Julia Skott i korsettklänning och annat som får en att vilja flytta till Stockholm

Jag har haft en fördjävla fin personlig kick-off inför 2009 i Stockholm.

Jag bodde hos Den mörkhåriga och satt med henne och pojkvänssambon framför Freaks and Geeks och blev väckt av Stockholmstrafik, kaffedoft och hennes mjuka, morgonlyriska röst som meddelade att frukosten var klar.
- Jag vill alltid vakna till kaffedoft och en vacker kvinnas röst, mumlade jag halvt i sömnen eftersom jag alltid tycks lida av något slags gubbrockssyndrom när jag är med Den mörkhåriga.
Jag promenerade i solsken och läste massor med skönlitteratur, fikade och tittade på människor. Hann tänka, läsa, skriva och få massor med nya idéer och uppslag.
Jag träffade herr K. och hans fantastiska nya kärlek som fick mig att fräsa ”du gifter dig med honom inom ett halvår”, när kärleken gick på toaletten.
Jag träffade delar av anonyma bloggänget och pratade relationer, google-statistik, framtidsångest och annat relaterbart.
Jag satt i några möten, hemliga än så länge.
Dessutom träffade jag Julia Skott, vilket, precis som hon påpekat och som gällde alla mina fantastiska samtal i Stockholm, hade krävt en diktafon och var stoff för minst femton mer eller mindre publicerbara texter. Det sista hon sa innan vi skiljdes åt efter några öl, dagen efter första fikat, var ”blogga om mig snart!”. Detta efter att hon gjort ett idogt försök att via Facebook på mobilen visa den här bilden för Kungsladugårds korsettkåtaste kvinna.

Jag satt på tåget hem och undrade återigen vad som håller mig kvar i Göteborg, bortsett från närmaste vännerna.
Det är lätt att idealisera en stad och en tillvaro som mest brukar innebära träffar med kära vänner, semester, inspiration, möten och credd, men jag har i flera år slitits mellan Göteborg och Stockholm. I höstas föll det på att jag inte fick jobbet som jag sökte där. Men jag slits fortfarande.
Det är lätt att idealisera en stad som man inte bor i och tänka att det finns en fagrare glans någon annanstans. Men uppenbarligen är det lika lätt att sitta kvar på Kings Head, år efter år, och tänka att man borde vara någon annanstans, men likt förbannat alltid bli kvar.