med basen på max

och när jag släpade mig hem från den försenade bussen i ösregnet på en sådan måndag som inte får finnas kunde jag inte hjälpa att tänka på hur det hade varit om allt var som för ett och ett halvt år sedan.
gå hem de där fem minutrarnas promenad från universitetsbiblioteket där jag hämtat upp böcker. komma in i den varma hallen, alla lampor tända. simspons på tv:n som bakgrundsljud eller någon reaggevinyl som stod och hackade på skivspelaren. han som mötte i hallen, höll om mig, frågade hur dagen varit. han vars bröst jag kunde luta pannan mot och mumla jävla skitdag, fyfan alltså. han som tog av mig ytterkläderna, tog med mig till köket med det runda vita bordet redan dukat. mat som egentligen var haram-kryddat med tanke på min rådande magkatarr puttrade på spisen. jag som instinktivt släckte lysrörsbelysningen i taket och han som som vanligt muttrade du var vampyr i ett tidigare liv som reaktion, innan jag tog fram den fula IKEA-ljusstaken, tände ljus i den. pratade om dagen, om tillvaron, helgplaner med gänget över middagsmat. efter disk och viss övertalning från hans sida släpa sig upp till Marias video för att sedan stå och lyssna på hans gaggande med den supertrevliga, amerikanska expediten medan jag själv försökte minimera filmvalstiden till i alla fall under en timme. sedan film och snarra, fast det skulle vara förbjudet på vardagar -vi bestämde ju igår, i den slitna skinnsoffan med våra armar och ben ihopslingrade. slåss framför spegeln i det minimala badrummet för att sedan somna sked med blodvarm hud mot ryggen och känna sig tryggast i världen.

samtidigt vet jag att så mycket är en efterkonstruktion. vi hade många fina stunder, men det finns så mycket sprickor i allt det där vardagsljuva. vi hade båda så mycket att deala med, men bara jag tog mig rätten och uttrymmet att göra det. jag tog allt hans. och de där månaderna av ätande oroskänslor i magen som blev en bekräftelse. det tog inte slut då, bara nästan, men det blev början på något annat. det var då jag lärde mig att sluta vara rädd, att leva med mig själv, att sova ensam om nätterna, att oavsett hur ont det gör i dig - även när du tror att det är omöjligt att utstå smärtan utan någon som håller din hand och jagar bort det onda, så fixar du det. i retroperspektiv är det fortfarande en jobbig tid, men samtidigt det bästa och mest nödvändiga som hänt mig.

jag håller fast vid efterkonstruktionen när jag kommer in i en nedsläckt lägenhet med obäddad säng, kläder överallt och halva soppåsens innehåll utspillt över köksgolvet. trötthetsvärk i kroppen, kylskåpet som ekar tomt och med blodsockerfallet och ägglossningscrawings slutar det med att jag äter havregrynsgröt med lika stor del av mammas översockrade hallonsylt till. för att kanalisera den sexuella frustrationen kåtglor jag på Fotbollsgalan i två timmar innan jag gör något försök att stoppa om mig själv och ställer klockan på 06:15.

men det finns en tillförsikt i tanken på att även denna, ganska crappy, period i mitt liv kommer genomgå en efterkonstruktion om något år. jag kommer inte minnas saknaden och ensamheten, längtan efter armar som lugnar när man ska sova, sexuell frustration som får en att dumstirra på ett gäng fotbollstöntar. jag kommer minnas spänning, ups & downs, analyser, långa ögonkast, ett inkommande mail som får en att le, sms som sticker till i hjärtat, okänd hud under fingertopparna.
jag kommer inte minnas ensamma kvällar framför tv:n, släpa sig iväg till ensam träning, äta sin egen tråkiga middag framför Förkväll. jag kommer minnas de andra kvällarna. spontanöl, fikasessions, telefonsamtal, msn-konversationer. allt som bevisar att det finns massor av människor därute som backar upp även när den där riktigt nära människan saknas.
jag kommer inte minnas otrevlig personal och patienter, stress och känslan när klockan ringer efter ett par timmars sömn och det är mörkt ute. jag kommer minnas fnissanfall, busringningar till andra avdelningen, godismys i fikarummet, politiska diskussioner där alla är står på samma glödande barrikad, samarbete, bitchskämt och någon som räcker fram en stor kopp kaffe och lägger en varm hand på ens axel efter en av de där jävliga nätterna.
jag kommer inte minnas saknaden efter ett uppbrott, svartsjukan, dramatiken och grälen. jag kommer minnas en välbekant röst som tillhör en vän som bara ringer för att fråga om något och som slutar i ett långsamtal om allt ifrån dejtar till varför carola faktiskt är satan.
jag kommer inte minnas hur stort 22 kvadratmeter kan kännas och hur små vardagssaker blir till monumentala berg när man måste göra allt själv. jag kommer minnas friheten i att lämna disken ännu en dag utan att diskutera vems tur det är att ta tag i den, kunna zappa sig genom sju kanaler på ett par sekunder utan att någon irriterat rycker fjärrkontrollen ifrån en och att kunna spela sean paul på repeat tio gånger på raken med basen på max utan att någon stänger av med hänvisning till ens keffa musiksmak.