Inför obligatorisk ätstörningskompetens inom mödravården

Nyheterna rapporterade häromdagen om att så många som var tionde gravid kvinna kan lida av ätstörningar och vilken faror det innebär för barnet.
Jag har själv bekanta som varit gravida och som tidigare har eller fortfarande lider av ätstörningar. Det här med friskförklaring gällande ätstörningar är som med andra missbruk; återfallsrisken är stor och få kan gå genom livet utan att fortfarande tvingas ha något slags förhållningssätt till ätstörningen.

Att ätstörningar kommer tillbaka eller accelererar vid en graviditet är heller inte konstigt.
För det första handlar ätstörningar om kroppskontroll. Det handlar om att försöka bemästra och kontrollera en del av en själv och i förlängningen också en del av livet. Vid en graviditet försvinner den kontrollen. Viktökning, hormonförändringar och annat som är en naturlig del av en graviditet kan säkert te sig skrämmande för någon som har ett invant beteende av att alltid kunna kontrollera sin egen kropp. Bara faktumet att någonting växer i ens kropp, att ens kropp inte är ”ens egen” längre kan trigga igång ätstörningsimpulserna.
Det spelar ingen roll hur efterlängtat barnet är, hur mycket man älskar att vara gravid. Ätstörningen är en lurig jävel som alltid finns med dig och längtar efter att bli din kompis igen. Ätstörningen är din eviga onda bästis som viskar i ditt öra att du är ful och fet, men om ni blir kompisar igen kommer den att se till att du slutar må dåligt över din kropp och dig själv. Impulserna är inte rationella eller följer tanken. De är känslomässiga och irrationella, slåss med känslorna av att vara glad över barnet och vetskapen om att man äter även för det som växer inuti en.
Ätstörningar som kommer tillbaka eller uppstår vid en graviditet handlar förmodligen också om det fokus som då läggs vid kroppen och maten. Det absolut sämsta man kan göra mot någon som har lidit av/har tendenser till ätstörningar är att kommentera personens kropp och ännu värre (anser jag personligen) är det med kommentarer om hur mycket eller lite man äter samt vad man bör äta. Ätstörningstillfrisknande handlar väldigt mycket om att flytta fokus från kroppen till annat. Vid en graviditet ligger det mesta av fokuset från omgivning och vårdpersonal på kvinnans kropp. Kroppen är inte längre ens egen (återigen kommer kontrollbehovet in här också), utan ska mätas, undersökas, kommenteras och kännas på.
Det som sker med kroppen är både bortom ens kontroll och i omgivningens och vårdpersonals intresse.

Vilken ätstörningskompetens finns inom mödravården idag? Om det nu är så att var tionde gravid lider av ätstörningar, hur många fångas upp och hur många får rätt stöd?
Jag har både hört bra historier om barnmorskor som lugnat och tryggat oroliga före detta eller nuvarande ätstörda. Jag har också hört skräckhistorier om hur man riskerar att skada barnet, skuldbeläggande om att det är den gravidas fel om att det är någonting fel med barnet.
Att komma med hot och skuld är den absolut mest felaktiga och kontraproduktiva ätstörningsbehandling och bemötande mot en ätstörd som man kan ge.
Skuld, skam och ångest är ätstörningens bästa hållhakar på individen. Den onda bästisen viskar i ens öra att eftersom man är så dålig att man inte ens klarar av att ta hand om sitt eget barn i magen, om man är en sådan fruktansvärd människa att man riskerar att skada sitt eget barn förtjänar man verkligen inte att äta/behålla maten/annat ätstörningssymtom.

Camilla Porsman har skrivit en helt fantastisk självhjälpsbok till människor som lider av ätstörningar och deras anhöriga. Bli vän med kroppen och maten är den enda självhjälpsbok som jag någonsin kommer att rekommendera, men jag rekommenderar den varmt. Inte bara till den som har lidit/lider av ätstörningar utan till alla som någon gång funderat på Atkinsdieten, registrerar nya medlemskap i GI Viktkoll om och om igen, nyper sig i magen eller övertränar. Den här boken sitter på så oerhört mycket kunskap och råd som psykologer, dietister och annan vårdpersonal i bästa fall har en bråkdel av att förmedla.
Porsman skriver bland annat:
Den som drabbas av en ätstörning är inte sällan en person som alltid försökt vara alla till lags, ofta har hon varit den som andra vänt sig till för att tala om sina problem. Genom att skuldbelägga henne i det läget riskerar du att få henne att må ännu sämre.

Så hur handskas man med gravida med ätstörning?
Det första är en obligatorisk kompetens för alla som arbetar med graviditet och förlossning att även ha kompetens inom ätstörningar. Med detta menar jag alltså inte att man bara ska ha kunskap kring vilka sätt detta kan skada barnet och komplikationer som kan uppstå på grund av sjukdomen. Det handlar om att lära sig ett bra bemötande och insikter kring hur man talar med den gravida om hennes sjukdom. Likaså gäller för anhöriga att ha kunskap kring detta.
Den allra viktigaste punkten i Porsmans bok är följande, någonting som jag och många med mig också anser saknas i vården för ätstörda:
Det är lika viktigt för anhöriga som för den som jobbar professionellt att se och behandla varje ätstörningsdrabbad person som en individ för att vinna hennes tillit och därmed lättare kunna motivera och stötta henne i bli frisk-processen. Ätstörningar är i många fall den drabbades sätt att ”bli någon”, att få uppmärksamhet för den hon verkligen är, bortom prestationerna och den hårdkontrollerade, perfekta ytan. Om den ätstörda alltid varit någon som lyssnar på andra, gjort vad andra förväntat sig av henne och hållit inne med sina egna tankar, känslor och behov är det ur behandlingssynpunkt rena katastrofen att behandla henne som en i mängden.
Kompetensen och kunskapen handlar alltså mer om att se varje gravid som mer än sin kropp, mer än som en av alla gravida. Att ha tiden att lyssna och se individen bakom den gravida kroppen, utan att skuldbelägga över ätstörningarnas konsekvenser är viktigt för vårdpersonalen. Att fortsätta se den gravida som en individ och koncentrera sig på att ofta lyfta fokus från graviditeten och kroppen är en viktig uppgift för anhöriga.
Och som alltid är väl lärdomen för samhället i stort att fortsätta diskutera, fånga upp och motarbeta de tendenser i ideal och samhällsanda som gör att så många insjuknar i ätstörningar.