ögonblicksbilder

när jag var yngre var jag galen i att dokumentera. kanske är jag det fortfarande. det analytiska draget går aldrig riktigt ur mig. varje nyårsafton skrev jag upp alla årets minnesvärda datum i en egen årskrönika i pappersdagboken. sen klistrade jag in foton, biljetter, kvitton och annat som hörde till. det här var när jag bodde på landet, hade en relativt liten bekantskapskrets och var en tönt. att sammanfatta sitt års händelser då var ingen större utmaning, I tell you. men nu däremot. jag kastar ut 2006-pusselbitarna och försöker forma en slags enhet men allting är splittrade intryck och något som ligger alldeles för nära i tiden för att man ska kunna få något samlat grepp om det. efterkonstruktionerna väntar fortfarande på att bli gjorda och distansen, skratten åt vem jag var då och allt konstigt som jag hade för mig och vilka skumma vändningar mitt liv tog ligger fortfarande några år fram i tiden (tack och lov).

idag köpte jag brännskivor (och skrattade högt inombords åt den sjukt långa kön in till systembolaget i nordstan. you suckers! komma på att man ska ha nyårsalkohol vid tvåtiden dagen innan! sen tackade jag fina kollegor som sagt åt mig att gå några dagar innan för annars hade jag själv stått där och svurit åt min dåliga framförhållning). nu har jag bränt 2006-skivorna och jag tror att det är enda sättet att sammanfatta och minnas just nu. ögonblicksbilderna finns, sammanhanget kommer att låta vänta på sig. jag kan säga följande såhär långt: jag vet att jag har förändrats och utvecklats i en mer rasande fart än jag gjort sedan tonåren det här året. jag har varit förvirrad, fucked up och helt inne i mig själv när jag omvärderat mig själv och min livsplan. framförallt under denna skruvade höst har jag många gånger varit en helt uthärdligt självupptagen människa. egocentreringen har många gånger varit total. trots det har människor funnits där och outtröttligt lyssnat, hängt, sms:at, mailat, fikat, ölat och kramat. ni har varit fantastiska. under nästa år tänker jag landa och trots min aversion mot nyårslöften lovar jag ändå att ha ambitionen att återigen bli en riktigt bra lyssnare och backa upp er som ni backat upp mig. tack för att ni orkat. tack för att ni är ni.

här kommer minnena:
håkan hellström - klubbland. bortsett från att den gick varm på blandskivorna under senvåren och hösten så var det den där dagen i slutet av sommaren. vi hade precis gjort slut, jag hade fortfarande några dagar kvar innan jag skulle flytta hem till min egen lägenhet. vi lever i ett undantagstillstånd där båda vet att kärleken är över, men inte riktigt kan koppla det till hjärtat än. vi lagar mat och lyssnar på p3. vi sjunger med och tillsammans, utan att tänka texten, gapar vi och det slutet har just börjat mellan dig och mig för att sedan stoppa oss själva. förlägna leenden, ett ojdå det där blev ju lite konstigt. vi har precis påbörjat världens tyngsta resa av gråt, ält och svartsjuka. men det vet vi inte än, vi bara anar i den textraden.
looptroop - hurricane george. när jag började jobba och kroppen skulle ställa in sig på att stiga upp sex varje morgon var det looptroop i spelaren på vägen till bussen som fick mig att orka. se på soluppgången och vänta på buss 760 vid prinsgatan med hurricane george i lurarna got me going. också minns jag en sen spelning på roskilde då jag egentligen skulle gå till tältet eller träffa någon men slutar med att jag står i herrns armar och dansar och inser att hade jag missat detta hade jag missat en av roskildes bästa spelningar.
morrissey - you have killed me. saxat från ett kravallstängsel längst fram på morrissey:
- guud vad snygg han är
- jaa eller liksom inte snygg, men karisman han är så...sexig
- ja precis! sexig! fast han är så himla gammal!
- jaa jag vet! typ george clooney!
- fast sexigare än george clooney ändå. men åh den här låten känner jag igen!
- ja jag med den är bra YOU HAVE KILLED MEE YOU HAVE KILLED MEE
- vad bra han är! och snygg!
- skitsnygg!
note to self: drick inte en tetra vin strax innan om du vill behålla någon slags indiecredd på en morrissey-konsert. förlåt alla som blev bortknuffade och tvingades lyssna på två urblåsta brudars gafflande hela konserten.
snoop dogg ft b-real - vato. ibland vill man inte gråta eller älta. man vill bara få pepp och kanalisera all sin frustration och ilska. hösten 2006 var det snoops rappande om att skjuta bråkande niggas som blev min räddning i besvikelser, ångest, sörjande och svartsjuka. tack.
justin timberlake - what goes around.../...comes around och nelly furtado - say it right. om gud finns är han en fetneger (lillebrors uttryck kommer tillrätta här) i baggies som heter timbaland. alla de tunga kvällar, nätter, dagar som dessa låtar gått på repeat och gett mig någon slags tröst med stråkar och beats är oräkneliga. hur har jag någonsin överlevt depp och hjärtesorg utan timbaland? jag vet inte, men jag vill aldrig vara utan igen.
common ft kanye west - the food. sen eftermiddag på ett studentrum i masthugget. jag som slöläser tidningar på en säng. be på i bakgrunden. något som fångar mig. och fortsätter fånga om och om igen. han som en gång spelade låten för mig har tröttnat, jag kommer nog aldrig att tröttna.
lady saw - man is the least. trött och frustrerad på jobbet. understimulerad av tråkiga uppgifter, trött på att vara trevlig och upprepa samma saker i telefonen. mp3-spelaren på, höja volymen och basen och någonstans ute bland hyllorna börjar höfterna vicka och leendet sprida sig i kroppen. det är omöjligt att låta bli.
kanye west - the new workout plan. efter någon timme av trängsel och köande där allsång till la bamba och d.:s fantastiskt smidiga kommentar om att det är alla jävla danskar som tränger på (vilket leder till mer än en förbannad blick från en förolämpad danska) kommer vi längst fram på kanye-konserten. jag har inte varit så pepp sen en kentkonsert och bara den väntande stråkkvartetten därframme ger mig gåshud. sen är det bara dans, skrik och rockafella-tecknet i skyn. fantastiskt.
shakira ft wyclef jean - hips dont lie. det var våren då jag dansade den koreografin och kom ut från träningen och kroppen bara skrek mera. jag kan fortfarande varenda steg utantill (det är här jag erkänner att det förekom en hel del jazzdansande till låten hemma i lägenheten också). också tänker jag de där första dagarna då jag jobbade med j. vi hade närmat oss varandra med prat om festivaler, franz ferdinand, morrissey och napoleon dynamite. men det är när hon höjer volymen på radion och säger den här är ju så himla bra när de spelar shakira på p3 som jag fattar att den här tjejen är en keeper, något mer än en sommarvikariatkollega. folk som förstått värdet i att blanda belle & sebastian-bootlegs med MTV-salsa kan man inte bara släppa.och det gjorde jag inte heller.
architecture in helsinki - whirlwhind. säg ett slottsskogshäng, en förfest eller en grillning som det inte förekom minst en låt med aih? det här var mitt crew våren 2006 och aih kommer alltid påminna om dem och oss och alla häng.
gnarls barkley - smiling faces. tänk en solig, het förmiddag på roskilde. på töntcampingen längst bort har ett gäng på sex personer placerat sig i gången med festivalfrukost och bandare. någon spelar den här låten, alla frågar vad det är trots att den spelats varje dag och kväll under de gångna dagarna eftersom festivalminnet är av en guldfisks karaktär. någon knäcker en ljummen öl, de rödbrända töntarna i skitigt hår börjar sittdansa som de lyckliga idioterna de faktiskt är. livet när det är som bäst koncenterat i ett ögonblick.

också alla de andra tjugo låtarna som jag besparar er och behåller för mig själv. nu ska det nya året firas in och det kan sluta hursomhelst. jag landar alltid med fötterna i vilket fall, det är en lärdom jag tar med mig in i 2007.

what´s love but a second hand emotion?

när alla andra barn är ute och dricker sprit och möter gamla gymnasiespöken på juldagen sitter jag nerbäddad i soffan med en babyblå filt omkring mig bredvid pappa. nördar loss framför harry potter och sagan om de två tornen, äter choklad och pratar om religion och livet och människan. jag lovar att det slog alla krogkvällar någonsin.
och nu försöker jag att inte tänka på tiden men stirrar på klockan och räknar sex timmar kvar mellan betongväggarna av kärlek och sällskap. jag försöker att inte tänka framåt men ser en sömnlös natt på ett tåg, släpa in väskan och tröttheten och de där äckelkänslorna man får av tåg rakt in på jobbet. vara trevlig och serviceminded och sen hem till en tom lägenhet, tomt kylskåp, tom inuti.

jag är inte klar här. inte på långa vägar. jag har just landat och var det inte igår jag drog väskan uppför trapporna och möttes av ljus och kramar? jag slungades in i vinterdrömmar om kravlöshet och skratt, nu slungas jag tillbaka. vardag; vi kommer inte överens så bra nuförtiden. det är inte vardagen i sig som jag har något emot och förr om åren, då jag förvisso stannat till mitten av januari, har jag längtat tillbaka. saknat tomma rum, möjligheterna att bestämma över sig själv utan någon som ligger på och vill veta allt om var och när och hur och varför, tentor och uppstartsföreläsningar och sällskap med bara den jag älskar. vardagen nu är insomnia, paniknätter utan någon annans andetag bredvid mig, understimulans och frustration på ett jobb jag vill lämna, oförmåga att ta hand om mig själv, osäkerhet över mig själv och framtiden, tvekanden över sms om samvaro för jag vill inte vara den som klampar in i något parliv av tu man hand-middagar, filmmys och skedliggande, spriten som en tillflykt för att slippa nagelfara min existens för en stund. och denna jävla ensamhet.

i retrospektivet finns inget annat än jävlighet med göteborg och kanske är det jag och hela stan som tröttnat på varandra och borde göra slut fortare än jag tänkt mig. bryta banden och säga adjö medan vi fortfarande har fina minnen att blicka tillbaka på. kanske behöver jag bara ett recept på stilnoct och orken att rensa upp de sista slaggprodukterna av min hjärtesorg. jag vet att det har vänt och att det blir ljusare igen men fram till dess behöver jag någonting annat än stress och havregrynsgröt. mjukare kanter, fler kramar, rum som är fyllda med skratt och andras röster än tvn som står på som bakgrundsljud för att slippa tystnad. sen tänker jag på det pappa sa igår om tron på människans styrka, människan är alltid som starkast i hennes svagaste stunder och alltid så mycket starkare än vad hon själv tror och att jag klarar mig om jag samlar de ljusa stunderna som något att se tillbaka på och hämta kraft från istället för något som smärtsamt kontrasterar under gråtnätterna och att jag får räkna tiden i små etapper för att orka. jag tänker på sms:et som ramlade ner i min inkorg klockan halv tre inatt när det gjorde som ondast och att första anhalten är den kommande helgen.

jag sa hejdå till morfar med en kram och han gav mig alla texter jag någonsin skrivit i ett vitt kuvert eftersom han rensat ur sina lådor i väntan på döden. jag mötte högstadiespöken och kramades med herr c. mormor oroade sig över min hälsa, vikt, rastlöshet och att jag tvingas jobba i mellandagarna, jag bitchade med mamma, brottades med bror, åt hysteriska mängder mat, fick min dåliga självbild påtalad när jag klagade över tjockismagen, suckade över farmor, promenerade genom småstadens tomma gator, somnade in med systers andetag i sängen bredvid som lugnande ljudvägg, hade familjeråd med föräldrarna som bestämde våren tillsammans med mig och gapade med känsla med i what´s love got to do with it?
who needs a heart when a heart can be broken, jamen precis och jag är klar här och vi har alltid nyårsafton och sen kommer allt det andra så jag okejar livet som bob hansson skulle ha sagt.

alla familjer är psykotiska

en dag om året lägger man den obstinata, förbannade miljövänstervegetarianqueerfeministen åt sidan och bara uthärdar och jag har precis fixat den dagen ett år till. nej farmor jag har fortfarande inget körkort och ja farmor jag äter fortfarande bara grönsaker och nej farmor jag kommer inte flytta tillbaka till jämtland och nej mormor jag kommer inte flytta tillbaka när du frågar fyra timmar senare heller, även om jag är arbetslös och urblottad, och nej farmor det är slut med herrn och ja mormor självklart fortsätter jag arbeta istället för att läsa en flummig skrivarkurs för vad tror jag egentligen att jag ska bli någon författare eller? och däremellan håller jag tyst, räknar till tio och smyger in en prilla (julafton 2006 var för övrigt julen då elin för första och sista gången snusade lössnus. vilken jävla tripp.) när fasters man svär över miljönissar som bråkar om nån jävla växthuseffekt, hela släkten går igång i ilska över de som kritiserar skolavslutningar i kyrkan och mormor anser att jag och syster ska hjälpa till i köket medan lillebror ska sitta och se på tv. jävla norén-släkt men man fixar det och någonstans älskar man dem och när man inte gör det tänker man på öl och nyårsfest och vettiga diskussioner och besök från amsterdam och att livet i göteborg kommande vecka kontrasterat mot detta inte är så dumt.

och sen kommer alltid julaftons kväll. familjen ensamma, julklappsutdelning och mammas förstörda blick när den enda materiella julklapp jag får är en parfym. en axe-parfym. jag som är glad över utsläppsrätt och amnesty-medlemsskap, vet att misstaget med axeparfymen kommer bli ett stående julskämt i likhet med runktomten (en historia som borde berättas men inte nu för det blir för långt och det är snart juldagsmorgon). lillebrors traditionsenliga nya singstar i julklapp, denna gång i legends-version. ps2 åker fram och sen väntar hemmasnickrade versioner av this charming man, parklife, son of a preacher man, papa don´t preach, heard it trough the grapevine, ring of fire, what a wonderful world och alla de andra. mamman och pappan går till kyrkan, lillebror med sina filmvetarpoäng suckar över att hot shots visas på TVn för att i nästa sekund, tillsammans med sin storasyster ligga i små skrattpölar med tårar i ögonen. natten avslutas med syskonfighter över sällskapsspel, där mamman och pappan sedan ansluter framåt halv två-tiden. det studsar skällsord jag inte vågar skriva och jag fetvinner på master of television två gånger på raken och lillebror kastar saker på mig och kallar mig fetneger vilket är milt i sammanhanget.

tv:n talar om etiopien som förklarar krig och oroligheter på västbanken men med en vägg av skratt, samhörighet och kärlek är jag immun. ni har talat om arbetarklassfattigdom, socialbidragsberättigande, dysfunktionalitet och oförmåga till konfliktlösning, tecknat mönster och påpekat de DNA-bundna anlagen för ångest och oro som rinner i våra ådror. well, inatt kan ni ta era kategoriseringar och diagnoser och köra upp dem per rectum. ställ er istället på den frostade trottoaren i gathörnet och se in genom det enda fönster som det fortfarande lyser från och ni ser:
fem oroliga, neurotiska, smågalna människor som fightats mot sig själva, varandra och världen men för några timmar hittar ett skydd mot svärtan och ondskan hos varandra. som ser sig själva i varandras ögon och som känner varandras ömma punkter men kan sticka i dem så att de känns som en smekning (lillasysters kommentarer om mina hamsterkinder var kvällens beef. jag vet att de där kilona jag gick upp när jag slutade självhata satte sig på röven, som förvandlades från platt indieröv till dancehallröv samt på kinderna som ser ut att ha ett vinterförråd av nötter instoppat i sig men min mamma säger att jag är söt så screw you). man kan kalla det kärlek eller lycka eller bara några timmar av ro från allt som gör ont. det är fint i vilket fall.

önskningar

jag uppfyller julklappsönskningar på löpande band. fuck platt-tv, spa-helger och mp3-spelare. jag ville ha en plan inför våren, få ett positivt antagningsbesked och allt rätades ut innan julen. jag ville komma hem och känna lukten av gran och hyacint, jag fick det. jag ville vakna utvilad under ett duntäcke med Disney-motiv från andra klass och bara dra mig, det har jag gjort. jag ville att morfar skulle leva och idag har jag hållit hans varma hand. jag ville skratta mig magkrampig, vara mig själv när jag mår som bäst och de senaste dagarna har jag tagit igen flera månaders spända käkar och klump i halsen. jag ville ha lite egoboost, närhet och famn, det slog in.

min familj med bråken/lovebombing/nattliga samtal och playa hating på en nivå som ingen av mina vänner kommer upp i. insikten om att de människor som både gjort mig till den bitch jag är och som gett mig all denna självdistans är dessa fyra. högt i tak, gliringar och bitchfighting. julklappsbingo och sällskapsspel med släktingar. 50-årskalas igår. undvika en högstadieperson, skvallra med mamma om bybor, träffa människor från förr och träffa den där herrn som jag mår så bra av att träffa men gör alldeles för sällan (jäkla avstånd). en av de där människorna som alltid får mig att känna mig som den grymma, roliga människa jag är och dessutom en av de mest fysiska människor jag känner. för det är ju så: fysisk närhet är ett grundläggande behov. bebisar kräver närhet lika mycket som mat. om apor får välja mellan mat i taggtråd eller en varm famn utan mat väljer de famnen framför maten. det är ett behov och det slutar inte kräva tillfredsställelse bara för att man lever ensam.
det är inte liggandet jag pratar om (fotot på mig i bakgrunden av ett enormt fallos-ljus till trots). det är hudnärhet, ett sätt att bli sedd, lugna kroppen. det är vad jag fick igår; en arm runt mina axlar, en kind mot min, långa kramar och en varm hand på mitt lår. ett par leende ögon som såg in i mina länge. inget amoröst. bara närhet. enklare än så kan det inte bli, men det räckte långt. ett par breda, vackra axlar, sniffa lite mansdoft, få komplimanger av någon med mörk röst. jag har saknat det. och det är lätt att dra en queerfeministisk kritik mot resonemanget och trampa på en öm pretto-tå för vadå elin, skulle det inte räcka med kramarna av dina kvinnliga vänner och kollegor, börjar du inte bli lite könsbiologisk här? men orka. jag har ett primärt behov av en bred axel att luta huvudet mot, känna lukten av en man och falla ner i en stark famn ibland. att teoretisera sönder det med queerfeministiska glasögon vore ungefär lika relevant som att analysera min skitnödighet istället för att bara gå på toa.

jag bockar av mina önskningar på julklappslistan och det är så svårt att skriva sånt här utan att låta pretentiös eller antikonsumtionsmoralistisk men vad fan, de saker i livet som räknas är ju gratis. klyschor är oftast klyschor för att de är sanna ord som behöver upprepas och jag skriver detta mot en ljudvägg av skratt och rop om att jag måste komma och styra upp TP-vinsten åt min familj i släktens TP-fight. det blir inte mycket vackrare än såhär, mina vänner.

play on playa

när man sätter sig på tåget och evesdroppar en konversation som innehåller frasen min kusin hon var ihop med en neger en gång hon. då vet man att man är på väg hem till norrland.
tolv timmar sittande på nattåg, kollegorna som stirrade på mig när jag berättade om restiden, tillade att det gick fortare för christer fuglesang att ta sig utanför atmosfären än för mig att ta mig hem till mamma och pappa över jul. hey, man vänjer sig. jag sover exakt lika många timmar sittande på tåget som jag gör hemma i min egen säng och de timmarna som jag inte sov fördrev jag lätt.

först fick jag sällskap av k. som bjöd på tjejsnack och choklad. det var fint och brudigt och jag tänkte att någonstans därunder har jag nog någon stereotypt kvinnlig emotionell sida ändå. sen läste jag senaste numret av rocky och tänkte på att det inte är så många dagar kvar men till vad och vad det har med rocky att göra, well thats for me to know and you to find out bitches.
sen hör jag en röst som säger mitt namn och jag stirrar på ett ansikte lite för länge och försöker placera det innan jag inser att det är en klasskompis från högstadiet. några minuter senare har hon bänkat sig bredvid mig och berättar allt om sitt liv som reklamare och platsen i kommunfullmäktige för folkpartiet och vad alla från klassen gör nuförtiden och jag får anstränga mig hårt för att finpolera ytan av mitt liv för att få det att framstå snyggt. man färdas tillbaka i tiden. till allt man inte vill tänka på. till personen man inte vill kännas vid men som bar samma ryggrad som man själv gör. det hade kunnat bli riktigt jobbigt, det blev lite jobbigt, men det gick över ganska fort. jag har inget behov av att springa ifrån mig själv längre. man kan kalla det att sluta fred med sig själv. hey åttaåringen, det var okej att du var rädd för allt, så blyg att du aldrig vågade gå på kalas, sämst i världen på gympan och tröståt framför eftermiddagssåpor varje dag efter skolan. hey fjortonåringen, det var okej att du var pinsammast i hela världen för det var alla när de var fjorton och jag förlåter dig till och med för den fula blonderingen och kombinationen limegröna byxor och orange jumper, det var okej att du hade ett extremt bekräftelsebehov och ditt sätt att bli olyckligt kär i varenda kille som överhuvudtaget tilltalade dig, det var så det var - tillslut blev du ju älskad i alla fall. hey sextonåringen, det var okej att du karvade upp dina handleder, skrev skunkdagböcker om dina suicidala funderingar, betedde dig som en idiot mot alla som försökte komma dig inpå livet, inte orkade gå i skolan och knaprade lyckopiller. hey artonåringen, det var okej att du var världens argaste flata och trodde att världen gick i svartvita färger och du hade svaren på allt och att du aldrig hade någon integritet överhuvudtaget. jag har inget behov av att bevisa något längre, allra minst den stora förändringen. vad jag är idag hade jag inte varit om jag inte först varit allt det andra.

vad ångesten anbelangar ägnade jag resterande vakna timmar på tåget åt att lyssna på nas hiphop is dead och finna svaren. det är tråkigt att säga bra saker om något som alla redan sagt tusen bra saker om och jag vill inte vara den som hoppar på hyllningståget bara för att man ska och jag kan egentligen säga så mycket som inte varje rescensent redan har sagt. samtidigt tycker jag att jag kommer undan lite genom att nu har erkänt min fabless för nick lachey-ballader, kallat hela den nuvarande indiescenen för tråkig jävla konstskolepop och åter avfärdat anthony and the johnsons som en ledsen transa med jobbig röst som bölar framför ett ostämt piano. och faktum kvarstår: jag har inte varit såhär nere med en hiphopskiva sedan commons be, jag har inte fått sådan gåshud av en hiphoplåt som jag får av nas ft jay-z - black republican sen jag lyssnade på kanye west ft mos def - two words en hel natt. varje gång jag hör introt med hela stråkorkestern och jay-z som skriker this is magic for you baby får jag tiny orgasms.
så jag vände mig till nas och co med hela ångesten och fick svar:
jag: nu känns det lite jobbigt att åka hem. träffa släkt och gamla bybor och vara den personen jag en gång var som nittio procent av min nuvarande bekantskapskrets inte känner till och ha något att leva upp till som jag inte vet om jag kan.
nas: can´t turn your back on your hoods, to much love from them
jag: jag har ont i hjärtat och under huden. det här känns fan. jag vet att det var tvunget att ta slut och allt det där men tanken på att någon annan får skedligga och snusa i hans nacke är så tung. vad ska jag göra?
nas: whut nigga?! break that down, how fresh you are. gotta get your papes on and play on playa
jag: men vad ska jag göra i vår då?
nas: get blazed and tell y´all stories

nu ligger jag i soffan. mamma spelar jeff buckley och bråkar med syster om hur granen ska pimpas detta år. jag har sovit hela dagen och vaknat ur ljuva drömmar om någon speciell. göteborg är åttio mil bort and it´s all good.

because art imitates life and life imitates TV

man vänder ett blad och sen vänder man tillbaka och vissa sidor måste man sätta ett hundöra på. komma tillbaka till. oavsett man vill eller inte. i säsongsavslutningen av O.C., när ryan håller marissa i sina armar när hon dör, tänker jag på d. och alla de gånger jag påtalade hans likhet med ryan. han som protesterade och påstod att han var mer seth, men för mig var han alltid ryan. den där som räddar. jag är så fånig, så bölsentimental men jag måste ändå skriva till honom att du kommer alltid att vara min ryan atwood. populärkulturell sentimentalitet är den finaste formen av sentimentalitet.

lillasyster sitter och får mig julstressad över msn. jag hittade något slags lugn i hagakyrkan igår på julkonserten med crewet och lillebror. finast var tolkningen av bred dina vida vingar. min favoritpsalm som barn. den jag tänkte på när jag inte kunde sova och mörkret var för stort och allting utanför fyra aprikosrosa flickrumsväggar med dörren på glänt skrämde. att det fanns nån som tog hand om mig, nån som förlät mig och som lät mig vila i sin nåd (jag förstod inte riktigt vad det betydde, men jag tyckte om hur det lät. att få vila hos någon.). jag försökte hitta tillbaka till den känslan igår. men det är inte samma sak när man är vuxen och är skolad av cynism, självständighet och kritiskt tänkande. vadå, vila hos vem? en snubbe som levde för 2000 år sen? varför ska jag be om ursäkt för mina synder? vad räknas som synder? och så vidare och så vidare.

och när lillasyster julpeppar tänker jag på julafton och stressen och släkten. mammas släkt där ingenting ligger under ytan utan alla konflikter vädras med skrik och bråk. jag kan deala med det, jag är bara glad att morfar lever. pappas släkt, där allting ligger under ytan och aldrig får pratas om, där allting mäts i prestationer och hur det ser ut utåt sett är en annan sak. för ett år sedan satt jag på jullunchen med uppsatt hår, pennkjol, välartad pojkvän i slip-over bredvid mig och pratade om D-uppsats och forskarutbildning. i år kommer jag ensam i rött, hemmaklippt hår, blek och utarbetad och har ingenting om min framtid att säga helt enkelt eftersom jag inte vet någonting. också ska jag tejpa leendet utanpå munnens osäkra krökning och besvara frågor om var fjåsen håller hus (fjås=jämtländska för fästman och nej, han var inte min fästman det är bara min hemby och släkt som lider av amish-syndrom) och förklara att det är slut med den välartade unga mannen från grannbyn som räddade mig undan den där ohyggliga tonårsfasen då jag hade flickvän i ren förvirring (samt bita mig i tungan från att säga något om att haha jag vet att ni har sån fet jävla ångest nu för att jag ska träffa en brud igen. tough luck släkten; det var aldrig nån fas, det var jag som stod för den jag är och det gör jag fortfarande). det kommer frågor om körkortet (underliggande pik: du måste ju ta körkort!), om jag fortfarande inte äter kött, forskarutbildning som skulle ta släkten till en högre akademisk nivå och inte minst framtiden.
kusinerna kommer att sitta där med sina heterosexuella lyckliga parförhållanden och stabila ekonomier och mitt i allt är jag. vad svarar jag? hur förklarar man för en släkt där allting ligger under ytan och ingenting någonsin blir sagt att jo jag vet hur det ser ut. singel, arbetslöshet, karriär som inte blev som jag tänkt mig riktigt än. det är vad ni ser. vad ni inte ser är hur jag lever och är lycklig, hur jag lägger pusselbitar för att forma mig själv och att det finns en frihet i att inte ha någon väg att följa. ni hör inte vad jag hör; hur livet skrattar i varje gammalt sår och ni vet inte min fullständiga kapacitet att äntligen ta hand om mig själv.
istället biter jag ihop och när jag och mamma satt oss i bilen lägger vi in en varsin prilla, ser på varandra och konstaterar att nu är det ett helt år kvar till nästa gång.

och några julklappar måste ändå bli köpta, det fick jag veta av syster. jag funderade på utsläppsrätter till både far- och morföräldrar men insåg sedan att folk för det första blir besvikna på sådana julklappar. först blir man besviken, för när man väntar sig ett paket kan ingen människa bli glad över ett värdebrev från svenska naturskyddsföreningen hur mycket man än försöker. sen får man dåligt samvete över att man blir besviken, att man inte står över konsumtionshetsen mer än så. för det andra har jag föga lust att ägna julaftonskvällen åt att 1. förklara för min mormor vad en utsläppsrätt är för nåt. samt 2. försöka argumentera emot henne när hon avfärdar global uppvärmning som ett påhitt och istället propagerar för att naturkatastrofer och dylikt är ett uttryck för Guds vrede över människornas synder. I rest my case.

nanosekund

jag måste rätta mig själv. det är inte bristen på intryck som skapar det här vaacumet, det är lika mycket överdosen. jag är humanist, inte naturvetare, men jag tror mig ändå kunna hävda att det måste finnas något samband mellan en låg serotoninhalt och alldeles för lite kött mellan vener och omvärld. man tar in allt. allt når en. en ofrivillig timme i city och du är ett vrak för det skrikande barnet som slåss med sin äldre bror, kvinnan som glömmer kundkorg och krockar med dig, den tunga parfymdoften som fastnar i imman på sjuans spårvagn, gratistidningar upptryckta i ansiktet, mannen framför i kön som rycker på ett konstigt sätt och köper tre kebabpizzor till priset av två, högtalarrösten som vräker ur sig priser, mannen på spårvagnen som sitter för nära och dealar hasch i sin gamla ericssontelefon, tonårstjejerna i joggingbyxor som röker röda prince under busskurens tak. allting stannar, inget rinner av och varje sinnesintryck blir något att värja sig mot. kanske är det det som gör att folk bedriver vansinnesdåd. man ser aldrig i ögonen vem som är galen. helt plötsligt bara spricker venerna av alla skränande intryck också förlorar någon det.

än så länge befinner jag mig på rätt sida om galenskapen och det finns tack och lov några frizoner där jag kan andas och som hindrar mig från att gå bananas med ett järnrör i nordstans julklappshandel. det finns hem där man kan sitta i en soffa och i flera timmar bara vara; ärlighet och skratt, koder och interna skämt som uppstår när man kommit förbi varandras gränskontroller. mixa det med svart kaffe och en lussekrans, det räcker så. det finns någon som kallas vän och som en gång tilläts komma in under min hud och därför ser vad som pågår därunder när min blick börjar slira och det blir sådär svårt att andas. någon som vet att det som krävs är en minuts hård kram, ett bröst att vila pannan mot tills allt det innanför har stillats. sen är jag tillbaka. det finns inkommande mail i jobbmailen, denna livlina, som påminner om kött och blod och en hälsning som avslutas med ett jag älskar dig och tänker på dig. kom ihåg att jag alltid är stolt över dig - vad du än gör och hur du än mår och ursäkta, jag skulle behöva gråta en stund i kopierummet om det går bra. jag har en biljett i översta skrivbordslådan som luktar hyacint, romglögg och nybryggt kaffe, som låter av skratt och hemkaraoke, som smakar hemgjord falafel och julmust. nine days and counting...

och det bästa med att bli äldre är ändå att man skaffat sig manualer för att deala med saker och ting. ibland står man fortfarande handfallen, men så har jag fortfarande många manualer kvar att samla på mig, och ibland glömmer man checka sina egna instruktioner först. men det är skönt att veta att de finns där. det näst bästa är att glappet mellan den man är och den man försöker vara minskar. när jag skrattar beror det på att jag är glad. när förlorar min blick någonstans och har svårt att se dig i ögonen beror det på att jag är ledsen. det är inte svårare än så, det behöver det heller inte vara.

det här är inte en blank sida. det här är en nanosekunds inspelning av en konstant pågående monolog innanför mitt pannben. ursäkta men den här hjärnan levererades utan off-knapp, kan jag få reklamera?

feminismen fuckade upp mitt sexliv

jag är nere och sen uppe på fem, helgens intryck kan räknas på ena handens fingrar och jag förbannar mig själv för både det ena och det andra och framförallt har min kropp lagt korten på bordet i vår avtalsrörelse och kräver helt andra saker än vad jag ger den. men intryck är ändå intryck och jag har tvingat mig själv att lämna fosterställningen till förmån för underjorden och ingen människa är illegal-fest fredag natt, reagge och en lång och fin diskussion med v. om arbetarklass-arvet och omöjliga klassresor och ett var det så han såg ut? jag måste varit jävligt full på den festen då han var så snygg! för att i ett mindre nyktert tillstånd uttrycka små pip om I want him. natten slutade med ett bisarrt samtal med herr d. på en nattspårvagn från gamlestaden. jag vågar inte ens titta på tjuvlyssnat.se för jag vet att hälften kommer ligga ute där.

och lördagen med pimp my ex och jag som bara panikade och alla kläder var fula, men solen sken och jag blev serverad sushi av en galen japansk liten kvinna som var hämtad ur manga så det var okej ändå. och sen ta några öl på kellys som slutade som det alltid slutade, timmarna flyger iväg under samtal om oskuldsförlorande och fransktalande pingviner och när man äntligen tagit sig på spårvagnen på väg hem ringer någon och förklarar att det finns skäl till att åka till majorna på fest och man springer på sina pilska små ben som skriker av trötthet till en annan spårvagn och sen hänga i en hall och få allting upplagt av sina vänner och göra sitt bästa för att verka sådär smart och trevlig som man vill vara men sällan är när det verkligen gäller utan istället blir allt tunghäfta och undvikande med blick och gaah vad jag tycker illa om mig själv idag. sen irra runt i majorna innan det slår fel och huvudet inte orkar mer och man kastar in handduken och förbannar sig själv för att man är världens sämsta singel som aldrig orkar följa upp, jobba för det, ha tålamod och allt det där. när valet står mellan att flaxa med ögonfransarna i timmar för att kanske kanske get some när man egentligen bara vill sova jämfört med att bara åka hem, dricka två liter vatten, googla jake gyllenhaal-bilder, onanera och sova väljer jag alltid det bekväma. dessutom fick jag höra under fredagen att jag är alldeles för kräsen och jag vet, jag börjar också bli trött på apatin och att vara stiffa bruden som nobbar och är otrevlig för att det finns ett ton av misstänksamhet mot varje man som närmar sig gällande både tjejsmak (hur många tjejer måste han inte ha raggat på innan mig?) och våldtäktsscenarion ("feminismen fuckade upp mitt sexliv". nytt namn på mina memoarer). och sen orkar jag ändå inte få tummen ur gällande de få människor jag faktiskt vill ha, men wtf jag är vinterdeppig och vill sova dygnet runt och min energi räcker knappt till att stiga upp på morgonen så den räcker definitivt inte till att spela en massa flirtspel. jag behöver anställa någon som gör sånt åt mig. sen kan jag håva in de bra grejerna.

idag skiner solen igen. en kvarts solljus på ena armen räcker för att få i dig all D-vitamin du behöver för dagen, det har jag lärt mig av Anders och Måns. jag ska adventsfika och få mina bakfyllecrawings gällande kaffe och socker tillfredsställda och sen är det måndag men det orkar jag inte riktigt tänka på just nu.

du är paris hilton du också

hur jag kämpar med gråten i halsen i det kvava scanningsrummet med apparaten som aldrig fungerar och när dokumentkontrollanten för femte gången påpekar något om suddiga laboratorielistor ler jag fortfarande och säger javisst. hur trummen tycks mot örat på kaffekoppen medan andra handens pekfinger smular sönder tigerkakan mot servetten och fokus ligger enbart på känslan i fingrarna för att inte flippa i fikarummet. hur jag står i en dörrkarm och lyssnar på utbildning om nya rutindokument utan att höra och någonstans vet att det måste skina igenom. det måste synas på mig att klumpen sitter i halsen och galenskapen trummar i bröstet och att jag när som helst kommer att börja skrika.
och sen hem och rasa ihop, fosterställningen, tårarna.

vi kan kalla det en ond cirkel:
brist på dagsljus leder till sömnstörningar leder till ångest leder till apati. sömnstörningar leder till brist på aptit leder till bristsjukdomar leder till sömnstörningar leder till ångest leder till apati. apati leder till brist på social kontakt leder till ångest leder till sömnstörningar leder tillbaka till apatin.

jag sjunker in i någon insikt om att allting inte är okej, det har det inte varit på ett tag nu och om man skrapar lite på överlevnadsstrategitänket kommer en ilsken svärm av svärta att välla fram. någonstans förbanna den här positiviteten, bita ihop-tänket som satt sig som ett tuggummi mot ryggraden och trycker till mot kotorna så fort självömkandet tar fart eller klumpen i halsen vill något mer. och om inte annat; det där i-landssamvetet. du har tak över huvudet och mat för dagen, du är frisk och din familj lever så håll käften med din oro och din ångest nu väser den så fort det börjar skrapa under huden. i gråten med handen på mobilen som vet att styra upp saker-tjejen snart kommer vara tillbaka och vara pepp på umgänge, jaga bort bittertankar och längtan efter någotvadsomhelst, kan jag inte låta bli att längta tillbaka till tonårsångesten. för att den bara fick finnas där. den fick spelrum. det var manic street preachers och kent i stereon, skärsår, olycklig kärlek, bitterhet, avundsjuka, tusen desperata och självömkande sms, självhat, självmordsfunderingar, psykofarma, långa internetdagböcker om ångesten, hitta själsfränder på skunk och vägra stiga upp på mornarna, skita i jobb, skola, allting. allting var ångesten, ångesten var allting. den fick ta all plats den ville.
hade det varit idag hade jag sedan länge sjukskrivit mig från jobbet, haft minst tre recept att komma med till apoteket och sagt upp alla bekantskaper i rasande mail om hur dåligt jag mådde.
varför inte nu? varför positiviteten som ett förband på svärtan? när blev jag sån? man kan beskylla nietzche-läsandet, hippievännen, mammas avsmittande religiositet, musiksmaken eller vad som helst. i slutet av linjen vet jag att det det handlar om måste vara den där känslan av omhändertagande. den där rösten som lenar i orosskriken, som dämpar gråten, som viskar hey darling. det är okej. var lite ledsen. var mycket ledsen om du måste för livet är svårt och jävligt och vissa perioder är lite jävligare än andra. men du vet att det här inte är du. du är inte ångesten, du är inte svärtan. du är fucking paris, det är vad de kallar dig du är skratt och kaxighet, du är ömhet och hjärtat till vänster. du är puls och energi, du är styrka och ett jävlar anamma. du fixar det. det ordnar sig. glöm inte det. du är så mycket mer än ångest.
förmågan att ta hand om sig själv när det för första gången på många år inte finns någon annan där som gör det åt dig. att ensam fightas mot saknad, ensamhet, tänk om-tankar, nattens oro, gråt. man lär sig. och när man inte orkar finns människor där som backar upp, knuffar på i rätt riktning. riktigt ensam fightas jag ju aldrig.

brist på intryck leder till brist på uttryck. det här är mest en blank sida. jag kommer tillbaka någon dag. det vet jag. det vet ni.

här kommer lyckan för hundar som oss

jag och e. pratade om att fånga dagen. att det är väldigt svårt att tänka så när man har två vagnar med journaler att returnera och en kväll av tv och uppvärmd mat på kokplattor i ensam lägenhet. vad är det jag ska fånga? sen pratade vi om att umgås med kreativa människor, politiska människor, människor som kommit någon vart och gör det de brinner för och om inte har de i alla fall tiden och orken att göra det vid sidan av. det är avundsjuka, ren och bitter avundsjuka. och lite hetsigt flås i nacken, för de där människorna börjar bli ganska många och jag har lådor av texter, omdömen och en minnesbalk full med kommentarer om min begåvning men var är jag nu? de är där och här är jag. kvar liksom. och för att hitta tillbaka till någon annan känsla, någon annan talang än den om att vara snabbast på att knappa in personnummer och faxa akuta papper, försöker jag minnas när jag var lycklig:
jag var lycklig varje fredag i skolan för då fick vi skriva i en tankebok, varje jul när jag slog in årets samlade alster till familj och släkt som julklapp och jag läste igenom allt jag skrivit och var stolt, när jag skrev pjäser som vi satte upp, när jag skrev nätterna igenom och bara fick ur mig all smuts som låg gömd överallt, när jag ägnade ett projektarbete åt en diktsamling, när jag läste Kreativt skrivande och allting bara var ord och texter och inspiration i ett helt jävla år, när jag fick stipendium på studentdagen för mitt skrivande, när de ringde från tidningen och ville att jag skulle bli kolumnist åt dem, när jag fick fria händer att skriva vad jag ville och se det publicerat, när de ringde från juryn för Lilla augustpriset och sa att jag var nominerad, när jag satt på buss 58 mot bergsjön och plötsligt hade en hel debutroman klar i huvudet, när jag försakade mängder av tid i flera år åt att sitta vid tangentbordet och slåss med cencorn och begränsningarna.
och
jag var lycklig på C- och D-kursen i lingvistik. aha-upplevelser, pulverkaffe, rapé-dosor staplade bredvid travarna av böcker till bakgrundsöversikten. semantiska fält, ägna 100 sidor åt begreppet pimp betydelseförändring och ytterligare 200 sidor åt begreppet morals nutida användning i media och veta att det är exakt det här jag vill göra, exakt det här jag vill skriva om och slå sig för bröstet när allting blir bra. djupdykningar i feministisk språkforskning, språkfilosofi, krångla in sig själv i tusen frågeställningar som leder till ännu fler frågeställningar och stimuleras av tanken på att det inte finns något entydigt svar.
och
jag var lycklig de där bra stunderna i ung vänster, studentkåren och kvinnojouren. nätterna med olaglig affischering och överväga tanken på att affischera över ingången till muf:s tillhåll, förstamajtala med lars ohly, feministiskt självförsvar, göteborgsdemonstrationer, studiecirklar, fikabråk, långa diskussioner, samförstånd, en osynlig men påtaglig gemensam känsla av ett jävlar anamma. nu förändrar vi världen.
och
jag var lycklig under dansklasserna, dansuppvisningarna. rytmen, känslan, man nailar hela justin timberlake-koreografin fast man är så utled på att försöka sätta det där hatsteget (alltid ett hatsteg man måste fightas med) och så trött att man bara lägga sig på golvet och det är fantastiskt och man glömmer allting annat och ser sig själv i spegeln eller i andras ögon och vet att man ser så förbannat bra ut och det går inte att sluta dansa.

så det fanns där. det finns där. allt handlar om att återvända tillbaka dit. jag börjar ikväll med två sidors jämförelse av vår tids feminism och mellankrigstidens kvinnokamp till genushistorian. och det gnistrar någonstans, fortfarande.

den vuxna till barnet

jag var så sjukt vuxen hela veckan, intei de goda termerna som ansvarskänsla, känna sig själv, få saker gjorda i tid och allt det där som är godsakerna i vuxenlivspåsen (och som jag fortfarande är riktigt jävla dålig på) utan mest allt det tråkiga som får folk att påpeka att man börjar bli lillgammal. som att tacka nej till en shoppingtur med kollegan på lönedagen med hänvisning till att jag vill hem och betala räkningar och lägga undan pengar först så jag ser hur mycket pengar jag har att röra mig med den här månaden. som att bryta upp från en middag genom att på allvar säga nä, det är ju en dag imorgon också. som att diskutera fondkonton, försäkringar, abonnemangskostnader och sådant och tycka att det är ganska trevligt. som att tycka att man unnar sig något när man äter två apelsiner på raken framför tv:n.

således var det oerhört befriande att imorse, framför julkalendern, äta alla chokladbitar i chokladjulkalendern jag inhandlat redan den första december. det vuxna, om det nu finns något vuxet i att överhuvudtaget äga en julkalender vid 23 års ålder, hade varit att spara dagens bit till eftermiddagskaffet varje dag. det var oerhört omoget, dålig och ganska äckligt att mula i sig alla 24 luckor klockan 07:15 på morgonen. samtidigt var det för att betänka hur gött det är att vara vuxen. inte längre någon mamma som hökar över en och säger när man ska gå och lägga sig, att man inte får se mcgyver (jag fick se mcgyver sist av alla mina kompisar) eller att man bara får öppna dagens lucka i kalendern. nu är jag vuxen, jag får öppna vilka luckor som jag vill och jag har egna pengar att imorgon införskaffa en ny för tio ynka kronor om jag så skulle vilja.

sen såg jag och k. little miss sunshine och jag fick ont i hjärtat av den lilla flickan för att hon, bortsett från glasögonen, var så lik mig som liten. i slutscenen vet jag inte om hade tårar i ögonen av det rörande, det sorgliga igenkännandet eller av skratt. jag ville krama henne och jag ville krama åttaåringen i mig och jag ville säga att du är bäst i hela världen och lova mig att alltid äta så mycket glass du vill. tänker på den runda magen och någonstans veta att man aldrig kommer bli en beuty queen men inte kunna sluta drömma om det. och sen tänker jag på brevet jag skrev som liten till mig själv i vuxen ålder som jag hittade i en gammal mellanstadiedagbok och jag var tvungen att läsa om det igen:
19/6 1994
Hej vuxna jag! Jag hoppas innerligt att jag har kvar dagboken nu när jag är gammal. Det skulle vara kul att läsa i den då. Jag hoppas även att jag inte är så tjock som jag är nu utan är ganska fin och att jag har en bra (och helst snygg) kille som inte slår mig. Och att jag blivit kysst och av med oskulden. Dessutom hoppas jag att jag har ett bra yrke som ger mig god lön och kanske nåt barn (en dotter). Helst av allt hoppas jag att jag är ihop med Peter Jöback nu eller nån av killarna i Take That. Men det är nog att hoppas för mycket. Det var allt.
Elin

tioåriga elin. jag vet inte riktigt var jag ska börja. jag blir så ledsen över dina framtidsdrömmar. enligt din prioriteringslista är det viktigaste att jag idag är smal och "ganska fin". jag gick ner de där kilona du alltid hoppades att jag skulle gå ner, men jag blev inte så mycket gladare eller mindre nojig för det. kanske lite bättre självförtroende, kanske lite lättare att hitta jeans som passar, kanske får jag lite fler komplimanger. men jag nojar mig inte mindre än vad du gjorde då.
jag är inte bara ganska fin, jag är skitsnygg btw.
och sen hoppas du att jag har en bra kille som inte slår mig. vad menar du? räcker det med att jag hittar en man som inte misshandlar mig för att han ska duga? och varför tänker en tioåring ens i såna termer som kvinnomisshandel? är det sånt som har gjort att jag blivit en sån bitterfittsfeminist idag och att jag gråter över våldtäktsartiklar. för att jag redan då var så medveten och cynisk om världens (kvinnors) tillstånd. tioåriga elin, du har fortfarande en massa helvetiska tonår av olycklig kärlek och besvikelser framför dig. du har också en insikt om att du inte bara vill ha en kille utan kanske också en tjej liggande i framtiden. du kommer att hitta de där bra människorna som inte slår dig utan behandlar dig som det guld du är värd men de kommer inte att lösa din issues, det kommer du vara tvungen att göra själv. och sen kommer ni inte vara kära i varandra längre och det kommer göra ont så in i helvete, men så är det. och tillslut kommer du att tycka så mycket om dig själv att du vet att bara de bästa är goda nog för dig och att du annars hellre är själv. du kommer att ha skaffat dig en jäkla kravlista gällande de där killarna som inte bara innefattar utebliven misshandel utan även humor, musiksmak, intellekt, förmågan att lyssna, spontanitet, kreativitet och förmågan att visa uppskattning för dig precis som du är. snyggheten står knappast inom parantes längre, den är ett krav och innefattar vackra ögon, snygga löst sittande jeans, vackra händer och bra stil. du kommer också ha lärt dig att du inte kommunicerar speciellt bra med män överhuvudtaget men har rätt bra skills gällande tjejer. och ja elin, oroa dig inte, du kommer både bli upphånglad och av med oskulden.
tillslut är jag väldigt ledsen att behöva meddela dig om att när killarna i klassen pekade på din okej-affisch och sa peter bögpack hade de en poäng. det blir aldrig jag och peter och det är fortfarande en stor sorg och take that har gjort comeback men jag vet inte, jag tror faktiskt inte de kvalar in på min kravlista numera. elin, en dag kommer du vara vuxen och livet kommer fortfarande vara skrämmande och förvirrande men du kommer veta en hel massa saker om dig själv och tillåta dig själv att äta alla luckor i chokladkalendern redan första dagen. jag tror att det blir bra, tror inte du?

It takes a red headed woman to get a dirty job done

som när man var tonåring och livet var en enda lång väntan och det enda man kunde vara riktigt säker på var att livet pågick någon helt annanstans än just där man var. inuti huvudet gapade håkan hellström om att ge mig nåt som tar mig någonstans för det var precis så det kändes exakt hela tiden. och man svor att aldrig återvända när man väl fått chansen att sticka och bilden i huvudet var en stadsvy med ljus som aldrig släcktes, en progressivitet, ständig rörelse. jag längtade efter ljusföroreningar, att inte kunna se alla de där förbannade stjärnorna varje natt utan bländas av allt det andra. det nya. som om det aldrig skulle kunna bli vardag.

tillbaka på samma ställe. tiden går varken framåt eller bakåt. graderna rör sig inte på termometern och jag står på noll. väntar och bävar och har ångest och drömmer om allt som borde blivit på ett annat sätt än det är just nu. mellantiden; min kontrollneurotism och du kommer inte bra överens och alla de där beskeden som aldrig kommer om en oviss framtid som börjar om exakt en månad börjar ge en lätt rispa mot halsgropen av panik för tänk.om.det.inte.ordnar.sig. det kanske inte gör det den här gången. mina säkerhetsnät är färre än någonsin och jag försöker projicera bilden av mig tillbaka i hemstaden hos mamma och pappa, för det är det sista alternativet men det går inte att se den bilden. jag har fortfarande stadsvyn i huvudet. trots att jag lever i den.

på något sätt måste man ju ändå leva i nuet, trots knivudden riktad mot sig och jag gör mitt bästa. jag jobbar på att få tillbaka fightingmusklerna i överarmarna, äter hoummousmackor med avocado framför kobra som får mig att smsa j. om att herregud joy div.! jag vill sitta uppe hela natten och röka, lyssna på joy div. och cure och skriva sorgsna dikter. svårmod is the shit!, går loss med sax och hårfärg och pimpar mig rödhårig (lite mer än tänkt, schwarzkopf lever som vanligt sitt eget liv med mina slitna testar men det är fint. i like.), får ett veckointag av bröd på en knytmiddag hos v. och har den längsta diskussionen någonsin om olycksfallsförsäkringar (jobbskadad), pratar med fina människor, får sms av j. om att jag har köpt julcider till oss på lördag! juldrinkar för paris och parma! och säger åt ams att slicka min fitta (varför låter det så mycket kraftfullare med sug min kuk än det kvinnliga dito?) minst tio gånger om dagen för alla värdelösa jobb de annonserar ut som jag ändå känner mig tvingad att söka.

och om det är min sista månad på den här arbetsplatsen är jag fast besluten att göra den så bra som möjligt och det gör man med hjälp av att anordna luciatåg med ett urflippat planeringsmöte där jag och e. blir drygidealistiska (-jag är vegetarian, jag vill inte sjunga om julegrisen, det är emot mina principer. -ja och jag är emot skogsskövling så den raden om julgran går också bort osv), tar en smygfika över en varsin kopp varm choklad och skvaller med l & l, ger extra många kramar och har längre utläggningar än vanligt om alla samhällets brister i fikarummet (idag tog l. GP ifrån mig och gav mig en tara istället när jag hämtade andan efter att ha läst ännu en våldtäktsartikel. jag misstänker någon slags diskret pik inbakad i omtanken).

så. kom igen nu december. gör mig lite levande igen. ge mig nåt som tar mig någonstans.

I want to talk to God but I'm afraid because we ain't spoke in so long

jag kom inte in på forskarutbildning, jag kom inte in på skrivarkursen, mitt vikariat som jag egentligen inte vill ha förlängt men kanske måste fortsätta på verkar knappast ändå bli förlängt och jag har ingen backup-plan längre och ådrorna i morfars hjärna bara fortsätter att blöda.

Gud, jag vet att jag var mycket bättre på att prata med dig när jag var liten. skolad av kyrkans barntimmar, kyrkis, miniorerna, kyrkokören och den kristna släkten stod jag bakom huset varje morgon och bad till dig att jag inte skulle behöva vara så rädd och ledsen den här dagen utan att du kanske skulle ge mig lite mod. på kvällarna bad jag att ingen skulle dö och att jag skulle sluta vara så ensam och att du skulle göra så att jag blev lite modigare och vågade prata lite mer på lektionerna. på mellanstadiet hade jag hunnit bli lite mer kritisk och började komma med konstiga hotelser och kompromisser med dig som att om du ser till så att mamma låter mig stanna hemma från skolan imorgon lovar jag att tro på dig och börja i kören igen eller om du gör så att jag klarar den här redovisningen utan att börja skaka i hela kroppen och få röda fläckar i hela ansiktet lovar jag att be till dig ofta och gå i kyrkan varje söndag. sen blev jag tonåring och hade bara ångest och trodde mest på marx och jocke berg.

Gud, jag vet inte om jag tror på dig nu heller, trots allt mamma försöker pracka på mig om att du faktiskt älskar alla och ger en stillhet i själen och allt det där. och jag vet att jag inte borde vända mig till dig när jag egentligen inte tror sådär jättemycket och inte alls levt efter budord eller agerat särskilt gott alla gånger. jag är varken en god kristen eller en god människa alla gånger. men om du nu ändå väljer att lyssna så vill jag säga följande:
jag vet att du snart kommer att ta morfar ifrån mig och jag vet att du borde göra det. efter det här långa livet förtjänar han att vila i himlen tillsammans med alla andra stora och små hjältar. jag vet att han är sjuk och trött och jag förstår om du vill ta honom ifrån oss så snart som möjligt och jag vet att jag är fruktansvärt självisk när jag ber om detta, men snälla låt honom få stanna här hos oss en månad till. låt mig få vara hos honom i jul, helst hemma och inte i en sjukhussal bland alla slangar och konstiga maskiner. vi har inte setts sedan i somras och jag behöver få krama hans hand en sista gång och se honom i ögonen innan han försvinner. låt mig få en sista jul, som julen ska vara, i hans sällskap.

och när du ändå håller på, säkra min tillvaro i vår. ge mig det där jobbet som jag vill ha och jag vet att jag har så oerhört mycket kompetens för. låt mig få det snart så jag slipper ligga sömnlös på nätterna och oroa mig för att den enda utvägen tillslut kanske är att flytta hem till norrland. ge mig lite styrka och kraft, något annat än gråten och tröttheten och yrseln och svimanfallen. ge mig en decembermånad som blir lite varmare och mjukare än vidriga november och ge mig mera kärlek (eller kärlek, men lite varm känsla i magen räcker) och mindre strul och ångest.

jag vet inte om du lyssnar men jag hoppas i alla fall och om du nu ser mig och finns med mig alla dar som i den där psalmen vi sjöng i kören så har du nog sett hur jag jobbat på som en god människa de senaste månaderna. jag har gått till jobbet när jag varit kräkfärdigt trött, både psykiskt och fysiskt, jag har sagt förlåt till dem jag varit dum mot, jag har ätit mina vitaminer och gått på mina träningspass och jag har sparat alla pengar jag kunnat och inte slösat och jag önskar mig ingenting annat i julklapp än en jul med min familj. räcker det?
jag hoppas det i alla fall.

hejdå från elin

ps. alltså det är absolut viktigast med morfar, det andra får jag försöka fixa själv efter bästa förmåga.ds.
ps2. tack i alla fall för att du gett mig världens bästa, mest stöttande människor i min närhet som ger tröst, pepp och lyssnande öron oavsett om det handlar om lovetroubles eller framtidsångest. också tack för maten, tak över huvudet och allt det där som jag som otacksam i-världsmänniska tar för givet.ds2.
ps3. kan du göra så mänskligheten i stort blir lite mindre korkad och börjar fokusera mer på solidaritet och försöka få rätsida på jorden och lite mindre på vinster och kapital vore det också bra men nu tog jag i lite va? ds3.

vänsterhanden just isnt good enough today (eller: jag och george costanza)

är oerhört imponerad av min förmåga att blogga efter åtta öl klockan fyra på morgonen och åstadkomma föregående inlägg. idag har jag en mäkta imponerande bakfylla med tillhörande ågren och ifyllnad av minnesluckor. den värsta var nog när jag recalled konversationen kring mitt och s. lovelife och vänners ärlighet och välvillighet varnar mig för somliga och att jag borde hålla mig till dem som visar mig respekt och intresse för de vinner i längden. och det vet jag väl.
men samtidigt har jag fallit in i någon slags högstadieperiod där the bad guys blir obsessions och jag tycker fruktansvärt illa om det, men kan inte hjälpa det, och försökte igår bortförklara mig med hjälp av en dialog ur ett seinfeldavsnitt där george inte vill vara ihop med en brud för att hon gillar honom som han är och att idealet är någon som inte gillar honom. varpå j. i all sin underbara ärlighet påpekar att elin, vad fan håller du på med nuförtiden? du identifierar dig med george i seinfeld!
och idag med regnet och ågren och insikten om att det enda som slår fyllekåtheten är bakfyllekåtheten och ensamheten och vakna upp och veta att hela dagen kommer vara ensam när det skulle vara en sån skön bakfyllelördag om man var två är identifikationen inte långt borta.

annars gillade jag minnet av hur vi uppmanar r. att bygga en robot med gaydar som spelar wake me up before you go-go när en gayperson är i närheten. jag har första tjing på den.

för de sömnlösa (eller: historien om pappas amazon)

jag somnar tidigt och drömmer de vanliga apokalyptiska drömmarna om berg och dalbanor, gengångare, brinnande föremål fallande från himlen och blixtrar över svarta trädar. när jag vaknar till mitt i natten och med gråten i halsen och insikter tryckande mot hjärnbalken skriver jag ner ett statement i skrivblocket bredvid sängen och lovar mig själv att tatuera in det spegelvänt på magen så att jag aldrig glömmer min livsfilosofi. förmiddagen vaknar jag av regn och när jag läser vad jag skrivit låter det bara pårökt, fastän jag bara var sömndrucken och det handlar lite väl mycket om ebba von sydow och vem vill ha hennes namn intatuerat på magen anyway? sen ringer jag mamma och ber henne tolka de galna drömmarna. hon svarar att jag verkar tänka alldeles för mycket just nu. det låter väldigt kaotiskt. drömmarna sätter alltid fingret på någonting och jag slutar aldrig fascineras av dem. och jag vet att jag håller på att bli lite galen och inte riktigt vet var jag kommer sluta, men det är som sagt helt okej.

och precis som jag hittar formler i tillvaron för att fortsätta leva utan att ramla ner under ytan och fortsätta tänka i vad borg och littorin och gänget skulle avfärda som galenskapstermer hittar jag formler för att råda bot på den ofrivilliga sömlösheten. vi sömnlösa måste hitta våra egna formler och lösningar. jag har en laddad AK4a i väskan att använda mot nästa utvilade jävel som alltid somnar så fort de lagt huvudet på kudden och som lägger huvudet på sned och tipsar om en kopp varm mjölk. man har varit där, för många år sedan. med svala rum, varm mjölk, avslappningsövningar. sen letar man vidare och hittar de bra sätten och de mindre bra i ett längre perspektiv. det går tillslut inte att komma ifrån att det det handlar om är att kunna fokusera tankarna. det spelar ingen roll hur många stilnoct du trycker i dig om hjärnan ändå fortsätter gå på högvarv för att tankarna inte är klartänkta. d. tipsade om skrivblocket vid sängen som hjälpte mot insikterna, men inte oron. mot oron är det bara attack. jag attackerar genom att associera bra minnen. du blir trött av att minnas och att enbart fokusera på de goda minnena ger dig en varm känsla i magen av alla bra ögonblick som ryms i den där lilla delen av ditt huvud som tillhandahåller hela din minnesfil. man bestämmer sig för ett bra minne och associsserar fritt därifrån. såhär:
1. bam bam i somras. sen natt och mina white russians är mycket starkare än både t:s och hennes väns. dansgolvet är fullt, luften är fuktigt sommarvarm och vi bara dansar. basgången till sexyback och jag tjuter till av lycka och t. skrattar förvånat åt min eufori och sen dansar vi i flera timmar till fastän svetten fläckar sommarlinnen mörkvåta.
2. jag tänker på dans vilket får mig att tänka på urkult 2005. jag och lillasyster som sitter i tältet och blir luriga i huvudet och tolkar damien rice-låtar. sen upp till festivalområdet, står långt fram på cirkus alfón och hoppar med åskdundret som bakgrund till deras galna covers för att därefter gå ner till stora scenen vid älven och vänta in svenska akademien. precis när de går på scenen öppnar sig himlen och den största åskskuren i mannaminne vräker sig ner över oss. jag och syster inser att att enda sättet att hålla sig någorlunda varma och torra är att ta sig rakt in i massan av människor och dansa som om det vore det sista vi gjorde. lyckan när jag och syster som små muppar i två likadana, oversized regnponchos dansar i regnet med basen dunkande i kropparna.
3. och när jag tänker syster tänker jag pappa. tänker på den gamla amazonen, klassikermodell, som han hade när vi var barn. hur den luktade bensin och sätena var slitna och man fick absolut inte riva i tygomslaget på sätena som redan var halvt sönderrivet, men man kunde inte låta bli för det var så roligt när skinnet kom fram och revorna i skinnet kräktes ut vitt ludd. jag tänker på att den var svartmålad men att pappa sedan tagit en rödfärg och skrivit röd på motorhuven. och jag undrar vad som låg bakom den tanken, var det en fyllegrej efter en byfest eller låg det något i det som skulle platsa på moderna museet? jag minns hur jag klev upp klockan sex i flera veckor en sommar när pappa jobbade med att flytta grus och grejer på en släpvagn, bara för att få se morgonen genom bilrutan på amazonen medan pappa spelade bruce springsteen i kassettradion och letade grusgropar. hur mamma fick pappa att sälja amazonen till förmån för en mer familjepraktisk bil av typen volvo 240 och pappas blick när han lämnade över nycklarna till snubben som skulle plocka isär bilen och sälja vidare delarna av dess kropp till andra bilar. lite som organdonation.
4. och när jag tänker mamma tänker jag på den gången då hon sa något elakt och det blir helt svart för mina ögon av fjortonårsilska och hur jag håller i en påse med frusna, stenhårda bullar och tar bullarna och kastar dem rakt på henne. mamma som flippar, tar köksstolen och kastar hela stolen in i väggen. jag som i en blandning av barnets rädsla och tonåringens ilska rusar ut och skriker jag sticker nu skitkärring. insikten om att vi bor på landet, det går inga bussar, var fan ska jag sticka. hur jag rusar ut i skogen, långt ut i ingenstans för att sedan tjursitta där på en stubbe resten av dagen. framåt kvällen är jag hungrig och trött på att attackeras av myggen, myrorna och allt det andra som gör att jag hatar skogen och förödmjukad och moloken traskar jag tillbaka. där sitter mamma i trädgården och jag vet att det här kommer bli tufft. när jag kommer närmare tittar hon upp och jag ser att hon skrattar, hon skrattar så hon gråter och säger jaha, rymlingen kom tillbaka. vill du ha en bulle kanske? de har tinat nu och jag skrattar också tills magen krampar.
5. och när jag tänker på den slitna metaforen kring ilska jag precis gjorde i föregående goda minne tänker jag kursen i kognitiv semantik. teorier kring hur kroppsliga upplevelser är det som skapar språket och länken mellan våra sinnen och vårt språk är metaforer. och jag läste en hel bok av lakoff om just metaforer kring ilska och kom hem från universitetsbiblioteket och kände att det inte fanns något bättre i världen än lingvistik.

vi stoppar när. ni förstår grejen. det är oslagbart. se bara till att undvika fallgropar som att associera till gamla kärlekar eller högstadiet eller sådant så att man inte hamnar i destruktivt tänk. good luck.

jag vet inte vart jag ska (men längtar redan dit)

det är inte så att jag aldrig önskar mig den där drömlösa, djupa sömnen. men inte nu, inte här. för mycket som rusar i ådrorna, så mycket introspektion som kräver uppmärksamhet. det är den självvalda sömnlösheten för hur ska man kunna sova med alla orden och tankarna, ensamheten som inte finns dagtid och kräver sin rätt nattetid? jag behöver inte sömnen, inte på det sättet. inte nu, inte här. inte så länge jag fortfarande karvar på mina konturer.
och det är hon som skrattar åt vinden och regnet, mina vinterstövlar läcker in och tårna blir blöta, håret droppar ner mot ansiktet som grimaserar. hon som påstår att det är det bästa vädret, allting blir så tydligt när träden är svarta, kala och man kan höra regnet falla mot löven på marken. jag med den skeptiska minen, längtar efter klara höstdagar, kvicksilvret vid noll, luften lätt att andas. jag vet, det är norrländska ådran. jag och fukten kommer aldrig att bli vänner. det det handlar om är kanske att välja sida. antingen dukar du under november eller så fightas du tillbaka. nu fightas jag tillbaka. jag har valt bort sömnen, tv:n, vilan, hemmakvällarna men får i gengäld promenaderna, dansen, samtalen över en kopp av någonting varmt i en cafévärme eller ett glas av något alkoholhaltigt i ett krogbrus och därefter nätterna där regnets trummande mot rutan inte skapar olust, bara lugn. det är okej att ta till höstklyschorna nu. te, kings of convenience, filtar och tända lyktor. alla medel är tillåtna. snart tar julen ändå över och det har ju redan börjat i mitten av november. jag vet inte om jag tycker det är okej eller om jag ska hålla mig konservativ, men måste man ha så mycket åsikter om det egentligen när det finns andra saker att knyta näven för och julen förblir ett likgiltighetstecken uppblandat med ångest för mig även detta år.

det finns lite för mycket saker att säga just nu men det jag skulle säga var ju egentligen hur jag begrundade det hon sagt. om tydligheten. hur allting blir skarpare. allting är suddigt hos mig just nu men genom vasaparken med regnsmattret mot löven, våta vantar som håller i väskan ser jag mig själv plötsligt i ett tydligt utifrånperspektiv och jag ser
lite av igår: för de där jävliga nätterna, de där riktigt genomjävliga, kommer ändå. oron kan fortfarande skaka och tillvaron är svajig. sömnlösheten är en fiende och det där det ordnar sig-perspektivet skriker för tom publik. jag känner mig rolös, rastlös, hemlös och det är ingen frihet, bara tröstlöst.
lite av idag: konsekvenstänkandet. jag rusar på, men jag rusar inte in i något. jag stannar upp. hittar magkänslan. jävligheten var en hemlängtan till det närmaste ett hem jag kan komma och hemma är där hjärtat finns. pengar i form av lön försvinner när jag ställer det mot ett alternativ av ett par dagars ro, doften av nybryggt kaffe på morgonen, sällskapsspel, juldrinkar, byfest med alla man växte upp intill. morgonen därpå ligger min signerade ledighetsansökan på chefens skrivbord, jultågbiljetten bokas om och jag håller tummarna i väntan på besked om ledigheten. konsekvenstänket som i att slutgiltigt krossa date-doftande tonårsövertygelser om hur kärlek och andra människor räddar en och överlever allt. allt som är samförstånd och bekräftelse är inte värt att rusa in i längre.
lite av imorgon: breda ut sig. ta plats. inte längre haja till när någon skrattar åt en skämt, skriker jag älskar dig när du är såhär, beskriver mig som kaxig och glad. bara vara sån. som att det faktiskt är jag. och någonstans landa i det. sova drömfria sömnnätter. inte nu, inte än. men jag längtar dit. och när jag betraktar hennes mörka ögon, följer hennesöverläpps kurva vet jag att jag önskar att hon följde med mig ner för landning. men jag vet också att människor som precis lärt sig våga hoppa själv även måste lära sig att landa på egen hand.

med basen på max

och när jag släpade mig hem från den försenade bussen i ösregnet på en sådan måndag som inte får finnas kunde jag inte hjälpa att tänka på hur det hade varit om allt var som för ett och ett halvt år sedan.
gå hem de där fem minutrarnas promenad från universitetsbiblioteket där jag hämtat upp böcker. komma in i den varma hallen, alla lampor tända. simspons på tv:n som bakgrundsljud eller någon reaggevinyl som stod och hackade på skivspelaren. han som mötte i hallen, höll om mig, frågade hur dagen varit. han vars bröst jag kunde luta pannan mot och mumla jävla skitdag, fyfan alltså. han som tog av mig ytterkläderna, tog med mig till köket med det runda vita bordet redan dukat. mat som egentligen var haram-kryddat med tanke på min rådande magkatarr puttrade på spisen. jag som instinktivt släckte lysrörsbelysningen i taket och han som som vanligt muttrade du var vampyr i ett tidigare liv som reaktion, innan jag tog fram den fula IKEA-ljusstaken, tände ljus i den. pratade om dagen, om tillvaron, helgplaner med gänget över middagsmat. efter disk och viss övertalning från hans sida släpa sig upp till Marias video för att sedan stå och lyssna på hans gaggande med den supertrevliga, amerikanska expediten medan jag själv försökte minimera filmvalstiden till i alla fall under en timme. sedan film och snarra, fast det skulle vara förbjudet på vardagar -vi bestämde ju igår, i den slitna skinnsoffan med våra armar och ben ihopslingrade. slåss framför spegeln i det minimala badrummet för att sedan somna sked med blodvarm hud mot ryggen och känna sig tryggast i världen.

samtidigt vet jag att så mycket är en efterkonstruktion. vi hade många fina stunder, men det finns så mycket sprickor i allt det där vardagsljuva. vi hade båda så mycket att deala med, men bara jag tog mig rätten och uttrymmet att göra det. jag tog allt hans. och de där månaderna av ätande oroskänslor i magen som blev en bekräftelse. det tog inte slut då, bara nästan, men det blev början på något annat. det var då jag lärde mig att sluta vara rädd, att leva med mig själv, att sova ensam om nätterna, att oavsett hur ont det gör i dig - även när du tror att det är omöjligt att utstå smärtan utan någon som håller din hand och jagar bort det onda, så fixar du det. i retroperspektiv är det fortfarande en jobbig tid, men samtidigt det bästa och mest nödvändiga som hänt mig.

jag håller fast vid efterkonstruktionen när jag kommer in i en nedsläckt lägenhet med obäddad säng, kläder överallt och halva soppåsens innehåll utspillt över köksgolvet. trötthetsvärk i kroppen, kylskåpet som ekar tomt och med blodsockerfallet och ägglossningscrawings slutar det med att jag äter havregrynsgröt med lika stor del av mammas översockrade hallonsylt till. för att kanalisera den sexuella frustrationen kåtglor jag på Fotbollsgalan i två timmar innan jag gör något försök att stoppa om mig själv och ställer klockan på 06:15.

men det finns en tillförsikt i tanken på att även denna, ganska crappy, period i mitt liv kommer genomgå en efterkonstruktion om något år. jag kommer inte minnas saknaden och ensamheten, längtan efter armar som lugnar när man ska sova, sexuell frustration som får en att dumstirra på ett gäng fotbollstöntar. jag kommer minnas spänning, ups & downs, analyser, långa ögonkast, ett inkommande mail som får en att le, sms som sticker till i hjärtat, okänd hud under fingertopparna.
jag kommer inte minnas ensamma kvällar framför tv:n, släpa sig iväg till ensam träning, äta sin egen tråkiga middag framför Förkväll. jag kommer minnas de andra kvällarna. spontanöl, fikasessions, telefonsamtal, msn-konversationer. allt som bevisar att det finns massor av människor därute som backar upp även när den där riktigt nära människan saknas.
jag kommer inte minnas otrevlig personal och patienter, stress och känslan när klockan ringer efter ett par timmars sömn och det är mörkt ute. jag kommer minnas fnissanfall, busringningar till andra avdelningen, godismys i fikarummet, politiska diskussioner där alla är står på samma glödande barrikad, samarbete, bitchskämt och någon som räcker fram en stor kopp kaffe och lägger en varm hand på ens axel efter en av de där jävliga nätterna.
jag kommer inte minnas saknaden efter ett uppbrott, svartsjukan, dramatiken och grälen. jag kommer minnas en välbekant röst som tillhör en vän som bara ringer för att fråga om något och som slutar i ett långsamtal om allt ifrån dejtar till varför carola faktiskt är satan.
jag kommer inte minnas hur stort 22 kvadratmeter kan kännas och hur små vardagssaker blir till monumentala berg när man måste göra allt själv. jag kommer minnas friheten i att lämna disken ännu en dag utan att diskutera vems tur det är att ta tag i den, kunna zappa sig genom sju kanaler på ett par sekunder utan att någon irriterat rycker fjärrkontrollen ifrån en och att kunna spela sean paul på repeat tio gånger på raken med basen på max utan att någon stänger av med hänvisning till ens keffa musiksmak.

I wouldn´t be the nigga that I am if I didn´t pop niggas in their mouth, goddamn

men angående föregående inlägg är det förvisso sant som kollega l. sa om att det faktiskt inte blir lättare med åren för när det är såhär kommer du tillbaka till tonårsstadiet igen, oavsett ålder och mognad. men två saker som jag fan inte hade som tonåring och som jag i alla fall kan hålla fast vid nu är
1. självförtroende
2. insikten att det varken är jocke berg-bölande eller ballader som kommer få dig att må bättre. det enda som hjälper är gangstarap på sinnessjukt hög volym. och när snoop för åttonde gången på raken i mediaplayern rappar om att ta upp sitt vapen och skjuta those niggas bara för att de dissat honom ler man i mjugg mellan tårarna. snoop, du är kvällens hjälte.

filmen

filmen är en dålig highschool-film, soundtracket ni hör i bakgrunden är den sortens stråkar som ska framkalla tårar enligt hollywood-recept men egentligen bara gör dig illamående och när jag ser mig själv i spegeln möter jag samma ögon som högstadieflickan bar.

jag vet. efter en vecka av att gå upp i arbetet och lära sig alla nya rutiner, vara den där sortens duktiga, sociala, pålitliga människa jag får in för att vara när jag arbetar, trots att sömnen bestått av ett par timmars orolig dvala. efter en vecka av hemtentaskrivande, samhällsdiskurs och socialdarwinism - hela den akademiska duktigheten som slog till igen. efter en vecka av duktig mat, duktig träning, duktiga rutiner. jag önskade mig dramatik, jag vet det. det var vad jag sa och när eftertexterna börjar rulla kommer vi alla tänka på sensmoralen be careful with what you wish for, it might just happen. filmen kommer visas under förtroliga fikasamtal och tjejhäng för VIP-crewet only. hittills är det bara mamma som sett den (hon reagerade med att läsa högt ur Koranen för mig. jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det). ni andra kan hoppa över filmen och peppa på uppföljaren. där kommer huvudrollsinnehavaren bota sin kattfobi och bli en ensam kvinna med katter (helst en sån som hon i simpsons som kastar katterna på folk som försöker komma i närheten av henne). förmodligen inte samma underhållningsvärde, men jag kommer i alla fall inte vara en sån här blödande röra som jag är idag.

the end.

morfar är en man med nio liv

det är en sån måndagmorgon som inte får finnas. sömnlöshetsyrsel när klockan ringer efter för få timmars sömn igen och utanför är världen svart och himlen regnar göteborgsregn. det är en sån måndagmorgon då två wasa fullkorn med keso står uppställda framför en till frukost och tårarna bara rinner nerför kinderna och man förstår inte hur man ska äta, hur man ska duscha, hur man ska ta sig de där 20 metrarna till bussen. tårarna bara fortsätter och det är avgrunden och tröttheten och huvudet som bara inte orkar med. sen ringer man jobbet och meddelar att man blir några timmar sen, tar en lugn vilomåndagmorgon med dagstidningen och varmvattnet. bara för att överleva. för att tårarna ska hinna torka.

och framåt förmiddagen ringer mamma och berättar att morfar ändå vaknade. han vaknade faktiskt och några timmar senare var han redan ute i korridoren och svassade runt med rollatorn efter de snyggaste sköterskorna, trots stränga order om att en 94-åring med hjärnblödning bör ligga ner. världens bästa morfar är också en man med nio liv och har han levt nittiotre jular kan han nog komma att leva en nittiofjärde också. jag vet att saker inte kommer att vara desamma. afasin har gjort honom oförmögen att prata annat än gallimattias och huvudet är inte så skarpt som det var senast jag träffade honom. men han kommer att se på mig, ta min hand och ögonen glittra och jag kommer att veta allt han egentligen vill säga till mig.
han kommer alltid att vara morfarn som klippte ut take that-artiklar, såg på MTV, gav mig fittstimm i present för att den hade så roligt namn och hon linda skugge verkade häftig, promenerade ner till centralstationen på andra sidan stan bara för att köpa engelska musiktidningar till mig, skröt om den gången då wilhelm peterson berger raggat på honom på ett tåg och fnissande konstaterade att det minsann inte är alla som blivit uppraggad av en av sveriges mest berömda smygbögar, kommenterade min sexuella läggning med det där är väl inget att tjafsa om. det är väl bara bra att hon vågar vara annorlunda. tråkiga och sura människor finns det nog med i den här världen, men annorlunda människor är det ont om och höll med mig om att flickan på omslaget till hagnesta hill var söt. bland många andra minnen.

eftermiddagen har jag gått upp i arbete och tänkt på fina människor som skickar fina sms eller kommer över med dvd-film man längtat efter att se och favoritsnarrat, fast det inte är godisdag, när man håller på att ramla samman totalt. om någon timme ska jag och brorsan på boxpass. syskonprestigen, uppdämd stress och frustration och tre koppar svart kaffe på eftermiddagen pekar på att det kan bli en riktig grävlingsfighter av mig ikväll. den som är uppvuxen på landet och någon gång hört grävlingar slåss i diket utanför när de försökt somna om natten eller hört sin farfar gång på gång berätta historien om svante i granngården som blev anfallen av en grävling och hur de biter sig fast i benet tills de hör att det knakar i skelettet, först då släpper det - det ska tydligen vara någonting instinktivt, fattar vad jag menar. alla mina liknelser med djur grundar sig i historier jag hörde av pappa och farfar som barn. som den om lämmeln som sprack av ilska när pappa och hans bror fångade in den och retade den med pinnar, som jag känner när jag öppnar tidningen varje morgon. jag har dock fortfarande inte fått några vetenskapliga belägg för vare sig grävlingens instinktiva sätt att attackera fyllegubbar på väg hem från logdansen som slutar i akutenbesök eller lämmelns ilska (det finns så mycket som är konstigt med lämmlar, vad är dealen med ostoppbara lämmeltåg liksom?).

och kom igen nudå sara stridsberg! fuck it, du tar hem det här min underbara husgudinna. och jonas hassen khemiri, du vet att jag sträckläste montecore och ville bo i ditt huvud, äta ditt språk, jag älskade den det vet du och jag avgudar dig och vill föda dina barn anyday, bara hör av dig - i´m yours. men drömfakulteten är den bok som lämnat mest spår i mig under detta år och varje gång jag läser en rad av sara stridsberg dör någonting i mig för jag vet att jag aldrig kommer komma ens ljusår i närheten av hennes skarpsinne, begåvning, sätt att behandla ord och historier som borde vara omöjliga att berätta.

nej.

de dimper bara ner, de här sakerna. mitt i all vardag bara ramlar de in och förvandlar vardagskaos till känslojättekaos. och man förbereder sig och tänker på det sömnlösa nätter och vet att det kommer att hända. men när det väl händer finns det inga förberedelser i världen som hjälper på något sätt.

jag går in och jobbar extra en söndag och när klockan ringer vid halv åtta-tiden efter ännu en ölkväll vill jag döda den, men det är värt övertidsersättningen, j:s sällskap en hel dag och chefens lovord om att jag är ovärderlig för jobbet. stressar hem för att hinna läsa in några texter till första frågan i hemtentan som jag inte förstår hur jag ska kunna bli klar med och hitta motivation till. reformationens konsekvenser för kvinnans sexualliv och medeltida klosters betydelse för kvinnors valfrihet snurrar framför ögonen medan jag sneglar på klockan och vet att jag snart ska iväg igen. också ringer telefonen.

och jag har förberett mig på rösten i telefonen som har låtit sådär grumlig och allvarlig, sådär som mammas röst aldrig låter (särskilt inte på en söndag då hennes inledningsreplik alltid är bakis idag? för att få en redogörelse för gårdagkvällens händelser) och hur den liksom spricker i orden, men det går inte att förbereda sig på den. det går inte att förbereda sig på det som sägs och det går inte att förbereda sig på snyftningarna, skälvandet i kroppen, hur det bara går runt i huvudet. världen vrids ett halvt varv. allt som varit vardagskaos försvinner bort. jag hör bara morfar, min allra bästa morfar och extrapappa under hela mitt liv, också hör jag sjukhus och hjärnblödning och det bara skakar i hela kroppen, under huden, och jag förstår ingenting.
och sen blir jag bara arg för jag har inte orken eller tiden och det här inlägget skulle handla om hur jag med rosenroten och blutsaften måste kämpa oss igenom de kommande tre veckorna av arbetsplatsbyte, hemtenta, ansökningstexter, arbetsintervjuer och allt det andra. inte den här hösten, den här hösten är redan så mycket sorg och uppbrott, osäkerhet och förändring. jag behöver inte mer, jag behöver någon fast punkt och min fasta punkt var att komma hem till jul och allt skulle vara som det alltid har varit och morfar skulle sitta i sin fåtölj och läsa kvällstidningarna också skulle han ta min hand i sin som han alltid gör och glittra med ögonen och säga du är duktig du elin, du bara kämpar på, du klarar allt så bra med stolthet i rösten och var det någon jul som jag verkligen behövde höra det från honom så var det denna. och det finns ingenting att ta tag i, förändra, göra någonting åt sådär som jag alltid förespråkar att man ska göra när någonting är fel i ens liv. det är bara maktlösheten och väntan vid telefonen och morfar ensam i en sjukhussäng med slangar överallt på ett sjukhus långt bort med snöflingor fallande utanför fönstret.

på riktigt

ja men precis så. tack nina hemmingsson. jag unnar mig lite bitterhet i förmiddagskaffet kryddat med tristess, rastlöshet och sömnlösa ögon. regeringens förslag om hur man skulle få bukt med arbetslösheten för akademiker var ju inte helt oväntat frånvarande i budgeten, det enda som nämndes var att akademiker ska tvingas ta de arbeten som finns till hands, även om det inte är det de är utbildade inom. ok, fredrik & pals - låt mig förklara vad som händer när en akademiker söker en tjänst som den inte är riktigt utbildad inom:
hon: jag ser här att du bara läst ett halvår på läkarsekreterarutbildningen
jag: jo, jag tog ett studieuppehåll sen för att läsa klart min fil.mag. i lingvistik nä, det gjorde jag ju inte. jag hoppade av för det var det största misstaget jag någonsin gjort i hela mitt liv. jag gjorde det enbart efter subtila påtryckningar från släkt om att skaffa mig en riktig utbildning för att klara mig i framtiden. jag gjorde det för att mitt självförtroende var på botten och jag hade panik för framtiden och tänkte att jag ändå aldrig skulle lyckas med det jag verkligen ville göra, så bättre att läsa något med jobbmöjligheter då. jag gjorde det för att jag var långt nere i matångest och det enda jag egentligen brydde mig om var att nå 48 kg-målet, så det spelade ingen roll vad jag gjorde så länge jag fick sitta med mina kalorilistor och drömma om att bli smal.
hon: men du planerar att återuppta dina studier?
jag: jo det kommer jag snart att göra NO WAY! jag vet att jag är så mycket smartare, bättre än så och det finns tusen saker jag vill göra med mitt liv och den står inte ens på reservlistan
hon: du har ju gjort väldigt mycket saker ser jag i ditt CV, du verkar ha läst och prövat på väldigt mycket för din ålder. jag ser bl.a. att du har frilansjobbat som journalist under så lång tid som fem år. är det inte något du vill fortsätta med?
jag: nej, jag tror inte det. inte som det känns nu, nej. klart jag vill, men jag vägrar ägna flera år och csn-skulder på att läsa journalistprogrammet för att sen i bästa fall sitta och skriva sportnotiser på en sämpig lokaltidning långt ut i ingenstans. jag vill ha ett jobb som jag hade då, skriva om det jag vill på mina premisser och göra roliga reportage och utvecklas massor.
hon: men du har läst mycket lingvistik och språk också. du satsar inte på en karriär inom det?
jag: kanske i framtiden någon gång att jag vill forska eller så, men inte just nu nej. jag ägnade dagar och nätter och alla lediga stunder åt min projektansökan för att få en doktorandtjänst som jag inte kommer att få och det har varit min största dröm i tre års tid nu.
hon: det här är ju en tillsvidaretjänst. du kan alltså tänka dig att arbeta som läkarsekreterare i många år framåt.
jag: det är svårt att säga nu med tanke på hur ung jag är, men det kan jag nog. det finns tusen saker jag vill göra. jag vill läsa den där skrivarkursen, jag vill skriva, jag vill resa, jag vill läsa kommunikationskonsultprogrammet på södertörn, jag vill hoppa mellan olika jobb, träffa nya människor, jag vill jobba politiskt och förändra saker. det enda jag vet är att inte vill fastna någonstans.
hon: hur är det med sambo? har du någon sån?
jag: nej
hon: någon pojkvän?
jag: nej rub it in bitch, rub it in
hon: så du funderar inte på barn
jag: nejnej GUD NEJ!!
hon: och du har inga andra planer för framtiden än det här yrket?
jag: som sagt, det är svårt. jag är ju ung. jag har massor av planer, jag vet bara inte hur jag ska få ihop någonting. det är som att hjärnan kokar över av allting jag vill hinna uträtta de kommande åren och jag förstår inte hur jag ska kunna sortera ut någonting och stilla allt det där rastlösa som rusar runt i blodet och vill vara på alla platser samtidigt och hur ska jag kunna förverkliga planer när samhället ser ut som det gör och kontot ekar så tomt, jag behöver det här jobbet för att jag behöver pengar. det är allt.

och sen gick jag därifrån och det rådde en total, absolut konsensus från oss båda att det här jobbet skulle jag inte ha. så är det fredrik. på riktigt. och om två timmar väntar nästa intervju till ett jobb jag inte vill ha.