Konstnärskvinnan med en klitta av guld

Det är inte så att jag förlorat självdistansen. Tvärtom, den dagen då jag tappar självdistansen, min konstanta självkritik och min svarta, sarkastiska humor är jag ute på väldigt farligt vatten.
Det är inte så att jag inte konstant upprepar frågan vad jag egentligen håller på med i skallen.
Jag får artiklar skrivna om mig. Jag planerar en releasefest. Jag babblar i tid och otid om bloggen, bloggboken, romanen, forskningen och skribentjobb. Jag hypar mig själv i överkant och är totalt inne i mig själv och allt jag gör, så till den grad att jag lämnar relationer med fina människor för att jag måste ha all tid till att förverkliga mig själv.

Det är inte så att jag inte, någonstans, tycker att jag är lite pinsam. Åttaåringen går konstant bonanza i skallen just nu, den livrädda janterösten ligger nergrävd i skämskudden och skriker ut sin ångest för att jag förlorar fotfästet, distansen, förstår jag inte hur jag skämmer ut mig själv? Fattar jag inte att folk måste snacka, de måste sucka, jag har blivit en sån där människa som man suckar och snackar skit om och säger alltså, kan hon inte bara komma ner på jorden, fan vad jobbig hon är, vem tror hon att hon är?
Åttaåringen älskar att anpassa sig. Sådan blir man ju av dålig självförtroende och självkänsla. Konflikträdd och konstant anpassningsbar och smyga längs med väggar och inte stöta sig med någon. Åttaåringen är livrädd att jag är provocerande och för mycket, att folk ska tycka illa om mig och tycka att jag är pinsam när jag tar för mycket plats.
- Jag menar, vad har du egentligen gjort?, säger åttaåringen till mig. Du har skrivit lite texter på en blogg som har en del läsare, du har samlat ihop några till en bok som distribueras via Vulkan eftersom inget förlag någonsin skulle vilja ge ut den, du har gjort några skribentjobb back in the days och skrivit ett par manus till tilltänkta romaner. Du har fått en del akademikercredd och startat ett eget forskningsprojekt och kastat ur dig lite åsikter i tid och otid. Du är ju ingenting. Egentligen. Varför slår du på stora trumman med releasefester och artiklar och bokinköp när du egentligen är så liten och nästan ingenting alls? Skäms nu!

Så jag ligger där klarvaken klockan halv fyra på morgonen och skäms. Och tycker att jag är pinsam. Och undrar vad i helvete jag håller på med.

Sedan stiger jag upp några timmar senare och går till skolan. Innan föreläsningen sitter jag med en äldre kursare, erfaren feminist och kommer in på ämnet kultur. Hon suckar över hur kulturen ser ut, det har blivit bättre men är fortfarande så dåligt. Kvinnorna håller uppe kulturen. Det är deras konsumtion av kultur, deras pengar, deras intresse som gör att kulturen är vad den är. Kvinnorna är mycket större kulturkonsumenter än män. Men de som syns är nästan alltid männen. Det är männen som är artisterna, konstnärerna, författarna, debattörerna och skribenterna i en betydligt högre utsträckning än kvinnorna. Kvinnorna är överrepresenterade på alla skrivarkurser och teaterlinjer. Men vad händer sen? Det är männen som pratar om sin konst som om det gällde livet, det är dem som får definiera sig genom det de gör och producerar, medan kvinnorna inte gör det på samma sätt.
- Konstnärsmännen, säger jag och ler och sen berättar jag om min relation till dem.

Vips är en ny strategi för att mota bort janterösten uppfunnen. Vips har jag insett att jag är trött på att vara bitter på Konstnärsmännen. Jag är trött på att himla med ögonen åt alla Stora Män och alla män i min bekantskapskrets som alltid har och fortfarande alltid definierar sig genom det de gör. Som aldrig sumpar en chans att prata om Den stora romanen, bandet, spelningarna eller konsten. Som, som Navid uttryckte det; fått höra från sin mamma att de har en pung av guld. Som alltid gör sig själv skitstora, skitviktiga och armbågar och knuffar och tjatar till sig nya positioner, genomgående medvetna om sin egen talang. De stora Konstnärerna som offrar relationer för sig själva och det de gör, som sätter det i främsta rummet och den eventuella kärleken i andra.
Jag är trött på att ligga hemma och böla att jag önskar att jag också kunde göra så, men nu är ju jag kvinna så jag får väl fortsätta relationsälta och skriva för byrålådan eller bloggen på sin höjd. Jag är trött på att hänvisa till att jag blivit uppfostrad till kvinna och därför lärt mig att niga och anpassa mig och vänta på min tur istället för att göra upp med det som sitter i ryggraden, på allvar.

Bitterhet är så 2007. Det är 2008 nu och jag har precis uppfunnit min nya motstrategi, min viktigaste strategi och mitt bästa alter ego sedan Paris. Saker under huden presenterar stolt:
Konstnärskvinnan.
Konstnärskvinnan är en kaxig, hybrisartad kvinna som tar sig själv på största allvar. Hon är totalt medveten om sin egen talang och hon tycker att världen bör begåvas med den. Hon väntar inte längre på sin tur, har rest sig från sitt hörn och håller aldrig käften. Konstnärskvinnan pratar gärna och länge om den blogg som hon är så stolt över, om fina kommentarer och mail som hon får från läsare, om den bok som finns ute och som både kommer få dig att gråta, skratta, stärkas och förvånas. Inte minst pratar hon om Den stora romanen och om alla andra framtida karriärsdrag och jobb hon kommer att göra.
Konstnärskvinnan anser sig själv och sitt skapande vara det absolut viktigaste i hennes liv. Om hon skrämmer, om det skrämmer, om hon börjar tvingas prioritera är relationer inte värt det. Konstnärskvinnan behöver någon som inte ifrågasätter hennes val, som låter henne ta allt det där utrymmet och säga men baby, jag sitter ju vid laptopen precis som Timbuktu sitter i studiååån och en person som hajar att han/hon har att göra med en jävligt grym och begåvad människa som behöver sitt Skapande för att må bra.
Konstnärskvinnan gör sig själv konstant lite större än vad hon är. Hon räds inte de stora orden och hon anser att hon förtjänar fett med uppmärksamhet och credd. För Konstnärskvinnan är det fullständigt naturligt, ja nödvändigt att smälla på med stora releasefesten för en egen utgiven liten bloggbok för så bra är den ju faktiskt och så kul är det ju att ha releasefest för sin egen bok.
Konstnärskvinnan skiter högaktningsfullt i vad folk säger om henne. Om det sticker i deras ögon att hon är medveten om sin begåvning, stolt över sig själv och gör sig själv större än vad hon egentligen är är det deras problem. Konstnärskvinnan vet att hon har en klitta av guld och om folk har problem med hennes pretentioner är det synd och skam, men knappast något som någon med en klitta av guld fäster särskilt mycket vikt vid.
- Har du peakat din hybris än?, undrar min vän.
- Haha! You ain’t seen nothing yet!, svarar Konstnärskvinnan och Elin skäms så hon håller på att dö men tar inte ansvar för vad Konstnärskvinnan säger och gör.

Det är banne mig dags att sluta vara bitter och börja göra som män alltid gjort och alltig gör: Ta plats, ta sig själv på allvar, överdriva, hypa och sätta skapandet i första rummet.
Konstnärskvinnan sitter och releasefestplanerar för fullt, medan Elin med hela hennes inre åttaåring väl begravt sitt huvud i en skämskudde någonstans. Där kan hon gott ligga, för sånt har Konstnärskvinnan inte tid med nu. Hon har sylvassa armbågar, öron döva för skitsnack, en totalt medvetenhet om sin talang och en klitta av guld. Watch out kulturgubbväldet, säger jag bara.

Gympoeten

Följande skrev jag i ett mail till LSM häromdagen angående With every heartbeat:

”I lördags på träningspasset spelades den låten och då gjorde det så jävla ont i mig och det var inte för att jag lyfte bicepsskivsstång”

Okaj.
Eh.
Va?

Jag är poeten. Jag är dramatikern. Jag är känslomänniskan. Jag är den svarta dramadrottningen som alltid lyckats formulera mina tankar, mina känslor, mitt hjärta så att folk brister och smälter och börjar gråta. Jag älskar orden och skriften mer än jag älskar någonting annat och jag älskar att formulera mina innersta känslor i text.

Jag har skrivit det där i ett mail.
På fullaste allvar.
"…och det var inte för att jag lyfte bicepsskivstång.”
En mening som försöker vara romantisk men som blir så pinsamt grabbarna grus-korkad och genomdum att ingen, utom möjligen Paolo Roberto, kan göra annat än skratta åt den.
Jag skrev den på allvar.
Jag insåg att jag skrivit den på allvar.
Sedan avbokade jag min gymtid och handlade böcker på bokrean för över femhundra kronor istället. Jag tror att det var ett mycket nödvändigt val.

Och jag ligger vaken

Han sover och jag ligger vaken.
Det är som det brukar vara, som det alltid är.
Jag tror inte att människor som jag har relationer med förstår hur länge jag ligger vaken efter att de har somnat. Hur mycket jag hinner göra och tänka medan de lagt sig till ro på min extrakudde, under mitt extratäcke som jag åter bäddat sängen med.

Han sover och jag ligger vaken.
Jag går upp och insomniavankar omkring i köket. Så tyst som möjligt för att inte väcka.
Ständigt denna rädsla för att väcka.
Min säng delas med någon annan. Någon annans doft i mina lakan. Någon som tar utrymme och andas tungt bredvid. Sådär som jag och min vän skrattade på lördagkvällen när vi gnällde över att ha börjat sova ihop med någon annan igen, för herregud vad mycket sämre man sover.
- Så nu kan jag inte ligga på diagonalen över min 120 centimeter, sa jag.
- Herregud, vilka lyxproblem, sa vännen och jag höll skrattande med.

Han sover och jag ligger vaken.
Jag går på toaletten. Lägger mig sedan igen, frusen nu. Han vaknar till, de vaknar alltid till. Håller om mig, mumlar halvt i sömnen att sov nu Elin.
– Jag ska, viskar jag och ljuger.
Hans andetag i min nacke. Frusna lår mot varma lår. Han somnar om.

Han sover och jag ligger vaken.
Han kommer att väcka mig tidigt med nackkyssar, såsom de alltid är av den morgonpigga sorten. Jag kommer vakna till, lägga in morgonprillan, somna om tills han försiktigt vågar väcka mig igen. Han kommer att säga vackra ord, jag kommer vara för morgontrött för att orka besvara dem.

Han sover och jag ligger vaken.
Klarvaken. Tankevaken. Hjärnan tumlar omkring och vrider ut och in.
Han vänder sig om. Jag stirrar ut i mörkret.

Konsten att bejaka sin inre tant

För någon månad sedan, då jag och frugan var ute på någon av våra bakfyllepromenader och ojade oss över alkoholkonsumtion, minnesluckor och ragg, mötte vi en medelålders kvinna. Jag minns hur jag såg på frugan och sa;
- Herregud, tänk vad skönt det ska bli att bli medelålders ändå!

Sedan glömde vi bort diskussionerna kring fylle-sms och klamydiatest och drömde oss bort till en avlägsen framtid som medelålders kvinnor. Ett liv som våra mammor, då fågelhjärtat stillats och rastlösheten och de konstanta tankarna kring vad som händer nånannanstans och hålla sig up-to-date och allt det där liksom lagt sig lite. Sådär som när man pratar med sin medelålders mamma och frågar om hennes helg och hon svarar att fredagen var fin för då åt hon god mat och drack ett glas vin, sedan blev hon lite lullig och gick och la sig tidigt. På lördagen påtade hon lite i trädgården, bakade en kaka och såg lördagsunderhållningen på teven. På söndagen tog hon en lång promenad och läste en bra bok.
Och mamman säger alltid att hon haft en bra helg, en fin helg, en riktigt aktiv helg och själv sitter man i andra luren och tänker på minnesluckor, bakfylla, några texter skrivna och några ragg att deala med och undrar hur den helgen kan refereras till som både fin och aktiv.

Jag älskar mitt liv. Jag älskar min rastlöshet. Jag älskar 180-snurret och vara totalt full of myself och konstant på väg nånannastans och hålla mig up-to-date. Men just den dagen, då både jag och frugan gick med värkande huvuden och stress och förvirring inuti oss, insåg vi hur skönt det måste vara att vara medelålders ändå. Att gå runt med tio kilos övervikt, jeans med resår och omoderna tröjor och vara okej ändå. Att inte ha någon koll alls på musik eller populärkultur i största allmänhet men inte tycka att det gör så mycket. Att leva rofyllt och liksom bara vara nöjd och tycka att en helg är ganska spännande och aktiv om man bakat en god kaka och gått en långpromenad.

När jag är medelålders ska jag bli den jobbigaste sortens kulturtant. Jag ska ha grått långt hår som jag sätter upp i fula spännen, långa kjolar och tunikor i lila mönster. Jag ska hålla mina professurföreläsningar och vara smartaste tanten i universitetssvängen. Jag ska oja mig över världen och samhället och vara världens peppigaste föreläsare, alldeles i synnerhet mot de unga kvinnorna, och skriva långa debattartiklar i alla tidningar. Jag ska ha ett fritidshus dit jag åker för att skriva mina romaner och dricka årgångsvin i solnedgången med min make eller fru. Jag ska ha hängpattar och mufflor på magen, påsar under ögonen och världens största bibliotek. Jag ska baka bröd var och varannan dag och ha en ettrig liten terrier som följer mina steg. Jag ska ägna mina helger åt att skriva och ta långa promenader och ibland, när jag vill festa till det lite, smuttar jag på årgångsvinet, sätter på min gamla Kanye West-skiva, noddar nostalgiskt, ler mot min make/fru och säger;
- Ja, tänk när man var 25. Det var tider det!

Men nu är jag ju fortfarande knappt 25 och lugnet är långt borta och rastlösheten drar konstant i mig. Men vissa helger unnar jag mig att ta ut min tantighet i förskott. Vissa helger slår jag mig till ro och är förnumstigt nöjd med tillvaron i det lilla, sådär som mamma brukar prata om att man ska vara. Vissa helger äter jag middag med familjen i samma hus och blir fnittrig på Eriks rödvin. Samma kväll sitter jag och Erik i hans lägenhet, jag smuttar på vinet, vi lyssnar på gamla Springsteen-skivor och pratar om känslor. När han drar till Andra lång och gör de andra sällskap går jag istället hem. Skriver en text och sover sedan. Sedan kliver jag upp en lördag och städar, bakar, tränar och sitter sedan hemma på lördagkvällen och lyssnar efter regn och ser Den bästa av mödrar medan de andra är ute och svirar, dansar, dejtar. Så vaknar jag tidigt en söndag och går och storhandlar på Willys tillsammans med familjen i huset.
Vissa helger är mina tanthelger. Då jag är alldeles nöjd med tillvaron i det lilla, tycker att några glas vin är alldeles tillräckligt och gråter framför SVT-film. Det är fint så. Vitalt och nödvändigt. Nästa helg är jag ung igen. Men ibland är det så skönt att tillåta sig att få vara lite tant i förskott.

Ack dessa tonåringar (del ett, men blir väl förmodligen flera)

Få saker gör mig så kräkfärdig som när vuxna ska prata om hur kidsen mår och hur kidsen reagerar och gör det på ett sådant infantilt sätt att de bara bekräftar sina egna fördomar om kidsen.
För några veckor sedan såg jag Lennart Ekdahl prata med kuratorer, ungdomar och RFSU om ungdomars sexvanor. Ni vet sexvanorna som gör gällande alla tonåringar idag har analsex och gruppsex och GUD VET ALLT. Och där sitter Eva Rusz med hundögon och darrande röst och pratar om hur hemskt det är att kidsen idag har sex utan känslor och hursomhelst med vem som helst utan att sjäääälen är med och Ekdahl rynkar sin panna och ser bekymrad ut över alla de stackars tonåringar som ligger med vem som helst och som har analsex här och gruppsex där. Och där sitter två tonåringar och vittnar om att man frågar sina kompisar saker som om de har haft sex än och hetsar varandra.
Ja herregud. Jag tror varken att Eva Rusz eller Ekdahl behöver oroa sig särskilt mycket.
Jag tror att kids i alla tider frågat varandra om de legat än och satte du på henne och det gjorde man nog redan på 50-talet och är knappast ngt nytt, frisläppt, upprörande 2000-talsfenomen.
Jag tror inte att varenda tonåring av idag har gruppsex och analsex. Jag tror inte alls att det är särskilt skadligt för själen att ha sex med någon man inte har ett förhållande med och kanske inte vill träffa igen.
Eva Rusz, jag tror snarare att det är du som sitter inne med en fucking översittarmoral som passerat sitt bäst-före-datum och inte riktigt hajar hur det ser ut. Jag tror att 2000-talet kanske innebär att både tjejer och killar, men framförallt tjejer med tanke på hur det sett ut för oss förr, börjar ta ansvar för sin sexualitet och vara intresserad och road av den på ett annat sätt än förr. Att den gamla lutherska heteromonogamt missionären-sex-dogmen börjar flagna lite och att ungdomar och främst tjejer fattat att sex inte behöver innefatta återhållsamhet, monogami eller ens känslor. Att det är okej att vara friare än förr, experimentera mer än förr och helt enkelt ha kul. Flera sexrådgivare vittnar om att unga tjejer idag har mycket bättre koll på onani, hjälpmedel och är mer nyfikna och vill och vågar pröva mer grejer på deras villkor. De tillåter sig också att ligga runt mycket mer. I rapporten om ungdomars sexvanor berättas också om att kidsen idag har en mer öppen syn på homo/bisexualitet än någonsin förr och att fler vågar komma ut och i allt yngre ålder. Varför säger du ingenting om det Eva Rusz? Är det också upprörande?
Och tror inte du, Lennart Ekdahl, att för en femtonårig oskuld som inte vill ha sex än är det minst lika stressande att få larmrapporter till höger och vänster om att alla tonåringar idag knullar som kaniner med vem som helst och gör vad som helst, som att höra bästa kompisen berätta att hon har haft sex. För det är jag nämligen helt övertygad om.

Host host hybrisen

Jahaja. Jag har precis gjort en halvtimmes telefonintervju om bloggen, boken och mig själv. Det var smarta frågor och jag gav smarta svar och det var fantastiskt roligt. This might not come as a total suprise to you, men satan i gatan vad jag älskar att prata om mig själv.

För övrigt, en liten sneakpeak, bara så att ni redan nu kan boka in kvällen:
Alla måste komma.

Mer info kommer senare.

Den snäva världsbilden

Det är så fascinerande hur man nördar in på saker sådär så man tror att universum cirkulerar kring ens egen världsbild. Som när jag sitter på ett akademiskt seminarium och diskuterar min arbetsplats, som om det inte vore min arbetsplats, som om Akademikern är skild ifrån Jobbtjejen som jag är på torsdagar. Sedan är jag på arbetet dagen därpå, seminariet glömt, jag går upp i arbetet; nördar in på helt andra saker – jobbjargongen som ingen utomstående skulle förstå men som för mig är vital, grundläggande och fullständigt begriplig – precis på samma sätt som jag dagen dessförinnan nördat in på intersektionalitet och queera läckage.

Det är fascinerande hur ens egen världsbild så solklart är den rätta och ens eget språk är samma språk som alla talar. Det är fascinerande när man läser artiklar som den här. Här står om queerteoretiker, ja vi galningar, vi som anser att man borde säga "tradition" eller kanske "vana" om heterosexualiteten. Den är inte given, menar de. Inte heller är "man" och "kvinna" något naturligt. I själva verket är könen "en social konstruktion" som vi på grund av århundradens indoktrinering lärt oss att ta för givna.

Notera alla citationstecken. Jag bara sitter och gapar. För det är ju så. Vadå, vet inte alla det? Vet inte Maciej Zaremba det? Vet inte DN det?
Sedan inser jag att världen faktiskt inte fattat att min världsbild är den rätta. Och sen blir jag lite rädd för mig själv när jag på fullaste allvar tror att det finns en världsbild som är den rätta, även om den råkar vara just min.

Let's talk about sex, baby

Amen hur många artiklar/blogginlägg/osv har inte inletts med den rubriken och hur trött är man inte på det och hur trött är ni inte på att jag och Love Sex Money korslänkar till varandra i tid och otid (jag känner mig för övrigt helt fattig och tom nu när hon dragit till Indien, inspirationen är ett minne blott nu när min musa har lämnat mig ensam i bloggvärlden. Eller ja. Typ).
Men okej, skitsamma, nu kör vi för jag läste det här inlägget bara någon dag efter att jag haft en diskussion kring ämnet.
Någon startade diskussionen med att anse att penetration var sex på riktigt varpå jag undrade vad två brudar som pettar (Haha! Ordet! Uttalas med fördel med riktigt bonnig västgötsk dialekt, pätta liksom) varandra var, inte sex? Någon annan menade att sex var så fort könsdelarna var ute i det fria, vilket föranledde till teorin att om vi går ut i skogen och kissar ihop har vi alltså haft sex? Någon menade att all kontakt med varandras kön var sex, varpå jag fortsatte att fråga att om jag skulle råka snudda någon på fittan, är det sex då? (Okej, det händer ju inte direkt ofta att jag råkar snudda folk på bara fittan liksom, men ibland är det trångt i duschen på gymmet så man vet ju aldrig). Sen insåg jag att jag var sådär skitjobbigt ifrågasättande igen, fast det inte alls var meningen utan jag bara tyckte det var en intressant diskussion men då hade jag vett att bli tyst i alla fall.

Men på Saker under huden håller jag ju aldrig käften. Så nu frågar jag er: Vad är er definition av sex? Jag kommer vara skitjobbigt ifrågasättande mot er med. Inte för att jag sitter inne med svaret, fuck no (åh alla ordvitsar jag kommer på nuförtin!) utan bara för att ifrågasättande är det enda sättet att komma fram till alla de svar som kan tänkas finnas här i världen.

Konsten att spela svår mot ett tåg

Nej, jag har inte lämnat byggnaden eller kastat in blogghandduken även om det hade varit en sweet, dramatisk sorti jag gjort i så fall i och med bloggbokens release. Men inte då. Ni köper boken, jag bloggar vidare, okej? Here we go.

Jag läser det här om tåg och börjar tänka på just det där öppna dörren-beteendet som alltid uppstår när man åker X2000. Framförallt X2000 mellan Stockholm och Göteborg, där det inkommande tåget ska gå tillbaka om några minuter och ska hinna snabbstädas först, hamnar man alltid i den där väntande situationen för att få gå på tåget.
Jag som varit SJ-hora sen mitt distansförhållande i gymnasiet har åkt en hel del mellan Götet och Stockholm, men slutar ändå aldrig fascineras av just det beteendet som uppstår i den väntande situationen då alla vill kliva på tåget. Det där ängsliga, rastlösa hos människor som står och väntar alldeles vid dörrarna. Som om man är rädd att är man inte snabb på tåget kommer det hinna åka iväg medan man fortfarande står på perrongen och snällköar med väskan i handen. Eller som om man tror att tåget kommer att bli försenat om inte just jag är den som är först på. Eller så kanske man bara fryser och vill gå in och sätta sig, vad vet jag.

Det är en organiserad form av rastlös väntan. Ingenting i likhet med mellanstadiets gruffande och brottande innan skolbussens dörrar öppnats, trots att man under ytan märker att samma sorts ängslan underliggande finns även i den skock vuxna människor som väntar utanför sin tågvagnsdörr. Som om man tror att man måste vara först på för att slippa vara den som går genom hela kupén där folk genast hivar upp väskor på sätet bredvid för att markera att de inte vill sitta bredvid en för att tillslut inse att man måste välja mellan att sitta bakåtvänd vid bordplats med tuffa gänget som kommer skrika och skräna hela resan eller svettgubben som snyter sig i samma gamla näsduk varannan minut. Trots att man har platsbiljett.
Den rastlösa väntan som pågår framför dörrarna på ett X2000-tåg är snäll och organiserad och det krävs att man står en bit ifrån för att märka att samma spel som pågick i knuffandet framför skolbussens dörrar pågår även här. Någon flyttar fram väskan några centimeter. En annan kommer på att det är smartare att ställa sig lite längre till vänster för att på så vis kunna smita in i ledet i samma stund som dörren öppnas. En tredje flyttar sina väntande barn längre fram och kommer naturligtvis att kunna hänvisa till dem för att få komma före i kön. Alla lika underliggande panikslagna, men på ytan reserverat väntande på att få komma på tåget.

Men ingen vågar pröva om dörren går att öppna. Alla står där och centimeterflyttar sina resväskor, stirrande på dörren med vad som verkar som ett inre mantra om att sesam, öppna dig. Med åtrå i blicken glor man på dörren, som om den kommer öppna sig själv bara genom ett idogt stirrande. Sedan är det alltid någon modig jävel som vågar gå fram och rycka lite i dörren. När den inte öppnas blir det pinsamt. Fruktansvärt pinsamt. Då gör nästan alltid den modige någon ursäktande manöver, som att rycka på axlarna eller svära lite över SJ. Sedan ställer sig den modige i det väntande, fårskocksgloende ledet igen. När nu någon ryckt i dörren, men gjort det för tidigt vågar ingen göra om samma sak. Man vill ju inte skämma ut sig på samma sätt som denne gjort. Istället sneglar man ängsligt mot dem som väntar vid andra dörrar. Kommer någon av dem att våga pröva kanske? Som om man försöker signalera till de andra fårskockarna att hallå där, nu har vi faktiskt redan en i vår grupp som gjort bort sig, kan ingen av er försöka? Man tittar på klockor och pratar om att hålla tiden och nickar kring hur få minuter det faktiskt är kvar innan tåget går. Det är som om alla börjar ge upp hoppet. Tänk om dörren aldrig öppnas. Tänk om vi inte kommer att få åka med.

Så händer det magiska. Någon någonstans på perrongen vågar ta det magiska steget och rycka i dörren igen. Den öppnas. Så går startskottet då alla pustar ut och sedan grabbar tag i sina väskor och barn och kassar och med ens inser både hon som skickat fram sina barn, han som ställde sig till vänster och fegsmygisen som kontinuerligt under väntetiden petat fram sin väska några centimeter åt gången att deras förarbete inte spelar någon roll. Nu är det bara strid på kniven och håll i hatten för att få komma på som hjälper. Allting naturligtvis under ytan av en reserverad, snäll och artig kö.

Jag brukar försöka undvika fårskocken. Min vana trogen att köra något slags spel på materiella ting eller vardagsfenomen gör jag samma game:ande på tåg. Jag vägrar beblanda mig med den tågtrånande massan av väntan och undercoverspel utan ställer mig helt sonika längst bak, gärna en bit ifrån och helst lutad mot någonting. Där står jag och ser allmänt ointresserad ut av resande i största allmänhet och det där tåget i synnerhet. Jag försöker ge sken av att jag liksom bara råkat hamna på den där perrongen med en biljett i ena handen och en resväska i andra, men kanske inte alls är speciellt sugen på att resa just idag. Jag sms:ar, knyter om skorna, röker eventuellt en cigg om jag är på det humöret. Ibland kastar jag en nonchalant och blaséartad blick mot tåget och den väntande skocken som säger tågjäveln minsann inte ska ta mig för givet, för jag är minsann inte alls intresserad av att resa, även om det kanske kan verka så vid en första anblick. Så lätt imponerar du inte på mig tåg 447 till Stockholm!
Eventuellt rör jag mig lite fram och tillbaka på perrongen också och kastar gärna en suktande blick mot något annat tåg några spår bort. Bara för att göra det klart för tåg 447 och den pinsamma skocken av väntande människor att jag minsann kanske inte alls tänker åka med. Jag kanske är betydligt mer sugen på att hoppa på Intercitytåget till Karlstad där borta. Bara så ni vet.
I samma sekund som dörrarna öppnas sker någonting i mig. Helt plötsligt slår paniken till. Min tidigare nonchalans och coolness är totalt bortblåst och istället förvandlas jag till den knuffande, hetsiga typen som i ren desperation inte skyr några medel för att få komma på tåget. Om det så innebär att jag tränger mig före gamla tanter eller råkar knuffa omkull ett litet barn med resväskan trycker jag mig in i tåget med pulsen i 180 och tänker skräckslagen att jag kanske inte kommer med, jag kanske hamnat på fel tåg, jag kanske inte får någon sittplats och tänk om jag måste sitta bredvid svettiga snorgubben hela vägen hjälp?
Så hittar jag min plats. Jag kontrollerar minst tio gånger att det är rätt. Sedan sätter jag mig ner och andas ut och tycker att jag gjort ett snyggt och diskret jobb när jag kom på tåget, för till skillnad från andra var jag inte så pinsamt desperat som dem. I själva verket var jag ju alltså värre.

Och det är när jag tänker igenom mitt eget X2000-beteende som jag ser mönstret och inser att det ju är exakt på samma sätt som jag jobbar i mina raggningsförsök, flirtar och relationer. Det extremt iskalla och ointresserade som i sista sekunden vänder och istället övergår i en missklädsam desperation.
Jag tror jag måste läsa om hela The Game snart, det känns som om Neil Strauss är något betydligt större på spåren (obs! notera ordvits relaterat till ämnesvalet för blogginlägget. jätteroligt. alla måste skratta!) än en raggningsguide för vilsna singelmän.

Alla måste köpa

Den är klar nu. Den finns nu.

Bloggboken Always keepin’ it real finns att köpa här.

Det är såklart världens bästa bloggbok. Med samlade inlägg från 2006-2007 från världens bästa blogg. Just nu är det min inre Kanye som snackar eller så är det flera dygns totalstress som gått över i utmattning och gråtfärdighet som snackar. Eller så är det min stolthet som snackar. Det är såklart världens bästa bloggbok.

Alla måste köpa.
Alla måste läsa.
Läs om mitt brev till knullande tonårsgrannen. Läs om hur man genomlider en ångestattack genom att identifiera sig med Paris Hilton. Läs om vad en skidåkarhoe är för någonting. Läs om hur Nas kan rädda dig genom en natt av hjärtesorg. Läs om fågelhjärtats rastlöshet mellan kontorsjobbskorridorer, arbetarklassmorsan, Askungen på Stureplan, kärlekshistorien med Amsterdamsflickan, mina sexdrömmar om Izzie i Grey’s Anatomy, pappas Amazon, bekräftelsebehov, boy-next-door-knull, feministiska strategier, varför riffet i Dire Straits Money for nothing betyder så mycket för mig, varför Johnny i Dirty Dancing är en jävla tönt och varför Gävlemål kommit att bli min hatdialekt nummer ett. Läs Navid Modiris förord, läs Jason Diakités svar på mitt Hej Timbuktu-inlägg och beundra LSM:s fantastiska layoutjobb.
Samt mycket, mycket mer av the best of the best från Saker under huden från de senaste ett och ett halvt året, 188 sidor av always keepin’ it real.

Alla måste köpa.
Alla måste läsa.
Med tanke på allt jobb, slit, stress och panikångest som legat bakom, och då alldeles i synnerhet de senaste dagarna, måste den köpas och läsas. Jag har kraschat LSM farligt nära utbrändhet när jag bad henne göra omslaget och hon istället korrade hela skiten samt layoutade hela inlagan också. Sådär i förbifarten. Mailen i skytteltrafik mellan oss om min totala kursiveringsanarki, inkonsekventa sätt att ibland ha punkt i mina inläggs titlar och ibland inte och allt annat som jag uppenbarligen missat helt när jag trodde att jag lyckats korra mig själv.
LSM kommer jag stå i evig tacksamhetsskuld till, sådär som att jag måste skydda henne för resten av livet nu eller ge upp hela min tillvaro och bli hennes slav för alltid. Boken hade inte blivit ens en milliuns av vad den är nu om det inte varit för henne. Insert världens största applåd här tack.
Navid, i sin tur, kom hem från träningen igår kväll till ett stressat Elin-mail om att rubrik till ditt förord, du har ikväll på dig!, satte sig med Kent-skivorna och senare på kvällen fick jag ett mail med en rubrik bestående av ett Jocke Berg-citat som nailade bloggen och mig och tillvaron fullständigt, sådär så att de nerpressade utmattningstårarna rann över lite.
Jag har gråtit och svettats och blödit (okej, det sista för att jag har mens men vafan) och snuset har legat som min bästa vän bredvid mig när jag tittat på deadlineklockan och försökt massera min värkande nacke innan jag lagt mig i sängen och stirrat upp i taket, försökt tänka på någonting annat än hur i helvete vi skulle hinna till deadline och borde jag flytta den där raden och borde jag inte stryka det där i mitt tackbrev och var inte det där inlägget lite onödigt att ta med ändå och hinner vi till deadline hur i helvete ska vi hinna till deadline?
Och sen krånglade allting när vi äntligen var klara och hade lagt sista handen och hon på väg till representationsmiddag och Vulkan som inte alls gillar osvenska apostrofer och vägrade boken om vi inte tog bort den i presentation och det som vi kom att kalla fulsidan, den obligatoriska förstasidan, i våra allra sista panikmail till varandra.
En timme senare kunde jag skicka ett sms till en middagsförsenad LSM.
Allt är klart. Vi hann. Vi fixade det, min gudinna.

Alla måste köpa.
Alla måste läsa.
It’s the best fucking book ever written and you know it man.

I've got my best shoes on and I'm ready for it all (eller: Jag och lilla knyttet del 3)

Tredje delen i följetongen om min knytteröst från de senaste två inläggen kommer här:

De senaste veckorna har jag hittat en annan motstrategi också. En materiell, påtaglig sådan. Ett sätt att förändra min identitetsposition, iklä mig en roll genom en helt bokstavlig och konrekt handling; iklä mig ett plagg.
Jag tänkte naturligtvis inte så på det när jag köpte de där svarta klackstövlarna på rea. Jag köpte dem enbart för att jag frös om mina fötter i dåliga skor och mamma Maja sa åt mig att jag faktiskt måste ha ett par riktiga skor för än så är det vinter. Jag köpte ett par stövlar och det var inte mitt första par, det är heller definitivt inte mitt första par skor med klack men det är det första par skor med klack som jag riktigt fått det här förhållningssättet till.

Så går jag en fredagkväll ensam hem från bion och tänker på skorna låter. Klackarna som slår mot asfalten, ett hej-här-kommer-jag-ljud omöjligt att undgå. Jag tänker på hur jag rör mig i dem, ryggen som automatiskt sträcks, höfterna som automatiskt rör sig mer för det går inte att smyga eller försöka gömma sig i ett par skor med klack. Kroppen anpassar sig efter de rörelser man måste ta i dem.
Några dagar senare, på jobbet, går jag fram och tillbaka i korridoren mellan receptionen och handläggningsrummet och min kollega stannar upp och ser på mig;
– Det låter så myndigt när du kommer och går. Klackarna som låter i hela korridoren. Och du ser liksom uppsträckt och auktoritär ut.
– Precis så, tänker jag och ler.

Skorna är en markering för den livrädda, lilla tjejen. Jag märker hur mitt förhållningssätt gentemot mig själv förändras i dem. Det går som sagt inte att huka sig, smyga sig fram eller försöka tassa på tå i ett par stövlar med klack. Då kan man lika gärna sträcka på alla kotor, låta stegen eka mellan husväggar och se auktoritär och vuxen ut i dem.

Så tänker jag på den livrädda, lilla tjejen och hur hon brukade prova mammas skor. Gå bort-skorna. Stövlarna eller pumpsen med klack som mamma alltid bar när hon blev någon annan än hemma-mamman. Då hon den antingen tröttgråtna eller fånfnissande i ett par slitna mjukisbyxor och urblekta tröjor förvandlades till en främmande mamma som doftade parfym, målade läpparna röda, tog på sig kavaj också skorna. Sedan gick hon på möten, luncher eller kalas och aldrig var hon riktigt samma mamma som hemma-mamman. Det märktes när hon bjöd hem folk till oss eller jag var medtvingad någonstans. Hon konverserade sakligt och lugnt, skrattade mycket och hade ett myndigt beteende som fick folk omkring henne att lyssna.
Där stod jag och tittade på henne och undrade hur man blev en sådan som min mamma, en sådan som stod i ett rum och tog plats och som folk lyssnade på. En sådan som vågade prata och skratta och strålade av självförtroende.
Ibland provade jag hennes skor och de passade aldrig. Jag haltade omkring i fyra nummer för stora stövlar, vinglade på klackar och fötterna halkade omkring över sulorna. Knäna böjdes av svindeln och obalansen, jag snubblade mig fram till spegeln i hallen. Där stod jag i min urtvättade, ärvda tröja som smet åt över tjockismagen, mormors stickade, fula yllebyxor i ett par vackra, skinande svarta stövlar som inte passade alls.

När jag lämnar mjukisbyx-Elin, hemma-Elin och lägenheten försöker jag lämna den lilla, livrädda tjejen där med. Jag drar på mig mina stövlar som klapprar mot köksgolvet när jag springer runt och neurotiskt kollar kaffebryggare och spisplattor en sista gång. Sedan vänder jag mig neråt och ser på dem, pratar med den lilla, livrädda jantetjejen.
- Ser du nu?, säger jag, skorna passade ju till sist. Jag kom ju i dem, jag är redo nu.

Min inre Kanye West (eller: Jag och lilla knyttet, del två)

Jag skrev sådär långt igen och sen blev jag trött så det här är alltså fortsättningen på föregående inlägg som förmodligen kommer att bli en följetong i åtminstone tre delar.

Motstrategier alltså. Att lära sig leva med den där gnyende kan inte, vågar inte – rösten inuti, att konstant prata emot en röst från en överviktig, livrädd, skitblyg liten tjej som inte vågar någonting och som inte får ta plats alls. Att gång på gång lyckas stryka henne över håret och säga att det är lugnt, jag fixar det här eller be henne sluta dra sitt tröttsamma jantetjat om att jag är pinsam när jag tar för mycket plats och gapar efter för mycket.
Lilla knytte-rösten. Vanligtvis hjälper det att förklara för henne att johodå, jag klarar det här visst och jag gör det på egen hand, utan någon som måste beskydda mig eller rädda mig. Jag får ta såhär mycket plats, jag lovar. Och om inte annat kan jag säga till henne att jag faktiskt struntar i om jag inte vågar eller riktigt kan, för det här är så kul och jag brinner för mycket för allt jag gör för att kunna avstå. Det vore ju faktiskt bara riktigt dumt.

Men ibland räcker inte mitt vuxna jag av självförtroende, det sunda förnuftet eller brinnande-argumentet till. Det är då som jag tar till andra knep.
Det första är att tänka på Kanye West. Ni vet, Kanye, mannen som tagit egoboostande och självförtroende till en helt ny level. Som faktiskt gång på gång passerar gränsen till pinsam gällande att vara full of himself. Som är så fullständigt, odistanserat galen i sin egen begåvning att han gång på gång uttalar sig om den i intervjuer, lackar ur totalt när han inte får priser han blivit nominerad till och utmålar sig själv till den absolut bäste och störste.
I stunder då knytterösten börjar pipa tänker jag på honom.
What would Kanye do? är mitt konstanta mantra precis som frikyrkliga kids springer runt med What would Jesus do?- armband på sig (no further jämförelser mellan Kanye och Jesus här, utom möjligen av honom själv då).

Om Kanye West till exempel hade en blogg med rätt många läsare och om Kanye West gjort en bloggbok av den bloggen skulle han knappast vara jantemesig och livrädd för att vare sig vara stolt över den eller försöka sprida den. Kanye West skulle troligen skrika ut att;
- Yo muthafuckas! You know I have this blog that is like THE SHIT you know and like the best fucking blog ever written and you know now I’ve made this shit into a fucking book you know man and it’s the best fucking book ever written so you better all buy it niggas!
Om Kanye West skulle sätta sig i ett möte med en gigantchef inom Västra Götalandsregionen och kritisera deras mångfaldsarbete skulle han knappast trippa in livrädd och ursäkta sig för den kritik och de frågor som skulle följa, skräckslaget medveten om den pondus som chefen besatt och han saknade. Han skulle snarare vräka sig in i rummet, slänga sig ner på en stol och säga något i stil med;
- So this is me, Kanye West, the best fucking genusstudent ever existed. And I have looked at this freakin’ mångfaldspolicy of yours and I have a lot to say about it and a lot to ask so you better shut the fuck up and listen while I’m kickin’ it man.
Om Kanye West skulle dejta någon eller träffa gamla spöken (därmed inte sagt att jag gör det, det här är ju ett rent hypotetiskt resonemang till följd av min nya integritetspolicy) skulle han knappast komma dit med bultande hjärta och vara lite smånervöst fnittrig. Han skulle självsäkert slå sig ner och le, totalt medveten om sin egen attraktionskraft och storhet med en blick eller mun som sa att;
- Yo baby, you should be so lucky if you were my hoe, you know that right?

Poängen är alltså inte att jag vare sig kommer springa runt och skrika att bloggboken är the best fucking book ever written, sätta mig på ett möte med en mångfaldsansvarig och börja prata hiphoplingo eller kalla eventuella, rent hypotetiska, flings för mina hoes.
(Eller okej. Angående det sista så kallade jag ju Amsterdamsflickan för one of my hoes tredje gången vi sågs. Och någon månad in i förhållandet med mannen började han nästan dagligen säga I’m your hoe till mig eftersom han väl märkte hur mycket jag gillade det. Men det är alltså något som bara sker med människor som känner mig hyfsat väl och som jag känner mig bekväm med.)

Poängen är att min inre Kanye West fungerar som en motvikt, en motröst till den där pipande, livrädda janterösten tillhörande mitt förflutna. Han går över gränsen till hur ego man får vara, hon vågar ingenting. Tillsammans blir de en blandning, en duett som tillsammans i bästa fall kan skapa en balans av lika delar vågande och någon form av självdistans.

Det var del två av Jag och lilla knyttet. Del tre kommer inom kort.

Jag och lilla knyttet

Ja alltså det är faktiskt så att jag är nästan lika kaxig, full of myself och fullständigt självmedveten som jag verkar. De senaste månaderna, och alldeles i synnerhet de senaste veckorna med tanke på allt som händer, har jag mest gått runt i något slags egoflow tillika fullkomlighetsrus. Helt plötsligt är jag hon som konstant går runt och tänker om sig själv som skitviktig och vars monologer handlar mindre om relationsbearbetning och mer om vikten av att älska sig själv.
För det gör jag ju. Jag tycker så förbannat jättemycket om mig själv och den där tjejen som är totalt medveten om sin begåvning, kompetens, sociala förmåga, charm och till och med snygghet är ingen mask. Det är jag.
Men det finns alltid så många jag. Och alltid så många jagröster inuti. En annan röst inuti kan bäras upp av någon förfluten, någon som bar samma ryggrad som man själv gör. Hur kan man inte lyssna på någon som bar samma ryggrad som en själv? Den rösten tillhör en jätteliten tjej som är rädd för allting, svinblyg, tystlåten och ensammast i världen. Hon som står där i mormors hemvirkade yllebyxor och den ärvda, urtvättade Kalle Anka-tröjan från den äldre kusinen som smiter åt över den överviktiga magen för att kusinen är mycket smalare än vad hon är. Hon som ligger vaken på nätterna och är jätterädd för att ingen någonsin kommer att tycka om henne, har konstant ont i magen och som varje morgon smiter ut några minuter innan pappa startar bilen, ställer sig bakom huset. Där står hon, knäpper händerna, blundar hårt och ber.
- Gode Gud, gör så att jag slipper vara ensam på rasten idag och så att jag inte behöver vara med på gympan och gör så att fröken inte ber mig säga någonting inför hela klassen snälla, gode Gud amen.
Det är också ett jag som bär en röst, världens minsta och räddaste knytteröst. Jag är hon men jag är också ett jag som i jeans storlek 26 och målade läppar vant svarar i telefonen på jobbet med myndighetsrösten samtidigt som jag skämtar med någon kollega i bakgrunden, som höjer rösten på seminariet och ifrågasätter, som tar över samtal med fikagänget och får hejda mig själv i mina eviga monologer, som går på fester och hälsar och diskuterar tills ögonen glöder och samtalar flirtleende och kaxigt och som bara låter den allra rättaste komma in och anser sig bara vara god nog för den bästa, som ger det bästa. Hon som tar åt sig av alla props och credd och fina ord och som låter allt det bra i livet hända med ett I so fucking deserved this som ett mantra i skallen.

Det är ett jag som är idag men knytterösten lever alltjämt och kanske alldeles särskilt i de dagar då jag rusar i en nerförsbacke på alla plan i livet och måste ge av mig själv och alla mina sorters kompetenser dagarna i ända.
Sådär som när en ansvarig chef på den stora arbetsgivaren, en av Västra Götalands största, ringer upp mig angående mitt kursprojekt – att göra en kritisk studie av deras mångfaldsarbete, säger att vi kan väl ta ett möte nästa vecka och diskutera dina frågor.
- Javisst, låter jättebra säger jag och vi bokar tiden och när jag lagt på börjar knyttet skrika.
- Nää, men herregud. Ska du sitta där hos någon chef och vara kritisk och ställa smarta frågor, det kan ju inte du. Hur ska du våga göra det? Vad har du att komma med egentligen, du kan ju ingenting!
Eller när jag mailar om marknadsföring och får tips och bestämmer möten och fikaträffar och jag säger stora ja till allting. Knyttet där igen.
- Men fy vad pinsamt det här är. Vem tror du att du är? Varför måste du hålla på och tro att du ska ha någonting att komma med och synas och höras, du har ju ingenting att säga!
Eller när det dimper ner ett gäng promoskivor i postfacket som jag snabblyssnar igenom medan jag diskar. Hon där igen.
- Vad ska du skriva om det här? Du kan ju ingenting om musik, det fattar du väl att du ska inte hålla på med sånt. Det kommer ju bli jätteskämmigt när alla märker att du inte kan nånting, nä fy vad läskigt.
Eller när jag skickar över ett tvåsidigt informationsblad till några intresserade studiedeltagare och hon är där och petar.
- Men vad är det nu för trams som du har skrivit ihop då om sekretess och sånt där? Som om du är någon riktig forskare, det är du ju inte, du kan ju ingenting, det här kommer inte att gå.
Eller när jag kollar min besöksstatistik och inser att jag aldrig haft så många läsare som just nu och hon tillägger i bakgrunden att;
- Men det här är ju verkligen pinsamt! Och läskigt! Att du liksom sitter och skriver ner en massa fånerier om ditt liv och dina tankar och sen sitter hundratals människor runt om i landet och läser det. Fattar du hur skämmigt det är?!
Och alldeles särskilt närvarande är det lilla knyttet på nätterna. Då jaget som är jag idag bara vill sova efter en lång dag med mycket jobb och kurslitteratur och hon är mer klarvaken än någonsin.
- Neeej hjälp, jag fixar inte det här!, piper hon, jag orkar inte och jag kan inte och jag som är så liten och rädd, hur ska det här gå? Jag måste ju ha någon här som säger till mig att jag är bra och duktig och skyddar mig och tar hand om mig för jag är så liten, jag vågar inte själv.
Sedan tystar jag henne med kamomillte och Valeriana också får vi väl båda lite ro.

Sådan är hon, min lilla knytteröst av dödsrädsla, blyghet, dåligt självförtroende och jantetjat. Hon är jag och jag är hon, men hon är inte den mest framträdande hos mig längre. Alls faktiskt.Och i stunder då hon träder fram har jag hittat strategier för att motarbeta henne. Men om dem ska jag skriva imorgon. För nu ska både jag och knyttet sova.

Tell me why I DO like Mondays

Jag älskar måndagar.
Känslan av nystart och struktur, att efter söndagens lättja (regel för att hålla stressnivån på en acceptabel nivå är bland annat att alltid hålla söndagarna fria, jag vet inte om jag ska skylla på min kristna barndom men söndagar är fortfarande heliga för mig) av bakfyllehäng och dålig mat liksom ta tag i mig själv igen.
Söndagens bakfyllehäng bjöd på en filmvisning av filmatiseringen av Ett öga rött. Alla var rörande ense om att filmen var sådär och att vi lika gärna kunnat se ännu en Wallanderfilm. Bäst var egentligen inledningen då en kvinna talar i bakgrunden hela tiden och kommenterar allting som sker (Halim har en färgglad skjorta på sig, han ser självsäker ut osv). Genast utbryter vilda diskussioner bland oss sex församlade kring huruvida det faktiskt SKA vara så eller om det är något fel på filmen eller inställningarna.
Jag och frugan var de två som upprepade meningen men alltså det SKA säkert vara så, detta sagt med – inbillar jag mig i alla fall – en irriterad, dryg ton i rösten som implicerade att vi minsann fattat filmen och att det liksom var ett konstnäääärligt grepp och att de andra bara var lite mindre konstnärligt insatta än vi var och inte förstod sig på det hela.
Snopet för oss när det visade sig en stund senare i filmen, då alla tröttnat rejält på den där sakliga rösten som ideligen förklarade alltifrån att familjen bar på tunga kassar till att mamman rättade till sin sjal, att det bara var frugan som råkat trycka in inställningen Syntolkning på DVD-filmens menyval.

Hursomhelst. Jag älskar måndagar. Jag älskar att kliva upp, dricka morgonkaffet och kontrollneurotiskt skriva ner allt jag ska göra. Förmiddagen som ägnas åt att skriva viktiga mail och skriva ihop lite projektplaner. Eftermiddagen i soffan med ännu en kaffekopp och – tack gode gud – en prilla djupt försjunken i kurslitteratur. Duktig jävla mat och ett spinningpass. Ensamkväll med böcker och Internet. Jag är liksom igång igen med struktur och energi. Det är måndag igen och jag älskar det.

Och eftersom bloggandet är till för att utnyttjas tar jag chansen och säger att hej, jag söker deltagare till min pilotstudie. Om ni är ett samboende par, oavsett kön och sexuell läggning, mellan 20-30 år, utan barn med pågående eller avslutad akademisk utbildning och eventuellt är intresserade av att hjälpa världens bästa genuslingvist med två timmars inspelade samtal – skicka ett mail. Jag lovar att ni kommer få mer seriös information kring studien än vad som givits här då. Man behöver inte bestämma sig för att delta på en gång, man kan bara vilja veta mer om vad deltagandet innebär. Företrädelsevis bör man även bo i Göteborg så att jag slipper skicka tunga rekommenderade brev innehållande svindyr inspelningsutrustning över halva landet. Och jag misstänker att jag eventuellt kan ha tappat en del homobloggfans efter de senaste månadernas kukenifittan-inlägg (men det är ju inte som om jag inte har försökt eller velat ha annat), men det kommer bli mycket mer trubbel med att hitta samboende homopar till studien, så är ni ett eller känner ni ett är jag extra tacksam om ni visar intresse. Studien är alltså inte en komparativ studie där jag kommer att kontrastera heteropar mot homopar utan tvärtom, göra en studie om vardagssamtal i kärleksrelationer utan kön- och sexualitetsvariabler inblandade.
Mailadressen hittar ni ovan. Nu ska jag återgå till kurslitteraturen.

Hålla käften och vara hemlig

Vidare information kring blandskivan och Morrisseymannens kommentarer kring den hittar ni i kommentarerna till föregående inlägg. Tack alla ni som hjälpte mig att hjälpa honom och jag har upptäckt en hel massa ny, bra musik själv också. Att jag skriver vad jag nu kommer att skriva har naturligtvis ingenting med faktumet att min bloggbok kommer ut i veckan och jag vill att så många som möjligt köper den och prövar med smicker (insert diskret hostning här) utan att jag verkligen borde ha sagt det tidigare. Man tar så lätt andra för givet i en relation. Men ni tas aldrig för givet och jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta men ni är verkligen världens bästa bloggläsare. På riktigt, serri alltså. Ni kommenterar och diskuterar och hejar hejvilt och att läsa mina kommentarer är bland det finaste, mest utvecklande och stärkande jag vet. Jag är själv sämpigast på att kommentera andras bloggar och är konstant imponerad av er förmåga att säga mycket eller lite, lämna ut er själva, ifrågasätta mig eller bara berätta för mig att ni gillar vad jag skriver. Ni är bäst helt enkelt.

Jag önskar jag kunde ge er mer just nu av mitt liv.
Jag har ofta förundrats över hur människor allt som oftast refererar till mig som sval, sluten, fylld av integritet och skyddsmurar när jag samtidigt kan vara så självutvräkande. Den senaste veckan har jag connectat lite mer med integritetsbiten i mig. Om LSM säger att integritet var 2007 säger jag att 2007 var bristen på integritet för min del men att 2008 har tagit med sig ett helt annat behov av att hålla käften och vara hemlig då och då. Både i bloggandet och i mitt privatliv har jag blivit mer reserverad, tänker efter innan jag spells it out och försöker att inte ta över samtal vare sig med ett evigt hallå, jag har en livskris eller amen hur ska jag tolka det här sms:et från honom då? Jag har insett något slags värde i att lämna de där bra, men integritetsbefriade, texterna i det privata Worddokumentet där de hör hemma och ibland bara gå en promenad och rensa tankarna själv istället för att sitta och tjöta sönder andras öron.

Jag skriver t.ex. inte särskilt mycket om mitt privatliv längre. Ett one night stand här och där av typen kommer-inte-träffa-igen är det enda som får förekomma numera, bortsett från något kryptiskt som ibland smyger sig in. Jag är inte anonym längre, till veckan blir jag ännu mindre anonym och jag är trött på att bloggen ska vara mitt hemliga hjärtebarn som jag måste smyga med för att kunna skriva vad jag vill. Istället pratar jag stolt om den på en fest och vet att jag därmed måste fortsätta hålla käften. Det är väl mest som det brukar vara i mitt liv; en del hjärteknas som jag knappt vill eller kan prata om och det vanliga livet som gör att min direktriktade reklam på Facebook, utifrån vad jag skriver i mina långa mail där, nu i flera veckors tid enbart bestått av reklam för kristna sällskap eller kondomer. Point taken Facebook.

Jag har heller inte skrivit någonting om de nyheter som nått mig i veckan och som gör att jag i dagarna tre ringer hem till en stolt mamma som männ guuu:ar åt allting.
Min gamla lärare och doktorandansökan-handledare Stina hör av sig och undrar om jag deltid vill göra en pilotstudie utifrån mitt tilltänkta forskningsprojekt tillsammans med henne, med mig som huvudförfattare. I juni ska ett prospekt på delstudien lämnas in och i oktober kan det vara jag som uppfyller en av mina största karriärdrömmar. Den där jag legat och vakendrömt sömnlösa livskrisnätter. Då är det kanske jag som står på den Nordiska språk och kön-konferensen i Oslo och presenterar min studie, mitt forskningsprojekt inför Nordens samlade elit av genusvetare och lingvister, blir publicerad, skakar hand och knyter kontakter med alla mina nördidoler inom akademiska världen. Nu är det jag som sitter och skriver projektplan, lämnar information till intresserade deltagare och argumenterar varför jag valt min kategorisering av studiedeltagare. Som om jag liksom är en akademiker, en forskare. På riktigt.
Samma vecka får jag ett litet, men naggande gott, och framförallt kontinuerligt skribentjobb. Jag trodde jag tappat greppet om hur man bedömer musik och tyckte själv att mina arbetsprover var fåntaffliga av klyschiga sorten, men redaktionen tyckte annorlunda.
Samma vecka lär jag mig äntligen att argumentera ner DIY-kontrollfreaket i mig och inser värdet i att ha fina kontakter, driftiga och kunniga människor omkring mig som faktiskt vill hjälpa mig. Som kan det de gör och som gillar att pusha mig framåt. Mer information kommer förhoppningsvis längre fram.
Allting leder såklart till att jag hyperventilerar av stress och inser att ekvationen plugga masterutbildning heltid, jobba deltid, forska deltid, marknadsföra en bloggbok, skribentjobba och skriva en roman samtidigt antingen kräver kloning eller sjuhelvetes nerver av stål. Vilket leder mig till nästa hemlighet.

För jag vet inte riktigt vad som hände i tisdags. Eller det vet jag, men det är något som enbart kommer att delges och har delgivits mina närmaste vänner och fler kommer inte få veta den verkliga anledningen, bortsett från stress, som gör att jag står där längst fram i kön på 7-eleven och hör mig själv säga;
- En dosa granit vit portion, tack.
Jag är down in snusträsket where I belong igen och jag förbannar mig själv för att jag ropade hej innan jag var över beroendebäcken, samtidigt som jag vet att det är en typiskt Elin-grej att göra. Hej och hallå världen, jag har slutat snusa liksom. Ni kan se på mig med besviken blick och nämen-Elin-uttryck nu, såsom mina vänner gjorde.
Den jag var mest rädd för var frugan, men hon var den som gav mig minst besviken reaktion. Istället sa hon att jag nog tog tag i mina issues i fel ände när jag började snusa igen, vilket ju hon har alldeles rätt i men jag orkar inte ta tag i dem nu, nu behöver jag bara all styrka jag kan få om det så innebär att jag hänfaller åt mina laster igen. Senare på kvällen uttryckte hon också att jag ju faktiskt är en trevligare och gladare människa när jag snusar, vilket hon nog har rätt i. Sedan kramade hon om mig och sa att hon älskar mig vilket värmde så pass mycket i hjärtat att jag till och med förlät henne när hon fem minuter senare skrek ja om det nån som borde göra ett klamydiatest så är det ju du, Elin mitt framför mitt ragg som av förståeliga skäl helt plötsligt såg tämligen nervös ut. Med jag älskar dig-orden kommer man faktiskt hur långt som helst.

Krisuppdatering blandskivan (eller: Kent-Elin och Morrissey-mannen analyserar gammal soul)

Jamen jaha. Jag tog till mig av alla era tips, gjorde en låtlista, skulle till att bränna skivan också hänger jag med Morrisseymannen nu på eftermiddagen. Och då har den djäveln ägnat gårdagen åt att ladda hem fucking 2 GB med all gammal soul fram till början av 80-talet.
Allt finns med!
Dessutom är Morrisseymannen en ytterst kritisk musiklyssnare som redan sållat ut merparten av dessa GB som inte värt att spara. Jag hjälpte honom nu med andrasorteringen av tre. Kent-Elin och Morrissey-mannen har under eftermiddagen fått en sådan enorm dos av gammal soul att jag själv känner ett enormt behov av att under den kommande veckan enbart lyssna på vita singersongwriters.

Några saker som vi kommit fram till i genomlyssnandet/utsållandet:
1. Två genomgående teman med gammal soul och deras texter är att de inleds antingen med frasen ”My friends tell me/told me…” eller ”Have you heard the news/I have heard the news”. Vad vännerna säger handlar oftast om att det är något konstigt med artisten vilket sedermera under resten av texten hänvisas till att åh baby, det är ju för att jag äntligen funnit dig och är så kär yadayada. Ibland säger vännerna också att pojk/flickvännen varit otrogen eller är dålig vilket antingen innebär att artisten 1. Bölar ut sin hjärtesorg eller 2. Säger att kompisarna är dumma i huvet som inte fattar att kärleksobjektet är bra eller att artisten helt enkelt inte kan låta bli att vara kär i kärleksobjektet fast den är en idiot/player.
Nyheterna handlar oftast om att det kommit en ny dans till stan, att pojk/flickvännen varit otrogen eller att någon annan eller artisten ska lämna stan. Det är hot news stuff i soultexter.
Överlag bör sägas om soultexter att det knappast är någon vinnande lyrik och företrädelsevis är de oerhört banala på gränsen till, eller överträdande gränsen till, pinsam. Efter en stor dos av soultexter vill man bara begrava sig i dubbeltydiga Morrissey-texter eller svårtolkad Jocke Berg-lyrik. Om man är en Morrissey-man och Kent-Elin i alla fall. Lite mindre åh baby jag är kär eller mitt hjärta är krossat och lite mer svår poesi thank you.
2. Soulartister älskar att skrika och stöna. Även om de börjar lugnt och fint i de första verserna består tredje versen nästan alltid av lite skrik och stön. Det är som om den banala lyriken inte längre räcker till till att uttrycka åh baby I love you eller du har krossat mitt hjärta utan stönandet måste tas till.
Ett annat fenomen på samma tema är skrik-körerna. Väldigt många artister har en skrik-kör bakom sig som upprepar vad artisten sjunger, men nästan alltid i en högre ton. Så om åh baby I love you eller du har krossat mitt hjärta-budskapet inte gick fram i artistens version kommer skrikkören direkt därefter och liksom rubs it in. Morrisseymannen framhöll här Solomon Burkes Got to get you off my mind som ett lysande exempel på detta. Låten är annars rätt soft, Solomon Burke sjunger lugnt i en habil stämma och mitt i allt bryter skrik-kören in. Fantastiskt, på sitt speciella sätt.
3. Soulartister gillar också att sticka in små catchy fraser mitt i sången. Återkommande exempel är ”I gotta tell you this now” och ”you better listen”. Liksom med fenomenet skrik-kören handlar det väl om att rub it in, att framhålla det viktiga budskapet som – redan konstaterat – nästan alltid består av åh baby I love you eller du har krossat mitt hjärta så att det absolut inte går förlorat.
4. Soultexter och artisterna har ingen självdistans eller stolthet. Överhuvudtaget. Det är liksom straight on jag-är-så-jävla-kär eller jag-är-så-förbannat-ensam-och-olycklig-att-jag-vill-dö. Man kan inte leva utan personen och man börjar böla så fort man ser personen och man är så trött på att vara ensam men ingen vill ha en. Ett lysande exempel här, framhållet av mig, är The foundations Aint to proud to beg. Liksom hej du är inte kär i mig, du vill inte ha mig men jag tänker gå ner på mina bara knän och be dig älska mig och aldrig ge upp för jag har ändå ingen stolthet. Grattis The foundations. Lär ju funka.
5. Soullåtar är rätt enformiga, banala och uttröttande men de flesta räddas av och blir riktigt bra låtar med hjälp av handklapp, en bra skrikkör, fin basgång och catchy refräng.

Men alltså. Nu måste skivan göras om. Och jag har bara några timmar på mig för den ska överlämnas ikväll. Gah.

Snela jelp mej

Okej. Dealen är att jag ska ge bort en blandskiva. Tanken är att den ska innehålla svart musik. Och låt oss inte analysera begreppet svart musik ur ett intersektionellt perspektiv just nu utan skita i att jag generaliserar och delar upp efter ras. För jag behöver hjälp.
Mottagaren är en snubbe vars skivsamling är det vitaste jag någonsin sett. Vi snackar killen som är uppvuxen med Springsteen och Dylan och avgudar Morrissey. Vidare är singer/songwriterfåran extremt överrepresenterad i hans samling tillsammans med gamla indiegardet. Nu har han precis börjat lyssna på gammal soul och dessutom tvingats lyssna på mina lyriska beskrivningar av min kärlek till hiphop till den grad att han slutligen sa;
- Jaa, när du lägger fram hiphop på det sättet låter det ju faktiskt riktigt…okej.
Tanken är att jag ska bearbeta honom vidare och göra hans skivsamling mindre vit. Samt naturligtvis övertyga honom om storheten i en riktigt bra hiphopdänga.

Frågan är alltså hur man går tillväga. Dels gällande svart musik inom andra genrer än hiphop – vad måste vara med? Hittills är Nina Simone, Otis Redding och Lauryn Hill uppskrivna. Men vad mer? Och ni som inte alls är bevandrade inom hiphop utan mest håller er till – återigen ursäkta generaliseringen – vit musik men kanske ändå fallit för en hiphoplåt någon gång och tyckt att den varit okej; vilken låt var det? Jag har en tanke om att det måste vara snäll och lite mesig hiphop med mycket melodier, mindre rap över enkel bas och kanske någon popsampling – ja helt enkelt hiphop som låter så vit som möjligt ehe. Vad tar man då?

Ge mig alla tips ni har. Utvärdering av resultat utlovas vid senare tillfälle.

Hemma där både jag och hjärtat bor

Det förrförra inlägget var aldrig tänkt att existera. Det var bara en utsvävning om min skavande tristess som lantisbarn som helt plötsligt blev en helt egen text om att bo på landet fast man älskar stan som blev en helt egen text om att vara ett barn som är rädd för allting och väntar på att jorden ska gå under och finner lite tröst i upplysta lägenheter.
Det blir så ibland.
Inlägget var en utsvävning från det jag sedermera – långt senare då ingen av er orkat fortsätta läsa utan troligen kokat en kopp te, kollat My name is Earl-repriser eller knullat med era respektive istället – skulle komma fram till. Det jag skulle komma fram till var att jag äntligen hittat någonstans där jag trivs.
För inte trivdes jag i papplådan med exflickvän K. och sällan trivdes jag i ekologiska kollektivet med miljövetarna närmare stan och i norrlandskollektivet som jag och exmannen startade med två av våra vänner när vi flyttat i Göteborg trivdes jag väl ibland men det låg för långt från centrum och jag mådde alltför shitty för att kunna trivas och min och exmannens andrahandstvåa med fula möbler strax ovanför avenyn var bara övermöblerad och skavande och korridorsrummet hatade jag men mest av allt hatade jag nog den förra lägenheten.
Min första helt egna lägenhet. 21 kvadratmeter total jävla ensamhet och ångest.
Den låg i Högsbohöjd. Vilket inte säger den som inte kommer från Göteborg någonting, men kommer man därifrån kanske man vet. Att Högsbohöjd inte är ett kul ställe. Alls. Den var svinliten, jättesliten, hade fula möbler som ingick och det var sådär lyhört att jag hörde allting som om det pågick i min egen lägenhet. Tonårsgrannens knullande fick mig att precis-gjort-slut-med-pojkvän-lipa. Indiernas prat nedanför fick mig att undra om Simpsons-Apu satt vid min sängkant när jag sömndrucket väcktes av det. Tonårsmorsans grälskrik ljöd över kokvrån, liksom den arga mannens vrål i lägenheten snett nedanför som alltid skrek åt sin fru och sina barn tills de grätskrek ihop och jag satt med handen darrande på telefonluren och undrade om jag borde ringa polisen för det var för mycket skavande misshandelsfamiljsscenario över alltihop (Det gjorde jag såklart aldrig. Kalla det den svenska åkomman eller bara feghet – oviljan att liksom lägga sig i). Alltid röster som tog sig in på mina 21 kvadrat och störde mitt privata rum.
Jag hatade min lägenhet för att den var så liten. För att grannen var arg och knackade i väggen så fort jag hade besök, vilket jag sällan hade för det fick inte plats någon. Jag hatade platsen den låg på och känslan den gav mig. En skavande rastlöshet. En konstant rumslig påminnelse om hur jag trängdes i det lilla när jag ville ute i det stora.
Alla möbler var fula och gamla. När jag flyttade in kunde jag inte äta på en vecka i lägenheten. Jag fick tvångsneurotiska tankar och nojor om att den förra, manliga, hyresgästen ollat på allting innan han flyttade. Så fort jag tog i bordet mådde jag illa och var oförmögen att äta. Det var liksom snopp på handen nu.
Men mest hatade jag den för att den var så mycket ensamhet. Det var långt till närmaste vän och det var på den tiden då jag jobbade heltid. Jag sov aldrig på nätterna, nästan aldrig mer än tre timmar och när jag kom hem rasade jag ihop i sängen. Åt min kvällsgröt, bölade, kollade på meningslös TV och stirrade mig igenom en ny natt.

När jag fick erbjudande om att flytta in i lägenheten i Kungsladugård visste jag redan att en av mina bästa vänner, hon som sedermera kommit att kallas frugan, skulle flytta in. Jag visste att lägenheterna var fina och nya. Det var dubbelt så hög hyra, en sån där hyra som man bara ockrar av vilseledda studenter som tycker det är okej att betala mer än halva CSN-lånet till sin hyresvärd för chansen att få bo på förstahandskontrakt i en storstad ett tag. Den var omöblerad. Inga gamla snoppmöbler. Den låg i stans bästa område. Eller så sa de i alla fall, de som gick igång på vackra hus, lugna miljöer och gårdskatter. Jag rådfrågade mina föräldrar. De sa att jag skulle ta den, jag måste ta den. Det var dags för mig att bo någonstans som kändes som hemma nu.

Min vackra, vita lägenhet. I stans bästa område. Jag älskar den. Jag älskar den stora rymden i en lägenhet med högt i tak. Jag älskar alla moderna detaljer, känslan av renhet och fräschhet, utsikten mot parken. Jag älskar hur jag medvetet köpt på mig så lite möbler som möjligt. Vita, stilrena eller i ljus furu. Vita väggar sånär som på mammas gamla Marimekko-tyg från sjuttiotalet i svart och lila, en We can do it-affisch och chockrosa hjorthuvud i porslin.
- Jag är totalt IKEA-knullad, brukar jag ursäktande fnissa när folk kommer på besök.
Det är inte världens mysigaste lägenhet. Den är för avskalad, sparsmakad för det. Men jag älskar den. Den ger mig ro. Öppna, stora fönster ut mot världen. Den bär på en tystnad som jag aldrig hört förut i den här staden. Trygg, men ändå påminnande om staden. Jag kan tänka i den. Vid mitt nya, stora skrivbord med fönstret ut mot parken hittar jag fokus.

Sen är det det där med grannarna. Allra mest det där med grannarna. Först flyttade frugan in. Sedan jag. För några veckor sedan Erik och nu allraförsta Göteborgs-vännen Hanna. Det är den konstanta närheten till en familj, som ändå är en familj som hålls på behörigt avstånd ifrån diskbergsgräl, räkningar eller mitt dåliga morgonhumör. Allt som fuckar upp en relation när man bor ihop. Det är att umgås så mycket man vill, men ändå stänga dörren när jag behöver egentid. I min egen lägenhet.
Det är sådana där helger då jag eftermiddagssover en lördag, för att sedan få en abstinensdipp. Vips har Erik bjudit in mig på kaffe, kakor och cigg några dörrar bort. En stund senare ringer Hanna på min dörr och står leende uppsminkad med en folköl i handen.
- Redo för några öl på andra lång?
Söndagen ligger jag och Erik utslängda i min soffa och dricker söndagskaffe och lyssnar på Nina Simone. Jag hjälper honom lite i lägenheten innan jag går in till mig igen. Några timmars egentid av skrivande och städning innan vi söndagshänger ett helt gäng hos Erik. Han som suckar över att ingen är lika intresserad av TP-spelandet som han är, frugan som bullar upp med kuddar i mitt knä, lägger sitt huvud där och skrattar sitt mest befriande, älskade skratt över I en annan del av Köping. Maja som lägger upp fötter mot min stolskarm och Hanna som springer upp och hämtar middag, kommer tillbaka lagom till Wallanderfilmen som vi alla skrattsuckar över för herregud, dialogen och intrigen och skådespeleriet, varför gör vi så dåliga filmer i Sverige?
Måndag bio med frugan och sedan middag tillsammans. Kladdkaka och känslomässig ventilering i hennes soffa innan jag behöver egentiden, stänger in mig tills Erik ringer på dörren.
Tisdag fika på Hagabion, storhandlar med Hanna. Egentid och arbete innan Erik msn:ar och erbjuder rödvin i regnkvällen. Leonard Cohen, Joni Mitchell och andra hjältar i stereon, High fidelity-högläsning och rödvinsfyllan som bultar på helt plötsligt. Vi pratar litet och stort, skrattar och blir allvarsamma. Jag går över till mig vid tvåtiden på natten. Egensömn.

Någonstans klar i insikten om att det kanske – ursäkta mina fånlyriska klicheér – var såhär vi människor var tänkta att leva. Nära varandra. Egna rum, men spring emellan. Alltid nära till en trygghet när man faller eller bara behöver lite kladdkaka, dålig Wallanderfilm eller litterära rödvinssamtal en regnig tisdagsnatt. Vi kurar ihop i våra egna ettor, låter okända grannar ta över vårt privata rum eller skaffar kärnfamiljer och tror att allt vi behöver är äkta hälft och några bebisar så har vi hittat tryggheten och kärleken.
Jag har hittat tryggheten och kärleken. Jag tror den är mindre bräcklig än en kärnfamilj. Det här är min familj, mitt hem, jag har äntligen hittat hem och det är också ett ställe där mitt hjärta bor.

Tryggheten i betongblocken och längtan efter sävenäläven

Jag trivdes aldrig på landet.
Jag trivdes aldrig under min uppväxt på den norrländska landsbygden, på den stora gården med utsikt över sjö och fjäll. Där bodde jag tills jag en vecka innan jag fyllde arton packade mina saker och flyttade ihop med exflickvän K. i kartonglägenheten, ettan utanför småstadens centrum, för att aldrig mer återvända. Det tog mina föräldrar några veckor att inse det. Då målade de om mitt flickrum. Några år senare lämnade de själva gården, placerade en sommarstuga i skogen bakom och köpte en lägenhet i centrum medan jag flyttade till Göteborg och var bittrast i världen över att de inte hörsammat mitt tjat om att flytta in till stan förrän jag själv var på väg att lämna den.

Jag var barnet som växte upp på en stor gård med kojor, klätterträd och gräsmattor, en kilometer från stranden, utsikt över fjällvärlden från flickrumsfönstret och världens största skog bakom mig och som ändå bara längtade efter stad.
Min största dröm som liten var att någon gång få ha ett brevinkast, porttelefon och en adress som innehöll något med ”gata”. Jag brukade gå i leran i den stora, vackra björkallén som ledde in till vår släktgård och låtsas att det var asfalt. Jag minns när jag hörde Mauro Scoccos Sarah första gången. Han sjöng något om sävenäläven. Jag frågade någon, pappa förmodligen, vad det var för något. Han sa att den var en närbutik, en kiosk som fanns i storstäder och som var öppet dygnet runt.
Min största dröm var att få ha en närbutik. Att slippa sitta bredvid pappa i bilen två mil till Ica för att sedan sitta med Calippoklistriga lår hela vägen hem. Kunna smyga iväg och köpa godis mitt i natten. På sävenäläven.
På helgerna och under stora delar av mina lov bodde jag i en bäddsoffa hos min mormor och morfar. De bodde i småstaden, som på den tiden var en stor stad i min värld. De hade ett gatunamn, brevinkast och asfalt utanför. Jag och mormor spelade kort sena sommarnätter på deras balkong och jag tyckte aldrig att solnedgången varit så vacker som när den gick ner över lasarettbyggnaden nedanför, så mycket vackrare än när den gick ner över fjällen och dränkte sjön i rödfärg. Jag fick gå själv till centrum ibland. Då låtsades jag att det var min lägenhet som jag lämnade, jag gick ut med ett nonchalant knyck och elvaåringssminkat ansikte och hoppades att alla som gick förbi på gatan trodde att jag bodde där. På riktigt. Att det inte syntes att jag egentligen var lantis.

När pappa hämtade mig på söndagkvällar eller när lovet var slut satte jag mig fram i bilen. Hela vägen genom centrum tryckte jag näsan mot rutan. Det var det vackraste med staden. När skymningen fallit och i varje liten bostad inrymd på kvadratmeter mellan andras bostäder i likadana betongbyggnader lyste lamporna. Precis som bilarnas susande på gatan nedanför min mormor och morfars vardagsrum, där jag låg vaken i sköljmedelsdoftande lakan i bäddsoffan, ingav det mig något slags lugn. Ett hopp jag aldrig kunde hitta på landsbygden. En betryggande puls mot det rastlösa vemodet.
Bilarna om natten, de som var vakna; på väg någonstans, levande människor som passerade på vägen och berättade att de fanns. På samma sätt berättade människorna i husen sin historia. Jag tryckte näsan mot rutan och lyssnade. Såg köksbord med tickande klockor ovanför, en kvinna vid spisen, ett barn vid bordet. Såg vardagsrum med flimrande TV-apparater, foton uppställda i rad på bokhyllor och tavlor upphängda på väggarna. Livet genom bilrutan, fönsterrutan; vi möttes någonstans.
De tända ljusen, de förbipasserande bilarna gav mig som barn lite lugn i ensamheten. En lycklig trygghetskänsla i alla varma människor med tak över huvudet som levde sina liv på sina kvadratmeter i betongblocken. Lämnade ett ställe, förflyttade sig till ett annat.
Jag inbillade mig att de alla var lyckliga. Varma i ljuset och lyckliga med varandra i sin vardag. Det gav mig ro.
På landet såg jag inga andra hus i närheten. Närmaste byggnad låg trehundra meter bort. Nätterna var tysta, såsom de aldrig blev i staden. Vinden som knakade i huset, en råbock som ylade, förbipasserande skotrar på fyllekörning av någon underårig klasskompis under vintern. Det gav ingen trygghet, bara rastlöshet.
- Ge mig liv, viskade jag när jag låg klarvaken, livrädd i min säng nattetid.

En av mina första kvällar i Göteborg gick jag ensam från universitetet ner till Brunnsparken. Jag hade inte lärt mig någonting om spårvagnssystemet och hade ingen aning om att hade jag bara tagit två trappor ner från Humanisten hade jag kommit till Korsvägen. Istället gick jag, tog en avstickare åt vänster. Asfalten klappade under mina stövlar när jag gick genom Vasagatans allé. Vid Vasaplatsen stannade jag till på 7-eleven och köpte en take away-kaffe, fast jag aldrig dricker kaffe kvällstid. Drack kaffet ur pappersmugg inhandlat kvällstid. Bara för att jag kunde. Bara för att jag fick.
Sedan promenerade jag upp genom Vasastan. I varje betongbyggnad lyste ljusen. Vardagsrum med flimrande TV-apparater, fotografier och köksbord med pensionärspar eller barnfamiljer.
Jag smygstannade och stirrade in i vartenda ett. Jag minns min barnanaiva lyckokänsla i att se stadens människor i sina kvadratmeter i betongblocken. Att jag tog det som en indikation på att världen var bra, att allting skulle bli bra och att all den rädsla jag bar på alltid dämpades lite när jag såg på dem. Bara att se på liv gjorde mig trygg.
Jag såg deras liv, deras vardag pågå innanför fönsterglasen. Det gjorde mig fortfarande trygg i mitt vuxna, men likväl barnanaiva hopp om att de var lyckliga.

Jag granskar mig själv och finner kärlek

Jag skäms ju en hel del såklart. Över alla inlägg om honom. Över faktumet att han nyligen figurerat i två inlägg ett och ett halvt år efter att jag sa slut-orden och packade mina väskor, lämnade hans korridorsrum och hjärta.
Jag tänker mig en hel församling av läsare (notera ordet församling: heja blogghybrisen!) som suckar och säger;
- Amen vadå, varför skriver hon om honom igen? Har hon inte kommit längre?
Jag har kommit längre. Jag vet att jag inte behöver förklara mig för er. Men jag gör det ändå.

Det finns ett Jocke Berg-citat. Jag älskar det nog mest av allt som han skrivit. Jag har hört det brännas mot mig sedan jag var tretton. Det har alltid varit lika vasst och sant.
Jag granskar till och mig själv genom dina ögon och jag hatar det så.
Om jag skulle plocka bland alla mina poplyriker och citat, bland alla världens låttexter, och peka på vilken rad som varit sannast i mitt liv blir det den.

Jag lämnade honom, hans hjärta och hans korridorsrum där han satt ensam kvar och Håkan Hellström-citerade och saknade. Jag gick för att jag hade bestämt mig för det. För att jag redan flirtat, hånglat och längtat efter andra bakom hans rygg. För att hans närvaro, trots att jag älskade honom, gjorde mig rastlös och irriterad. För att jag ville erövra mig själv på egen hand, utan att tvingas gå en omväg via honom. Jag bestämde mig flera månader innan. Jag visste att jag skulle gå och det gjorde jag.

Han var den första mannen. Inspanad i skolkorridorer flera år innan vi blev tillsammans. Jag indiebruden som spanade efter hiphopkillen. Han var karismatisk, häftig och fantastiskt vacker. Jag ville ha honom flera år innan vi pratade med varandra första gången. Gav honom kodnamn och glodde på honom på det lokala fiket. Frågade vänner som kände någon som kände någon hur han var. Dog lite inombords när någon sa att de sett honom hand i hand med en tjej. Trots att jag aldrig ens talat till honom, knappt vågat se honom i ögonen.

Jag gick för att jag inte var kär längre. Jag älskade, men var inte kär. Mellan verbet älska och vara kär finns det tusen ljusårs skillnad. Men det vet ni säkert redan. Jag har aldrig varit kär i honom sedan dess. Älskat ja. Saknat ja. Kåtat hell yeah. Men inte kär.
Kär har jag varit i andra. Jag har haft ett förhållande och tre emotionellt seriösa flirtar sedan det tog slut. Det är rätt mycket ändå. Däremellan nya tungor, annan hud, främmande kroppar, långdejter och sms och flirtande och allt det där, alltid någonting i alla fall.
En fin ekvation. En ekvation som säger att jag inte var kär i honom längre.

V. skrattade senast jag träffade henne och sa att det var så bra att han och jag gjorde slut först av alla paren i vårat gäng av stabila, långrelationspar. För att vi gjorde alla misstag man kan göra i ett uppbrott. Vi tog liksom smällen för alla andra. Vi blev det avskräckande exemplet.
Någonstans mellan fortsatta gemensamma nätter, återfall, psycho-exande, alltid-vara-vänner, bölsamtal, sentimentalitet, dramagräl och försök till att fyllebonda med nya pojk/flickvänner fattar jag vad hon menar.

Jag säger att det största misstaget som jag gjort var att inte bryta kontakten för längesedan. När jag gjorde slut. Eller när han några månader senare involverade sig med henne. Eller att jag avslutade vår kontakt, inte ville ha den igen, och sedan blev vän med honom igen efter hans kontaktförsök. Trots att jag visste att det skulle skava.
Jag försöker omfamna mig själv i att jag inte bröt. Att jag faktiskt inte klarade av det.
Jag måste ju. Vi kan gräla i en halv evighet om allt som hänt, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll nu när alla misstag redan är gjorda och alla tårar redan gråtna.

Jag har aldrig vågat granska mig själv genom mina egna ögon.
Mina egna ögon har alltid varit värdelösa. Aldrig sagt mig någonting.
Det är genom andras ögon man definieras.
När den vackraste mannen blev min och såg på mig med ögon som älskade, då granskade jag mig själv genom hans blick. Allra helst genom den älskande blicken.
Det är skönt att granska sig själv genom ögon som älskar. Man slipper se sig själv. Och man kan tänka att man är okej. För där finns ju blicken som ser det vackra i en.

Jag gick för att våga börja se mig själv genom mina egna ögon.
Istället fortsatte jag se mig själv genom hans.
För att jag inte visste hur jag skulle kunna låta bli. För att jag inte visste hur jag inte skulle kunna finnas där för honom, som den som jag alltid varit. För att jag inte kunde vara någonting alls om jag inte var den bästa i hans blick, såsom jag blev värdelös den dagen han vände blicken som älskade mot en annan människa.
Jag har raderat nummer, blockat på MSN, skrikit och gråtit. Skickat långmail, bett honom ta mig tillbaka, återfallsknullat, snackat skit, undvikit på gatan eller tvångsbesökt och låtsasokejat vänskap, jag har lyssnat på sentimentalsnack långt efter att det snacket borde tagit slut, jag har hållit om och tröstat när han behövt mig, jag har vägrat prata med honom en annan dag, jag har gjort blandskivor och bjudit på bio, jag har gråtit i hans armar och fylleringt klockan halv fyra på morgonen, jag har försökt banta eller köpa söta klänningar för att vara mer lik såna söta tjejer han gillar nuförtin, jag har gjort alla jävla idiotgrejer ni kan tänka er.
Fast jag inte varit kär.
Fast jag inte velat ha honom tillbaka, egentligen.
Fast jag velat ha andra och varit med andra.

Jag granskade mig själv genom någon annans ögon och jag hittade inte ut när det var över.
Det tog mig över att år att hitta ut. Men jag gjorde det tillslut. Jag räcker fuck you till alla identitetspositioner, inklusive alla jag haft i hans ögon. Jag är ingen position. Jag är ett subjekt, okej?

Beroenden måste ibland brytas. Jag har klarat sex veckor utan snus. Ibland hyperventilerande och skakande framför Antikrundan, oförmögen att byta kanal. Ibland hetsätande lösgodis. Ibland gråtfärdig och utan stresstolerans. Ibland toktränande för att få endorfinkickar. Ibland skitförbannad och panikslagen. Men jag har klarat det.
Och jag gör upp med nästa beroende också.
För jag behöver inga bekräftande ögon längre. Jag behöver inga sentimentalstickande ord eller hyllningar från någon. Jag behöver ingen som förklarar för mig att jag är okej eller slår sönder min värld när någon annan är mer okej. Jag behöver det inte från honom och inte från någon annan heller.
Jag granskar mig själv enbart genom mina egna ögon. Och jag älskar det så.

Varning för höga flöden

Hate it or love it – the underdog’s on top. And I’m gonna shine homie, until my heart stop.

– Jag tänker alltid på dig när jag hör just de orden, säger han som står i mitt kök och vars ryggtavla jag på något vänster älskar. Fortfarande, alltid, älskar. Jag älskar minnet av den som är tusen minnen och känslor. Jag älskar ömheten i min hårdhet som den frambringar.
Hjärtstick här.
Jag har själv älskat just de raderna i Hate it or love it, väst fram dem till mig själv.

Navid undrar varför jag lagt ner så mycket arbete på att få alla medverkande i bloggboken att godkänna det skrivna och publicerade. De är ju ändå pseudonymer, karaktärer, det är min konst. Jag vet. Ibland kommer jag på mig själv att tänka på exmannen och alla de andra som karaktärer i min egen blogg, snarare än verkliga människor. Här existerar de enbart som mina tolkningar av dem, det har inte alltid någonting med verkligheten att göra.
Jag svarar Navid att min förklaring är för lång. Den kommer att få ett eget blogginlägg istället.
En bloggbok är en bloggbok är ett bokslut är en punkt. Jag kan inte påstå att det varit en kul vecka, med mina mail till exmannen, mannen, Rådjursögon. Att gå tillbaka. Jag var tvungen. Det var inte av hövlighet. Det var för min skull också.

Det skrapar under huden när han sätter sig bredvid mig i soffan. Lukten av kärlek; i ögonen och mellan benen är jag alltid våt i hans sällskap. Kommer alltid att vara.
Vi läser igenom allt tillsammans. Pratar, remenissar, han lovebombar mig såsom han gör. Pratar om sig själv, får en flackande blick. Min fäst på honom, ibland ner i filten, ibland står någon i köksfönstret och blåser cigarettrök ut mot stormen. Ibland ligger någon i soffan och någon annan sitter i köket, ryggen vänd mot.
De varnar för höga flöden. Ute tjuter natten och jag spelar Fade away. Den där textraden om att The boss inte vill bli det där spöket som hon undviker på gatan när de möts. Jag nickar.
Man måste bli varandras spöken.
Det är enda sättet att gå vidare.

En bloggbok är ett bokslut. Jag satt på väg till Norrland i mitten av december och läste igenom de utvalda inläggen. Tänkte på vem jag var för ett år sedan. Vem jag är idag. Hur mycket som kan hända i en människa utan att man själv förstår det. Inte förrän efteråt.
När jag livskrisade senast över att jag var 24 år och fortfarande inte erövrat alla bitar av världen som jag vill erövra svarade hon;
– Men du har kommit så långt med dig själv det senaste året. Förstår du inte? Man kan inte både erövra sig själv och claima världen samtidigt.
Just de orden. Jag insåg det själv. Precis just då. Vad som varit viktigast de senaste åren. Att hitta min egen trygghet, erövra mig själv.

Jag motstår impulser att stryka över hans nacke, skrattar istället och säger att det vore enklare om alla som funnits i min blogg de senaste två åren reagerat som Timbuktu gjorde när jag frågade om jag fick publicera hans svarsmail på mitt Hej Timbuktu-inlägg . Kör på och må kraften vara med dig, svarade han.
- Å andra sidan har jag ju inte legat med Timbuk, bara dissat honom, fnissar jag.
Han ser på mig med ömsinta ögon.
- Jag är så otroligt stolt över dig, säger han, om du bara visste hur stolt jag är.

Jag fick en konstig komplimang för ett tag sen som jag tänkt mycket på.
Såhär sa hon:
Det finns liksom nåt glamouröst & självklart hos dig, ett anspråk, ett "erövra världen perfekt stylad".
Jag protesterade. Nu har jag ju i ett och ett halvt års tid gjort sken; både inför mig själv och andra, av att vara en fladdrig, förvirrad gapig tjej som inte har en aning om vem hon är och vart hon är på väg. En tjej som är antitesen till all coolness och svalhet. Sen kommer komplimanger av detta slaget. Eller som när folk som läst bloggen träffar mig i verkligheten och säger;
– Men du är ju så lugn och sval. Trevlig och liksom…snäll.
Hon sa:
– Det var dags att någon berättade sanningen för dig, Elin, och jag kan höra henne skratta kärleksfullt mellan raderna i inboxen.

– Trivs du med ditt liv? Undrar han när jag leende påtalat att han pratat om sig själv en bra stund nu, sådär som jag gör för jag lessnar om jag inte får prata om mig själv.
Jag nickar. Kommer på mig själv med att inte vilja lämna ut någonting av mig själv till honom. Han som i ett ögonkast kan avgöra min sinnesstämning. Jag vill ändå inte säga någonting.
– Du verkar lycklig, fortsätter han.
– Jag är lycklig för att jag trivs med mig själv. Det är det viktigaste, säger jag.

Bloggboken är ett bokslut. Den är ett hejdå till en tid då jag erövrade mig själv. Jag går runt nu och den där komplimangen är alldeles sann. Mina kotor är uträtade, jag går runt med en inre grace och ett konstant leende i bröstkorgen. Jag har ett naturligt, svalt anspråk på att äga livet, världen. Mellan seminarierummet där jag håller en lång monolog inför akademikerklassen om svårigheter i att ge kritik på samhällskritik, jobbet där jag skrattande ger min kollega en kram och svarar i telefonen med andra armen, på bussen där hiphopbasen fyller öronen, med vännerna som kärleksfullt säger att det där om att jag pratar alldeles för fort när jag glöder är alldeles sant men de älskar mig för att jag är sådan, på fester och klubbar där jag pratar och flirtar och tar vad jag vill ha, på spinningpasset där jag lägger på mer motstånd eller de nätter då jag längtar efter en apelsinhalva att älska.
Överallt. Raka kotor, rak blick. Jag har erövrat mig själv. Jag frågar fågelhjärtat om det är nu vi ska ägna oss åt att erövra världen. Är vi redo? Kan vi, vill vi, törs vi?
Klart vi ska, svarar fågelhjärtat och andas med lätta andetag.

Han måste gå nu.
Vi vet det. Jag orkar inte säga att vi säger adjö och bryter med varandra. Mina vänner bara suckar och säger att det där har jag ju sagt i över ett års tid nu. Men någonting bryts i alla fall. Det är ett bokslut.
Jag stryker över hans kind. Under ögonen vått och hjärtat bultar. En ofantlig ömhet. Såsom jag vill hålla honom i min hand i all evighet och se till så att han är lika okej som jag är.
- Du som känner mig mer än någon annan. Du som vet hur jag har mått. Om jag har lyckats bli en lugn och lycklig människa som känner trygghet i sig själv och som älskar sig själv varenda dag, då kan vem som helst bli det.
Jag säger med en självklarhet. Det är ju så. Alla kan lära sig att älska sig själva. Är inte det betryggande?
Han går. Jag tror att jag ska gråta. Men det gör jag aldrig. Jag lägger mig leende. En dag ska det här fågelhjärtat älska igen. Så in i helvete ska det älska. Jag längtar tills den dagen. Men den är inte nu. Nu har jag inte tid. Er underdog är på topp. Jag ska erövra världen. Jag kommer fortsätta skina tills hjärtat stannar. Det vet ni.