3 januari 2009

Inför obligatorisk ätstörningskompetens inom mödravården

Nyheterna rapporterade häromdagen om att så många som var tionde gravid kvinna kan lida av ätstörningar och vilken faror det innebär för barnet.
Jag har själv bekanta som varit gravida och som tidigare har eller fortfarande lider av ätstörningar. Det här med friskförklaring gällande ätstörningar är som med andra missbruk; återfallsrisken är stor och få kan gå genom livet utan att fortfarande tvingas ha något slags förhållningssätt till ätstörningen.

Att ätstörningar kommer tillbaka eller accelererar vid en graviditet är heller inte konstigt.
För det första handlar ätstörningar om kroppskontroll. Det handlar om att försöka bemästra och kontrollera en del av en själv och i förlängningen också en del av livet. Vid en graviditet försvinner den kontrollen. Viktökning, hormonförändringar och annat som är en naturlig del av en graviditet kan säkert te sig skrämmande för någon som har ett invant beteende av att alltid kunna kontrollera sin egen kropp. Bara faktumet att någonting växer i ens kropp, att ens kropp inte är ”ens egen” längre kan trigga igång ätstörningsimpulserna.
Det spelar ingen roll hur efterlängtat barnet är, hur mycket man älskar att vara gravid. Ätstörningen är en lurig jävel som alltid finns med dig och längtar efter att bli din kompis igen. Ätstörningen är din eviga onda bästis som viskar i ditt öra att du är ful och fet, men om ni blir kompisar igen kommer den att se till att du slutar må dåligt över din kropp och dig själv. Impulserna är inte rationella eller följer tanken. De är känslomässiga och irrationella, slåss med känslorna av att vara glad över barnet och vetskapen om att man äter även för det som växer inuti en.
Ätstörningar som kommer tillbaka eller uppstår vid en graviditet handlar förmodligen också om det fokus som då läggs vid kroppen och maten. Det absolut sämsta man kan göra mot någon som har lidit av/har tendenser till ätstörningar är att kommentera personens kropp och ännu värre (anser jag personligen) är det med kommentarer om hur mycket eller lite man äter samt vad man bör äta. Ätstörningstillfrisknande handlar väldigt mycket om att flytta fokus från kroppen till annat. Vid en graviditet ligger det mesta av fokuset från omgivning och vårdpersonal på kvinnans kropp. Kroppen är inte längre ens egen (återigen kommer kontrollbehovet in här också), utan ska mätas, undersökas, kommenteras och kännas på.
Det som sker med kroppen är både bortom ens kontroll och i omgivningens och vårdpersonals intresse.

Vilken ätstörningskompetens finns inom mödravården idag? Om det nu är så att var tionde gravid lider av ätstörningar, hur många fångas upp och hur många får rätt stöd?
Jag har både hört bra historier om barnmorskor som lugnat och tryggat oroliga före detta eller nuvarande ätstörda. Jag har också hört skräckhistorier om hur man riskerar att skada barnet, skuldbeläggande om att det är den gravidas fel om att det är någonting fel med barnet.
Att komma med hot och skuld är den absolut mest felaktiga och kontraproduktiva ätstörningsbehandling och bemötande mot en ätstörd som man kan ge.
Skuld, skam och ångest är ätstörningens bästa hållhakar på individen. Den onda bästisen viskar i ens öra att eftersom man är så dålig att man inte ens klarar av att ta hand om sitt eget barn i magen, om man är en sådan fruktansvärd människa att man riskerar att skada sitt eget barn förtjänar man verkligen inte att äta/behålla maten/annat ätstörningssymtom.

Camilla Porsman har skrivit en helt fantastisk självhjälpsbok till människor som lider av ätstörningar och deras anhöriga. Bli vän med kroppen och maten är den enda självhjälpsbok som jag någonsin kommer att rekommendera, men jag rekommenderar den varmt. Inte bara till den som har lidit/lider av ätstörningar utan till alla som någon gång funderat på Atkinsdieten, registrerar nya medlemskap i GI Viktkoll om och om igen, nyper sig i magen eller övertränar. Den här boken sitter på så oerhört mycket kunskap och råd som psykologer, dietister och annan vårdpersonal i bästa fall har en bråkdel av att förmedla.
Porsman skriver bland annat:
Den som drabbas av en ätstörning är inte sällan en person som alltid försökt vara alla till lags, ofta har hon varit den som andra vänt sig till för att tala om sina problem. Genom att skuldbelägga henne i det läget riskerar du att få henne att må ännu sämre.

Så hur handskas man med gravida med ätstörning?
Det första är en obligatorisk kompetens för alla som arbetar med graviditet och förlossning att även ha kompetens inom ätstörningar. Med detta menar jag alltså inte att man bara ska ha kunskap kring vilka sätt detta kan skada barnet och komplikationer som kan uppstå på grund av sjukdomen. Det handlar om att lära sig ett bra bemötande och insikter kring hur man talar med den gravida om hennes sjukdom. Likaså gäller för anhöriga att ha kunskap kring detta.
Den allra viktigaste punkten i Porsmans bok är följande, någonting som jag och många med mig också anser saknas i vården för ätstörda:
Det är lika viktigt för anhöriga som för den som jobbar professionellt att se och behandla varje ätstörningsdrabbad person som en individ för att vinna hennes tillit och därmed lättare kunna motivera och stötta henne i bli frisk-processen. Ätstörningar är i många fall den drabbades sätt att ”bli någon”, att få uppmärksamhet för den hon verkligen är, bortom prestationerna och den hårdkontrollerade, perfekta ytan. Om den ätstörda alltid varit någon som lyssnar på andra, gjort vad andra förväntat sig av henne och hållit inne med sina egna tankar, känslor och behov är det ur behandlingssynpunkt rena katastrofen att behandla henne som en i mängden.
Kompetensen och kunskapen handlar alltså mer om att se varje gravid som mer än sin kropp, mer än som en av alla gravida. Att ha tiden att lyssna och se individen bakom den gravida kroppen, utan att skuldbelägga över ätstörningarnas konsekvenser är viktigt för vårdpersonalen. Att fortsätta se den gravida som en individ och koncentrera sig på att ofta lyfta fokus från graviditeten och kroppen är en viktig uppgift för anhöriga.
Och som alltid är väl lärdomen för samhället i stort att fortsätta diskutera, fånga upp och motarbeta de tendenser i ideal och samhällsanda som gör att så många insjuknar i ätstörningar.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket bra skrivet Elin .
Så sant. Så svårt - till-lagset som ligger inpräntat, kontrollen
och så det där at man ju måste vara "ätande ätstörd" om man vill överleva. Går inte att göra Clean Cut med maten, som med droger. Och efter tre graviditer kan jag vittna om att de där barnen och deras behov av näring tvingar en att sysselsätta sig så mycket men mat att det är bisarrt. Kan vara läkande, ibland. Också tröttande och kontroll-triggande, ibland.
Mitt första besök på din blogg, man jag kommer tillbaka -

Elin sa...

Linda: Tack och välkommen!
Att vara ätande ätstörd är det svåraste av allt med det här missbruket. Man kan, precis som du skriver, inte göra clean cut som med exempelvis alkohol. Jag tror att det gör kampen svårare.
Tror också att graviditeten kan vara läkande i många fall. Har hört flera f.d. ätstörda som säger att de fick ett bättre förhållningssätt till maten under graviditeten eftersom de "åt för någon annans skull". Det ändrar ju å andra sidan inte grundproblematiken; att lära sig att äta sig mätt och bra mat för sin egen skull.

Anonym sa...

Har haft problem med maten ett bra tag och känner så igen mig i det du skrev, citerade en del som jag mest känner igen mig i (speciellt med den markerade, det är precis så jag varit):

Det är lika viktigt för anhöriga som för den som jobbar professionellt att se och behandla varje ätstörningsdrabbad person som en individ för att vinna hennes tillit och därmed lättare kunna motivera och stötta henne i bli frisk-processen. Ätstörningar är i många fall den drabbades sätt att ”bli någon”, att få uppmärksamhet för den hon verkligen är, bortom prestationerna och den hårdkontrollerade, perfekta ytan. Om den ätstörda alltid varit någon som lyssnar på andra, gjort vad andra förväntat sig av henne och hållit inne med sina egna tankar, känslor och behov är det ur behandlingssynpunkt rena katastrofen att behandla henne som en i mängden.

Ska försöka hitta den boken du rekommenderade på biblioteket. Hoppas den inte är för svår läst med för mkt text. Hur är den? Är den lätt att läsa? Har svårt att koncentrera mig så jag har svårt för att läsa.

Har dock aldrig varit gravid men känner igen allt annat. Förstår att en del får återfall vid gravidtet. Det är ju väldigt skrämmande när man går upp i vikt utan att kunna göra något åt det. Att tappa kontrollen är oerhört jobbigt och då behövs det verkligen att det finns hjälp innom mödravården.

En tanke. Finns det de som inte har haft ätstörningar sedan tidigare som får det vid graviditet? För isåfall är ju även de ibehov av hjälp.

Elin sa...

Ano: Ja, mycket i boken är en aha-upplevelse av igenkännelse. Den är inte alls svårläst. Framförallt för att den är indelad i olika kapitel. Det är både olika ätstörningsdrabbades historier och tankar kring vård osv samt punktade självhjälpstips och råd.
Alltså kan du läsa det som du känner att du behöver just då. Kanske bara ta till dig av de korta råd som du orkar med? Den finns på pocket, t.ex. på Bokus för 39 kronor:
http://www.bokus.com/b/9789185225347.html?pt=search_result

Jag har heller aldrig varit gravid, men en av de anledningar till att jag inte vill ha biologiska barn är just rädslan för att inte ha kontroll över kroppen. Puh. Nu har jag erkänt det också. Enligt läkaren som de intervjuade på Nyheterna, och som jag tror stämmer, är det främst de som redan haft ätstörningar som drabbas igen vid graviditet. Å andra sidan är det ju många som varit ätstörda men aldrig definierats så; av sig själv, andra och och läkare. Vem som är ätstörd är ju också svårt att avgöra.

Anonym sa...

Elin: Vad skönt att höra att den är uppdelad på det sättet. Bra tips att jag kan läsa det jag känner för. Ska beställa en direkt imorgon. Ska definitivt läsa den. Förhoppningsvis kan jag ha mycket nytta av den.

Jag är också rädd för att tappa kontrollen om jag blir gravid. Har svårt för att be om hjälp, tog lång tid att ens prata med någon hur jag mådde och mår. När jag väl gjorde det så sa jag inte mycket. Tog hjälp av skolsköterskan och skolläkeran skickade mig vidare till en psykolog som jag inte alls kunde prata med. Satt mest tyst och ville därifrån. Började därför på arbetsterapi vilket jag gått i ett tag. Ju längre jag varit där desto mer kan jag prata. Ska på bedömningssamtal snart hoppas jag, har ingen tid än. Så att jag kan få den hjälp jag behöver. Vill inte leva med ätstörningen något mer.

Vad jag försöker säga är att jag har svårt med att prata med människor, blir ofta tyst.
Hittar jag någon vill leva med så får tänka mer på det då och hur jag mår då. Just nu försöker jag må bättre innan jag ger mig in på något sådant. Undviker att umgås med vänner pga av ångest, vill helst vara själv och även om jag inte vill det så klarar jag inte av att umgås med någon. Hade jag inte haft ätstörningen så skulle jag definitiv vilja ha barn. Skulle umgås mer med olika personer dessutom.
Jag har tid på mig att ändra mig fler gånger. Skulle jag bli gravid så hoppas jag att det finns någon i min närhet som jag känner att jag kan prata med så att jag får stöd och hjälp ifall att jag skulle drabbas av ätstörningar igen.

En dag skall jag vara fri från ätstörningarna och förhoppningsvis bildat familj. Även om det kommer ta flera år vilket det säkert gör så ska jag komma dit.

Elin sa...

Ano: Jag känner så igen det där, sättet man drar sig undan och inte orkar träffa ens ens vänner pga ångest. Ett av mina finaste minnen är när jag började må lite bättre och frågade en nära vän om det var någon skillnad i sätt på mig nu jämfört med när jag var som sjukast.
"Ja", sa hon, "nu lever du ju igen. Nu är du närvarande, både fysiskt och mentalt. Nu är du du."
Det var fint och viktigt att komma ihåg.
Du har rätt att vara du och umgås med människor, skaffa familj och må bra, utan ätstörningen.
Låter som du kommit en bra bit på vägen, genom insikten att du vill och SKA bli frisk. Styrkekramar och all lycka till på vägen. Hoppas du får bra behandlare som ser dig och hjälper dig. Hör gärna av dig och berätta vad du tyckte om boken!

nolla sa...

Oj sent om sider hittade jag den här texten. Så mitt i prick!
Jag var en av dom,en av de gravida med ätstörning.
Hamnade både på LPT och senare "frivillig", gråtandes på toagolvet med en arg hårt anklagande skötare på vanliga psyk.Även där behövs det mycket mer kunskaper tyvärr.
Nåja barnet är ute nu.

Men boken du rekomenderar ska jag helt klart läsa!!