nej.

de dimper bara ner, de här sakerna. mitt i all vardag bara ramlar de in och förvandlar vardagskaos till känslojättekaos. och man förbereder sig och tänker på det sömnlösa nätter och vet att det kommer att hända. men när det väl händer finns det inga förberedelser i världen som hjälper på något sätt.

jag går in och jobbar extra en söndag och när klockan ringer vid halv åtta-tiden efter ännu en ölkväll vill jag döda den, men det är värt övertidsersättningen, j:s sällskap en hel dag och chefens lovord om att jag är ovärderlig för jobbet. stressar hem för att hinna läsa in några texter till första frågan i hemtentan som jag inte förstår hur jag ska kunna bli klar med och hitta motivation till. reformationens konsekvenser för kvinnans sexualliv och medeltida klosters betydelse för kvinnors valfrihet snurrar framför ögonen medan jag sneglar på klockan och vet att jag snart ska iväg igen. också ringer telefonen.

och jag har förberett mig på rösten i telefonen som har låtit sådär grumlig och allvarlig, sådär som mammas röst aldrig låter (särskilt inte på en söndag då hennes inledningsreplik alltid är bakis idag? för att få en redogörelse för gårdagkvällens händelser) och hur den liksom spricker i orden, men det går inte att förbereda sig på den. det går inte att förbereda sig på det som sägs och det går inte att förbereda sig på snyftningarna, skälvandet i kroppen, hur det bara går runt i huvudet. världen vrids ett halvt varv. allt som varit vardagskaos försvinner bort. jag hör bara morfar, min allra bästa morfar och extrapappa under hela mitt liv, också hör jag sjukhus och hjärnblödning och det bara skakar i hela kroppen, under huden, och jag förstår ingenting.
och sen blir jag bara arg för jag har inte orken eller tiden och det här inlägget skulle handla om hur jag med rosenroten och blutsaften måste kämpa oss igenom de kommande tre veckorna av arbetsplatsbyte, hemtenta, ansökningstexter, arbetsintervjuer och allt det andra. inte den här hösten, den här hösten är redan så mycket sorg och uppbrott, osäkerhet och förändring. jag behöver inte mer, jag behöver någon fast punkt och min fasta punkt var att komma hem till jul och allt skulle vara som det alltid har varit och morfar skulle sitta i sin fåtölj och läsa kvällstidningarna också skulle han ta min hand i sin som han alltid gör och glittra med ögonen och säga du är duktig du elin, du bara kämpar på, du klarar allt så bra med stolthet i rösten och var det någon jul som jag verkligen behövde höra det från honom så var det denna. och det finns ingenting att ta tag i, förändra, göra någonting åt sådär som jag alltid förespråkar att man ska göra när någonting är fel i ens liv. det är bara maktlösheten och väntan vid telefonen och morfar ensam i en sjukhussäng med slangar överallt på ett sjukhus långt bort med snöflingor fallande utanför fönstret.