31 oktober 2008

Ensam bloggare söker

Fortsätt diskutera abort och preventivmedel i de föregående inläggen på ämnet, fortsätt diskutera F-ordet, men jag lämnar det nu. Kanske kommer det någonting om Maria Niemis text om femme senare, framförallt för jag att ropade ett stort hurra inombords när jag läste den och känner så mycket identifikation och styrka i femme-kulturen.
Men det blir senare i så fall.

Det jag har tänkt på de senaste dagarna är någonting helt annat. Det är dels det här inlägget om att vara ofrivilligt singel och dels en text av Fredrik Lindström i senaste numret av Språktidningen (ja samma nummer som även innehåller den fantastiskt roliga och intressanta artikeln om akademikerspråk inom humaniora efter postmodernismens ingång).
Lindström skriver om hur vi alltmer har börjat ersätta ordet ensam med själv. Ju fler singelhushåll som vi får, ju fler som är ensamboende och singlar, desto mindre används just ordet ensam.
Ensam bär på konnotationer om utanförskap, sorglighet, desperation och inga vänner eller kärlek. Själv innebär ett självvalt tillstånd av styrka och frihet. Själv bildar dessutom, tillsammans med efterled som –förtroende, -ständighet och –känsla, ord som ännu starkare förknippas med styrka och frihet. Ingen vill längre uttrycka sig om sig själv i termer av ensam. Alla är vi bara själva.
Ensamhetsbegreppet innebär också ett erkännande av såväl sårbarhet som svaghet och som jag tjatar om i mina texter: Är det någonting som är fult och tabubelagt i dagens klara sig själv-mentalitet och självständighetskontext är det ju just det sårbara och svaga. Ensamheten utgör ett utsatt tillstånd av passivitet. Är man ensam är man konstig.
Vi semestrar inte längre ensamma, vi går inte på bio ensam eller lagar ensam mat. Vi gör det själva. Själv konnoterar istället en aktiv position, kan själv!, skriker barnet. Kan själv!, skriker också vi för att ingen ska få för sig att vi är något slags retard som andra människor inte vill befatta sig med.

Jag och Jonathan pratade någon gång om vår tids krav på social kompetens och social samvaro. Förr i tin fanns det i småbyar, framförallt, alltid någon som rent allmänt ansågs och som ansåg sig själv som folkilsk. Man bodde ensam i något torp och ville överhuvudtaget inte befatta sig med andra människor, var mest allmänt sur och jävlig och trivdes bra med att vara ensam. Och det var liksom helt okej. Folkilska människor kommer förmodligen inte att kunna finnas kvar som fenomen i vår tid.
Jag minns en gubbe nära vår högstadieskola som bodde ensam med en gris och hatade alla. Ibland rymde grisen. Då sprang han upp till vår skola och jagade grisen innan han skällde ut alla som stod på skolgården och återvände till sitt torp.
Hur mycket social kompetens och EQ besatt han liksom?

Nu är jag ju inte folkilsk. Tvärtom är jag översocial såtillvida att jag får vara självsam (ja, notera här hur jag själv valt att inte använda ordet ensam, för att kunna påvisa att jag minsann kan själv och har valt det själv) i perioder. Jag är inte ensam om man ser till världens bästa, närmaste vänner, nära kontakt med familjen och ett oöverskådligt antal bekanta. Jag behöver aldrig oroa mig för att inte ha någon att umgås med om jag skulle vilja.
Men när jag läser det här blogginlägget gröps ett hål i mig och jag tänker på hur modig hon som har skrivit inlägget är, att hon vågar erkänna det, och jag tänker på Mia och Klaras sommarprogram som fick mig att gråta på en buss mellan Östersund och Umeå för att det är exakt sådär jävligt det är att behöva deklarera sig själv som singel ibland och jag tänker på hur jag en försommarnatt i sen maj satt på en lägenhetsfest på balkongen och det var då som jag för första gången på flera år erkände det och tog orden i min mun och Gud, som jag skämdes när jag såg på mina bästa vänner och sa:
- Jag vill faktiskt åtminstone dejta någon igen. Jag tycker inte att det är så kul och spännande att vara singel längre.
Och jag blir så glad av det där inlägget, för jag tänker exakt likadant. Det här handlar inte om att jag behöver någon annans bekräftelse för att tycka om mig själv, det handlar inte om att jag behöver någon annan för att känna mig hel. Jag har haft de perioderna, de är inte nu. Jag har aldrig mått så bra som nu. Jag har aldrig tyckt så bra om mig själv som nu. Längtan efter att få dejta någon är inte en bristsjukdom, det är ett behov.

Men redan när jag skriver det här så skäms jag. Jag ser mellan raderna hur jag måste låta patetisk och sorglig, hur mina gamla flings kommer att läsa det här och tänka ”men stackars tjejen, har hon fortfarande inte hittat någon?” och hjälp och Gud bevare – tänk om någon uppfattar mig som desperat? Att de inte hajar att jag också är sanslöst kräsen och för mitt liv inte förstår hur jag skulle kunna dejta någon seriöst om personen ifråga inte fattar hiphopreferenser eller kan ge en definition av queerbegreppet?
Redan nu tycker jag att det här är det värsta som jag någonsin lagt ut på bloggen och värre blir det nu när jag erkänner att inatt när jag lallar hem på fyllan, lägger mig i sängen och låter handen kippa efter blodvarm, insomnad hud på den tomma platsen bredvid, då kommer jag inte att känna mig vare sig stark, självständig eller självsam. Jag kommer bara känna mig ensam.

10 kommentarer:

Read me. Watch me. Be me. sa...

Det finns en ensamhet som är än värre. "Jag behöver aldrig oroa mig för att inte ha någon att umgås med om jag skulle vilja." skriver du och det gör mig glad. Men jag har det inte så. Jag har inte alltid någon att ringa. Jag är ungefär hälften av tiden ofrivilligt ensam, och hälften av tiden inbokad på roliga grejer. Ensamheten äter upp mig ibland.

Nu var det ju inte det här som ditt inlägg handlade om, ville bara att det inte skulle glömmas bort.

Singelsamheten är hemsk hemsk hemsk ibland och ofta känner man längtan rent fysiskt i kroppen. Ibland fuktar jag till och med mina läppar, som för att göra mig redo för att kyssa någon. Som inte finns där.

Singelmänniskor unite säger jag och ställer samtidigt ett krav: man måste få vara ledsen över det och man måste få leta. Inte behöva visa sig stark och betona att ensamheten skulle vara vald.

Alla vill vi bli älskade, omhållna och sedda.

stambyte sa...

Vilket bra inlägg Elin!

Jag vågar ofta inte erkänna den där känslan ens för mig själv, för det är ett sånt nederlag att vilja ha någon, och faktiskt inte ha någon där. Och gud vad jag känner igen mig i skrävlandet om erövringarna, de roliga anekdoterna och den trashiga livsstilen som liksom följer med singelpaketet. Ibland känner jag mig som en levande tv-serie, levererar skratt och tårar i ögonvrån på beställning, samtidigt som alla trådar knyts samman och korsas totalt randomly. Och där står jag i mitten och bjuder på allt och blir bara mer och mer ihålig.

Anonym sa...

Åh, jag har också varit där, så länge. man blir närhetsknarkare tillslut. onenightstands är liksom bara ett verktyg för att få en dos närhetshormoner (ocytocin typ)och vetskapen om att den där någon som man ska älska någon gång i framtiden faktiskt finns någonstans, lever, andas, känns så patetisk och needy men ändå ständigt närvarande. http://whiteandnerdy.blogg.se/2008/january/immun.html

chall sa...

Det är så där svenskt på ett sätt... att vi är ensamma på ett mer tydligt sätt.

JAg hade inte insett förrän jag kom till USA hur mycket ensam man kan vara i grupp. Att vara "den enda singeln" på festen när familjen är det viktigaste i livet här borta. När det betyder att man är väldigt öppen och trevlig men aldrig riktigt personlig, inte som svenskar kan vara när man väl träffar dom. När man väl pratar.

Och så tror jag att jag som svensk är mer själv och njuter av det än här. Att vara i naturen ensam är helt ok... för man är inte riktigt ensam.

Sen är det kanske lite som min pappa sa, en gång när livet var enormt tomt ochjobbigt "man är alltid ensam i slutänden. Det måste du lära dig att förhålla dig till".

JAg vet inte, men om det inte är svenskt svårmod - vad är ?! ;)

Anonym sa...

Intressant, du skriver bra.

Jag vill också återknyta till "Read me. Watch me. Be me." och hur det inte är okej att vara folkilsk

Att erkänna att man inte alltid har någon att umgås med om man vill, och att man mår dåligt av det, är inte okej Gör något åt det då?!). Samtidigt är det inte okej att vara osocial. Du SKA ha en viss bestämd mängd vänner (mängd som i kvantitet, inte kvalitet, men det talar man ju inte om), och har du inte det måste du rättfärdiga det med att du just värderar kvalitet framför kvantitet.

Jag känner bara att hur du än är så är du inte okej.

"Du är bra som du är, men gör det här som kommer du bli lite mer perfekt".

Trött. Svammel. Viktigt ämne

Anna sa...

Många tankar. Första tanke, ååh språktidningen, akademiskt svammel, haha. Älska språk, språktidningen och Fredrik Lindström.

Och så det här med ensamhet. Just idag har jag tänkt denna tanke och känt det så starkt. Vad lustigt att du skriver om det samtidigt. Och visst är det så. Jo, jag vill ha någon, men asså JAG ÄR INTE DESPERAT.

Å andra sidan måste jag bara säga att det finns en ensamhet som jag nog tycker är värre. Att vara i ett förhållande som man insett att man inte trivs i. Och jag menar inte vantrivseln där man blir dåligt behandlad och har något konkret att ta på, utan den här känslan av att det nog inte är helt rätt. Där man gå och känner efter och inte kan säga något för man är inte helt säker. Där man inte riktigt kan ge allt av sig själv till den andre. Den känslan är fruktansvärd. Då är jag nog hellre ensam med mig själv än i ett förhållande.

Anonym sa...

Men egentligen är det lite konstigt det där. Vi bestämmer oss för att du och jag är ihop, bra, då kan vi krama på varandra och vara ömsinta. Jättehärligt.

Varför kan man inte bara kramas med vänner? Kanske för att vår kultur inte riktigt sanktionerar det beteendet. Föreställ dig två vänner som står och kramas och kelar på centralstation, skulle säkert vara jättemysigt men nej, för då måste man ju vara "ihop".

Vilka behov är det som inte blir tillfredställda i en vänskapsrelation, som gör att man har längtan inom sig? Tänk om kärlek inte är något positivt överhuvudtaget, en känsla man bör möta med motstånd från förnuftet, sinnessjukdom. Försöker tänka lite out-of-the-box här, det är svårt att dra tvärsäkra slutsatser. / simon

Anonym sa...

Så jävla skönt att höra att andra har det som en själv! Ibland känner jag mig helt onormal, som att jag skulle ha ett extra behov som andra inte har, att jag skulle vara mindre självständig för att jag längar. Det är ju inte så! Jag har också allt (det mesta) jag vill ha, utom någon att dela livet med. En del av mitt problem är att, jag har flera nära vänner, MEN alla är antingen supersambo, har barn eller är gravida. Två av mina vänner är gravida just nu, en annan försöker. Och de har inte alltid tid med mig på helgerna. Det är skitjobbigt! Och ingen fattar ju, eftersom jag är så citat: snygg, fräsch, rolig, smart, ambitiös och spännande. Därför har jag slutat att prata om detta med mina kompisar, vilket gör att jag känner mig ännu mer ensam.

anakonda sa...

säger du att tvåsamhet är ett behov?

du vet att jag befunnit mig där länge och för en tid sen, i en svacka mellan mig och mannen, befann mig där igen med blicken letandes på t-banan och tänkte att det här singeltillståndet måste vara helvetet på jorden.

att erkänna sin längtan är en styrka i ett självsamhälle där ensamhet blivit något skamligt.

mycket bra inlägg!
kram.

Elin sa...

read me: jag håller med dig. den ensamheten är värre. och jag har varit i förhållanden och samtidigt haft jävligt få vänner och det var värre. då är jag hellre singel men i vetskapen om att det finns vänner där som älskar mig f'real.
mkt fint avslut på din kommentar. jag håller med. kram.

veckat: "för det är ett sånt nederlag att vilja ha någon, och faktiskt inte ha någon där." exakt så. då måste det ju vara fel på en. Gud, vad jag har kämpat och fortfarande kämpar mot att våga erkänna det för mig själv. jag tyckte det där skrävlarlivet var svinkul ett tag. men inte lika roligt längre.

isabelle: så JÄVLA bra inlägg. har också läst om det där hormonet och är eg. mot sånt biologisnack, men du gjorde en jävligt bra poäng av det. tack!

chall: Sen är det kanske lite som min pappa sa, en gång när livet var enormt tomt ochjobbigt "man är alltid ensam i slutänden. Det måste du lära dig att förhålla dig till".
min mamma sa exakt samma sak till mig en gång när jag var ledsen. ensamma är vi ju, man måste lära sig att förhålla sig till det och nyckeln ligger väl någonstans i en trygghet i sig själv.

ylva: jag håller absolut med. och om kraven på att man ska ha en relation eventuellt minskat (men ersatts med en fördjävla norm kring singeln som en konstant dejtande, runtliggande happy-go-lucky-människa) har kraven på bekantskapskrets och umgänge ökat.

anna: jo, jag vet. been there done that. jag mådde allmänt dåligt i tre månader, men ville inte göra slut för att inte vara ensam. sen tog det mig tre dagars tårar efter att han gjort slut innan jag insåg att jag hellre var ensam med mig själv än i ett icke-fungerande förhållande. jag lärde mig otroligt mkt av det.

simon: jag håller med dig. jag har märkt att jag är mkt, mkt mer fysisk numera. det är ju inte sexet som jag saknar egentligen så jävla mkt. jag saknar kravlös beröring, komplimanger, känslan av närhet helt enkelt. det är ett mänskligt behov och gäller inte bara människor. krama mig några gånger i veckan och häng lite med mig och jag är lika okej som i en relation egentligen. jätteintressant kommentar. vill starta något uppror för mer kramar och kravlöst skedliggande till folket, men inser att jag inte är bob hansson och ska nog skita i det.

ano: jag är begåvad med relativt många singelvänner och är så jävla glad för det. men jag ser i mina dystopiska stunder en framtid då jag sitter ensam i en bar och raggar medan mina vänner hänger hemma med sina kärnfamiljer och ringer mig ibland och säger "du kommer nog också hitta någon snart elin". uhhh.

anakonda: tack! nej, tvåsamheten är inget behov, det vägrar jag tro. men kärleken och närheten är ett behov. oftast kommer den i en tvåsam form, men jag vägrar tro att just tvåsamheten är så mkt annat än skapad. därmed inte sagt att jag inte känner för att rätta mig efter den normen from time to time.
efter senaste relationen grät jag över att behöva ligga runt igen och ha just den känslan som du beskriver.