Jag mår bra, jag är okej. På riktigt nu. Tack för alla kloka, varma kommentarer med både kramar, omtanke, ilska och reflektioner. Ni är helt amazing.
Jag svarar på lite av det som diskuterats i kommentarerna till förra inlägget såhär istället:
Jag tycker att det är intressant och lite underligt att så många kommenterar med ord om att jag är modig som vågar skriva om det som hände på spårvagnen, att jag är stark som lämnar ut det osv. Det värmer såklart, men för mig handlar det varken om mod eller att det lämnas ut någonting. Det hände en shitty grej, jag mådde dåligt av den dagen därpå, jag skriver om den. Varken mer eller mindre. Att inte skriva om det som hände eller diskutera det skulle innebära att det var privat.
Det här var inte privat. Det här handlade inte om mig. Det handlade om någonting som hände, jag var på fel plats vid fel tidpunkt, det påverkade mig men inte mer än så. Jag vägrar göra en sexuell kränkning till en privat issue att hymla med och inte riktigt vilja prata om. Det skulle vara att skuldbelägga mig själv om något. Det som hände hade ingenting med mig som människa att göra. Jag råkade bara befinna mig där och råka ut för det.
Precis som Niklas Hellgren så klokt skriver i sin kommentar: Men du måste försöka se det som en olyckshändelse som du inte kunde ha förutsett. Det ligger i olyckshändelsens natur att den är oförutsägbar, och därmed kan man heller inte gardera sig mot den.
Att jag skuldbelade mig själv för hur jag agerade och hur jag kände efteråt, samma natt och dagen därpå hör också till olyckans natur. Det är någonting i ens sårbarhet i ett sådant läge som får en att ifrågasätta sig själv och sin integritet, det är någonting med det skyddslösa som gör att skuldbeläggandet också riktas mot en själv. Intellektet och känslorna kolliderar. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde, det har vi alla gjort som råkat ut för sådana situationer och vi är så oerhört många. Jag hoppas och tror att de flesta av oss försonas med oss själva. Julia skriver: När kroppen utsätts för fysisk skada reagerar den med chock, den fördröjer reaktionen till senare. Detsamma kan gälla mentalt. Och det är väl precis just så som det är. Och som Isabelle skriver: men jag tror det är en inlärd reflex, att som tjej ska man be om ursäkt för sitt existerande snarare än att slå tillbaks. Jag tror, tyvärr, att det ligger någonting i det. Hur mycket man än försökt lära om när man blev äldre, ligger den där försiktigheten i ryggraden hos många av oss.
Gabriel skriver Det är hoppfullt, den styrkan och snabbheten du behandlar det här med, istället för att förtränga och gömma undan. Att du berättar om detta öppet utan skam. Du skriver att du hatar dig själv för att du inte efterlevde dina egna ideal, men det är en aktiv, reflekterande handling. Avgrundsvid skillnad mot att med skam förakta det man är.
Han har väldigt rätt i det. Det var aldrig ens en fråga om jag skulle skriva om det, det bara var så. Att sätta ord på skam är ett sätt att bearbeta den, man måste reflektera över den då.
Manu skriver om när han satt vid en tunnelbanestation och två naziskins kom fram och betedde sig hotfullt mot honom, utan att någon reagerade utan istället backade bakåt och tittade åt ett annat håll. Jag skulle verkligen inte jämföra det med kränkningen du fick uppleva, skriver han men jag vill ändå göra en jämförelse.
För jag tror att just andra människors brist på förmåga till ingripande gör någonting med oss, oavsett vilken form av kränkning man blir utsatt för. I en hotfull situation är man som ensam individ plötsligt oerhört medveten om sin egen sårbarhet och skyddslöshet. Oavsett vilken form av kränkning och situation det handlar om, tror jag att de många upplever just insikten om sin egen skyddslöshet som just det värsta. Att då märka att det skyddsnät man behöver, medmänniskorna omkring en som ska backa upp en i ens utsatta situation, sviker är också en kränkning. Det fuckar också upp ens tillit, i mitt fall mer än vad den ensamma förövaren lyckades med. De flesta har någon gång blivit utsatta för någon form av kränkning eller känt sig hotade. Likväl är det väldigt få som ingriper och vågar säga ifrån. Brist på tillit föder brist på tillit och allting blir bara en fördjävla spiral av räddhågset sköta-sig-själv-tänk.
Strax innan jag gick på spårvagnen hade jag gått fram till en ensam, gråtande tonårstjej som stod vid Vasaplatsen i fylleyran. Bara frågat henne om hon behövde hjälp och om hon ville att jag ringde någon. Därför kändes det extra förjävligt när bara en människa backade upp mig på spårvagnen en stund senare och det kändes förjävligt att se att ingen annan verkade vara intresserad av att ens höra efter om hon var okej.
Till sist: Nej, jag anser definitivt inte heller att den här mannens beteende kan ”försvaras” med alkohol, som exempelvis den anonyma kommentatorn som kallar sig min mor har skrivit (eh ja alltså, det är min mamma som har kommenterat). Självfallet är det ingen förmildrande omständighet, lika lite som det är det i våldtäktsfall (i förövarens fall, för den som blivit utsatt är det ju däremot snarare en fördömande omständighet). Men det är svårt att inte se alkoholens roll när man vandrat via Avenyn genom Vasastan och mötts av gråtande tonårstjejer, brölande gäng, slagsmål och polisens pikébussar. Det var inte en festkväll, med halvnyktra ögon var det ett fullständigt slagfält.
Jag vet att det jag skriver i mångt och mycket är alkoholromantiserande. Etiketten fylla är en av mina allra mest frekvent använda. Det betyder inte att jag inte ser problem med alkohol och romantiserandet av dito. Fuck no. Alkoholen får oss att släppa spärrarna och lösgöra kontrollen. Det är ju därför det är så roligt att dricka (och för att det är socialt, trevligt blabla, det här är inget debattinlägg om alkohol, jag försöker hålla mig kort). Men det är ju också därför den i många fall blir så förödande.
Det handlade inte om att han hade druckit, det är klart att det var ett maktutövande från hans sida och handlar om helt andra saker än att han var för full. Men jag tror likväl att han kanske haft den där spärren kvar, den som hindrade honom från att faktiskt göra någonting, om han hade varit nyktrare. Det botar inte sjukdomen, men jag hade gått symtomfri av spårvagnen.
16 december 2008
Reflektioner kring kommentarer
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Angående dette med at bare en person i en full sporvogn etterhvert reagerte, så hørte jeg med et halvt øre på TV'en her forleden noen som snakket om akkurat det der.
Ved en slik hendelse som du var ute for, eller om noen faller om på gaten med et illebefinnende, etc, så viser undersøkelser at jo flere som er tilstede, jo større er terskelen for å reagere. Ikke fordi vi mangler empati, eller er likegyldige, men fordi man ser på alle de andre, og tenker med seg selv at dette er det andre som er mer kvalifiserte for å ta seg av.
Altså, om du er ute og spaserer alene på en vei, og finner en person liggende livløs i grøfta, så vil du antagelig prøve å hjelpe. Finner du en livløs person på en gate der det går masser av andre mennesker forbi så vil du kanskje heller se på de andre, og lure på om ikke noen skal hjelpe til her liksom?
Du är mycket klok.
jag har verkligen missat allt de senaste dagarna (internet t.ex.). det smärtar verkligen att höra om den jävla idiotin på spårvagnen. fuck alla jävla puckon! man blir så jävla arg och vill bara gråta och vara oresonlig för alltid.
men lika fint är det också att läsa hur du hanterar det och reflekterar över det. hela din poäng om att det inte var en privat företeelse, utan en olyckshändelse, och att du inte känner skam över din person (även om du kände viss skam över något du inte sa), ÄR SÅ HIMLA VIKTIG OCH BRA. jag blir väldigt glad över att du formulerat det, känner att jag samlar argumenten och garderar mig för eventuella olyckshändelser i framtiden. kram
Tänkte ta upp precis det som Hjorthensa, och ett fall av detta var Kitty Genovise(stavningen är jag inte helt säker på..) som blev våldtagen och mördad utanför sin lägenhet med hela huset som vittnen. Ingen ringde polisen. Där handlade det alltså inte ens om att behöva ingripa själv och blotta sin egen sårbarhet. Det handlade om att stanna i sin lägenhet och lyfta luren. Det värsta som hade kunnat ske var att någon annan rapporterat det redan.
Det är lite skrämmande, men det verkar vara så vi reagerar när vi blir vittne till något, och detta är en psykologisk reaktion(inte helt säker på terminologin) som vi alltså inte gör helt medvetet. Som tur är, är detta endast en tendens, och vi kan ju välja att agera trots att ingen annan reagerar. Och vi kanske behöver pushas till att göra det valet i större utsträckning.
Jag önskar bara att han vaknade dagen efter och slämdes som en hund.
Fast jag tror ju inte att han kom ihåg det/brydde sig.
En av anledningarna till att jag personligen (jo, jag blir lite aggressiv ibland) skullle velat gett honom en örfil/slag i ansiktet så han kunde kommit ihåg.....
Annars håller jag med det du skriver - det är slump, alkohol får en att tappa spärrar (ska vi prata om vilka spärrar man tappar någon gång - de man vill göra innerst inne eller om man ändras och blir helt annorlunda?!) och obehaget att folk är vana vid att inte lägga sig i eller ingripa. Det sista är det jag skulle vilja ändra mest - sociala ingripandet av "okända personer som bryr sig".
kram
Bra post(er).
För din egen självkänslas skull: se till att öva så mycket som möjligt på att hantera denna typ av situation.
Som nån annan skrev: det var en slags olyckshändelse, ur ditt perspektiv. Stämmer. Men han (?) hade fel i det följande konstaterandet; att man inte kan gardera sig mot olyckshändelser - det kan man.
Man kan ställa in sig på att inte ta skit av någon. Det kostar på, men man kan det.
Vissa har det naturligt. Andra får öva. Oavsett talang går det att permanent inta positionen att inte ta skit.
Visst - varför ska du behöva ändra på dig? Det ska du inte behöva göra. Principiellt sett.
Men i praktiken kan det vara läge att fundera på vilka strategier du kan ta till för att inte hamna i ett lika jobbigt emotionellt läge nästa gång. Rätt uttryck och attityd från början hade hindrat den där liraren att ens överväga att försöka jiddra med dig in the first place.
Nip it in the bud.
Tro mig, det går. Just sayin'.
Hjorten: Ja, det tror jag stämmer mycket väl, känner igen de tankegångarna och reaktionerna.
Ströbaek: Sa till en vän häromdagen att "klok" är den finaste komplimang jag vet att få. Tack.
jojo: Tack! Men off internet? Är du galen?
Emilou: Fy helvete. Jag minns i min förra lägenhet, där jag tyckte att det lät som om mannen i lägenheten nedanför misshandlade sin fru och sina barn. Jag ringde aldrig polisen, tvekade på telefonen ibland. Varför gjorde jag aldrig det? Det är en tendens och den är, precis som du skriver, viktig att motarbeta.
chall: Okända människor bryr sig för lite, lägger sig i för lite. Man kan göra det på olika sätt, på ett hövligt sätt, det krävs så lite. Läser just nu Susanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken som skriver mycket om vilken, på många sätt, förödande konsekvens det här med uppdelningen privat och offentligt får för oss. Det kanske handlar lite om det också. Att det sker någonting obehagligt av "privat" karaktär i det offentliga rummet. Ska återkomma till det.
Andy: Jag håller inte med dig och förstår inte riktigt hur det ska gå till. Är det något som jag är stolt över så är det att jag är utåtriktad, social och utstrålar öppenhet som gör att främlingar pratar med mig i tid och otid (har fått göra ett otal gånger att "du såg så öppen och trevlig ut, var tvungen att fråga dig om det här och det här"). Förstår att du inte menar att jag ska ändra på det, men jag förstår inte HUR jag ska hitta en strategi som gör att en random full kille inte kommer fram och tallar på mig.
Och det känns lite skuldbeläggande, jag tycker inte att det ska vara min sak att ställa in mig på att inte ta skit, det ska vara andras sak att inte ge mig den. Dålig kritik, skitsnack osv är jag grymt bra på att skaka av mig och inte ta skit ifrån. Men det är en annan sak när något sånt här händer.
Garderar jag mig blir jag rädd, misstänksam och mindre öppen. Det vill jag inte bli.
Vi människor är alla olika (tack o lov för det) och fungerar olika. Jag är en sån som folk inte går fram till, jag uppfattas inte som öppen. Mina vänner säger alla samma sak att i början så trodde de aldrig att jag var så öppen o glad, och jag har ett sätt som får vilken kille som helst att backa. Har aldrig råkat ut för såna idioter för att jag möter deras blickar med hat o agressivitet. Tyvärr så är det enda språk dessa killar förstår.
Måste säga det också att jag är uppvuxen med bara kvinnor som klarade av allt själva och som aldrig tog någon skit från någon och aldrig bad om ursäkt för något. För jag tänkte samma sak som Isabelle skrev: "Men jag tror det är en inlärd reflex, att som tjej ska man be om ursäkt för sitt existerande snarare än att slå tillbaks."
Den reflexen fick jag aldrig lära mig. Jag VET att om jag varit på vagnen den där dagen så hade jag reagerat med råge och sen hade jag skällt på alla andra som inte reagerade. Vi alla människor måste ta vårat ansvar när det gäller att hand om varandra. Vi måste tänka: Det kunde varit min dotter, min mamma, min syster.
Ano: jag avundas dig lite. jag är FÖR öppet naiv, samtidigt som jag är stolt över den sidan. vid sådana här tillfällen slår den ju onekligen fel. jag känner igen mig i Isabelles reflektion.
har alltid varit tjejen som går långa omvägar på skolgården för att inte få snöbollar på mig eller bli utsatt för någonting istället för att vara den som ingen vågar ge sig på. det är svårt att lära in i efterhand, hitta en balans mellan öppenheten och inte-ta-skit-uttrycket writen all over.
Elin: Det är som det där experimentet på Sergelgatan för ett par år sen. En man slår sin "flickvän" och skriker åt henne. Ingen, nästan, reagerar...
jag vet inte, jag skulle nog också gå förbi och inte göra ngt om han skriker men jag hoppas ju att jag skulle göra något om han slog... men det är det där med "det är vårt privatliv".
Man hade kanske kunnat hoppas att det skulle försvinnit lite när tom våld inom hemmets väggar är allmänt åtal?!
Skicka en kommentar