31 januari 2009

Revenge of the nerd chicks del II: Ladies is pimps too

När jag skrev förra inlägget på temat impopulära nördtjejer hade jag ett sådant tacksamt ramverk att bygga det kring, utifrån populärkulturell identifikation. Jag hade försökt skriva texten i säkert ett års tid, men det är dels bland det mest privata att lämna ut för mig och dels ville jag undvika att det bara blev ett underdogsbölande om att jag aldrig fick hångla på högstadiet (en vecka efter högstadiet däremot, Hultsfred -99 forever).

Uppföljningstemat har jag funderat kring minst lika länge. Jag snuddade i och för sig vid tematiken rätt rejält när jag skrev om att vara ett ångestbarn, som genom hela livet har levt på sekundärvinsten av att vara ”känslig” och därmed inte behöver ta ansvar för sig själv och sina handlingar på samma sätt som andra. Det är lite det som jag utvecklar här också antar jag.

För nu tar vi det som det blir. Gustav hänvisar nämligen till en av sina texter, om snälla killen-myten och jag känner igen mycket i den och vill driva tesen att det är rätt mycket same same för tjejer, precis som Julia driver tesen om att tjejer fan inte har så lätt att få ligga de heller. Fast min text handlar ju egentligen rätt mycket om det motsatta.
Nämligen vad som händer med snälla tjejen som bara var tjejkompisen när hon faktiskt börjar få ligga.
Det behöver egentligen inte handla om att få ligga. Det handlar mer om vad som händer med snälla fultjejen när hon börjar få uppmärksamhet som består i annat än att hon är begåvad, smart och allt det där som hon har hört till leda. När folk faktiskt börjar uppfatta henne som snygg, fuckable, rolig, charmig och – Gud bevare – går och förälskar sig i henne.

Det är ju en rätt allmän tes att musikersnubbarna, DJ-killarna och alla de där som skaffat sig en hel del credd och popularitet nu inte var de populäraste killarna i gamet i skolan. Förmodligen är den välgrundad också. Det är också en rätt allmän tes att de killarna tenderar att bli rätt sviniga. Rider på hybrisvågen, tar igen och allt det där.
Men varför pratar ingen om vad som händer med tjejerna som var fula, mobbade, för smarta och konstiga?

När snälla tjejen gör den klassiska ful ankunge goes creddig svan-omvandlingen uppstår ganska lätt ungefär samma hybrisartade tillstånd. Det blir liksom så mycket som ska tas igen.
I worst case scenario-fall försöker också man revanschera mot de svinigheter som andra utsatte en för under ens tonårstid, genom att behandla andra på samma sätt som man blev behandlad då. Fastän det definitivt inte rör sig om samma människor.
Det handlar liksom inte ens om att äta kakan och ha den kvar. Snarare om att helt plötsligt bli inbjuden till en hel kakbuffé med en skylt som säger ”ät så mycket du orkar” (Förlåt, förlåt för denna hemska metafor, jag skäms redan. Både av litterära och sviniga skäl).
Samtidigt som man plockar på sig bekräftelsekakor, förälskelsesmulor och statustilltugg finns naturligtvis den gamla självbilden kvar. Man fattar fortfarande inte att man faktiskt är någon som får ligga, att man faktiskt uppfattas som någon som har en massa relationer och man förstår definitivt vad folk håller på med när de går och förälskar sig i en.

Men motsäger inte de här självbilderna varandra? Om att dels vara en player, en slampa - kalla det vad fan ni vill – å ena sidan och å andra sidan fortfarande tro att man är den fula underdogen som ingen vill hångla med?
Nej, inte alls. Däremot relaterar de till varandra väldigt lätt. Här följer några exemplifieringar:
1. Man har ett omättligt bekräftelsebehov som bara tillfredsställs genom uppmärksamhet från så många som möjligt. Eftersom det är omättligt behöver man konstant påfyllning för att motbevisa sin grundsjälvbild.
Huvudtes: Jag är ful och töntig och ingen vill ha mig mer än min pojkvän och han är väl typ sjuk i huvudet eller lider av en temporär sinnesförvirring och när han kommer ur den gör han slut ändå.
Motbeviset lyder: Nu har jag hånglat med någon som inte är min pojkvän, alltså finns det en tendens hos andra än min säkerligen sinnessjuka pojkvän att tycka att jag är fuckable.
2. Man skyddar sig själv genom sin självtagna playeridentitet.
Huvudtesen: Jag är ful och töntig och ingen vill ha mig.
Motbeviset lyder: Men tänk på alla som jag har sårat de senaste åren. Jag hade ju lätt kunnat få någon om jag hade velat, men eftersom jag är den som alltid drar mig ur relationer så fort de börjar brännas, är otrogen, strulig och sårar människor så är det ju därför som de inte vill ha mig. Det handlar inte om att jag är ful och töntig, det är för att jag är ett sådant osäkert kort.
3. Man måste utnyttja de situationer man får.
Huvudtes: Jag får typ aldrig hångla, ingen vill ha mig på riktigt, jag är bara en tjejkompis i allas ögon.
Motbevis: Ja, det kanske inte är helt etiskt korrekt att dejta fyra olika på en och samma gång, men eftersom jag egentligen är en tönt som typ aldrig får till det är det inte mer än rätt att jag passar på och utnyttjar de här tillfällena när jag nu väl har dem.
4. Man tar underdogpositionen till sin peak och utnyttjar den.
Huvudtesen: Eftersom jag var en ful outsider som tonåring är jag lite bättre än folk som inte var det. Därigenom kan jag behandla folk illa eftersom de inte fattar hur svårt jag har det och hur ärrad jag är och att det faktiskt inte är så lätt för mig det här.
Angående det sista är väl lite det min huvudpoäng. Precis som man förutsätter att snälla killarna fortsätter att vara snälla killarna, för att de förut bara varit den lyssnande kompisen kan tjejen som helt plötsligt börjar få uppmärksamhet använda sig av samma argument kring sig själv. Eftersom man har ett förflutet ur en underdogposition kan man väldigt lätt återkomma till den när det passar en och på så vis alltid omforma sig själv i en martyrposition när man behöver den, men också köra på playerpositionen när det passar bättre.

Sedan blir naturligtvis också det där med player en självuppfyllande profetia. Ju mer du betraktar dig själv som relationsrädd, player, whatever, desto mer blir du ju också det. Det är en föga rolig självbild att gå runt och tro att man inte bör komma människor nära eller ha relationer överhuvudtaget eftersom man ändå kommer att göra dem illa, freaka ur och fucka upp dem. Det blir egentligen också bara ett annat underdogperspektiv, där martyrstatusen blir att man inte ska ha några slags relationer eftersom man ändå inte klarar av dem.
Och jag antar att med den sista meningen måste det bli ett inlägg om hur präglad man blir av sin underdogidentitet också. Det här är ett neverending projekt.

19 kommentarer:

maria sa...

även om mina relationer ofta varit upfuckade(sedan jag blev svan - jo, jag är svan nu) och jag inte sällan känner igen mig i det du skriver, även om jag ibland önskar att det vore mer sällan, så är jag ändå tacksam på något sätt. jag är tacksam att jag är den där underdogen som aldrig fick ligga, aldrig fick hångla. jag tror att det är hon som fått mig att bryta mig loss, för ärligt? hur många av de populära, de som är profeter i sn egen stad flyttar och bryter sig loss? inte så många, och varför skulle de, de har ju allt de behöver. de är fortfarande de creddiga på platsen där de bor och har med andra ord ingen orsak att finna lycka på annat håll. efter många tårar och lång tid har jag insett det, jag är ändå glad att jag inte var en av dem, glad att jag inte fick ligga med random hokeykille och sedan flytta ihop med honom och skaffa barn när jag blev 23. jag är glad att jag var underdogen, hon om bröt sig loss och blev en svan istället för att stannade kvar på platsen där hon föddes i skydd av sin popularitet.

stambyte sa...

Gud. Vilket. Bra. Inlägg.

Anonym sa...

Hur bra och insiktsfullt som helst. Inte fullt av falsk ödmjukhet utan ganska hård uppriktighet. Men kanske är frågan vad som kom först, jobbigheten eller känsligheten, helt olöslig.

Jag tror även att det behövs intelligens samt egen medvetenhet om denna intelligens för att man skall uppleva sig själv som entitled. Om man bara är känslig och korkad så tycker man att man är värd den dåliga behandling och låga status man har. Man grinar lite och accepterar sitt öde. Om man dessutom är ful/tjock ökar chanserna att man finner sig.

Men om man är intelligent, känslig och lillasyster/lillebror så ökar chanserna med flera hundra procent till att man inte uppför sig, inte nöjer sig utan på något sätt anser sig vara entitled. Man har ett värde som inte behöver bevisas.

Personligen tycker jag detta drag är väldigt tilltalande. Annoying, yes, but annoying irresistible.

Anonym sa...

tror mitt hjärta stannade nu, du är så träffsäker. och hur man samtidigt försöker undkomma den man blivit eftersom man självfallet innerst inne förstår vad som hänt.

Anonym sa...

Det där var mitt standardförsvar varje gång min pojkvän var ledsen för att jag varit med någon annan; - när du söp och hånglade med tjejer på högstadiet så satt jag framför datorn och skrev nitzscheanska texter om mitt orubbliga öde som ensamt freak, jag måste ju få revansch fattar du väl, brukade jag säga. jag har tänkt tidigare på kakbuffémetaforen, den är träffande. hybrisen över att plötsligt få access till sånt man inte trott var ämnat åt en gör att ingenting längre är nog. alla tillfällen måste tillvaratas, allt det man missat måste tas igen. det tar tid och träning för att kunna vara nöjd med att exempelvis bara ha EN pojkvän. man tänker ju liksom alltid att hans omdömen om en är partiska eftersom hans kärlek gör att allt med en ser vackert ut, man behöver alltid extern bekräftelse. fast det går att vänja sig av med ska sägas.

Jonna sa...

jag har gått igenom de där punkterna, all one of them, de senaste fem åren av mitt liv, minst, men antagligen de senaste sju eller mer.
jag har vart dem alla, rädd för att vara nära andra eftersom jag är "den dåliga som sårar", hånglat med andra (självuppfyllande). men den sista är nog mig mest kär.. och kämpar med den. alltid rädd för att avslöjas som den ensamma, den töntiga, går från att höja mig själv över alla andra till att lägga mig platt på rygg under dem.

det här var nog det bästa jag läst, något jag aldrig hade lyckats få fram lika välstrukturerat och formulerat. och så det där lilla om att det är sjukt skönt att fatta att fler är som jag...

Joel sa...

Håller med Desperado; det var uppfriskande fritt från självömkan eller peppsnack. Dethär är något som ligger mig väldigt nära hjärtat. När ankungen blev svan utan att kunna hantera det, medan man själv stod kvar som den snälla, hjälplösa killen. Det var karaktärsdanande... se hur någon som en gång värnat sin godhet nu fullt medvetet gjorde allt för att besudla den, genom att aldrig vilja säga nej till något. Hon var för intelligent för att låta bli att beklaga det, och på det hela taget är det det smärtsammaste man kan uppleva att se det ske (jag vet inte hur det är att själv göra det). När cirkeln väl är etablerad så får man slita ont för att göra sig kvitt den, och vi som stod bredvid tvingades inse vår maktlöshet i frågan.
En hel del genomgick ju den metamorfosen utan att det barkade iväg. Antar det handlar om detdär kornet av inre otrygghet som inte alla nödvändigtvis bär inom sig.

Anonym sa...

Jag väntar fortfarande på svanandet.

Och på svinandet, för den delen.

Grovt Initiativ sa...

alla positioner går att göra till en underdog, det är ganska mycket fundament till konflikter överallt. fint och bra detta. och igenkänning förstås.

det intressanta för min del är hur jag verkligen varit medveten om effekten att låta sig hänföras av allt du kan äta-buffén redan innan jag de facto gjort det. how's that for korruption. men det är ju som vanligt att man inte klarar sig på att känna till problemet för att göra något åt det, lite som att känna sig dålig fast man vet man är bra.

Anonym sa...

det blir bara bättre och bättre dethär göra-upp-med-självbilden-projektet! <3

Anonym sa...

Igenkänning 2K up in here.

chall sa...

jepp, det är många poänger och saker här. Att hålla fast den dåliga självbilden och skylla på den "för det är ju ganska tryggt egentligen".

Själv älskar jag det här:
uvudtes: Jag är ful och töntig och ingen vill ha mig mer än min pojkvän och han är väl typ sjuk i huvudet eller lider av en temporär sinnesförvirring och när han kommer ur den gör han slut ändå.
Motbeviset lyder: Nu har jag hånglat med någon som inte är min pojkvän, alltså finns det en tendens hos andra än min säkerligen sinnessjuka pojkvän att tycka att jag är fuckable.

Pricken över i:et är att man (jag) inte ser att det är vidrigt mot den andre men att det är "för att jag är så osäker och måste motbevisa mitt eget huvud".

Man måste se sitt eget ansvar,när det nu kanske är en mer svanlik kontur som går genom världen.... elittankarna ligger även dom under ytan...

Vill läsa mer nu! du har jävligt bra texer om det här. och inte är det enkelt att gömma sig heller ;)

Anonym sa...

Nuuu ska jag skriva upp på min att-blogga-lista: En parallell till "mobbade killar blir fina killar" - "vi som var fula utvecklade humor och intelligens och charm istället!"

Elin sa...

Tack tack igen för alla kommentarer. Jag blir så stärkt av alla som känner igen sig, fyller i osv.

Maria: Ja, klart jag också är tacksam över att jag var underdogen. Men jag tror att det är viktigt att man problematiserar det hela och börjar fundera över vad underdogidentiten också gjorde med en och vad den har bidragit till i negativ bemärkelse.

Isabelle: Fantastiskt argument mot din dåvarande pojkvän och stärkande att höra att man kan komma ur det där.

Julia: Jag vet att det inte hjälper, du måste omvärdera din egen självbild och definiera dig själv osv. Men jag kan ändå inte låta bli att skriva det: Baby, vem som helst som ser dig utifrån ser en svan. Och vilken svan sen!

Gabriel sa...

Oh, yes, revanschera mera! Nu fick jag de sista pusselbitarna till min länge skisserade post "I skuggan av unga kvinnor i blom".

Anonym sa...

Fantastiskt bra och rakt -som vanligt. Det är otroligt spännande att få möjligheten läsa om sådant som jag trodde jag var ensam om att fundera på: Självbildsprojektet, nördigdomen och slampigheten. Det får min puls att gå upp och matar mig med mer att fundera på. Den här bloggen (och dess kommentarer) betyder mycket för mig.

Tack.

Tanja Suhinina sa...

Jag kan verkligen förstå det här, utan att ha egna erfarenheter. Har aldrig riktigt playat såhär, och nu känns det lite surt, lite "oh shit, är jag _fortfarande_ oknullbar nördtjej?!". Fast om jag nu skulle sätta mig ner och skriva en beundrarlista skulle jag nog få ihop ett gäng namn. Fast förstås - hur många beundrare är normalt, för de där som inte var ankungar?

Men det jag kan minnas är känslan av förakt när nördpojkarna började kära ner sig i mig. För herregud, det gjorde de ju bara för att det var så få tjejer att de kärade ner sig i första bästa. Och visst kan det stämma, till en del, men ändå. Inte så svanen att tänka att den enda anledningen nån kan vara intresserad av en för är för att det inte finns fler honor på ön.

Elin sa...

Gabriel: Jag älskade posten. Det var längesedan jag kände mig så stolt över mig själv, över andra och såg en ljusnande framtid för alla. Tack.

Seven of six: Tack detsamma. Kommentarerna, inkl. dina, ger mig så otroligt mycket också.

Tanja: Vi får göra en undersökning på det där. Hur många beundrare är normalt? Och ja, det är bisarrt det där. För det fanns nördar som kärade ner sig i mig också och jag tänkte likadant.

Anonym sa...

jag skulle tillaga hela denna grejen med att folk uppfattar en som en man nar man ligger runt och skiter i hur man framstar. jag ar pa resande fot, gor vad jag vill sitter som jag vill spottar, och vart jag befinner mig jsut nu, folk blir helt komplexa, de forstar ingenting. sammtidigt som jag gor vad jag vill kan jag grinda pa dansgolvet och da blir folk sa forvirrade att jag borjar forvirra mig sjalv. varfor kan man inte acceptera sig sjalv med bade anka och svan komplex och bara njuta av alla desa sidor, varfor ska en vra battre an andra och varfor maste man alltid satta sig sjalv i underdog? man satter sig sjalv dar, men igentligen ar ingen underdog. hm hm.

alanna