Väldigt mycket jobb. Då ni.

Olösliga ekvationer för barnmorskor som jag träffar:

1. När jag svarar ja på frågan om det stämmer att jag lever i en fast relation sedan i januari ungefär, men samtidigt antyder att det inte nödvändigtvis implicerar att jag inte har haft sex med andra under den tiden. Ännu mer förvirrande när jag uppger att jag med flera av dem inte har haft kukenifittan-penetrerande sex.
2. När jag ska redogöra för tidigare partners och skydd och uppger att jag levt i ett par fasta relationer utan att använda något skydd alls. Och ändå blev det inga barn gjorda!

Hädanefter ska jag gå till sexualmedicinskt centrum, SMC, på Kaserntorget i Göteborg. Specialkompetens inom HBT är ett vackert ord som ibland bara klingar utan innehåll. Men i deras fall är den första frågan faktiskt inte om man har en fast relation (underförstått: pojkvän), utan vilken könsidentitet man har. Det känns som en mycket bättre utgångspunkt om jag ska behöva fortsätta gå till barnmorskor då och då och redogöra för mitt kön och min sexualitet.

Vuxna män gör saker tillsammans

När Kent släpper en skiva är det en lång process. Det är då man vässar hela arsenalet av manliga bromance-musikskribenter flera veckor i förväg. Företrädelsevis tar man de manliga journalister som redan skrivit om Kents storhet i tio år. Det är samma män som får skriva om Bruce Springsteens bästa skivor och ge femmor i betyg när han varje år spelar i Sverige. Man vet att de levererar. Ungefär samma text som de gjort i tio år nu.
Kent och Springsteen är fenomen som får bromance-skribenter att använda alla sina kraftknep. De är två:
Det första är att skriva. I väldigt korta meningar. Om hur jävla bra Kent är. Det låter mer kraftfullt. Om man använder avhuggna satser.
Det andra är att upprepa sig i texten. Som att använda samma inledning på varje mening. Som att man verkligen försöker övertyga då. Som att det låter mer kraftfullt då.

När Kent släpper en skiva är då redaktionerna tar en del av sin budget till att låta hela arsenalet åka till Berlin tillsammans. Till den där beryktade studion där andra manliga hjältar som David Bowie och Depeche Mode spelat in skivor. Där Kent tar emot för smyglyssning flera veckor i förväg.
Tillsammans gråtrunkar man över texter om glasögonormen som aldrig fick komma in på festerna där tjejen han var kär i satt och grät, han fick bara ta hand om henne efteråt. Det var ju de här killarna som aldrig sa hora. De var alldeles för upptagna med att anamma Lundells och Dylans kvinnoideal om ouppnåeliga, mystiska skönheter och good guy-komplex.
Tillsammans fascineras de över hur Kent lyckats göra ännu ett mästerverk och applåderar och nickar som stolta föräldrar på en skolredovisningskväll.
- Nämen, det här med trummaskin, hur kom ni på det?!
- Alltså rocken blir ju så gubbig och stelbent, elektronisk musik känns fräschare.
- Men vad duktiga ni är!
- Sen har vi ju i och för sig snott en del av några andra killar. Depeche Mode heter dom.
- Ja, men ändå. Att ni har gjort det här alldeles själva!
Tillsammans lägger man pannorna i djupa veck för att förstå vad Jocke Berg egentligen menar med texterna och för att överträffa varandra i formuleringar kring varje låts storhet.

Sedan åker de vuxna männen hem till sin egen redaktion. Där skriver man långa texter om varför Kent fortfarande är Sveriges största rockband. Där skriver man också utförliga beskrivningar om varje låts storhet, låtar som folk inte kommer att få höra förrän om mer än en vecka och som därför ter sig rätt ointressant för läsaren.
Men det spelar naturligtvis ingen roll. Huvudsaken är att manliga gubbjournalister får betalt för att skriva nonsensjournalistik om hur mycket de älskar Kent. Manlig rockkärlek har varken ett rimligt pris eller kvalitetskrav.

Läs till exempel: Anders Nunstedt i Expressen, Markus Larsson i Aftonbladet och Jan Andersson i Göteborgs-Posten.

Hallonbakelse och den näst billigaste champagnen

Det finns saker som redan har hänt så många gånger i tanken att när det väl händer på riktigt är det som de redan har hänt. För att ta det till en metanivå: Föregående mening har också redan hänt, helt enkelt för att jag redan har tänkt på att få skriva den här på bloggen så många gånger.
Som när jag var tio år och djupt förälskad i Peter Jöback. Min största dröm var att åka till Stockholm och se honom spela i Fame på Chinateatern. Jag tänkte på det så intensivt, hela tiden. Jag brukade tänka ”tänk när jag väl är där och ser honom i verkligheten, då kommer jag att tänka tillbaka på nu när jag tänker på det”. Jag såg aldrig Peter Jöback på Chinateatern.
Jag såg honom faktiskt inte i verkligheten förrän sju år senare. Då var jag en sjuttonårig indiepandabrud som smög ner till Åhléns skivavdelning en decembereftermiddag för att se honom signera sin julskiva, bara för att ha sett honom. Det var inte riktigt samma sak.

Det finns saker som redan har hänt, i drömmen och i tanken. Redan för ett tag sedan bestämde jag mig för att exemplifiera med Jöback-storyn i det här blogginlägget som jag längtat efter att få skriva. Eventuellt också någonting om julafton. Hur jag som barn längtade så intensivt efter julafton att när det väl var julafton gick det inte riktigt att förstå. Jag gick mest runt mellan släktlunch och släktmiddag, julklappar och glögg och försökte förstå att det verkligen var den här dagen som var idag.

Det som hänt, inte bara i tanken utan också i realitet, har funnits med mig sedan jag var sju år. När jag stod i mormors kök och hon frågade vad jag skulle bli när jag blev stor och jag sa att det enda jag vill är att skriva, så författare kanske. Jag minns det för jag minns exakt hur hennes skrockande skratt gick rakt in i sjuåringskroppen, minns exakt den förödmjukade känslan när hon tillade att skriva kan man inte leva på och författare kan man inte bli, det finns väl inga som skriver böcker nuförtiden. Hon föreslog att jag skulle bli servitris och jag försökte förhålla mig till den realiteten, oavsett att jag som elvaåring skickade in min första diktsamling till Bonniers och började skriva krönikor när jag var femton.
Detta ständiga pendlande mellan drömmen och det skrockande skrattet inuti mig som nästintill varje dag påmint mig om att man inte kan leva på skrivande och tankeverksamhet. Men den där drömmen har hållits levande. Det har till och med funnits en uttänkt plan för hur jag skulle reagera.
I tjugo års tid har jag fantiserat om den dagen då någon vill ge ut en roman av mig. I tio års tid har jag fantiserat om den dagen i en uttänkt klädnad av samtal till mamma, hallonbakelse och champagne.

Så sitter jag på ett förlagsmöte. Mina drömmar för tillfället tystade, till förmån för den professionella sida som jag utvecklat sedan jag kom in i frilansvärlden. Jag tänker inte på vad som händer, att det händer. Jag tänker på mitt manus och mig själv och huruvida jag, förlaget och manuset kan komma överens.
Vi skakar hand. Vi har pratat om debutromanen. Vi har lagt upp en tidsplan med skrivarperioder och redaktörsläsning. Vi bestämmer oss för att köra, jag och förläggaren. De vill publicera min debutroman. De tackar mig för förtroendet.

Så kommer jag ut på gatan, ut i Stockholmsregnet och skymningen. Går ner i tunnelbanan, möter upp med älsklingen. Allting faller på plats. Den dagen som jag har drömt om är idag.
Händerna skakar, jag hittar inga ord, jag vet inte vart vi ska och vad jag ska säga.
Jag gör allt jag ska göra, för idag är den dagen då jag ska göra det. Jag ringer mamma. Hon säger ”männ guu” som jag alltid har tänkt att mamma skulle säga och sedan säger hon grattis och låter lite gråtmild när hon pratar om att tänk att hon har fött mig.
Vi går till ett konditori. Det finns en enda hallonbakelse kvar i disken. Den är min.
Vi går till Roxy. Jag får en kram av gymnasievännen och Julia ser så stolt ut att hon nästan tangerar min mammas gråtmildhet. Gustav ser på mig med kärleksögon. Julia berättar för servitören att den här tjejen ska ge ut en debutroman och ber honom om en flaska champagne. Vi skålar.

Så hände alltså den dagen som jag väntat på. Det är fortfarande en lång resa fram till färdig roman och utgivning. Kanske går något fel på vägen, fortfarande kan mycket gå fel. Men dagen kom i alla fall. Vad som än händer; jag behöver inte längre längta efter den.

Brist ut min själ i lovsångsljud

Jag är så oändligt glad att jag får uppleva den här dagen.
Jag är glad som kristen, som icke-straight, men framförallt som människa.
Det beslut som Kyrkomötet idag har fattat är unikt. Det markerar någonting oerhört viktigt, om kärlek, öppenhet och tro. Jag är så förbannat stolt över att jag fick vara med den dagen då Svenska Kyrkan fattade beslutet om samkönade äktenskap.
På Aftonbladet Debatt skriver jag mer om det.

En kännande kropp

När jag var sju år började jag att dansa.
Jag kommer inte riktigt ihåg varför. Kanske för att jag hatade bollsport, annan sport överhuvudtaget. Kanske för att jag var rädd för hästar och aldrig blev mer hästtjej än att pappa byggde en låtsashäst av gamla potatislådor åt mig och jag läste Penny. Kanske för att det var en lagom vid-sidan-av-aktivitet, dessa obligatoriska som barn, jämte musikskola och teaterlektioner.
Jag var tjock som barn. Att gå på barnbalett, dansa jazzdans eller någonting annat som krävde åtsmitande trikåer och smidighet var inget alternativ. Jag beundrade jazztjejerna i hemlighet, vad skulle man inte göra för att vara en jazztjej som kunde gå ner i spagat och klä i jazzbyxor?
Men jag fann min fristad i streetdance istället.
Varje torsdag åkte jag och min bästis Ida till danslektionerna. Vi lärde oss nya steg, övade in koreografin och sedan blev vi upphämtade av hennes pappa i en gammal Volvo 240. Han hade alltid köpt en varsin burk cola till oss. Vi satt i baksätet av Volvon som luktade kor och Hubba Bubba, drack iskall coca cola direkt ur burken och lyssnade på Idas kassettband med Dr Alban. Varje gång Alban sjöng om no coke, pekade Idas pappa på våra colaburkar med texten coke på och sa att Dr Alban inte gillade coca cola. Det tog många år innan vi förstod skämtet.

Jag vet inte riktigt när jag förstod att jag var bra på att dansa och att jag älskade dansen. Kanske någon av de första gångerna när den enkla lågstadiekoreografin började sitta. När jag blev ombedd att stå längst fram vid varje övning. Allt beröm jag fick av läraren. Kanske bara känslan, när introt till den där nya Warren G och Nate Dogg-låten Regulate, som vi dansade till, satte igång.
Det var jag och min kropp. Vi var helt okej. Vi var stundtals fantastiska. Det var kontroll och endorfiner på samma gång. I dansen hittade jag en frist mot allt som var fel och obekvämt med kroppen. Där det inte spelade någon roll, där den inte blev bedömd på samma sätt. Den duktighet och talang som jag kände i dansen, var en helt annan än den prestationsångest jag kände i skolan och i sociala sammanhang. Här var njutningen det primära.
På första dansuppvisningen stod jag längst fram i baggy jeans och stor T-shirt. Adrenalinet strömmade i mig när jag lyfte blicken mot publiken medan västkustvisslandet i Regulate introducerade dansen. Jag älskade det.

Jag fortsatte att dansa, upp på mellanstadiet. Vännerna som sällskapade byttes ut, men jag bestod. Någonstans i sexan slutade jag. Teatern tog för mycket tid och dessutom hade jag börjat lyssna på Kent och Suede och måla mina ögon svarta med kajal. Jag hade börjat kalla mig indie, en beteckning som fungerar föga bra med att vara danstjej och stå i baggies och dansa till hiphop. Det skulle dröja väldigt många år innan jag återvände till dansen. Många år då jag inte tränade överhuvudtaget, not cool att vara träningstjej och indietjej på samma gång. Totally lame att missa att dricka fem koppar svart kaffe och kedjeröka på det lokala fiket, för att istället träna. Min kategorisering av mig själv gjorde det omöjligt att träna.
Sedan följde en hel del år då jag tränade av fel anledningar. Helt enkelt för att gå ner i vikt och framförallt för att hålla kroppsnojorna i schack. Visst kände jag njutning och endorfiner ibland, under ett boxningspass exempelvis. Men mest bestod träningen av ett dödstrött, utsvultet trampande på gymmaskiner, själva antitesen till träningsnjutning.

När jag bestämde mig för att bli frisk från ätstörningarna, bestämde jag mig i samma stund för att börja dansa igen. Jag bestämde mig dessutom för att uppfylla den där eviga drömmen. Jag skulle dansa jazz. Det var dags nu. Den terminen som följde var min största frist. Terapi och stöttning, fine, men det var dansen som framförallt hjälpte mig.
Min kropp fick återigen en annan innebörd. Den var okönad och icke-bedömd, den var full av kännedom och kontroll. Den klarade saker som jag aldrig hade trott, som första gången som jag satte en dubbelvarvspiruett eller gjorde en snygg fallövning. Den uttryckte sig på ett helt annat sätt än det destruktiva, som jag hade vant mig vid efter många år av självskador och ätstörningar. Framför spegeln stod jag, min kropp. Det var vi som rullade på höfterna, som åmade på golvet, som gjorde en perfekt contraction eller en snygg piruett. Det var min kropp som följde varje steg i koreografier till Britney, Darin och Shakira; sådant jag aldrig skulle kunnat dansa till förr.
Jazzdansen gav mig kroppskännedom, styrka och inte minst fick det mig att känna mig uttrycksfull och sexuell. Det var ingen sexualisering av kroppen när jag juckade mot golvet i danssalen till Britney. Det var att för första gången tillåta sig att känna sig sexuell. När terminen var slut tackade jag min lärare. Jag kunde inte uttrycka vad det hade betytt för mitt tillfrisknande, hon fick bara ett tack.

Därifrån har träningen blivit min frist. Sällan tvångsmässig, väldigt mycket mer ofta njutning. Jag dansade flera terminer jazz, lite street, lite afrikansk dans, lite jungle fever (Åh jungle fever, denna underbara hybrid mellan afro, street och dancehall! Höfterna! Musiken! Lyckan!) och även en mindre lyckad termin modern dans. Sedan kukade både mina benhinnor och min ekonomi ur. Numera nöjer jag mig med de fantastiska pass med afrikansk dans som jag får på gymet. Därtill finns min älskade spinning, gymet, bodypump och boxning.

Gymet är min frist. Långsamt gjorde jag den sfären, både i spatial och mer metaforisk bemärkelse, till min eget. Jag vill inte träna med någon, är glad över att jag är den enda i min närmare bekantskapskrets som tränar på just mitt gym. Är hej och hallå med instruktörerna istället, som på mitt förra gym där jag även hade en personlig tränare. Min personliga tränare visste allt om mina kroppsnojor och om mina ätstörningar. Tillsammans byggde vi upp mig, min kroppskännedom och min kärlek till träningen. Ihop gav vi mig ett förhållningssätt till fysisk rörelse, varken baserat på barndomens mardrömslektioner i gympa eller tvångsmässig träning för att kompensera ätande.

Jag vet att det är not cool och fortfarande ganska lame att vara en träningstjej. Jag har varken hästsvans, sportbag, tränande pojkvän eller vidare hälsosamt leverne i övrigt. Jag vet att det tråkigaste som finns är att försöka förklara endorfinkickarna, liknande de sexuella, när man sitter på en spinningcykel i ett nedsläckt rum med en puls i 80% av maxpulsen och cyklar tungt till Lady Gaga-hits. Jag kan inte förklara känslan av att kroppen får sitt eget flow i den afrikanska dansen, till monotona trummor och andningen som följer varje rörelse. Det är fruktansvärt tråkigt att höra mig berätta om mina nya styrkeresultat i gymet.
Men gymet är min frist från bedömning, från analysen, från väldigt mycket som är jag. Träningen är det som jag flyr till när negativa tankar tar över, när jag fått hjärtat krossat eller är besviken på mänskligheten.

Kroppen reagerar och lagrar dina känslomässiga reaktioner. Oavsett om du tar hand om kroppen eller inte, tar den emot allt som du känner. Stress, sorg, besvikelse och att skita i kroppens signaler innebär bara att du lever på kroppslig övertid. Jag ger kroppen den frist som den behöver. Den får slåss, cykla, dansa, bära, lyfta. Den får ta ut allt som jag känner.
Dikotomierna kropp och själ eller kropp och tanke är alltjämt levande. Kroppen fungerar som ett ark att måla såväl sina egna ställningstaganden, som samhällets diskurser, på. Kanske blir dessa dikotomier extra tydligt manifesterade hos någon med ätstörningar. Kroppen är den som används för att bemästra det negativa inom en.
Men kroppen och tanken är inte skilda från varandra. Kroppen och känslolivet går inte att separera. Kroppen, oavsett om det handlar om andning eller muskler, tar in allt som du känner.
I träningen slipper min kropp bli en manifesterande palett av uttryck. Där är den bara min. Där jobbar vi ihop. Det är så extremt vitalt och livsnödvändigt för mig, framförallt för att jag lever på mitt tänkande. Att få vara ett med kroppen en stund istället. Den är mer än en tavla, den är mer än något att bedöma utifrån och den är mer än någonting som härbärgerar en tänkande skalle och en stressad själ som ska hinna så mycket som möjligt. Kroppen och jag jobbar ihop numera.
Jag önskar att jag kunde ge alla stressade och trötta vänner en kurs i afrikansk dans. Där skulle vi släppa tankarna och bedömningarna och låtsas vara svajande träd och skaka höfter istället. Urlarvigt och helt vitalt.

Tipstisdag

Har hamnat i ett mixat tillstånd av slöhet och förvirrad stress. Har ingenting att säga till er idag. Men däremot vill jag absolut bjuda på en länk. Vi som aldrig sa sexist-Hanna skriver så jävla bra om ätstörningar och tabu. Läs!

Några reflektioner kring helgen

Det var förbannat skönt att gå ifrån fredagens möte och inse att jag skulle vara ledig en helg. Vara en åhörare, istället för deltagare. Förvisso gjorde det mig frustrerad också och jag har glömt hur tröttsamt det är att faktiskt bara vara åhörare, men likt förbannat var det skönt att sitta och lyssna på paneldeltagare på HBTH, klappa katt och stanna hemma och kolla fransk indieporr när Julia och Gustav gick ut på lördagen.

HBTH:s första dag bestod av samtal kring HBT-politik och alternativa familjer. Åtminstone trodde jag det. Paneldebatterna bestod istället av mestadels en akademisk röra av begrepp, för långa anföranden och fokus på frågor som surrogatmödraskap (som förvisso är intressant, men knappast ger en helhetsbild av tankar kring familjen idag). För korta pauser, för lite tid att reflektera och debattörer som tillåts hålla monolog för länge gjorde mig mest trött. Hur lyckades HBTH sumpa två så givna och intressanta ämnen, till förmån för en vacklande diskussion kring socialkonstruktivism och essentialism (förvisso ett av de ämnen som jag älskar att diskutera, men inte lika roligt att lyssna på ett vacklande panelsamtal kring)?
I mina anteckningar står lösryckta meningar som "socialkonstruktivism blir essentialism!" och "identitetspolitik innebär att staten måste godkänna och legitimera beteenden". Ungefär samma sak som jag har skrivit och tänkt kring i några år nu. Jag hade mått bättre av att sitta och utveckla nya texter, utifrån den fantastiska Foucault-kursen, om det än att sitta på HBTH och vara rastlös som en femåring.

På lördagen kom the good stuff, åtminstone i jämförelse. Dirty Diaries-visningen var intressant. Det var framförallt skönt att se tre av filmerna, däribland Joanna Rytels, i en kontext där människor var mer intresserade och påhejande än gormade om statligt stöd och mansförtryck.
Joanna Rytel hade också en bra argumentation och bemötte kritik kring sin film, men som vanligt mumlade hon så mycket att de som satt bakom oss på tredje raden knappast kan ha hört någonting.
Paneldebatten om det sexualiserade rummet bestod ju bland annat av mah baby och fina Louise Persson och det är svårt att ge en opartisk analys av det samtalet. Louise sa det absolut bästa under panelsamtalet då hon ifrågasatte varför vi har börjat sätta likhetstecken mellan frigjordhet och sexualisering. Jag har väntat på att någon ska formulera den tanken. Likaså tyckte jag att Tiina Rosenberg gjorde en stark poäng när hon påpekade att individuellt normbrytande inte automatiskt betyder radikalism. Gustav var jävligt imponerande, jag visste faktiskt inte att han var så smart och bra på att uttrycka sig och då har jag ändå diskuterat med honom nästan dagligen i snart ett år.

Slutligen såg jag ett förvirrat seminarium om asexualitet, men vid det laget var jag så hungrig att jag inte orkade lyssna, trots att relationen mellan asexualitetens ifrågasättande av kategorisering av sexuella/icke-sexuella relationer och mina relationsanarkistiska perspektiv på till exempel sismance är hur intressant som helst.
Jag gick hem till Julia, somnade med katten i knät och läste sedan Foucault på hemvägen tills all sexualpolitik stod mig upp i halsen. Rent teoretiskt känner jag mig just nu relativt postsexuell, men i praktiken går det väl sådär.

Helgens bästa (förutom min glory fredag) var annars att hinna prata lite längre med Fredrik, att äntligen träffa Niklas Hellgren - om än kort och få en "hej älskling"-kram och signerad bok av Louise.

Hoten är en väckarklocka

Det enskilt mest omdebatterade förslag i regeringens kulturproposition har utan tvekan gällt det avsmalnande kulturtidsskriftsbegreppet. Med det avsmalnande begreppet avses, enligt propositionen, att enbart stödja tidsskrifter ”med kulturell debatt samt analys och presentation inom de olika konstarternas områden”. I klarspråk innebär det att en mängd kulturtidsskrifter som ägnar sig åt en bred samhällelig debatt och analys riskerar att förlora sina bidrag, med nedläggning som trolig följd.
Mobiliseringen mot förslaget lät inte vänta på sig. På Bokmässan i Göteborg i slutet av september delades knappar och motplanscher ut. Debattartiklar skrivs och upprop har startats.
Samtidigt finns det en kritisk och intensiv diskussion kring kulturpropositionens förslag att slopa formuleringen kring att kulturen ska motverka kommersialismens verkningar. Istället ska kulturen ”främja en näringsmässig utveckling”.
Lite samma sak har skett efter Göran Hägglunds appell för ”verklighetens folk” och mot en kulturelit av bland annat oförståelig konst och genuspedagoger. Snabbt mobiliserade sig många emot hans förståelse av kulturelit och verklighet. Debattsidor, bloggar och Twitter kokade över av verklighetsaspekter och kritiska svar.

Det är outsägligt sorgligt att en regering år 2009 vill smalna av ett brett kulturbegrepp och omöjliggöra den alternativa samhällsdebatt som frodas i kulturtidsskrifterna. Det skulle få enorma konsekvenser för den öppna samtidsdiskussionen med längre analyser och alternativa synsätt. Det finns också en uppenbar fara i att kultur närmar sig kommersialism och näringsverksamhet. Det är lika farligt att ha en partiledare i sittande regering som visar sådan oförståelse kring politikens vardagsrealism och att det är i vardagsbesluten kring köksbordet som politik realiseras.
Men kanske behövs också de här hoten för att en mobilisering ska krävas. För att rycka upp en sömnig kulturdebatt ur dess dvala, för att ruska om i bekvämligheten. När hotet föreligger krävs en formulering kring vad som är värt att värna om. Det är värmande att se alla kritiska perspektiv på såväl Göran Hägglunds syn på politik och kultur, kulturpropositionens vaga formuleringar, som namnunderskrifter och färgglada ”Låt kulturen ha sina sidor!”-knappar för tidsskrifternas fortlevnad.

Tillsammans formulerar vi en ståndpunkt kring det öppna samtalet och de djupare diskussionerna. Inte nödvändigtvis så att vi vill samma sak med tidsskriftsinnehåll, men där finns en gemensam vilja kring att behålla innehållet just så fritt som det är idag.
Huruvida kampen leder till resultat återstår att se. Men att det finns en sådan stark rörelse för kulturskrifternas fortsatta fria levnad och autonomi, liksom ett anspråk på att bevara det demokratiska och icke-kommersialiserade kulturklimat som alltjämt finns idag, visar i sig på kulturens ohotade position.

Krönika publicerad i VK 19/10

Fotnot: Ni har väl skrivit under?

På väg i vila

Utanför fönstret tumlar höstlandskapet omkring. Tågvärden pratar om halka och på sina ställen finns det spår av nattens blötsnö mellan träden. Jag har blivit intervjuad inför doktorandtjänsten och sitter nu intill Gustav på väg till Stockholm över helgen. Jag har ett möte, han ska paneldebattera på HBTH-konferensen.
Med rester av sömntablett kvar i kroppen och utmattad efter morgonens intervju lägger jag huvudet mot fönstret, lägger den tjocka halsduken mellan mig och den kalla ytan. Sluter ömsom ögonen, låter ömsom dem vila på landskapet utanför.

Just nu är strävan och oro koncenterat i några timmars vila. Man måste få känna den känslan också. Annars går man under. Och jag tror att det var som såhär jag föreställde mig livet som oroligt barn, frustrerad tonåring eller överpresterande 20-åring. Jag vet att det var det här ögonblicken, och andra med dem, som jag väntade på, längtade efter, kämpade för.
Här sitter jag på ett tåg och ser hösten tumla fram utanför fönstret. Jag ska, om några timmar, sitta på ett möte. Därefter kommer jag att gå ut och äta en hallonbakelse med Helena och låta mig bjudas på champagne av Julia. Jag ska vara fnittrig, glittrig, salongsberusad och skåla med människan som jag vill leva det här livet med över tända ljus, i vinglas, med kärleksfulla ögon på varandra.
Om detta vet jag fortfarande ingenting. Jag bara anar. Jag sluter mina ögon. Allt jag gjort hittills var för att komma hit, till denna stund. Hösten tumlar, livet tumlar, jag vaggas in och sover en stund.

Skittråkig och jävligt känslig

Det var en väldigt speciell upplevelse att föreläsa på Stadsbiblioteket igår. Jag kan mitt ämne, jag hade inga problem att prata för de nickande lärare och skolsköterskor som satt där, jag är säker i min roll som talare och gillar att föreläsa. Jag känner mig inte särskilt modig som pratar om alla mina år med självskadebeteende och ätstörningar. Det är en del av mitt liv och jag vill berätta om det, jag känner mig säker i rollen att ha tankar att förmedla kring det.

Det som gjorde det hela speciellt var snarare att omkring en tredjedel av publiken var sådana som känner mig. Gustav, Karin, Agnes och Anders. Bästa vänner, expojkvän, expojkväns nya, bekanta, gammal fling, pojkväns kombos och min egen kombo. Människor jag känner på olika sätt, olika mycket. Det blev en större upplevelse av katharsis och reflektion när jag talade inför människor som känner mig.
Förutom en föreläsning blev det också en offentlig reflektion. Flera saker blev plötsligt tydliga. Jag och bästa vännerna fortsatte prata under den efterföljande ölen. Somliga saker blev ännu tydligare. Mina vänner har en förmåga att sätta ord på inte det jag vill höra, men det jag behöver höra.
På vägen hem plågade jag en Gustav med ryggont, fylla och trygghet med att fortsätta prata om sensibilitet, ansvar och duktighet. Inte minst utifrån Isabelles, Isobels och Julias inlägg.

Jag har redan skrivit om mitt eget uppror mot perfektionismen. De år då jag jobbade monotont och oinspirerat, drack en hejdlös massa öl, härjade runt och lät disken ligga. Det var ett sätt för mig att komma ur destruktiva mönster, det var definitivt ett led i på riktigt komma ur ätstörningarna. Att bara släppa kontrollen. Ha en tidsfrist av ett vanligt 9-5-jobb, öldrickande, sunklägenhet och mindre genomtänkta relationer. Relationer där jag sket i känslomässigt ansvar, där jag sårade många djupt, bara för att det var så himla skönt att bara bry mig om mig själv för första gången i mitt liv.
Men i längden höll det inte. I grunden är jag jättekänslig, ansvarsfull, duktig och extremt strukturerad. Framförallt är jag förbannat tråkig.

Det känns dubbel att jag avslutade gårdagens föreläsning med att prata om det farliga i duktighetsbegreppet och komplimanger kopplade till prestationer och nu skriva någonting till duktighetens försvar. Perfektionskrav och duktighet har varit både mina allierade, mest älskade begrepp och mitt livs värsta nemesis.
Det jag skriver handlar kanske inte så mycket om duktighet, som rätten att tillåta sig själv att lägga sig på sin egen individuella nivå och handla därifrån.

Det finns ett ord som jag har fått höra oftare än ”duktig” om mig själv och det är ”tråkig”. Jag har levt nära väldigt många excentriker som fått uppmärksamhet och stått i centrum, tankspridda och charmiga människor, ta dagen som den kommer-folk.
Då blir man lätt tråkig. Framförallt när man själv alltid har lärt sig att ta ansvar för sig själv och aldrig låta någon annan ta ansvar för en. Framförallt när man är konstant orolig, behöver ha kontroll över situationen och sitt liv och lätt blir nervös. Jag tror alla i min närhet, excentriker eller ej, har kallat mig tråkig någon gång – utom möjligen den perioden då jag faktiskt struntade rätt mycket i mitt liv.
Det är klart att man inte är så jävla wild and crazy när man har ett abnormt strukturschema (numera known as retardschemat) på kommande sju veckor på sin vägg och utöver detta dessutom har ett veckoschema och oftast även ett dagsschema.
Eller när man inte kan gå på efterfest eller däcka någonstans, för att ens sömnproblem gör att man inte kan sova om man inte känner sig trygg och gör det farligt att vända på dygnet.
Eller när man måste äta på regelbundna tider för att man annars riskerar att inte äta alls på en hel dag.
Eller när man inte fixar att gå ut och supa halva natten, sova tre timmar och sedan gå till jobbet för att ens hjärna inte funkar då och ens kropp har tagit så extremt mycket stryk av alla år av ätstörningar, stress och oro att den på en gång lägger av. Man svimmar, man får ont i kroppen, man pallar inte.
Eller när man inte är sugen på att ligga, för att man inte kan sluta tänka på att man inte avslutat dagens att-göra-lista eller oroar sig över elräkningen.
Eller när man inte gillar att bada på djupt vatten, inte klarar av att planka på spårvagnen, resa obokat, inte planera semestrar i förväg, hatar bara tanken på att backpacka omkring i en annan världsdel, missa en tenta, vara sen med en deadline eller egentligen vad som helst.
Jag har fått höra att jag är tråkig i alla dessa lägen och oändligt många fler. Alltid den förnuftiga, den vuxna, den som tänker på att det ju är en dag imorgon också och måste ha det sorterat och strukturerat omkring sig för att överhuvudtaget kunna tänka.
Och någonstans där ligger den delen som handlar om min egen tråkighet. Jag måste ha struktur, rutiner, regelbunden träning, sömn och mat för att fungera. Jag måste ha relativt städat, ordnat och schemalagt omkring mig för att kunna tänka.

Det är ett konstant kaos inuti mitt huvud. Det finns ingen avstängningsknapp.
På den här förmiddagen har jag hunnit med en fantastiskt intressant föreläsning om 1800-talets syn på sexualitet och onani, ett seminarium om Foucaults Övervakning och straff samt Sexualitetens historia och ett samtal med en gammal vän om religion och Humanisterna. När jag åker hem håller min hjärna på att sprängas för jag vet inte vart jag ska ta vägen av alla tankar som flyger.
Om jag inte hade benkoll på räkningar, lägenhet, papper, sömn, mat och träning skulle jag gå under. Då skulle kreativiteten omöjliggöras. Och där är man väl helt enkelt olika.
Jag lever ett extremt intensivt liv, med egentligen alldeles för mycket att göra konstant, och jag har valt det själv. För att livet och alla saker som jag gör är så jävla intressanta och roliga att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det handlar inte längre om duktighet när jag säger ja till mer jobb, uppdrag eller läser en kurs till, utan att det är så förbannat roligt. Men förutsättningen för att kunna göra det är att mitt liv är extremt ordnat runt omkring mig. Och att jag titt som tätt är hon som säger nej till alkohol, bangar fester eller inte orkar ses, för att vila huvudet.

Men det är ju en aspekt. Gällande ansvaret för andra, handlar det för mig om någonting helt annat. Det handlar inte om att jag vill överföra min ambitionsnivå eller höga tempo på andra, inte heller av omsorg för andra på det mer direkta sättet. Jag gör det heller inte ur ett martyrperspektiv, som någon kommenterar i Isobels inlägg, även om det naturligtvis funnits sådana stunder.
Det är bara det där med sensibiliteten. Som alltid har funnits. Som min klokaste bästa vän hade som tänkbar anledning till att jag snappade upp oro och kroppstankar i tidig ålder. Som gjorde mig helt oförmögen att prata om hur jag mådde, hellre skar upp mina armar, för att jag inte klarade av att lägga ansvaret kring mitt mående på någon annan. Viljan och hårdheten mot mig själv gällande att inte vara andra till besvär är fortfarande min akilleshäl i alla nära relationer.

Sensibiliteten har också gjort mig oförmögen att skapa distans mellan mig och andras mående. Det handlar inte om att jag tar ansvar av något slags duktighetsideal, det handlar om att jag mer än gärna gör saker för andra för att jag är så förbannat orolig för dem. Jag kan inte skilja mitt mående från andras.
Ringer jag läkare åt dig är det för att jag inte står ut med min egen oro över dig. Kontaktar jag CSN för din skull är det för att jag inte klarar av att du inte fått ditt studielån än. Städar jag efter dig är det för att jag mår dåligt över att du mår dåligt över hur ditt hem ser ut. Jag måste ordna åt andra, för det är mitt sätt att slippa oroa mig över dem.
Som jag skrev i föregående inlägg: Hur mycket ansvar har vi för varandra?
Jag har inga gränser i mitt ansvarstagande. Vilken däremot varken gör mig till en bra lyssnare eller tröstare per automatik.
Gråter du är det större risk att jag också börjar gråta, än förmår lyssna. Är du arg är det större risk att jag får skuldkänslor och försöker göra rätt, istället för att kunna ta din ilska. Är du nedstämd, blir jag också nedstämd.
Ibland tar jag inte ansvaret. För att det helt enkelt inte går. Som förra veckan då jag gick in i en emotionell vägg, vilket var en direktkonsekvens av många månaders oro för min och andras kärleksrelationer. Som då jag sa upp bekantskapen med andra tjejer som också hade tendenser till ätstörningar. Jag kunde inte hantera det. Det tar ibland över mig.
Och ska man göra en genusanalys av det finns det väl generellt en uppfostran kring tjejer som uppmuntrar den formen av sensibilitet och lyhördhet för andra människors känslor och sinnesstämningar. I mitt fall beror det förmodligen på en kombination av personlighetsdrag och genus.

Slutpoäng, för det finns en sådan, är att jag samtidigt nått en punkt då jag vägrar skämmas över vare sig min tråkighet eller känslighet. Det har blivit, är fortfarande, ofta destruktivt. Men samtidigt mår jag fantastiskt bra av att vara tråkig. Vem äger problemet?, som min pappa brukar säga och när jag är påstått tråkig är det inte mitt problem. Jag har slutat känna avund och mindervärdeskomplex gentemot människor som är sådär tankspridda, galna och förvirrade. Jag fungerar inte så.
Sensibiliteten är i grunden också någonting gott. Det har gjort mig förbannat lyhörd och inte minst utvecklat andra förmågor, som mitt skrivande och mitt politiska tänkande. Jag tror också att det stundtals gör mig till en fin människa att ha nära. Jag skulle inte byta bort något. Jag är hellre ett urtråkigt och överkänsligt geni än ett förvirrat och galet. Det är det enda sätt som jag kan leva på.

Fotnot: Bilden föreställer alltså de senaste sju veckornas retardschema på min vägg.

Försök att bena ut tankar kring samhälle, moral och andra småfrågor

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

Hårdare tag ingen hjälp mot ångest

Idag skriver jag på Expressens debattsida om ungdomars psykiska ohälsa och en havererad skolpolitik. Ett tack ska riktas till Gustav Fridolin som gav mig input kring texten och kollade så att statistiken stämde.

För den som vill höra mig föreläsa på ämnet kan man företrädelsevis komma till Stadsbiblioteket i Göteborg nu på onsdag 14/10 klockan 18:00. Fri entré.
Annars går det, som vanligt, bra att maila och boka in mig.

Vem tar debatten när alla flirtar med SD?

Inför valet 2010 har merparten av riksdagspartierna skanderat att de ämnar ta debatten med Sverigedemokraterna. Ju mer partiet börjar nosa på fyraprocentsspärren och locka väljare, desto mer börjar de etablerade partierna inse att Sverigedemokraterna varken kan eller bör negligeras. Med ett förestående hot om ett främlingsfientligt parti som riksdagsledamöter, eller rentav vågmästare, lovade debatten att tas.
Med mindre än ett år kvar till valet lyser fortfarande den debatten med sin frånvaro. Snarare börjar samtliga allianspartier att alltmer flirta med den form av populistiska retorik som utmärker Sverigedemokraterna, och som vi var relativt befriade ifrån i svensk politik sedan Ny Demokrati gjorde sorti från den politiska scenen.

Kristdemokraterna hetsar mot kultureliten och använder just Ny Demokratis gamla slagord kring ”verklighetens folk” för att locka väljare. Man använder sig av det sunda förnuftet som politisk paroll och motsäger sig konstigheter såsom genuspedagogik och obegriplig konst, utan att vidare kunna argumentera för vare sig vilka de verkliga eller de overkliga är.
Moderaterna vägrar papperslösa flyktingar vård. Fredrik Reinfeldt hänvisar beslutet, i en intervju med Dagens Eko, till att ”man inte ska åtnjuta samhällsprivilegier utan att betala skatt för dem”. En argumentation som skulle kunna utestänga såväl barn som studenter från sjukvården, om den var konsekvent.
Migrationsminister Tobias Billström planerar i november att lägga fram ett försörjningskrav för nyanlända flyktingar. Detta innebär att den som kommer till Sverige måste ha jobb och bostad innan han eller hon får ta hit resten av sin familj, med splittrade familjer på grund av byråkrati och stelbenta regler som följd.
Centern motionerar om att förbjuda burkha på allmän plats, med vaga hänvisningar till att identifiering måste vara ett krav i det offentliga rummet.
Folkpartiet har redan lagt förslag om språktester och hårdare krav på invandrare.

Här har oppositionen ett öppet mål. Nuvarande regering vägrar konsekvent att stå upp för en human flyktingpolitik och verkar oförmögen att gå till botten med integrationsproblem och segregering. Istället för att ta debatten med Sverigedemokraterna flirtar man räddhågset med dess populism och invandrarfientliga konnotationer.
Från oppositionen råder dock idel tystnad. Man tar inte heller debatten. I en ekonomisk kris med stigande arbetslöshet verkar ingen ha solidaritet eller politisk kraft nog att se frågor bortom skattepolitik och arbetsmarknadsåtgärder. Frågor som handlar om hur vi ska leva i ett integrerat, globaliserat samhälle och hur långt vår solidaritet sträcker sig. En socialdemokrati som har använt solidaritet som slagord, liksom dess samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är slående tysta.
De flesta svenskar är positiva till invandring och integration. De behöver en stark politisk röst. Det är dags att något parti står upp och visar att det inte är på feg populism och vi&dom-politik som man vinner röster. Det är på en konsekvent, solidarisk och human politik som man vinner i längden.

Krönika publicerad i BT 10/10

Äras som sig äras bör

Ja, även en mellandagsnamnsdag ska väl firas. Företrädelsevis med twitpic-hälsningar från snygga män.

Och kaffe ingår

Idag jobbar jag första riktiga dagen på mitt nya kontor. Ja, jag har blivit med kontor.
På Södra Vägen 67, alldeles vid Korsvägen, sitter jag i ett nyrenoverat kontorslandskap med konferensrum, mötesrum, fikarum och kopiatorhörna. Min kontorsstol är ergonomisk och jag upplever min första skrivförmiddag någonsin utan ryggvärk. Mitt skrivbord är vitt och rent, utan papper, prylar och tidningar huller om buller.
Jag hyr in mig tillsammans med ett gäng andra nystartade företag, i någon slags nätverkskooperation där alla sysslar med odefinierade tjänster som design, konfliktlösning och webbkommunikation. Jag har varken säng, kylskåp, spikmatta eller städning i närheten. Jag är på jobbet och skriver.

Jag vet inte varför just känslan av att vara på jobbet är så viktig för mig. Ett faktum är ju att jag, bortsett från ekonomiska faktorer, älskar livet som frilansare och företagare. Det här fria livet med min egen struktur är det som jag drömt om och älskat i hela mitt liv. Jag är sanslöst ambitiös och driven när jag ges friheten att själv lägga upp mitt arbete. Oavsett C-uppsats eller artikeldeadline är jag aldrig sen, aldrig ostrukturerad.
Ändå klarar jag inte av hemma-arbetet. Det handlar inte så mycket om oförmågan att få saker gjorda när jag jobbar hemifrån. Tvärtom. När jag jobbar ifrån mitt sovrum i min delade trea känns det snarare aldrig som jag jobbar, fastän jag hela tiden gör det. Även de dagar då jag de facto hetsskriver och projektplanerar i tio timmar känns det ändå inte som om jag har gjort någonting när jag tillslut stupar i säng. Jag är ju ändå hemma liksom. Hänger framför datorn.

Trots att mitt liv knappast innebär särskilt mycket avgränsande mellan arbete och fritid, utan där gränserna alltid fluktuerar och går in i varandra, är just den spatiala avgränsningen oändligt viktig för mig. När jag pluggar måste jag sitta i en läsesal. När jag jobbar måste jag sitta på ett kontor. Åtminstone för att jag då kan unna mig både de pauser och den fritid som jag inte kan, när även den rumsliga definitionen av jobb och fritid går in i varandra.
Det var när jag satt kvar på radiohuset efter Brunchrapportensändning några gånger i somras, som jag insåg hur folk som jobbar på kontor faktiskt jobbar. Förvisso jobbade jag i flera år på kontor, när jag jobbade administrativt inom vården, men det var ett jobb jag mestadels gick till för att få pengar och ingenting som jag drevs av. Där satt jag och såg Soraya, Henrik och de andra ta mikropauser för såväl Youtubande, samtal som Farmville. Jag unnade mig aldrig sånt.
Jag gick aldrig hem från jobbet. Jag fick arbetsmoraliska skuldkänslor så fort jag klickade på en icke jobb-relaterad länk.

Nu sitter jag på kontoret. Jag jobbar fokuserat och ostört, utan privata prylar som tränger sig på eller en sopkorg som behöver tömmas i köket. När jag går härifrån om ett tag har jag bockat av jobbandet för dagen. Jag får gå hem. Jag är egenföretagare, frilansare och det är mitt riktiga jobb. I min niotillfem-cementerade syn på arbete i min ryggrad var den här kontorsplatsen det som jag behövde för att få mig själv att inse det.

Antingen är du bög eller så håller du käften - om bromance, sismance och relationsbegrepp

Jag läser Louise kommentar om avsaknaden av ett etablerat sismance-begrepp. Samtidigt fikar jag med Agnes och pratar om nära vänskap mellan kvinnor, mindre toleransnivå för män som tar plats och läser hennes inlägg med det underbara T.I.-citatet om att bli kompis med gamla raggs/exkillars tjejkompisar och flickvänner.

För mig är det helt obegripligt att sismance-begreppet inte existerar på samma nivå som bromance-begreppet, samtidigt som det är ett uttryck för en mängd olika saker. Jag ska försöka bena ut de olika beståndsdelarna.

Först och främst, någonting om min bakgrund: Jag har betydligt lägre toleransnivå när det kommer till män som tar plats än kvinnor som gör detsamma. Jag får ofta höra att jag är dryg, sarkastisk och kör med härskartekniker av män som ser sig själva avbrutna, ifrågasatta och ironiserade när de går igång i långa monologer om sig själva. Det stämmer att jag ofta är ganska dryg mot män. Det innebär inte att jag inte respekterar, älskar och beundrar många män och har flera killbästisar. Men generellt har jag ändå inte samma utrymme för tolerans när det kommer till killar som tar plats än tjejer som gör dito.
Det där kan naturligtvis hänvisas till en barndom som duktig, tystlåten tjej som placerades mellan bråkiga killar för att hjälpa dem med skolarbetet och lugna ner dem. Kära lågstadielärare, med din könsstereotypa och missgynnande pedagogik, du närde en feminist och en argbigga i ditt klassrum.
Det kan också hänvisas till en högstadieperiod då jag försökte ta plats med mina tjejkompisar. Vi gjorde bland annat skol-TV. Det var skitroligt. Redan då var media som uttrycksform något som jag älskade. Jag gjorde de mest bisarra reportagen, som en parodi på Radiotjänsts TV-avgiftsreklam. Jag kallade den Runktjänst och lät skolans populäraste kille bli påkommen med att runka på en av skolans toaletter. ”Har du inte betalat din runkavgift?”, sa jag med vänlig speakerröst och räknade upp grannbyarna som ställen där det var skärpt runkavgiftskontroll just nu. Urbarnsligt, tokroligt. Ingen skrattade. Alla buade.
I nästa inslag hade skolans populäraste killar fått göra ett inslag som bestod av att en av dem kissade i skolbassängen samtidigt som han fes. Alla skrattade och applåderade.
Redan där minskade min tolerans. Jag kämpade så in i helvete för att få synas och visa hur smart och rolig jag var, under de villkor som jag vågade ta plats inom. Det spelade ingen roll. Jag var ändå tjej och konstig och absolut inte rolig.
Inspelande i min starka förkärlek för sismance är väl eventuellt också min läggning. Jag var lesbisk under större delen av gymnasiet, hade många lesbiska erfarenheter innan jag ens låg med en man. Definierar mig fortfarande mer som flata än som straight, övervikten av manliga one night stands de senaste åren tyder mest på obalansen mellan utbud och efterfrågan.
Inte så att jag inte älskat män och älskar nuvarande man. Rent attraktionsmässigt är det ändå lättare att tända på tjejer än killar för mig.

Hur mycket den bakgrunden spelar in vet jag inte, men det gör mig så jävla tvärförbannad så fort man negligerar såväl kvinnlig, djup vänskap, systerskap, sismance och attraktion genom patriarkala myter om att kvinnor konkurrerar och förstör för varandra, tjejer kan inte leka tre, tjejer hånglar för att kåta upp killar och tjejer snor varandras utrymme.
Det gör mig djupt sorgsen när jag hör kvinnliga bekanta prata om sina svårigheter att bli vän med nya tjejer, att de ser dem som konkurrens på en attraktionsmarknad eller tycker att de lätt tar för mycket plats.
Jag blir ledsen av att mitt hånglande, med många av alla de kvinnliga vänner som jag har, reduceras till kompishångel, när det handlar om något djupare än så. Det gör mig trött att Katy Perry-myten lever och frodas, oavsett om den har relevans i verkligheten eller inte.
Med många av mina kvinnliga bekanta finns ett starkt band. Jag tror varken på biologi eller delad erfarenhet, vi har bara någonting som knyter oss väldigt nära varandra. Ingen konkurrensutsättning, rum där man får tala till punkt, djuplodade samtal utan hävdelse. Det uppstår en intimitet, en ömhet och en attraktion baserad på närhetskänslor och intellekt.
Precis som antikens män såg sina intellektuella filosofhomie-relationer som den högsta formen av relation, kanske våra tidigaste exempel på bromance, ser jag de band som jag knyter med dessa kvinnor som högre stående än någon annan relation. En sismance går inte att förklara.

Jag blir ständigt förälskad i nya människor. Mellan förälskelsen som slutar i ett sexuellt förhållande och förälskelsen som slutar i djup vänskap finns en oerhört vag och odefinierad gräns. Jag vill inte dela upp mina relationer på det sättet. Jag kommer på mig själv med att tänka på nya vänner med samma intensitet som nya sexuella och amorösa relationer. Alltså går mina fysiska och sexuella erfarenheter med många av mina sismances varken att reducera till förminskande och otympliga begrepp som ”kompishångel” eller ”fyllegrej”. Snarare handlar det om en fördjupad ömhet och en gemensam attraktion. Ibland är det sexuell attraktion, ibland bara ett sätt att uttrycka min kärlek för människan ifråga.
Eller som en av mina vänner i mitt tjejgäng sa, efter att några av oss återigen hade hånglat på en fest: ”Det är liksom inte sjuttonåriga tjejer-hångel i syfte att väcka uppmärksamhet eller experimentera. Det handlar bara om att jag älskar er så jävla mycket att jag vill vara er så nära som det går.”
Jag tror verkligen inte på ett universellt systerskap, lika lite som jag tror på en enhetlig feminism. Jag tror inte på att backa upp andra kvinnor för sakens skull. Men det gör mig på riktigt förbannad när det ses som självklart att kvinnor ska konkurrera (framförallt om män) och myter om kvinnor som sabbar för varandra fortsätter att spridas.
Lika tröttsamt är det att sismance-begreppet inte tas på samma dignitet och allvar som bromance.

Samtidigt flirtar bromance-begreppet på ett helt annat sätt med myten om mäns icke-personliga relationer till varandra. Där man framförallt ryggdunkar i karriärsyfte och för att på individnivå komma framåt, men knappast av kärlek och ömhet till varandra. Där minsta överträdelse av intim och rentav sexuell karaktär riskerar att rasera den heterosexualitet som fortfarande är så oerhört viktig för mansrollen.
Där två män som hånglar eller uttrycker attraktion för varandra blir en helt annan sak än två kvinnor som gör detsamma. Och där män i min närhet, oavsett hur feministiska och queera de utger sig för att vara, fortfarande ständigt hävdar sin heterosexuella läggning och drar en tydlig närhetsgräns med sina killkompisar.
Jag vet inte hur många gånger som har tvingats sitta och höra män beklaga sig över hur tråkigt det är att de är heterosexuella och de önskar verkligen att de kunde tända på män, men det gåhåår ju bara inte.
– Try harder!, fräste jag en gång till en kille som jag var på väg att gå hem med, som satt och beklagade sig över sin heterosexualitet, och jag blev anklagad för kontraproduktivitet med tanke på mitt syfte med honom för kvällen.
Men det gör mig frustrerad att mansrollens starka anknytning till heterosexualitet och bögnoja fortfarande existerar så starkt. Även bland de killar som jag känner som mer än gärna frontar med queerness och öppenhet går en stark gräns. Det är okej att leka lite med mansrollen så länge man bara flirtar med, hånglar med och knullar med tjejer samt bedyrar sin heterosexuella läggning. Jag känner få tjejer som inte definierar sin sexualitet på en vag skala, funderat över sin sexuella läggning, hånglat med någon av samma kön eller haft sina bicuriousutsvävningar. Jag känner nästan ingen kille som gjort samma sak. Antingen är du bög eller så håller du käften och håller dig till tjejer.
Bromancebegreppet visar mer än någonting annat den tydliga gränsen. Nära vänskap mellan män är okej, så länge det tydliggörs att det inte finns någon fysisk attraktion inblandat. Det finns en vag analogi med sättet att behandla samkönade relationer förr. Mäns sexuella relation var stigmatiserade och förbjudna. Kvinnors sexuella relationer fanns överhuvudtaget inte. Jag och en gammal lärare, som forskar kring sexuell identitet, hade ett roat samtal om det häromdagen. När två gifta kvinnor gick ut i skogen och snuskade loss var det enda hotande att det kunde komma en man och joina. Att ligga samman med en man var sodomi. Att ligga samman med en kvinna var bara bondesamhälle-sismance och tjejlek.

Det är tråkigt att vi inte har kommit längre än så. Jag vill se ett upphöjande av kvinnlig vänskap och ökad acceptans kring flytande relationer. Lika mycket vill jag se att sismance-begreppet blir taget på allvar och att de där myterna kring tjejers konkurrerande slutar att spridas. Blir du backstabbad av en tjej – skyll inte på hela kvinnosamhället för det (lika lite som man måste bedyra systerskapets upphöjda roll för att man träffar kvinnor som pushar en). Om du känner dig hotad av tjejer, försök att reda ut det hela och konfrontera dina känslor, istället för att ta det för givet.
Till sist, till alla bromances: Bara hångla loss någon gång. Sluta beklaga er över er oh så tråkiga heterosexualitet. Try harder. Ta steget bortom sodomistämpeln och bögnojan. Det är faktiskt på tiden nu.

Växa några meter innan sommaren blir oktober

Det följer mönstret från förra hösten ganska exakt.

Krascha i början på september, om än med ett mjukare fall i år. Gå runt en månad med tryck över bröstet och brist på ork. Kravla sig upp lagom till bokmässan och få en nystart.

Att inte längre bara orka, utan faktiskt älska och drivas igen. Springa på föreläsningar om Foucault i läskursen enbart inriktad på honom. Läsa Vansinnets historia och Diskursens ordning och bli så insatt i hans teoretiska ramverk (i den mån man kan beskriva hans tankar som ett ramverk, med tanke på hur hans samhälls- och historiekritik vägrar infoga sig i eller bilda ett tankesystem) att jag börjar se världen genom Foucaults ögon. En teoretiker som jag blivit såpass hänvisad till, refererar så mycket till och använt mig av - vilken njutning det är att få gå in på allvar i hans texter. Hitta nya saker, gå in djupare. Se arbetslinjen, diagnostisering av psykisk ohälsa, tabun, HBT-politik och Göran Hägglund genom Foucaultska ögon. På riktigt sätta mig in i hans begreppsvärld och kritik. Misstänker att jag snart kommer att göra en Anders och Hegel och låta bloggen bli Foucaultsk ett tag.

Däremellan: Skriva texter, inte hinna blogga så mycket som jag vill för att artiklarna tar all min tid. Längta efter romanskrivandet. Låta idéer till texter jag inte hinner skrivas staplas på postit-lappar på skrivbordet. Hemliga projekt i görningen, två positiva besked inom loppet av några dagar. Fler möten lär det bli och så småningom ett outande.
Lunchar med gammal lingvistikmentor som forskar om sexuell identitet uttryckt i språket och heteronormativitet, får nycklarna till kontoret som jag ska frilansjobba från från och med måndag.
Läser böcker, som jag saknat att läsa böcker. Och alla tidsskrifter som ligger och skrotar i lägenheten och som jag förmår mig själv att koppla av med. Träffar vännerna, äter lyxfika och pratar klimatpolitik och för- och nackdelar med ekonomiska styrmedel. Ser Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern och blir inspirerad samt störtförälskad i Nina Jeppsson.

Dessutom bokas en semester till Malta första veckan i november och jag får träffa en bra läkare med kort varsel på vårdcentralen som jag valde i Vårdval Göteborg. Jag blir lyssnad till, blir behandlad med respekt och alla är snabba och vänliga. Jag kan varmt rekommendera Vårdcentralen Gibraltar till er boende i Göteborg. De har dessutom Internetbokning, så man slipper stå i telefonkö (om det inte är akut).

Däremellan hinner jag reflektera en hel del över det som har kommit att refereras till som svartsjukedebatten. Känslomässigt är det infekterat, på en privat nivå där jag tappar mina teoretiska argument och blir känslostyrd. Någonstans mitt i allt en rädsla över det som varit den största rädslan genom alla mina relationer: Tänk om kärleken inte räcker? Det är inte nödvändigtvis så att den räcker. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar en människa, kan man inte organisera en relation så att den tillfredsställer bådas behov kommer den ändå inte att fungera.

Men mitt i allting ändå något nytt. Ny luft. Det blir oktober och jag andas igen. Så bulta då hjärtat, bulta hårdare. Nu slår vi tillbaka.

Alla (utom kultureliten då) ska med

Det är lite förvirrande, det erkänner jag. Jag håller i huvuddrag med Göran Hägglund och Maria Larsson i en hel debattartikel. Själva idén om attitydförändrare är något naiv och lite underlig, men det säger å andra sidan Hägglund om genuspedagoger som jag ser som självklara. Det är kanske jag som är overklig på den punkten, när jag inte riktigt förstår hur arbetet ska bedrivas.
Men själva utgångspunkten, att tabun ska rivas upp och att psykisk ohälsa ska kunna talas om på samma sätt som fysiska åkommor, är ju sådant som jag efterlyst och skrikit efter i åratal nu. "Det ska vara lika naturligt att tala om psykisk ohälsa, som om benbrott och hösnuva", skriver Hägglund och jag utropar ett halleluja. Det här var riktigt bra, Hägglund och Larsson.

Men det förändrar inte faktumet att jag är förvirrad. Inte bara för att jag nickar lyriskt över en debattartikel från kd, utan för att det helt enkelt rimmar illa med att låta folk sköta sig själv och det politiska slagordet "sunt förnuft". Jag är inte ensam om förvirringen. Martéus sammanfattar det bra på Expressens opinionsblogg.

Det enda som är tydligt i nulägets förvirring är möjligen att kd är inne i en politisk offensiv. Psyksjuka och vanligt folk. Alla utom kultureliten ska med när kd ska klara fyraprocentsspärren.

Du är inte ensam

Hej du tonårstjej som satt framför mig på bussen mellan Östersund och Umeå för lite mer än ett år sedan. Jag tror inte att du minns mig, vi pratade aldrig. Ännu mer övertygad är jag om att du inte tror att jag minns dig.
Varför skulle jag minnas dig? Du som var den tysta. Du som inte sa ett ord under den sex timmar långa bussresan, medan dina två vänner talade i munnen på varandra. Du bara hummade återkopplande ibland.

Det är dig som jag minns. Det är dig som jag inte kan sluta tänka på. Jag undrar om du någon gång under resan blev frustrerad. Jag undrar om du ibland kokar inuti av alla tankar och känslor som du vill uttrycka, men inte vet hur. Du är ju den tysta.
Jag undrar om du någon gång fick nog av dina vänners långa utläggningar om killar som inte ringt och resor till Paris och kände för att skrika att nu var det faktiskt din tur att prata. Eller har du blivit så van vid rollen att vara den som dina vänner speglar sig i, får bekräftelse av, att du inte längre tänker på din egen osynlighet?
Visst är det svårt att prata och våga synas ibland? Jag vet, det är en plåga. Att räcka upp handen i klassrummet sådär så att alla tittar på en och forma ord känns som ett oöverstigligt hinder. Då är det lättare att bara lyssna.

Du tjejen, har du blivit trött på alla uppmuntrande ord än? Man blir lätt det. Där står man i sin glaskupa av tystnad och alla orden fastnade på tungan och får höra att man måste ta för sig mer. Alla vuxna som är bekymrade över att man inte pratar tillräckligt mycket och som uppmuntrande menar att det ju bara är att ta plats. Som om den där platsen är så enkel att ta.
Ibland önskar man att det fanns en platsombudsman som kunde ge en utrymme, eller hur?
Bestämma lite mer rättvist vem som ska få babbla i en timme om sin olyckliga kärlek nu.

Jag pratade aldrig med dig den där dagen då vi åkte samma buss. Jag vill säga till dig nu istället att det kommer att bli lättare. Aldrig enkelt, men förhoppningsvis lättare. Man lär sig att hantera den där blygheten och kanske hittar man vänner som ger en utrymme, istället för att bara räkna med att man ska våga ta det. Jag hoppas att du hittar sådana vänner en dag.
Dessutom vill jag berätta en annan sak för dig: Vi är alla lite som du innerst inne. Alla vuxna människor som obekymrat kallpratar på Ica, ringer viktiga samtal och umgås med kollegor hela dagarna på jobbet. Många mediapersoner som syns och hörs på ett sätt som verkar skrämmande.
Vi är riktigt nojiga hela bunten. Vi är rädda för att säga fel saker, vi undrar om våra kollegor tycker att vi verkar dumma i huvudet när vi har sagt något ogenomtänkt, vi är nervösa för att ringa viktiga samtal till myndigheter, vi är rädda för att gå på fester där vi inte känner så många.
Under allt tal och alla krav på social kompetens, ta plats, vara utåtriktad och vässa sina armbågar bor det en du i oss alla. En blyg person med rädsla för sociala situationer. Du är inte ensam, jag lovar.

Krönika publicerad i VK 1/10