I'm sky high

- Vickan, Vickan, kan inte du fråga mig hur det är att ha en egen releasefest?
- Hur är det att ha en egen releasefest, Elin?
- Du. Vickan. HIGH FIVE på att ha en egen releasefest!

Jag vet inte vad jag ska säga.
Hade det varit en annan blogg hade det kanske blivit någonting objektivt och småtrevligt av tack-slaget, bara lite allmänt om vilken fin fest det blev. Men nu är ju inte det här en annan blogg utan Saker under huden så det blir subjektivt och personligt som vanligt.
Och jag vet inte vad jag ska säga.
Inte bara för alla intryck som fortfarande ligger i osorterade skärvor utan också tröttheten efter ett fåtal timmars sömn (damn LSM och hennes tidigvaknande på bakfyllan) eller den där bakfyllan som gör allting lite dimmigt och ogreppbart.

Men jag antar att det bara finns kvällar som får vara sådär overkliga och fantastiskt stora som man vill att de ska vara. Det finns kvällar då man får vara precis så jävla stor människa som man faktiskt är. Kvällar som inleds med solljus genom öppet fönster, vårsol över kvarvarande snö i parken och fulchampagneflaskan ut genom fönstret när den öppnas av LSM och Maja fotograferar och vi skålar i fuskchampagne och sätter oss i fusklimon som egentligen bara är en taxi större modell för att mitt crew ska få plats i den, men just ikväll är fuskchampagne också champagne och fusklimo också limo. Jag är hyperventilerande laddad, vänder mig bakåt mot finaste crewet som skrålar i baksätet och fnittrar att shit det här är ju Entourage IRL liksom.
Vi glider in på min releasefest och därifrån.
Därifrån genom stunderna, samtalen med alla människor. Gamla vänner, nära vänner, bekanta. Bloggläsare, okända människor, nya bekantskaper. Centre of attention och armar och händer och hej och komplimanger och orden, alla orden; hur tar man till sig så mycket credd på en och samma gång? Kärleken i famnar och vännernas stolthet, signerade böcker och rungande applåder efter läsningen. Jag visste inte att jag kunde få vara såhär mycket, ta till mig så mycket credd, uppskattning och värme på en och samma kväll. Men det kunde jag, det fick jag, det är overkligt och helt fantastiskt.
Det är fantastiskt med en kväll som faktiskt är allt det där som fågelhjärtat drömmer och strävar efter. Alla drömmande dagar i flickrummet med fulpoesin, alla jävla livskriser med enveckasintervaller, förra vintern då jag gick dag efter dag på niotillfemjobbet och hatade mig själv och aldrig trodde jag skulle ta mig ur det. Här är jag nu. Jag visste ju det, fågelhjärtat.
Här är jag nu och en kväll är exakt så stor som jag vill vara och jag försöker ta till mig av allting. Från vännernas stolta famnar och viskningar i mina öron när jag kliver ner från scenen efter läsningen, älskade LSM:s fantastiska jobb som festfixare/toastmaster och boksigneringar och bloggfan-kramar.

Jag lovade mamma i telefonen på förmiddagen att jag både skulle vara helnykter, inte prata snusk, inte flirta överhuvudtaget och inte hamna i något drama. Naturligtvis misslyckades jag med alltihop. Man får väldigt mycket alkohol av folk när man har releasefest tydligen.
Sådär så man blir salongsberusat kaxig när man kliver upp på scenen efter LSM:s oortodoxa presentation innehållande information om både ens världsvana sätt att stoppa in en prilla och skills i sängen.
Jag hade en total struktur över vad jag skulle säga. När jag kommer upp på scenen och ser rakt in i Pansos kärleksvarma järnblick framför mig i publiken, ser mina bästa vänners stolta ögon lägger jag minneslappen åt sidan och fnittrar att det är en speciell känsla att bli presenterad med ord om hur bra i sängen man är. Sen har jag inte längre någon aning om vad jag sa. Jag bara var där i nuet, totalt blackout och sen läste jag mina texter så hjärtat och kinderna glödde, lyckades ignorera den bisarra känslan i att läsa självutlämnande texter om människor befinnande sig i publiken och vräka ut sina känslor i en mick till en hel klubblokal.

Jag hann inte mer än av scenen och fram till bokbordet där jag stod med penna, famn och pratande mun innan jag fick barens finaste drink av LSM och Maja, som lyckobrölade mot mig. Sen gick det inte mer än fem minuter innan gamla grabbgardet räckte mig ett glas Southern Comfort.
- Nää, sa jag, ni vet ju hur jag blir.
- Javisst, flinade de.
Tur för mig att det kom en man som jag under lugg kunde erbjuda Southern Comfort.
- Man blir odräglig av det, sa jag och i bakgrunden flinade grabbarna ännu större för de vet ju lika väl som jag att odräglig bara var min konstiga eufemism för slampig och lättflirtad so drink it all up baby.
- Helvete också, viskade jag i någons öra, jag skulle ju vara helnyktra och svala finlitterära kvinnan ikväll hade jag tänkt.
- Elin baby, viskade hon, du är ju Elin istället som strålar och är sig själv. Det är ju tusen gånger bättre.

Jag misslyckades med allt jag lovat mamma och jag lyckades med allt jag lovat mig själv och mer därtill. Tack alla fina som bidrog till en helt fantastisk kväll. Jag vet inte hur jag ska kunna landa, jag vill inte landa. Fågelhjärtat är sky high, jag vill aldrig ner igen.

JAG HAR RELEASEFEST FÖR MIN BOK IMORGON!

Alltså. Versaltiteln var inte så mycket en påminnelse till er, som om ni skulle behöva den, som om jag inte redan tjatat sönder er om releasefesten, som om inte alla läsare boende i Göteborg redan markerat i kalendern och planerar att komma dit.
Det var mer ett panikutrop från hon som tillslut hajat att det faktiskt är så.

Jag har inte riktigt hunnit tänka, samtidigt som jag såklart tänkt på festen hela tiden.
Det har handlat mer om bokleveranser, som tillslut kom fram idag. Jo ni ser ju själva, kniven mot strupen liksom. Det har varit samtal med Vulkan, idogt mailande fram och tillbaka med Vulkandrottningen herself Linda Skugge (all credd och heder till henne här, fantastiskt med en VD som verkligen intresserar sig, involverar sig och engagerar sig), samtal med tryckerier och herreminje. Sen har det varit Posten, detta fantastiskt ickefungerande utsålda företag med tio olika avdelningar där jag slussades runt i tio olika telefonköer för att få reda på var de där skickade paketen med mina böcker tagit vägen. Tillslut, efter minst en timmes runtringande, fick jag veta att de låg på en postcentral i Västra Frölunda och skulle hemlevereras.
Igår skulle de hemlevereras. Jag satt med nerverna på helspänn och väntade på att dörrklockan skulle ringa. Senast klockan 21. Inte fan ringde det på dörren. Det ringde på mobiltelefonen klockan 21:15 däremot. En stackars liten postenvikarie som fick det mindre härliga uppdraget att framföra till en Elin i upplösningstillstånd att de p.g.a. väderförhållanden inte kunnat leverera mina böcker under kvällen. Samma unga postenvikarie fick ta emot en månads uppdämd frustration och stress och hölls slutligen personligt ansvarig för statens utförsäljning av det gamla goda Postverket (Elin goes grinig gubbe). Lilla postenvikarien, om du läser detta vill jag be så hemskt mycket om ursäkt. Jag funkar inte så bra i panikstress alla gånger.
Sen har det mer handlat om marknadsföring. Mailande till tidningar och tjatande och neurotiskt kollande av Facebookevent och allt sånt.
Sen har det mest handlat om läsning. Vilka texter och hur korta ner och så vidare.
Sen har det mest handlat om praktiska grejer. Fotograf, ansvarig för pengar, läsningstider, mailbomba Boombox med låtförslag och så vidare och säkert har jag glömt minst hälften av de praktiska saker jag borde gjort men nu kommer jag inte på flera.
Sen har det mest handlat om frisyr. Våga eller inte våga och hur våga och vilken hårfärg sen då?
Sen har det mest handlat om kläder. Jag ville ju så gärna ha en sånadäringa riktigt fin och preppy klänning en sån kväll och jag provade minst tio gullegullklänningar med markerad midja och insåg som vanligt med tårar i ögonen att jag fortfarande bara ser ut som en man utklädd till kvinna i dem. Raka höfter och biffiga överarmar i gullegullklänningar är fortfarande en dålig kombo.

Men nu. Nu står böckerna här, levererade under eftermiddagen och fint staplade i en stor, tung låda. Nu har Boombox mailbombats och jag dör lite av lycka vid tanken på att mest troligt få höra alla de där låtarna; från Cunninlynguists till Justin Timberlake, under kvällen. Nu är det praktiska uppstyrt tack vare fantastiska vänner som ställer upp och hjälper. Nu är läsningen förberedd och allt det praktiska kring det. Nu kan jag inte lobba mer. Nu är frisyren satt. Nu är Monki-klänningen som alla kommer säga typisk Elinklänning om undanlagd för köp imorgon.
Nu är allting klart.
Nu är nervositeten här.

Imorn smäller det.

Introspektion/självpepp på tåget någonstans mellan Ånge och Gävle

Det enda du behöver göra i livet är att välja. Valet är det enda som du inte slipper undan. Välj vem du ska vara eller välj att låta någon annan göra valet åt dig. Välj om du ska agera eller vara passiv.
En blank röst är också en röst, ickevalet är också ett val.

Välj om du ska gå vidare eller göra det passiva valet och stanna kvar.
Du kan räkna dina ärr och kategorisera dina sorger. Lägga armarna i kors och snudda tungan i bittersmaken när allting står dig upp i halsen; all skit man ofrånkomligen tar, alla gånger det blivit fel, alla sår man fått. Lägg armarna i kors och fortsätt vältra dig i illamående, svedan i halsen efter allt som gjort dig ont.
Ickevalet är också ett val.

Eller välj att knyta dina nävar tills knogarna vitnar, köra fingrarna i halsen och spy. Illamåendet strax innan är alltid värre än själva kräkningen. Så spy upp alla lögner och osanna ord, spotta ut varenda oförätt och förödmjukelse, hulka upp varje osynliggörande och utnyttjande och få ur dig all den där frätande gallan av svek och motgångar.
Töm allting och bygg upp ett starkare immunförsvar. Baby, ekvationen är exakt såhär enkel:

För alla gånger som du hållit käften eller tystats ner: Skrik lite högre.
För varje felaktigt som sagts ord om dig: Ge dig själv några fler rätta svar.
För varje svek och varje lögn du fått: Ge dig själv ännu mer ärlighet och fasta löften.
För alla gånger som du osynliggjorts eller definierats av någon annan: Skapa ännu tydligare konturer runt dig själv.
För alla gånger som du förminskats eller förminskat dig själv: Bli ännu lite större.
För alla gånger som du varit någon annans hora: Bli ännu mer din egen madonna.
För varje hårt ord du fått: Ge dig själv dubbelt så många mjuka.
För varje törn som försvagat ditt hjärta: Tvinga det att slå dubbelt så hårda slag.
För all energi som stulits ifrån dig: Ge dubbelt så mycket energi till dig själv.
För alla gånger som du blivit förödmjukad, förlöjligad och tillintetgjord: Ta dig själv på ännu större allvar.
För alla fel du gjort: Gör ännu flera rätt.
För alla gånger som du utnyttjats: Bygg ännu starkare gränser.
För varje minne av en dåtid: Ännu fler möjligheter i en framtid.

Så. Valet är ditt.
Sitt kvar, lägg armarna i kors. Känn smaken av bitterhet på tungan, idissla dina sorger och låt halsbrännan av gamla svek svida.
Eller kör fingrarna i halsen, spy upp hela skiten, knyt nävarna och gå vidare till att bygga ditt immunförsvar ännu starkare.
Valet är ditt, homie.
Det är alltid bara ditt.

Men hallå männen, vart tog era texter vägen?

När jag skrev texten om mitt bekräftelsebehov och behovet av att spegla sig i den manliga blicken fick jag rätt många mail och telefonsamtal från män som var upprörda.
De snuddade vid lite samma diskussion som försiggick i kommentarerna till inlägget; vadå, tror inte du att män också har bekräftelsebehov? Tror inte du att vi också måste spegla oss och jämföra oss? Andra menade att jag bara framställde män som förövare, svin och idioter.
Jag förklarade att det naturligtvis aldrig varit min mening. Alla män som fanns citerade i texten var män jag gillade jättemycket och som jag vet inte menat någonting illa, tvärtom. Det jag försökte fånga och beskriva var den där ryggraden från ett barn och en tonåring som vuxit upp konsumerande en kultur som sa att vad du än gör, gör du det för att bli godkänd av en manlig blick. Vad du än gör, är det viktigaste av allt att du behagar en man. Hur svårt det var att bryta det mönstret. Så jag svarade:
Jag betvivlar inte en sekund att inte män har bekräftelsebehov och också fångas i roller i det här heterosexuella jävla skitspelet som vi blivit uppfostrade in i. Men nu har jag blivit uppfostrad till en identitet som kvinna. Jag kan överträda gränser och inta stereotypt manliga positioner men när det kommer till mönster i det heterosexuella jävla skitspelet kan jag inte säga någonting annat än ur positionen kvinna. Jag vet ingenting om mäns bekräftelsebehov. Jag vet ingenting om mäns jämförelsenojor. Så skriv era egna texter. Berätta för mig hur det är. Gästblogga här på Saker under huden eller starta en fuck you right back-blogg. Skriv texter och förklara. Jag väntar.
Då blev det tyst. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

När jag skrev texten om den hårfina gränsen mellan att känna sig som slampa och att känna sig som hora drog det igång igen. Några var aktiva i kommentatorsfältet då (och även i LSM:s kommentatorsfält där dock diskussionen tillslut kom att handla mer om huruvida jag luktade illa eller inte än det huvudsakliga ämnet). Det var en bra och intressant diskussion. Ännu fler var aktiva i min inkorg eller över msn. Jag fick höra samma sak många gånger dagarna efter att jag skrivit det inlägget. Men vadå? Försöker du skuldbelägga honom nu? Varför har han någon plikt att stanna kvar över natten? Tror inte du att en man inte kan känna sig som en hora? Och varför är det alltid mannens jävla ansvar för att se till att kvinnor får vara så sexuellt frigjorda som möjligt utan att aldrig behöva känna sig som horor? Vet du vilken svår balansgång det är? Jag tyckte det var jätteintressanta ingångar. Så jag svarade:
Min ambition med texten var aldrig att lägga någon skuld på honom. Jag ville bara visa på hur man har sin egen skitmoral i ryggraden. Hur det räcker med att en man inte stannar över natten och legitimerar det känslolösa knullet med en natts skedliggande för att man ska förbytas till en känsla av att vara smutsig. Trots att det varit på lika villkor. Men det här är ju jätteintressant. Jag kan bara skriva ur mitt perspektiv och det är ofrånkomligt kvinnligt i det här fallet. Skriv en egen text istället. Ge mig andra perspektiv. Gästblogga, skriv ett blogginlägg, skriv en förklarande text. Jag kan inte säga så mycket om det.
Då blev det tyst igen. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

Jag har alltid jättesvårt att balansera mina texter som handlar om något könsspel och om män. Det är samma slagsmål som jag haft jättemycket i mina politiska tankar det senaste halvåret. Det poststrukturalistiska tankarna kring flytande identiteter har haft jättestort inflytande kring hur jag uppfattar världen och samhället och jag tror inte längre på några fasta identiteter, bara positioner.
Men hur blir det möjligt att vara ett politiskt subjekt, en politisk aktör i egenskap av någonting som bara är en konturlös position man kan glida in och ut ur? Risken med poststrukturalismens diskurs är att allting blir avpolitiserat. Det finns inga motsättningar när allting ändå bara är glidande positioner. Det är jättefarligt.

Ibland pratar jag ur ett kvinnligt perspektiv. Om män. Om det heterosexuella jävla skitspelet. Om ojämställda faktorer som gör att jag som kvinna har andra villkor än vad män har på alla plan i samhället. Jag ber om manliga perspektiv. Jag tycker inte att det är oproblematiskt. Befäster jag könsmönster, fasta identiteter som kön trots att jag inte tror på kön när jag gör så? Finns det något syfte med att göra så om det bara är kontraproduktivt och leder till ytterligare könscementerande? Jag vet inte. Jag vet bara att jag ibland har ett skriande behov av att bli en politisk aktör i egenskap av kvinna och tala utifrån den rösten och också veta att jag inte kan tala som politisk aktör i egenskap av man.
Jag älskar stereotyp manlighet och jag vet massor om stereotyp manlighet om vi snackar boxning, bröst och Bruce Springsteen. Men jag vet ingenting om hur en människa blir man i ett heterosexuellt jävla skitspel. Där är jag låst.

Jag läste Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora igen på vägen upp till Norrland. Jag har läst den tidigare, men var väl inne i någon stressperiod och skummade den (ja, att skumma böcker är en av mina främsta talanger). Minns att jag bara konstaterade att det var en bra bok, Sandahl är onekligen en talangfull författare. Nu läste jag den igen, fast med mer politiska och analytiska ögon.
Jag tycker att den är briljant. Ur litterär synvinkel rätt så bra, ur politisk synvinkel helt briljant. Jag vet många som tycker annorlunda, men det Sandahl gör – i mitt tycke – är helt outstanding briljant och avundsvärt. Han lyckas förena både det politiska aktörskapet och samtidigt sudda ut konturer mellan könsgränser. Han skriver om klassiska kvinnliga teman; ångest, ätstörningar, självskärande, osäkerhet och grundlös hjärtesorg. Han gör det utan att göra någon sak av det, han bara påvisar hur det som anses vara kvinnliga områden i det fördolda också är manliga. Han suddar ut gränser mellan män och kvinnor; gör ångesten, utanförskapet, hjärtesorgen och sätten att hantera sin ångest allmänmänskliga.
Samtidigt är han politisk aktör genom subjektet man. Han beskriver sitt perspektiv av ett heterosexuellt jävla skitspel där de män som aldrig sa hora inte är vinnarna. Han visar på svårigheterna med att vara den moderna mannen och han balanserar på en hårfin gräns mellan att bli gnällig och anklagande mot feminister och jämställdhetsdiskussioner och att faktiskt bara osentimentalt beskriva hur svårt det är. Men han håller sig på rätt sida av gränsen.
– Exakt såhär vill jag skriva, tänker jag. Fast ur mitt perspektiv. Den politiska aktören kvinna och den allmänmänskliga som suddar ut gränserna.
Jag tror att det är så man måste blanda sina perspektiv. Annars blir man antingen apolitisk och blundar för motsättningar och den problematik som existerar utifrån att vi fortfarande uppfostrar in i två kön med olika förutsättningar. Eller så befäster man fasta roller, polariserar två kön som slåss mot varandra fast det är ett absurt krig som saknar grund.

Men var är alla andra män som gör som Sandahl? Vad hände med alla ni som reagerade på mina inlägg? Var är era texter? Jag är låst här. Jag kan inte skriva om era uppfattningar om er roll i det heterosexuella jävla skitspelet. Men jag vill ju läsa om dem, jag vill ju veta. Jag vill läsa om bekräftelsebehov, sex, ångest, osäkerhet, självtvivel, relationer och allt det andra. Jag vill läsa om hur det är att vara den moderna mannen, smarta texter med fet problematisering om vad det där begreppet man egentligen är. Jag vill ha texter som både gör det möjligt för er som politiska aktörer att ge mig era synvinklar samtidigt som ni förklarar för mig att hey, jag känner fan också som du fast jag är uppfostrad till man och du uppfostrad till kvinna.
Jag är utsvulten på smarta, roliga, sorgliga, självutlämnande men mest av allt insiktsfulla texter skrivna av män om det heterosexuella spelet och vad det innebär att vara man. Så sätt igång och skriv nu. Vad väntar ni på?

Sociala spärrar wtf

I höstas när jag åkte tåg satt det ett litet tjockisbarn bredvid mig. Fem år kanske, hans farmor satt mittemot. Han gjorde som barn gör; skrek och vägrade sitta stilla, ritade fula streck i en målarbok utan vidare talang och tryckte i sig hejdlösa mängder choklad. Jag satt tyst bredvid och la in en prilla. Då tittade han upp och stirrade mot mig.
- Farmor!, skrek han, är det inte farligt snusa? Visst får man inte snusa, det är dumt?
Farmorn log väl gulle-leende mot honom och mot mig, för visst är det fint med små kaxiga barn som skriver en på näsan.
- Ja, det stämmer, sa hon.
Tjockisbarnet tittade på mig igen.
- Vet du, det är jättefarligt att snusa. Man tappar alla sina tänder och sen dör man.
Jag log gulle-leende tillbaka mot honom.
- Jaså det säger du. Men vet du, det är minst lika farligt att äta mycket socker, man kan faktiskt dö av övervikt också. Och med tanke på hur mycket choklad du tryckt i dig den senaste halvtimmen skulle jag tro att du lär få diabetes typ 2 innan du nått puberteten.

Eller nej. Okej. Nu ljög jag. Det sa jag aldrig.

Men jag tog igen det den här tågresan. I Västerås klev det på en svettig högstadiekille med acne, mjukisbyxor och T-shirt med ett tryck av typen ”Suck this” och en pil ner mot skrevet.
Efter en stund ringde det i mobiltelefonen.
- Jag har min skiiitcoola T-shirt på mig, sa han på bred värmländska till kompisen i telefonluren, amen du VET, dänn tröjan liksom.
När han lagt på log jag mot honom.
- Vet du?, sa jag, det allra coolaste med din T-shirt är ju faktiskt faktumet att du bär den trots att det är så uppenbart att du aldrig ens varit i närheten av ett blowjob. Jag tycker det är grymt och härligt postironiskt att du bär en tröja med ett sånt tryck när hela din apparence skriker ut att mest revolutionerande som någonsin hänt ditt sexliv var när du upptäckte hur du kunde googla på porn lesbian twins på hemdatorn utan att morsan upptäckte det sen. Möjligen med undantag från den gången då du bytte hand under kvällsrunken framför skolkatalogen då. Verkligen ascoolt.

Eller nej. Fan. Nu ljög jag igen. Det där sa jag aldrig heller.

Gud, jag hatar verkligen grejen med sociala spärrar och hela det här konceptet kring att uppföra sig och vara ”trevlig”. Sjukt tråkigt.

Citationstecken for life

De som är riktiga stalkerläsare som lägger detaljer på minnet eller de som har haft oturen att träffa på mig på fyllan känner förmodligen redan till min och min vän V:s kärlek till citationstecken. Ju sämre placerade, desto bättre är det. Det finns inget slut på de hejdlösa skratt som ett felplacerat citationstecken kan generera i.

Och här ligger jag med min konstiga influensa som aldrig går över, med nerdragna persienner och väntar på att jag måste ta mig iväg till ett möte på institutitionen och thank you Mitt eget jävla Narnia för det här bloggtipset. Det gjorde min dag, ärligt talat.

Always keepin' it real vs Bibeln

- Men mamma, jag måste ju förbereda min releasefestläsning när jag kommer hem också, säger jag.
- Jag har faktiskt också en läsning att förbereda, säger mamma med jag-kan-minsann-också-tjuriga femåringsrösten, jag ska läsa i kyrkan på påskaftonsmässan.
Varpå jag naturligtvis inte kan låta bli att fnittra och säga att vi borde byta läsningstexter med varandra.
- Nejmen hjälp, säger mamma och skrattar, tänk vilken konstig stämning det skulle bli på din releasefest om du ställer dig på scenen och börjar dra bibelcitat och prisar Jesu uppståndelse.
- Mm, säger jag, men det skulle nog bli rätt konstig stämning i kyrkan också om du ställer dig i predikstolen och börjar dra hiphopcitat och prisar vinfylla, storbystade kvinnor och din dildo.

En utomjordings kärlekstörst

Solen går upp på scenen och det känns först inte, det känns inte alls, jag är uttråkad och irriterad på Uddevalla-dialekten gapande i örat, bitter för att jag är vuxen och för att det inte känns. Och sen slår det till. Det känns. Det slår och bankar på allt det hårda, försvaret, skyddet. Korsande mellan Pojken med hålet i handen, Kevlarsjäl och Den döda vinkeln och det bankar och slår, så vackraste Jocke Berg; hit me baby one more time.
Det känns fortfarande. Jag är en övervintrad popfarmor av nostalgi och vemod, minnen och fraser som sitter i skallen, citerande viskade till mig eller någon annan genom ensamma nätter eller rader i brev. Det slår till och det slår igen och det når mig, känslorna, jag älskar det.

- Du älskar ju din ångest. Du tycker ditt vemod är vackert, sa mannen och fnös och baby, det var väl bara en av alla saker du aldrig förstod med mig, aldrig hade kunnat förstå förmodligen för det handlar inte om att älska sin ångest eller försköna vemodet.
Det handlar om att älska det sköra, det bräckliga i orden, i människan, i känslorna som väller över som de gör när våra fasader rasar och huden brister, vi blir till aska och reser oss igen och runt såren är huden tjockare och näven knuten i en annan vinkel.
Det handlar om att tycka att det vackraste som finns är just den där bräckligheten, hur mycket galenskap som ryms inom vår skenbart kontrollerade tillvaro och hur vi försöker fånga den där känslan utan att aldrig riktigt lyckas, mer än i små nanosekunder. Det bottenlösa behovet av tröst, bekräftelse och konstant känslomässig näring som man kan blotta och bekänna eller förneka och gå under av.

Det handlar om att älska människan just som hon är när grabbarna grus-killarna i för tighta tröjor över pumpade muskler sluter ögonen och sjunger med i varje rad av Kevlarsjäl, som tonårsparet som förlorar sig i varandras ögon under Utan dina andetag, som en hel sporthall i en sorglig, svensk småstad en dimmig marskväll kan ställa sig upp och i allsång sjunga att älskling vi ska alla en gång dö, som tonårsbrudarna med svart hår och kajal som sitter på läktaren efter konserten och gråter öppet med tårar rinnande och kropparna skakande; jag möter deras ögon med en tår i min ögongrop och ett ömt leende i mungipan – jag vet hur det känns.

Det handlar om en kärlek, en benhård religion som säger att varje dag i ditt liv är ett nytt blad i den där stora romanen med arbetstiteln Ditt Liv som måste fyllas till bredden med känslostormar, sorg, kärlek, dramatik, irrationalitet och magkänsla för den dagen du skriver den där jävla romanens handling som enbart baserad på ränteamorteringar, att göra-listor, home make-overs, havregrynsgröt och TV-repriser, den dagen är du fucked på riktigt min vän.
En religion som säger att det aldrig kan vara de pillerknaprande, storgråtande, neurotiska, diagnostiserade, magsårsmisshandlade, sömnlösa, missbrukande, sorgsna människorna som är galna i den här världen. De är dem som lever livet konstant smånöjda och tillfredsställda så länge pengarna rullar in och stambytet blir gjort i tid som är de som är sjuka i huvet på riktigt.
En stolthet över det sköra. Vemodet och styrkan som kommer ur det, som man kan stå på en konsert åtta år senare och vara gråtmilt nostalgisk men bara rörd och i inget behov av räddning alls.

Det är inte vemodet i sig som är vackert. Det vackra är det sköra, det bräckliga i människan. Hur vi lever våra liv i skenkontrollbarhet som gång på gång raseras när murarna spricker och vi är emotionella, icke-rationella, sorgsna, vilsna, sårbara och totalt ologiska. Det vackraste är hur sjukt små vi faktiskt är och hur det är just det som gör oss så ofantligt stora.

Till ljudet av Rödljus (eller: jag och Stjärnpojken)

- Det är alltså elfte gången som du ser Kent nu på fredag?, säger Morrisseymannen.
- Jo, fast nu var det ju tre år sen senast och det är klart att det inte är samma sak nu som det var när jag var sexton, svarar jag.
- Hur var det då då?, undrar Morrisseymannen och jag nämner Kent på Hovet 2000 som mitt livs bästa konsertminne.
- Det var inte bara konserten, säger jag, det var liksom hur den konserten räddade mig, hela den emotionella grejen.

Grejen var att det var den vintern som jag mådde som allra mest shitty, någonsin och fortfarande någonsin, i hela mitt liv. Det var den vintern i ettan på gymnasiet då jag låg sömnlös hela nätterna, skolkade konstant, sprang på BUP, karvade mig i armarna, bråkade med alla mina vänner, fick konstanta hemringningar från skolan angående min frånvaro och varje kväll vid middagsbordet hade allvarliga samtal med mina föräldrar om huruvida jag skulle hoppa av gymnasiet eller inte.
Det var den vintern då jag var som allra mest fucked up och det var samma vinter som Hagnesta Hill släpptes och jag fick ett soundtrack till mina sömnlösa, tonåriga ångestnätter.
Det var den vintern och våren som Kent drog ut på turné och jag tjatade på alla jag kände, snälla följ med mig, vi tar tåget bort från den här stan i Norrlands inland, drar på konserten, snälla jag måste få se. Ingen ville eller kunde följa med mig och jag fortsatte att skita i skolan och stänga in mig i flickrummet i det stora huset på landet och gråta sönder mig till ljudet av Beskyddaren.

Det var den vintern då mamma och pappa äntligen skaffade modem och öppnade en ny eskapismvärld för mig. På skunk.nu träffade jag en man som kallade sig för Stjärnpojken. Han var lika ångestfylld och deppig som jag var, lyssnade på samma indiepopband som jag gjorde, han blev min imaginära räddning. Den som förstod och som lyssnade, när ingen annan orkade eller såg.
- Ska vi inte se Kent ihop då?, sa Stjärnpojken över icq, det finns några få sittplatsbiljetter till Stockholmskonserten. Vi kan gå ihop och bo på hotell sen, jag betalar.
Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var 26 år och liksom vuxen och hade ett riktigt vuxenjobb. Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var den enda som förstod mig. Jag bokade en biljett till konserten, bokade tågbiljetter till Stockholm. Ljög mamma rakt upp i ansiktet och sa att jag skulle gå med några vänner som bodde på annan ort, vänner som mamma träffat och som hon litade på och vi skulle bo på vandrarhem tillsammans, ingen fara mamma.

Sedan åkte jag till Stockholm. Luften utanför Centralstationen i Stockholm var ingenting som luften i småstaden. Den var fri att andas, inte lika tjock och tung. Asfalten var en helt annan under mina fötter. Jag mötte upp med en gammal vän från Stockholm, vi gick över Sergels Torg och det var frihetsplattorna under mina fötter upp till Lava där vi fikade.
Stjärnpojken ringde. Han var på väg. Han skulle möta upp mig där. Det pirrade i magen. Stjärnpojken, min räddning. Jag erkände för min vän att jag inte tagit med mig vantar, för jag tänkte att han skulle få värma dem åt mig. Att det skulle bli mitt snygga flirtmove, att låta honom värma mina händer. Vi fnittrade ihop.
In på Lava kom en man. Han gick fram till mig.
- Det är jag som är Stjärnpojken.
Jag hade aldrig sett några bilder på honom. Det räckte ju med hans nickname för att jag skulle förstå hur han såg ut. Det sa ju liksom sig självt att en Stjärnpojke var en tanig, blek man med svartfärgat hår, svarta kläder och kanske lite kajal, sådär som drömmännen såg ut på den tiden.
Stjärnpojken som stod framför mig var ingen stjärnpojke, möjligen var han en stjärnman. Han var kort och ganska satt, hade råttfärgat hår, mockajacka, ryggsäck och bockskägg.
Stjärnpojken hade bockskägg.
- Lämna mig inte med honom, viskade jag till min vän när vi skildes åt och hon såg medlidande på mig. Senare under kvällen skulle hon skicka oroliga sms till mig om huruvida han våldtagit mig än.
Jag och Stjärnpojken gick till hotellet, småpratade lite. Han var erbarmligt tråkig. Inte alls som på Internet. Pratade om sitt arbete som dataingenjör, sport och sätt att ta sig till Hovet. Den enda gången jag lyssnade var då han sa något om att han säkert kunde fixa in mig på den officiella Kent-efterfesten, trots att det var artonårsgräns. Just då kändes det okej att han hade bockskägg och var dataingenjör.

Vi kom till Hovet och jag hade blåfrusna fingrar utan känsel i fingertopparna.
- Har du inga vantar?, sa Stjärnpojken på tunnelbanan och jag svarade inte.
Jag sneglade upp mot sittplatserna längst till vänster upp mot väggen.
- Jaha, där ska alltså jag sitta, sa jag med en suck.
Stjärnpojken föreslog att vi skulle försöka planka oss in till ståplats.
- Det går aldrig, sa jag nervöst sextonårstjurigt men han menade att det värsta som kunde hända var att vi fick ett nej från de vakter som stod utplacerade vid ståplatsingångarna. Iskall utanpå och med ett skenande, bultande hjärta inuti gick jag fram till en av vakterna, visade upp min biljett. Vakten släppte in mig.
Än idag förstår jag inte hur det gick till, men jag minns känslan av att gå över golvet, rakt fram till scenen och ha världens största jubelskrik inom sig.
- Vi ringer varandra efter konserten om vi tappar bort varandra, log jag genomlyckligt till Stjärnpojken och sedan trängde jag mig längst fram.

Av konserten minns jag nästan ingenting. Det är svart, blackout, för mycket känslor och katharsis. Någonstans i lådan märkt Dagböcker finns förmodligen anteckningar med A5-sida efter A5-sida av lyriska beskrivningar av varje låt. Men jag minns ingenting, ingenting mer än hur jag stod i publikhavet, längst fram med hela min tillbakahållna gråt och Jocke Berg tog upp den akustiska gitarren och började spela inledningsackorden till Rödljus.
Någonting sprängdes. Allting brast. Till ljudet av Rödljus forsade gråten, inte tårögt och bortsvepande med handen utan femåringsgråt i en sextonårings ansikte. Snor och gråt som rann med kajalen nerför kinderna, kroppen som skakade och mina armar som förtvivlat försökte hålla om mig själv som tröst för ingen annan fanns där och tröstade.
Till ljudet av Rödljus slogs det på varje känslosträng inuti den sorgsna tonårskroppen och jag grät för att ingen fattade, för min distans till alla människor, för hon jag älskade och aldrig skulle få, för svikande vänner, föräldrar som inte orkade lyssna, för ångesten de sömnlösa nätterna, för att det inte fanns en enda utväg, en enda nödutgång ut från min tillvaro av ångest och rastlöshet och den enda nödutgång som hade funnits hade bockskägg och jobbade som dataingenjör.

Jag grät mig genom resten av konserten, smög in på en toalett efteråt och sköljde ansiktet på skakande ben. Ringde upp den där Stjärnpojken och bad honom ta mig tillbaka till hotellet.
Väl där la jag mig på min säng, tack och lov att det inte var någon dubbelsäng, med kläderna på, med ryggen mot och sedan grät jag mig ordlöst till sömns.
Dagen där på skiljdes jag och Stjärnpojken åt utanför Centralen.
- Vi hörs på Internet, sa jag och sen hördes vi aldrig igen.

En liten antimanual för ökad frihet och jämlikhet (when keepin' it real goes wrong)

Förra våren tolkade jag ett halvår senare i det här inlägget.
Jag var kräkless på mitt bekräftelsebehov och mitt sätt att ränna efter karlar och efter uppbrottet med mannen var jag tröttare än någonsin.

Det har de senaste dagarna slagit mig att det nu gått åt helt annat håll. Jag har också fått det påtalat och det har liksom kommit fram i rödvinssamtal med vänner att de också märkt det. Den här våren har definitivt ingenting med förra våren att göra. Den här våren beter jag mig på ett helt annat sätt. Jag kör därför En liten manual version 2 och ger några exempel på hur det låtit de senaste fyra månaderna:

Jag: Och sen har jag precis släppt en bloggbok yadayada releasefest yadayada skriver på en debutroman yadayada musikskribent yadayada.
Han: Jaha nämen åh, jaha åh vad spännande!
Vad han borde ha sagt: Alltså du är verkligen en jätteintressant människa men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan upplåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu va!

Jag: Och sen menar Butler då va blabla och om vi då sen tar den här teorin av Foucault då blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*
Han: Jaha mhmm okej jag förstår
Vad han borde ha sagt: Alltså okej, om du stryker minst 75% av dina skitnödiga akademikerreferenser från den här diskussionen då kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de här källorna som härskarteknik och för att få mig att känna mig underlägsen och dum men jag har grymma åsikter jag med så shut the fuck up and listen while I’m kickin’ it!

Han: Ja och sen gick jag på gymnasiet i *insert namn på extremt pinsam byhåla här*
Vad jag borde ha sagt: Jaha där ser man *byter ämne för det var faktiskt rätt pinsamt*
Vad jag istället sa: HAHAHA åh fy fan! Och det ERKÄNNER du?!

Han: Alltså den här Johnny Cash-låten är egentligen en remake, men det är inte så många som känner till det faktiskt.
Vad jag borde ha sagt: Jaha, där ser man.
Vad jag istället sa: Men guuud, vilken tråkig information. Tror du det där imponerar på mig eller, gubbrockshora?

Han: Din lägenhet är så himla härlig. Den är så ljus och rymlig liksom, man får verkligen ro i den.
Vad jag borde sagt: Åh tack, kul att höra.
Vad jag istället sa: Men kan inte du skippa hippiecrapsnacket nu och bara ligga med mig istället?

Han: Ja och sen läste jag några år på Komvux för att läsa upp betygen.
Vad jag borde sagt: Jaha, där ser man.
Vad jag istället så: KOMVUX säger du ja *himla föraktfullt med ögonen*

Han: Vi lever ju i ett patriarkat och i ett sexistiskt samhälle, jag är så trött på alla sexistiska män som bara tar plats.
Vad jag borde sagt: Åh, kul att du är medveten om det, det här kan vi diskutera vidare!
Vad jag istället sa: Sådär säger du ju bara för att få feministfitta.

Han: Ja och sen tänker jag mig någon slags karriär som forskare
Vad jag borde sagt: Vad kul! Jag med.
Vad jag istället sa: FORSKARE! HA! Själv har man ju tänkt bli professor!

Han: Jag vill verkligen bara hålla om dig.
Vad jag borde sagt: Vad fint sagt.
Vad jag istället sa: Du menar knulla då eller?

Mina vänner, det här är bara några få exempel på hur jag de senaste fyra månaderna har dissat, hånat, förlöjligat, glåpordat och använt mig av diverse allehanda härskartekniker mot män. Inbakat i - vad jag inbillar mig varit en del charm och intresse också - har jag spottat ur mig mer eller mindre subtila saker av det här slaget.
Jag kväver mig i skämskudden just nu. Det är vidrigt.

Det här är fan ingen manual. Det här är en antimanual. Det här är vad som händer när en person som är trött på sitt bekräftelsebehov gör upp med det och istället varje helg skapar lysande exempel på vad som händer when keepin’ it real goes wrong.
Det här är definitivt ingen feministisk manual. Den är definitivt antifeministisk i den bemärkelsen att man knappast bygger jämlika relationer mellan könen genom att det, enligt gängse normer, förtryckta könet börjar bete sig som en djävla idiot mot det andra. Härskartekniker är till för att bekämpas, inte anammas av det kön som oftast utsätts för dem.

Det är skrämmande hur jag gått på och jag skäms som fan men det mest skrämmande av allt är väl att jag nästan aldrig blivit satt på plats. Bara vid ett fåtal tillfällen har jag fått mitt beteende påtalat av männen som utsatts för det. Liksom ärligt killar, hur står det till med ert bekräftelsebehov egentligen? Eller hur kommer det sig att jag har fått fortsätta hålla på såhär?
Jag menar, om beteendet genererade i att jag lommade hem med svansen mellan benen varje helg eller blev råditchad och lämnad ensam hade jag kanske lättare upptäckt det. Nu har det istället i alla nästan alla ovanstående exempel genererat i fortsatt/ökat intresse, nervösa skratt, komplimanger, hångel eller ligg.
Ni måste ju faktiskt jobba med mig här och hjälpa mig att bryta mönstret. Sätt mig på plats för fan. Ge mig lite motstånd. Eller säg i alla fall ifrån. För ärligt talat killar, ni förtjänar bättre än min lama bekräftelse, ni förtjänar faktiskt fett med respekt.

Sista backen innan återhämtning

Häromdagen fick jag panik och började gråta när jag försökte slå på datorn. Hjärtat började bulta och det skrek ett stort orkar inte inuti. De senaste veckorna har snurrat för fort, det vet jag och det snurrar fortfarande för fort.
Jag säger alltid att hey, det är lugnt men jag kraschar nästan alltid. Kraschar som i att inte sova på en hel vecka, hyperventilera mig till sömns tidig morgon, sluta bubblan omkring mig och varken orka eller hinna vara den där närvarande människan jag vill vara. Kraschar som i att inte orka äta, vara konstant genomtrött och bli onödigt orolig över saker som med största sannolikhet ordnar sig på något sätt.

Jag är en spinningfantast. Spinning är ett typiskt träningsfenomen som man antingen är lite småberoende av och älskar eller inte alls förstår alternativt hatar. Mina vänner suckar åt mig när jag berättar lyriskt om känslan av att cykla sig genomsvettig med endorfiner rusande i kroppen till någon gammal eurotechnohit.
När jag träffade Panso för första gången i verkligheten för några veckor sedan pratade jag om oss. Spinningmänniskorna. Vi som faktiskt kan se spinning som något meditativt, för mig den enda meditationsformen som funkar. Fuck yoga och sånt shit, det gör mig bara rastlös. Meditation är också att sitta med slutna ögon i ett mörkt rum med trettio människors forcerade energi omkring sig och till ljudet av musik och sina egna bultande hjärtslag cykla som om det gällde livet.
Jag pratade om att spinningmänniskor också ganska ofta är strävansmänniskor. Det är någonting med alla strävansmetaforer i spinning som gets me going. De där imaginära backarna som man ska ta sig uppför, vet att man ska nå toppen. Instruktören som pratar om sex minuters backe, lägg på mer motstånd för snart ser ni toppen. Och man är nära maxpuls, flåsar, försöker djupandas, benen på väg mot mjölksyra, kroppen genomvarm och man tänker att jag måste klara det, jag kan klara det. Så når man toppen. Återhämtning. Jag fixade det.

I spinning är återhämtningen efter de tunga maxpulsbackarna nödvändiga. Man pallar inte att cykla på mycket ansträngd nivå i femtio minuter. De där återhämtningsintervallerna då man får lätta motståndet, lugna pulsen till lätt ansträngd nivå, sluta ögonen, bara vara utan instruktioner eller påpressande måste finnas för att man ska orka sig genom passet.

Jag är i slutet av första backen. Det är fruktansvärt tungt just nu. Pulsen är uppe i maxnivå och hjärtat klappar hårt, benen värker. På mitt skrivbord ligger en tågbiljett. Nattåget Norrland 19 mars. Sex dagar. Återhämtning. Låta pulsen komma ner i lätt ansträngd nivå, inga instruktioner – bara vara, lätta på motstånd till medvind.
Jag ser toppen, jag ser återhämtningsintervallen av mjukisbyxor, släktmiddagar, längdskidor och böcker. Så jag lägger på mer motstånd med presentationer och kurslitteratur, väser i skallen till mig själv som jag gör under spinningpassen.
– Kom igen, du klarar det. Det vet du.

Kvinnodagen ft. avsaknad av fitta

Sen åkte jag till Världskulturmuseet för att fira kvinnodagen och kom in med ett stort oj på läpparna för överallt var människor, så oerhört många människor och jag hejade och kramade och insåg exakt hur jävla insyltat jag är i feminist- och queerkretsarna i den här stan när jag kände igen var och varannan människa och det var fantastiskt. Det var naturligtvis helt fantastiskt. Är det någon krets som jag verkligen vill vara insyltad i så är det denna och få saker gör mig så lycklig, lika delar blödigt lycklig som brinnande lycklig, som engagemang, tro och vilja hos människor. Den forcerade kraften av allas spretiga viljor på en och samma dag, denna dag. Det värmer så förbannat mycket.

Och där stod jag i trappan med frugan och försökte heja på bekanta, lyssna på hearingen på scenen och ha ett stapplande telefonsamtal med Boombox-John (alltså jag hör inget, Gudrun pratar så högt) om Myspace-bilder samtidigt.
Där stod jag i trappan och lyssnade på hearingen med politiker om Göteborgs jämställdhetspolicy och uttryckte höga analyser för mig själv och frugan och suckade, skrattade, applåderade och skrek yes.
Där stod jag i trappan och blev förbannad och mörkrädd av kd-politikerns supergeneraliserande snack om att män borde lära av kvinnor och kvinnor är duktiga och bättre på hållbar utveckling, som väl var tänkt som en feministflirt men bara blev vidrigt generaliserande på det där jag-fattar-inte-ett-shit-av-jämställdhets-sättet.
Där stod jag och blev lycklig av den medelålders kvinnan framför mig som blev så upprörd av moderatpolitikern och kd-politikern att hon skrek;
- Fatta att vi skattebetalare betalar deras lön!, för att sedan gå fem meter bort i ren ilska för att lugna ner sig.
Där stod jag och imponerades som alltid av Gudrun Schyman. Jag håller inte alltid med henne, hon lägger inte alltid fram kompletta och bra förslag men hon är alltid genomgående så jävla slipad. Direkta frågor, svar på tal, pondus och en självsäkerhet som jag fortfarande bara drömmer om. En dag ska jag bli som Schyman. Jag har långt kvar, men fanimej det ska jag.
Där stod jag och var politisk och arg och superpeppad som det ska vara en sån dag, ny kraft och nytt bränsle, jag hade glömt hur lite det krävs. En hearing, en föreläsning, en event och man är igång igen och redo att förändra världen igen.
Där stod jag och mitt i allt insåg jag att jag ägnade lika mycket tid åt att spana som åt att lyssna på hearingen. (Den näsvise läsaren säger här att herregud Elin, kan du inte bara för en gångs skull vara genomgående politisk och smart utan att blanda in fittan i det hela. Men hallå liksom, jag är ju en multitalang. Det går alldeles utmärkt att sucka över moderaternas jämställdhetssnack och ha blicken fäst på någons vackra nacke med saliven rinnande samtidigt, jag lovar).

Jag som bara någon timme tidigare skrivit ett mail till LSM om att jag är så deppig och stressad just nu att både raggningsinitiativen och den totala sexlusten lyser med sin frånvaro insåg plötsligt att godamnit, jag står ju här och vrålsuktar på större delen av allt som rör sig i den här lokalen. Jag upptäckte också att goddamnit, jag går ju igång på flatlooken numera. I mitt nuvarande läge går jag fan igång på det mesta av kvinnligt kön. Så där stod jag och suktade och fluktade rödhåriga kvinnor (rött hår är min fetaste svaghet), kortklippta kvinnor, kvinnor i baggies, kvinnor i klänningar… you name it. Sexlusten lyser inte med sin frånvaro, den är bara totalt övertygad – liksom jag – om att jag aldrig, aldrig ens kommer att få hångla med en tjej igen.
- Det är kört, jag kommer aldrig få en tjej igen, bölade jag på spårvagnen hem och Maja strök över min arm och lovade mig att så inte var fallet och frugan lovade att nästa gång vi går ut ska de vara wingmans och hitta brudar åt mig.
Jag förhåller mig än så länge kritisk. Roligare än att varje torsdag klockan 21 bänka sig framför fyrans mediokra Grey’s Anatomy-spinoff Private Practice för att kåtsukta över Kate Walsh (jag ska dedikera henne ett eget inlägg snart) blir det inte på tjejsidan. Typ aldrig.

Fotnot: Här kan den näsvisa läsaren även påpeka att jag låter helt lesbisk och hallå, männen då, spelade inte du för båda lagen. Och det stämmer mycket väl och jag gillar ju män som fan och har mina svagheter, liknande rödhåriga kvinnor, även på manskroppssidan. Idag kände jag bara för att låta lite lesbisk och bitter över att det enbart florerat runt en massa män i mitt liv de senaste månaderna. That's it.

Den åttonde mars tvåtusenåtta (jag har bytt ut glasögonen mot linser)

Jag går inte i något demonstrationståg i år. Det är nog första gången på fem år jag inte deltar.
Jag har pratat om demonstrationen som en självklarhet i flera veckor. Jamen detklart man ska gå, det gör man ju bara. Sedan insåg jag igår att jag faktiskt inte ville. Det var bara något som man gör, för att man måste, för att det är feministens plikt och tradition ungefär som mormor tvingar sig själv att göra fem sorters inlagd sill varje jul för att det är en husmorsplikt, trots att ingen har lust att äta av den.
Jag har ingen lust att demonstrera i år. Vill inte gå där och frysa häcken av mig och skrika samma nötta, gamla slagord som alltid skriks. Det betyder inte att jag inte anser att demonstrationerna inte är viktiga, jättebra. Det handlar inte om att jag inte hade stått för en större del av slagorden, även om de alltid – av förklarliga skäl – förenklar och förminskar politiska frågor till små rim jag inte alltid känner mig bekväm med.
Men jag hade bara ingen lust.

Jag insåg att det var okej att inte demonstrera. Det är ingen feministisk plikt. Det finns helt enkelt ingen sådan överhuvudtaget. Det finns ingenting som säger att man ska praktisera sina politiska åsikter på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger att ens politiska åsikter inte får förändras, nyanseras, ifrågasättas och betvivlas. Tvärtom, de politiska åsikter som inte gör det blir skrämmande dogmatiska och man tappar verklighetsförankringen. Verkligheten är konstant förändrad och nyanserad och det finns aldrig några rätta svar på någonting.

Jag tog på mig mina feministiska glasögon när jag var i tolvårsåldern. De brukar säga att när man väl börjat se världen genom dem får man inte av sig dem. Jag håller inte med.
Under det senaste året har jag tagit av mig mina glasögon och börjat använda linser istället. Lager på lager av dem. Ett par feministiska linser, ett par queera, ett par intersektionella, ett par klasslinser och så vidare. Det var enklare att bara ha ett par feministiska glasögon. De var färdigslipade för att passa mina ögon och jag såg klart med dem, såg hur allting egentligen stod till. Med flera lager linser blir det svårare. Världen blir suddigare, mer konturlös då alla diskursers konturer flyter in i varandra och bildar komplexa mönster framför ens tidigare så klara ögon. Men det är mycket mer spännande.

Idag slukar jag inga kvinnodagsartiklar och blir skitförbannad och ser exakt hur saker och ting ska lösas enligt min världssyn. Idag ströläser jag lite valda delar, ungefär som jag kommer plocka lite kvinnodagsaktiviteter utifrån ork och lust, och jag kan inte läsa dem bara med glasögonen på utan måste läsa dem med alla linserna. Jag hittar en massa andra ingångar på tidigare så tydliga problem och lösningar. Jag vet att man inte måste vara Pär Ström för att kunna kritisera den hegemoniska jämställdhetsdiskursen i Sverige, tack och lov.
Jag läser artiklar om behovet av närvarande pappor och förbannar inte bara faktumet att vi med den här takten kommer att dela lika på föräldraledigheten om 211 år. Jag läser med de queera linserna och blir trött på diskursen som anger att män behövs för att uppfostra ett barn, som att de besitter andra egenskaper utifrån att de är män och som därmed fortsätter föra illusionen om kön och män och kvinnor som komplementära motsatser vidare. Jag tänker att om 211 år, om vi finns kvar på jorden, kommer förhoppningsvis kön inte existera utan bara människor.
Så surfar jag omkring med alla mina linser på mig och jag vill inte gå i något demonstrationståg i år. Vill inte förenkla en politisk kamp, som samtidigt är minst tio olika politiska kamper som ibland samverkar och ibland motsäger varandra, till enkla slagord. Jag säger heja ni som gör det, jag säger heja mig som avstår för min viktigaste feministiska strategi är att må bra och just idag mår jag inte bra av att demonstrera, jag mår bra av att göra någonting annat.

Det finns ingen politisk plikt. Det finns bara en unnest i viljan att förändra saker och ting, betrakta världen genom kritiska glasögon eller linser, ett underbart ok i känslan att världen inte ser okej ut som den gör. Det finns inga rätta svar. Det finns bara en massa komplexa problem med olika ingångar och lösningar och ju mer man syltar in sig i problemen, desto svårare är det att hitta svar men det är också det som är det spännande. Man måste tro för att kunna förändra, man måste konstant tvivla för att inte bli dogmatisk.

En officiell inbjudan (it was about bloody time)

Hej alla ni som läser Saker under huden, någon gång kikat in på Saker under huden, älskar bloggen, hatar bloggen, tycker att den är okej eller i alla fall lite småintressant ibland.
Hej alla ni som är sugna på konceptet bloggboksreleasefest och litterär hiphopfest.
Hej alla ni som vill ha en grym torsdagskväll strax efter löning med mat, öl, dans, litteratur, mingel.
Hej alla ni som vill ha möjlighet att köpa världens bästa bloggbok Always keepin’ it real till finaste extrapriset direkt från författaren i handen.
Hej alla ni som vill höra både Olivia Bergdahl och Elin läsa.

Kom till Kontiki den 27 mars.
Det kommer att bli fantastiskt.
Kvällen inleds vid 18 med fab buffé och då anmäler man det här senast 24 mars och annars tar man sig en öl eller någonting annat.
Också lyssnar man på grymma estradpoeten Olivia Bergdahl.
Sedan lyssnar man på yours truly när jag pratar om boken Always keepin’ it real och läser ur den.
Sedan börjar kvällens finfina DJ:s Boombox spela skivor också ägnar vi resten av kvällen åt dans, mingel, öldrickande, hångel, litterära samtal och god knows what not.

Boken finns till försäljning under kvällen, Boombox kommer spela alltifrån discolåtarna du inte visste att du älskade till en stor del av all hiphop som någonsin namedroppats på bloggen och det kommer helt enkelt bli en fantastisk kväll.

Vi ses där!

Det pekande fingret

Ibland när jag som vanligt ligger vaken om nätterna med en skalle som snurrar kring releasefest, saldot på transaktionskontot, när jag kommer få ligga nästa gång, vilka veckor jag ska be om att få semester i sommar, hur jag ska hinna klart skolprojektet i tid och var jag ska försöka sälja in artiklar nästa gång brukar jag ibland kliva ur mig själv.
- Perspektiv Elin, sa en av mina vänner en gång när jag stod och ältade mitt kärleksliv på Världskulturmuseet framför en bild på två svältande etiopier.
Också pekade hon på bilden.

Det är svårt att komma ihåg att se bilden. Den stora. Perspektivet. Somliga nätter tvingar jag mig själv, om inte annat för att lugna mig själv. För en jävla releasefest som kan gå åt helvete eller jättebra, ett saldo som alltid klarat sig även när det blöder, nåt knull, semesterveckor, projekt och karriär är små fisar i rymden. Jag är en fis i rymden. Mina gigantiska problem och rädslor som lever inuti min egen bubbla av ego och introspektion är smygfjärtar som aldrig hörs i en rymd av alla de stora perspektiven.
Jag säger inte att det är enklare att ligga sömnlös över krig och klimatförändringar. Men ibland är det bra att strunta i sina egna små pruttar och våga göra det istället.

Ibland ser man inte den stora bilden. Då är det skönt med någon som pekar.
Först var jag på ett möte med cheferna vars mångfaldsprojekt jag granskar. Jag kom från skolan med alla teorierna, alla svaren. Jag hade en förutfattad bild av hur de skulle vara. Den stämde inte alls. De gav mig inspiration, glöd och många skratt och de gav mig hopp om de där människorna som alltid kämpar men aldrig syns. De som dag efter dag, år efter år fortsätter att glöda på sina arbetsplatser med att öppna ögon, engagera andra, kritisera och protestera på den lilla, lokala nivån. Hon som glödde spände ögonen i mig och sa;
– Jag har världens roligaste arbete. Jag får brinna varje dag. Jag kommer brinna tills jag ligger på dödsbädden.
Just där och just då ville jag inte alls bli någon akademisk karriärista med forskningen som kommer nå ett fåtal. Jag ville ha hennes arbete och sitta och utbilda, handlägga, handleda på en arbetsplats. Det är kanske det som jag vill göra. Jobba i det lilla. Det lilla är också ett perspektiv man så lätt glömmer bort ibland. Hon pekade. Jag tackade av så många anledningar när vi skildes åt.

Sedan gick jag till tisdagsfikat. Hörde folkhögskolevännen prata om HBT-förtrycket i Sydafrika. Det blir inte bra när man säger att man inser att man har det bra i Sverige, för helt plötsligt sitter man fast i något postkolonialt resonemang om hur mycket längre vi kommit i HBT-frågor här än i t.ex. Sydafrika och det är inte heller det som jag vill säga. Men när jag precis suttit och pratat om diskriminering av sexuell läggning på det där mötet och sedan hörde hennes ord såg jag ett annat perspektiv. Ett större perspektiv. Man blir så lätt insnöad på det lokala. Men det finns ett globalt perspektiv, det finns tusen globala perspektiv på förtryck, stigmatisering och osynliggörande med lika många tusen diskurser som går in i varandra. Det är lätt att glömma bort det. Min vän pekade. Jag hade just sett det lilla, lokala perspektivet. Nu såg jag det enorma.

Sedan gick jag hem och började gnälla om vårtröttheten och fula ringar under ögonen och läste Navids senaste inlägg. Det pekande fingret igen. Perspektivet igen. Tack.

Japaner vs vårdepp 1-0

Ur dagens punktse:
Kroppen är väldigt känslig för ljus. När ljuskurvan ställer om sig, oftast i början av mars, frigörs hormoner i kroppen vilket påverkar den biologiska klockan. Då kan många uppleva en tydlig trötthet, energilöshet, oföretagsamhet och nedstämdhet.

Ur dagens Saker under huden-inlägg:
No shit sherlock!

Ni kanske gått och väntat på att det ska ljusna lite på denna blogg av ält och gnäll och svart humor på sin höjd. Men då serni, mina kära vänner, får ni vänta ett tag till. Mina fyra sämsta veckor på hela året är slutet på oktober när den vackra, klara hösten övergår i dimma och de två första veckorna på mars då solen bländar och jag hinner inte med, orkar inte med.

Det här är två av mina sämsta veckor på året. Jag är inte ångestfylld, jag är inte deprimerad, jag har inte ont. Jag är bara sanslöst trött, bölig, grinig och orkeslös.
- Det är väl bara att embracea deppigheten, sa jag till frugan och hon kallade mig sjukt vuxen som lärt mig hantera depp genom embracing istället för att försöka fly den.
Jag känner mitt vemod tillräckligt väl för att veta att det bästa jag kan göra är att acceptera och veta att det kommer kännas bättre igen. Tillåta, men inte hänge. Låta persiennerna vara nerdragna och dra täcket över huvudet, men sedan gå över till grannen och skratta tills magen krampar över ett parti TP med närmaste vännerna. Gråt, bryt ihop, resa sig upp igen och unna sig ett asgarv med tårar och jag kissar på mig-skrik över scenariot där alla ligger dubbelvikta i skratt över något lågt skämt om horor eller knark, utom stackars Maja som ovetande sitter på högerflanken och på egen hand försöker resonera sig fram till vilket land som var det tredje mest mobiltäta 1994 (svaret var Sverige. Svaret är fanimej alltid Sverige på landsfrågorna).

Att embracea sin depp handlar inte, som jag fått höra, om att jag gräver ner mig och gillar mitt vemod. Det handlar om att krama om sig själv och säga lilla knyttet, är det vårdeppen nu jamen såja, sänk kraven lite då och unna dig en hyrfilm framför råläsning av kurslitteratur. Det handlar om att för fyrtioelfte gången inse att det här med rå-GI-bantning utan några kolhydrater fortfarande inte är en bra idé och att unna sig icke nyckelhålsmärkt bröd (jamen ni hör ju själva vilken wild and crazy livsnjutare jag är) till frukost på bekostnad av den där fitta (note to self: vissa engelska ord bör ej försvenskas) kroppen man aldrig lär återse. Eller att säga att okejdå, lägg dig på sängen nu och lyssna på Charlotte Gainsbourg för du vet att du aldrig kan vara olycklig när du hör hennes väsande, franska brytning till Air-produktioner.
Lite lagom doser magkrampsskratt, kolhydrater och fransyskor och jag ska nog klara de här veckorna helt galant.

Och idag såg jag en man som mitt i stegen i solskenet tog ett hoppsaskutt. Bara sådär. Som om han blev så lycklig av våren och solen och livet att han var tvungen att skutta. Det var förbannat vackert, just det hoppet gav mig hopp. Någon sekund senare började han fäktas mot imaginära monster och skrika rakt ut och den där vårlyckan var kanske ingen lycka utan snarare avtändning eller psykisk störning, men den där sekunden då jag inbillade mig det första var ju i alla fall ganska fin.

Också kan man starta arbetsveckan med att unna sig att inte orka titta på nyheter och ta in världsläget under den tunna huden utan för gud-vet-hur-många-gånger-jag-sett-det-och-skrattat-gången återigen skratta pinsamt högt åt det här. Vårdepp got nothing on min allra lägsta form av humor gestaltat i japanska practical jokes.

Det tysta upproret

När jag skrev det här var det egentligen det här som jag skulle skriva om.
Alltid samma saker sägs om självskärarbrudar. Samma larmrapporter, samma ojande, samma tjat om att se tjejerna, samma statistik. Jag säger alltid samma sak:
– Men genusperspektivet då?

Självskadebeteende är nästan uteslutande en problematik hos unga kvinnor. Det är bland dessa som självskadebeteendet ökar, från att ha varit ett problem främst hos psykiatripatienter till att bli de unga, destruktiva tjejernas grej. Väldigt få killar skadar sig själva. Nästan uteslutande rör det sig om tjejer och ofta rör det sig om högpresterande, ambitiösa sådana.
Enligt Ungdomsbarometern har var sjätte flicka mellan 15-24 år skurit sig själv och de är, enligt samma undersökning mer stressade över sina egna och andras krav på dem, än de som inte skär sig själva. Motsvarande siffra för pojkar ligger runt 4 procent.
Varför pratar ingen om det? Varför gör vi det inte till vad det handlar om: En genusfråga. En fråga om hur vi utifrån vilket kön vi blivit uppfostrade till hanterar ångest, vanmakt och frustration på olika sätt. En fråga om hur unga tjejer blir överpresterande, kravfyllda, aldrig nöjda med sig själva och börjar skada sig själva för att få utlopp för ångesten som det genererar i.
Inte alltid; det finns unga killar som skadar sig själva och har ätstörningar precis som det finns unga tjejer som slåss, bråkar och vänder aggressionerna utåt. Det finns unga killar som lider lika mycket av stress och höga krav som tjejer. Men det finns ändå stora skillnader mellan könen.
Varför säger ingen någonting om det? Varför frågar man sig inte varför de högpresterande tjejerna karvar upp sina armar när ingen ser och varför frågar man inte de högpresterande tjejerna varför de gör det? Varför går man inte till botten med de kravs som ställs på unga tjejer så till den grad att de skadar sig själva när själva anser att de misslyckats med att leva upp till dem?

Jag har fem ärr på min högra underarm. Jag har tre ärr på min mage från den tiden då jag börjat skämmas så mycket för mina ärr att jag valde andra mer strategiska ställen än armarna att skära mig på.
Mina ärr går aldrig bort. De är en del av mig, ett arv, ett minne.
Jag var en duktig, begåvad tjej med bra betyg från en trygg kärnfamilj. Men jag skar.
Jag var femton år och jag skar mig djupt i min högra underarm. Sedan bar jag långärmat och skämdes, samtidigt som någon del av mig önskade att någon skulle se. Fråga. Reagera.
– Hallå världen jag mår skitdåligt, sa mina röda, likformade spår på högerarmen.
Jag var arton år när jag började välja magen och överarmarna istället. Stolt sa jag till min psykolog att jag nu minsann slutat skära mig på underarmarna och valde andra ställen så att folk skulle slippa se dem och vara oroliga.
– Då gör du ju bara din ångest ännu mindre, tar den ännu mindre på allvar, sa hon, nu vägrar du ens låta världen förstå hur illa den är.

Jag var en MVG-brud och jag var snäll och tyst. Jag hade lärt mig att niga och le och det gjorde jag. Jag neg och log och sedan stängde jag in mig, grät mig sönder och samman och skar upp min högra underarm. Det fanns en skuld över att inte kunna niga tillräckligt bra, att inte kunna le tillräckligt stort. Att inte vara snygga bruden som någon åtrådde, att inte vara gulliga tjejen som man ville vara ihop med, att inte få tillräckligt många MVG, att misslyckas med att Bli Någon eller vara tillräckligt älskvärd och den frustrationen, skulden, ångesten försvann när jag skar mig.
Sedan gick jag med mina långärmade tröjor, fortsatte niga och le, önskade någonstans fast ändå inte alls att någon skulle se de rödspåriga ärren under ärmarna och fråga hur det egentligen var fatt med mig.

Jag fortsatte niga och le, var duktig och kompetent. Jag skar och de såg och de frågade hur det var fatt och jag kunde inte sluta skära, det var mitt enda sätt jämte fingrarna i halsen att bli av med den där skulden och jag fortsatte. Skulden över deras orosögon; men så sluta oroa er över mig, jag vill inte tynga er med mina problem tog överhanden och jag skar på andra ställen, där de inte såg och jag sa att jag slutat kräkas, åt ordentligt - allt är bra nu och skyfflade undan mat, smög in på toaletter när ingen såg och slutade långsamt att skära mig men gick ner 20 kilo istället.
– Självskadebeteende och ätstörningar hänger ihop och det är vanligt att man går från det ena till det andra, säger Olle Sundh, psykolog och psykoterapeut till DN.
– No shit, säger jag.

All skada man tillfogar sin kropp är ett vrål, ett sätt att göra det obegripliga inuti begripligt. Ett sätt att göra sina känslor reella, en frustration som måste ut. På samma sätt som man krossar skyltfönster krossar man glas och skär sina armar med. På samma sätt som man slåss på öppen gata slåss man mot sin kropp som öppet slagfält. Det är ett uppror, ett nekande, en ilska. Men den riktas mot en själv istället för världen.

Varje ärr på min kropp är ett tyst uppror. Jag tror att det är så för många av oss självskärare. Vi stillar en frustration, en ilska, ångest och svarta hål och lämnar likformade streck på våra kroppar och varje ärr, varje streck, varje blodspår är ett stort fuck you-finger till en värld som inte förmår att se, ta hand om, ta på allvar och lyssna. En värld som ställde för många krav, som inte kunde se mina behov, som inte lät mig vara den jag ville vara och alltid lät mig få veta att jag inte var bra nog. Det är en reaktion mot samhället som riktas mot kroppen.
Vi har aldrig slagits, vi har aldrig krossat rutor, sparkat på bilar eller kastat molotovcocktails för vi har slagit sönder våra kroppar istället. Allt med samma syfte; ett uppror, ett gapvrål.
Mellan all statistik, bekymrade psykologer och teorier: När tar någon de duktiga tjejernas tysta uppror på allvar?