2 december 2008

Det har aldrig funnits en feminism

Imorgon håller ABF Göteborg seminarium under titeln Feminismens framtid, med bl.a. Johanna Palmström och Petra Östergren.
Jag blir alltid lite trött när feminismen betecknas som ett enhetligt begrepp, om det så bara är i en slagkraftig, överpretentiös seminarietitel. Precis som jag blir matt av alla dem som menar att den feministiska rörelsen idag är alldeles för fragmenterad och differentierad, jämfört med…ja, närdå?

Som om det någonsin existerat en enhetlig feministisk rörelse. Som om inte feminismen och genusdiskussioner alltid varit uppbyggda av just fragmentariska rörelser, inifråndiskussioner, hänsyn till andra maktaspekter och krockfrågor.
Det har alltid diskuterats kring kvinnoemancipationens omöjlighet, Simone de Beauvoir ägnar många sidor i Det andra könet åt att diskutera hur kollektivet kvinnor är en omöjlighet, ens i en gemensam kamp. Kvinnor är differentierade, alltså blir också feminismen det.
Att avsäga sig systerskap och ifrågasätta kollektivistiska rörelser på basis av könsförtryck existerade långt innan Iris Marion Young, Donna Haraways Situated knowledges och hela den poststrukturalistiska ingången med kritik mot identitetsbaserad politik.

Jag levde länge i illusionen om att rösträttsfrågan i alla fall var något som enade alla kvinnor, över nationsgränser och att det dessutom var en fråga som även engagerade män.
Jo förvisso, men enbart de övre klasserna och de liberala. De män som engagerade sig i frågan, exempelvis John Stuart Mill, gjorde det främst för att de drevs av tanken att om de kvinnor i deras egna klasser skulle få rösträtt skulle arbetarpöbelsmassan hållas borta från rösträtten och de högre klassernas makt utökas än mer.

Intersektionalitetsbegrepp är nytt och lider av barnsjukdomar, men det innebär inte att det inte är applicerbart på historien. För den socialistiska rörelsens kvinnor handlade en stor del av det argumenterande och politiska arbetet snarare om att fjärma sig från den kvinnliga kollektivismen och hävda de liberala kvinnornas förtryck över dem, än att ingå i en kvinnokamp. Bland de socialistiska kvinnorna var feminist ett skällsord och användes i Sverige för första gången 1903 vid ett socialdemokratiskt riksmöte. Feministerna var de högställda kvinnorna, suffragetterna som hade råd att engagera sig i frågor kring högre utbildning och familjejuridik. Frågor som i vilket fall som helst inte gagnade arbetarklassens kvinnor.
När den Internationella kvinnodagen utökades och även de socialistiska kvinnorna ville fira den var man tvungen att gång på gång bedyra för arbetarrörelsens manliga makt att man inte hade någonting med de liberala feministernas firande att göra.
”Det finns inget systerskap”, skrev Clara Zetkin i början av 1900-talet och intygade att den socialistiska kvinnorörelsens kamp naturligtvis utgick ifrån klasskampen och de ekonomiska förhållandena som bas, medan de familjerättsliga frågor som de liberala kvinnorna var engagerade i bara var en överbyggnad.
”Vad har den svenska öfverklasskvinnorörelsen givit oss?”, undrar Kata Dahlström under samma tid och konstaterar i slutet av sin text att det endast är arvslagen som även kommit arbetarklasskvinnorna till gagn, på samma sätt som debatten kring kvotering till styrelser och downshiftingförslag knappast hjälper en offentliganställd undersköterska.

Ser vi till den genusteoretiska epistemologin är det också tydligt att den är eurocentrisk. Som Oyeronke Oyewumi, professor i sociologi vid Stony Brook University, konstaterar i en artikel från Kvinnovetenskaplig tidskrift från 2005, är den feministiska epistemologin grundad i de frågor som varit intressanta för västvärldens kvinnor och fortfarande är. Mycket av den genusvetenskapliga teoribildningen vilar t.ex. på kärnfamiljsbegreppet och kvinnan som mannens egendom i äktenskapet och förutsätter därför en kärnfamiljsnorm. För att begreppsliggöra feministiska kategorier, måste förståelsen för den eurocentriska familjenormen ligga till grund. Något som inte är applicerbart för en hel del andra samhällen.

Det har aldrig funnits en feministisk kollektivism och tur är väl det. Likaså vilar en feministisk framtid på en ännu större differentiering där fler aspekter tas in, där maktanalyser på fler grunder än kön blir grundläggande och där rörelser kan verka såväl mot varandra, som med varandra. Att blunda för andra former av makthierarkier och förtryck är att blunda för såväl historien som nutiden. Det har aldrig funnits en feminism och det kommer det heller aldrig att finnas.

4 kommentarer:

chall sa...

Tänk det här du skrivit är så akademiskt och jag älskar det ;)

Skämt å sido, jag har försökt säga att "feminism" är lite som att säga "politik" är samma för alla- typ.

men visst, vi måste väl ha ngn typ av feminstisk debatt men man måste försöka visa att det finns olika sidor, olika lösningar av olika feminoister.

Elin sa...

absolut. en feministisk rörelse som är dogmatisk och försöker infoga alla i ett kollektiv är det farligaste som kan hända feminismen. därför blir jag så trött när folk blir rädda för inre konflikter och olika åsikter. det är bra! vitalt!

och TACK vad skönt att någon äntligen kommenterade det här inlägget. jag akademikernördade loss fullständigt :=)

Felicia Lind sa...

Det är sant att feminismen inte är, inte kan eller aldrig har varit en inriktning.

Fast det kaaan vara så att en "slagkraftig, överpretentiös seminarietitel", döljer en mer önskad rubrik som till exempel "Hur ser de olika formerna och rörelserna inom feminismen ut, hur har de arbetat och hur skall man arbeta för att hitta än mer slagkraftiga och framkomliga vägar - i syfte att påverka än mer i för kvinnor positiv riktning - i framtiden". Har en känsla av att en sån rubrik inte funkar i en annons.

Det blir lite löjligt att raljera över en rubrik, och försöka hitta poänger med att sparka in öppna dörrar. Jag ser det som positivt med samtal och öppenhet, de slutna aktivistrummen måste öppnas bortom självterapins subkulturer, annars händer inget konkret alls. Fram för mer konkret politik, och mindre identitetsskapande inom feminismen. Det är ju väl inte sekterism vi skall kämpa för?

/ Felicia

Elin sa...

Ja, det förstår jag också, naturligtvis. Jag tyckte också att själva seminariet lät väldigt positivt (jag hann aldrig dit tyvärr) och jag håller ju med dig: Det är ju i själva verket hela min poäng med inlägget; att feminismen ska vara fragmenterad och innehålla mycket öppna samtal, istället för sekterisk, det finns något väldigt vitalt i det som folk väljer att referera till som "splittring".
Det var absolut inte seminariet och dess innehåll jag gav mig på, jag tyckte att det lät intressant.
Titeln på seminariet var bara en ingång för mig att fundera vidare kring det här med "en feminism", när själva seminariet handlade om just det motsatta.
Dock tycker jag att själva innehållsbeskrivningen var väldigt pretentiös om man ser till 90 minuters samtal från olika feministiska riktningar.