Vuxna män gör saker tillsammans

När Kent släpper en skiva är det en lång process. Det är då man vässar hela arsenalet av manliga bromance-musikskribenter flera veckor i förväg. Företrädelsevis tar man de manliga journalister som redan skrivit om Kents storhet i tio år. Det är samma män som får skriva om Bruce Springsteens bästa skivor och ge femmor i betyg när han varje år spelar i Sverige. Man vet att de levererar. Ungefär samma text som de gjort i tio år nu.
Kent och Springsteen är fenomen som får bromance-skribenter att använda alla sina kraftknep. De är två:
Det första är att skriva. I väldigt korta meningar. Om hur jävla bra Kent är. Det låter mer kraftfullt. Om man använder avhuggna satser.
Det andra är att upprepa sig i texten. Som att använda samma inledning på varje mening. Som att man verkligen försöker övertyga då. Som att det låter mer kraftfullt då.

När Kent släpper en skiva är då redaktionerna tar en del av sin budget till att låta hela arsenalet åka till Berlin tillsammans. Till den där beryktade studion där andra manliga hjältar som David Bowie och Depeche Mode spelat in skivor. Där Kent tar emot för smyglyssning flera veckor i förväg.
Tillsammans gråtrunkar man över texter om glasögonormen som aldrig fick komma in på festerna där tjejen han var kär i satt och grät, han fick bara ta hand om henne efteråt. Det var ju de här killarna som aldrig sa hora. De var alldeles för upptagna med att anamma Lundells och Dylans kvinnoideal om ouppnåeliga, mystiska skönheter och good guy-komplex.
Tillsammans fascineras de över hur Kent lyckats göra ännu ett mästerverk och applåderar och nickar som stolta föräldrar på en skolredovisningskväll.
- Nämen, det här med trummaskin, hur kom ni på det?!
- Alltså rocken blir ju så gubbig och stelbent, elektronisk musik känns fräschare.
- Men vad duktiga ni är!
- Sen har vi ju i och för sig snott en del av några andra killar. Depeche Mode heter dom.
- Ja, men ändå. Att ni har gjort det här alldeles själva!
Tillsammans lägger man pannorna i djupa veck för att förstå vad Jocke Berg egentligen menar med texterna och för att överträffa varandra i formuleringar kring varje låts storhet.

Sedan åker de vuxna männen hem till sin egen redaktion. Där skriver man långa texter om varför Kent fortfarande är Sveriges största rockband. Där skriver man också utförliga beskrivningar om varje låts storhet, låtar som folk inte kommer att få höra förrän om mer än en vecka och som därför ter sig rätt ointressant för läsaren.
Men det spelar naturligtvis ingen roll. Huvudsaken är att manliga gubbjournalister får betalt för att skriva nonsensjournalistik om hur mycket de älskar Kent. Manlig rockkärlek har varken ett rimligt pris eller kvalitetskrav.

Läs till exempel: Anders Nunstedt i Expressen, Markus Larsson i Aftonbladet och Jan Andersson i Göteborgs-Posten.