jag vet inte vart jag ska (men längtar redan dit)

det är inte så att jag aldrig önskar mig den där drömlösa, djupa sömnen. men inte nu, inte här. för mycket som rusar i ådrorna, så mycket introspektion som kräver uppmärksamhet. det är den självvalda sömnlösheten för hur ska man kunna sova med alla orden och tankarna, ensamheten som inte finns dagtid och kräver sin rätt nattetid? jag behöver inte sömnen, inte på det sättet. inte nu, inte här. inte så länge jag fortfarande karvar på mina konturer.
och det är hon som skrattar åt vinden och regnet, mina vinterstövlar läcker in och tårna blir blöta, håret droppar ner mot ansiktet som grimaserar. hon som påstår att det är det bästa vädret, allting blir så tydligt när träden är svarta, kala och man kan höra regnet falla mot löven på marken. jag med den skeptiska minen, längtar efter klara höstdagar, kvicksilvret vid noll, luften lätt att andas. jag vet, det är norrländska ådran. jag och fukten kommer aldrig att bli vänner. det det handlar om är kanske att välja sida. antingen dukar du under november eller så fightas du tillbaka. nu fightas jag tillbaka. jag har valt bort sömnen, tv:n, vilan, hemmakvällarna men får i gengäld promenaderna, dansen, samtalen över en kopp av någonting varmt i en cafévärme eller ett glas av något alkoholhaltigt i ett krogbrus och därefter nätterna där regnets trummande mot rutan inte skapar olust, bara lugn. det är okej att ta till höstklyschorna nu. te, kings of convenience, filtar och tända lyktor. alla medel är tillåtna. snart tar julen ändå över och det har ju redan börjat i mitten av november. jag vet inte om jag tycker det är okej eller om jag ska hålla mig konservativ, men måste man ha så mycket åsikter om det egentligen när det finns andra saker att knyta näven för och julen förblir ett likgiltighetstecken uppblandat med ångest för mig även detta år.

det finns lite för mycket saker att säga just nu men det jag skulle säga var ju egentligen hur jag begrundade det hon sagt. om tydligheten. hur allting blir skarpare. allting är suddigt hos mig just nu men genom vasaparken med regnsmattret mot löven, våta vantar som håller i väskan ser jag mig själv plötsligt i ett tydligt utifrånperspektiv och jag ser
lite av igår: för de där jävliga nätterna, de där riktigt genomjävliga, kommer ändå. oron kan fortfarande skaka och tillvaron är svajig. sömnlösheten är en fiende och det där det ordnar sig-perspektivet skriker för tom publik. jag känner mig rolös, rastlös, hemlös och det är ingen frihet, bara tröstlöst.
lite av idag: konsekvenstänkandet. jag rusar på, men jag rusar inte in i något. jag stannar upp. hittar magkänslan. jävligheten var en hemlängtan till det närmaste ett hem jag kan komma och hemma är där hjärtat finns. pengar i form av lön försvinner när jag ställer det mot ett alternativ av ett par dagars ro, doften av nybryggt kaffe på morgonen, sällskapsspel, juldrinkar, byfest med alla man växte upp intill. morgonen därpå ligger min signerade ledighetsansökan på chefens skrivbord, jultågbiljetten bokas om och jag håller tummarna i väntan på besked om ledigheten. konsekvenstänket som i att slutgiltigt krossa date-doftande tonårsövertygelser om hur kärlek och andra människor räddar en och överlever allt. allt som är samförstånd och bekräftelse är inte värt att rusa in i längre.
lite av imorgon: breda ut sig. ta plats. inte längre haja till när någon skrattar åt en skämt, skriker jag älskar dig när du är såhär, beskriver mig som kaxig och glad. bara vara sån. som att det faktiskt är jag. och någonstans landa i det. sova drömfria sömnnätter. inte nu, inte än. men jag längtar dit. och när jag betraktar hennes mörka ögon, följer hennesöverläpps kurva vet jag att jag önskar att hon följde med mig ner för landning. men jag vet också att människor som precis lärt sig våga hoppa själv även måste lära sig att landa på egen hand.