This is that disrespectful, motherfuckin West coast hiphop

- Men fan, vi kommer ju blogga om det här alla tre, eller hur?, säger Kristoffer strax innan The Game-konserten börjar.
- Jaja, nickar både jag och Gustav.
- Men är inte det lite…äckligt?, säger Kristoffer.
- Jo det är klart att det är, säger Gustav och jag nickar, men ler för jag är väldigt van vid den där bloggeggigheten.

Hursomhelst, och som jag konstaterade för Kristoffer när det skulle lallas hemåt i efterkonsertfyllan, kommer vi ju ändå inte att skriva samma saker.
Jag tänker mig att Gustav kommer att ge ett kortare refererat och förmodligen kommer han att vara den mest kritiska av oss tre.
Jag tänker mig att Kristoffer kommer att göra någon slags avvägning mellan rap life och The Game-fascination, politisk inkorrekthet och kulturell kontext och svänga ihop någonting som innehåller alltihop.
Själv var jag väl ändå den som mest refereras till som brud i sällskapet och jag är dessutom den mest litterära och självutfläkande av oss tre, så det blir väl något på det spåret, something like this:

Jag är ändå jävligt nöjd att jag struntade i ekonomin och gav mig själv konserten i en för tidig julklapp. Jag kom att tänka på under eftermiddagen att det här året ändå inleddes med att jag utsåg det till the underdog’s on top-året. Jag älskar fortfarande Hate it or love it, trots att den är sönderspelad och sönderknullad av Mary J. Blige och den refrängen har liksom följt mig genom det här året, sedan det här inlägget (tillika bloggbokens epilog).
Live hörde den inte till några av höjdpunkterna. Alls. Skulle jag säga vad som kändes mest var jag fantastiskt nöjd över att konserten avslutades med mitt för närvarande favoritspår på LAX d.v.s. My life och jävlar vad glad jag blev när Scream on’em hann inledas, men jävlar vad sur jag blev när den stoppades mitt i första versen för att The Game återigen började beefa med DJ:n.

Det är ju lite som det är att gå på The Game-konsert. Fylla, bråk, halvt avslutade låtar, femtioelva supande kompisar på scenen, dra upp tjejerna i publiken på scenen, dra upp resten av publiken på scenen, oengagemang, storhetsvansinne och förvirring.
Jag köper naturligtvis allt rakt av, till och med brudarna på scenen. Som jag minns det gnällde både Gustav och Kristoffer mer över det än vad jag gjorde. Jag bara skakade på huvudet när The Game väljer att spela Wouldn’t get far direkt efter, men sedan blev jag så lycklig över att få höra en av Kanye Wests bästa produktioner live att jag struntade i det med.

Det är lite underligt att vara tjej på en sådan hiphopkonsert. Man blir liksom väldigt… öh, medveten om sitt kön helt plötsligt. Jag känner mig sällan så könskodad som då och jag tror att det var längesen som jag blev påpekad och refererad till som tjej så många gånger under en och samma kväll. När jag lyssnar på hiphop är jag extremt lite könskodad, jag känner mig sällan så mycket som ett neutrum som i mitt hiphoplyssnande, vilket är en fet paradox om man betänker den kvinnosyn som jag stundtals konsumerar, men det där är en föreläsning för sig. Men på The Game-konserten blev jag väldigt medveten om min kortkorta klänning, mina bröst, faktumet att jag var en lady. Naturligtvis vägrade jag gå upp på scenen, det handlar mer om stolthet och töntighet i hela scenariot än någon slags feministisk övertygelse.
- Men nu står liksom alla tjejer på scenen utom du, påpekade både Gustav och Kristoffer vid olika tillfällen och jag var så tydligt tjej. Inte en i publiken, utan just tjejen i publiken.
När all the ladies gång på gång, när konserten avslutas, uppmanas att komma till Radisson hotell for the afterparty blir det också jävligt tydligt att jag är tjej.
- Ja, jag kan ju gå på efterfesten, flinar jag.
- Amen helvete, fixa in oss, säger Kristoffer.
- Nänä, hon har för kort hår, hon kommer inte heller in, säger Gustav.
En stund senare började vi prata om efterfesten igen.
- Jaja, men om jag visar tuttarna mot för att ni också får komma in, säger jag.
Och jag är jävligt mycket tjej.

Men skitsamma. The Game är ju ändå en av de artister som jag lyssnat jävligt mycket på de senaste åren och framförallt i mina kassa stunder. Det var bra just så och utifrån det.

Uppdatering: Helvete, jag tror Viita hann före ändå. Och fyller i värdefulla luckor kring Games odeffade överkropp och State of emergency (men han spelade väl bara halva låten, no?).

Uppdatering igen: Läs Gustavs version också. Jag kan konstatera att jag hade väldigt fel i hur hans version skulle se ut. Han fyller i värdefulla luckor kring bland annat den mimande sidekicken och Andra lång-häng.