Går upp halv åtta.
Promenerar en timme innan frukost.
Frukost med P1 och DN.
Skickar lite mail, bokar in ett möte, skriver en artikelsynopsis.
Lunchpass på gymmet.
Romanredigering hela eftermiddagen.
På kvällen middag ute med Soraya. Under middagen får jag dessutom ett telefonsamtal om ett jobbtips. Det är då som jag ser upp ifrån min koreanska veggryta och suckar mot Soraya.
- Herregud, säger jag, det här livet är ju helt absurt. Jag känner mig som...Belinda Olsson.
- Elin, du ÄR Belinda Olsson, svarar Soraya.
Fast utan småbarn och man då. Jag är Belinda Olsson the younger version.
Får man downshifta fast man inte är en medelklasslattemorsa utan bara en överambitiös CSN-brud som gjort sig av med hälften av sina åtaganden? Jag skulle vilja säga att det är det jag har gjort.
Apropå förra inlägget och det eviga temat individualism och självförverkligande samt apropå det här med downshifting och andra medelklasskarriärord vill jag tipsa om Thomas Johanssons utmärkta artikel Managementsyndromet i nr 3 av Ord&Bild.
Mycket intressant analys och kritik av ett växande arbetsmarknadsfenomen och psykologiskt fenomen. För oss som hatar coaching och självhjälpskultur är den oumbärlig.
6 kommentarer:
Vad glad jag blir att du är back on track!
Oj, nu använde jag sån där karriärssvengelska utan att tänka mig för – ironiskt med tanke på att egentligen ville jag mest fråga vad downshifta betyder.
Växla ner?
Vad är det här med möten? Vad innebär det att boka in ett möte? Jag tror aldrig att jag har bokat in något möte, det känns som om jag missat en vital del av den (post)moderna livsstilen.
Eftersom jag inte riskerar att nånsin råka ut för några andra möten än kulturföreningsårsmöten som bara hålls för att få bidrag, och eftersom det låter potent och hotfullt, bestämmer jag mig nog för att racka ner på det.
Fy fan för möten. Jag vill aldrig gå på möte.
Sådär! Dagens kängpunkslåtsförfattande avklarat.
lsm: haha, ja precis. vanligast i karriärrådgivning i kvällstidningar och tidningar som mama riktat till stressade karriärföräldrar i medelklassen. går ut på att man går ner i arbetstid och avsäger sig uppgifter för att få mer tid för sina pilateslektioner och lattefikor.
i mitt fall innebär det att jag avsagt mig hela universitetsköret för att börja sova på nätterna och få mer tid över för att skriva tramsiga blogginlägg och slentrianrunka.
jonathan: ey kängpunkarn. sådär var jag också för två år sen. hatade allt vad "boka möten" och "nätverkande" hette. fy fan.
det var två år sen. nu är jag belinda olsson. go figure.
sitter inte du i kyrkofullmäktige, btw? ni har väl möten? å andra sidan, att sitta i kyrkofullmäktige i kramfors är väl eventuellt inte särskilt postmodernt.
Låter som en artikel som borde tilltala mig. Mor
Jag vill också vara Belinda Olsson!
mor: jo det skulle den nog kunna göra.
julia: japp it's the sweetest life. speciellt utan barn.
Skicka en kommentar