Storverk och leverpastej

Som solen sken in under sportlovets vårvinterdagar, belyste luddet och dammet i den mossgröna heltäckningsmattan i ert TV-rum. Morfar, du och mormor måste ju ha varit bland de sista som fortfarande höll fast vid heltäckningsmattor trots alla hygienvarningar, men då var jag bara fascinerad över hur golvet kunde vara klätt av mjukt och jag la sjuåringskroppen på textilen och lät solen stråla in i väntan på att du skulle bli klar.
Sedan hörde jag dina steg nerför den smala trappan som kom ner när man öppnade en lucka i taket. Som ert enkla radhus av andra konformerade radhus på en vanlig tvärgata i utkanten av staden erhöll fler hemligheter och spänningsmoment än vad vårt stora hus på landet någonsin kunde uppbåda. En lucka i taket och en hemlig vind som du kom ner ifrån med en tung väska under ena armen. Det var långt innan du började få svårt att se, starr och allt vad det var, långt innan du började få svårt att gå, tärd av hjärnblödningar och åldrande.
Nu följde jag dina snabba steg till arbetsrummet och ställde mig vid det vita skrivbordet där de få saker som låg framme var i en sådan perfektionistisk ordning att jag inte vågade röra ens en penna.

Du öppnade väskan och tog ut den stora, tunga skrivmaskinen. Ställde den på skrivbordet där solen sken in. Ett kvadratiskt mönster av solsken över skrivbordet och stolen där du sa åt mig att sätta mig. Sedan hämtade du papper. Morfar, jag har aldrig frågat var du fick dina papper ifrån? Det var inga vanliga, vita A4-papper, de såg bara ut så på avstånd. Men när man såg på dem närmare såg man att de blänkte. Strök man över deras yta kände man en mjukhet, ett glansigt hölje. Höll man dem mellan tumme och pekfinger märkte man att de var lite tjockare än vanliga papper, men det där skulle jag inte fundera över förrän långt senare när pappren bestod av brev skickade åttio mil över landet.
Nu satte du i pappret i skrivmaskinen. Du vred på en ratt, det knarrade lite och pappret rullades in i hållaren. Du lyfte av haken som höll markören borta från pappret och lät den placera sig i vänsterkanten en bit ner på det blanka A4-arket. Det luktade bläck och metall. Jag torkade bort snor under näsan med tröjärmen och stirrade på skrivmaskinen.
- Mm sådärja ja mm, nu är det bara att skriva serru.
Du hade börjat mumla och muttra redan då och jag visste redan som sjuåring hur man plockade ut det väsentliga ur dina utfyllnader av hummanden. De störde inte, de var en del av ditt språk.
- Mm nu får du skriva vad du vill. Ja, mm, nu kommer du att skriva något stort och bra. Mm alla stora författare börjar såhär.
Jag såg på dig, morfar.
- Jag tror att jag ska skriva…en bok.
- Jamenvisst mm, det är klart att du ska skriva en bok!
Dina utfall, när du helt plötsligt höjer tonen för att du blir exalterad, har alltid kommit så plötsligt. Mitt i mumlandet brister du ut i ett euforiskt rop.
- Ja det är klart! Här har vi ju det nya stjärnskottet! Storförfattarinnan! Ja mm det ska du göra!
Sedan lämnade du mig och sa att du inte skulle störa för storförfattarinnor behöver få arbeta ifred.

Jag stirrade på tangenterna och de stirrade på mig. Små plastklädda knappar med vittryckta bokstäver på stålleder som höll dem uppe. Jag tryckte ner en. Knappen åkte ner, dess led trycktes mot markören. Det sa pang. På det vita, glansiga pappret satt en tjock svart bokstav.
Jag tryckte på en annan. Det sa pang en gång till. Sedan tryckte jag på flera på raken. Pang pang pang. Ljudet av smatterband, som på sista april. Ljudet av vuxenhet och storhet. Storförfattarinnan med långkalsonger med hål i grenen, fötter som inte nådde ner till golvet från stolen och snoret hängande under näsan. Framför skrivmaskinen var jag stor.
Jag tryckte ner tangenterna i följd.
N-u b-ö-r-j-a-r b-o-k-e-n.
Du kom in igen.
- Ser du här, Elin, va mm?
I handen höll du en bok, en färdig bok.
- Mm det är nog en sån här bok du skriver, va mm, en riktigt stor och fin bok.
Jag såg på boken. Den hette Utvandrarna och såg ganska tråkig ut, det var nån gubbe som hette Wilhelm som hade skrivit den.
- Ja kanske det, sa jag och log mot dig för jag ville inte göra dig ledsen när du gjort dig besvär och letat fram en bok som du tänkte kanske var som min blivande bok fast jag visste att min bok skulle bli mycket bättre än den där tråkboken.
- Nu måste jag nog skriva igen, morfar.
- Jaa men detklart! Nää mm nu ska man inte störa storförfattarinnan när hon skriver inte!
Du gick igen.

Solen sken in över mig och skrivmaskinen. Bländade lite, men inte så det störde. Blottade damm och ludd mellan tangenterna och över maskinens metallkropp. Jag fortsatte att skriva.
Tänkte att det kunde handla om en tjej som alla var dum mot. En tjej som var ledsen och som ingen förstod. Sen skulle hon bli glad på slutet såklart. Kanske skulle hon träffa en snygg kille eller resa till ett varmt land.
Det smattrade i det ensamma arbetsrummet när jag skrev. Det vita, glansiga arket fylldes av tjocka bokstäver som markören obönhörligt slog in. När raden var slut flyttade jag markören till början av arket igen. Det där rasslande ljudet när jag fick byta rad var nästan det bästa av allt. Jag skrev om flickan. Tänkte på varför hon var ledsen och varför ingen ville vara med henne. Skrev om hur hon grät på natten och hur hon var rädd för allting. Jag hann fylla nästan hela arket med bokstäver innan du kom in igen.
- Jaa, jag ville ju inte störa mm, men jag tänkte…jaa att du behövde lite påfyllning. En storförfattarinna behöver ju mat och vila för att orka skriva sin världsberömda bok.
På brickan hade du dukat med jordgubbssaft i senapsglas, med en extra matsked av saften för att ge lite för stark och söt smak. På tallriken låg två Hönökakor med smör och skivad leverpastej och bredvid, på en mindre assiett, låg fyra noggrant delade rutor mjölkchoklad på en lika noggrant avriven och vikt bit hushållspapper.
- Titta morfar! Jag har nästan skrivit en hel sida nu!
- Jaa men ser man det var väl tusan! Jaa mm jag säger ju det! Jaa mm du kommer bli det nya stjärnskottet och alla kommer att läsa boken!
Jag rodnade lite och tog ett bett av Hönökakan, dinglade med benen. Du satte dig mittemot mig på sängen och pratade om alla priser som jag skulle vinna och alla som skulle köpa min bok och tycka att det var det bästa som de läst. Jag undrade om inte Wilhelm skulle bli sur då, om jag var bättre än honom men du sa att han var död så det gjorde ingenting.
Jag åt och drack fort för morfarsmellanmål var det godaste som jag visste och du fortsatte att prata om vilken stor författare som jag skulle bli. När den sista biten mjölkchoklad var uppäten var jag mätt och väldigt trött. Jag tittade på skrivmaskinen och på Utvandrarna, som fortfarande låg bredvid skrivmaskinen. Det kändes tungt helt plötsligt.
- Morfar, hur lång tid tog det för den där Wilhelm att skriva sin bok?
- Jamen oj, mm nä men det tog nog väldigt lång tid vettu. Mm att skriva böcker tar lång tid, jaa det kan ta flera år.
Tyngden växte. Jag som hade tänkt hinna bli klar idag. Nu blev jag ännu tröttare.
- Men om det ska ta flera år så kanske jag inte vill skriva mer idag, tror jag, sa jag tillslut och skämdes lite.
- Nää men det är klart, jaa mm, du ska ju inte trötta ut dig på en gång. Talanger behöver mycket vila också och du har ju gjort ett storjobb idag, det ser ju jag mm!
Lättnaden ersatte tyngden. Jag kom på att Skurt nog hade börjat nu. Du vred på ratten och mitt papper försvann ur skrivmaskinen och ner i min hand.
- Ja här ser man, en strålande början på den stora boken mm javisst.
Jag tog pappret och sprang in till TV-rummet, la mig på det mjuka mattgolvet och slog på TV:n. Pappret stoppade jag en bit innanför linningen på långkalsongerna, så jag kunde känna det mot min mage när jag andades, då visste jag att det var i säkert förvar.