23 oktober 2006

morfar är en man med nio liv

det är en sån måndagmorgon som inte får finnas. sömnlöshetsyrsel när klockan ringer efter för få timmars sömn igen och utanför är världen svart och himlen regnar göteborgsregn. det är en sån måndagmorgon då två wasa fullkorn med keso står uppställda framför en till frukost och tårarna bara rinner nerför kinderna och man förstår inte hur man ska äta, hur man ska duscha, hur man ska ta sig de där 20 metrarna till bussen. tårarna bara fortsätter och det är avgrunden och tröttheten och huvudet som bara inte orkar med. sen ringer man jobbet och meddelar att man blir några timmar sen, tar en lugn vilomåndagmorgon med dagstidningen och varmvattnet. bara för att överleva. för att tårarna ska hinna torka.

och framåt förmiddagen ringer mamma och berättar att morfar ändå vaknade. han vaknade faktiskt och några timmar senare var han redan ute i korridoren och svassade runt med rollatorn efter de snyggaste sköterskorna, trots stränga order om att en 94-åring med hjärnblödning bör ligga ner. världens bästa morfar är också en man med nio liv och har han levt nittiotre jular kan han nog komma att leva en nittiofjärde också. jag vet att saker inte kommer att vara desamma. afasin har gjort honom oförmögen att prata annat än gallimattias och huvudet är inte så skarpt som det var senast jag träffade honom. men han kommer att se på mig, ta min hand och ögonen glittra och jag kommer att veta allt han egentligen vill säga till mig.
han kommer alltid att vara morfarn som klippte ut take that-artiklar, såg på MTV, gav mig fittstimm i present för att den hade så roligt namn och hon linda skugge verkade häftig, promenerade ner till centralstationen på andra sidan stan bara för att köpa engelska musiktidningar till mig, skröt om den gången då wilhelm peterson berger raggat på honom på ett tåg och fnissande konstaterade att det minsann inte är alla som blivit uppraggad av en av sveriges mest berömda smygbögar, kommenterade min sexuella läggning med det där är väl inget att tjafsa om. det är väl bara bra att hon vågar vara annorlunda. tråkiga och sura människor finns det nog med i den här världen, men annorlunda människor är det ont om och höll med mig om att flickan på omslaget till hagnesta hill var söt. bland många andra minnen.

eftermiddagen har jag gått upp i arbete och tänkt på fina människor som skickar fina sms eller kommer över med dvd-film man längtat efter att se och favoritsnarrat, fast det inte är godisdag, när man håller på att ramla samman totalt. om någon timme ska jag och brorsan på boxpass. syskonprestigen, uppdämd stress och frustration och tre koppar svart kaffe på eftermiddagen pekar på att det kan bli en riktig grävlingsfighter av mig ikväll. den som är uppvuxen på landet och någon gång hört grävlingar slåss i diket utanför när de försökt somna om natten eller hört sin farfar gång på gång berätta historien om svante i granngården som blev anfallen av en grävling och hur de biter sig fast i benet tills de hör att det knakar i skelettet, först då släpper det - det ska tydligen vara någonting instinktivt, fattar vad jag menar. alla mina liknelser med djur grundar sig i historier jag hörde av pappa och farfar som barn. som den om lämmeln som sprack av ilska när pappa och hans bror fångade in den och retade den med pinnar, som jag känner när jag öppnar tidningen varje morgon. jag har dock fortfarande inte fått några vetenskapliga belägg för vare sig grävlingens instinktiva sätt att attackera fyllegubbar på väg hem från logdansen som slutar i akutenbesök eller lämmelns ilska (det finns så mycket som är konstigt med lämmlar, vad är dealen med ostoppbara lämmeltåg liksom?).

och kom igen nudå sara stridsberg! fuck it, du tar hem det här min underbara husgudinna. och jonas hassen khemiri, du vet att jag sträckläste montecore och ville bo i ditt huvud, äta ditt språk, jag älskade den det vet du och jag avgudar dig och vill föda dina barn anyday, bara hör av dig - i´m yours. men drömfakulteten är den bok som lämnat mest spår i mig under detta år och varje gång jag läser en rad av sara stridsberg dör någonting i mig för jag vet att jag aldrig kommer komma ens ljusår i närheten av hennes skarpsinne, begåvning, sätt att behandla ord och historier som borde vara omöjliga att berätta.

5 kommentarer:

Karyn sa...

jag ar sa himla glad att din sota morfar vaknade igen! han ar hur tuff som helst, det minns jag.

dacloern sa...

håller med, skönt att höra att han piggnat till!

och du, jag och lars kommer vara i götet över nyår! vi kommer ner på nyårsmorgonen. (apropå ingenting men ett budskap som kanske glädjer...?) vi ska se om vi kan boka rummet i vårt hus kanske.

elin sa...

tack till er båda och ja klara, fest i götet i år blir finfint.

elin sa...

men karyn, jag är förvånad att du inte kommenterade något om lämmlarna. jag såg framför mig hur du satt uppkrupen, livrädd framför datorn som den gången då jag höll en lång redogörelse om lämmeltåg.

Anna sa...

Å kul, eller vad man ska säga. En blogg till att följa.

/Anna, från den trötta, abstrakta verkligheten.