Framförallt fastnar jag vid detta:
Att svälta mig var det sätt jag hade valt att leva. Det kändes. Det var en rebellisk handling. Det var uppror, anarki och ilska. Äntligen klev jag på skiten som klivit på mig! Det handlade inte om mat, det tog sig bara vissa uttryck.
Det ska påminnas om och om igen att självsvälten handlar om mer än kroppsideal, mer än om nojor. Jag minns så tydligt när den dåvarande chefredaktören för Slitz svarat på kritik om deras objektifierande av kvinnor (it was the 90's people, då folk fortfarande orkade debattera utviksmodeller och herrtidningar på allvar). Jag citerar inte ordagrant, men kontentan var att Slitz stod för ett sunt kvinnoideal med kurviga kvinnor och inte tog in några anorektiska modeller och att Slitz, till skillnad från modevärlden, hjälpte kvinnor att få bra ideal.
Som vi skrattade i våra Pro-Ana-grupper då. Lilla Slitzredaktören, du hade inte hajat ett shit. Det var ju just ditt ideal, din typ av män, era kladdiga ögon och objektifierande som var en del av det som vi ville fly ifrån. Vi avsexualiserade oss själva med platta bröst och knotiga höfter, vi avsexualiserade oss själva genom att räkna kalorier istället för att knulla. Vår självsvält var en del av ett inre uppror mot ett samhälle som avkrävde oss perfektion, kåthet, glädje, fantastiska skolresultat och vänlighet i lagom mängder. Att säga nej till maten var ett sätt att säga nej till de premisser som samhället hade ställt upp för oss.
Tack Christina för ditt inlägg. Jag känner mig så trygg i att ha funnit en stafettpinne, en motdiskurs mitt i jävligaste bantningsmånaden januari. Jag är glad att ni inte är tysta. Tack.
7 kommentarer:
just detta "Lilla Slitzredaktören, du hade inte hajat ett shit. Det var ju just ditt ideal, din typ av män, era kladdiga ögon och objektifierande som var en del av det som vi ville fly ifrån. Vi avsexualiserade oss själva med platta bröst och knotiga höfter, vi avsexualiserade oss själva genom att räkna kalorier istället för att knulla." var så på pricken vad jag kände för några år sen men inte lyckats formulera själv. tack!
tack själv för att du, väldigt ofta, sträcker stafettpinnen tyst till mig. när jag som minst orkar tycka något läser jag vad du har skrivit, eller tanja eller nån annan grym person, och känner hur pinnen slinker in i min handflata och låter mig greppa om den tills tankarna kommer. så i min värld är det du, och ni, som ska ha tack. det är oerhört att kunna tänka konstruktivt och det behövs hjälp.
åh vad du kämpar elin. fortsätt så, eller vad man säger. men på riktigt.
Jag instämmer i Huskorsets tidigare kommentar och tackar för nödvändig inblick. Superviktig debatt, då och fortfarande.
Jag har tänkt det tidigare och skriver det nu här i en kommentar: vi som äter för mycket men inte spyr upp det (Binge Eating Disorder) + andra överviktiga/feta har mycket gemensamt med anorektikerna. Vi sitter i samma båt. Och det är på pricken det där du beskriver att man vill avsexualisera sig. Min övervikt blir bokstavligt en sköld, en mur mot alla män. Varför man väljer att svälta sig kontra att överäta kan jag inte riktigt svara på. Kanske väljer vi tjockisar en enklare väg, vi har gett upp för länge sedan. Men även om det inte verkar så kan överviktiga vara perfektionister. När vi inte kan uppnå våra ideal, ger vi upp och storäter. Den där bloggen Viktat, som jag hittade till via din blogg beskriver det klockrent.
Hanna: Tack själv, det känns skönt att kunna formulera den tanken och att det är fler som känt så.
jojo: Tack fina! Alltid!
helahustrun: Superviktig indeed, tack.
Ano: Viktat är så otorligt bra på att beskriva överviktsproblematik. Och ja, vi sitter i samma båt och fungerar på samma sätt i mycket. Jag tror det ligger mycket i det.
Jag tror för övrigt att det handlar både om slump och gener huruvida det blir anorexia, BED eller något annat. BED är def. inte en "enklare" väg tror jag.
Skicka en kommentar