23 oktober 2008

Vidare om individuell erfarenhet som argumentationsbas och den där Pittstim som jag fortfarande inte läst

Häromdagen diskuterade jag och ett par andra just det där om vår tids och generations fixering vid det individuella och självupplevda i debatten, alldeles i synnerhet den feministiska.
En av oss konstaterade att, exempelvis, 68-rörelsen aldrig hade de här ingångarna. Förvisso föddes slagordet det personliga är politiskt just där, men det rörde sig om en mindre krets av kvinnor. Att dåtidens manliga politiska debattörer skulle sätta sig ner och skriva en antologi om deras personliga upplevelser av könsroller och manlighet fanns överhuvudtaget inte på agendan. Man skulle prata visioner, utopier, kollektivism.
Någon av oss pekade på att en äldre generations generellt sett förvirrade och avoga inställning till bloggvärlden delvis kan förklaras genom det (sedan finns det naturligtvis mängder med andra orsaker, ovana vid webbaserad information, oöverkomliga svårigheter att hitta de där bloggarna man faktiskt vill följa osv.). Här är det mesta subjektivt och oerhört mycket är dessutom personligt, ibland privat.

Vi pratade också om bloggandets roll i kulturens, debattens och litteraturens riktning mot autencitet och sanningsbetonade texter.
För mig är romanen som konstform så väldigt mycket inslagspapper runt en smärta, runt en kärna. Det är klart det har att göra med att jag är rastlös och har vuxit upp med internet. Men jag läser mycket hellre en blogg av en kvinna som är mitt inne i en kris än en manlig författares påhittade berättelse om en kvinna i kris, säger Sigge Eklund i Fokus artikel om den nya författaren.
Hur mycket av behovet av autencitet och erfarenhetsbaserad argumentation uppkom genom bloggandets framväxt och hur mycket hade vi hamnat där ändå? Är det enbart enbart utslag av den individualism som jag diskuterat tidigare och är bloggandet i så fall också det?

Jag träffade för övrigt en av Pittstims skribenter, Kristofer Folkhammar, samma dag och i just den diskussionen. Han bekräftade att de kriterier som funnits för de medverkande skribenterna i Pittstim var just följande:
1. Det ska handla om könsroller
2. Det ska utgå ifrån dig själv
3. Det måste vara sant
Och efter att ha läst den här texten om Pittstim känner jag om möjligt mindre lust än någonsin att läsa antologin. Jag kanske skulle revoltera mot mig själv och helt enkelt bara skita i att läsa en aktuell bok inom genusämnet. Take a walk on the wildside, liksom.

Fotnot: Jag vet att inlägget blev jätterörigt, det är lite så jag verkar idag i största allmänhet. Mamma är lite trött idag, ni får leka själva en stund nu.

4 kommentarer:

Niklas sa...

"Det ska handla om könsroller"... Jaha, de där som man "fostras in i" och "uppför sig enligt" om man inte kan glida ur dem med hjälp av en skvätt medvetenhet. Som ett ärvt plagg som kanske skaver lite i sömmarna om en pojke inte vill snickra och leka med brandbilar, lksom. Mm, det är verkligen ett värdefullt redskap. Kan vi inte återinföra begreppet "nyckelbarn" också, nu när vi tydligen är tillbaka på slutet av femtiotalet?

Elin sa...

niklas: Haha, ja exakt. Men jag citerar bara Kristofer nu, med reservation för felcitat eller missuppfattning. Men jo, könsroller liksom. Och vilken riktning dessutom. Det blir ju i praktiken att säga: "Äh skriv ihop nåt om när du var hockeykille som grabb och mobbades i omklädningsrummet också en fin Disneyavslutning om vilken hyvens, medveten kille du blivit nu".
Och vad jag har förstått blev resultatet ungefär så också.

Anonym sa...

Läs Pittstim! Om inte annat för att jag är nyfiken på hur du tolkar den. Jag gillar den faktiskt. Det finns förvisso en hel del kvinn skulle kunna anmärka på. De sjukt grabbiga tongångarna till exempel, och ensidigheten. Men jag tänker såhär: för de grabbar - unga killar - jag arbetar med, de som behöver arbeta med sin självbild, sin grabbighet, sin machoism, sin bögskräck etc. är det säkert bra att den är sådär övertydlig och aningen förenklande. Kanske är det just så budskapet behöver se ut för att nå fram till dem de angår mest...

Elin sa...

Jag tror att du har rätt. Jag tror inte att jag skulle få ut något av den och vara onödigt kritisk mot den, helt enkelt för att jag inte är målgruppen. Kristofer berättade även att språket skulle vara förenklat,väldigt nära och i en vardagston för tanken är att den ska läsas av killar på högstadiet och gymnasiet. Och då är syftet mycket, mycket gott. Däremot finns det föga som en sönderakademiserad genusbrud i 25-årsåldern kan hämta i den. Inbillar jag mig. Men den ligger reserverad på Stadsbiblioteket och väntar på mig så jag kommer förmodligen att läsa den iaf.