cirklar

okej. ta bara ett djupt andetag nu. den här känslan kan man inte dö av, jag kommer inte att göra det den här gången heller, det är bara som det känns. jag har varit här så många gånger förut, jag vet hur det fungerar och det finns tusen sätt att distrahera tankarna för att undvika fosterställningsläget, en del är bra och andra mindre bra. fuck it, jag vet allt om att krama isbitar hårt i handen tills fingarna domnar, höja volymen på tv:n eller göra hundra situps och sen göra minst hundra till när känslan återvänder. det är bara en känsla. jag blev inte en hundrakilosgigant över natten och fettet som hänger nerför armarna är varken mer eller mindre än det var igår, det är bara hjärnan som hittar kryphål för att slippa gräva i botten av den här skitiga tunnan av kaoskänslor. jag kommer att gå och lägga mig och ligga sömnlös med tumlande virrvarr i skallen tills klockan hånler två timmars sömn, men jag kommer att somna och jag kommer att vakna och allt kommer att kännas mer begripligt och greppbart och om det inte gör det har jag massor av arbete som ligger på mitt skrivbord att ta till som vapen. attack är bästa försvar, så ta inte känslan på för stort allvar och låt den breda ut sig nu. en känsla är bara ett tillstånd och tillstånd är alltid flyktiga.

men det är någonting med jävla oktober. löven som ligger på marken är logiskt sett inte samma löv som låg där ifjol, men de ser ju exakt likadana ut och bildar samma ostrukturerade mönster på asfalten så hur ska man egentligen kunna veta? åhléns säljer blockljus och varma koftor, klockan ska ställas om, ingen vet vem nobelpristagaren i litteratur är och alla klagar över akademiens brist på folklig förankring eftersom lättillgänglighet är den svåraste folksjukdomen i det här landet, politiker fuskar och avgår, någon får lämna en dokusåpa och skapar kvällstidningsrubriker att leva på i några veckor och USA & pals jagar fortfarande talibaner, bara på nya ställen (tack d. för den fantastiska länken, ett högt gapskratt var precis vad jag behövde idag). ingenting tyder på att någonting någonsin kommer att förändras, allting går bara runt. jorden är rund och världens flöde cirkulärt. löven dör och föds igen. graderna skjunker, det blir mörkare och sen vänder det. jag tar på mig samma vinterstövlar och återvänder till samma känslor, samma människor, samma platser, samma tankar som jag redan varit hos utan att för en sekund egentligen vilja blicka bakåt. det bara blir så. däri skräcken, däri känslan som till varje pris måste utmanas nu. för om allting ändå bara går i cirklar, hur ska man då någonsin kunna gå vidare?