Jonathan har också läst Ulrika Kärnborg

Varför tror jag att det här gör skillnad? För att det alltid finns en maktstrategi och för att det alltid finns en revolt. Jag vill se självskadebeteendet, hur det än sker, som en utåtriktad revolt. Den som svälter sig själv eller karvar i sina handleder gör inte det för att den är inåtriktad. Den personen skadar inte sig själv utan sin kropp. Låser upp kroppens fängelse utifrån. Det är i allra högsta grad en aktiv handling.

Läs hela texten här.

Med kroppen som slagfält

För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver. Nästan för lydiga, verkar det som.
Och när de enorma självuppoffringar som ­behövs för att man ska kunna hävda sig i ett patriarkalt samhälle inte ­belönas, vad händer då? Vad är det för mening med att plugga när man ändå inte får bra betalt, kanske inte ens ett jobb? I alliansens Sverige växer inte bara ohälsotalen, utan också som ett hån löneklyftorna mellan män och kvinnor, vilket göra kvinnornas ansträngningar ytterligt meningslösa.
Det är den konflikten som jag tror varje dag, varje timme, utspelar sig i unga kvinnors kroppar. Just det: Den konflikten utspelar sig varje dag, varje timme, i unga kvinnors kroppar.Att flickor skär sig är däremot ingen nyhet. Precis som anorexi är att skära sig ett väldokumenterat beteende med rötter ända tillbaka till antiken. Kan man rent av tala om självskadebeteende som en kulturdiagnos?


Ulrika Kärnborg har skrivit den essä om självskadebeteende som jag önskar att jag hade skrivit. Helt fantastisk, heltäckande och intressant. Läs!

We set out to change the world. Instead, we ended up just changing ourselves.

Orkade skulle jag leta fram den krönika som jag skrev i lokaltidningen för nästan exakt tio år sedan. Det var inför min 16-årsdag och skrev om mina födelsedagsönskningar.
Det var ganska snart efter att jag hade sett Velvet Goldmine för första gången och, förutom slut på djurplågeri och att Kent skulle släppa sin nya skiva Hagnesta Hill snart, önskade jag mig en tillvaro i en värld som Velvet Goldmines.
På samma sätt som Suede kom att sätta ord på min frustration i tonårens trånga värld i en liten norrländsk inlandsby hade Velvet Goldmine samma effekt på mig. Första gången jag såg den sov jag inte på hela natten. Jag låg vaken och stirrade och tänkte på framtiden, på revolutionen, på att allting var möjligt.
Tio år senare ser jag den nostalgiskt blasé och ler av Jonathan Rhys-Meyers anskrämliga rouge och Christian Bale och Ewan McGregor tillsammans i balkongsexscen.
För tio år sedan såg jag bara framtiden och möjligheterna. Jag klistrade svart glitter och stjärnpaljetter på mina kinder, snurrade in ringen i näsan, tryckte ner plasttiaran i mitt tuperade hår, skrev slackerbitch fag hag whore med silver på min tröja och set out to change the world.

Min värld var nyväckt feministisk ilska, kreativitet, en illa dold icke-straghtness och mest av allt en hopplös längtan efter den där världen av revolution och magi. Jag och mina pandavänner, queervänner som stod i timmarna i någons badrum och tuperade håret med Proffs hårspray och närtandade kammar till en festivalbandares eko i badkaret.
I know a girl she walks the asphalt world och we were never being boring. Som om Proffs hårspray, textilpennor i silver från Hobbyboden och en stulen Guntrum ur skafferiet var det som förvandlade en småstadstillvaro i Norrlands inland till Velvet Goldmine.

We set out to change the world och tio år senare sitter jag och min vän Kristian och pratar frilansuppdrag, art director-jobb, bostadsrättspriser och pojkvänner i Stockholms innerstad och kanske fick jag allt det som jag helst ville ha när jag fyllde sexton tillslut, eller så lurade jag mig själv.
We ended up just changing ourselves.
Det är svårt att vara en fullblodsromantiker och aldrig vara tråkig när man har en hyra som ska betalas och en karriär att hålla igång. Mycket svårare än att vara sexton och vänta på allt.
Jag hade tänkt önska mig en spikmatta mot mina sömnproblem när jag i sommar fyller 26.
Kanske ska jag gå tio år tillbaka i tiden och fortsätta önska mig revolution och magi.

M.J. och vårt behov av kollektiv sorg

Twitter, bloggar, alla nyhetsredaktioner går plötsligt på högvarv mitt i sommarvärmen.
The King of Pop, kanske den sista pophjälten, den sista stora mytifierade superstjärnan, är död.
Redan under natten har många hunnit berätta om sina personliga minnen och sin egen relation till Michael Jackson. Helt plötsligt har vi alla varit fans. Vi har alla varit engagerade och haft en relation till M.J.
Kanske för att det rör sig om flera generationer som växt upp med hans musik. Från Jackson Five fram till Dangerousplattan (fick han några nya fans efter den skivan? Jag tvivlar).
Själv minns jag mellanstadiet med mitt tjejgängs mimande till Dirty Diana och Smooth Criminal, skivorna som jag måste ha sålt tillsammans med alla andra CD-skivor någon av mina riktigt fattiga perioder för att mat var viktigare än minnen, dansa till Billie Jean på en klubb många år senare och kyssas med första riktiga pojkvännen.
Alla minns.
Alla sörjer. Inte Michael Jackson, snarare sörjer vi en förlorad tid.
Vi sörjer våra minnen av en människa, oavsett musik eller skandaler, som satt spår i vår uppväxt. Oavsett om det handlat om Heal the World på skolavslutningar, Billie Jean på ett dansgolv eller rubriker om pedofili och tappade näsor. Någonting som varit en del av allas vardag och nu är över.

Var befann du dig när du fick beskedet?
Alla har redan hunnit ställa frågan. Alla har redan placerat sig mitt i beskedet, i en framtidshistoria redan i nuets skeende. Precis som alla kan berätta om hur de fick beskedet om John Lennons död.
Skillnaden nu är att i ett massivt nyhetsflöde med information som går snabbare än framtiden hinner hända, har vi redan placerat våra minnen i framtiden.
Vi har hunnit bli nostalgiska över det gångna dygnet, den kollektiva sorgen började på Twitter redan innan dödsbeskedet var riktigt fastställt.

Vårt behov av kollektiv sorg är omättligt.
Vi sörjer kollektivt över våra personliga minnen. En gemenskap i någonting som tillhört alla, men varit personligt för var och en.
Det är inte människan Michael Jackson som vi sörjer. Vem vet vem han var ändå?
Vi sörjer en ikon för vår uppväxt och samtid och en förlorad tid som fick ett obönhörligt slut inatt.
Vi placerar vår sorg i en framtid då vi kommer att minnas också denna händelse. Jag har, mindre än ett dygn efter beskedet om hans död, uppenbarligen redan hunnit skriva en text som reflekterar över hur vi sörjer.
Vi sörjer en dåtid och placerar nuet i framtiden på samma gång.

En viktig del av min barndom dog just

Don't stop til' you get enough. Eller hur var det? R.I.P. MJ.

Om ni bara håller klaffen och lyssnar så hör ni nog vad jag vill säga

Jag skriver om humordebatten efter Bangs nummer på Aftonbladet Debatt idag.

Och här kan man lyssna på Kulturnytt i P1 om Bang, där min text hyllas av Jenny Teleman på ett sätt som får mig att spricka av stolthet.

Det här är väl till er som tyckt att Gustav skriver för lite om vår relation.

Göra mamma glad igen

Mamma bloggar om att hon hittat ett gammalt diplom från mig, lillebror och pappa i sin skrivbordslåda. Och visst var det jag som utfärdade det och jag minns det exakt. Att mamma var ledsen och trött och hur jag förtvivlat försökte komma på ett sätt att göra henne glad.
Så tänkte jag att alla mår bra av ett diplom. En hedersomnämning för att få veta hur bra man är. Jag kunde inte skriva mer än våra namn så pappa fick skriva diplomets orsak. Snäll och god mat.
Mamma var allt man ville att en mamma skulle vara. Jag tyckte att det var viktigt att hon fick veta det.

Stolt och jävligt nöjd

är jag över att vara en del av ett fantastiskt nummer av Bang med tema humor. Debatten börjar väckas, citat och artiklar återfinns i media, idag bland annat i Expressen och Aftonbladet om Annika Lantz text.

Idag har jag sidekickat för sista gången på ett tag. Återkommer i Brunchrapporten i slutet av juli, men redan på lördag -midsommardagen - vid tiotiden kan man höra mig, Julia Skott och en anonym bloggare prata blogg och bloggande ur alla dess vinklar i Morgonpasset Helg. Det blir hur bra som helst, don't miss.

Idag är en bättre dag

Man vaknar utsövd, mindre förkyld, mer inspirerad, tjötar i Brunchrapporten-studion och dessutom kommer producenten in med det här utskrivna sms:et till Brunchrapporten till en.

Angående tacksamhet sammanfattar flera kommentarer till föregående inlägg det rätt bra. Det finns en gräns då tacksamheten istället blir självutplånande och för att inte tala om den där farliga gränsen, som jag alltid cirkulerar kring, där humor och ursäkt används för att ta ner det allvarstyngda i mitt mående just då. Att inte behöva ironisera över sitt mående, inte behöva avfärda hur man mår just då med att andra har det sämre och att man ändå borde vara tacksam.
Och hur talar man om de strukturer, i form av socioekonomisk bakgrund och nuvarande situation samt kön, som både format en och stoppar en/gör det lättare för en utan att bli gnällig och utan att bli vad det individualiserade samhället benämner som ett "offer"? Jag tycker att det är skitsvårt. Fortfarande.

Men andra dagar, bättre dagar, kan jag hursomhelst kombinera tacksamheten med en stolthet över mig själv och framförallt ett jävlaranamma. Idag är en sådan dag igen, tack och lov.

En personlig utkräkning om att inte orka vara så tacksam

Men innan jag fortsätter ska jag göra det jävligt klart för er att jag tar på mig allt ansvar. Så slipper ni, som brukar peka på just det när jag försöker hitta strukturella och samhällsmässiga orsaker relaterade till mig själv, att kommentera just detta.
Jag tar på mig allt ansvar och alla andra går fria, ingenting annat ska skuldbeläggas.

Men kanske kommer jag inte att vara så förbannat tacksam.
För jag är ganska trött på att vara tacksam och jag är väldigt trött i allmänhet just nu och kanske är jag framförallt trött på mitt eget behov av att vara så förbannat tacksam hela tiden.
Att alltid vända svagheter till styrkor, dåliga erfarenheter till bra och att alltid vara jävligt medveten om att det finns någon annan som har det värre.
För det gör det ju och gnälla ska man inte och är det inte så att den här bloggen har varit väldigt uppfylld av just den sortens gnäll som skyller ifrån sig ansvar och lägger det på strukturer och samhälle och är det inte så att mina texter ofta, allra särskilt mest förr, var uppfyllda av min egen tro på min egen och mitt livs överdjävlighet?
Jo, men samtidigt. Alltid så tacksam. För det kunde ju ha varit värre.

Jag tar på mig allt ansvar för att jag sprang in i väggar redan när jag var arton och läst mig sönder och samman på universitet, skrivit två romanutkast, frilansat, jobbat, pluggat samtidigt som jag jobbat, läst dubbelfart, skickat tusen tjatmail, startat eget företag, nätverkat, gett ut en bloggbok, skuggdoktorerat för ingen betalning alls (innan jag var på väg in i väggen igen), skrivit, läst några kurser till och tagit på mig några fler jobb för säkerhets skull.
Jag ansvarar själv för att jag gjort alla de val som jag har gjort. Men jag tänker inte vara tacksam.

För jag har varit så förbannat tacksam, för att jag får studera och för att jag får bli det som jag vill bli. Tänk vad samhället är bra ändå. Och ännu mer tacksam blir jag när jag blir sedd och uppmärksammad och tänk alla som tycker om mina texter, eller all personal på universitet som sa att jag var så duktig att jag fick skuggdoktorera och tänk alla som trott på mig. Att lilla jag, som faktiskt kanske inte är någonting, som kom från den där lilla byn i Jämtland med en helt annan sorts bakgrund med ingenting alls, får beröm och får höra att jag är såhär lovande och begåvad.

Att ständigt mata den lilla som faktiskt inte är någonting alls eller har någon bakgrund att visa upp med ny bekräftelse och löften om att faktiskt vara sådär överdjävla duktig och begåvad som alla säger är en drog och en medicin. En ständig jakt efter nästa kick och en omöjlighet att kunna sluta jaga.
Att lyckas väga upp henne med känslan av att jag gör det för att det är så förbannat roligt och för att jag inte kan låta bli, vare sig att skriva eller läsa eller argumentera, är en konstart som jag börjar bli bättre på.

Men hon tar över i sin tacksamhet och vägrar känna någonting annat och när jag sitter genomtrött och sömnlös med hjärtklappning med 200 kronor kvar på kontot också denna månad, för så fattig är jag som jag alltid har varit – oavsett hur lovande och begåvad jag än må vara – är det just tacksamheten som jag inte orkar med.
När jag sitter och dricker finsprit och pratar jobb och hon slår ut i tacksamhet över att jag får vara i sådana här sammanhang fastän jag egentligen är så liten och inte kan någonting, medan jag tyst räknar i huvudet hur jag ska ha råd med mat när jag äter och dricker såhär fint glittrar självföraktet i glaset och sedan går jag hem i mina trasiga strumpbyxor, lånade skor och jag är så jävla tacksam för att jag var får vara såhär lovande och begåvad och uppmärksammad, men också så förbannat trött och längtande efter att slippa vara lovande och istället ha råd med finsprit, ha hela strumpbyxor och infriade löften.

En subjektiv definition

I kommentarerna till det här inlägget lyckades någon tillslut få ur mig min definition av kristen tro för mig:
"Min definition, och observera att jag använder ordet definition och att det är min och att jag aldrig kommer att pracka på det som en sanning är:
Tron på att jag och allt omkring mig är skapat av Gud, att Guds ande lever i allting omkring mig, att Jesus var Guds son och fick liv för att predika och förkunna budskapet om kärlek och förlåtelse.
Det regelverk som jag isf försöker följa handlar just om kärlek, solidaritet, förlåtelse. En tro på att alla är älskade just som de är.
Och en tro på himlen, om än en mer odefinierad sådan än moln och änglar.
Den Gud som jag tror på är också en förlåtande Gud och inte en dömande Gud som skapat människan som felande och ofullkomlig men älskar människan just så. Skulle jag sammanfatta det viktigaste budskapet i den kristna tron för mig och det som jag framförallt försöker följa och också skriver mycket om (se där, jag frälser kanske genom att blogga) är att människan är älskad och stark just genom sina svagheter, de fel som vi gör och det som gör vi orätt. Att det inte finns en helig väg av rättfärdighet utan bara en önskan hos varje människa att göra gott och vara god, välsignad av Gud, som vi utifrån personliga förutsättningar försöker leva upp till.
Ingen är mer värd än någon annan, vi är alla födda till samma syfte i samma värld och alltså kan vi inte döma varandra. (Snart kommer jag på riktigt skriva "vi är ju alla Guds barn", ojoj).
Alltså blir just dessa regelverk så svåra för mig. För att inte tala om fördömanden av olika slag. Det går helt emot den tro på en Gud som mer än något visar tolerans och förlåtelse och en son som förkunnade det genom att umgås med de utstötta ur samhället och besvarande dömanden med "låt den som är fri från skuld kasta första stenen"."

Och jag vidhåller dessutom min starka åsikt kring att Gud är subjektiv. Måste vara subjektiv.
Också vill jag åter tipsa om Kathy Rudys fantastiska essä Subjectivity and Beleif, framförallt för den som trodde att subjektiv sanning och postmodernistisk teori var omöjlig att kombinera med teologi.
Nu ska jag återgå till huvudvärken.

Kvällens godnatt

Grovt Initiativ: Du är min nördtjej och min cheerleader.

elingrelsson: Du är min nördkille och min bad boy from da hoods.

Om Gud finns ogillar han hur som helst polemik, dogmer och motsatsbegrepp

Det är snart ett år sedan som jag kom ut som kristen. Jag pratar fortfarande inte särskilt mycket om det, går sällan i kyrkan, debatterar inte mycket ur ett kristet perspektiv och bara på en direkt fråga (som väldigt sällan kommer) svarar jag ja kring att jag är troende.
Gud och Jesus är en väsentlig del av mitt liv, mitt inre mående och min inre trygghet framförallt, men att använda min tro i någon form av aktivism är inte intressant för mig. Clara skriver i en krönika i den kristna ungdomstidningen Ikon om att tro aldrig kan vara privat, utan alltid är ett ställningstagande för att få andra frälsta.
Jag håller inte med henne.
Precis som jag inte håller med särskilt många kristna i mycket annat heller. Jag håller däremot med många ateister, agnostiker, humanister eller troende inom andra religioner i olika frågor.
Jag knullar, dricker, snusar och använder rätt frekvent svordomar som förstärkningsord. Jag ligger med människor av samma kön, håller inte särskilt hårt på monogami och jag skulle aldrig försöka frälsa någon annan av alla kloka människor i min bekantskapskrets. Jag är övertygad om att de klarar sig lika bra utan min frälsning, precis som jag är helt övertygad om att mitt sätt att leva inte är att leva i synd utan att unna sig allt det fina som är det essentiella i min tro: Livet är gott. Jag är älskad som jag är.

Humanisterna försöker med sin Gud finns nog inte-kampanj att ifrågasätta den religiositet som fortfarande präglar vårt samhälle. Bland annat kan man göra ett test, där jag tydligen är religiös, men med ett öppet sinne. Jag svarar bland annat ja på att abort bör vara tillåtet.
Humanisterna ifrågasätter också de statliga medel som går till religiösa samfund, samt att så många betalar kyrkoskatt och är medlemmar i Svenska Kyrkan utan att vara religiösa.

Anledningen till att så många, från kristet håll men främst från ateistiskt, ifrågasätter mig som troende är att jag inte lever upp till bilden av kristna. Det finns, på ytan, väldigt få svenne-troende idag. Istället sammankopplas bilden av den kristna med den frikyrkliga, som sluter sig i små församlingar av stränga regler och världsfrånvända synsätt. Kristna sammankopplas med moralism och fördömande, hårda regler och en aversion mot sexualitet och någonting annat än heterosexualitet.

Vi lever i en tid då identitetsskapandet är ett av våra viktigaste livsprojekt, kanske det allra viktigaste. Den religiösa kollektivismen är ett av få kollektiva projekt som finns kvar. Samtidigt måste identiteten knytas till kollektivet. Därför tror jag att unga människor hellre lockas av frikyrkor än av Svenska Kyrkan. I Svenska Kyrkan finns inte samma starka dogmatism som inom frikyrkorna, man blir inte kristen på samma definitiva sätt. Att vara frikyrklig innebär en starkare identitetsposition. Man är framförallt kristen.
Och är man inte kristen så är man ateist. Eller?

Humanisterna försöker, i mitt tycke, förvärra ett motsatsbegrepp som är en mytbild. Religiös eller ateist. Svaret är att det finns väldigt mycket däremellan. Det skulle finnas ännu mer om vi tillät det komma fram. Människors behov av andlighet, samtal om etik och livsfrågor har alltid funnits och finns med samma kraft nu. Oavsett om man tror på Gud, oavsett religion, oavsett om man följer FN:s deklarationer eller bara sina egna moraliska ställningstaganden har vi ett behov av att samtala kring frågorna. Vi behöver andliga rum, ritualer och gemenskap. Det visar bland annat Humanisterna själva, när de bland annat skapar ungdomsläger som alternativ till konfirmationsläger eller några av alla namngivningsfester som alternativ till dop som jag har hört talas om de senaste åren.

Så varför inte börja där istället?
Kyrkor och andra religiösa byggnader ger många människor ro och fristad. Religiösa institutioner ger också enormt mycket tillbaka till samhället i form av alltifrån soppkök, bistånd, praktisk hjälp, kriscenter till öppna förskolor. De ger människor möjlighet till samtal om djupare livsfrågor, etik och moral.
Även ateister och agnostiker har alla dessa behov. Tänk om de kunde mötas istället för att sättas upp i motsatsbegrepp? Tänk om Humanisterna, istället för att driva en kampanj som stänger alla möjligheter till kommunikation mellan religion och icke-troende, öppnade vägen för det?

Humanisterna vill främja medmänsklighet, etik och tolerans. Svenska Kyrkan skulle säga detsamma. Istället för en allt starkare polemik mellan de två och istället för att dela in samhället i allt starkare religiösa/icke-troende vore det mycket mer önskvärt med en dialog. Vi har massor att lära av varandra, vi behöver varandra. Nu blir det istället två starka dogmer, där Humanisterna är lika dogmatiska i sin syn på religion som de påstår att religiösa är i sitt sätt att leva.

Jag har varit i Stockholm

och ni anar inte hur roligt det är att ha halva sin bekantskapskrets i en annan stad när man väl får åka dit. Jag har druckit öl i dagarna fyra, fikat med gamla vänner, varit på releasefesten för Bangs nya nummer, spanat in Isobel Hadley-Kamptz urringning, fått den där fantastiska inledningsrepliken "visst är det du som är Elin Grelsson? jag älskar din blogg", hållit miniföreläsning om kognitiv semantik på Judit & Bertil, köpt ett par röda skor, ätit panerad mat på Moldau så att jag och min vän Kristian rullade ut från stället, börjat rodna av Helena Bergman, bondat med Julia Skotts katter och dansat i en lägenhet vid Södersjukhuset.

Ni anar inte heller hur sjuk man blir av fem dagar i Stockholm. Råförkyld är jag. Då är det bra att man får åka tillbaka till Göteborg, lägga sig under en filt framför South Park med sin baby och en skål lösgodis och tycka att det är rätt fint att vara tillbaka också.

Ni anar inte hur inproduktiv man blir gällande bra textproduktion när skallen är fylld av snor och blicken dimmig. Tills jag får ur mig någonting vettigt lyssnar ni på Brunchrapporten i veckan som kommer. Jag sidekickar Henrik Torehammar. 11-13 everyday.

Grattis alla som tar studenten i dagarna!

Ni får det här i present av mig.

9 x juni

2000: Jag är olyckligt förälskad i en av mina närmaste tjejkompisar. Åker till Hultsfred med hela det gänget och försöker komma över hjärtesorgen med häxblandningar och främmande män.
Bråkar med min dåvarande bästis och låtsas som om vi inte växt ifrån varandra, samtidigt som vi inte kan vara med varandra. Äter antidepressiva, dricker Guntrum. Missar alla spelningar.

2001: Jag och flickvännen bestämmer oss i sista stunden för att sälja våra Hultsfredsbiljetter och missar därmed Kents legendariska spelning på den festivalen. Följer istället med mitt Ung Vänster-gäng till Göteborg för att demonstrera. Inga spårvagnar går och vi får promenera ut till Frölunda där vi ska bo. En av mina Ung Vänster-kamrater säger i telefonen att "de är de jävla anarkisternas fel" inne på vänstercaféet Publik och blir tillsagd av personalen. Fredagskvällen är strålande vacker. Massiv uppslutning, fantastisk stämning. Efteråt kommer människor springande från Vasaparken, säger att polisen har öppnat eld. Stämningen byts i panik. Några av oss hamnar mitt i polisavspärrningar och blir borttransporterade. Vi andra går till skolan. Jag får hög feber. Ligger i feberdimmor och hör nyhetssändningar och hetsiga diskussioner på avstånd.
Dagen därpå regnar det. Inte lika stark demonstration. Sorgstämning. Jag och flickvännen tar tåget hem tidigare på grund av min feber. På Centralstationen blir vi utskällda för att vi förstört Göteborg.

2002: Jag tar studenten en strålande varm dag. Jag och flickvännen håller på att växa ifrån varandra och göra slut, men låtsas som om det inte är så. I ren protest mot allt det politiskt svartvita som präglat min tillvaro i flera år, alla alternativa människor med deras normer, åker jag och en av mina vänner till Kos istället för till Hultsfred.
Jag minns mest tequilarace, muckande lumparkillar och Bacardi Breezer. Var ledsen emellanåt och längtade hem, men då började jag supa igen. Flickvännen hörde knappt av sig, jag förstod att hon ville göra slut. Jag flirtade med andra och drack mer tequila för att inte tänka på det.

2003: Pojkvännen, han som är min stora kärlek, tar studenten. Samma dag som Kent spelar på Stadion. Vi grälar och jag försöker förklara att Kent är lika viktiga för mig som han är. Kompromisen blir att jag är med på hans mottagning och sedan tar flyget ner till Stockholm för att se Kents svulstiga, urkassa Stadionspelning. Dagen därpå kommer pojkvännen ner. Vi åker till en liten grekisk ö utanför Aten. Ägnar veckan åt att bada, läsa, promenera, äta grekisk sallad, dricka vin och hotelligga. Jag är storslaget förälskad.
En kväll går vi upp till en bar som ligger på ett berg med utsikt över havet. Solen håller på att gå ner, vattnet är röddränkt. Vi dricker San Fransisco i samma nyanser som solen och havet. Pojkvännen ber mig blunda. När jag öppnar ögonen har han trätt ett trähalsband om min hals. Jag har ett brunt, han bär ett blått. Våra förlovningshalsband, som får räcka tills vi har råd att köpa ringar. Jag blinkar bort lyckotårarna i mina ögon.
Så sitter vi där, med våra billiga grekiska halsband och sockriga drinkar och ser på när solen går ner i havet.

2004: Jag har gått ner femton kilo och tänker bara på mat och att låta bli att äta. Bor i Bergsjön med Norrlandskollektivet. Äter bara persikor och youghurt. Jobbar som hotellstäderska och tänker att allt kommer bli bra om jag bara blir lite smalare.

2005: Jag och pojkvän är sambor, jag har precis skrivit klart min C-uppsats i lingvistik om begreppet "pimp" och ägnat ett halvår åt språkvetenskap, hiphoptexter och feministisk teori. Samtidigt har jag gått i terapi, börjat förändras och utvecklas och må bra igen. Min pojkvän har börjat dra sig undan och jag låtsas som ingenting, han låtsas som ingenting.
Ser Bruce Springsteens akustiska konsert på Scandinavium. Under Fade Away kommer tårarna. Jag inser att jag och pojkvän är i big trouble och att jag inte vet om jag har makten att lösa det.

2006: Livet är spännande och fantastiskt. Jag har träffat många nya vänner, börjat hänga i ett nytt gäng. Upptäckt att människor attraheras av mig. Hånglar med andra bakom ryggen på pojkvännen, är ute mest hela tiden. Skriver klart min D-uppsats och får jobb på Sahlgrenska. Ska ha mitt första riktiga jobb någonsin. Inuti skaver tvivlen om jag och pojkvännen faktiskt kommer att klara den här krisen. Om jag ens vill att vi ska klara oss igenom den.

2007: Jag är trött och ledsen, sömnlös och rastlös. Jag flyttar in i samma hus som min bästa vän och vi startar Singelpakten i Majorna. För att täppa igen hålet inuti av sorg efter expojkvännen, ensamheten och framtidsförvirring dricker jag väldigt mycket alkohol, skriver behövande mail till LSM och dejtar fem män samtidigt. Tillslut bestämmer jag mig för att en av dem får bli min pojkvän. Det håller i fem svajiga månader.

2008: Jag är utarbetad och börjar ännu en sommar på Sahlgrenska. Har en fantastiskt vacker sommarvecka med mina bästa vänner, dricker drinkar och ligger med en vacker man. Resten av juni ägnar jag åt att läsa avhandlingar, sitta vid maskinen på jobbet och smsa till och längta efter den vackre mannen som åkt till Norrland.

2009: Jag är sanslöst lycklig. Jag har en sommar av projekt, radiojobb och texter att skriva. Jag känner världens bästa människor. Och jag har en relation med en helt fantastisk människa som faktiskt kommit mig på riktigt nära och valt att stanna där ett tag.

Elfsberg revisited

Gustav hittade klippet jag förgäves letade efter på SVTPplay.
Såhär sa Claes Elfsberg i dialogen om FI.

Tydliggör maktkonflikterna inom EU

Krönika i VK idag

Nya Bangnumret, i väntan på val-analys

Eftersom jag är synsk kunde jag redan i fredags lämna in en krönika till VK om varför valdeltagandet är så lågt i EP-valet och om hur EU ska göra för att vinna någon slags legitimitet bland medborgarna.
Dock får ni vänta tills imorgon, då den publiceras.

I väntan på den och annat åker jag till Stockholm för att möta lite bloggdejts och andra vänner, få ett "ja tack sätt igång" på ett jobbrelaterat möte (hoppas jag) och gå på Bangs releasefest för nya numret om humor där jag skriver om grabbgäng och att vara rolig tjej bland alfahannar.

Claes Elfsberg makes me wanna bash my head against the wall

Claes Elfsberg: Ja och om vi tittar på FI så ser vi ju att det är en klart övervägande del av kvinnor som röstat på dem vilket ju inte är så förvånande.

Sören Holmberg: Hur menar du då?

Claes Elfsberg: Ja det är väl inte så anmärkningsvärt när de profilerar sig så stort i jämställdhetsfrågor.

Sören Holmberg: Jo... men det finns ju ingen anledning till att även vi män inte skulle engagera oss i det. Det kan ju vara värt att tänka på.

Claes Elfsberg: Om samhället var jämställt behövdes inte FI.

Sören Holmberg: Det här är ju en rejäl framgång för Feministiskt Initiativ och för Gudrun Schyman inte minst.

Claes Elfsberg: Ja också fick de ju mycket uppmärksamhet genom den här stora donationen från Benny Andersson.

Sören Holmberg: Ja det är ju möjligt att det finns en Benny-effekt här.

Claes Elfsberg: Ja! Money money money! Mamma Mia! Det finns många namnförslag på den där effekten.

Lite som en skolavslutning del 2

Idag slutar jag på Textlabbet på Bona Folkhögskola. En distanskurs i skönlitterärt skrivande som jag nu sammanlagt läst fyra terminer på. Fyra terminer är två år. Nu är det på riktigt slut.
Jag har ibland jobbat samtidigt som jag läst, ibland läst heltid på universitetet samtidigt. Men det senaste året har jag haft en helt fantastisk unnestperiod av bara skrivande och CSN-lån.

Jag tar med mig så oerhört mycket från den här utbildningen. Den har följt mig sedan våren 2007, då jag var rådvill och framtidsorolig, då jag arbetade heltid, läste Genushistoria och försökte få min tillvaro att gå ihop på mängder av sätt. Den här kursen fanns där hösten 2007, då det tagit slut med min senaste pojkvän. Då jag hoppade av universitetskursen och stängde in mig i min lägenhet med en flaska Southern Comfort i två månader och omvandlade ensamhet till kreativitet och skrev större delen av grundstommen till mitt nuvarande romanmanus.

Jag tar med mig en helt ovärderlig respons. Gud vet var jag hade varit som skönlitterär skribent och med det här manuset om jag inte haft det supportet. Jag trodde inte att man kunde utvecklas så mycket i sitt skrivande som jag har gjort under den här tiden. All backup från fantastiska handledare som Gertrud Hellbrand, Ola Klippvik och Hanna Hallgren, som jag haft det senaste året. All respons från skrivarkursare, även de aspirerande författare med drömmar, som pushat och läst.

Jag tar med mig oändliga mängder inspiration. Två års närläsning av andras texter har gjort mig till en helt annan sorts läsare. Jag ser saker i texter som jag aldrig hade gjort annars. Jag läser skönlitteratur på så många nivåer, som jag aldrig hade upptäckt annars. Jag har blivit sporrad till att tro på mitt skönlitterära skrivande, som jag lagt på hyllan innan jag började på kursen. Jag har tagit med mig så många vinklar, idéer, språkliga detaljer och stilistik från andras arbeten och deras skrivande har fått mig att tro på mitt eget igen.

Slutligen tar jag med mig en mängd minnen. Framförallt från de där två träffarna per termin på folkhögskolan som vi har haft. Långa textsamtal då man är fokuserad på tio sidor text, så att hjärnan är helt slut efteråt. Middagar, vin och peppsamtal från handledare och kursare. Långa samtal om litteratur och skrivande. Människor vars person och skrivprojekt jag kommer att sakna, författare som jag beundrat som blivit mina lärare och visat sig vara fantastiskt trevliga människor också.

När CSN-skulden från de här perioderna dimper ner kommer jag studera det med en känsla av att det var so fucking worth it. Om det blir en roman av det eller ej är inte, som det var initialt, huvudsaken längre. De här studierna var inte resultatsbaserande, utan inspirerande för livet.

Jag har sett The Reader ikväll

Ska man lagstifta bort möjligheten att ladda hem en film till sin dator borde man åtminstone lagstifta bort risken att betala 100 kronor för att sitta i en viskande, prasslande biosalong och se Ralph Fiennes minnas sitt tonårsknull i två timmar också.

För övrigt noteras: Jag fick evil eyes på mig när det första jag sa efter filmen var "Men såg ni Kate Winslets tuttar? Fan att man inte tog ett par 3D-glasögon innan filmen alltså, höhö".
Tydligen var folk "berörda".

Lite som en skolavslutning

Ikväll sänds sista Kvällspasset innan sommartablån tar över. För sista gången den här våren ska jag gaffla med Soraya i direktsändning. Sedan går hon över till Morgonpasset Helg och jag sidekickar lite i Brunchrapporten istället.

Det här är nog det närmaste en skolavslutning som jag kommer. Undrar om jag ska ge en blombukett till fröken efter sändningen?

Sjukt eller friskt?

Jag lovade ju ett uppföljande inlägg till det här om att aldrig bli frisk från ätstörningar.
Dels var det flera som opponerade sig mot det, både av egen erfarenhet och av forskning, dels var det många som ansåg att det ”daltas” med ätstörda och att alla någonstans ändå beundrar ätstörda och vill vara så smala.

I grunden handlar det om att vi lever i ett samhälle som inte riktigt kan bestämma sig för vad som är normalt ätbeteende och normal kroppsfixering och vad som är sjukt. Även om det finns sjukdomsdefinitioner finns det ett helt samhälle som vurmar för den typen av dietbesatthet som ätstörda inte kommer ur. Det finns också ett samhälle som beundrar den anorektiska självkontrollen och disciplinen.
Hur ska jag kunna veta vad som är kvarvarande anorektiska symtom hos mig eller bara normal viktnoja, som sig är brukligt för en 25-årig kvinna?
Att jag kan äta dubbelt så mycket frukost som min pojkvän utan att få ångest ser jag som ett friskhetstecken. Samtidigt vet jag många kvinnor, som aldrig varit ätstörda, som nojar om de äter mer än sin pojkvän.
Häromdagen stod jag i gymet och lyssnade på tre kvinnor i 30-årsåldern som pratade om hur skönt det är med sommarvärmen för då försvinner alla lata tjockisar från gymet och de kan vinna strandtävlingen om smalast kropp utan konkurrens. De var inte ätstörda. De var bara normalt viktnojande kvinnor i 30-årsåldern.

Ett helt samhälle beundrar anorektikern för att hon lyckas med den självdisciplin och självkontroll, där hon kan leva i ett överflöd och avstå från det. Det är västvärldens våta dröm.
Att ge sig hän, att överäta, är att förlora kontrollen. Sådana individer vill vi inte ha i dagens samhälle.
Ett helt samhälle vurmar för det normalsmala kroppsidealet och det normala kroppsnojandet, utan att någonsin lyckas definiera vad det normala riktigt innebär.

För att illustrera exakt hur svårt det är vänder jag mig återigen till min och Tanjas hatblogg från i vintras – DN:s Kom i form-blogg. Numera heter den Stanna i form-bloggen och eftersom skribenten nu slutat gå på diet och bara ska stanna i form kunde man tro att den är mer nyanserad. Det är den inte.
Nedan kommer jag att varva citat från DN:s Stanna i form-blogg med citat från min dagbok när jag hade ätstörningar.
Er uppgift är att räkna ut vilket citat som kommer från vem.

På plussidan ligger att jag fortfarande verkar lika besatt av att träna. I Paris ”smygtränade” jag till och med på hotellrummet varje morgon genom att köra ett litet styrketräningspass i form av situps, plankan och armhävningar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig nu när jag reser bort. Får försöka styrketräna lite, gå långa promenader och så vidare, bäst det går.

Nu försöker jag dra ner på kolhydrater ordentligt, men det är ju så gott med bröd. Funderar på om jag får i mig för mycket animaliskt fett också.

Jag längtar efter mackor så in i baljan att jag helst bara vill rusa in på närmsta bageri och köpa på mig tio kilo mjöl och hundra frallor. Ja, jag längtar efter kolhydrater överhuvudtaget i alla dess former.

Enligt vågen på gymet har jag gått ner ett halvt kilo till! Ska försöka gå ner ett kilo till under de kommande veckorna.

När jag förut utan större betänkligheter tryckte i mig alltifrån chips till mackor och godis i parti och minut drabbas jag nu av en del ångest efter att ha ätit en endaste liten munk. Jag får tvångstankar och börjar tänka på hur mycket som krävs för att förbränna nämnda munk.

Nu känner jag mig på riktigt motiverad. Så blir det alltid efter ett bakslag. Har börjat med promenader innan frukost också. Det förbränner bra och jag blir pigg.

Ställde mig bävande på vågen i morse och var övertygad om att helgens festligheter och utsvävningar skulle visa sig utan pardon i form av minst ett extra kilo uppåt.

Åt sju godisbitar. Vet inte ens om jag tyckte att det var gott. Fick mest tvångstankar av det.

Fotnot: Det här inlägget från i höstas besvarar väldigt många frågor och argument kring normalt/friskt/sjukt gällande kropp och mat.

Det handlar inte om mig

Såhär skriver kommenteraren Jonny om föregående inlägg:
Va fan journalister har väl fan den högsta arbetslösheten av alla yrken i hela sverige och har väl haft det i typ tjugo år. Kanske du som behövde ha en realitycheck innan du hoppade på din utbildning? Typisk jävla offermentalitet. Utbilda dig till något som ger jobb för fan istället för att skylla dina dåliga val på andra...Det är bara dina kompisar som tycker synd om dig

(Och efter att Julia har påpekat att jag faktiskt inte har någon journalistutbildning)

Men det är ju egentligen oväsentligt om hon har utbildning eller inte. Det är just hennes yrkesinriktning. Den verkar ju inte dra in några pengar. Är det inte dags att omvärdera det valet då?
Jag har själv blivit arbetslös men jag satsar på att starta eget inom ett område som det finns goda förutsättningar att tjäna mycket pengar. Inte blogga eller välja en yrkesväg som smällt upp en fet jävla vägg som nästan är omöjlig att klättra över. Detta är verkligheten. Det gamla sverige är borta och förbi när man kunde glassa sig genom tillvaron. Nu är det realistiska ansvarsfulla val som gäller och inte att leva någon jävla rosaskimmrande "jag vill bli kändis/författare fantasivärld. Ju tidigare ni inser detta desto bättre kommer det gå för er. Dessutom kommer sverige gå samma tidningsdöd till mötes som USA. Så utsikterna är nu ännu sämre. Tyvärr är verkligheten trist. Det tycker jag också.

Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är fantastiskt priviligerad just nu. Jag älskar varje dag som jag får jobba med saker som jag älskar och vara min egen chef. Det här är mitt drömliv.
Jag har valt det här själv. För att påminna mig själv och andra om varför hänvisar jag återigen till Sorayas Can't tell me nothing-inlägg.
Men jag blir fruktansvärt trött på de bittra kommentarer som alltid dyker upp när jag diskuterar arbetsmarknadspolitik och arbetslöshet. Dem om att det är jag som borde komma ner på jorden, jag som borde skaffa mig ett riktigt jobb och sluta drömma, jag som inte har en aning om hur the real people har det. Som om inte jag har en yrkesutbildning i ett bristyrke (läkarsekreterare) och som om jag inte arbetat inom detta område i flera år. Och att jag gjort det, gör det någon skillnad?
Jag säger grattis till dig Jonny, för att du kan anpassa dig till en arbetsmarknad där individer i första hand är anställningsbara och i andra hand individer. Där arbetslinjen består av individuellt ansvar/skuldbeläggande utan samhällsanalys eller arbetslöshetsresurser som saknar det sociala skyddsnätet men bevarat all byråkrati och lagar som bara försvårar på dagens arbetsmarknad (LAS anyone?).
Jag tycker inte synd om mig själv och det är mitt eget val att jag inte haft semester på många år och levt som jag har gjort och jag ångrar ingenting annat än att jag läste en yrkesutbildning som inte passade mig, för att jag kände en samhällshets att anpassa mig efter arbetsmarknaden istället för tvärtom.
Däremot är jag uppriktigt förbannad på Littorin och jag är uppriktigt bekymrad och förbannad över den situation som många i min bekantskapskrets möter den här sommaren och i en nära förestående framtid. Välutbildade, superkompetenta människor med massor av arbetslivserfarenhet som bara vill ha ett jobb, men som i sommar tvingas gå arbetslösa utan möjligheter till A-kassa. Det är inte synd om dem. Men det är inte deras fel att de hamnat där.

Och här är ett annat kanonbra inlägg om arbetslöshet.
Och här är ännu ett.

Och jag är jävligt anställningsbar ska du veta

Igår morse vaknade jag av den vanliga måndagshetsen över bröstkorgen. Det är bara några dagar sedan som jag fick min första panikångestattack på väldigt många månader (mycket lägligt mitt bland studenter på Kungsportsplatsen dessutom, min enda tanke: "gode Gud låt mig inte dö till ljudet av Grease-medleyt"), vilket som vanligt beror på någon latent stress som jag inte känt in.
Gustavs roomies pojkvän frågade om vi var lediga.
- Elin är frilansare, hon är aldrig ledig, svarade Gustav.
Vilket ju är helt sant, precis som man aldrig varit ledig som student.
Efter att ha tampats med detta faktum och vetskapen om högarna med jobb som faktiskt ligger där och väntar i hemmakontoret, samt alla blogginlägg som jag filat på i tanken under helgen, blev jag alldeles vansinnigt trött på tillvaron i största allmänhet.

Jag började återigen tänka på Littorin-intervjun som jag spytt verbal galla över hela helgen och som Gustav lyckades skriva någonting nyanserat om. Själv kom jag aldrig längre än följande:

Littorin, du kan gå ner på knä och slicka min deltidsarbetslösa fitta. Jag vet inte i vilken verklighet du lever i, men jag föreslår att du tar dig en reality check innan du spottar tusentals ungdomar, som kämpar för att få tillvaron att gå ihop, i ansiktet igen. Alla som sliter för att få lägenheter, när inga bostäder byggs, som inget hellre vill än att ha ett drägligt arbete, som jobbar deltid vid sidan av heltidsstudier, som skickar sina fucking CV till arbetsgivare efter arbetsgivare, tar praktikplatser och ångestjobb som du aldrig skulle acceptera för att få någon form av arbetslivserfarenhet. Alla vi som pluggat i fucking många år och alltid jobbat vid sidan av, ibland läst flera kurser på samma gång för att spara in på CSN och som jobbat stenhårt sedan morgonen som vi vaknade upp efter studentyran för att vi ska bli så anställningsbara som möjligt.
Jag säger inte att de där kidsen som slackar och vänder på dygnet inte existerar. Men jag säger att de är en grav minoritet och väldigt få i relation till alla dem som kämpar för att få tillvaron att gå runt eftersom inte ett shit har byggts upp för ungdomar efter 90-talskrisen.
Jag har inte haft semester mer än någon enstaka vecka sedan jag tog studenten för sju år sedan.
Jag vet många som levt precis som jag.

Därför ägnade jag gårdagen åt att knulla, kolla på South Park och måndagsdricka vin och okynnesröka i en park with mah baby. How you like me now, motherfucker?